1/3 skrev Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet en debattartikel i DN där han framförde synpunkten att trots att religionerna har föresatser att bidra till det goda samhället, så går det inte att med statistik visa att mera religiösa samhällen är bättre, mindre korrumperade och tilliten större, än sekulariserade samhällen. Korrelationen tycks istället vara lite åt andra hållet: Ju mer religiöst, ju mindre tillit och ju mer korruption.

Hans slutsats: -”att argumentet att samhället blir mera etiskt och moraliskt högstående eller att vi får mera mänsklig välfärd om vi utövar mer religion eller för in mer religion i politiken visar sig helt sakna bäring” om man använder statistiska metoder för att hitta evidens.

Det han tillfogar att ”som mycket annat av livets goda gör sig religionsutövning noga sett bäst när den förbehålls privatlivet” uppfattar jag som ett subjektivt tyckande och ingen slutsats man kan dra av det statistiska materialet. Att situationen är mera komplex än så visas i de repliker som skrivs av bl.a. Joel Halldorf, Stefan Swärd, Stefan Gustavsson och biskop Antje Jackelen m.fl företrädare för Sveriges interreligiösa råd.

Ytterligare repliker:

• ”Rothstein speglar bara individuell religiositet”
• ”Rothstein förväxlar orsak och verkan”

Bo Rothstein står emellertid på sig och skriver i sin slutreplik:

”Samhällen där en högre andel människor uppger sig vara religiösa visar sig ha mer omfattande korruption och en lägre allmän tillit människor emellan. Som av religiösa maktstrukturer oberoende forskare har jag tagit mig friheten att granska om de positiva effekter som de religiösa samfunden påstår att deras verksamhet skall bibringa oss faktiskt existerar och jag visar att så inte är fallet. Det finns självklart många andra faktorer än religion som kan förklara graden av korruption och tillit i ett samhälle. Effekten av religion på samhällets etik kan enligt dessa data vara alltifrån noll till mycket negativ. Men om det inte finns något positivt samband kan det inte heller finnas en positiv effekt. Idén att jag, med nu trettio års erfarenhet av empirisk samhällsforskning på internationell nivå, skulle förväxla korrelation med kausalitet får nog sägas vara en smula frivol.”

Rothstein påpekar att ingen av hans replikanter har efterfrågat det empiriska forskningsunderlag han bygger sina påståenden på, utan endast trosvisst förkunnat att religionen gör mycket gott. Vill man inte ta reda på hur det faktiskt förhåller sig och vad man egentligen åstadkommer, frågar han sig och avslutar:

”Om detta är vad svensk teologi förmår prestera när det gäller evidensbaserad forskning får man hoppas att utövarnas böner blir hörda ity hjälp från högre makter lär de behöva.”

Jag tycker att replikanderna framför viktiga synpunkter som kompletterar Rothsteins perspektiv, som annars skulle te sig  väldigt ensidigt och begränsat. I sin slutreplik är Rothstein mera ödmjuk och avgränsar vad han ville säga och vad han inte avsåg att säga och som var övertolkningar av hans artikel.

Rothstein anlägger ett forskningsperspektiv på naturvetenskaplig/positivistisk grund, och han har tyvärr förmodligen rätt i att man med statistiska metoder inte kan visa att samhällen som nominellt är mera religiösa är moraliskt bättre än mera ateistiska sekulariserade samhällen. Vi vill hoppas och tro att det vi ibland hör om, pedofiliskandaler i Katolska kyrkan, fusk med bidrag, pastorer som lever i äktenskapsbrott är olycksfall i arbetet och enstaka övertramp. Vi vill inte heller kännas vid att IS hämtar sin inspiration ur Islam utan att det är en kriminell terrororganisation vilken som helst och därmed rädda religionens goda rykte.

Tyvärr får vi ingen hjälp av statistik här, och det borde vi se som ett stort problem och en utmaning inte minst för oss kristna. Det är ett faktum att korruptionen är mer utbredd i det religiöst starka södra Italien än i andra mera sekulära stater. Den oförglömliga scenen från filmen Gudfadern symboliserar tyvärr något som inte är helt utan verklighetsbakgrund: Maffiabossen som är med i kyrkan på sitt barnbarns dop och samtidigt i skymundan via mobiltelefonen planerar ett mord.

Men statistik kan inte uttömmande beskriva vad kristendomen är och står för.  Replikanderna utgår i sina svar från ett förståelseperspektiv, en hermeneutisk tolkningsmodell. Som själv varande kristen utgår jag också från en sådan tolkningsmodell. Det som är viktigast och mest grundläggande i livet måste vi välja utan att ha full vägledning av positivistisk vetenskap. Våra mest fundamentala grundantaganden i livet är existentiella och utgår från hur vi förstår och uppfattar existensen. Det handlar om mål och mening, varifrån vi kommer, vart vi är på väg, varats innersta väsen och varför det överhuvud taget finns någonting istället för ingenting.

Jag tror verkligen att det judiskt-kristna arvet, har betytt mycket för Europas utveckling av vetenskap, demokrati och syn på mänskliga rättigheter. Även den arabiska kulturen har bidragit med mycket för vetenskapens utveckling i Europa. De tio budorden, kärleksbudskapet att älska sin nästa som sig själv, synen på människan som inte perfekt vilket satt fokus på förbättringsutrymme och omvändelse har varit viktiga faktorer för Europas utveckling, det är jag övertygad om men kan inte belägga det med empirisk kunskap. Även sekulariserade europeer skördar frukterna av detta arv som paradoxalt nedvärderas eller förnekas idag.

I den kristna tron integreras ande och materia, ögonblicket och evigheten. Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord. Frälsningens fullbordan finns visserligen bortom här och nu, men börjar redan här genom kärleksbudet och fokuseringen på nästan. Därför innefattar den kristna tron en etik, en sociallära som sätter människan i centrum.

Men god etik och att bygga kärlekens civilisation är inget vi av egen kraft presterar. Även som kristna tenderar vi att falla tillbaka i egoism och prioritera egennyttan framför omsorgen om medmänniskan och det allmänna bästa. Vi behöver därför hela tiden vända om och låta oss utsättas för Guds nåd som verkar genom den helige Ande. Hemligheten är att komma närmare Jesus som är den som förmedlar Anden och vända om från vår liknöjdhet och självcentrering. Det är vad vi som kristna försöker göra särskilt nu under fastetiden. Jag kan inte tro att det är ett dåligt program att sträva mot detta och uppmuntra andra att göra det också, vad statistiken än säger.

Läs också min förra bloggpost som anknyter till temat att komma närmare Jesus: F raniero Cantalamessas fastepredikning från 27 februari: Det personliga mötet med Jesus Kristus avgörande för varje kristen.

(texten uppdaterad 2015-03-07 kl 07.25)