Makt pengar och sexualitet är i sig etiskt neutrala fenomen i den mänskliga existensen. Rätt brukade hjälper de människan att hantera livet och bygga det goda samhället.
- Utan makt vore vi maktlösa och anarki skulle råda.
- Pengar är ett sätt att hantera flödet av varor och tjänster som tillåtit oss att organisera samhället på ett sätt som gör att vi inte är hänvisade till ren byteshandel.
Utan sex skulle mänskligheten inte kunna reproducera sig själv. Människans sexualitet är också nära förbunden med hennes existens och identitet och i sublimerad form får den henne att utföra de mest altruistiska handlingar. Den erotiska kärleken kan enligt påve Benedikt XVI inte skiljas ut från kärleken i vidare mening, utan är en integrerad del av det som gör att människan är en älskande varelse. (Se Benedikt XVI´s första encyklika Deus Caritas est från 2005 som jag rekommenderar som en grundläggande teologisk text då man diskuterar dessa frågor (finns även på svenska, Gud är kärleken, Veritas förlag, kan hittas antikvariskt).
Inte desto mindre är makt pengar och sex också sådant som kan förmå människan till de mest bestialiska dåd. Det armeniska folkmordet som vi minns 100-årsminnet av i dagarna, Förintelsen under 1900-talet, IS och Boko Harams härjningar och massavrättningar av dem de kallar otrogna idag, bedrägerier, rovdrift, våldtäkter, trafficking där även barn utnyttjas som sexslavar etc. etc. På samhällsnivå, liksom på arbetsplatser, i familjer och i enskilda relationer mellan människor missbrukas makt, pengar och sex på de mest skändliga sätt vilket förtrycker, skadar och kränker. Kristendomen talar om synden som är en följd av människans fallenhet som gör henne i stånd att vara destruktiv. Kristna, en grupp jag även själv bekänner mig tillhöra, betraktar oss inte som mer moraliskt högtstående än andra, utan fallenheten till synd är något vi fundamentalt delar med hela mänskligheten. Men vi har, likaså i gemenskap med hela mänskligheten, en förmåga att skilja mellan ont och gott genom det av förnuftet upplysta samvetet. Detta är människans storhet, att det finns ett förbättringsutrymme hon hela tiden kan fokusera på och sträva mot godhet och sanning. Vi kristna tror att det moraliskt goda, rätta och sanna har sitt ursprung i något utanför oss själva. Vi tror helt enkelt på Gud som Skaparen och den som ger allt en inre mening och att det finns en andlig verklighet som transcenderar (överskrider) här och nu.
Allt gott vi gör har inte bara ett värde i att minska människors lidande och öka kärleken i världen nu, utan det har även att göra med vår eviga bestämmelse. Tro hopp och kärlek har ett evighetsvärde. Enligt denna tro finns också en möjlighet att missa målet, det vi kallar för helvetet. Däremot kan vi inte döma om hur det går för enskilda människor i ett evighetsperspektiv, det enda vi kan göra är att föröka leva ett så bra liv som möjligt, göra gott och vittna om vår tro. Om jag skall tolka tidsandan, så finns en tendens att å ena sidan relativisera synd och moraliskt ansvar och se människan som i grunden god, å andra sidan finns en hyperkänslighet och lättkränkthet när någon antyder människans benägenhet att synda och behov av omvändelse och bättring. I den andan rasar man mot de kristnas Gud som betraktas som hård och dömande. Detta avspeglar sig även inom de kristna samfunden där en del ogärna talar explicit om synd och helvete och tydliga moralregler att förhålla sig till. Andra kristna å sin sida ser denna obenägenhet som en hållningslös eftergift åt tidsandan och blir då än tydligare i att retoriskt uttala det som det tycker andra är för vaga med, och blir då kritiserade för att vara dömande och stöta bort människor.
Att girighet och orättvis fördelning av jordens tillgångar, liksom maktmissbruk och förtryck är fel håller de flesta människor med om, och där finns en relativt stor överensstämmelse mellan sekulärt synsätt och katolsk sociallära, men när det kommer till sexualetiken blir det genast mer komplicerat. Katolska kyrkan är ju den som har en mycket explicit uttalad syn på sådant som abort, skilsmässa och att äktenskapet är för hela livet och mellan en man och en kvinna. Ändå verkar det i samhället finnas en större förståelse för Katolska kyrkan än då evangelikala kristna försöker vara tydliga i att formulera sig på liknande sätt. Kanske beror det på att Katolska kyrkan bygger på en lång teologisk och filosofisk tradition där man i årtusenden reflekterat över förhållandet mellan den kristna uppenbarelsens källor och vetenskap/förnuft/filosofi och på så sätt satt in tron i ett mänskligt sammanhang, medan evangelikal kristendom ofta rakt på hänvisar till bibeltexten som grund för sina ställningstaganden och uppfattas därför ofta som ovetenskaplig och fundamentalistisk.
Jag påstår inte att detta i alla stycken är en rättvisande beskrivning. Det finns förvisso nyanseringar inom evangelikal kristendom liksom det på många håll finns en maktfullkomlig politiserande hållning inom Katolska kyrkan där intresset mera tycks vara fokuserat på att behålla givna maktpositioner än att öppet och i dialog med människor av god vilja söka sanningen. Diskussioner med samma typ av polarisering förekommer på var sitt håll inom protestantisk kristendom och inom Katolska kyrkan. Exempel: Den debatt som startades av Joel Halldorf i Dagen där han menade att homosexualitet inte är en biblicistisk regelfråga utan att kristen etik måste utgå från en djupare analys av frågor om kön, identitet, sexualitet etc och bottna i en bredare biblisk vision av det goda som har paralleller till diskussionen i Katolska kyrkan inför höstens stiftsynod om familjen där kardinal Kasper m.fl. tagit upp en diskussion om att i barmhärtighetens namn luckra upp de strikta reglerna i Katolska kyrkan kring att skilda omgifta inte får ta emot kommunionen. Denna hållning har stött på polemik från andra som menar att en sådan hållning inte ryms inom kyrkan då det skulle sända signaler om att äktenskapets oupplöslighet inte längre är viktigt. Ibland har det blivit en riktigt hård polemisk ton från vissa kardinaler i denna fråga.
Det är viktigt och bra med en öppet samtal inom kristenheten där livsfrågor och teologiska frågor som berör oss människor ventileras och belysas ur olika vinklar med det gemensamma målet att söka sanning och kosekvens i en kontext som är begriplig för dagens människor. Ur den perspektivet tycker jag det är bra med den debatt som pågår i Dagen och den öppna debatten i samband med Katolska kyrkans familjesynod. Men när sekulära media blandar sig i blir det ofta väldigt vinklat och missförstått. Därför gäller det att tänka på inte bara vad man säger, utan också hur och i vilken kontext man säger något och hur det kan komma att uppfattas. Thomas Idergard problematiserar i Signum den alltför polemiska tonen i debatten mellan vissa kardinaler, och Stefan Swärd kommenterar på sin blogg den pågående debatten i Dagen om homosexualitet m.m. som startades av Joel Halldorf, båda dessa inlägg mycket kloka och insiktsfulla enligt min mening. Pingstpastor Tommy Dahlman från Trollhättan som i Dagen tillsammans med ett tjugotal andra pingstpastorer skrev en replik på Joel Halldorfs ledartext konstaterar att Pingströrelsen i sitt policydokument angående samkönade äktenskap har ungefär samma värdegrund som Katolska kyrkan. I policydokumentet heter det: ”att betrakta äktenskapet mellan man och kvinna som unikt kan knappast vara diskriminerande”. Tommy Dahlman medverkar för övrigt i kvällens debattprogram i SVT kl 22.00.
Också Katolska kyrkan har nyligen blivit föremål för uppmärksamhet i sekulära media på grund av just homosex-temat. Min gode vän fader Ingvar Fogelqvist, kyrkoherde i katolska församlingen i Växjö har undervisat sina konfirmander precis som han och andra präster och lärare har gjort i många år i katolska församlingar över hela världen. Ett avsnitt tog också upp katolsk syn på äktenskap, familj och sexualitet. Av detta blev en nyhet som uppmärksammades av sekulära media med rubriker som ”Svensk präst: Vissa homosexuella kan botas”, ”Homosexualitet en psykologisk oordning”. Artiklarna var grovt missvisande och felaktiga, men de föranledde en politiker och en tjänsteman i Växjö att inbjuda kyrkoherde Fogelqvist till samtal. Uppståndelsen ledde till att han fick förtydliga sig i intervjuer med nya rubriker som följd, typ: ”Präst gör avbön om homosexualitet”. Varken den förstnämnda eller sistnämnda typen av rubriker är kanske särskilt sanna och säger något väsentligt om Katolska kyrkans syn på homosexualitet. Världen idag berättar om bakgrunden:
Homosexualitet kan handla om ”psykologisk oordning”, ska det ha stått i ett material från Katolska kyrkan i Växjö kopplat till församlingens konfirmationsverksamhet, rapporterade Smålandsposten förra veckan. I en intervju i anslutning till detta menade kyrkoherden, enligt SVT, att viss homosexualitet inte kan botas. Fogelqvist gick snart ut och bad om ursäkt för sina formuleringar. Han framhöll också att citat tagits ur sitt sammanhang och att han inte menat att benämna homosexualitet som en sjukdom utan som något som kan vara permanent. ”Det var inte min avsikt att på något sätt uttrycka mig kränkande mot homosexuella.” Även katolske biskopen Anders Arborelius har betonat att homosexuella absolut inte får diskrimineras och att det är ”fel att utesluta dem ur gemenskapen på grund av deras homosexuella läggning”. Samtidigt framhåller Arborelius kyrkans syn på äktenskap och sexualitet. Man kan inte godta ”samkönade äktenskap eller sexuella relationer utan försöker hjälpa de homosexuella att leva i sexuell avhållsamhet”, skriver han.
En reaktion på uppståndelsen kring undervisningen i Katolska kyrkan i Växjö och politikernas initiativ att kalla till sig (eller inbjuda hur man nu vill se det) kyrkoherden var kritik av att politikerna och tjänstemännen vill lägga sig i och ha synpunkter på Katolska kyrkans teologi och därmed tumma på religionsfriheten. Smålandsposten skrev en intressant ledare om detta: Kommunen är ingen kyrka. Kyrkoherde Ingvar säger också att han är tveksam till att prata med kommun-företrädarna eftersom han misstänker ”att de främst är ute efter att komma med förmaningar hur vi ska tänka”. Men Oliver Rosengren (m) tillbakavisar den kritiken. Han vill alls inte påverka kyrkans teologi, men finner det angeläget med dialog med olika samhällsaktörer och är nyfiken på hur han tänker.
Uppståndelse kring dessa frågor kan ju också vara bra om det leder till en ökad klarhet var kyrkan står. Kanske det också kan vara en chans att nå ut i en fördjupad dialog. Kanske Oliver Rosengren verkligen är nyfiken på hur Katolska kyrkan tänker, och kanske Ingvar Fogelqvist skulle ta chansen och tacka ja till ett samtal med honom och mångfaldsamordnaren Suzana Mocevic. I bästa fall kan det bli fruktbart för alla parter.
Och i kväll fortsätter debatten i SVTdebatt kl 22.00. Vi får hoppas på ett fortsatt fruktbart samtal. Jag tror att det viktigaste för Kyrkan att förmedla är Guds barmhärtighet och kärlek. Det är prioritet 1 och kan aldrig missförstås. Så tänkte nog också påve Franciskus när han gav sitt numera berömda svar på journalisternas fråga på planet hem från Världsungdomsdagen i Brasilien: ”Om någon är homosexuell och han letar efter herren och har rent uppsåt, vem är jag att döma?”
Läs mera:
……………………….
Tillägg 17 april:
Jag ser att 24 kristna homosexuella (de flesta män) skrivit ett debattinlägg i Dagen. Det är en bra artikel, viktigt att de som direkt berörs hörs i debatten. Jag återkommer med en kommentar.
På 1980-talet gav påve Johannes Paulus II en serie utläggningar i samband med onsdagsaudienserna som formade en helhetssyn på gender-frågorna, äktenskap och familj, Kroppens teologi. Påve Franciskus fortsätter i samma anda och ägnar nu några onsdagsaudienser åt familjen. I onsdags talade han om modern genusideologi som vill relativisera könsskillnader. Lösningen ligger inte i att utplåna skillnader, sade han. också ett ämne jag gärna vill återvända till.
Kvinnofrågorna har under påve Franciskus pontifikat lyfts fram på ett helt nytt sätt. Från att ha varit en massivt mansdominerad organisation, det gäller inte bara att prästämbetet är reserverat för män, så ser man nu öppningar i denna patriarkala struktur.
Bengts Blogg 