Kvinnofrågorna har under påve Franciskus pontifikat lyfts fram på ett helt nytt sätt. Från att ha varit en massivt mansdominerad organisation, det gäller inte bara att prästämbetet är reserverat för män, så ser man nu öppningar i denna patriarkala struktur.
Det hålls kvinnokonferenser, en och annan kvinna blir tillsatt även på höga chefspositioner. Jag skulle ha skrivit om detta, men nu har Dagen och journalisten Anna Bieniaszewiski Sandberg gjort en serie utmärkta reportage som ger en god inblick i den aktuella situationen, jag hänvisar till dessa reportage:
28/4: Svenskar driver kvinnofrågan i Vatikanen
29/4: Påven väljer att ta kvinnornas parti
29/4: Det känns som vi har petats ut i marginalen
I reportagen nämns Ulla Gudmundson, Sveriges tidigare ambassadör i Vatikanen som sannerligen bedrev en kreativ diplomati till gagn för både Katolska kyrkan och för att öka förståelsen för Katolska kyrkan i Sverige. Bl.a. var det hon som tog hit kardinal Ravasi till dialogprojektet Hedningarnas förgård på Kungl vetenskapsakademin och Fryshuset.
I samband med att hon tackade för sig som ambassadör 2013 passade hon på att lämna över en lista på 50 kvinnliga teologer till påve Franciskus och framhålla hur viktigt det är att Katolska kyrkan tar kvinnans perspektiv på allvar. Påven sade till henne att kvinnofrågan är mycket viktig och tackade för listan. Han gav den också till Jesuitordens general, den cirkulerar i diplomatiska kretsar i Rom och verkar ha blivit underlag för inbjudan av deltagare till olika arrangemang.
Syster Madeleine Fredell OP, en av våra främsta teologer i Katolska kyrkan i Sverige intervjuas i ett av reportagen och vittnar om det hårdnande klimatet för kvinnliga ordenssystrar under 1990-talet och att deras kompetens inte tas till vara i kyrkan. Sr Madeleine är själv ett ett exempel på detta, hade det varit en man som besatt samma teologiska kunnande och skärpa som hon hade denne säkerligen haft en betydligt mer framträdande plats i stiftet. Jag hoppas verkligen att den utmärkta föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet hon ansvarade för kring 2012 i Dominikansystrarnas residens på Västmannagatan i Stockholm kommer ut som bok.
Sr Madeleine ger påve Franciskus både ros och ris för sin hantering av kvinnofrågorna. Ros verkligen för den större öppenheten och bejakandet av kvinnofrågan, och särskilt kvinnors utsatthet i samband med fattigdom, krig, trafficking etc, men också ris för en ganska manschauvinistiskt smickrande attityd, att se kvinnan som något till inget förpliktigande upphöjt. T.ex. när påven fick frågan varför det bara var 16 % kvinnor i påvliga teologkommissionen svarade han att kvinnorna är ”jordgubbarna på tårtan”. Jag förstår sr Madeleines och andra kvinnors reaktion. De vill inte vara jordgubbar i tårtan eller upphöjas till skyarna, de vill ha jordnära jämställdhet och rejält inflytande på lika nivå som männen.
Bengts Blogg 
Reblogga detta på Rebella undrar och kommenterade:
Bengt Malmgren länkar till artiklar i Dagen om kvinnofrågan i Katolska kyrkan, bland annat en intervju med dominikansystern Madeleine Fredell, och kompletterar med kommentarer. Intervjun med sr Madeleine är den som är mest intressant, tycker jag. Klosterväsendet som kvinnans chans till utbildning och självständighet, med minskad betydelse under 1900-talet då möjligheterna för kvinnor att studera öppnades utan att behöva gå i kloster. Och sedan backlash under 1990-talet, då de av systrarna som är teologiskt välutbildade trängdes tillbaka och inte längre ansågs direkt behövas. Nu ska vi se, 1990-talet. Under Johannes Paulus II:s tid, men det är så välspecificerat: 1990-talet. Vad hände då, undrar man? Var det då det permanenta diakonatet, för gifta män, infördes? (Förklaring för svenskkyrkliga: I SvK handlar positionen diakon främst om kyrkans sociala arbete, i RKK är det ett slags… uhm. Kan vi säga ”barfotapräst”? som sköter sysslor som annars ofta sköts av de unga män som studerar till präst.)
”Kvinnofrågan”. Så kallades jämställdhetsfrågorna i Sverige några årtionden innan jag föddes… det hette fortfarande så på bibliotekshyllan när jag var tonåring, och jag förundrade mig storligen. ”Kvinnofrågan.” Nåja, bättre sent än aldrig. Det är väl en utveckling man måste igenom på vägen, antar jag.
Det här såg ju fånigt ut som kommentar på Bengts blogg! Jag skrev den texten för att lägga på min egen… den där reblogga-funktionen har sina sidor.
Tack, Bengt för denna bloggpost och för att du samlat artiklarna i Dagen. Jag tänkte att det vore kul att se vad du tänkte om denna artikelserie. Jag tycker Fransiscus är en rejäl människa han är en riktig latinamerikansk katolsk man som ser kvinnor precis så som jordgubbar på tårtan. Stackars man att behöva leva med ett så aningslöst uttalande som förringar majoriteten av aktiva katoliker på ett fruktansvärt sätt.
Som lutheran är det skönt att jag inte behöver bry mig som sådana uttalanden på samma sätt som en katolik. Ingen präst eller biskop har samma ställning hos oss lutheraner. Men påvens stor ansvar borde stämma till eftertanke och det tycks Ulla Gudmundsson inspirerat Frans till. Man får ju hoppas att han inte bara lyssnade artigt på henne för att hon är söt.
Jag tror han vill väl, men är fruktansvärt aningslös… när han pratar om kvinnor som mödrar pratar han ju om det finaste som finns, ”helt obegripligt när de inte tycker om det, det måste vara människor som aldrig är nöjda”. Typ.
Jag föreslår att vi betraktar Franciskus som Katolska kyrkans största jordgubbe.
Precis! Och jordgubbe passar bra, han ÄR ju söt.
Rebella! Tack snälla du för denna förstående inställning som ger ett nyanserast och mera avladdat perspektiv. Jag har själv tänkt i de banorna, men det är bättre att det kommer från dig som är kvinna och dessutom med framflyttad position i jämställdhetsfrågor.
Det är onekligen lättare att ha överseende med sånt som inte drabbar en själv.
Samtidigt är det ju svårt att uttala sig om sådant som man själv inte känt inpå skinnet. t.ex. att som man uttala sig om kvinnors situation…
Syftade på att jag inte är katolik, mao är det lätt för mig att le lite överseende. Fast ännu lättare för en man, kanske.
Paul
”Samtidigt är det ju svårt att uttala sig om sådant som man själv inte känt inpå skinnet. t.ex. att som man uttala sig om kvinnors situation…”
Förstår jag dig rätt att du syftar på att kvinnor själva måste få uttala sig om ”kvinnors situation” underförstått fatta beslut om ”kvinnors situation.”?
// Irène
http://www.katolskvision.se/blog/?p=16246
Skall vi inte tillåta även en påve att genomgå en utvecklingsprocess? Det är först nu när hans uttalande vägs med guldvåg. Hans intentioner är goda och hans åsikter genomgår en transformation , han är inte färdig än.
När man följer honom , märker man tydligt att det är inte katekesen som spökar där utan en kamp att hitta dom förlösande formuleringar.
En påve med själavårdande inre program kan skrämma dom mer renläriga.Kan hierarkin verkligen tro på nåden och barmhärtigheten? Vad händer med kyrkan som leds av anden och inte av bokstaven?
Tyvärr är det ju inte så att Katolska kyrkan sett en kontinuerlig förbättring av kvinnors ställning genom historien. Tvärtom har det gått upp och ner och efter förbättring under 1980-90-talen så har det sedan gått bakåt. För kvinnor i allmänhet och katolska kvinnor i synnerhet är det värt att ta på allvar. Om vi verkligen vill att hela vår person ska värdesättas, inte bara rollen som maka och mor. Det ser ut som om Franciskus och kretsen kring honom faktiskt börjar se att kvinnor måste få mer plats och inflytande i kyrkan. Jag misstänker att det är pressen från lekfolk, systrar och även en del präster som lett till det. Den pressen måste man hålla i och inte slappna av för minsta steg i rätt riktning.
Anneli
Pingback: Jordgubbarna på tårtan – en felöversättning? | Rebella undrar