Samvetsfrihetsfrågan för sjukvårdspersonal kommer nu på nytt upp på agendan i samband med att KD´s nya partiledare Ebba Busch Tohr säger sig sig stödja samvetsfrihetslinjen i samband med aborter. Det är bra att den blir ytterligare genomlyst och analyserad, inte bara att man positionerar sig utifrån cementerade block på ena och andra sidan.
Amanda Björkman i DN säger några intressanta saker, först:
– Abort och dödshjälp har båda svåra moraliska implikationer. Samvetsfrågan är relevant i båda sammanhangen då det handlar om att aktivt medverka till att avsluta liv.
Sedan säger hon att hon samvetsfrihet skulle vara rimligt för dödshjälp eftersom det innebar en ny uppgift som lades på sjukvårdspersonalen, men inte för abort eftersom samhället beslutat om det som en rättighet sedan 70-talet. Man utbildar sig och söker tjänst som barnmorska utifrån premissen att medverkan vid abort ingår i paketet, accepterar man inte det hör man inte hemma i barnmorskeyrket.
Jag tycker det är bra att Amanda Björkman tydligt erkänner likheten mellan abort och dödshjälp och att abortfrågan inte är okomplicerad ur etik- och samvetsperspektiv.
Samtidigt måste man då konstatera att samhället bestämt som en rättighet något som inte är självklart ur etisk synpunkt. Utvecklingen visar att det blir allmer känsligt och tabubelagt att ha avvikande mening, yrkesförbud för barnmorskor, att det blir problematiskt för organisationer som inte är helt konforma med den etiskt problematiska ordningen att verka i samhället, vilket blev tydligt förra året då Uppsala universitet ställde in en konferens där människorättsorganisationen Scandinavian Human Rights Lawyers var medarrangör och drottning Silvia såg sig föranledd att tacka nej till det pris, Scandinavian Human Dignity Award, hon tilldelats för sitt engagemang i arbetet mot trafficking och som skulle ha delats ut vid konferensen. Detta är ingen bra utveckling. Samvetsfriheten är ingen lyx för några få som påstås ibland, utan ett nödvändigt korrektiv för att säkra öppenhet och mångfald och motverka totalitära tendenser i samhället.
På Europa-nivå är läget annorlunda. Europarådet har utfärdat en resolution som garanterar sjukvårdspersonalens samvetsfrihet, vilken svenska politiker öppet sagt man kan strunta i. Men professor em i juridik Reinhold Fahlbeck, Lund bedömer att Sverige skulle gå förlorande ur en strid om samvetsfriheten om ärendet lyftes till Europadomstolen. Han menar att frågan om samvetsfrihet i Sverige blivit lidande av den starka kopplingen till just aborträtten. Jag håller med om detta, man måste ha en enhetlig bedömningsgrund oberoende om det gäller abort, dödshjälp eller annat sammanhang där samvetsfrihetfrågan är relevant.
Att KD stödjer samvetsfriheten är helt i linje med kristdemokratisk tradition, både att främja grundvärden som livets helgd och att enligt subsidiaritetsprincipen främja individernas och de små gemenskapernas autonomi. Det goda samhället och goda värderingar byggs upp i ett samspel mellan individens informerade samvete och samhället som skyddar de svaga och tar till vara de resurser som byggs upp av individerna och de små gemenskaperna.
Bengts Blogg 
Bengt, en bra kommentar som jag delar fullt ut.
Nog borde Europarådets inställning väga tungt – men det är få som ens nämner den i debatten.
Vid en internationell jämförelse framgår att Sverige utmärker sig för sin negativa inställning till att låta vårdpersonal ta hänsyn till sitt samvete i arbetet. Man frågar sig vilka skäl som ligger bakom denna inställning. Jag tycker också att Vårdförbundets inställning är kanske allra svårast att förstå. Tänker på en artikel från Dagens Medicin 2011 om vårdpersonals djupa obehag över sena aborter när fostren fortfarande andas och rör på sig – vissa gånger upp till en timme efter aborten. ”Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?” frågade sig en sjuksköterska som ville vara anonym.
Är det då inte bra att de som arbetar med detta också har en moralisk/etisk kompass. Att de har ett samvete som vägleder. Idag verkar många inom vården ha dåligt samvete, pga. av sin upplevda otillräcklighet – de lider av samvetsstress. En stress som efterhand kan leda till utbrändhet där personen blir emotionellt utmattad – inte orkar, är trött, inte kan lyssna på fler problem, inte kan se mera lidande etc. Med risk för att man avskärmar sig, blir cynisk, struntar i patienterna, en slags depersonalisering..
Borde inte detta vara Vårdförbundets fokus istället för att jaga och kritisera de som vill låta samvetet vägleda.
Lovande att Ebba Busch Thor står upp för denna fråga!
Det mest problematiska är väl den totala oförståelsen för abortmotstånd. Min gissning är, att dom som försvarar aborträtten ser kvinnan som söker abort som en offer för olyckliga omständigheter från vilket hon skall räddas ifrån.
Abortmotståndarna jämställes med gärningsmannen som orsakar och förlänger onödig lidande för kvinnor.
Vidare, att all motstånd mot aborträtten anses som ifrågasättande av principen för fria aborten.Den principen anses att försvara det goda och abortmotståndet är av ondo.
Med tanke på det hårda motståndet mot samvetsfrihet , kan man misstänka att tvivlen finns även bland dom ihärdigaste försvararna för aborträtten. . Vägran, att utföra abort, är en beskyllning mot dom som utför aborter. Att dom gör i själva verket något ont och dom borde förstå det och ta konsekvenserna .Dom psykologiska konsekvenserna är skuldkänslor och ångest för misstanke att man släcker liv istället för att rädda liv.
Eftersom problemet är en väl känd etisk problem , borde man ha kunnat ta hänsyn till svårigheterna ända från början och bejaka möjligheten för en ”asyl” för dom samvetsömma. Men ville väl bortse svårigheterna, man var ju i det godas tjänst.
Trots allt, laglig och sjukvårds reglerad abort är en nödvändig ont. Alternativet är ökad antal illegala aborter med ökad dödlighet hos kvinnor och inte frihet från aborter.Det praktiska och principen att minimera skadorna bör var överordnad för abstrakta principer i ett olösligt läge.
Psykologisera allt du vill… ett annat möjligt skäl till motståndet är att man ser aborträtten som självklar men inte ser det som självklart att man måste främja människors karriär som inte önskar utföra alla arbetsuppgifter. Ungefär som någon (Geister?) skrev i Signum apropå Grimmark. Man kan inte kräva att det inget ska kosta att följa sitt samvete.
Det finns intressant parallell i det kyrkliga diskussionen om motståndet mot kvinnliga präster. Lutherska kyrkan är tolerant för allt utom motståndet mot kvinnliga präster.
Kanske i båda fallen hade det varit bra att vara flexibel och ta samvetsbetänkligheterna på allvar och respektera dom.
Under alla, är det först nu, när en barnmorska vill ha fribrev för att slippa medverka i aborter och det blir värdens halo. Reaktionen är helt oproportionell. Det är lika våldsam som i terapin när amnesin släpper och allt det bortträngda väller fram och vederbörande försöker återställa glömskan.
I det offentliga diskussionen får man inte ifrågasätta aborten eftersom det kan väcka skuldkänslor hos kvinnan som gör det.
Personligen anser jag, att den möjliga skuldkänslan är sund reaktion till något problematiskt. Man försöker lossas att abort är något naturligt vilket det inte är.Skuldkänslan är en bra början för den försonande samtalen där en djupare förståelse är en möjlighet.
Här menar jag att du resonerar mycket slarvigt. Återkommer i frågan på egen blogg (men det kan säkert dröja, annat ligger före i inkön)
Det finns många yrken där man i praktiken inte behöver utföra exakt alal arbetsuppgifter som ingår i yrket av många olika skäl. Jag ser inte problemet med att en barnmorska inte ska kunna jobba med allt annat utom just aborter bara för att orsaken är att hen inte vill se foster flämta efter andan och höra dem pipa lång stund efter aborten.
Bengt
”Samvetsfriheten är ingen lyx för några få som påstås ibland, utan ett nödvändigt korrektiv för att säkra öppenhet och mångfald och motverka totalitära tendenser i samhället.”
Vore du inte katolsk debattör skulle jag inte reagera lika starkt som jag gör när katolska debattörer ger sig in i leken utan att en enda gång vara beredda att skärskåda ”totalitära tendenser ” inom katolska kyrkan. Thomas Idergard, du och biskop Anders paradexempel på detta. Varför nobbades Stefanini som ambassadör i Vatikanen ? Varför bestraffades sr Margaret Mc Bride som tillstyrkte en abort i USA för att rädda en ung flerbarnsmors liv ? Varför exkommunicerades Roy Bourgeois ? Alla dessa fall hör ihop med samvetsfrihet men som aldrig diskuteras i katolsk kontext. Men då det gäller vårdpersonal och abort då dyker samvetsfrihetens apostlar ut ur buskarna…..
// Irène
Visst finns det totalitära tendenser i Katolska kyrkan också att skärskåda, det håller jag med om. Den som läst min blogg genom åren vet att jag lyft upp sådant då och då och andra gör det desto oftare, så frågan lider inte av brist på belysning.
Man varför ska man bara ha samvetsfrihet i RKK då? Hur motiverar du att samvetsfrihet inte behövs inom yrkan som polis, vård, socialtjänst m.m.? Varför kan en svensk polis inte få åberopa samvetsfrihet när det gäller att medverka med tvångsavvisning av flyktingar tex? Och varför är bristen på samvetsfrihet i RKK något som motiverar att en svensk polis inte kan få det? Jag ser inte logiken i resonemanget.
PS
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12035
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12500
http://en.wikipedia.org/wiki/Excommunication_of_Margaret_McBride
Bengt
Jag har inget minne av att du specifikt analyserat de fall jag nämner ……..Att tala i generella termer är en sak …..att diskutera konkreta fall en annan sak ……och att jämföra olika konkreta fall utifrån olika ståndpunkter ytterligare något annat. Det är det sistnämnda jag alltid tycker är mest relevant och du minst relevant……
Antingen eller när det gäller samvetsfrihet ! Hittills har varken du eller den gode biskop Anders övertygat mig om att det är samvetsfrihet som är det centrala när frågan om abort och vårdpersonal kommer på tal…….
// Irène
Eftersom det nu är ute i media måste jag få delge denna berättelse från en av mina vänners arbetsplats vilken både är ett bra argument för samvetsfrihet och en anledning till översyn av gränsen för när abort får utföras. http://www.dagen.se/%C3%B6verl%C3%A4karen-anm%C3%A4lde-sen-abort-fostret-levde-1.354637
Jag är för fri abort men absolut inte med USAs abortgränser som i stort sett innebär att ”abort” genomförs när fostret definitivt är ett barn som skulle kunna överleva utanför livmodern. Fri abort kan man nämligen se som ett bättre alternativ än förbjuden abort på just de grunder som Markku Hirn tar upp. Är man för livet så vet vi alla att aborter är vanligare och farligare i många länder där aborten är totalförbjuden och därför är fri och säker abort att föredra för den som säger Ja till livet.
Bengt och alla,
Jag vill här påminna om ett inlägg på min blogg som bygger på signaturen Inez kommentarer och som verkligen problematiserar det här med samvetsfrihet. Bland annat tar patientens rättigheter kontra personalens samvetsfrihet upp. Inez tar också upp det faktum att den som hävdar samvetsfrihet ofta försöker flytta på gränserna från abort, till att vägra befatta sig med preventivmedel. Det sistnämnda är det knappast någon här i landet som skulle acceptera som skäl för samvetsfrihet, men det är viktigt att ta med i diskussionen.
Anneli
https://annelimagnusson.wordpress.com/2014/11/21/for-livet-eller-mot-valfrihet/
Enligt Reinhold Fahlbeck skall det tydligen redan finnas en lagstadgad samvetsfrihet i Sverige som vi inte tänker på och håller i medvetet bruk och enligt honom är den alltså inte heller obsolet utan under laga kraft. Så vad händer nu? Eftersom den gäller abort, så kan den alltså gälla både medicinsk och kirurgisk abort men knappast preventivmedel, vilket förstås inte går in under abort
(precoital abort 😉 ??)
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/samvetsfrihet-finns-redan-i-abortlagen_4533480.svd