Bengts Blogg

Alla som jobbar med konfliktlösning och relationer mellan grupper vet att det bästa sättet att undvika konflikt är att tala klarspråk med varandra och konfrontera de olikheter och skillnader som finns medan man ännu är på talefot med varandra. Om man inte förmår tala med varandra om reella olikheter i synsätt utan sopar dessa under mattan för husfridens skull kan det förr eller senare leda till öppen konflikt, vilket är ett mycket svårare tillstånd att hantera och vägen tillbaka till ömsesidig tillit och öppna samtal är längre. Men ibland kanske det måste gå så långt som till konflikt innan drivkraften är stark nog att tala med varandra.

Råder det öppen konflikt nu mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift efter att det blivit känt att kommuniteten på Berget kommer under katolskt beskydd och många av medlemmarna konverterar? Man får väl säga att det gör det och att orsaken sannolikt är att man tidigare inte talat klarspråk och konfronterat reella olikheter.Det gäller både samtalet internt mellan Svenska kyrkans ledning och kommuniteten på Berget och samtalet mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift.

Peder Bergqvist, ledaren för kommuniteten, skriver enligt Kyrkans tidning på Facebook att man fortfarande väntar på svar från Svenska kyrkans biskopar på det brev man skrev 2013, man har också skrivit flera brev samt muntligt framfört till Västeråsbiskopen att man önskar samtal. Då man inte fått något gehör har man vänt sig till Katolska kyrkan, biskop Anders och Troskongregationen i Rom och där sökt en kyrkorättslig förankring för sin kommunitet. Att detta skett utan att Svenska kyrkans biskopar informerats är dessa nu förbittrade över.

Kyrkans tidning berättar om ett toppmöte med Antje Jackelén, Västeråsbiskopen Mikael Mogren och biskop Anders på kyrkokansliet i Uppsala. Det var efter det mötet som biskop Anders skrev en artikel i Dagen där han bad om ursäkt för att han inte informerat ledningen av Svenska kyrkan om vad som pågick. Samtidigt konstaterar han att den teologiska dialogen med Svenska kyrkan legat nere sedan flera år och att det skulle glädja honom om den kunde återupptas. Biskop Anders konstaterar att Stiftelsen Bergets styrelse har en viktig uppgift att bibehålla och förstärka ekumenisk dialog och samverkan och kommer med det konstruktiva förslaget att tillsätta en ekumenisk referensgrupp från alla de fyra kyrkofamiljerna som tillsammans med styrelsen ska verka för detta. På så vis kunde också Sveriges kristna råd knytas mer direkt till Berget.

Det är bra att ärkebiskop Jackelén sin kommunikativa begåvning trogen sammankallade till toppmötet i Uppsala. ”Det var ett möte med rak och öppen kommunikation”,sade hon, samtidigt som man kan konstatera att relationerna nog är ganska frysta eftersom man inte kunde gå ut med ett gemensamt uttalande efter mötet, utan biskop Anders skriver en egen artikel i Dagen, och ärkebiskop Antje säger syrligt i en intervju med Kyrkans tidning att tro ”att man främjar kris­ten en­het ge­nom att åter­vända till Rom är en ro­man­ti­serad syn och speglar nå­got som de­fi­ni­tivt inte bygger morgondagens kyrka”. Uttalandet och det faktum att Peder Bergqvist själv fortfarande hålls utanför samtalet vittnar än en gång om hur styvmoderligt Svenska kyrkan behandlar sina egna präster som inte är helt konforma med utvecklingen de senaste åren. Peder Bergqvist kommenterar toppmötet i Uppsala på Facebook: ”Vi vill att Svenska kyrkan ska vara en aktiv stödjande part på Berget. Detta förutsätter att biskoparna pratar med oss och inte springer och gnäller hos Biskop Anders”

Även om det är fruset just nu, så får vi hoppas att biskop Anders har rätt när han skriver:

”Vi får tro att gamla sår kan läkas när vi gemensamt ber om Andens helande kraft. Sann ekumenik slätar inte över utan går mer på djupet, även i svåra frågor… Jag medger att utgångspunkten inte är så lysande just nu, men kanske det är just i nödens stund som räddningen är närmast?”

Biskop Antje säger till Kyrkans tidning att det inte är bra med triumfalism och nedvärderande av andra kyrkor. Biskop Anders skriver i Dagen att vi som katoliker skall vara mer aktsamma och försöka undvika allt som kan tydas som triumfalism och nedvärderande av andra kristna kyrkor och samfund. Men jag undrar om man menar samma sak. Jag tror inte det. Under ytan på det som verkar som ett samförstånd tror jag döljer sig en djup oenighet om vad kyrkans väsen är. Med att ge upp all triumfalism tror jag Antje menar att Katolska kyrkan skall ge upp den ecklesiologi (läran omkyrkans väsen) som läggs ut i Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan (Lumen Gentium), medan Anders menar att det handlar om att lägga ut och förklara denna kyrkosyn på ett sådant sätt att andra förstår att den inte innebär en romersk-katolsk triumfalism. Jag tror det är denna fråga man går omkring som katten kring het gröt.

Rättfärdiggörelsen har man lyckats nå teologisk eninghet om, men när det kommer till kyrkosynen har det tagit stopp. Här är det textavsnitt i Lumen Gentium det handlar om, utdrag från paragraf 8: Kyrkan som både synlig och andlig:

”Den ende medlaren, Kristus, har gett åt sin heliga Kyrka, trons och hoppets och kärlekens gemenskap, en här på jorden synligt framträdande struktur och upprätthåller henne oavlåtligt som en sådan… Hon är denna enda, Kristi Kyrka, som vi med trosbekännelsen bekänner som den ena (en enda), heliga, katolska och apostoliska. Att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (Joh 21:17), åt honom och de övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.”

(LG 8, Katolsk informationstjänst Uppsala 1970)

Det är Katolska kyrkans självförståelse, att hon genom biskoparna i gemenskap med biskopen av Rom förvaltar enheten och att nådens fullhet bor i henne på ett annat sätt än i de andra kyrkorna. Detta uppfattas av många som en triumfalism i sig som man inte kan acceptera, men andra som delar den ecklesiologi som kommer till uttryck i LG inser att uppdraget är större än att vara triumfalistisk på ett sätt som exkluderar andra kristna, utan snarare som ett förvaltande av Kristi kropps enhet som en tjänst åt hela kristenheten.

Det är denna ecklesiologi som är den stora stötestenen idag, och som det är svårt att tala klarspråk om utan att det leder till stora svårigheter i den ekumeniska dialogen. Men både ärkebiskop Jackelén och biskop Arborelius vill ju tala klarspråk och ha fortsatt dialog, vi får se hur det nu utvecklar sig, om man kan konfrontera denna fråga utan att det orsakar konflikt.

Om det nu finns många kristna, enskilda och gemenskaper, utanför Katolska kyrkan som bejakar denna ecklesiologi och som söker gemenskap med biskopen av Rom, så säger det sig själv att man inte kan kräva att Katolska kyrkan skall avvisa dem som söker en sådan gemenskap, som i detta fall kommuniteten på Berget. Man kan inte heller inom Svenska kyrkan eller andra kyrkor marginalisera dem som omfattar en sådan kyrkosyn.

Anglikanska kyrkan sägs stå närmare Katolska kyrkan än andra Lutherska kyrkor. Men många protestanter delar samma öppenhet för gemenskap med biskopen av Rom som anglikanerna. När det uppstår önskan att som större församling eller grupp uppnå denna gemenskap med påven, så har Katolska kyrkan gjort detta möjligt genom den apostoliska konstitutionen Anglicanorum Coetibus utgiven av Benedikt XVI år 2009. Det är Troskongregationen som administrerar sådana övergångar, vilket innebär att det upprätttas s.k. personliga ordinat som har kommuniongemenskap med Katolska kyrkan men kan också behålla egna särdrag som man vill slå vakt om i liturgin. Grupperna arrangeras som stift och står också i gemenskap med den lokale katolske biskopen. I Storbritannien finns ett sådant ordinat upprättat, Vår Fru av Walsingham, det finns också ordinat i USA/Canada och Australien/Japan.

Ordinatet är inte begränsat till anglikaner. I en intervju 2012 sade kardinal Kurt Koch , president för Påvliga rådet för kristen enhet, att om grupper inom Lutherska kyrkor skulle önska en liknande lösning, så får vi reflektera över det, men han betonade att initiativet i så fall måste komma från lutheranerna själva. Det har också föreslagits ordinat för hebreiska katoliker (judar), vilka vill fortsätta att bevara judiska bruk och fira judiska högtider inom ramen för sin liturgi.