Också kristna kan vara ulvar i fårakläder

Publicerat den 19 november, 2015 av Bengt Malmgren

Jag läser i Dagen idag om Burundis president Pierre Nkurunziza som påstår sig vara ”pånyttfödd” kristen. Begreppet pånyttfödd är ett uttryck som används i frikyrkliga evangelikala och pingstkarismatiska sammanhang för att beskriva att man blivit kristen på allvar i kontrast till kulturkristna. Till saken hör att bedömare varnar för att ett fokmord eller massaker på oliktänkande liknande det som skedde i grannlandet Rwanda 1994 kan vara nära förestående. Tecknen är oroväckande. Opositionella mot presidenten rensas ut, döda kroppar hittas nästan dagligen i huvudstaden. Politiska motståndare beskrivs som insekter som skall sprejas bort, en retorik som kan jämföras med Rwanda där tutsier kallades för kackelackor strax innan folkmordet drog igång.

Som kristen skulle presidenten naturligtvis ha allderles utmärkta förutsättningar att stifta fred, framhäva alla människors lika värde oberoende av politisk hemvist och gjuta olja på vågorna. Istället verkar makten ha gått Nkurunziza åt huvudet, han leder landet med en bunkermentalitet och kallar politiska motståndare terrorister, samtidigt som han och ledargarnityret i landet stoltserar med att de är ”Gudsmän”. Enligt Sveriges radios korrespondent Richard Myrberg är det allmänt känt att presidenten tror sig styra sitt land utifrån gudomligt uppdrag.

Rwandas ledare president Kagame har varnat Burundis ledning på grund av den upptrappade konflikten, han vet vad han talar om utifrån Rwandas egen blodtyngda erfarenhet.

Låt Pierre Nkurunziza vara ett varnande exempel. Att kalla sig pånyttfödd kristen är alls ingen garanti för att det finns ett innehåll som motsvaras av varudeklarationen. Tomma tunnor skramlar mest, och här är tunnorna inte bara tomma utan fyllda med idel självuppblåsthet och ondska. Kristna ledare i landet och presidentens privata själasörjare, om han nu har någon sådan, borde med kraft varna och stoppa honom. Vore han katolik borde han blivit exkommunicerad om han vägrade bättra sig.

Att människonaturen är svag och att låta frestelser som makt, girighet, avund etc styra oss in i de mest bestialiska handlingar finns många exempel på. Det handlar både om enskilda diktatorer som Hitler, al-Assad eller Nkurunziza, men det handlar också om grupprocesser där demagoger får med sig massorna. Vi har inget lärt av Förintelsen. Röda Khmererna, Rwanda, Balkankrigen etc. Historien upprepar sig igen. Hela tiden.

Ibland behöver det inte gå så långt som till mord och att grannar förföljer sina grannar, men mobbning vet vi är ett stort problem i vårt samhälle, inte bara i skolan utan också i vuxenvärlden. Det finns ett samband mellan det lilla och det stora. Det som börjar i det lilla kan leda till värre saker. Genom att vi slagit in på  den vägen förmörkas vårt sinne, och vi blir mer och mer okänsliga och reagerar inte när det händer saker vi borde reagera mot. Författaren William Golding studerade dessa fenomen i den berömda romanen Flugornas Herre (titeln kommer från det bibliska uttrycket  Beelzebub = de onda andarnas furste, satan).

Har ni hört talas om applådmobbning? Det innenbär att i regel själva helt passiva personer under ett möte mobbar i grupp genom att applådera när en meningsfrände i talarstolen levererar en elakhet mot en meningsmotståndare. Sådant lär ha förekommit på det nyss avslutade kyrkomötet. Det kan låta oskyldigt, men jag tror inte det är det. Så som prästen Johanna Andersson beskriver det i detta blogginlägg känns det för mig ganska obehagligt.

Det gäller att se upp. När vi tillhör majoriteten eller dem som är i överläge blir vi lätt fartblinda och ser inte den skada vi tillfogar andra. Ser vi till kristna sammanhang så har det inget att göra med vilket samfund vi tillhör, om vi är ”pånyttfödda” kristna eller att vårt kristna engagemang inskränker sig till att vara politiskt aktiva i kyrkomötet och eventuellt gå i kyrkan till jul och påsk.

Som kristna är vi inte skyddade utan kanske än mer utsatta för frestelser än andra. Vi måste vara vaksamma och skilja på andarna. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, var en person som gjorde mycket viktiga erfarenheter på detta område och lämnade efter sig Andliga Övningar (AÖ) där han uppställde regler för hur man skiljer det goda från det onda så att det som börjar positivt i goda föresatser inte slutar i det motsatta.  En regel han ställde upp var följande:

 ”Om början, mitten och slutet är helt gott och leder till något alltigenom gott, är det ett tecken på den gode ängeln. Men om tankarna som bibringas oss under sin gång leder till något mindre gott än det som själen hade beslutat att göra, eller om de försvagar, oroar eller förvirrar själen genom att beröva den dess frid, lugn och ro som den först ägde, är detta ett tydligt tecken på att de kommer från den onde anden.” (AÖ 333)

Ignatius var noga med att påpeka att den onde anden kan smyga sig in i sken av en ljusgestalt och inge falsk tröst. Har vi sedan vant oss vid det onda kan det skenbart framstå som lugnare att vara kvar i det eftersom vi blivit tillvanda. Ignatius skriver i en annan regel:

”Hos dem som går framåt, från det goda till det bättre vidrör den gode ängeln själen mjukt, lätt och milt liksom en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde vidrör den hårt, med ljud och oro liksom en vattendroppe som faller på en sten. Hos dem som går från det onda till det värre vidrör de nämnad andarna på motsatt sätt. Orsaken därtill är att själens disposition är lik eller olik sagda änglar. Är den olik inträder de med larm och mycken märkbar förnimmelse. Är den lik inträder de tyst liksom i sitt eget hus med öppen dörr.” (AÖ 335)

Tecken på att något är av gott är också vilka frukter det bär. I Paulus brev till Galaterna beskrivs Andens goda frukter i motsats till det som frambringas om vi är kvar i det han kallar ”köttet”, dvs det sämsta i vår mänskliga natur hemfallet åt frestelser :

”Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag…

Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.”

Här i Sverige pågår just nu ett intensivt ekumeniskt samtal i kristen press, på bloggar och andra sociala media. Inte alltid utifrån ett positivt intresse för ekumenik, utan också utifrån att en del blir sårade och besvikna. Det uppmärksammas att människor konverterar till Katolska kyrkan, vilket kan göra oss katoliker glada. De nykonverterade berättar ivrigt om vad de funnit och framhäver Katolska kyrkans fördelar på ett sätt som ibland kan kännas generande överdrivet och i alla fall av andra kristna kan uppfattas som en nedvärdering av det positiva som finns hos de andra samfunden. Det gäller att vara lyhörd i dialogen och inte bara gå på för att man anser sig ha formellt rätt, utan också att föra dialogen på ett sådant sätt att den kan upprätthållas med respekt och ömsesidighet.

I samband med turerna kring Berget och kommuniteten där är det som jag förstått många som blivit sårade och fått minskat förtroende för Katolska kyrkan som ekumenisk dialogpartner. Påven gör sitt bästa för att främja dialog och ömsesidighet mellan kristna, nyss besökte han en luthersk kyrka i Rom och talade om Kyrkan som en försonad mångfald. Återspeglar Katolska kyrkan i Sverige genom dess tongivande företrädare detta eller framstår vi som översittare som inte vill förändra oss själva utan rider på formalia för att tvinga de andra in i vårt system? Lyssnar man till en hel del icke-katolska kristna så är svaret inte sällan det senare. Det bör bekymra oss.

Det är inte fel att framhäva det positiva med Katolska kyrkan. Alla rikedomar och allt gott som finns inom olika delar av kristenheten tillhör helheten, den enda Kyrka som Kristus grundade. Ulf o Birgitta Ekman beskriver i sin nya bok det positiva de funnit i Katolska kyrkan. I bästa fall sporrar det andra till att beskriva vad som är det positiva och väsentliga med reformationen som är värt att bevara, som Erling Medefjord gör i denna debattartikel från Dagen. Det är inte fel med polemik i den kristna debatten om det bidrar till konstruktiv dynamik.

Låt oss som kristna gemensamt hjälpas åt att skilja på andarna så att vi på ett konstruktivt sätt kan bidra till enheten och vara salt och ljus i världen och följa Paulus råd:

”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.  Om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad.” (Gal 5:26-6:1)

Läs också:
Andliga övningarna och Tolvstegsprogrammet, intressanta paralleller

Br Alois från Taize: En lidelse för Kristi kropps enhet. Tal vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012

 

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | 17 kommentarer

Abort nödlösning, liv och samvetsfrihet mänskliga rättigheter

Publicerat den 18 november, 2015 av Bengt Malmgren

Jag skriver tillsammans med kollegan Tomas Seidal ett debattinlägg på Aftonbladet.se om domen i Jönköpings tingsrätt mot barnmorskan Ellinor Grimmark.  Tingsrätten väljer att inte ens pröva hennes mål mot de allmäna regler för samvetsfrihet som råder i Europa eftersom de nöjer sig att se det som ett fall för religionsfrihetslagstiftningen där DO redan fastslagit att hennes religionsfrihet inte har kränkts.
Hela domslutet kan ni läsa här.

Grimmarks juridiska ombud Ruth Nordström framför som framgår av domen en mycket bra och tung argumentation för att det bör prövas  utifrån samvetsfriheten, och att domstolen väljer att inte göra det och anger som domskäl just att hon är kristen måste i sig betraktas som en kränkning av religionsfriheten. Grimmark blir nämligen inte likabehandlad här just för att hon har en kristen tro. Det underförstådda resonemanget i Tingsrättens dom är att hennes inställning att ett foster är mänskligt liv som inte får dödas och att hon följdaktligen inte kan medverka vid abort inte är ett grundat ställningstagande utifrån hennes samvete, utan något som hänger hänger med på köpet för att hon är kristen. Skulle en person som inte är kristen eller har någon annan religiös tro framföra samma betänkligheter, så skulle man vara tvungna att pröva fallet utifrån samvetsfriheten.

Detta är i sig diskriminering och ett okunnigt sätt att se på kristendom som en sekt vars anhängare slaviskt följande vissa regler och förnekande av att kristna agerar utifrån förnuft och samvete. Ställningstagandet om rätten till liv gör vi kristna inte utifrån att vi med frånkopplat förnuft och samvete slaviskt följer en lära, utan vi gör det utifrån ett naturrättsligt ställningstagande oberoende av vår tro. Att sedan vår tro ytterligare förstärker och sätter människans värdighet i centrum är en annan sak. Jönköpings tingsrätt borde anmälas till DO för de domskäl som anges.

Att nu också ministrar lägger sig i processen och prisar Jönköpings doms tingsrätt innan den vunnit laga kraft och interfererar med enrättsprocessen som inte ännu är avslutad (Gabriel Wikström, Åsa Regnér) gör att jag får ännu mer vatten på min kvarn att det är av största angelägenhet och allmänintresse att denna dom måste prövas upp till högsta instans och om så behövs också i Europadomstolen.

Vår artikel som också kan läsas på Aftonbladet.se återger jag här:

Tingsrätten i Jönköping har – för tillfället – fällt domen i frågan om samvetsfrihet i vården. Rättsväsendet är dock knappast färdigt med samvetsfrihetsfrågan än på länge. Barnmorskan Ellinor Grimmarks försvarare har både före rättegången och omedelbart efter domslutet förklarat att avsikten är att föra fallet vidare, i sista änden till Europadomstolen.

Det var inte helt oväntat att tingsrätten skulle falla för trycket från politiker och fackförbund och neka barnmorskan skadestånd för att hon nekats arbete med hänvisning till hennes samvetsbaserade rätt att slippa utföra aborter. Det finns dock tecken i domslutet som pekar på att segern för abortförespråkarna kan komma att vändas i en annan riktning i högre instans.

Att tingsrätten valde att enbart granska barnmorskans skadeståndskrav utifrån diskrimineringslagstiftningen utan att ta ställning till hennes krav på samvetsfrihet är otillfredställande då det är den väsentliga aspekten i detta mål.

Av domskälen framgår också att man avstår från att pröva hennes fall utifrån samvetsfrihetsaspekten just på grund av att hon hade en viss religiös uppfattning. Detta domskäl i sig själv liknar en särbehandling på grund av tro som borde granskas ur diskrimineringssynpunkt. Det finns ett starkt allmänintresse att detta fall förs upp till högsta instans, om så krävs ända till Europadomstolen.

I tingsrätten är majoriteten av nämndemännen politiskt tillsatta. Det är därför inte otänkbart att en majoritet i domstolen redan på förhand var starkt influerade av den hållning som gång på gång hamrats in av samvetsfrihetens fiender. Deras vanligaste argument inför rättegången har varit att om samvetsfrihet skulle införas, skulle den utgöra ett hot mot den fria aborten i Sverige. Det rättsliga skyddet för samvetsfrihet är dock synnerligen starkt i såväl Europakonventionen, vilken är bindande svensk lag, samt i Europarådets resolution 1763, som är vägledande för en tänkbar förhandling i Europadomstolen. Samvetsfriheten understryks därtill i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt ligger dessutom uttalad i förarbetena till abortlagen.

Argumentet att samvetsfrihet radikalt skulle försvåra den möjlighet till abort är även det taget ur luften. Det är bara att se på den överväldigande majoritet av andra länder i Europa som garanterar vårdpersonal friheten att slippa medverka vid abortingrepp. Dessa länder har visat att det går alldeles utmärkt att samordna sjukvårdens arbete samtidigt som samvetsfrihet råder. Detta gäller inte minst i Norge dit Ellinor Grimmark nu är hänvisad, och där hon är fullt välkommen att utföra sitt arbete som barnmorska och samtidigt avstå från att utföra aborter.

Eftersom det rättsliga stödet för samvetsfrihet är så pass starkt är det knappast ett orimligt antagande att tingsrätten i Jönköping insåg sannolikheten att en högre instans skulle döma i barnmorskans favör. Att tingsrätten nu tog det oväntade beslutet att inte pröva stämningsansökan utifrån kravet på samvetsfrihet kan därför tolkas som en indikation att domstolen helt enkelt inte ville ta det avgörandet på sina axlar, utan lämnade det vidare till högre instans.

Det är högst troligt att fallet kommer att prövas vidare i hovrätten, där majoriteten av nämndemännen är jurister istället för politiker. Det är ingen orimlig gissning att ett överklagande i hovrätten kommer att utfalla till barnmorskans fördel. Allt talar dessutom för att en prövning i Europadomstolen slutligen kommer att garantera svensk vårdpersonal den rätt till samvetsfrihet som finns i andra länder.

Bengt Malmgren, överläkare

Tomas Seidal, överläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet.
Claphaminstitutet är en kristen tankesmedja.

 

Publicerat i Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 17 kommentarer

O Paris!

Publicerat den 15 november, 2015 av Bengt Malmgren

”Paris den 13 november såg ut som Syrien eller Irak. Det är också en bild av globaliseringen. Det är inte bara västerländsk kultur som sprider sig över världen. Andra kulturer kommer till oss. I islamvärlden är religiöst hat och våld en del av vardagen.”

Mohamed Omar var i sin ungdom delaktig i en ultrakonservativ (dock inte våldsbejakande) islamisk sekt. Idag är han en bättre försvarare än någon annan av västs frihet och demokrati. Han vet vad han talar om. Han menar att det finns ett samband mellan icke våldsbejakande islamsk fundamentalism (wahhabism, salafism) och våldsbejakande islamism. Den senare hämtar inspiration från den förstnämnda. Jag rebloggar här vad han skriver om Paris.

Profilbild för Mohamed OmarDET GODA SAMHÄLLET

mohamed omarMohamed Omar

Den 6 november i år läste jag dikter på Göteborgs stadsbibliotek. Vi var fem poeter. En av dem var Gunnar Harding. Han har betytt mycket för svensk poesi genom att översätta och introducera poeter. Idag, efter tragedin i Paris, tänker jag på antologin O Paris! som han redigerade. Den kom ut 1978.

Boken handlar om Paris som centrum för modern konst och litteratur i början av 1900-talet. Här föddes den moderna poesin! Och mitt i virvelströmmen av nya uppfinningar, idéer och konstriktningar stod poeten Apollinaire. I sin dikt ”Fönstren” från 1913 slår Apollinaire upp fönstret mot en världsstad full av förhoppningar. Kriget hade ännu inte kommit. I en av raderna hittar vi utropet ”O Paris!” Det är en dikt, skriver Harding, som liksom staden själv, vibrerar av liv och rörelse.

Fönstret öppnas som en apelsin
Ljusets underbara frukt

Det sägs att dikten uppstod under en kafédiskussion. Vad kan…

Visa originalinlägg 754 fler ord

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Underlåtenhetssynder skadar Europa mer än terrordåden

Publicerat den 14 november, 2015 av Bengt Malmgren

Terrorn slår till mot Europa. Nu över 100 döda i Paris, 200 skadade. Det är outhärdligt att ta del av detta. Men det är inte oväntat. Vi reagerar för att det sker nära oss, men i länder som Irak, Afghanistan, Pakistan, Nigeria och Syrien är detta vardagsmat där extrema islamister och diktatorer utövar terror mot den egna befolkningen. Igår 40 döda i terrorattentat i Beirut.

Det har bara varit en tidsfråga när något skulle ske igen i Europa, och det kommer med all sannolikhet att hända igen. Inte heller Stockholm går säkert. Vid ett tal i Bolivia under sin Sydamerika-resa sade påven med hänvisning bl.a. till förföljelsen och dödande av kristna och andra folkgrupper i Mellanöstern: ”I detta tredje världskrig, som stegvis pågår, och som vi nu bevittnar, äger en form av folkmord rum och detta måste ta slut”. Terroristexperter som Magnus Ranstorp har varnat gång på gång för att terroristgrupper hotar Europa. Ändå är det med sömngångaraktig yrvakenhet vi reagerar varje gång något sker.

Vi kan vidta säkerhetsåtgärder, men vi kan aldrig helt skydda oss mot terrorismens ondska lika lite som vi kan skydda oss mot naturkatastrofer och andra olyckor. Ändå vill jag säga att Europas folk skadas inte i grunden av detta. Vi reser oss och går vidare. Men det som verkligen skadar Europa och EU-projektet på sikt är det moraliskt onda vi tillfogar oss själva genom vår oförmåga som europeisk gemenskap att ta vara på vår medmänniska, denna gång i form av de flyktingskaror som knackar på vår dörr men som Europas länder blundar för och spelar Svarte Petter med. Det är inte det som kommer utifrån som på allvar skadar oss, utan det som kommer inifrån, från våra hjärtan säger Jesus:

 Vid den tiden kallade Jesus till sig folket och sade: ”Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.”

Men han sade: ”Det som kommer ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, ur människornas hjärtan, kommer de onda tankarna, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet, ondska, bedrägeri, liderlighet, avund, förtal, högmod, förblindelse. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren.”
(Mark 7:14-15, 20-23)

21 kristna martyrer som halshöggs av IS i Libyen (minnesdag 15 februari)

21 kristna martyrer som halshöggs av IS i Libyen (minnesdag 15 februari)

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Påven definierar gnosticism och pelagianism som stora frestelser för dagens kyrka

Publicerat den 11 november, 2015 av Bengt Malmgren

Påven talade i veckan vid det italienska kyrkomötet som avhålls i Florens.  Vid mötet samlas biskopar, präster och lekfolk från hela Italien för att sätta upp mål och agenda för den italienska lokalkyrkan det närmaste årtiondet.

Han framhöll att kyrkan hela tiden är i en process av reformering (Ecclesia semper reformanda). Men reformering innebär inte en  femtielfte mänsklig plan att förändra strukturen utan istället ”grafting yourself to and rooting yourself in Christ, leaving yourself to be guided by the Spirit — so that all will be possible with genius and creativity.”

Här några fler kärnfulla citat från påvens tal återgivna av NCRonline:

”Before the problems of the church it is not useful to search for solutions in conservatism or fundamentalism, in the restoration of obsolete conduct and forms that no longer have the capacity of being significant culturally”

”Christian doctrine is not a closed system incapable of generating questions, doubts, interrogatives — but is alive, knows being unsettled, enlivened, it has a face that is not rigid, it has a body that moves and grows, it has a soft flesh: it is called Jesus Christ.”

Påven nämnde två specifika förhållningssätt eller frestelser som han ville varna den italienska lokalkyrkan för (men det gäller nog även oss), urgamla heresier men som kommer igen i nya skepnader idag: Pelagianism och Gnosticism.

PELAGIANISM innebär att man menar att människan kan frälsa sig själv utan gudomlig hjälp. I dag innebär det att vi förtröstar på strukturer, organisationer, perfekta planer mer än på Gud och livet i Anden: ”Often it brings us to assume a style of control, of hardness, of normalcy, the norm gives to the Pelagian the security of feeling superior, of having a precise orientation. In this is found its force, not in the lightness of the breath of the Spirit.”

GNOSTICISM innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus: ”The difference between Christian transcendence and any form of gnostic spiritualism remains in the mystery of the incarnation.” Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt, säger påven.

Som inspirationskälla till att komma ifrån pelagianismens och gnosticismens återvändsgränder nämnde påven att italien har många stora helgon som Franciskus av Assisi och Filip Neri vars exempel kan inspirera människor till ett liv i ödmjukhet, oegennytta och glädje.

Jag vill till sist som inspirationskälla till att leva ut detta fullödiga kristna liv i världen idag också nämna påve Franciskus egen apostoliska maning Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) som kom ut 2013 som en slags programförklaring till hans pontifikat. En maning till evangelisation och en uppföljare till påve Paul VI´s apostoliska maning Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) från 1975.  Jag menar att det är en programförklaring för hela Kristi kyrka och dess uppgift att genomsyra världen med evangeliet. Jag rekommenderar den till läsning inte bara för varenda katolik, utan för varje kristen i vårt land. Finns utgiven på svenska på Veritas förlag.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver.
Han skriver: ”I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”  Översättning till svenska: Göran Fäldt.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 3 kommentarer

Konversioner till Katolska kyrkan pekar på dess nyckelroll som enhetens och trons bevarare i Kristi kropp

Publicerat den 7 november, 2015 av Bengt Malmgren

Att det ekumeniska klimatet förändrats och det tidigare massiva motståndet mot Katolska kyrkan tonats ner i den svenska kristenheten är klart. Också Sven Nilsson och Anders Gerdmar som i Världen idag kommenterar paret Ekmans bok vittnar om detta, samtidigt som de preciserar sin teologiska kritik mot Katolska kyrkan.

Konversioner från Katolska kyrkan väcker inte tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet som när någon konverterar till denna kyrka. Att det väcker så stor uppmärksamhet och diskussion visar på den centrala roll Katolska kyrkan har som en långsiktig garant för enhetens och trons bevarande.

Just nu står Peder Bergqvist och hans bröder och systrar i kommuniteten på Berget i fokus samt Ulf och Birgitta Ekman som just kommit ut med en bok om deras väg till Katolska kyrkan.

Just nu åker Ulf o Birgitta Ekman runt i katolska församlingar i Sverige och presenterar sin nya bok.

Just nu åker Ulf o Birgitta Ekman runt i katolska församlingar i Sverige och presenterar sin nya bok.

Gärna ekumenik i form av bilaterala samtal, men när det går dithän att någon konverterar till Katolska kyrkan blir det provocerande. Både från Svenska kyrkan och frikyrkor betraktar vissa det som steg tillbaka för ekumeniken.

Ulf Ekman har aldrig varit den som suttit stilla i båten, utan när han känner sig kallad får all tvehågsenhet vika för målmedveten handling. Så var det när han fann det teologiska klimatet i Svenska kyrkan alldeles för instängt och genomsyrat av liberalteologi vilket ledde till att han bildade först bibelskolan, sedan församlingen Livets Ord. Nu som då är det samma målmedvetenhet som gäller, och nu som då väcker det rubriker och rubbar människors cirklar.

Som profetisk föregångare utsätter man sig automatiskt för kritik och blir sårbar. Det kan ju finnas en risk att den väg man slagit in på är en återvändsgränd. Men var och en är skyldig att följa sitt samvete, och om det är Gud som kallar, ve mig om jag drar mig undan och inte fullföljer min kallelse. Både Ulf och Birgitta liksom Peder Bergqvist framhäver ju kallelsemomentet i sina val. Den väg Gud visat kan man inte stå emot. Man måste lyda Gud mer än människor.

Docenten i kyrkohistoria Torbjörn Aronson recenserar paret Ekmans bok i Världen idag. Han sätter den nya boken i relation till de två tidigare självbiografiska volymerna av Ulf Ekman. För mig är utvecklingen som beskrivs i dessa tre böcker helt logisk, och jag är inte lika förvånad som andra säger sig vara i att det slutade i Katolska kyrkan.

Aronson konstaterar att både Ulf och Birgitta tidigt båda mötte Svenska kyrkans liturgiska gudstjänstliv, och under senare tid har de ju återupptagit kontakten med högkyrkliga nätverk i Sverige, Ulf tillhör t.ex. dem som medverkar i reträtter på Berget. Aronson konstaterar också helt riktigt att Ulf Ekman hyste tveksamhet inför att strategiskt plantera nya församlingar, och det var nog inte enligt hans plan att församlingstillväxten inom Livets Ord-nätverket genomgick den explosiva tillväxt som skedde. Jag har en känsla av att Ulf var ganska förskräckt över vad han ”ställt till med”. Även om den Helige Ande varit drivande i utvecklingen, hur skall man nu ro det i hamn så att det som började bra också får en lycklig fortsättning? Eller med andra ord: Hur skall alla dessa nya församlingar kunna inlemmas och hämta fortsatt näring och stabilitet i Kristi kropp och stå pall då de översköljs av sekularismens och gnosticismens vågor? Här tror jag som Aronson att Ulf Ekman insåg att det fanns ett svar i katolsk kyrkosyn och teologi. I en intervju i Dagen framhåller han behovet av läroämbetet som något som väckelserörelserna skulle behöva när synen på Bibeln, lära, liv, etik och moral förändras teologiskt. ”Väckelsekristendomen är en gåva”, säger Ulf, ”men behöver en fastare ram för att överleva och inte förspillas efter en generation”.

Jag tror att både Berget-kommunitetens och Ulf o Birgittas konversioner är profetiska tecken i tiden, och jag tror vi kommer att få se många fler konversioner till Katolska kyrkan framöver.

– Inte så att jag triumfatoriskt vill påstå att den enda ekumeniken är att alla rakt av måste bli romerska katoliker. Så är inte Katolska kyrkans syn idag, det finns redan idag många andra kyrkor som har kommunionsgemenskap med Rom och även erkänner påvens primat, men på så sätt att det höjer temperaturen i det ekumeniska samtalet från att handla om småmysig andlig ekumenik till att verkligen gå på djupet med synen på Kyrkans väsen och den strukturella ekumeniken.

Fortfarande finns många villfarelser och fördomar i synen på Katolska kyrkan hos den protestantiska kristenheten, men det ekumeniska samtal som förs idag är positivt på så sätt att de grundläggande trosfrågor som behandlats av Katolska kyrkan under Andra Vatikankonciliet och under det halvsekel som gått sedan dess,  nu förs upp på den allmänna ekumeniska agendan som allmänkristna trosfrågor.

KYRKAN ÄR KRISTI KROPP – SANN KATOLICITET OCH KONCILIARITET ANGÅR HELA KRISTENHETEN

Tron är alla kristnas gemensamma skatt som vi är kallade att förvalta och vittna om.  Tron är oss given genom uppenbarelsen nedtecknad i Bibeln, inget som människor eller teologer hittat på eller uppfunnit genom en intellektuell process.  Katolska kyrkan uppskattas av många evangelikala och pingstkarismatiska kristna för att den står på stabil grund när det gäller de grundläggande trosdogmerna. Det har i alla tider funnits en frestelse att avvika från dessa till föremål för olika teologiska spekulationer och låta sådan ”kunskap” (gnosis) ersätta den uppenbarade tron. Dagens liberalteologiska spekulationer tillhör samma gnosticerande tradition.

Förre påven Benedictus XVI var mycket tydlig i sitt teologiska tänkande att skilja på uppenbarad sanning, Trons skatt som Kyrkan förvaltar och teologin som tjänar tron genom filosofisk och teologisk reflektion över trosinnehållet. Denna syn passar väl in på vad jag tycker mig komma ihåg att Ulf Ekman twittrade för ett par månader sedan (jag kan inte återfinna denna tweet nu): Att teologi är intellektets lovsång.

Katolska kyrkans uppgift är att tjäna enheten och trons bevarande. Torbjörn Aronson nämner i sin artikel att både katoliker och ortodoxa gör anspråk på att vara enda sanna kyrkan. Men det är en karikerad nidbild att reducera kyrkosynen till imperialistiska anspråk. Katolska och ortodoxa kyrkorna har mycket gemensamt, det man inte är överens om är påvens ställning. För ortodoxa kyrkan är han Roms patriark. Sann katolicitet och konciliaritet är enhet i mångfald och förutsätter dialog. I den mån schismer beror på mänskliga maktanspråk måste man sträva efter att lägga ner dem, men i den mån det handlar om sanningsanspråk och att tjäna sanningen kan man inte kompromissa bort det, utan då handlar det om fördjupad dialog. Konciliariteten i Katolska kyrkan har mer och mer betonats efter andra Vatikankonciliet, det märktes inte minst på den just avslutade biskopsynoden om familjen. Synoden är som ett minikoncilium där olika frågor i tiden avhandlas som Kyrkan behöver ta ställning till.  Också den ekumeniska dialogen kan ses i detta sammanhang. Det handlar om att dra in hela kristenheten i konciliaritetens sammanhang.

Katolsk kyrkosyn beskrivs i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen gentium. Här är ett textavsnitt av hög relevans för diskussionen här från LG, paragraf 8:

”Den ende medlaren, Kristus, har gett åt sin heliga Kyrka, trons och hoppets och kärlekens gemenskap, en här på jorden synligt framträdande struktur och upprätthåller henne oavlåtligt som en sådan… Hon är denna enda, Kristi Kyrka, som vi med trosbekännelsen bekänner som den ena (en enda), heliga, katolska och apostoliska. Att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (Joh 21:17), åt honom och de övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.”

(LG 8, Katolsk informationstjänst Uppsala 1970)

Kyrkan är både en på jorden synlig struktur och en andlig verklighet. Eukaristin firas på en konkret plats med de där bosatta människorna. Här börjar samlingsprocessen. Kyrkan är inte en klubb av vänner eller en fritidsförening. Guds kallelse gäller alla som är bosatta på orten. Kyrkan är till sitt väsen offentlig. Om kyrkan skulle ha definierat sig som en privat kultförening eller annan privaträttslig grupp skulle hon ha åtnjutit den romerska rättens fulla skydd under förföljelsens tid i Romarriket. Samma gäller idag när man vill privatisera religionen. Det blir en stötesten att kyrkan vill vara lika offentlig som staten. Alla som kommer till tro på en viss plats hör till samma eukaristi. Unga och gamla, bildade och obildade, män och kvinnor, alla nationaliteter… Där Herren kallar räknas inte längre några skillnader (Gal 3:28)

Ignatius av Antiokia betonade den lokale biskopens unika roll. Han står för trons offentlighet och enhet mot varje gruppbildning, varje uppdelning i raser och klasser. Jesu evangelium utesluter både rasism och klasskamp. Därmed står kyrkan alltid inför en oerhörd försoningsuppgift; hon är inte kyrka om hon inte för samman människor som egentligen – utifrån sitt eget sätt att tänka och känna – inte passar ihop, inte skulle strävat efter att komma samman. Endast Jesu kärlek förmår förena. (jfr Ef 2:13f). Biskoparnas kollegialitet illustreras också av att en biskop vigs av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar.

Ortodoxa teologer framställer den östkyrkliga eukaristiska ecklesiologin som kyrkans autentiska uttrycksform i motsats till den centralistiska romerska ecklesiologin. Det som gör lokalkyrkan autentisk är att eukaristin firas, eftersom Kristus är helt och hållet närvarande i eukaristin. Men, menar Ratzinger i boken Kallad till gemenskap, denna ortodoxa ecklesiologi är ändå inte helt lokal eftersom den har biskopen som sin konstruktionspunkt, inte orten som sådan. Utifrån en ensidig modern utläggning av den östkyrkliga traditionen drar man slutsatsen att det inte finns någon konstituerande realitet i kyrkan utöver lokalbiskoparna. Det enda möjliga organet för kyrkans helhet vore då att de många biskoparna i kyrkan bildar ett permanent koncilium. Nedanstående figur visar olika sätt att se på vad som konstituerar kyrkans enhet:

Kriterium för universaliteten i lokalkyrkan Bibelhänv. anm
katolsk samband med petrusämbetet + biskoparnas kollegialitet Matt 16:18 Episkopal kyrkosyn. Påven-biskopen av Rom
ortodox eukaristin, biskoparnas kollegialitet Episkopal kyrkosyn. Permanent koncilium
protestantisk ordet Matt 18:20 Kyrkan skapar sig själv ”underifrån” där ordet förkunnas.

Kongregationistisk kyrkosyn.

Kyrkan kan helt visst samla sig själv som en gemenskap i Anden och det nedskrivna ordet i enlighet med Matt 18:20:  Där två eller tre är församlade i mitt namn… Men förr eller senare behövs också ett konkreta inlemmande i den universella Kyrkan som till sin natur är Kristi kropp, och därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är de kristnas korporation parallellt med att hon är en andlig verklighet. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Det pågående ekumeniska samtalet idag uppfattar jag som en integrerad del i detta vaktslående om autenticiteten. Katolska kyrkan som jordisk struktur är inte självförsörjande utan lär och tar intryck av de andra kyrkorna som också är drivna av den Helige Ande. Hur Anden och Kyrkan hänger ihop reflekterar Yves Congar över i sin dagbok från Andra Vatikankonciliet. 28 okt 1965 skrev han:

”During this time, in St Peter’s, the assembly had the final vote on the De Revelatione. A great moment. At 3.00 pm a visit from Mühlen. He was a little uneasy about the position he had taken in a recent article about the Holy Spirit and the dissident Churches (in Theologie und Glaube2677): it is a difficult question. Should one consider the dissident Churches only as having some ELEMENTS taken from the true Church, or do they rather have in some degree the Holy Spirit, THE SAME who is the soul of the Church? Is the Spirit THEIR soul? I believe the Spirit is bestowed as soul only on the complete and authentic (legitimate) sacramentum that is the Catholic Apostolic Church (of East and West), but it is also at work in the others.”

SKRIFT OCH TRADITION INTEGRERADE

Sven Nilsson och Anders Gerdmar är kritiska till Katolska kyrkan när det gäller synen på Skrift och Tradition men deras kritik skjuter enligt min mening långt över målet. Det är en karikatyr att påstå att Katolska kyrkan ser skrift och tradition som två separata källor. Istället är dessa helt integrerade i varandra. Det är omöjligt att tänka sig skriften helt fristående från en tradition. Bibeln är Kyrkans bok och tolkas i ett sammanhang. I botten finns ju inte en skrift som fallit ner som en blixt från klar himmel, utan det finns ett folk, judarna och dess historia och hur Gud undan för undan uppenbarat sig och hur detta folks historia pekar fram mot Jesus Kristus, det inkarnerade Ordet, Gud som blev människa och som grundade en kyrka som äger fortsatt konkret existens på jorden.

Hur det förhåller sig med detta avhandlades i en av Andra Vatikankonciliets grundkonstitutioner, Dei verbum (Den Gudomliga Uppenbarelsen). Man har hela tiden varit noga med att framhålla hur skrift och tradition är integrerade i varandra, och insett faran i att betrakta dessa som två av varandra oberoende källor. Just denna höst för 50 år sedan voterades om skrivningarna i Dei verbum. Yves Congar skriver i sin konciliedagbok (22 okt 1965):

Scripture and Tradition. On the second scrutiny, a two-thirds majority had been achieved fairly easily for a formula close to the one with which I had declared myself in agreement. I was told that my suggestion had been followed, of putting: ‘PER Sanctam Scripturam’ [THROUGH Holy Scripture, not ‘EX Sancta Scriptura’ [FROM Holy Scripture], which could have been open to the idea of two sources.”

DE HELIGAS SAMFUND, MARIA, HELGONEN, SAKRAMENTEN

En annan sak som är problematiskt för Sven Nilsson, Anders Gerdmar och fler evangelikala teologer är Kyrkan som en universell gemenskap genom alla tider med den stridande kyrkan här på jorden och den segrande lovsjungande kyrkan i himmelen med de Heligas samfund, änglarna och helgonen som vi alla är kallade att bli delaktiga i.

Att Maria rent konkret blev Jesus moder, att hon självklart finns bland de heliga i himmelen och att hon tillsammans med helgonen fortsätter att mana gott för oss, att sakramenten är synliga tecken på Guds nåd – allt detta är en självklar konsekvens av inkarnationen. Ulf Ekman säger i intervjun i Dagen: ”Utan Maria förstår vi inte inkarnationen (att Gud blev människa) och därmed inte försoningen, och till slut inte heller frälsningen”.  Den evangelikala syn som Nilsson och Gerdmar ger uttryck för syns mig inte fullödigt göra rättvisa åt tron då den nedtonar inkarnationens mysterium genom att ogiltigförklara sambandet mellan det kroppsligt materiella och  det transcendenta i vår vardag och bara bygga på  ordalydelsen i texter och det andliga. Sven Nilsson kallar detta för reformationens kritik av kyrkan, men jag tror han har fel där. Jag är övertygad om att Luther skulle känna igen sig helt och hållet i dagens Katolska kyrkas syn på Maria, helgonen och sakramenten. Den kritik Sven Nilsson ger uttryck för är ett långt senare påfund inom den protestantiska kristenheten som på så sätt avlägsnat sig än mer från det gemensamma katolska arvet.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , , | 56 kommentarer

”Jag tänker be för Sverige” – politisera inte människors önskan att be

Publicerat den 3 november, 2015 av Bengt Malmgren

Nyss fick vi höra att SD-ledaren Jimmie Åkesson i sitt hjärta gripits av Simon Ådahls berömda sång ”Jag tänker be för Sverige”. Genast kom också kritik från många kristna som menade att det bara var ett politiskt knep att värva röster. Men bara Gud och Jimmie själv vet vad som döljer sig i hans hjärtas djup. Jag menar att vi inte kan avfärda när en människa på detta sätt grips av ett kristet vittnesbörd, inte ens om det handlar om vår värsta politiska motståndare.

Jag tycker Lukas Berggren i gårdagens ledare i Världen idag formulerar ett rimligt perspektiv på detta:

”om en person som beskriver sig som icke troende berättar att en kristen sångtext går ‘som en projektil rakt in i hjärtat’, borde väl kristna av skiftande politiska uppfattningar glädjas, eller? Om en partiledare offentligt berättar att han ‘brottas med tankar på om det ändå inte bara är bön som återstår’, så borde vi kanske snarare vägleda den som brottas, än debattera vederbörandes syften.

Är det inte sorgligt om blotta lukten av sverigedemokrat blir så jobbig för oss att vi inte kan glädjas över en människas önskan att be? Att en rövare på ett kors kan komma i kontakt med Gud kan vi hantera, men en sverigedemokrat? Nej, där går gränsen. Och på tal om gränser. Det är just SD:s gränsdragningar mot människor som många av oss reagerar på. Att de verkar göra skillnad på människor av olika ursprung. Då är det väl extra tragiskt om vi som kristna gör skillnad på människor inför Gud. Evangeliet överbryggar nationsgränser, men evangeliet överbryggar även politiska gränser. Låt oss ta sakdebatten, men avhålla oss ifrån att politisera människors längtan att be. Vilka signaler skickar vi annars till andra människor med en längtan att be? Vilka partibeteckningar krävs för att böner till Gud ska vara godkända?”

Ta del av följande YouTube-klipp är från Sverigebönen i S:ta Clara kyrka 2011. 1 min in i klippet leder Carl-Erik Sahlberg församlingen i Sverigebönen. Därefter sjungs nationalsången och därefter Simon Ådahls Jag tänker be för Sverige:

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , | 7 kommentarer

Från Andra Vatikankonciliet till Biskopsynoden 2015: Tyskarna igen!

Publicerat den 23 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

Det är 50 år sedan andra Vatikankonciliet. Hösten 1965 pågick dess fjärde och sista session. Det är inte utan att man känner historiens vingslag dessa dagar då Biskopsyndoden om familjen just går in i sin avslutningsfas. Grundläggande för Katolska kyrkan är ”Inte utan Petrus”. Biskopen av Rom har en avgörande funktion och kyrkans samlas kring honom, och han har sista ordet. Men påvens primat betyder inte att han härskar enväldigt eller godtyckligt kan bestämma allt. Påvens ofelbarhet måste balanseras mot kollegialiteten bland biskoparna som uppbär läroämbetet och den ofelbarhet som uppbärs av Gudsfolket som helhet, ”alltifrån biskoparna till de sista lekmännen” då de ledda av den helige Ande ”ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor” (jfr Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentuim p 12)

De regelbundna biskopsynoderna var något som började efter Andra Vatikankonciliet som ett led i denna kollegialitet och synodialitet, och de reformer i kurian och kyrkolagen som vi ser påve Franciskus genomdriva idag är helt i linje med den fortgående processen från Andra Vatikankonciliet. Metodiken vid den nuvarande synoden har varit annorlunda än tidigare, istället får långa plenarsammanträden har biskoparna samlats i små samtalsgrupper och gått på djupet med frågorna. Man har försökt lyssna till vanliga människor och deras verklighet och i enkätform samlat in synpunkter och frågor och inte ryggat för de svåra frågorna.

Genom Vatikanens regelbundna presskonferenser och genom media har vi haft möjlighet att följa processen. Mycket har spekulerats i media, konspirationsteorier om hemliga brev m.m. har lanserats och man har försökt polarisera motsättningar mellan de konservativa som vill bevara kyrkans lära oförändrad utan att ha känsla för vad moderna människor kämpar med och de progressiva som vill lyssna till människornas behov och ge upp motstånd mot t.ex. abort, samkönade äktenskap och att skilda omgifta skall få ta emot sakramenten. Det är för- och nackdelar med att ha en öppen process, men den öppenhet som föreligger idag där synodens diskussionsteman inte bara avhandlas i slutna rum utan öppet i media och på bloggar är väl helt i linje med påve Johannes XXIII´s önskan att öppna kyrkans fönster mot världen.

Det är naturligt att kyrkan brottas med de frågor som är mest brännande och svårlösta i tiden, från första konciliet i Jerusalem då man grunnade på om hedningarna (icke-judarna) som blev kristna måste omskäras till dagens frågor relaterade till genus, äktenskap och familj.  Det är naturligt och fullständigt rimligt att man har olika åsikter i kyrkan. Biskoparna i synoden kommer att rösta om de olika textavsnitten i slutdokumentet som överlämnas till påven, och sedan ankommer det på påven att bearbeta materialet. Påven är dock inte bunden av hur synoden röstat, däremot vill han säkert inte gå emot en stor majoritet av biskoparna.

Alla frågor behöver inte lösas omedelbart utan kan förbli öppna. Att påven tycker frågorna som berör människornas liv i vardagen, äktenskap, familj och liv är viktiga förstår man av tillkännagivandet att han nu tänker skapa ett helt nytt departement i Vatikanen som skall samla kompetens som rör lekmännen, familj och liv. Det nya departementet kommer att ersätta Påvliga rådet för lekmännen och Påvliga rådet för familjen.

Tyskarna har alltid betraktas som praktiskt konstruktiva, under andra Vatikankonciliet medverkade bl.a Joseph Ratzinger, (sedermera påve Benedictus XVI) som peritus My Journal to the Council(konsult) åt Köln-biskopen kardinal Frings. Också den franske dominikanmunken Yves Congar, vars dagbok My Journal of the Council jag fortsätter att läsa från var peritus under konciliet. Han var medveten om det historiska skede han medverkade i dag för dag och såg till att han förde dagboksanteckningar som nu många år senare publiceras. Han har förmågan att i några meningar smått humoristiskt karakterisera olika vardagliga intryck och uppfattningar. Tex här en notis från från 20 okt 1965 då han medverkade på ett möte som skulle avhandla konciliets dekretet om prästerna, där han tar upp skillnaden mellan fransmän och tyskar. På mötet var många fransktalande och från andra länder, och två tyskar. Congar skriver:

”Fortunately, there were two Germans, Tillmann (an Oratorian) and Wulf (Editor of Gesit und Leben). There is quite a serious difference between the Germans and ourselves. The French are much more mystical. They are more used to making something out of nothing, or almost nothing. The Germans are better equipped; they have the resources. For them, things exist. They think within the framework of concrete situations.”

Också i samband med familjesynoden visar tyskarna prov på detta genom ett förslag till lösning på en av knäckfrågorna synoden brottats med: Hur man i vissa fall skall kunna låta skilda omgifta få del av kyrkans sakrament utan att göra avkall på läran att äktenskapet är ett livslångt förbund. Ursprungligen kommer idén från kardinal Kasper, han framförde den redan förra året, och nu har alltså några tyskspråkiga kardinaler presenterat en text med förslag till lösning,  med i gruppen är förutom Kardinal Kasper bl.a. Wien-kardinalen Christopher Schönborn och chefen för Troskongregationen Gerhard Müller.

Att göra några som helst öppningar för att låta skilda omgifta få ta emot kommunionen har, även om det kan finnas angelägna pastorala skäl, kritiserats av en falang biskopar som menar att det låter sig inte göras utan att göra våld på kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet. Troskongregationens Gerhard Müller tillhörde denna falang och var kritisk till kardinal Kaspers ursprungliga förslag. Min avsikt med detta inlägg är inte att recensera den tyska gruppens förslag eller ha en mening om det är bra eller dåligt, men min poäng är att det faktum att man nu enat sig, och att det finns med ärkebiskopar från båda sidor i gruppen, är än en gång ett bevis på tyskarnas förmåga att försöka hitta konstruktiva konkreta lösningar på knepiga målkonflikter.

Kardinal Kasper vid besök i Stockholm juni 2009

[Läs också min tidigare artikel: Kyrkan, helheten och delarna, biskopens uppdrag]

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Vilka frågor brottas Familjesynoden med?

Publicerat den 17 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

I fredagens Dagen var en intervju med p Anders Piltz om den pågående familjesynoden i Rom. I intervjun blir det mycket tydligt hur detaljerade kyrkojuridiska regler ibland står i vägen för kyrkans mera grundläggande uppdrag att sprida evangeliet. Det gäller speciellt i fråga om äktenskap och familj. P Anders exemplifierar:

”Att katolska kyrkan kan ge absolution (syndernas förlåtelse) till en ångerfull mördare, men inte till en skild person som inte fått sitt första äktenskap annullerat och lever i ett nytt förhållande, beror på att det nya förhållandet ses som en pågående synd. Då ånger, bot och bättring är förutsättningen för syndernas förlåtelse anser kyrkan att dessa katoliker är förhindrade att ta emot Kristus i den sakramentala nattvarden…

Jag undervisar i kat olsk troslära och liv. Ofta är det människor som först nu, 40–45 år gamla, har kommit fram till att de vill ha en tro att hålla sig till. De kommer till kyrkan. Det normala är att de har ett, två, kanske tre äktenskap bakom sig. Som det är i dag får jag tala om för dem att vi först av allt måste ordna upp det där med äktenskapet. I stället för att börja tala med dem om Jesus och det glada budskapet i evangeliet får jag ta fram en massa blanketter och starta en process för att ogiltigförklara deras tidigare äktenskap.”

P Anders listar ett antal punkter som synoden måste förhålla sig till:

  • Att ungdomar är rädda för att binda sig varaktigt.
  • Att vi lever i en omedelbar tillfredställelsekultur, där långsiktig planering inte är attraktiv.
  • Att många ser barn som hinder.
  • Att många ser barn som rättighet.
  • Att kön ses som en social konstruktion.
  • Den höga skilsmässofrekvensen.
  • Att bara en minoritet lever enligt kyrkans ideal.
  • Den i Afrika utbredda polygamin: vad händer om en man med fyra fruar vill bli kristen, vem tar hand om de tre han skickar iväg?
  • Ensamheten, särskilt bland de äldre.

Vi ber för synoden och att biskoparna skall komma fram till förnuftiga pastorala förhållningssätt så att Kyrkan bättre kan nå ut med evangeliet. Det handlar ju inte om att Kyrkan skall ändra sin grundläggande lära om t.ex. att äktenskapet är för hela livet, men att förmedla hopp till människor istället för att deras misslyckanden och belägenhet i livet skall stänga dörrar. Som Anders Piltz säger:

”Det är en vision som vi får i Nya testamentet. En vision som man ständigt misslyckas med. Men bara för att man misslyckas ska man inte överge den. Kyrkan ska ge alla ett starkare hopp. En glad nyhet, evangeliet i min konkreta situation. Trots alla problem ska vi tänka på alla familjer som rår om varandra, tycker om varandra och visar det för varandra och andra.”

Det gäller alla familjer, frånskilda omgifta, homosexuella, sambopar, ensamstående med barn etc.

Även inom frikyrkorna framkommer liknande diskussioner. Vilka trösklar skall finnas, vilka krav skall man ställa för medlemskap i församlingen? I samma nummer av Dagen finns ett reportage om pingstförsamlingen Hillsong som nu börjar fira gudstjänster på Cirkus i Stockholm. Denna församling satsar på det grundläggande evangeliska budskapet, att väcka tro och hopp och vill attrahera tidigare inte ”frälsta” människor. Då är man medveten om att det inte går att börja med höga trösklar. Pastor Andreas Nielsen säger: ”För oss är låga trösklar inte att vattna ur evangeliet, utan att ta människor till en plats dit människor känner sig bekväma att komma. Även 2015 ges erbjudandet om frid med Gud.”

Det ligger något i detta. Om man inbjuder med armbågen kommer inte människor, och då blir de inte mottagliga för budskapet. Men när man öppnat sitt hjärta för Jesus följer automatiskt även nästa steg: Att man inser sin egen ofullkomlighet och behovet av omvändelse. Då faller Anden över oss och stynget i hjärtat drabbar också vår tids människor precis som de första kristna i Jerusalem då apostlarna förkunnade budskapet om Jesus Kristus (Apg 2:37).

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 16 kommentarer

Minoriteternas allians

Publicerat den 11 oktober, 2015 av Bengt Malmgren

Salafistisk islam som inte tillåter någon dogmutveckling och som understödjer våld och dödande av otrogna blir alltmer dominerande i många muslimska länder på bekostnad av mer moderat sunniislam och shiaislam, de sistnämnda räknas också av salafisterna till ”de otrogna” och blir föremål för förföljelse.

Majoriteten av de kristna i Syrien stöder, passivt eller aktivt, Assads regering, i Irak stödjer de den nuvarande irakiska regeringen och i Libanon har en stor del av landets kristna valt att alliera sig med det shiitiska Hizbollah. Det finns en historisk förklaring till att kristna i Mellanöstern har lierat sig shiitiska grupper. Det handlar om att man sedan länge varit måltavla för sunniextremistisk och salafistisk terror. I det läget lierar man sig med andra minoriteter för att försvara sig mot den gemensamma angriparen.

Mohamed Omar som jag inte betvivlar har god insikt i vad som händer i den muslimska världen ger sin analys i ett blogginlägg som jag återger i sin helhet här.

Profilbild för RedaktionenDET GODA SAMHÄLLET

mohamed omar

Mohamed Omar

I Syrien och Irak blir kristna förslavade, stympade, våldtagna och korsfästa. Det är framför allt Islamiska staten (IS) och Al-Qaida som står för förföljelsen och våldet. Det pågår uppror i både Syrien och Irak mot respektive länders regeringar. Dessa uppror leds av salafitiska terrorgrupper. De tolkar upproren som en del av en större kamp mellan sunniter och shiiter.

Syrien styrs av Bashar al-Assad som kommer från den alawitiska minoriteten. Alawismen är en heterodox sekt med rötter i shiismen. Irak styrs av en regering som framför allt består av shiiter med vänskapliga relationer till det shiitiska Iran.

Visa originalinlägg 516 fler ord

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , | Lämna en kommentar