Att Katolska kyrkan är en extremt mansdominerad organisation när det gäller den högsta makten är väl känt. I högsta beslutande organ, kardinalskollegiet finns inga kvinnor alls. När det gäller kyrkans andliga liv liksom när det gäller socialt och tjänande arbete har däremot kvinnor spelat en betydande roll, och det är ett faktum att vi i den katolska traditionen också har många kraftfulla och självständiga kvinnogestalter.

Därför är det att fortsätta en gammal god tradition när  kvinnor i vår tid istället för att klaga på att de hålls tillbaka helt enkelt tar plats och erövrar det utrymme som ligger framför dem. Detta kan de göra på grund av att de patriarkala maktstrukturer som tidigare var helt dominerande är uppluckrade till följd av att Katolska kyrkan också är en del av den moderna kulturen med dess strävan mot jämställdhet. Även om mycket kvinnoförtryck sitter i väggarna och är ingrodd i olika mer eller mindre omedvetna beteendemönster, så finns det väl ingen teolog, biskop eller påve i vår tid som motsäger att män och kvinnor har lika värde och att all form av sexistiskt förtryck bör motarbetas.

Nyligen har bildats ett nätverk, Catholic Women speak och nu lanseras en bok, en antologi med bidrag av olika katolska kvinnor, teologer och andra som på olika sätt är engagerade i kyrkans liv. Boken presenteras på nätverkets hemsida, i huvudmenyn, se under ”the book” där introduktion till de olika huvuddelarna finns tillgängliga att läsa direkt på internet. En av författarna är vår egen dominikansyster Madeleine Fredell. Jag behöver inte presentera boken närmare, eftersom Ulla Gudmundson gjorde det i går i en understreckare i Svenska Dagbladet som jag ber att få hänvisa till.

Jag tackar Ulla för den texten och tillfogar några radanmärkningar till hennes presentation. Ulla är med i Svenska kyrkan och en ekumeniskt sinnad person som uttrycker stor uppskattning av det rika andliga arv som finns i Katolska kyrkan. Som Sveriges tidigare ambassadör i Vatikanen har hon också inifrån lärt känna det politiska spelet bakom Vatikanens murar och följt Katolska kyrkans utveckling, speciellt under påve Benedictus XVI, från pedofiliskandaler, fiffel och korruption i kurian och ekonomiska skumraskaffärer fram till den nya situation idag med uppstädning, transparens i finanserna, effektivisering av kurians arbete och nolltolerans mot sexuella övergrepp. Hon har varit klarsynt nog att inte rakt av köpa den populära bilden av Benedictus som en problematisk konservativ påve, utan såg också hans handlingskraft och att mycket av det förnyelsearbete som vi skördar frukterna av idag faktiskt grundlades under hans tid. Samtidigt ser hon att den omåttligt populäre Franciskus i lärofrågor är minst lika konservativ som sina föregångare.

Paradoxalt nog (kan en del tycka) bidrog kardinal Ratzinger/påve Benedictus XVI också till att börja lösa upp könsstereotypier.  T.ex. då han var chef för Troskongregationen sade han: ”Femininitet i bemärkelsen ’förmåga att relatera till den Andra’ är mer än bara ett attribut till det kvinnliga könet /…/ kvinnliga värden är framför allt mänskliga värden. Men i sista hand är varje människa, man eller kvinna, bestämd att ’vara för den Andra’.”

Att egenskaperna feminint och maskulint inte är entydigt bestämt till kvinnliga respektive manliga personer, utan att kvinnliga och manliga egenskaper finns hos båda könen, därom råder inget tvivel, och här hör vi att det är en antropologi som bekräftas även av en kyrkans teologer som anses bland de mest konservativa.

Annars finns det mycket övrigt att önska när det gäller Katolska kyrkans genussyn. I antologin beskriver den nigerianska teologen Anne Abome hur afrikanska kvinnor socialiseras in i tron att deras enda värde är att kunna föda barn. Det är ju en grov reducering av vad det är att vara kvinna.

Men å andra sidan kan man inte reducera till noll att det också föreligger en komplementaritet mellan man och kvinna, där kroppen, mannens resp kvinnans, också på det ontologiska planet uttrycker något väsentligt. Människan som enbart man eller enbart kvinna kan inte fullödigt gestalta vad det är att vara människa. Både mannen och kvinnan tillför essentiella element till att gestalta människan. Gud skapade människan till sin avbild. Till man och kvinna skapade han dem. (jfr 1 Mos 1:27). I kvinnans egenskaper ingår också att vara mor och föda barn, en egenskap som fattas en man. Jag föreställer mig (så gott jag kan i min egenskap av man) att om jag vore kvinna skulle jag vara mäkta stolt över detta och verkligen försöka gestalta det, inspirerad av Maria som gjorde Guds vilja till sin. Nu är jag ju inte kvinna utan man och förundras över hur sådana tankar avfärdas av somliga kvinnor. Att Katolska kyrkan talar om komplementaritet mellan man och kvinna nästan hånas av av vissa feminister. Ulla Gudmundson skriver instämmande i sin artikel: ”En annan skribent (i boken) frågar sig i ett bitskt och roligt inlägg vari ‘komplementaritet’ (katolska kyrkans officiella beskrivning av förhållandet mellan könen) egentligen består.”

Den kristna antropologin innehåller en komplementaritet mellan könen, en Kroppens teologi som är motpolen till den radikala queer-ideologi som ser könen helt och hållet som sociala konstruktioner. Det går att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor utan att för den skull ideologiskt hävda queer-ideologin. Kroppens teologi är inte bakåtsträvande utan sätter in människan i sitt sammanhang i skapelsen. Och jag tror inte alla kvinnor tänker lika i denna fråga, precis som inte alla män gör det. Ojämlikhet och sexism är i grunden inte ett problem som har att göra med om man omfattar queer-ideologin eller kroppens teologi, utan det är en fråga om attityder och maktstrukturer.

En annan förenkling som jag tycker Ulla Gudmundson gör sig skyldig till: Hon skriver i sin artikel om boken: ”Ambitionen här har varit att ta upp så många områden som möjligt ur en annan synvinkel än den officiösa. De två mest känsliga – kvinnlig prästvigning och abort – berörs endast indirekt. Gissningsvis är skälen taktiska – man vill inte ge kritikerna en förevändning att dödskallemärka ­boken.” – Som om alla kvinnor definitionsmässigt och självklart vore för kvinnliga präster och att kyrkan skall ändra sin lära angående abort som en svår synd. Så är det givetvis inte.

Läs också min tidigare artikel om kvinnoprästfrågan

Fler artiklar på min blogg om Kroppens teologi och queer-ideologin

Benedikt XVI: Skapelsen är inte queer