En positiv effekt av Uppdrag gransknings reportage om Livets Ord är att det stimulerar till att den mera nyanserade diskussionen om Livets Ord som uppstått under senare år kan fortgå. Ty det är helt klart att den schabloniserade berättelsen om Livets Ord som en skadlig sekt som domineras av giriga fifflande pastorer är felaktig och grovt överdriven.
Uppdrag Granskning har som en följd av sina reportage under senare tid, det gäller inte bara Livets Ord-reportaget, förlorat en hel del i trovärdighet då det är uppenbart att man tillrättalägger fakta, kommer med dåligt underbyggda fakta och utesluter kompletterande vinklingar som inte stöder det scoop man vill demonstrera. Jag har kunnat konstatera detta genom att ta del av kompletterande källor, både vad gäller granskningen av socialtjänsten och behandlingshemmen och Livets Ord. Granskande journalistik behövs förvisso, den har en avgörande funktion i samhällsgemenskapen, och inte heller vi kristna skall vara rädda för granskning och blottläggande av brister vare sig från egna eller externa sekulära granskare. Jag är enig med de allmänna principer Mats Selander nämner i denna debattartikel i Dagen, men det låter mellan raderna som om han också har ett horn i sidan till Livets Ord och inte är så intresserad av en nyansering av UG´s bild.
På presskonferensen hem från den nyss avslutade Afrika-resan delade påve Franciskus några tankar om hur han ansåg god och etisk journalistik bör vara:

Det synes mig som att Uppdrag granskning har ett stort förbättringsutrymme att inhämta för att nå upp till detta.
Jag har tidigare hävdat att man inte kunnat belägga några uppenbara felaktigheter i Stiftelsen Livets Ords ekonomi med undantag av att styrelsen beviljade sina egna pensioner och var senfärdiga med att sjösätta pensionsprogram för övriga anställda, detta har vi talat om tidigare och det är nu korrigerat. I UG gjordes stor sak om en kollekt då Ulf Ekman var i Norge som antyddes ha hamnat kontant i hans egen ficka. Detta visade sig inte vara korrekt, det reds ut här på Livets Ords blogg.
Angående den andra aspekten av Livets Ord-kritiken, att en sekteristisk extremt framgångsteologisk hållning (om man bara tror tillräckligt blir man rik) predikats och att många har skadats av detta, så är jag skeptisk till den. Jag har fortfarande inte sett några bevis på att framgångsteologi i den formen seriöst förkunnats under de år jag känt Livets ord, och Ulf Ekman ifrågasatte i en artikel i Keryx för några år sedan om en sådan teologi någonsin har funnits. I alla fall har inte Ulf Ekman enligt egen utsago stått för den. Däremot kan jag tänka mig att det begåtts misstag i själavården, att människor varit så ivriga i att vilja tro att man manat på och suggererat andra till att gå in i förhållningssätt som var långt utöver vad som var långsiktigt hållbart och personligt förankrat, vilket lett till besvikelser och trauman. Vi har en del berättelser om sådant. Varje fall av sådant är ett fall för mycket, men jag har inte sett någon statistik på att Livets Ord skulle kvantitativt utmärka sig för många fler sådana fall jämfört med andra kyrkor och organisationer med starka ideal.
Det har under åren skapats en mediabild av Livets Ord, underblåst av några verbalt starka kritiker, men det har också funnits rikligt med fakta som talat i annan riktning men som inte lyfts fram. Ruben Agnarsson har skrivit en intressant och viktig artikel i Inblick som jag bedömer har stort förklaringsvärde för att förstå hur denna negativa mediabild vuxit fram. Det är en lång text med många intressanta fakta som han ställer samman så att en helt annan berättelse framträder.
Agnarsson konstaterar att granskningar som gjorts av Livets ord som samhällsfenomen ofta tenderar att bli svartvita, antingen hätska angrepp eller försvarstal. Han pekar dock på en rapport som utmärker sig:
”…en forskningsrapport från Svenska Kyrkans forskningsråd (Livets Ord och samhället) från 1991 av den engelske antropologen Simon Coleman.
Coleman beskriver nämligen den politiska och andliga miljö som Livets ord startade i och delvis fortfarande existerar i. Hans analys var att den svenska kristenheten – inklusive pingströrelsen – i början av 80-talet hade anpassat sig till staten som en socialdemokratisk inrättning.
Colemans rapport beskriver hur Livets Ords tillkomst och tillväxt kom att hota detta tillstånd, och hur ett nätverk av personer med akademisk, teologisk och politisk plattform då ryckte ut för att återställa ordningen.
Man kan bara ana den ideologiska konfrontation som starten av Livets ords skola år 1985 innebar, samma år som den svenska skolans ideologiska samarbete med DDR om att skapa en homogen, ateistisk skola stod på topp och landets utbildningsminister Margot Honecker besökte Stockholm medan Sveriges försvarsminister Anders Thunborg (S) jagade älg tillsammans med DDR:s arméminister Heinz Hoffman.
På grund av sin tillgång till samtliga dessa plattformar pekades politikern, kyrkoledaren och akademikern Sigbert Axelsson (S) ut som central i detta nätverk. ”
Hur detta nätverk agerade kan följas genom att titta igenom klipparkiven från den då öppet frikyrkofientliga tidningen UNT eller den pingströrelsedominerade Dagen. Genom Ulf Ekmans memoarer, del II I medvind och motvind 1983-1994 får man också detaljerade inblickar i detta.
Kommer ni ihåg bomben som exploderade vid Livets Ords entré i mars 1990 och sabotaget mot SVT-sändningen med den dåvarande Livets Ors-medlemmen Carolas låt i Melodifestivalen vid samma tidpunkt? Det blev ett kort sändningsavbrott mitt i Carolas framträdande. Varken bomben eller TV-sabotaget fick någon förklaring, men det skedde under en period då programledaren för radioprogrammet ”Efter tre” Ulf Elfving tillsammans med Pether Öhlen under en veckolång period låtit framföra kritiska synpunkter på Livets Ord.
Agnarsson berättar mer om Pether Öhlén:
”Att bilden av människor som for illa på Livets ord kunde få ett sådant medialt genomslag i slutet av 1980-talet berodde på ett projekt inom Svenska kyrkan som riktade sig mot Livets ord och som engagerade den dåvarande frisören Pether Öhlén och psykoterapeuten Gudrun Swartling (läs RI-rapport 1, MEF, Kyrkans Hus, 1988). Rapporten beskriver bland annat vilken relation Gudrun Swartling och Pether Öhlén hade till de personer som gav sina svar i Swartlings rapport.
Som anställd på Svenska kyrkan åkte 25-årige Pether Öhlén, från augusti 1987 och några månader framåt, land och rike runt och beskrev Livets ord som en extremt farlig rörelse. Han framställde medlemmar i trosrörelsen som hjärntvättade sektoffer, andliga narkomaner och potentiella självmordsaspiranter.”
Svartmålande tidningsintervjuer på den tiden spred ett virrvarr av motsägelsefulla uppgifter om bibelskole-elevers påstådda psykiska problem. Gudrun Swartling skrev en kritisk artikel i Läkartidningen. Begrepp som ”sektsjuka” och ”religionsmissbruk” myntades och Gudruns make, distriktsläkaren Per G Swartling, hävdade i en artikel i UNT 13 juni 1991 att Livets ord borde förbjudas.
Claes Wallenius, psykolog och forskare vid FOAS:s beteendevetenskapliga institution, avfärdade Swartlings artikel i Läkartidningen:
”Den är inte objektiv. Intervjuerna tycks ha utförts och tolkats av personer med stark negativ uppfattning. Med dylika metoder kan nära nog vad som helst bevisas. Undersökningen ger inget belägg för att Livets Ords förkunnelse orsakar psykiskt ohälsa…” (Makt och Media, nr 2, -94).
Wallenius skrev också i en artikel i Psykologtidningen nr 6-7 1998:
”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)
Stefan Swärd skrev:
”…hela intervjusituationen verkar vara ganska tendentiös. Gudrun Swartling har byggt upp personliga kontakter med avhoppare som hon intervjuar… En sådan intervjusituation leder lätt till att man får de resultat i intervjuerna som man vill ha.” (Läkartidningen, nr 35, 1991)
Även Svenska kyrkans Monika Bratt som ansvarade för projektet ”Nya Trossystem” distanserade sig från Swartlings slutsatser, konstaterar Agnarsson:
”man kan inte både samtala med människor för att hjälpa dem för att i nästa andetag ställa frågor till dem med syftet att göra en vetenskaplig undersökning. Det håller helt enkelt inte.” (Magazinet, nr 1, 1992).
En sista punkt där Livets Ord hamnar mitt i en viktig samhällsfråga är kampen om friskolorna. Livets Ord hade ju en framgångsrik kristen friskola som var en nagel i ögat på dem som var emot friskolor. Agnarsson skriver:
”Föreställningen att människor på Livets ord mår dåligt låg även bakom den politiskt motiverade kampanjen mot Livets ords kristna friskolor i början av 2000-talet. Ett ”joursamtal” till Skolverket, där anmälaren senare visade sig vara påhejad av såväl Margareta Wiman, ansvarig för värdegrundsfrågor på det socialdemokratiska regeringskansliet, och Staffan Yngve, ledande socialdemokratisk skolpolitiker i Uppsala, ledde i början av 2000-talet till att myndigheten inledde en granskning av Livets ords skolor.
Per Kornhall, en biologilärare på skolan som var kritisk mot den undervisning han själv ansvarade för, blev socialdemokraternas nya trofé. Detta skedde samtidigt som Socialdemokraterna i riksdagen försökte att – tillsammans med Vänsterpartiet – begränsa möjligheterna för de kristna friskolorna, där Livets ords var den största. Dessa försök stoppades i riksdagen av Miljöpartiet och Alliansen.
En konsult anlitades i denna veva av Skolverket för att i hemlighet ringa runt till elever på Livets ords skolor och på sätt vaska fram intern kritik. Kvinnan som ringde joursamtalet kunde dessutom kopplas till ett förfalskat brev från ”nio före detta elever på Livets Ords skolor” som den 8:e mars 2001 anlände till Skolväsendets överklagandenämnd. Brevet blev underlag för en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter som nytillträdde skolreporter Cecilia Bodström skrev på temat intern kritik från elever, och som ledde till att DN fick göra en rättelse…
Anna Hellstadius, utredare åt dåvarande generaldirektören Bosse Ringholm (S) på AMS, anställdes i samma veva som ”expert” på Skolverket för att ringa runt till elever på en av Livets ords systerskolor i Stockholm med syftet att vaska fram kritiska elevröster, utan varken skolans eller föräldrarnas vetskap. Hon ringde bland annat hem till minderåriga elever för att ställa sina frågor. Anna Hellstadius ringde även runt till myndigheter i Uppsala för att vaska fram myndighetskritik mot Livets Ords kristna skola, även det en utredning som genomfördes utan skolans vetskap.”
