Bengts Blogg

Att det ekumeniska klimatet förändrats och det tidigare massiva motståndet mot Katolska kyrkan tonats ner i den svenska kristenheten är klart. Också Sven Nilsson och Anders Gerdmar som i Världen idag kommenterar paret Ekmans bok vittnar om detta, samtidigt som de preciserar sin teologiska kritik mot Katolska kyrkan.

Konversioner från Katolska kyrkan väcker inte tillnärmelsevis lika stor uppmärksamhet som när någon konverterar till denna kyrka. Att det väcker så stor uppmärksamhet och diskussion visar på den centrala roll Katolska kyrkan har som en långsiktig garant för enhetens och trons bevarande.

Just nu står Peder Bergqvist och hans bröder och systrar i kommuniteten på Berget i fokus samt Ulf och Birgitta Ekman som just kommit ut med en bok om deras väg till Katolska kyrkan.

Just nu åker Ulf o Birgitta Ekman runt i katolska församlingar i Sverige och presenterar sin nya bok.

Gärna ekumenik i form av bilaterala samtal, men när det går dithän att någon konverterar till Katolska kyrkan blir det provocerande. Både från Svenska kyrkan och frikyrkor betraktar vissa det som steg tillbaka för ekumeniken.

Ulf Ekman har aldrig varit den som suttit stilla i båten, utan när han känner sig kallad får all tvehågsenhet vika för målmedveten handling. Så var det när han fann det teologiska klimatet i Svenska kyrkan alldeles för instängt och genomsyrat av liberalteologi vilket ledde till att han bildade först bibelskolan, sedan församlingen Livets Ord. Nu som då är det samma målmedvetenhet som gäller, och nu som då väcker det rubriker och rubbar människors cirklar.

Som profetisk föregångare utsätter man sig automatiskt för kritik och blir sårbar. Det kan ju finnas en risk att den väg man slagit in på är en återvändsgränd. Men var och en är skyldig att följa sitt samvete, och om det är Gud som kallar, ve mig om jag drar mig undan och inte fullföljer min kallelse. Både Ulf och Birgitta liksom Peder Bergqvist framhäver ju kallelsemomentet i sina val. Den väg Gud visat kan man inte stå emot. Man måste lyda Gud mer än människor.

Docenten i kyrkohistoria Torbjörn Aronson recenserar paret Ekmans bok i Världen idag. Han sätter den nya boken i relation till de två tidigare självbiografiska volymerna av Ulf Ekman. För mig är utvecklingen som beskrivs i dessa tre böcker helt logisk, och jag är inte lika förvånad som andra säger sig vara i att det slutade i Katolska kyrkan.

Aronson konstaterar att både Ulf och Birgitta tidigt båda mötte Svenska kyrkans liturgiska gudstjänstliv, och under senare tid har de ju återupptagit kontakten med högkyrkliga nätverk i Sverige, Ulf tillhör t.ex. dem som medverkar i reträtter på Berget. Aronson konstaterar också helt riktigt att Ulf Ekman hyste tveksamhet inför att strategiskt plantera nya församlingar, och det var nog inte enligt hans plan att församlingstillväxten inom Livets Ord-nätverket genomgick den explosiva tillväxt som skedde. Jag har en känsla av att Ulf var ganska förskräckt över vad han ”ställt till med”. Även om den Helige Ande varit drivande i utvecklingen, hur skall man nu ro det i hamn så att det som började bra också får en lycklig fortsättning? Eller med andra ord: Hur skall alla dessa nya församlingar kunna inlemmas och hämta fortsatt näring och stabilitet i Kristi kropp och stå pall då de översköljs av sekularismens och gnosticismens vågor? Här tror jag som Aronson att Ulf Ekman insåg att det fanns ett svar i katolsk kyrkosyn och teologi. I en intervju i Dagen framhåller han behovet av läroämbetet som något som väckelserörelserna skulle behöva när synen på Bibeln, lära, liv, etik och moral förändras teologiskt. ”Väckelsekristendomen är en gåva”, säger Ulf, ”men behöver en fastare ram för att överleva och inte förspillas efter en generation”.

Jag tror att både Berget-kommunitetens och Ulf o Birgittas konversioner är profetiska tecken i tiden, och jag tror vi kommer att få se många fler konversioner till Katolska kyrkan framöver.

– Inte så att jag triumfatoriskt vill påstå att den enda ekumeniken är att alla rakt av måste bli romerska katoliker. Så är inte Katolska kyrkans syn idag, det finns redan idag många andra kyrkor som har kommunionsgemenskap med Rom och även erkänner påvens primat, men på så sätt att det höjer temperaturen i det ekumeniska samtalet från att handla om småmysig andlig ekumenik till att verkligen gå på djupet med synen på Kyrkans väsen och den strukturella ekumeniken.

Fortfarande finns många villfarelser och fördomar i synen på Katolska kyrkan hos den protestantiska kristenheten, men det ekumeniska samtal som förs idag är positivt på så sätt att de grundläggande trosfrågor som behandlats av Katolska kyrkan under Andra Vatikankonciliet och under det halvsekel som gått sedan dess,  nu förs upp på den allmänna ekumeniska agendan som allmänkristna trosfrågor.

KYRKAN ÄR KRISTI KROPP – SANN KATOLICITET OCH KONCILIARITET ANGÅR HELA KRISTENHETEN

Tron är alla kristnas gemensamma skatt som vi är kallade att förvalta och vittna om.  Tron är oss given genom uppenbarelsen nedtecknad i Bibeln, inget som människor eller teologer hittat på eller uppfunnit genom en intellektuell process.  Katolska kyrkan uppskattas av många evangelikala och pingstkarismatiska kristna för att den står på stabil grund när det gäller de grundläggande trosdogmerna. Det har i alla tider funnits en frestelse att avvika från dessa till föremål för olika teologiska spekulationer och låta sådan ”kunskap” (gnosis) ersätta den uppenbarade tron. Dagens liberalteologiska spekulationer tillhör samma gnosticerande tradition.

Förre påven Benedictus XVI var mycket tydlig i sitt teologiska tänkande att skilja på uppenbarad sanning, Trons skatt som Kyrkan förvaltar och teologin som tjänar tron genom filosofisk och teologisk reflektion över trosinnehållet. Denna syn passar väl in på vad jag tycker mig komma ihåg att Ulf Ekman twittrade för ett par månader sedan (jag kan inte återfinna denna tweet nu): Att teologi är intellektets lovsång.

Katolska kyrkans uppgift är att tjäna enheten och trons bevarande. Torbjörn Aronson nämner i sin artikel att både katoliker och ortodoxa gör anspråk på att vara enda sanna kyrkan. Men det är en karikerad nidbild att reducera kyrkosynen till imperialistiska anspråk. Katolska och ortodoxa kyrkorna har mycket gemensamt, det man inte är överens om är påvens ställning. För ortodoxa kyrkan är han Roms patriark. Sann katolicitet och konciliaritet är enhet i mångfald och förutsätter dialog. I den mån schismer beror på mänskliga maktanspråk måste man sträva efter att lägga ner dem, men i den mån det handlar om sanningsanspråk och att tjäna sanningen kan man inte kompromissa bort det, utan då handlar det om fördjupad dialog. Konciliariteten i Katolska kyrkan har mer och mer betonats efter andra Vatikankonciliet, det märktes inte minst på den just avslutade biskopsynoden om familjen. Synoden är som ett minikoncilium där olika frågor i tiden avhandlas som Kyrkan behöver ta ställning till.  Också den ekumeniska dialogen kan ses i detta sammanhang. Det handlar om att dra in hela kristenheten i konciliaritetens sammanhang.

Katolsk kyrkosyn beskrivs i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen gentium. Här är ett textavsnitt av hög relevans för diskussionen här från LG, paragraf 8:

”Den ende medlaren, Kristus, har gett åt sin heliga Kyrka, trons och hoppets och kärlekens gemenskap, en här på jorden synligt framträdande struktur och upprätthåller henne oavlåtligt som en sådan… Hon är denna enda, Kristi Kyrka, som vi med trosbekännelsen bekänner som den ena (en enda), heliga, katolska och apostoliska. Att vara hennes herde har vår Frälsare efter sin uppståndelse givit i uppdrag åt Petrus (Joh 21:17), åt honom och de övriga apostlarna har han anförtrott att utbreda och leda henne (jfr Matt 28:18 ff) och han har för alltid upprättat henne som ‘sanningens pelare och grundval’ (1 Tim 3:15). Denna Kyrka, som här i världen är grundad och ordnad som en gemenskap med social struktur, har sin konkreta existens i den katolska Kyrkan (‘subsitit in Ecclesia catholica’), som leds av Petrus efterträdare och av biskoparna i gemenskap med honom, vilket inte alltid utesluter att det även utanför hennes synliga struktur finns flera element av helgelse och sanning, som – då det är gåvor som är Kristi Kyrkas egna – utgör en impuls till den katolska enheten.”

(LG 8, Katolsk informationstjänst Uppsala 1970)

Kyrkan är både en på jorden synlig struktur och en andlig verklighet. Eukaristin firas på en konkret plats med de där bosatta människorna. Här börjar samlingsprocessen. Kyrkan är inte en klubb av vänner eller en fritidsförening. Guds kallelse gäller alla som är bosatta på orten. Kyrkan är till sitt väsen offentlig. Om kyrkan skulle ha definierat sig som en privat kultförening eller annan privaträttslig grupp skulle hon ha åtnjutit den romerska rättens fulla skydd under förföljelsens tid i Romarriket. Samma gäller idag när man vill privatisera religionen. Det blir en stötesten att kyrkan vill vara lika offentlig som staten. Alla som kommer till tro på en viss plats hör till samma eukaristi. Unga och gamla, bildade och obildade, män och kvinnor, alla nationaliteter… Där Herren kallar räknas inte längre några skillnader (Gal 3:28)

Ignatius av Antiokia betonade den lokale biskopens unika roll. Han står för trons offentlighet och enhet mot varje gruppbildning, varje uppdelning i raser och klasser. Jesu evangelium utesluter både rasism och klasskamp. Därmed står kyrkan alltid inför en oerhörd försoningsuppgift; hon är inte kyrka om hon inte för samman människor som egentligen – utifrån sitt eget sätt att tänka och känna – inte passar ihop, inte skulle strävat efter att komma samman. Endast Jesu kärlek förmår förena. (jfr Ef 2:13f). Biskoparnas kollegialitet illustreras också av att en biskop vigs av en grupp bestående av minst tre grannbiskopar.

Ortodoxa teologer framställer den östkyrkliga eukaristiska ecklesiologin som kyrkans autentiska uttrycksform i motsats till den centralistiska romerska ecklesiologin. Det som gör lokalkyrkan autentisk är att eukaristin firas, eftersom Kristus är helt och hållet närvarande i eukaristin. Men, menar Ratzinger i boken Kallad till gemenskap, denna ortodoxa ecklesiologi är ändå inte helt lokal eftersom den har biskopen som sin konstruktionspunkt, inte orten som sådan. Utifrån en ensidig modern utläggning av den östkyrkliga traditionen drar man slutsatsen att det inte finns någon konstituerande realitet i kyrkan utöver lokalbiskoparna. Det enda möjliga organet för kyrkans helhet vore då att de många biskoparna i kyrkan bildar ett permanent koncilium. Nedanstående figur visar olika sätt att se på vad som konstituerar kyrkans enhet:

Kyrkan kan helt visst samla sig själv som en gemenskap i Anden och det nedskrivna ordet i enlighet med Matt 18:20:  Där två eller tre är församlade i mitt namn… Men förr eller senare behövs också ett konkreta inlemmande i den universella Kyrkan som till sin natur är Kristi kropp, och därför att hon är kroppslig har hon också en jordisk struktur, hon är de kristnas korporation parallellt med att hon är en andlig verklighet. Dessa båda former utesluter inte varandra utan går in i varandra. Problemet uppstår om man till följd av att man sysselsätter sig så mycket med det konkreta, korporativistiska att man glömmer eller underbetonar hennes identitet som Kristi kropp. Ratzinger beskriver utmaningen såhär:

”Kyrkan måste under historiens gång ständigt vara på sin vakt så att inte de många mänskliga strukturerna vanställer det som är hennes egentliga andliga centrum.”

Det pågående ekumeniska samtalet idag uppfattar jag som en integrerad del i detta vaktslående om autenticiteten. Katolska kyrkan som jordisk struktur är inte självförsörjande utan lär och tar intryck av de andra kyrkorna som också är drivna av den Helige Ande. Hur Anden och Kyrkan hänger ihop reflekterar Yves Congar över i sin dagbok från Andra Vatikankonciliet. 28 okt 1965 skrev han:

”During this time, in St Peter’s, the assembly had the final vote on the De Revelatione. A great moment. At 3.00 pm a visit from Mühlen. He was a little uneasy about the position he had taken in a recent article about the Holy Spirit and the dissident Churches (in Theologie und Glaube2677): it is a difficult question. Should one consider the dissident Churches only as having some ELEMENTS taken from the true Church, or do they rather have in some degree the Holy Spirit, THE SAME who is the soul of the Church? Is the Spirit THEIR soul? I believe the Spirit is bestowed as soul only on the complete and authentic (legitimate) sacramentum that is the Catholic Apostolic Church (of East and West), but it is also at work in the others.”

SKRIFT OCH TRADITION INTEGRERADE

Sven Nilsson och Anders Gerdmar är kritiska till Katolska kyrkan när det gäller synen på Skrift och Tradition men deras kritik skjuter enligt min mening långt över målet. Det är en karikatyr att påstå att Katolska kyrkan ser skrift och tradition som två separata källor. Istället är dessa helt integrerade i varandra. Det är omöjligt att tänka sig skriften helt fristående från en tradition. Bibeln är Kyrkans bok och tolkas i ett sammanhang. I botten finns ju inte en skrift som fallit ner som en blixt från klar himmel, utan det finns ett folk, judarna och dess historia och hur Gud undan för undan uppenbarat sig och hur detta folks historia pekar fram mot Jesus Kristus, det inkarnerade Ordet, Gud som blev människa och som grundade en kyrka som äger fortsatt konkret existens på jorden.

Hur det förhåller sig med detta avhandlades i en av Andra Vatikankonciliets grundkonstitutioner, Dei verbum (Den Gudomliga Uppenbarelsen). Man har hela tiden varit noga med att framhålla hur skrift och tradition är integrerade i varandra, och insett faran i att betrakta dessa som två av varandra oberoende källor. Just denna höst för 50 år sedan voterades om skrivningarna i Dei verbum. Yves Congar skriver i sin konciliedagbok (22 okt 1965):

Scripture and Tradition. On the second scrutiny, a two-thirds majority had been achieved fairly easily for a formula close to the one with which I had declared myself in agreement. I was told that my suggestion had been followed, of putting: ‘PER Sanctam Scripturam’ [THROUGH Holy Scripture, not ‘EX Sancta Scriptura’ [FROM Holy Scripture], which could have been open to the idea of two sources.”

DE HELIGAS SAMFUND, MARIA, HELGONEN, SAKRAMENTEN

En annan sak som är problematiskt för Sven Nilsson, Anders Gerdmar och fler evangelikala teologer är Kyrkan som en universell gemenskap genom alla tider med den stridande kyrkan här på jorden och den segrande lovsjungande kyrkan i himmelen med de Heligas samfund, änglarna och helgonen som vi alla är kallade att bli delaktiga i.

Att Maria rent konkret blev Jesus moder, att hon självklart finns bland de heliga i himmelen och att hon tillsammans med helgonen fortsätter att mana gott för oss, att sakramenten är synliga tecken på Guds nåd – allt detta är en självklar konsekvens av inkarnationen. Ulf Ekman säger i intervjun i Dagen: ”Utan Maria förstår vi inte inkarnationen (att Gud blev människa) och därmed inte försoningen, och till slut inte heller frälsningen”.  Den evangelikala syn som Nilsson och Gerdmar ger uttryck för syns mig inte fullödigt göra rättvisa åt tron då den nedtonar inkarnationens mysterium genom att ogiltigförklara sambandet mellan det kroppsligt materiella och  det transcendenta i vår vardag och bara bygga på  ordalydelsen i texter och det andliga. Sven Nilsson kallar detta för reformationens kritik av kyrkan, men jag tror han har fel där. Jag är övertygad om att Luther skulle känna igen sig helt och hållet i dagens Katolska kyrkas syn på Maria, helgonen och sakramenten. Den kritik Sven Nilsson ger uttryck för är ett långt senare påfund inom den protestantiska kristenheten som på så sätt avlägsnat sig än mer från det gemensamma katolska arvet.