Barmhärtighetens jubelår hjälper oss att tolka tidens tecken

Publicerat den 6 december, 2015 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har utlyst Barmhärtighetens jubelår från 2 Advent, d.v.s. idag fram till Kristus Konungens dag, sista söndagen på kyrkoåret, 2016. Det är av stor signifikans att påven utlyser detta 50 år efter Andra Vatikankonciliet.

yearofmercylogo
Vi lever i en apokalyptisk tid säger Kardinal Piacenza, prefekt för en av Vatikanens domstolar i en intervju. Barmhärtighet är varken blind tolerans, ett rättfärdiggörande av synden eller en rättighet utan något mycket mer.

Mellanöstern slits söder av konflikter och mördande utan gräns. IS och andra islamistiska grupper utövar terror jorden runt. Kristna och andra grupper förföljs. Inför öppen ridå ser vi hur Europa står inför ett skamligt misslyckande när det gäller att förvalta sitt humanistiska och kristna arv. I en tid då människor är i stor nöd stänger man sina gränser och nationerna spelar Svarte Petter med de nödlidande. Var finns de stora statsmännen/kvinnorna med auktoritet som både kan försvara värdegrunden och stå grundade i realiteten utan att ducka. Angela Merkel är väl den stjärna som har viss strålglans, men annars finns inte så många.

I en sådan tid är det meningen att kyrkan skall ge mod och moralisk vägledning och förmedla hopp. Men kyrkan i Europa är försvagad, insnärjd i sina egna problem och för en majoritet av människor är hon inte den fyrbåk och auktoritet som man lyssnar till. Påve Franciskus har uppenbarligen som intention att ändra på detta. Det är påvens uppgift att i tider som dessa vara talesman för hela mänskligheten. Påvens betoning av den pastorala dimensionen i kyrkans liv som balans till ett fastsittande i att förkunna dogmer öppnar dörrar ut ur det dogmernas lagiska fängesle kyrkan hamnat i. Nyckeln till allt detta finns redan i Andra Vatikankonciliet och dess grundkonstitutioner, men det är som om utvecklingen efter konciliet gått i stå och först nu öppnas möjligheterna att förverkliga det som var konciliets intention. Andra Vatikankonciliet var ett pastoralt koncilium, inga dogmer förändrades, men ändå är dess fyra grundkonstitutioner viktig och andligt djuplodande läsning för dem som vill tolka tidens tecken och förstå vad som händer idag. En av konciliefäderna, Kardinal Suenens, gav en väldigt fin bild för detta då han sade att konciliedokumenten är som rosenknoppar som ligger och väntar på att en dag slå ut i full blom.

Påve Franciskus har givit ut Evangelii gaudium och Laudato Si som en mycket viktig nyckel till att förstå hans pontifikat. Evangelisation, ekumenik, fred, barmhärtighet, sätta de fattiga och utsatta i centrum, vårda sig om vår jord som också är en viktig del i det socialpastorala arbetet är några av ledorden.

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.Evangelii Gaudium:Påven  uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

 

lovad-vare-duFör Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga:

”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet.”

Laudato Si: Miljö-encyklikan som tillfogar ytterligare en byggsten till Katolska kyrkans sociallära. Påven betonar hur vår relation till Skapelsen, vår jord har ett nära samband med våra sociala relationer. Encyklikan riktar sig till hela mänskligheten.

 

Jag vill lyfta fram ett par teologer med nu aktuella texter som ytterligare understryker vad jag säger.

Cardinal Kasper (CNS/Paul Haring)

1.Kardinal Walter Kasper, tidigare president för Påvliga rådet för Kristen enhet, skrev nyligen en text om ekumenik i the Tablet där han tolkar den aktuella ekumeniska processen ur perspektivet Barmhärtighetens jubelår. Katolska kyrkan verkar ha låst in sig i en fästning där varmt troende kristna av dogmatiska skäl nekas ta emot kommunionen för att icke-katolska kyrkor  bedöms icke kompletta även om vi har dopet gemensamt  och många goda katoliker nekas kommunion för att de lever i ett inte fullständigt idealt äktenskapligt förhållande enligt katolsk dogm. Dogmatiskt har kanske Katolska kyrkan helt rätt, men ur pastoral- och barmhärtighetsperspektiv är detta högst problematiskt. Dogmatik för katoliker, liksom bibelfundamentalism för för protestanter, urartar till död traditionalism eller i värsta fall fariseism om det inte balanseras av barmhärtighetsperspektivet. Fariseerna var ju inga villolärare, utan mycket angelägna att följa alla Guds bud, ändå sade Jesus om dem ”Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare, när det står: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.” (Mark 7:6-7). Kardinal Kasper karakteriserar situtionen i dagens katolska kyrka så här:

”In these last decades we have tended often to construct a new scholasticism out of the conciliar documents. We have felt at home inside this new castle, but we have lost the council’s prophetic vision. Now Pope Francis stirs us up to be once more a Church at the start of a journey, and he does it under the cue of mercy which goes out to the peripheries of the Church and of human existence.”

Det är svårt att förklara den benhårda attityden till interkommunion för våra protestantiska bröder och systrar, även de som annars står Katolska kyrkan nära och längtar efter enhet, och många katoliker vänder kyrkan ryggen. Men hur är då försoning möjlig, frågar sig Kasper, hur kan vi hela de många sår som uppstått genom Kyrkans splittring? Hur kan kyrkan bidra till att förbinda och hela världens sår? Påven ger svaret, menar kardinal Kasper, då han pekar på evangeliets kärna som heter barmhärtighet. Försoning, inklusive försoning mellan åtskilda kristna kan bara åstadkommas genom barmhärtighet. Detta är programmet för en ny ekumenisk vision och en ny hoppfull början.

Jag citerar några bitar till ur Kaspers artikel:

”The ecumenical vision of the Second Vatican Council was part of its overall vision of the mission of the Church to foster reconciliation ad intra and ad extra. Ad intra the council rediscovered the original and full meaning of Catholicity, not as exclusive but inclusive. According to Ignatius of Antioch, the Catholic Church is where Jesus Christ is. The Church is the reflection of the unity of the Triune God. It is a unity within the variety of churches. The one Church exists “in and of” local churches, which make the one Church present in legitimate diversity.

Christ in differentiated ways is present also outside the institutional borders of the Roman Catholic Church. Notwithstanding the claim of the Catholic Church that the Church of Christ is concretely present in her, it intends to make room outside its boundaries for churches and ecclesial communities in which elements of sanctification and truth are to be found, which as gifts belonging to the Church of Christ urge towards Catholic unity.

Thus there is no ecclesiological vacuum outside the Catholic Church. Since Jesus Christ also works in and through the other Churches – and these often give clearer expression to individual elements of being church than the Catholic Church – the complete realisation of Catholicity is only possible in ecumenical exchange and reciprocal enrichment. Catholic and ecumenical are therefore not opposites but two sides of the same coin.”

 

Kasper ser i dagens ekumeniska situation i kristenheten en regression till självbelåtet samfundstänkande. Vi är så upptagna med vårt eget samfunds identitet att vi glömmer att denna identitet bara är tänkbar i ett perspektiv av ekumenisk sam-existens.  Ekumenik och världs-mission har varit oupplösligt förbundna sedan den ekumeniska rörelsens födelse. Kasper:

”Only ecumenically can the Church as a messianic people of God be a sign of hope, Gaudium et spes for all mankind, and in particular for the poor and those oppressed in any way.”

—-

”So ecumenism does not involve the conversion of one Church into another; it involves the conversion of all to Jesus Christ. To the extent that we are one in Christ, we will also be one with one another. Without such a conversion to Christ, all structural reforms, no matter how necessary, are like threshing empty straw. The ecumenical movement began in the nineteenth century with ecumenical prayer: prayer and penitence must constantly be the soul of ecumenism. In the end, we cannot make unity, nor program or organise it.

Conversion to God and conversion to our neighbour belong together. Conversion to the Gospel includes opening up to other Christians and other churches. Only in this way is the full realisation of the Church’s unique Catholicity and the realisation of her mission possible. Catholicity includes all: women and men, young and old, clergy and laity. The laity are not merely recipients but also actors, not only objects but, above all, subjects in the Church. So the doctrine of the sensus fidei given by baptism to all is important. It was emphasised by the council, but then, unfortunately, suppressed again. Francis now wishes to give it concrete validity. He wants a listening Magisterium that makes its decisions after it has heard what the Spirit says to the Churches.

Catholicity thus means the reinforcement of the synodical elements in the Catholic Church. Following the model of the Apostolic Council in Jerusalem, Church tradition recognises synodical traditions in all Churches in both the first and the second millennium. Leadership on all levels – local, regional and universal – and synodality are not mutually exclusive, they should complement one another. That signifies a great step closer towards the Orthodox and also to the Protestant understanding of the Church. With this in mind, Francis has taken up the offer made by John Paul II and renewed by Benedict XVI to enter into a conversation regarding a new form of exercising primacy.”

cantalamessa2. F Raniero Cantalamessa, predikant åt påven och kurian har just hållit sin första adventspredikan. Han säger att han det kommande året skall ägna sina advents- och fastepredikningar åt Andra Vatikankonciliets fyra grundkonstitutioner:

Om Kyrkan (Lumen gentium), om Liturgin (Sacrosanctum concilium), om Guds Ord (Dei Verbum), och pastoralkonstitutionen om Kyrkan i dagens värld (Gaudium et spes). Nu under advent börjar han med Lumen Gentium och betraktar dokumentet ur ett kristologiskt perspektiv.

Mycket har skrivits om konciliedokumentens doktrinära och pastorala sidor, konstaterar F Cantalamessa först, men hans ärende är nu att fokusera på dokumentens andliga innehåll.

 ”I would like, then, to concentrate on that content by trying to see what the Council documents, as texts of spirituality, still have to tell us that is useful for the building up of faith.”

De tre adventsmeditationerna för påven och kurian kommer han att ägna åt konstitutionen om Kyrkan, Lumen Gentium. Jag citerar från inledningen till första predikan:

 ”I want to reflect on the Church as the body and bride of Christ, the universal call to holiness, and the doctrine on the Blessed Virgin.
The idea for this first meditation on the Church came to me in a rereading, by chance, of the beginning of the constitution in its Latin text, which says, “Lumen gentium cum sit Christus,” “Christ is the light of the nations.”[1] I must say, to my embarrassment, that I had never paid attention to the enormous implications contained in this beginning. Because the title of the constitution has only the first part of the sentence (Lumen gentium), I thought (and I do not think I am the only one) that the title “light of the nations” referred to the Church while, as we see, it actually refers to Christ. It is the title with which the elderly Simeon greeted the infant Messiah when he was taken to the temple by Mary and Joseph: “a light to the nations and the glory of his people Israel” (see Luke 2:32).
This initial statement is the key to interpreting the whole ecclesiology of the Second Vatican Council. It is a christological ecclesiology and is therefore spiritual and mystical before being social and institutional. It is necessary to bring this christological dimension of the Council’s ecclesiology back to the forefront also in view of a more effective evangelization. People do not accept Christ because of love for the Church but they accept the Church because of love for Christ, even a Church disfigured by the sin of its many representatives.”

[hela Cantalamessas predikan här]

Det är en spännande tid vi lever i, både i Kyrkan och i världen runtomkring oss. Andra Vatikankonciliet och dess dokument är en referenspunkt till det som händer idag, och kanske de rosenknoppar kardinal Suenens talade om håller på att slå ut, vilket kommer att få effekt både på ekumeniken och på Kyrkans förmåga att vara salt och ljus i världen och kunna läka världens sår. Jag tänker på påve Franciskus bild av kyrkan som ett fältsjukhus snarare än som en borg med stängda portar.

Låt oss, katoliker och alla kristna, vara lyhörda för vad Anden säger till församlingarna idag. Bevara oss katoliker från att låsas fast i sterila motsättningar mellan traditionalister och reformivrare, och bevara oss alla kristna från att fastna i självupptaget samfundstänkande. Låt barmhärtighetens jubelår bli en ny början.

 

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Religion, Samhälle, Vatikanen | Märkt , , | 3 kommentarer

Vem skall man tro på?

Publicerat den 5 december, 2015 av Bengt Malmgren

Ryssland säger sig presentera bevis för att Turkiet stöder IS genom att öppna gränsen så att IS kan avyttra olja från ockuperade områden. Erdogan å sin sida förnekar att så är fallet och säger att han kommer att avgå om det presenteras bevis för att Turkiet samarbetar med IS i att sälja stulen olja från Syrien och Irak.

Det är svårt att hålla huvudet kallt och inte låta sig manipuleras. Vi har en benägenhet att tro på det som styrker att verkligheten är så som vi önskar att den skulle vara och skeptiska till sådan information som kommer från våra fiender, och där det förstärker vår negativa bild av dem om det kan bevisas att de är korrupta genom att beslås med att sprida lögner. Bilden kompliceras av att ibland är vi tvungna att samverka med våra fiender för att de gör saker som gagnar oss. Vi behöver idag goda politiker som förstår sig på både realpolitik och idealism.

Jag önskar gärna att Erdogan inte ljuger, vi behöver så många ledare som möjligt som uppträder med god moral och samverkar till världssamfundets bästa för att bekämpa våld, förtryck och korruption. Putin å sin sida uppträder ibland som en hjälte och ljusets ängel för att i nästa stund spela under täcket och ljuga mitt framför ögonen på oss. Man man vet aldrig var man har honom. Ryssland har en omfattande propagandaapparat som sprider det som är sant eller lögn och falska rykten om vartannat, beroende på vad som bäst passar Rysslands intressen för tillfället. Också Sverige har ju blivit utsatt för detta, t.ex. när ryktet spreds att Sveriges kritik av Ryssland beror på att man ville ta revansch för Poltava och att bönder från Dalarna åker till Poltava i Ukraina för att ta hem jord därifrån till Dalarna.

På denna video förklarar Putin hur USA skapat IS och sår tvivel om USA´s och dess allierades motiv. Ja, vad skall man tro? Djupare analys behövs än den mediebild vi matas med. Krävs också förmåga att härbärgera ovisshet, bevara realism och ändå inte förlora det grundläggande perspektivet på sanning, rätt och människovärde.

.

openholydoorbangui

Påven inleder Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui (CAR). Han riktar sig till hela världen då han sade: ”To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace.”

Publicerat i Politik, Samhälle | Märkt , , , , | 1 kommentar

Dags att ifrågasätta den dominerande mediabilden av Livets Ord

Publicerat den 3 december, 2015 av Bengt Malmgren

En positiv effekt av Uppdrag gransknings reportage om Livets Ord är att det stimulerar till att den mera nyanserade diskussionen om Livets Ord som uppstått under senare år kan fortgå. Ty det är helt klart att den schabloniserade berättelsen om Livets Ord som en skadlig sekt som domineras av giriga fifflande pastorer är felaktig och grovt överdriven.

Uppdrag Granskning har som en följd av sina reportage under senare tid, det gäller inte bara Livets Ord-reportaget, förlorat en hel del i trovärdighet då det är uppenbart att man tillrättalägger fakta, kommer med dåligt underbyggda fakta och utesluter kompletterande vinklingar som inte stöder det scoop man vill demonstrera. Jag har kunnat konstatera detta genom att ta del av kompletterande källor, både vad gäller granskningen av socialtjänsten och behandlingshemmen och Livets Ord. Granskande journalistik behövs förvisso, den har en avgörande funktion i samhällsgemenskapen, och inte heller vi kristna skall vara rädda för granskning och blottläggande av brister vare sig från egna eller externa sekulära granskare. Jag är enig med de allmänna principer Mats Selander nämner i denna debattartikel i Dagen, men det låter mellan raderna som om han också har ett horn i sidan till Livets Ord och inte är så intresserad av en nyansering av UG´s bild.

På presskonferensen hem från den nyss avslutade Afrika-resan delade påve Franciskus några tankar om hur han ansåg god och etisk journalistik bör vara:

popemedianov2015

Det synes mig som att Uppdrag granskning har ett stort förbättringsutrymme att inhämta för att nå upp till detta.

Jag har tidigare hävdat att man inte kunnat belägga några uppenbara felaktigheter i Stiftelsen Livets Ords ekonomi med undantag av att styrelsen beviljade sina egna pensioner och var senfärdiga med att sjösätta pensionsprogram för övriga anställda, detta har vi talat om tidigare och det är nu korrigerat. I UG gjordes stor sak om en kollekt då Ulf Ekman var i Norge som antyddes ha hamnat kontant i hans egen ficka. Detta visade sig inte vara korrekt, det reds ut här på Livets Ords blogg.

Angående den andra aspekten av Livets Ord-kritiken, att en sekteristisk extremt framgångsteologisk hållning (om man bara tror tillräckligt blir man rik) predikats och att många har skadats av detta, så är jag skeptisk till den. Jag har fortfarande inte sett några bevis på att framgångsteologi i den formen seriöst förkunnats under de år jag känt Livets ord, och Ulf Ekman ifrågasatte i en artikel i Keryx för några år sedan om en sådan teologi någonsin har funnits. I alla fall har inte Ulf Ekman enligt egen utsago stått för den. Däremot kan jag tänka mig att det begåtts misstag i själavården, att människor varit så ivriga i att vilja tro att man manat på och suggererat andra till att gå in i förhållningssätt som var långt utöver vad som var långsiktigt hållbart och personligt förankrat, vilket lett till besvikelser och trauman. Vi har en del berättelser om sådant. Varje fall av sådant är ett fall för mycket, men jag har inte sett någon statistik på att Livets Ord skulle kvantitativt utmärka sig för många fler sådana fall jämfört med andra kyrkor och organisationer med starka ideal.

Det har under åren skapats en mediabild av Livets Ord, underblåst av några verbalt starka kritiker, men det har också funnits rikligt med fakta som talat i annan riktning men som inte lyfts fram. Ruben Agnarsson har skrivit en intressant och viktig artikel i Inblick som jag bedömer har stort förklaringsvärde för att förstå hur denna negativa mediabild vuxit fram.  Det är en lång text med många intressanta fakta som han ställer samman så att en helt annan berättelse framträder.

Agnarsson konstaterar att granskningar som gjorts av Livets ord som samhällsfenomen ofta tenderar att bli svartvita, antingen hätska angrepp eller försvarstal. Han pekar dock på en rapport som utmärker sig:

”…en forskningsrapport från Svenska Kyrkans forskningsråd (Livets Ord och samhället) från 1991 av den engelske antropologen Simon Coleman.

Coleman beskriver nämligen den politiska och andliga miljö som Livets ord startade i och delvis fortfarande existerar i. Hans analys var att den svenska kristenheten – inklusive pingströrelsen – i början av 80-talet hade anpassat sig till staten som en socialdemokratisk inrättning.
Colemans rapport beskriver hur Livets Ords tillkomst och tillväxt kom att hota detta tillstånd, och hur ett nätverk av personer med akademisk, teologisk och politisk plattform då ryckte ut för att återställa ordningen.
Man kan bara ana den ideologiska konfrontation som starten av Livets ords skola år 1985 innebar, samma år som den svenska skolans ideologiska samarbete med DDR om att skapa en homogen, ateistisk skola stod på topp och landets utbildningsminister Margot Honecker besökte Stockholm medan Sveriges försvarsminister Anders Thunborg (S) jagade älg tillsammans med DDR:s arméminister Heinz Hoffman.
På grund av sin tillgång till samtliga dessa plattformar pekades politikern, kyrkoledaren och akademikern Sigbert Axelsson (S) ut som central i detta nätverk. ”

Hur detta nätverk agerade kan följas genom att titta igenom klipparkiven från den då öppet frikyrkofientliga tidningen UNT eller den pingströrelsedominerade Dagen. Genom Ulf Ekmans memoarer, del II I medvind och motvind 1983-1994 får man också detaljerade inblickar i detta.

Kommer ni ihåg bomben som exploderade vid Livets Ords entré i mars 1990 och sabotaget mot SVT-sändningen med den dåvarande Livets Ors-medlemmen Carolas låt i Melodifestivalen vid samma tidpunkt? Det blev ett kort sändningsavbrott mitt i Carolas framträdande. Varken bomben eller TV-sabotaget fick någon förklaring, men det skedde under en period då programledaren för radioprogrammet ”Efter tre” Ulf Elfving tillsammans med Pether Öhlen under en veckolång period låtit framföra kritiska synpunkter på Livets Ord.

Agnarsson berättar mer om Pether Öhlén:

”Att bilden av människor som for illa på Livets ord kunde få ett sådant medialt genomslag i slutet av 1980-talet berodde på ett projekt inom Svenska kyrkan som riktade sig mot Livets ord och som engagerade den dåvarande frisören Pether Öhlén och psykoterapeuten Gudrun Swartling  (läs RI-rapport 1, MEF, Kyrkans Hus, 1988). Rapporten beskriver bland annat vilken relation Gudrun Swartling och Pether Öhlén hade till de personer som gav sina svar i Swartlings rapport.

Som anställd på Svenska kyrkan åkte 25-årige Pether Öhlén, från augusti 1987 och några månader framåt, land och rike runt och beskrev Livets ord som en extremt farlig rörelse. Han framställde medlemmar i trosrörelsen som hjärntvättade sektoffer, andliga narkomaner och potentiella självmordsaspiranter.”

Svartmålande tidningsintervjuer på den tiden spred ett virrvarr av motsägelsefulla uppgifter om bibelskole-elevers påstådda psykiska problem.  Gudrun Swartling skrev en kritisk artikel i Läkartidningen. Begrepp som ”sektsjuka” och ”religionsmissbruk” myntades och Gudruns make, distriktsläkaren Per G Swartling, hävdade  i en artikel i UNT 13 juni 1991 att Livets ord borde förbjudas.

Claes Wallenius, psykolog och forskare vid FOAS:s beteendevetenskapliga institution, avfärdade Swartlings artikel i Läkartidningen:

”Den är inte objektiv. Intervjuerna tycks ha utförts och tolkats av personer med stark negativ uppfattning. Med dylika metoder kan nära nog vad som helst bevisas. Undersökningen ger inget belägg för att Livets Ords förkunnelse orsakar psykiskt ohälsa…” (Makt och Media, nr 2, -94).

Wallenius skrev också i en artikel i Psykologtidningen nr 6-7 1998:

”Anklagelserna emot Livets Ord för hjärntvätt var vid den här tiden så känslomässiga. De byggde på före detta medlemmar och deras anhöriga som försökte hitta en förklaring. Det är inget fel på mig som anhörig, det är inget fel på min son, han blev bara manipulerad. Tidningarna, också vissa vetenskapliga tidskrifter, saknade både substans och beviskrav i sina redogörelser. Man kunde påstå vad som helst om Livets Ord.” (Ref: Värsting-kristna drevet, Kerstin Elworth m fl, 2010, s. 135)

Stefan Swärd skrev:

”…hela intervjusituationen verkar vara ganska tendentiös. Gudrun Swartling har byggt upp personliga kontakter med avhoppare som hon intervjuar… En sådan intervjusituation leder lätt till att man får de resultat i intervjuerna som man vill ha.” (Läkartidningen, nr 35, 1991)

Även Svenska kyrkans Monika Bratt som ansvarade för projektet ”Nya Trossystem” distanserade sig från Swartlings slutsatser, konstaterar Agnarsson:

”man kan inte både samtala med människor för att hjälpa dem för att i nästa andetag ställa frågor till dem med syftet att göra en vetenskaplig undersökning. Det håller helt enkelt inte.” (Magazinet, nr 1, 1992).

En sista punkt där Livets Ord hamnar mitt i en viktig samhällsfråga är kampen om friskolorna. Livets Ord hade ju en framgångsrik kristen friskola som var en nagel i ögat på dem som var emot friskolor. Agnarsson skriver:

”Föreställningen att människor på Livets ord mår dåligt låg även bakom den politiskt motiverade kampanjen mot Livets ords kristna friskolor i början av 2000-talet. Ett ”joursamtal” till Skolverket, där anmälaren senare visade sig vara påhejad av såväl Margareta Wiman, ansvarig för värdegrundsfrågor på det socialdemokratiska regeringskansliet, och Staffan Yngve, ledande socialdemokratisk skolpolitiker i Uppsala, ledde i början av 2000-talet till att myndigheten inledde en granskning av Livets ords skolor.

Per Kornhall, en biologilärare på skolan som var kritisk mot den undervisning han själv ansvarade för, blev socialdemokraternas nya trofé.  Detta skedde samtidigt som Socialdemokraterna i riksdagen försökte att – tillsammans med Vänsterpartiet – begränsa möjligheterna för de kristna friskolorna, där Livets ords var den största. Dessa försök stoppades i riksdagen av Miljöpartiet och Alliansen.

En konsult anlitades i denna veva av Skolverket för att i hemlighet ringa runt till elever på Livets ords skolor och på sätt vaska fram intern kritik. Kvinnan som ringde joursamtalet kunde dessutom kopplas till ett förfalskat brev från ”nio före detta elever på Livets Ords skolor” som den 8:e mars 2001 anlände till Skolväsendets överklagandenämnd. Brevet blev underlag för en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter som nytillträdde skolreporter Cecilia Bodström skrev på temat intern kritik från elever, och som ledde till att DN fick göra en rättelse…

Anna Hellstadius, utredare åt dåvarande generaldirektören Bosse Ringholm (S) på AMS, anställdes i samma veva som ”expert” på Skolverket för att ringa runt till elever på en av Livets ords systerskolor i Stockholm med syftet att vaska fram kritiska elevröster, utan varken skolans eller föräldrarnas vetskap. Hon ringde bland annat hem till minderåriga elever för att ställa sina frågor. Anna Hellstadius ringde även runt till myndigheter i Uppsala för att vaska fram myndighetskritik mot Livets Ords kristna skola, även det en utredning som genomfördes utan skolans vetskap.”

popefnmiljo

 

Publicerat i Church, Religion, Samhälle | Märkt , , | 9 kommentarer

Påve Franciskus, fredsapostel till Centralafrikanska republiken: Både muslimer och kristna måste avstå från våld.

Publicerat den 2 december, 2015 av Bengt Malmgren

Påven besökte i förra veckan Kenya och Uganda och avslutade sin Afrikaresa i den konflikhärjade Centralafrikanska republiken (CAR). Påven hade avråtts från att åka till CAR på grund av säkerhetsläget, men insisterade. 2012 dödades många människor i strider mellan muslimska och kristna grupper, och landets president Bozize avsattes av muslimska rebeller 2013. Sedan dess har det varit enormt oroligt i landet, och hundratusentals  muslimer har drivits på flykt ur landet eller till muslimska enklaver. En sådan enklav finns i Bangui där huvudstadens kvarvarande muslimska minoritet finns. Minst 100 människor har dödats där sedan september enligt Human Rights Watch. Också dit insisterade påven att åka. ”Muslimer och kristna är bröder och systrar. De som gör anspråk på att tro på Gud måste också vara män och kvinnor av fred”, sade påven vid besöket i enklavens moske.

Vid söndagens mässa i Bangui som avslutade hans Afrika-resa uppmanade påven de stridande grupperna att lägga ner sina vapen och istället väpna sig med rättvisa, kärlek, barmhärtighet och verklig fred. Den nu tillförordnade presidenten i CAR, Catherine Samba-Panza tillträdde som 2014 för att övervaka en övergång till demokratiskt styre och president- och parlamentsval skall hållas den 13 december. Hon bad om förlåtelse för det svåra sekteristiska våld som plågat landet under två års tid.

Påven föregriper inledningen av Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui. "To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace."

Påven föregriper inledningen av Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui.
”To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace.”

Den 2 advent inleds det av påven proklamerade barmhärtighetens år. I samband med det öppnas i Peterskyrkan och i världens katedraler symboliskt en helig dörr. Påven föregrep detta vid sitt besök genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui. Det är av stor betydelse att han gjorde det i ett fattigt land som hungrar efter fred och barmhärtighet. Centralt i Franciskus pontifikat är Guds barmhärtighet och den nära relationen mellan människorna och Gud, särskilt de fattigaste och mest förtryckta. Påven sade i samband med ceremonin: “Today Bangui is the spiritual capital of the world… the Holy Year of Mercy begins earlier in this land that has suffered for many years as a result of war, hatred, misunderstanding and a lack of peace.”

Påven kommenterade under flygresan hem för medföljande journalister sitt besök i Bangui:

”The Central African Republic is hungry for peace, reconciliation, forgiveness. Until four years ago, Catholics, Protestants and Muslims lived together as brothers and sisters. Yesterday I went to the Evangelicals who are working so hard and then they came to mass. Today I went to the mosque, I prayed there, the Imam got into the Popemobile to go for a short ride among the refugees. There is one small group that is very violent, I believe they are Christians or they claim to be Christians but it’s not ISIS, it’s something else. Now elections are going to take place, they have chosen an interim President, a woman, and they seek peace: no hate.”

Onservera att påven pekar inte ut muslimer som ensamma skyldiga till våldet, utan nämner också kristna sekteristiska grupper. Oberoende av förtecken fördömer han våld Guds namn.

——————————————-
Boktips: Två aktuella böcker av påven finns på svenska:

Påve Franciskus vill i sin apostoliska uppmaning Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmuntra de kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver: Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i det liv de lever, De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Sam tidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss. För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga. Han anför: ... jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet. Påven inskärper i Evangelii Gaudium den kristna glädjen. Han skriver: Gläd er i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. (jfr Fil 4:4) 160 sidor häftad. Översättning till svenska: Göran Fäldt.

Evangelii Gaudium: Apostolisk maning från 2013, en programförklaring för hans pontifikat och för Kristenhetens uppdrag och mission i dagens värld. Ett måste för alla kristna att läsa, handlar om alla kristnas ansvar att genomsyra världen med Evangeliet utifrån en ananys av den situation världen befinner sig i idag.

Påven  uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:

”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”

För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga:

”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet.”

 

lovad-vare-duLaudato Si: Miljö-encyklikan som tillfogar ytterligare ett moment till Katolska kyrkans sociallära. Påven betonar hur vår relation till Skapelsen, vår jord har ett nära samband med våra sociala relationer till medmänniskorna. Encyklikan riktar sig till hela mänskligheten och har rönt stor uppskattning också i den sekulära världen bland dem som är engagerade i miljöfrågorna. Det är ingen slump att den kommit ut just nu inför det pågående klimat-mötet i Paris.

Publicerat i Katolska kyrkan, Religion, Samhälle | Märkt , , , , | 6 kommentarer

Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod

Publicerat den 27 november, 2015 av Bengt Malmgren
cantalamessawa

foto: Picture Partnership/Westminster Abbey

Påvens predikant p Raniero Cantalamessa predikade i veckan i Westminster Abbey under Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod i närvaro av drottning Elisabeth och ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby.

Han har varit personlig predikant åt det påvliga hushållet under de tre sista påvarna och reser runtom i världen och framför sitt budskap om enhet. Han är en person som genom sitt möte med den karismatiska förnyelsen tagit emot det fulla livet i den Helige Ande.  Han var med på den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där den starka profetian om enheten framfördes: ”Sörj och gråt, min Sons kropp är sönderbruten...” Någonstans där tror jag hans kallelse för ekumeniken började. Idag blir det alltmer uppenbart att den kristna enheten är en nödvändig prioritet och att det är dags att gå från ord och diskussioner till handling. 2017 är reformationsjubileum. Skall det bli bortre parentesen för en 500-årig schism?

F Cantalamessa framhöll i sin predikan att det är mycket mer som förenar kyrkorna än som skiljer. Han uppmanade Anglikanska kyrkan, som alltid uppfttats som stående i en slags förmedlarroll mellan det katolska och det reformatoriska att bli ännu mer dynamisk i den rollen.

Det gäller att fokusera på det väsentliga, frälsningen genom tron På Jesus Kristus och inte tillåta olikheter i syn på detaljfrågor som t.ex. sexualitet stå i vägen för att manifestera den enhet som finns i det väsentliga. Han sade:

“We need to go back to the time of the Apostles: they faced a pre-Christian world, and we are facing a largely post-Christian world. When Paul wants to summarise the essence of the Christian message in one sentence, he does not say, “I proclaim this or that doctrine to you.” He says, “We preach Christ crucified” (1 Cor 1:23), and “We preach . . . Jesus Christ as Lord” (2 Cor 4:5). This is the real “articulus stantis et cadentis Ecclesiae”, the article by which the Church stands or falls…

This does not mean ignoring the great theological and spiritual enrichment that came from the Reformation or desiring to go back to the time before it. It means instead allowing all of Christianity to benefit from its achievements, once they are freed from certain distortions due to the heated atmosphere of the time and of later controversies.”

Talande till drottningen och hela den församlade synoden tog han upp reformationsjubileet 2017 och sade:

“it is vital for the whole Church that this opportunity is not wasted by people remaining prisoners of the past, trying to establish each other’s rights and wrongs. Rather, let us take a qualitative leap forward, like what happens when the sluice gates of a river or a canal enable ships to continue to navigate at a higher water level.”

F Cantalamessa  framförde detta budskap också i Uppsala 2013 under sin medverkan på Livets Ords Europakonferens. Han lyfte fram profeten Haggai som ett levande Guds-ord som talas direkt in i dagens situation. Haggai verkade i Israel tiden efter Babyloniska fångenskapen. Templet låg i ruiner men folket bekymrade sig inte över det. Då kom herrens ord till profeten Haggai:

”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Guds hus ligger i ruiner?” (jfr Hagg 1:4)

Folket hörsammade Guds maning att börja bygga på templet, men det var en lång process och svårt att återge det dess forna härlighet. Då kom åter Guds ord genom Haggai, denna gång tröstande och uppmuntrande:

Fatta mod, Serubbabel! säger Herren. Mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Mod, allt folk i landet! säger Herren. Till verket! Jag är med er, säger Herren Sebaot – det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten – och min ande finns hos er. Var inte rädda. (Hagg 2:5-6)

Då f Cantalamessa förberedde sig för sin nya kallelse som predikant kom denna text för honom, och han såg direkt parallellen till den aktuella situationen i kristenheten där var och en har omsorg om sin del, men ingen bekymrar sig  om helheten. Mitt tempel ligger i ruiner, min Sons kropp är sönderbruten. F Cantalamessa berättade hur han en regnig oktoberkväll stod ensam på Petersplatsen och ropade mot påvens fönster: ”Fatta mod, Johannes Paulus II”.  Några månader senare, då han fått sitt uppdrag som det påvliga hushållets predikant fick han stå inför påven och kardinalerna och leverera samma budskap. Samma budskap har han med sig världen runt i alla olika kristna sammanhang där han predikar.

Ytterligare ett citat från predikan i Westminster Abbey:

”… Justification by faith, for example [på sådant som är gemensamt katolskt-reformatoriskt, min anm], ought to be preached by the whole Church—and with more vigour than ever. Not in opposition to good works – the issue is already settled – but rather in opposition to the claim of people today that they can save themselves thanks to their science, technology or their man-made spirituality, without the need for a redeemer coming from outside humanity. Self-justification! I am convinced that if they were alive today this is the way Martin Luther and Thomas Cranmer would preach justification through faith!

Unity is not a simple matter. One has to start with the big Churches, those that are well structured, putting together that which unites them, which is vastly more important than what divides them; not imposing uniformity but aiming at what pope Francis calls “reconciled diversities”. Nothing is more important than to fulfil Christ’s heart desire for unity expressed in today’s gospel. In many parts of the world people are killed and churches burned not because they are Catholic, or Anglican, or Pentecostals, but because they are Christians. In their eyes we are already one! Let us be one also in our eyes and in the eyes of God.”

Hela f Cantalamessas predikan till Anglikansa generalsynoden här.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 4 kommentarer

Ulf och Birgitta Ekman om den nya boken om deras väg till Katolska kyrkan

Publicerat den 25 november, 2015 av Bengt Malmgren

den-stora-upptUlf och Birgitta Ekman reser just nu runt i de katolska församlingar i Sverige tillsammans med bokförlaget Catholica och presenterar sin nya bok ”Den stora upptäckten” om sin väg till Katolska kyrkan.

Nu är det Stockholmsområdets tur. Söndag 29 november är de i S:t Botvids församling i Fittja i samband med högmässan kl 12.00 och den 13 december kommer de till Katolska domkyrkan. Då vill jag nog vara med.

…

Jag ser att diskussionen om Stiftelsen Livets Ords ekonomi och pensioner som fördes i kristen press för ett år sedan nu går i repris genom att Svt Uppdrag Granskning tar upp samma sak. Det hela är inte mer eller mindre sant nu som då. Att stiftelsen på den tiden beslutade om sina egna pensioner var ett misstag, också att det dröjde länge innan det ordnades med pensionsavtal till övriga anställda i Livets Ord, men för övrigt verkar det mest röra sig om obekräftade anklagelser.

 

Dags att länka till mitt inlägg jag skrev för nästan exakt ett år sedan: Livets Ord akt 3: Pensionerna

Ser också att Ulf Ekman själv kommenterat kvällens granskning på sin blogg.

Livets ord har lagt upp en blogg där man ger hela bakgrunden till det som antyds i programmet och där finns en oklippt version av intervjun med Livets Ords pastor Joakim Lundqvist.

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , | 19 kommentarer

Den leende terroristen

Publicerat den 20 november, 2015 av Bengt Malmgren

I media får vi ofta se muslimska terrorister leende. Den leende terroristen har nästan blivit ikonografisk på våra näthinnor. Mohamed Omar utreder här vad leendet står för.

Profilbild för RedaktionenDET GODA SAMHÄLLET

mohamed omar

Mohamed Omar

En irakisk, jihadistisk terrorist jagades under några dagar i Sverige. Han greps i torsdags kväll. Han heter Mutar Muthanna Majid och ska ha varit i Syrien och stridit för Islamiska staten (IS). En bild som ska föreställa Majid spreds medan jakten pågick. På det gryniga fotot syns en leende man i profil. Ett glatt leende.

Det kan vara en slump att jihadisten ler på just detta foto. Men det kan ändå tjäna som utgångspunkt för att säga några ord om hur att le hänger ihop med terrorism.

Visa originalinlägg 679 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Också kristna kan vara ulvar i fårakläder

Publicerat den 19 november, 2015 av Bengt Malmgren

Jag läser i Dagen idag om Burundis president Pierre Nkurunziza som påstår sig vara ”pånyttfödd” kristen. Begreppet pånyttfödd är ett uttryck som används i frikyrkliga evangelikala och pingstkarismatiska sammanhang för att beskriva att man blivit kristen på allvar i kontrast till kulturkristna. Till saken hör att bedömare varnar för att ett fokmord eller massaker på oliktänkande liknande det som skedde i grannlandet Rwanda 1994 kan vara nära förestående. Tecknen är oroväckande. Opositionella mot presidenten rensas ut, döda kroppar hittas nästan dagligen i huvudstaden. Politiska motståndare beskrivs som insekter som skall sprejas bort, en retorik som kan jämföras med Rwanda där tutsier kallades för kackelackor strax innan folkmordet drog igång.

Som kristen skulle presidenten naturligtvis ha allderles utmärkta förutsättningar att stifta fred, framhäva alla människors lika värde oberoende av politisk hemvist och gjuta olja på vågorna. Istället verkar makten ha gått Nkurunziza åt huvudet, han leder landet med en bunkermentalitet och kallar politiska motståndare terrorister, samtidigt som han och ledargarnityret i landet stoltserar med att de är ”Gudsmän”. Enligt Sveriges radios korrespondent Richard Myrberg är det allmänt känt att presidenten tror sig styra sitt land utifrån gudomligt uppdrag.

Rwandas ledare president Kagame har varnat Burundis ledning på grund av den upptrappade konflikten, han vet vad han talar om utifrån Rwandas egen blodtyngda erfarenhet.

Låt Pierre Nkurunziza vara ett varnande exempel. Att kalla sig pånyttfödd kristen är alls ingen garanti för att det finns ett innehåll som motsvaras av varudeklarationen. Tomma tunnor skramlar mest, och här är tunnorna inte bara tomma utan fyllda med idel självuppblåsthet och ondska. Kristna ledare i landet och presidentens privata själasörjare, om han nu har någon sådan, borde med kraft varna och stoppa honom. Vore han katolik borde han blivit exkommunicerad om han vägrade bättra sig.

Att människonaturen är svag och att låta frestelser som makt, girighet, avund etc styra oss in i de mest bestialiska handlingar finns många exempel på. Det handlar både om enskilda diktatorer som Hitler, al-Assad eller Nkurunziza, men det handlar också om grupprocesser där demagoger får med sig massorna. Vi har inget lärt av Förintelsen. Röda Khmererna, Rwanda, Balkankrigen etc. Historien upprepar sig igen. Hela tiden.

Ibland behöver det inte gå så långt som till mord och att grannar förföljer sina grannar, men mobbning vet vi är ett stort problem i vårt samhälle, inte bara i skolan utan också i vuxenvärlden. Det finns ett samband mellan det lilla och det stora. Det som börjar i det lilla kan leda till värre saker. Genom att vi slagit in på  den vägen förmörkas vårt sinne, och vi blir mer och mer okänsliga och reagerar inte när det händer saker vi borde reagera mot. Författaren William Golding studerade dessa fenomen i den berömda romanen Flugornas Herre (titeln kommer från det bibliska uttrycket  Beelzebub = de onda andarnas furste, satan).

Har ni hört talas om applådmobbning? Det innenbär att i regel själva helt passiva personer under ett möte mobbar i grupp genom att applådera när en meningsfrände i talarstolen levererar en elakhet mot en meningsmotståndare. Sådant lär ha förekommit på det nyss avslutade kyrkomötet. Det kan låta oskyldigt, men jag tror inte det är det. Så som prästen Johanna Andersson beskriver det i detta blogginlägg känns det för mig ganska obehagligt.

Det gäller att se upp. När vi tillhör majoriteten eller dem som är i överläge blir vi lätt fartblinda och ser inte den skada vi tillfogar andra. Ser vi till kristna sammanhang så har det inget att göra med vilket samfund vi tillhör, om vi är ”pånyttfödda” kristna eller att vårt kristna engagemang inskränker sig till att vara politiskt aktiva i kyrkomötet och eventuellt gå i kyrkan till jul och påsk.

Som kristna är vi inte skyddade utan kanske än mer utsatta för frestelser än andra. Vi måste vara vaksamma och skilja på andarna. Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, var en person som gjorde mycket viktiga erfarenheter på detta område och lämnade efter sig Andliga Övningar (AÖ) där han uppställde regler för hur man skiljer det goda från det onda så att det som börjar positivt i goda föresatser inte slutar i det motsatta.  En regel han ställde upp var följande:

 ”Om början, mitten och slutet är helt gott och leder till något alltigenom gott, är det ett tecken på den gode ängeln. Men om tankarna som bibringas oss under sin gång leder till något mindre gott än det som själen hade beslutat att göra, eller om de försvagar, oroar eller förvirrar själen genom att beröva den dess frid, lugn och ro som den först ägde, är detta ett tydligt tecken på att de kommer från den onde anden.” (AÖ 333)

Ignatius var noga med att påpeka att den onde anden kan smyga sig in i sken av en ljusgestalt och inge falsk tröst. Har vi sedan vant oss vid det onda kan det skenbart framstå som lugnare att vara kvar i det eftersom vi blivit tillvanda. Ignatius skriver i en annan regel:

”Hos dem som går framåt, från det goda till det bättre vidrör den gode ängeln själen mjukt, lätt och milt liksom en vattendroppe som tränger in i en svamp. Den onde vidrör den hårt, med ljud och oro liksom en vattendroppe som faller på en sten. Hos dem som går från det onda till det värre vidrör de nämnad andarna på motsatt sätt. Orsaken därtill är att själens disposition är lik eller olik sagda änglar. Är den olik inträder de med larm och mycken märkbar förnimmelse. Är den lik inträder de tyst liksom i sitt eget hus med öppen dörr.” (AÖ 335)

Tecken på att något är av gott är också vilka frukter det bär. I Paulus brev till Galaterna beskrivs Andens goda frukter i motsats till det som frambringas om vi är kvar i det han kallar ”köttet”, dvs det sämsta i vår mänskliga natur hemfallet åt frestelser :

”Vad köttet ger är lätt att se: otukt, orenhet, liderlighet, avguderi, trolldom, fiendskap, strider, ofördragsamhet, vrede, intriger, splittringar, kätterier, maktkamp, dryckenskap, utsvävningar och annat av samma slag…

Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen.”

Här i Sverige pågår just nu ett intensivt ekumeniskt samtal i kristen press, på bloggar och andra sociala media. Inte alltid utifrån ett positivt intresse för ekumenik, utan också utifrån att en del blir sårade och besvikna. Det uppmärksammas att människor konverterar till Katolska kyrkan, vilket kan göra oss katoliker glada. De nykonverterade berättar ivrigt om vad de funnit och framhäver Katolska kyrkans fördelar på ett sätt som ibland kan kännas generande överdrivet och i alla fall av andra kristna kan uppfattas som en nedvärdering av det positiva som finns hos de andra samfunden. Det gäller att vara lyhörd i dialogen och inte bara gå på för att man anser sig ha formellt rätt, utan också att föra dialogen på ett sådant sätt att den kan upprätthållas med respekt och ömsesidighet.

I samband med turerna kring Berget och kommuniteten där är det som jag förstått många som blivit sårade och fått minskat förtroende för Katolska kyrkan som ekumenisk dialogpartner. Påven gör sitt bästa för att främja dialog och ömsesidighet mellan kristna, nyss besökte han en luthersk kyrka i Rom och talade om Kyrkan som en försonad mångfald. Återspeglar Katolska kyrkan i Sverige genom dess tongivande företrädare detta eller framstår vi som översittare som inte vill förändra oss själva utan rider på formalia för att tvinga de andra in i vårt system? Lyssnar man till en hel del icke-katolska kristna så är svaret inte sällan det senare. Det bör bekymra oss.

Det är inte fel att framhäva det positiva med Katolska kyrkan. Alla rikedomar och allt gott som finns inom olika delar av kristenheten tillhör helheten, den enda Kyrka som Kristus grundade. Ulf o Birgitta Ekman beskriver i sin nya bok det positiva de funnit i Katolska kyrkan. I bästa fall sporrar det andra till att beskriva vad som är det positiva och väsentliga med reformationen som är värt att bevara, som Erling Medefjord gör i denna debattartikel från Dagen. Det är inte fel med polemik i den kristna debatten om det bidrar till konstruktiv dynamik.

Låt oss som kristna gemensamt hjälpas åt att skilja på andarna så att vi på ett konstruktivt sätt kan bidra till enheten och vara salt och ljus i världen och följa Paulus råd:

”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. Låt oss inte bli inbilska, inte utmana varandra, inte avundas varandra.  Om någon ändå skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad.” (Gal 5:26-6:1)

Läs också:
Andliga övningarna och Tolvstegsprogrammet, intressanta paralleller

Br Alois från Taize: En lidelse för Kristi kropps enhet. Tal vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012

 

Publicerat i Church, Politik, Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | 17 kommentarer

Abort nödlösning, liv och samvetsfrihet mänskliga rättigheter

Publicerat den 18 november, 2015 av Bengt Malmgren

Jag skriver tillsammans med kollegan Tomas Seidal ett debattinlägg på Aftonbladet.se om domen i Jönköpings tingsrätt mot barnmorskan Ellinor Grimmark.  Tingsrätten väljer att inte ens pröva hennes mål mot de allmäna regler för samvetsfrihet som råder i Europa eftersom de nöjer sig att se det som ett fall för religionsfrihetslagstiftningen där DO redan fastslagit att hennes religionsfrihet inte har kränkts.
Hela domslutet kan ni läsa här.

Grimmarks juridiska ombud Ruth Nordström framför som framgår av domen en mycket bra och tung argumentation för att det bör prövas  utifrån samvetsfriheten, och att domstolen väljer att inte göra det och anger som domskäl just att hon är kristen måste i sig betraktas som en kränkning av religionsfriheten. Grimmark blir nämligen inte likabehandlad här just för att hon har en kristen tro. Det underförstådda resonemanget i Tingsrättens dom är att hennes inställning att ett foster är mänskligt liv som inte får dödas och att hon följdaktligen inte kan medverka vid abort inte är ett grundat ställningstagande utifrån hennes samvete, utan något som hänger hänger med på köpet för att hon är kristen. Skulle en person som inte är kristen eller har någon annan religiös tro framföra samma betänkligheter, så skulle man vara tvungna att pröva fallet utifrån samvetsfriheten.

Detta är i sig diskriminering och ett okunnigt sätt att se på kristendom som en sekt vars anhängare slaviskt följande vissa regler och förnekande av att kristna agerar utifrån förnuft och samvete. Ställningstagandet om rätten till liv gör vi kristna inte utifrån att vi med frånkopplat förnuft och samvete slaviskt följer en lära, utan vi gör det utifrån ett naturrättsligt ställningstagande oberoende av vår tro. Att sedan vår tro ytterligare förstärker och sätter människans värdighet i centrum är en annan sak. Jönköpings tingsrätt borde anmälas till DO för de domskäl som anges.

Att nu också ministrar lägger sig i processen och prisar Jönköpings doms tingsrätt innan den vunnit laga kraft och interfererar med enrättsprocessen som inte ännu är avslutad (Gabriel Wikström, Åsa Regnér) gör att jag får ännu mer vatten på min kvarn att det är av största angelägenhet och allmänintresse att denna dom måste prövas upp till högsta instans och om så behövs också i Europadomstolen.

Vår artikel som också kan läsas på Aftonbladet.se återger jag här:

Tingsrätten i Jönköping har – för tillfället – fällt domen i frågan om samvetsfrihet i vården. Rättsväsendet är dock knappast färdigt med samvetsfrihetsfrågan än på länge. Barnmorskan Ellinor Grimmarks försvarare har både före rättegången och omedelbart efter domslutet förklarat att avsikten är att föra fallet vidare, i sista änden till Europadomstolen.

Det var inte helt oväntat att tingsrätten skulle falla för trycket från politiker och fackförbund och neka barnmorskan skadestånd för att hon nekats arbete med hänvisning till hennes samvetsbaserade rätt att slippa utföra aborter. Det finns dock tecken i domslutet som pekar på att segern för abortförespråkarna kan komma att vändas i en annan riktning i högre instans.

Att tingsrätten valde att enbart granska barnmorskans skadeståndskrav utifrån diskrimineringslagstiftningen utan att ta ställning till hennes krav på samvetsfrihet är otillfredställande då det är den väsentliga aspekten i detta mål.

Av domskälen framgår också att man avstår från att pröva hennes fall utifrån samvetsfrihetsaspekten just på grund av att hon hade en viss religiös uppfattning. Detta domskäl i sig själv liknar en särbehandling på grund av tro som borde granskas ur diskrimineringssynpunkt. Det finns ett starkt allmänintresse att detta fall förs upp till högsta instans, om så krävs ända till Europadomstolen.

I tingsrätten är majoriteten av nämndemännen politiskt tillsatta. Det är därför inte otänkbart att en majoritet i domstolen redan på förhand var starkt influerade av den hållning som gång på gång hamrats in av samvetsfrihetens fiender. Deras vanligaste argument inför rättegången har varit att om samvetsfrihet skulle införas, skulle den utgöra ett hot mot den fria aborten i Sverige. Det rättsliga skyddet för samvetsfrihet är dock synnerligen starkt i såväl Europakonventionen, vilken är bindande svensk lag, samt i Europarådets resolution 1763, som är vägledande för en tänkbar förhandling i Europadomstolen. Samvetsfriheten understryks därtill i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, samt ligger dessutom uttalad i förarbetena till abortlagen.

Argumentet att samvetsfrihet radikalt skulle försvåra den möjlighet till abort är även det taget ur luften. Det är bara att se på den överväldigande majoritet av andra länder i Europa som garanterar vårdpersonal friheten att slippa medverka vid abortingrepp. Dessa länder har visat att det går alldeles utmärkt att samordna sjukvårdens arbete samtidigt som samvetsfrihet råder. Detta gäller inte minst i Norge dit Ellinor Grimmark nu är hänvisad, och där hon är fullt välkommen att utföra sitt arbete som barnmorska och samtidigt avstå från att utföra aborter.

Eftersom det rättsliga stödet för samvetsfrihet är så pass starkt är det knappast ett orimligt antagande att tingsrätten i Jönköping insåg sannolikheten att en högre instans skulle döma i barnmorskans favör. Att tingsrätten nu tog det oväntade beslutet att inte pröva stämningsansökan utifrån kravet på samvetsfrihet kan därför tolkas som en indikation att domstolen helt enkelt inte ville ta det avgörandet på sina axlar, utan lämnade det vidare till högre instans.

Det är högst troligt att fallet kommer att prövas vidare i hovrätten, där majoriteten av nämndemännen är jurister istället för politiker. Det är ingen orimlig gissning att ett överklagande i hovrätten kommer att utfalla till barnmorskans fördel. Allt talar dessutom för att en prövning i Europadomstolen slutligen kommer att garantera svensk vårdpersonal den rätt till samvetsfrihet som finns i andra länder.

Bengt Malmgren, överläkare

Tomas Seidal, överläkare

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet.
Claphaminstitutet är en kristen tankesmedja.

 

Publicerat i Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 17 kommentarer

O Paris!

Publicerat den 15 november, 2015 av Bengt Malmgren

”Paris den 13 november såg ut som Syrien eller Irak. Det är också en bild av globaliseringen. Det är inte bara västerländsk kultur som sprider sig över världen. Andra kulturer kommer till oss. I islamvärlden är religiöst hat och våld en del av vardagen.”

Mohamed Omar var i sin ungdom delaktig i en ultrakonservativ (dock inte våldsbejakande) islamisk sekt. Idag är han en bättre försvarare än någon annan av västs frihet och demokrati. Han vet vad han talar om. Han menar att det finns ett samband mellan icke våldsbejakande islamsk fundamentalism (wahhabism, salafism) och våldsbejakande islamism. Den senare hämtar inspiration från den förstnämnda. Jag rebloggar här vad han skriver om Paris.

Profilbild för Mohamed OmarDET GODA SAMHÄLLET

mohamed omarMohamed Omar

Den 6 november i år läste jag dikter på Göteborgs stadsbibliotek. Vi var fem poeter. En av dem var Gunnar Harding. Han har betytt mycket för svensk poesi genom att översätta och introducera poeter. Idag, efter tragedin i Paris, tänker jag på antologin O Paris! som han redigerade. Den kom ut 1978.

Boken handlar om Paris som centrum för modern konst och litteratur i början av 1900-talet. Här föddes den moderna poesin! Och mitt i virvelströmmen av nya uppfinningar, idéer och konstriktningar stod poeten Apollinaire. I sin dikt ”Fönstren” från 1913 slår Apollinaire upp fönstret mot en världsstad full av förhoppningar. Kriget hade ännu inte kommit. I en av raderna hittar vi utropet ”O Paris!” Det är en dikt, skriver Harding, som liksom staden själv, vibrerar av liv och rörelse.

Fönstret öppnas som en apelsin
Ljusets underbara frukt

Det sägs att dikten uppstod under en kafédiskussion. Vad kan…

Visa originalinlägg 754 fler ord

Publicerat i Religion, Samhälle | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar