Påven besökte i förra veckan Kenya och Uganda och avslutade sin Afrikaresa i den konflikhärjade Centralafrikanska republiken (CAR). Påven hade avråtts från att åka till CAR på grund av säkerhetsläget, men insisterade. 2012 dödades många människor i strider mellan muslimska och kristna grupper, och landets president Bozize avsattes av muslimska rebeller 2013. Sedan dess har det varit enormt oroligt i landet, och hundratusentals muslimer har drivits på flykt ur landet eller till muslimska enklaver. En sådan enklav finns i Bangui där huvudstadens kvarvarande muslimska minoritet finns. Minst 100 människor har dödats där sedan september enligt Human Rights Watch. Också dit insisterade påven att åka. ”Muslimer och kristna är bröder och systrar. De som gör anspråk på att tro på Gud måste också vara män och kvinnor av fred”, sade påven vid besöket i enklavens moske.
Vid söndagens mässa i Bangui som avslutade hans Afrika-resa uppmanade påven de stridande grupperna att lägga ner sina vapen och istället väpna sig med rättvisa, kärlek, barmhärtighet och verklig fred. Den nu tillförordnade presidenten i CAR, Catherine Samba-Panza tillträdde som 2014 för att övervaka en övergång till demokratiskt styre och president- och parlamentsval skall hållas den 13 december. Hon bad om förlåtelse för det svåra sekteristiska våld som plågat landet under två års tid.
Påven föregriper inledningen av Barmhärtighetens år genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui.
”To all those who make unjust use of the weapons of this world, I make this appeal: lay down these instruments of death! Arm yourselves instead with righteousness, with love and mercy, the authentic guarantors of peace.”
Den 2 advent inleds det av påven proklamerade barmhärtighetens år. I samband med det öppnas i Peterskyrkan och i världens katedraler symboliskt en helig dörr. Påven föregrep detta vid sitt besök genom att öppna den heliga dörren i katedralen i Bangui. Det är av stor betydelse att han gjorde det i ett fattigt land som hungrar efter fred och barmhärtighet. Centralt i Franciskus pontifikat är Guds barmhärtighet och den nära relationen mellan människorna och Gud, särskilt de fattigaste och mest förtryckta. Påven sade i samband med ceremonin: “Today Bangui is the spiritual capital of the world… the Holy Year of Mercy begins earlier in this land that has suffered for many years as a result of war, hatred, misunderstanding and a lack of peace.”
Påven kommenterade under flygresan hem för medföljande journalister sitt besök i Bangui:
”The Central African Republic is hungry for peace, reconciliation, forgiveness. Until four years ago, Catholics, Protestants and Muslims lived together as brothers and sisters. Yesterday I went to the Evangelicals who are working so hard and then they came to mass. Today I went to the mosque, I prayed there, the Imam got into the Popemobile to go for a short ride among the refugees. There is one small group that is very violent, I believe they are Christians or they claim to be Christians but it’s not ISIS, it’s something else. Now elections are going to take place, they have chosen an interim President, a woman, and they seek peace: no hate.”
Onservera att påven pekar inte ut muslimer som ensamma skyldiga till våldet, utan nämner också kristna sekteristiska grupper. Oberoende av förtecken fördömer han våld Guds namn.
——————————————-
Boktips: Två aktuella böcker av påven finns på svenska:
Evangelii Gaudium: Apostolisk maning från 2013, en programförklaring för hans pontifikat och för Kristenhetens uppdrag och mission i dagens värld. Ett måste för alla kristna att läsa, handlar om alla kristnas ansvar att genomsyra världen med Evangeliet utifrån en ananys av den situation världen befinner sig i idag.
Påven uppmuntrar alla kristna till en förnyad evangelisatorisk iver. Han skriver:
”Glädjen över evangeliet fyller alla som möter Jesus både i hjärtat och i de liv de lever. De som tar emot hans inbjudan till frälsning befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”
För Franciskus finns det ett oskiljbart band mellan den kristna tron och omsorgen om de fattiga:
”… jag föredrar hellre en Kyrka med blåmärken, som har värk och blivit smutsig, därför att den har varit ute på gatorna, än en Kyrka som mår dåligt därför att den sitter instängd och hänger fast vid sin egen säkerhet.”
Laudato Si: Miljö-encyklikan som tillfogar ytterligare ett moment till Katolska kyrkans sociallära. Påven betonar hur vår relation till Skapelsen, vår jord har ett nära samband med våra sociala relationer till medmänniskorna. Encyklikan riktar sig till hela mänskligheten och har rönt stor uppskattning också i den sekulära världen bland dem som är engagerade i miljöfrågorna. Det är ingen slump att den kommit ut just nu inför det pågående klimat-mötet i Paris.
Bengts Blogg 
Påve Franciskus har många goda tankar att förmedla och spelar en viktig roll för att kanske tillföra hopp till människor i vår sargade värld.
Dock är påvens uttalande i samband med resan obehagligt relativisk. där alla är lika goda kålsupare. Det är lätt att förstå, om man vill framstå som världens ledare, där man måste flörta med alla. Påven säger bl.a ”Fundamentalism that ends in tragedy or commits crimes is a bad thing but it exists in all religions.” Och visst har han rätt såtillvida att det finns, eller har funnits, våldsbejakande personer från alla religioner. Men världens problem idag har ganska litet med medeltiden att göra. Varför inte fokusera på dagens våld mot främst kristna utövade av islamister över hela världen. Är inte detta hela kristenhetens absoluta ansvar att belysa och kritisera. Det pågår faktiskt en formidabel utrotning av kristna i många muslimska regioner. Den danske journalisten Klaus Wivel kom i våras ut med en bok med titeln ”De sista kristna: berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp (Marcus förlag).” Annika Borg skriver i sin recension av boken bl. a ” Wivel skrev till den danska utrikesministern med frågan om vad regeringen tänkte göra åt fördrivningen av kristna i Mellanöstern (judarna är för länge sedan borta, utom några enstaka, som i Jemen). På detta brev fick Klaus Wivel inget svar. Därför begav han sig till Västbanken, Gaza, Egypten, Libanon och Irak och såg med egna ögon fördrivningen av kristna. Och han mötte även de välmenande västerlänningar som förnekar alla problem. Vår tids paria är de kristna i Mellanöstern.” Och detta förnekande gäller dessvärre journalister och kyrkor också i Sverige. Och nu kommer påve F med samma förnekande. En person som gärna vill se sig som den kristna kyrkans överhuvud.
Påven säger också: ” You cannot wipe out a religion just because there are some or a number of groups of fundamentalists at one moment in history. It is true, there have always been wars between faiths and we too need to ask for forgiveness”.
Även detta uttalande visar på samma förnekande. Handlar det då bara om en grupp av fundamentalister? Den som tar del av Open Doors World Watch List 2015 – en analys som analyserar de kristnas skiftande förhållanden i ca 70 länder – håller nog inte med. Den skrämmande listan över länder med total eller extrem förföljelse av kristna består enbart av muslimska länder, med ett undantag – Nordkorea. Och i de länder som Påven besökta, Kenya och CAR, råder allvarlig förföljelse.
Även detta med att det endast handlar om ett moment i historien, stämmer knappast. Kjell O Leijon, professor i religionsvetenskap, skriver i en artikel med rubriken ” Är problemen korstågens fel?” bl.a.: ”Muslimska krigs- och erövringståg eller jihad mot kristna befolkningsområden påbörjades redan på 600-talets mitt. I årtionde efter årtionde underlade muslimer genom militär makt sig områden som under mycket lång tid, flera hundra år, befolkats av kristna grupper. De kristna eller judar som inte av sociala, politiska, militära eller andra skäl konverterade till islam drabbades på många håll av så kallad dhimma, en särskild skyddsskatt, men detta resulterade också i segregation och förödmjukelse. Under några perioder var icke-muslimer på vissa erövrade platser tvungna att bära märkbara tecken på att man var ”annorlunda”.” Alltså, en metod som också idag tillämpas av bl.a. IS.
Frågan är varför påven uttalar sig som han gör, och ”glömmer” viktiga ingredienser när det gäller religionen islam, istället för att tala om ”en grupp fundamentalister i ett ögonblick i historien”.
Staffan!
Jag är ganska trött på denna ogina kritik av påven och andra kristna så fort man inte är tillräckligt kritisk mot islam. Man kommer inte till ett krigshärjat av konflikter sönderslitet land där det bor muslimer och kristna och går i polemik med islam det första man gör. Fundamentalism finns förvisso hos kristna också, inte bara under medeltiden utan också idag. En milisgrupp som kallar sig kristen hör till dem som plågar och förföljer muslimer i CAR.
Dessutom är det inte sant att påven inte tar förföljelsen av kristna i Mellanöstern o andra delar av världen på allvar.
Må så vara, Bengt. Om påven ses som en ofelbar fredsapostel som står över all sakpolitisk kritik, då håller jag med dig, annars inte.
Nej, det pågår en utrotning av kristna i en stor del av världen. Utfört av främst muslimska jihadister – ibland med stöd av islamska statsmakter.
Visst förekommer våld och förföljelse utövade av andra religiösa fanatiker. Det ska man naturligtvis lyfta fram och kritisera. Men inte använda för sin kålsuparteori.
Alla dessa hotade kristna bör få och behöver allt stöd som en samlad kristenhet kan ge. Att tala om att det förekommer att även muslimer, eller buddhister förföljs, är nog inget bra stöd.
1. Påven är ingen ”ofelbar fredsapostel som står över all sakpolitisk kritik”.
2. Hotade kristna bör få allt stöd en samlad kristenhet kan ge inkl. påvens. Detta stöd hindras inte av att man besöker ett krigshärjat land och försöker närma sig också den muslimska delen av befolkningen på ett fredligt icke anklagande sätt. Att ge förföljda kristna all hjälp de kan få hindras inte heller av att ställa höga krav på oss kristna och påpeka sekterism och våldstendenser också hos oss själva. Om vi inte själva föregår med gott exempel blir vår kritik av andra mycket mindre trovärdig. Men om vi föregår med gott exempel väcker det hopp också hos fredshungrande muslimer och samlar glödande kol på de jihadistiska våldsverkarnas huvuden.
Medhåll, Bengt! Dessutom får vi inte heller glömma hur muslimer hunsas av hinduer och buddhister, t ex rohingas i Burma.
Bengt, här är jag helt ense med dig. Också om värdet av att närma sig och samtala med muslimer och verka för fred och samförstånd.
Det jag reagerade på var hans sätt att beskriva läget och också historien. Hade inte alls behövts för att ”närma sig muslimerna på ett icke anklagande sätt”.