foto: Picture Partnership/Westminster Abbey

Påvens predikant p Raniero Cantalamessa predikade i veckan i Westminster Abbey under Anglikanska kyrkans 10:e generalsynod i närvaro av drottning Elisabeth och ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby.

Han har varit personlig predikant åt det påvliga hushållet under de tre sista påvarna och reser runtom i världen och framför sitt budskap om enhet. Han är en person som genom sitt möte med den karismatiska förnyelsen tagit emot det fulla livet i den Helige Ande.  Han var med på den stora ekumeniska karismatiska konferensen i Kansas City 1977 där den starka profetian om enheten framfördes: ”Sörj och gråt, min Sons kropp är sönderbruten...” Någonstans där tror jag hans kallelse för ekumeniken började. Idag blir det alltmer uppenbart att den kristna enheten är en nödvändig prioritet och att det är dags att gå från ord och diskussioner till handling. 2017 är reformationsjubileum. Skall det bli bortre parentesen för en 500-årig schism?

F Cantalamessa framhöll i sin predikan att det är mycket mer som förenar kyrkorna än som skiljer. Han uppmanade Anglikanska kyrkan, som alltid uppfttats som stående i en slags förmedlarroll mellan det katolska och det reformatoriska att bli ännu mer dynamisk i den rollen.

Det gäller att fokusera på det väsentliga, frälsningen genom tron På Jesus Kristus och inte tillåta olikheter i syn på detaljfrågor som t.ex. sexualitet stå i vägen för att manifestera den enhet som finns i det väsentliga. Han sade:

“We need to go back to the time of the Apostles: they faced a pre-Christian world, and we are facing a largely post-Christian world. When Paul wants to summarise the essence of the Christian message in one sentence, he does not say, “I proclaim this or that doctrine to you.” He says, “We preach Christ crucified” (1 Cor 1:23), and “We preach . . . Jesus Christ as Lord” (2 Cor 4:5). This is the real “articulus stantis et cadentis Ecclesiae”, the article by which the Church stands or falls…

This does not mean ignoring the great theological and spiritual enrichment that came from the Reformation or desiring to go back to the time before it. It means instead allowing all of Christianity to benefit from its achievements, once they are freed from certain distortions due to the heated atmosphere of the time and of later controversies.”

Talande till drottningen och hela den församlade synoden tog han upp reformationsjubileet 2017 och sade:

“it is vital for the whole Church that this opportunity is not wasted by people remaining prisoners of the past, trying to establish each other’s rights and wrongs. Rather, let us take a qualitative leap forward, like what happens when the sluice gates of a river or a canal enable ships to continue to navigate at a higher water level.”

F Cantalamessa  framförde detta budskap också i Uppsala 2013 under sin medverkan på Livets Ords Europakonferens. Han lyfte fram profeten Haggai som ett levande Guds-ord som talas direkt in i dagens situation. Haggai verkade i Israel tiden efter Babyloniska fångenskapen. Templet låg i ruiner men folket bekymrade sig inte över det. Då kom herrens ord till profeten Haggai:

”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Guds hus ligger i ruiner?” (jfr Hagg 1:4)

Folket hörsammade Guds maning att börja bygga på templet, men det var en lång process och svårt att återge det dess forna härlighet. Då kom åter Guds ord genom Haggai, denna gång tröstande och uppmuntrande:

Fatta mod, Serubbabel! säger Herren. Mod, överstepräst Josua, Josadaks son! Mod, allt folk i landet! säger Herren. Till verket! Jag är med er, säger Herren Sebaot – det löftet gav jag er när ni drog ut ur Egypten – och min ande finns hos er. Var inte rädda. (Hagg 2:5-6)

Då f Cantalamessa förberedde sig för sin nya kallelse som predikant kom denna text för honom, och han såg direkt parallellen till den aktuella situationen i kristenheten där var och en har omsorg om sin del, men ingen bekymrar sig  om helheten. Mitt tempel ligger i ruiner, min Sons kropp är sönderbruten. F Cantalamessa berättade hur han en regnig oktoberkväll stod ensam på Petersplatsen och ropade mot påvens fönster: ”Fatta mod, Johannes Paulus II”.  Några månader senare, då han fått sitt uppdrag som det påvliga hushållets predikant fick han stå inför påven och kardinalerna och leverera samma budskap. Samma budskap har han med sig världen runt i alla olika kristna sammanhang där han predikar.

Ytterligare ett citat från predikan i Westminster Abbey:

”… Justification by faith, for example [på sådant som är gemensamt katolskt-reformatoriskt, min anm], ought to be preached by the whole Church—and with more vigour than ever. Not in opposition to good works – the issue is already settled – but rather in opposition to the claim of people today that they can save themselves thanks to their science, technology or their man-made spirituality, without the need for a redeemer coming from outside humanity. Self-justification! I am convinced that if they were alive today this is the way Martin Luther and Thomas Cranmer would preach justification through faith!

Unity is not a simple matter. One has to start with the big Churches, those that are well structured, putting together that which unites them, which is vastly more important than what divides them; not imposing uniformity but aiming at what pope Francis calls “reconciled diversities”. Nothing is more important than to fulfil Christ’s heart desire for unity expressed in today’s gospel. In many parts of the world people are killed and churches burned not because they are Catholic, or Anglican, or Pentecostals, but because they are Christians. In their eyes we are already one! Let us be one also in our eyes and in the eyes of God.”

Hela f Cantalamessas predikan till Anglikansa generalsynoden här.