Det är 50 år sedan andra Vatikankonciliet. Hösten 1965 pågick dess fjärde och sista session. Det är inte utan att man känner historiens vingslag dessa dagar då Biskopsyndoden om familjen just går in i sin avslutningsfas. Grundläggande för Katolska kyrkan är ”Inte utan Petrus”. Biskopen av Rom har en avgörande funktion och kyrkans samlas kring honom, och han har sista ordet. Men påvens primat betyder inte att han härskar enväldigt eller godtyckligt kan bestämma allt. Påvens ofelbarhet måste balanseras mot kollegialiteten bland biskoparna som uppbär läroämbetet och den ofelbarhet som uppbärs av Gudsfolket som helhet, ”alltifrån biskoparna till de sista lekmännen” då de ledda av den helige Ande ”ger uttryck för sin universella samstämmighet i tros- och sedefrågor” (jfr Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentuim p 12)

De regelbundna biskopsynoderna var något som började efter Andra Vatikankonciliet som ett led i denna kollegialitet och synodialitet, och de reformer i kurian och kyrkolagen som vi ser påve Franciskus genomdriva idag är helt i linje med den fortgående processen från Andra Vatikankonciliet. Metodiken vid den nuvarande synoden har varit annorlunda än tidigare, istället får långa plenarsammanträden har biskoparna samlats i små samtalsgrupper och gått på djupet med frågorna. Man har försökt lyssna till vanliga människor och deras verklighet och i enkätform samlat in synpunkter och frågor och inte ryggat för de svåra frågorna.

Genom Vatikanens regelbundna presskonferenser och genom media har vi haft möjlighet att följa processen. Mycket har spekulerats i media, konspirationsteorier om hemliga brev m.m. har lanserats och man har försökt polarisera motsättningar mellan de konservativa som vill bevara kyrkans lära oförändrad utan att ha känsla för vad moderna människor kämpar med och de progressiva som vill lyssna till människornas behov och ge upp motstånd mot t.ex. abort, samkönade äktenskap och att skilda omgifta skall få ta emot sakramenten. Det är för- och nackdelar med att ha en öppen process, men den öppenhet som föreligger idag där synodens diskussionsteman inte bara avhandlas i slutna rum utan öppet i media och på bloggar är väl helt i linje med påve Johannes XXIII´s önskan att öppna kyrkans fönster mot världen.

Det är naturligt att kyrkan brottas med de frågor som är mest brännande och svårlösta i tiden, från första konciliet i Jerusalem då man grunnade på om hedningarna (icke-judarna) som blev kristna måste omskäras till dagens frågor relaterade till genus, äktenskap och familj.  Det är naturligt och fullständigt rimligt att man har olika åsikter i kyrkan. Biskoparna i synoden kommer att rösta om de olika textavsnitten i slutdokumentet som överlämnas till påven, och sedan ankommer det på påven att bearbeta materialet. Påven är dock inte bunden av hur synoden röstat, däremot vill han säkert inte gå emot en stor majoritet av biskoparna.

Alla frågor behöver inte lösas omedelbart utan kan förbli öppna. Att påven tycker frågorna som berör människornas liv i vardagen, äktenskap, familj och liv är viktiga förstår man av tillkännagivandet att han nu tänker skapa ett helt nytt departement i Vatikanen som skall samla kompetens som rör lekmännen, familj och liv. Det nya departementet kommer att ersätta Påvliga rådet för lekmännen och Påvliga rådet för familjen.

Tyskarna har alltid betraktas som praktiskt konstruktiva, under andra Vatikankonciliet medverkade bl.a Joseph Ratzinger, (sedermera påve Benedictus XVI) som peritus (konsult) åt Köln-biskopen kardinal Frings. Också den franske dominikanmunken Yves Congar, vars dagbok My Journal of the Council jag fortsätter att läsa från var peritus under konciliet. Han var medveten om det historiska skede han medverkade i dag för dag och såg till att han förde dagboksanteckningar som nu många år senare publiceras. Han har förmågan att i några meningar smått humoristiskt karakterisera olika vardagliga intryck och uppfattningar. Tex här en notis från från 20 okt 1965 då han medverkade på ett möte som skulle avhandla konciliets dekretet om prästerna, där han tar upp skillnaden mellan fransmän och tyskar. På mötet var många fransktalande och från andra länder, och två tyskar. Congar skriver:

”Fortunately, there were two Germans, Tillmann (an Oratorian) and Wulf (Editor of Gesit und Leben). There is quite a serious difference between the Germans and ourselves. The French are much more mystical. They are more used to making something out of nothing, or almost nothing. The Germans are better equipped; they have the resources. For them, things exist. They think within the framework of concrete situations.”

Också i samband med familjesynoden visar tyskarna prov på detta genom ett förslag till lösning på en av knäckfrågorna synoden brottats med: Hur man i vissa fall skall kunna låta skilda omgifta få del av kyrkans sakrament utan att göra avkall på läran att äktenskapet är ett livslångt förbund. Ursprungligen kommer idén från kardinal Kasper, han framförde den redan förra året, och nu har alltså några tyskspråkiga kardinaler presenterat en text med förslag till lösning,  med i gruppen är förutom Kardinal Kasper bl.a. Wien-kardinalen Christopher Schönborn och chefen för Troskongregationen Gerhard Müller.

Att göra några som helst öppningar för att låta skilda omgifta få ta emot kommunionen har, även om det kan finnas angelägna pastorala skäl, kritiserats av en falang biskopar som menar att det låter sig inte göras utan att göra våld på kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet. Troskongregationens Gerhard Müller tillhörde denna falang och var kritisk till kardinal Kaspers ursprungliga förslag. Min avsikt med detta inlägg är inte att recensera den tyska gruppens förslag eller ha en mening om det är bra eller dåligt, men min poäng är att det faktum att man nu enat sig, och att det finns med ärkebiskopar från båda sidor i gruppen, är än en gång ett bevis på tyskarnas förmåga att försöka hitta konstruktiva konkreta lösningar på knepiga målkonflikter.

Kardinal Kasper vid besök i Stockholm juni 2009

[Läs också min tidigare artikel: Kyrkan, helheten och delarna, biskopens uppdrag]