Tvisten om kvinnor kan bli präster är ju en av de faktorer som ligger i botten i det triangeldrama som nu utspelar sig kring Peder Bergqvist och de kommunitetsmedlemmar i Den heliga Treenighetens gemenskap på det ekumeniska centret Berget i Rättvik som nu bestämt sig för att bli katoliker. Övriga aktörer är Svenska kyrkan med biskoparna i Västerås stift (det har nyss skett skifte på den posten) och Svenska kyrkans ledning och Katolska kyrkan med biskop Anders och Troskongregationen i Rom.
I nya numret av Katolskt Magasin som kommer i veckan kommer biskop Anders att kommentera det hela. Läs också Dag Sandahls analys av de kyrkorättsliga aspekterna.
Jag har sista tiden funderat på att skriva något om kvinnoprästfrågan och kvinnliga teologer i Katolska kyrkan, och de aktuella händelserna på Berget får mig att komma till skott eftersom temat involveras i dessa.
Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är spegelbilder av varandra i synen på kvinnliga präster: I Svenska kyrkan är det tabu att vara mot kvinnliga präster och Svenska kyrkans ledning och politikerstyre verkar vilja göra allt för att manövrera ut präster som inte följer huvudlinjen. I Katolska kyrkan är det tabu att vara för kvinnliga präster, och de tre sista påvarna, inkl Franciskus har stängt dörren för en läromässig öppning frågan. Men i både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är frågan allt annat än död. I Svenska kyrkan finns många präster och lekmän fortfarande som menar att prästämbetet är förbehållet män, det var ju den frågan som var anledningen till att biskoparna och ledningen i Svenska kyrkan inte gav något stöd åt kommuniteten på Berget.
I Katolska kyrkan finns röststarka grupper, speciellt i USA och Västeuropa som hävdar att Katolska kyrkan måste öppna prästämbetet för kvinnor. Inte bara lekmän, utan en del präster anser också så, och eftersom det är en lärofråga blir det disciplinpåföljd om man aktivt agerar för att misskreditera kyrkans lära. Så skedde t.ex. med prästen Roy Bourgeois som avkragades på grund av detta. Man har också en strikt linje mot katolska teologer som ifrågasätter läroämbetets linje och tar ifrån dem deras auktoritet att undervisa i Katolska kyrkans namn. Under den nuvarande påven verkar detta ha mjukats upp något, men naturligtvis förekommer fortfarande disciplinära åtgärder om någon explicit komprometterar gällande lära. Att förutsättningslöst diskutera frågan teologiskt även om den inte öppnas som en lärofråga har varit möjligt även tidigare. 2011 deltog jag i ett seminarium om manlig spiritualitet (som med nödvändighet också måste beröra komplementet – kvinnlig spiritualitet) arrangerat av Justitia et Pax. Biskop William Kenney uttryckte det såhär på seminariet: ”Enligt Katolska kyrkans nuvarande självförståelse är prästämbetet för män”. Samtidigt konstaterade han att det inte är förbjudet att diskutera frågan teologiskt i Katolska kyrkan.
Framförallt i västvärlden finns det en stor diskrepans mellan vad ordinära vardagskatoliker anser och vad som är officiell katolsk lära. Det gäller frågor kring äktenskap och familj, men också synen på prästämbetet där fler och fler tycker att prästämbetet också kunde öppnas för kvinnor. I längden är det destruktivt om det finns en schism mellan stora grupper av vardagskatoliker och läroämbetet. Det måste till att man tar tag i frågan och hanterar den och för en dialog. När påven talade till USA´s biskopar under hans nu pågående USA-resa uppmanade han dem att inte rygga för dagens stora frågor och att vara mer inriktade på att lyssna och vara medkännande: ”Harsh and divisive language does not befit the tongue of a pastor, it has no place in his heart, Although it may momentarily seem to win the day, only the enduring allure of goodness and love remains truly convincing.”
Att förorda dialog är inte samma sak som att kapitulera för tidsandan och moderniteten. Påven har knappast ändrat ståndpunkt i grundläggande lärofrågor. Men en dialog måste föras både på det pastorala planet och på det teologiska. Både Svenska kyrkan och Katolska kyrkan tvingas inse det faktum att frågan inte är död, fast utifrån olika förtecken. I grund och botten är detta en sanningsfråga som måste belysas utifrån vetenskap, förnuft, teologi och tro, inte behandlas som en politisk fråga där politiska beslut, klerikal makt eller ”folkets vilja” avgör hur det skall vara. Det är också grundläggande en ekumenisk fråga som inte får stå över och blockera ekumeniken.
Som med kommuniteten på Berget, om alla parter kan förmås att höja blicken och se till kyrkans katolicitet och att vi gemensamt i den helige Ande söker sanningen så kan man undvika att hamna i en småskalig maktkamp som inte gagnar någon och förminskar kyrkan. Då blir det kanske inte så viktigt om den lilla kommuniteten står under överinseende av den katolske biskopen eller Svenska kyrkans biskop, det kommer att fortsätta att fungera som ett levande ekumeniskt centrum i vilket fall.
Katolska kyrkan är ju världens mest mansdominerade organisation där det inte förekommer några kvinnor alls i den högsta ledningen, kardinalskollegiet. Påve Franciskus har försökt tillsätta några kvinnor på icke-klerikala chefsposter och i olika råd, men det är i mycket marginell omfattning. Oberoende av inställning i ämbetsfrågan, så håller många med om att Katolska kyrkan skulle tjäna på att få in mera kvinnor på högre poster.
En grundläggande uppfattning i katolsk tro är att människan är skapad till man och kvinna, att män och kvinnor är jämlika men inte lika utan kompletterar varandra i en helhet. Katolska kyrkan avvisar därför den moderna ideologin under gender-vetenskapens täckmantel att könen alltigenom är sociala konstruktioner. Skapelsen är inte queer. ”Det är inte omodern metafysik när Kyrkan talar om människan som man och kvinna och vill respektera denna skapelseordning”, sade påve Benedikt XVI i sitt jultal till kurian 2008. Denna slutsats har kyrkan kommit fram till genom sin tro på Skaparen och genom att lyssna till skapelsens språk. Att förakta detta är självdestruktivt för mänskligheten, menade påven . Termen ”gender” framförs ofta som ett sätt att relativisera könen vilket för människan bort från det hon är skapad till. Människan vill vara sitt eget projekt, skapa sig själv och bara utifrån sitt själv-emanciperade jag bestämma över sig själv. Det katolska alternativet till detta är Kroppens teologi som sätter in människan, mannen, kvinnan i ett antropologiskt/ontologiskt helhetsperspektiv.
Påve Franciskus betonar samma sak. Han sade mycket under sitt tal i FN, och den uppmärksamme märkte kanske att han också sade detta:
”The defense of the environment and the fight against exclusion demand that we recognize a moral law written into human nature itself, one which includes the natural difference between man and woman, and absolute respect for life in all its stages and dimensions.”
Det finns mycket mer att säga om detta, men kyrkans syn både på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna och på prästämbetet som enbart manligt bygger på detta. Katoliker som förespråkar att öppna prästämbetet för kvinnor är ofta också kritiska till att över huvud taget tala om att det finns ontologiska skillnader mellan män och kvinnor.. Istället betonar man det gemensamma, att män och kvinnor båda är människor. Men jag menar att det ena inte utesluter det andra och att de flesta feministteologer håller med om det också. Att man vill nedtona skillnaden och komplementariteten till förmån för det allmänmänskliga är av mera pragmatiska skäl: Att män använder betoningen av skillnaderna för att befästa sin makt och hindra kvinnorna att komma fram.
Men måste man inte ha ett queer-perspektiv på könen för att inte diskriminera HBTQ-personer? Och måste en komplementär syn på manligt kvinnligt med nödvändighet leda till att prästämbetet är förbehållet män? Svaret på båda frågorna är: Absolut inte. Att homo- bi- och transsexualitet definieras just utifrån det som är grundnormen, nämligen heterosexualiteten är uppenbart för alla, och jag tror att alla människor, hetero som homo som trans gagnas bäst i sin utveckling som personer genom att inte detta relativiseras i samhället.
Likaså kvinnoprästfrågan, frågan om vad som konstituerar prästämbetet och vad som gör att det måste just förbehållas män, eller om det kanske inte alls är så är något som tål att undersökas teologiskt utan att man för den skull behöver relativisera skillnaderna mellan könen.
Många kvinnor i kyrkan idag låter sig inte stängas in patriarkala maktstrukturer utan upptäcker att de kan agera på egen hand och faktiskt ta för sig det utrymme de har. Det innebär att frågorna om kön och ämbete också blir belysa på ett mera fullödigt sätt än tidigare. Att kvinnor deltar i och tar plats i det teologiska samtalet är inte bara en fråga om jämställdhet och rättvisa och att bryta manligt maktmonopol. Det är också en fråga om att kyrkan vinner på detta därför att kvinnors erfarenheter och perspektiv behövs också för att få ett fullödigt helhetsperspektiv. Ett sådant resonemang styrker ju komplementaritetsprincipen. Kvinnor behövs just därför att de är kvinnor.
Nyligen har bildats ett nätverk, Catholic Women speak och i oktober lanseras en bok, en antologi med bidrag av olika katolska teologer. Boken presenteras på nätverkets hemsida, i huvudmenyn, se under ”the book” där introduktion till de olika huvuddelarna finns tillgängliga att läsa direkt på internet.
En av författarna är vår egen dominikansyster Madeleine Fredell. En annan mycket intressant kvinnlig teolog som medverkar är prof Tina Beattie. Hennes forskning fokuserar på relationen mellan katolsk tradition och samtida kultur, särskilt det som rör områdena genus, sexualitetens och reproduktionens etik, katolsk sociallära, kvinnans rättigheter och den visuella konstens teologi. Hennes intresseområden innefattar också Mariologi, konst och tillbedjan och relationen mellan medeltida mystik, sakramentsteologi och psykoanalytisk teori. Hennes analyser av Katolska kyrkans förhållande till den moderna tiden i frågor som rör jämställdhet och sexualetik är ofta skarpa. Hon föreläste hösten 2014 i Stockholm på temat Woman in the Story of Salvation: what can we learn from medieval art and devotion, och i förra veckan var hon i Filadelfia, USA och höll en föreläsning vide en konferens som stöder kvinnors tillträde till prästämbetet i Katolska kyrkan. Där granskar hon argumentationen i Johannes Paulus II´s apostoliska brev Mulieris dignitatem och fördjupar reflektionen om kvinnligt och manligt i kyrkan utifrån det. Läs referat här.
Meningen var att jag skulle skriva lite mer om de kvinnliga teologernas texter och speciellt Tina Beattie här, men detta inlägg har redan blivit alltför långt, och för att göra rättvisa åt dem återkommer jag i ett nytt inlägg längre fram.
PS Läser just denna artikel i Los Angeles Times av Tina Beattie: To Pope Francis: What about women? DS
Bengts Blogg 