Många har svårt att förstå Katolska kyrkans restriktiva inställning till interkommunion. Men Katolska kyrkan liksom med Rom unierade östkyrkor och de Ortodoxa kyrkorna är eniga om att interkommunion inte är ett medel för kristen enhet utan en manifestering av kristen enhet.
Kommuniteten vid stiftelsen Berget har som vi hört sökt ledning på olika vägar hur man kan uppnå kommuniongemenskap med Katolska kyrkan. I det syftet har man besökt Troskongregationen i Rom 2013 och i våras hade man besök från Troskongregationen på Berget tillsammans med biskop Anders och p Fredrik Emanuelson från Stockholms Katolska stift (p Fredrik är ekumenisk rådgivare åt kommuniteten).
Ett resultat av dessa möten med Troskongregationen är en text, Interkommunion ur katolskt perspektiv som nu finns översatt till svenska och publicerad i Stiftelsen Bergets tidskrift UNUM nr 3 2015 ss 8-13. Det är en pedagogisk och klar text som jag rekommenderar åt alla som vill sätta sig in i Katolska kyrkans syn på denna fråga. Stiftelsen Berget har haft vänligheten att publicera det aktuella numret offentligt på sin hemsida. Länk här.
I samma nummer finns också en artikel av Peder Bergqvist som beskriver kommunitetens väg fram till det aktuella beslut man nu fattat. Jag rekommenderar den artikeln också.
Bengts Blogg 
Reblogga detta på Tankar i natten och kommenterade:
Läs Bengt Malmgrens blogginlägg och läs artikeln han länkar till. Katolska kyrkans syn på eukaristin är, som jag förstår det, väl förankrad både i Traditionen och Skriften.
LeoH, är verkligen den Katolska kyrkans syn väl förankrad i Skriften?
Bibeln säger att Jesus som vår överstepräst ”en gång för alla gick in i det allra heligaste … inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i i det allra heligaste med blod” (Hebreerbrevet 9:12 samt 25).
Därför undervisar oss Guds Ord om att nattvarden är en stund då vi ska komma ihåg vad försoningen innebär. Brödet och vinet ger oss en delaktighet med Kristus.
Faktum är att den katolska kyrkans syn på eukaristin har ifrågasatts också av katoliker. ”De yttre elementen är symboler för ett inre, blott i tron uppfattat skeende”, skrev t.ex. 800-talets katolske teolog Paschasius Radbertus. Han var lärofader till bland annat Ansgar som kom med kristendomen till Sverige! Så här sa han: ”Brödet betecknas såsom Kristi lekamen på ett figurligt sätt i samma mening, som då Kristus talar om sig själv såsom livets bröd eller som det sanna vinträdet.”
Nattvarden är ju ursprungligen en ”kärleksmåltid” där troende skulle samlas för att äta tillsammans och där brödet i måltiden symboliserar Kristi kropp och vinet symboliserar Jesu blod. När vi alla äter varsin del av brödet förstår vi att alla vi kristna är en del av en gemenskap som hör ihop, och när vi dricker vinet förstår vi att det var tack vare Jesu död som vi fick evigt liv. Alltså – nattvarden är ett sätt att manifestera kristen enhet – men som jag ser endast om vi också kan dela nattvarden tillsammans.
Staffan W: Tack för denna fina och tydliga kommentar som lyfter fram eukaristins mysterium där vi blir ett med troende i alla tider. Min mamma var kyrkvaktmästare och berättade så fint om altarringen, att den inte är sluten för så många är med vid den heliga nattvarden som vi inte kan se.
Bengt,
jag läser artikeln med stort intresse. Särskilt följande avsnitt:
”Det är faktiskt inte vi själva som inbjuder oss eller andra att delta i de heliga mysterierna, utan Kristus som välkomnar oss att dela hans eviga dyrkan av Fadern i den helige Anden. Det är en ren nåd att vi i tro får delta i Treenighetens kommunion.”
Mycket vackert skrivet. Men hur kan då textens författare, Troskongregationens chef kardinal Müller, ta sig rätten att överpröva Kristi inbjudan?
Vår kyrkans nej till sakramental gästfrihet innebär, som jag ser det, att kyrkans makthavare anser sig ha rätt att förfoga över eukaristin. Och tar vi realprecensen på allvar uppstår därav frågan om det går att äga Gud.
Gert Gelotte
Gert! Inte rätt att förfoga över utan uppdrag att förvalta. Kardinal Müller tolkar ju det som alltid varit katolsk lära, och det är Troskongregationens uppgift att vaka över trosläran och hellre vara för sträng än för mild.
Resonemanget i sista meningen hänger jag inte med på. Det är väl ändå att trivialisera mysteriet.
Bengt,
nej jag tycker inte det är att trivialisera mysteriet. Min avsikt är att sätta det på sin spets. Det blir tydligare då. Dessutom: att förvaltat en uppfattning under mycket lång tid innebär inte att den med automatik är riktig. Kyrkans läroämbete försvarade slaveriet ända in på 1860-talet och dödsstraffet ansågs legitimt in i vår egen tid. Dessa exempel hör måhända inte direkt till trosläran men till människosynen – som är av mer fundamental betydelse.
Du skriver att Troskongregationen hellre skall vara för sträng än för mild. Varför det? Är det inte rimligare att den som anser sig representera KÄRLEKEN är mer mild än sträng?
Gert
Gert!
OK, att du ville sätta saken på sin spets för att göra det tydligare för tanken accepterar jag.
Att en cementerad uppfattning inte per automatik behöver vara riktig bara för att den varit förhärskande i kyrkan under lång tid håller jag med om. Vi talar om dogmutveckling.
Kärleken är kyrkans första väg, visst är det så. men kärlek och sanning, dessa hör ihop. Troskongregationens uppgift är dogmatiken. Jag menar att Troskongregationens roll bör vara som en controler i ett företag som vakar över att lagar och regler följs, så att chefen kan ägna sig åt de mera strategiska och övergripande uppgifterna. I Kyrkan är det de enskilda biskoparna som lokalt har det yttersta ansvaret, deras överordnade är läroämbetet i form av biskopskollegiet i gemenskap med biskopen av Rom. Troskongregationen skall inte styra, men är en hjälpfunktion åt läroämbetet o de enskilda biskoparna.
När det gäller kommunionen sägs i texten att 3 faktorer skall vara uppfyllda för att en person skall kunna ta emot kommunionen: 1) vara döpt, 2) inte leva i oförsonad synd, 3) vara enig med Katolska kyrkans tro och liv.
Punkt 1 och 2 är okontroversiella, punkt 3 också egentligen, men det är väl här det kanske finns nya förhållanden i vår tid som bör beaktas. Redan den refererade texten bejakar ju att det finns undantag. Det faktum att det sker interkommunion under öppnare former på vissa ställen, såsom i Bose och att detta passivt tillåts fortsätta är också ett tecken på att det finns öppningar.
Påven Johannes Paulus II öppnade genom encyklikan Ut unum sint porten för en fördjupad ekumenik genom att inbjuda de andra kyrkorna att ställa påveämbetet till förfogande i ett samtal om hur det kunde vara enande för hela kristenheten. Full enighet i hur man tror in i minsta detalj finns inte ens inom Katolska kyrkan, du är ju själv inte enig i allt, men det är inget hinder för dig att gå till komunionen. Idag har vi en situation där det finns många samfund och traditioner som människor helt enkelt föds in i, det är inte för att de aktivt tagit avstånd från Katolska kyrkans tro som de inte är katoliker utan helt enkelt för att de fötts i en annan tradition. Levi Pethrus lär ha sagt att om han hade fötts i ett katolskt land, så skulle han ha varit katolik. Och Alma-Lena, som deltar i diskussionen här och som ger uttryck för en så levande och medveten tro, hon kanske inte är mer oenig med Katolska kyrkan i grunden än vad du är, men hon får inte ta emot kommunionen.
Det finns många icke-katolska kristna som delar väldigt mycket med Katolska kyrkan: Gemensamt dop, Guds Ord, nåden och livet i den Helige Ande. Allt detta gör, att även om det borde fortsätta att gälla att man inte skall använda Eukaristin som ett medel för att uppnå enhet och sända felaktiga signaler genom att låtsas en enighet som inte finns, så finns det många öppningar idag. Och jag menar att det yttersta ansvaret ligger hos den enskilde biskopen lokalt som i sin tur är ansvarig för läroämbetet, d.v.s. biskopskollegiet i gemenskap med påven eller i sista hand kyrkans Herre som är Jesus Kristus. Troskongregationen är sidoordnad service-funktion.
Bengt,
vad gäller punkt 3 så tror jag knappast att troskongregationen och kardinal Müller skulle godkänna mig. Ändå kan jag ta emot kommunionen därför att jag befinner mig inne i huset – så att säga. Och därför att jag helt enkelt struntar i vad Müller eventuellt skulle anse om mig. Som lekman rör jag mig dessutom under radarn.
Andra får nej trots att de kan vara betydligt mera Müller-kristna än flertalet katoliker är. De får nej därför att sekelgamla konflikter hålls vid liv. Så blir gränskontroller viktigare än kärleken och kyrkan ett andligt vaktbolag.
Nåja, vi är inte alltid ense du och jag. Men jag noterar med stor glädje att du söker efter revor i taggtråden.
Gert
Guds frid, Bengt och Gert Gelotte!
Tack, Gert Gelotte, min sorg är tung just nu över den forne pingstvännen Peder Bergqvists bekännelse till vilja att bygga skyttegravar mellan dem som Kristus friköpt med sitt blod. En människa kan inte säga att Jesu försoning inte är fullbordad när Jesus själv har uttalat just de orden döende på korset. Men du Gert Gelotte, visar att det finns hopp, även i RKK.
Jag lever själv i en nära och vardaglig gemenskap med RKK så detta påverkar mig mer än om jag ”bara” varit på retreater och kurser på exempelvis Berget. Jag ser ingen större skillnad på Bergkvists uttalanden i svaret till Halldorf än många högmodsstinna pingstvänner förut som tyckte ”visst vi är för ekumenik, när alla tror exakt som vi och gör exakt som vi då blir det ju enighet, låt oss be för att alla ska bli pingstvänner-då blir vi alla ett i Kristus och då delar vi eukaristin med dem alla”.
Jag ser ett sådant resonemang som också RKK för som att säga ””Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, eller tvärtom ”du är ingen hand, du hör inte till kroppen”. Om inte RKK omvänder sig från uppfattningen att en stympad kropp är den enda kropp Kristus har på jorden och fortsätter att hävda att total läromässig enhet är BÖRJAN på gemenskapen då måste man också bekänna sig till heresin att de brev Paulus skrev inte skrevs till kyrkan för det är uppenbart att lärostrider förekom även på den tiden. Firar vi inte kyrkans födelsedag redan första Pingstdagen? Med den synen på kyrkogemenskap som här förfäktas kan det ju knappast råda kristen gemenskap =kyrka när olika åsikter stöttes och blöttes i epistlarna. Till och med apostlarna stred inbördes i vissa frågor. Petrus kommentar om Paulus visar ju på detta men också på respekt trots olikheter.
Den kristendom som här beskrivs som en längtan, inte efter att alla ska älska varandra och se varandras bidrag till kroppen som värdefulla, utan en längtan efter att alla ska tro identiskt likadant är ju bara en utopi och en farlig sådan, dessutom helt olik den första kyrkan. Bara i ett riktigt förtryckande och fascistiskt sammanhang kan den sortens kyrka existera och då bara på ytan, det kommer att mullra i djupleden.
Det är också en djupt sekulariserande kyrka där alla som inte upplever sig som fot, eller ryggrad, eller vilken del man nu tycker är fin i Kristi kropp, kommer att lämna på ett eller annat sätt. Det är en kyrka som utesluter och bannlyser, det är en kyrka som aldrig kommer att enas eftersom den sätter sig på Jesu domarsäte i stället för att böja sig under det faktum att försoningen är fullbordad och Jesus har valt ut också den där jobbiga handen och den där blyga bukspottskörteln. Ja, till och med den där lilltån i norra glesbygden som alltid ska va en sådan tjatig ilskebytta, den där Alma-Lena, är helt och fullt försonad i Kristi namn och blod och den som Jesus köpt med sitt blod törs inte ens hon förneka rätten till full gemenskap på alla områden. När till och med denna envetna och jobbiga människa inte vågar trotsa Gud på denna punkt: Hur vågar du som är så snäll, Bengt?
Jag vågar då inte gå förbi Paulus ord i 1 Kor. 12: 27 ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. ” och sedan fortsätter Paulus med att visa oss en väg som är överlägsen alla andra: kärlekens väg. Lägg märke till ordvalet ”väg” inte ”mål”.
All kärlek till er båda!
Alma-Lena,
sorgligt att du i denna fråga där vi väl alla önskar en djupare enhet mellan kristna trosvänner – över alla organisationsgränser – förfaller till ett hätskt och föraktfullt angrepp på Pingst – särskilt förvånande när du så ofta vill framstå som en så god kristen.
Din beskrivning av ”högmodsstinna pingstvänner” är dessutom långt ifrån den verklighet vi pingstvänner lever i. Kanske beskriver du en avkroksproblematik i norrlands inland, inte dagens situation.
Jag kan berätta att i den stad jag bor i finns en väl utvecklad och växande ekumenik mellan alla kyrkor (dock finns ingen katolsk församling). Med gemensamma gudstjänster och gemensamt firande av Herrens måltid. Vill du bli uppdaterad om Pingst så har f ö Teologiska nätverket i Pingst gett ut en liten skrift -”Herrens Måltid” – som enkelt kan laddas ner hemsidan.
Min erfarenhet är också att situationen är densamma i många städer i Småland.
Pingst var så förut där jag bor iaf. Jag tror det framgår att det var preteritum= (förfluten tid) i texten.
Jag är ingen bättre kristen än någon annan, syndare frälst av nåd det är vad jag är, varifrån du fått något annat fattar inte jag. Det är inte från mig iaf.
Alma-Lena!
Guds frid till dig också! Jag är mycket glad att du tar denna diskussion på sådant allvar och delar med dig av dina tankar. Detta är Kristi kropp i funktion, vi har alla olika gåvor som behövs för helheten. Du som kallar dig lilltån i norr är lika viktig som påven i Rom, alla behövs. Som du kanske ser av mitt svar till Gert är Katolska kyrkans lära inte så fyrkantig och exkluderande som det kan verka av människors attityder. Som du beskriver finns det människor med arroganta attityder i alla samfund.
Jag vill absolut inte trotsa Kristus och göra Frälsningen till något mindre än den är. Katolsk lära skiljer på den universella kyrkan, en gemenskap i Kristi kropp som omfattar alla döpta inkluderande dig och Romersk katolska kyrkan som institution. Det är det förstnämnda som är mest viktigt. Låt oss ha tålamod i den fortsatta ekumeniska dialogen och inte bygga upp större murar än vad som faktiskt föreligger. Hindret idag ligger inte menar jag så mycket i teologiska skiljaktigheter som i mänskliga attityder som vi alla behöver arbeta med.
Bengt: Tack för ett svar som inger hopp i en tid som behöver det.
Pingback: Vad är det egentligen för problem med gifta katolska präster? | Bengts Blogg