Upplivande då kvinnor går i dialog med påven. Konstruktiv mottagandeprocess av Gaudate et Exsultate

Publicerat den 30 april, 2018 av Bengt Malmgren

 Jag blev mycket glad och upplivad över påve Franciskus senaste apostoliska maning Gaudete et Exsultate som handlar om helighet i vardagslivet och som vänder sig inte till en liten krets initierade, utan till alla vardagskristna och erbjuds till läsning för inspiration och uppbyggelse.

Det är också upplivande att leva i en tid där påvliga skrivelser inte vördnadsvärt tas emot som sista ordet från Rom som sedan läggs till handlingarna utan att få så mycket konsekvenser för vardagslivet, utan att det leder till en mottagandeprocess med reflektion, dialog och konstruktiv kritik. Ordet blir mera rotat på det viset, som säden som föll i den goda jorden och inte på stengrunden eller bland tistlarna som i Jesus liknelse om såningsmannen.

Kvinnorna, de nätverk av kvinnor som vuxit fram inom Katolska kyrkan bestående av kvinnliga teologer och kvinnor med nyckelpositioner inom olika sektorer i samhällsliv och vetenskap betyder mycket för denna dynamiska dialog. Hoppas bara att påven och de övriga i den klerikala delen av kyrkan förstår värdet av detta. När männen reagerar på påven blir det mera fyrkantigt, antingen att man bejakar och prisar det han säger eller också kommer med kritik. Så uppstår olika läger i kyrkan där vissa vill stämpla honom som heretiker och hemfallen åt tidsandan, medan andra lovordar honom för just det sistnämnda (jfr diskussionen kring Amoris Laetitia).

chdec2_2016popecardinalsdubia

Kvinnonätverket har organiserat sig bl.a. i Catholic Women speak – towards a deeper, richer understanding of the Catholic tradition som årligen brukar hålla konferenser i Vatikanen. (Senaste mötet ansågs dock för kontroversiellt, så det fick hållas på en plats utanför Vatikanens murar).

Bland dessa kvinnor finns t.ex. Tina Beattie, professor i Katolska studier vid universitetet i Roehamton, dominikansyster Madeleine Fredell, enligt min mening en av Sveriges bästa teologer idag, även om hon förbehåller sig rätten att fritt reflektera också i banor som kan anses kontroversiella, och Ulla Gudmundson, tidigare svensk ambassadör i Vatikanen och en kännare av påve Benedictus XVI och påve Franciskus. Trots att hon inte är katolik utan tillhör Svenska kyrkan är hennes bidrag till den katolska debatten en dynamisk frisk fläkt. Det är min övertygelse att katolskt teologi mår bäst av att utvecklas, inte som ett slutet system, utan i ekumenisk dialog med alla kristna.

Tina Beattie respekterar jag för hennes kunnighet och respektfulla och konstruktiva kritik. Hon gräver aldrig skyttegravar, skjuter inte över målet utan inriktar sig på konkreta ting som behöver lyftas upp och undersökas. Det innebär inte att jag alltid håller med henne. Nu har hon skrivit en text som kommenterar Gaudate et Exultate. Jag konstaterar att TB precis som jag blev upplivad då hon läste påvens skrivelse och att hon i stora drag tycker den är bra:

”Gaudete et Exsultate is a shining call to holiness but it is also a text that invites critical engagement and discerning attentiveness. Like all great works of holiness, it is part of an unfinished journey towards a vision of a more inclusive, less judgemental and more joyful faith.”

 

Hon framför kritik på vissa punkter, delvis håller jag med henne, men i några fall har jag invändningar:

”Female genius”

Påven använder detta uttryck som han lånat från Johannes Paulus II. Tina Beattie tycker det är en plattityd som man lika gärna kunde undvara. Inte heller jag känner mig bekväm med begreppet. Det associerar till utskiljande av kvinnan som något speciellt vid sidan av övriga mänskligheten som många kvinnor inte tar till sig. Förr utskildes kvinnan genom att hon demoniserades (häxbränningar etc), nu utskiljs hon genom att romantiseras och sättas på piedestal utan att det får några konsekvenser för jämlikhet i levande livet.

Jag kan tänka mig att påven utifrån den patriarkala klerikala struktur han representerar menar väl och vill då som kontrast till det lyfta fram kvinnorna, på samma sätt som han brukar kritisera klerikalismen och lyfta fram den kristne i det normala livet i vardagen. Men han är en del av sin kulturella bakgrund, och då han går från det generella till det speciella, så har han ett språkbruk som uppenbarligen hamnar vid sidan av vad många av dagens kvinnor i västvärlden tar till sig. (Att kalla kvinnor ”jordgubbarna i tårtan” uppfattas inte som reellt erkännande av kvinnor som jämlikar, utan mera som patriarkalt till intet förpliktigande smicker).

Samtidigt är påven inte helt fel ute när han talar om det feminina, därför vi lever i en värld där man håller på att hamna i det andra diket, att relativisera könet så mycket att det framställs som oväsentligt. Det är inte oväsentligt för vår identitet att vara man eller kvinna, manligt och kvinnligt utgör en kompletterande polaritet i mänskligheten, även om det basala är att vi alla är människor. Men då behöver man inte bara fokusera på kvinnan utan också på mannen där fokus behöver sättas på negativa sätt att utöva patriarkal makt (maktmissbruk, benägenheten att trappa upp konflikter snarare än att lösa dem, sexuellt våld, övergrepp i hemmen, pedofiliskandaler, #mettoo etc). Magdalena Dahlborg skriver i Signum:

Påven Franciskus har efterfrågat en ny antropologi för kvinnan. Med många andra kvinnor före mig vill jag säga: det som behövs är inte en ny antropologi för kvinnan, en som särskiljer henne från det normala, talar om varför hon är speciell. Det som behövs är en ny antropologi som visar män och kvinnor som lika mänskliga, lika bristfälliga, lika obegripliga och lika fantastiska. Det är där förändringen måste börja, inte med kosmetiska justeringar av rådande strukturer.

 

Den hemarbetande kvinnan som exempel

Tina Beattie tycker det är typiskt att påven använder sig av ett exempel på en hemarbetande kvinna då han skall illustrera vad helighet i vardagen kan innebära. Hon menar att det illustrerar en idealiserad bild av kärnfamiljen som påven kanske bär på. Varför inte ta chansen att lyfta fram Josef som manligt ideal istället, påvens skrivelse presenterades 19 april, just på St Josefs festdag, menar hon:

”The example of Joseph would resonate with the way many people live today, in families where men often bring up children not biologically fathered by them, and sometimes through necessity or choice give up their own ambitions and careers in order to support their wives in their vocations—as Joseph did. Surely there is no saint who better epitomises the subversive gender politics of the Gospels, than this obedient husband and proxy father who appears only briefly and then disappears into obscurity?”

Den Heliga familjen med dess föräldrapar Josef och Maria framställs ofta som idealbilder för mannen respektive kvinnan. Det finns en förening för män i min församling, Josefsföreningen, som har S:t Josef som skyddspatron. Men både Josef och Maria blir ofta alltför schabloniserade som timida och undergivna personer. Om den milda timida Maria används för att hålla kvinnan på plats, så används Josef för att hålla lekmännen på plats att inte interferera med den klerikala hierarkins makt. Men både Josef och Maria var ju kraftfulla personer som trotsade rädsla och vankelmod till att verkligen bli Guds partner och medarbetare till reparera och bygga upp denna värld och främja Evangeliet. Och vi alla, både män och kvinnor behöver både Josef och Maria som ideal. Marias ”Ja”,  – låt det ske med mig som Gud har sagt behöver vi alla imitera. Gud behöver vårt ”Ja” till att bli hans medarbetare på allvar. Det utesluter all mjäkig försagdhet. Vi är inte kallade att vara mediokra utan att sträva mot helighet.

Med detta sagt tycker jag inte det är så farligt att påven valt en hemarbetande kvinna som exempel. Det finns gott om sådana i världen, och de skall inte nedvärderas eller förlöjligas. Att påven genom att välja detta exempel avslöjar en kulturell prägling som för många moderna västerlänningar ter sig anakronistisk anser jag inte vara en stor sak.  Den kulturella tondövheten tror jag inte på något sätt motsvaras av en brist på det andliga området. Påvens skrivelse om helighet i vardagslivet äger universell giltighet, den hemarbetande kvinnan inte undantagen.

 

Förödmjukelse och ödmjukhet

Om du inte kan utstå och uppoffra några förödmjukelser, så kan du inte heller tillägna dig ödmjukhetens dygd, förklarar påven. Tina Beattie kommenterar:

Humiliation of the powerless is not a path to holiness and humility for either the perpetrator or the victim. Even among those who have power, surely it is wrong to confuse being humbled with being humiliated? The former is indeed essential for spiritual maturity, but the latter should never be sanctified. In enduring extreme humiliation for our sakes, Christ came to dignify and glorify the human, to set us free from shame and humiliation.

Att förespråka att tåla förödmjukelse och tillstyrka ödmjukhetens dygd får inte användas som ett maktmedel att hålla de redan förödmjukade och förtryckta på plats, däri har Tina Beattie rätt, men jag tolkar inte påven som att han skulle vara av annan mening.

”Humility” Ödmjukhet. En eftersträvansvärd dygd.

”Being humbled” Här blir det svårt med nyanserna i begreppen vid översättning. På svenska tror jag det närmast skulle heta att ödmjuka sig. På svenska är det aktiv form, det är jag som ödmjukar mig själv. På engelskan är det passiv form. Jag blir ödmjukad. Men det stämmer inte riktigt för mig.  Ödmjukad kan jag ju inte bli utan att jag gör valet att låta det ske. Lika lite som jag kan bli tvingad till att tro på Gud, lika lite kan någon tvinga mig att bli ödmjuk.

”Being humiliated” På svenska att bli förödmjukad. Här verkar översättningen mera okomplicerad. Det är alltid någon annan som förödmjukar mig, det är inget jag väljer att bli. Någon kritiserar mig, ertappar mig med att stå med rumpan bar, att jag ljugit, att jag har dåligt på fötterna i saker jag påstår, att jag är föraktfull eller brister i omsorg om mina medmänniskor. Förödmjukad kan jag också bli om jag inte gjort något fel, men andra förtalar mig eller kränker mig på olika sätt.

Tina Beattie skriver:

”There is something deeply wrong about the suggestion that humiliation is necessary for humility, and it is a claim that has caused untold suffering to women and indeed to all victims of abuse and violence.”

Där håller jag inte med. Ibland är det läge att försvara sig när man blir förtalad, ibland är det läge att tiga. Det beror på situationen. När Jesus talar om att vända andra kinden till när någon slår dig, så menar han inte passiv undergivenhet. Men man måste välja sina strider. Om man aldrig någonsin skulle tåla en oförrätt, att bli förödmjukad och ta det med jämnmod, så är vi inne i en kränkthetskultur som till slut hamnar i kaos och allas krig mot alla. Det är väl ofta så den mansdominerade världen ser ut. Därför alla krig och till synes olösliga konflikter, alla gängskjutningar, ja t.o.m. Svenska Akademien håller på att falla sönder på grund av sådana beteendemönster.

Därför tror jag påven har fundamentalt rätt när han säger att vi måste kunna lära oss att stå ut med förödmjukelser som ett led i att öva oss i helgelse. Även vid rättmätiga förödmjukelser är vår första impuls ofta att försvara oss och förneka. När vi tänker efter inser vi att vår reaktion istället borde vara att ödmjuka oss (be humbled). Vid orättmätiga förödmjukelser gäller det att bedöma situationen, när det är påkallat att ta strid och inte. Om det gagnar fred och konfliktlösning bättre på sikt att låta mig bli förödmjukad kan jag välja det och uppoffra min kränkthet. Om vi inte själv förstår vad det innebär att bli förödmjukade, hur skall vi då kunna värdera ödmjukheten som dygd?

Samma andliga lagar gäller oss alla. Stark och kapabel såväl som svag och i underläge, alla har vi en kapacitet att utvecklas. Vi har alla en rätt att påtala och avslöja övergrepp och förtryck, ingen falsk ödmjukhet dispenserar oss från det. Vi har också alla en benägenhet att hamna i att själva bli förtryckare. Därför är det nödvändigt att vi alla också övar oss i ödmjukhetens alla detaljer och avslöjar de irrgångar där det kan gå fel.

Tina Beatties problematisering av behovet av ödmjukhet när det gäller de fattiga och förtryckta är rätt när det gäller falsk ödmjukhet i syfte att inte avslöja missförhållanden, men det blir fel då hon drar det så långt att jag tycker det blir en paternalistiskt beskyddande förhållningssätt, något som fattiga måste undanhållas för att de inte förstår att bedöma det rätt. Det är att betrakta de fattiga som mindre vetande. Jag kommer att tänka på Dostojevskijs storinkvisitor som inte trodde att Jesus budskap om frihet kan tillämpas på folk i allmänhet, undantaget enstaka starka och upplysta människor. De flesta behöver istället hjälp att bli av med en så fruktansvärd börda som det fria valet.

 

Skvaller

Till sist några ord om skvaller (gossip) där Tina Beattie tycker att påvens attityd till detta är alltför negativ. Vardagsskvaller kan ju många gånger vara högst oproblematiskt ur etisk synvinkel, ett naturligt och mentalhygieniskt välgörande sätt att umgås med varandra. Hon varna också för situationer där överdriven rädsla för skvaller kan få rent destruktiva följder:

”The woman who hurries away and closes her ears when her neighbour tries to confide her fears about the parish priest’s behaviour with children, the Hollywood film star who keeps to herself the sexual abuse she has suffered at the hands of a director, these are women who have been taught not to gossip, not to share their fears and doubts with other women for fear of being branded gossips and troublemakers.”

 

Däri har Tina Beattie rätt. Jag tror inte det är detta påven har i åtanke när han talar om skvaller som en form av terrorism. Det är snarare det destruktiva förtalande skvallret där man bidrar till att sprida falska rykten om personer utan att ha en aning om vad som egentligen är sant eller inte. Inte minst i sociala media är detta ett otyg och mycket allvarligt. Det kan ställa till mycket skada för den enskilde och bidra till att rigga starka motsättningar mellan grupper som bygger på falska premisser. Vi behöver alla skärpa oss här och tänka efter vad vi bidrar till för att inte låta nättrollen få makt över våra demokratiska samhällen. Vi har också grupprocesser av olika slag med mobbning på arbetsplatser och i skolor. Det är inget oskyldigt att medverka i sådant.

Påven skall ha en eloge för att han tar upp det destruktiva skvallret som en ytterst allvarlig sak som man verkligen inte blir helig av att ägna sig åt. Men jag gillar Tina Beatties invit på slutet:

” I humbly suggest that Francis needs to spend more time gossiping with the women he meets along the way, if he is to understand more and prescribe less with regard to women’s visions, vocations and experiences of holiness.”

Inte minst behöver påven lära sig hur hans budskap tas emot och tolkas i olika kulturella kontexter i omvärlden. Där har Tina Beattie och många kvinnor en betydligt större kompetens än påven. Därför är den här typen av samtal mycket viktiga. Hoppas påven förstår detta.

 

 

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 3 kommentarer

NÄR MURARNA FÖLL – Min katolska uppväxt av Lillemor Hallin. Ett vittnesbörd om kvinnors situation i kyrkan.

Publicerat den 23 april, 2018 av Bengt Malmgren

NÄR MURARNA FÖLL – Min katolska uppväxt av Lillemor Hallin (Artos förlag 2016)

lillemorhallinLillemor Hallin är känd som som företrädare för karismatisk förnyelse och ledde förnyelsearbetet inom Katolska kyrkan som ordförande för AKKS fram till 2007. Hennes engagemang har en ekumenisk bredd och genom Helhet genom Kristus har förbönssamtal blivit introducerade i hela det kristna Sverige och hjälpt många till helade. Bland tidigare böcker kan nämnas Se Herrens härlighet, Strömmar av liv och Läkedom i Kristus.

Boken kom ut redan 2016 men har ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Lillemor Hallin vill nog inte kalla sig feminist, trots det läser jag boken som ett starkt vittnesbörd om kvinnors situation i Katolska kyrkan. Boken handlar om kvinnors omsorg, kraft och okuvliga framhärdande i kärlek trots det motstånd man kan möta om man vill engagera sig och inte bara passivt oreflekterat lyda prästerskapet.

närmurarnaföllomslagVi får följa Katolska kyrkan ur två generationer kvinnors perspektiv, det började med mamman som med rötter i metodismen av en händelse i sin ungdom blev katolik i USA efter mötet med en katolsk präst som visade henne vägen till en djupare relation med Jesus Både Lillemor Hallin och mamman hade visionen om en levande Gudsrelation i vardagen.  Detta kolliderade med kyrkans patriarkala struktur som inte uppmuntrade entusiastiska lekmän. På 1940-talet fanns fördomar mot katoliker och man fick utstå mycket spott och spe också från det protestantiska majoritetssamhället, vilket mamman som genom sin bakgrund var en helgjuten ekumen fick erfara. I syfte att etablera goda kontakter med Svenska kyrkan i Danderyd besökte hon församlingens kyrkoherde och presenterade sig som en katolik som nyligen flyttat in med sin familj. Författaren berättar:

”Kyrkoherden blev högröd i ansiktet. Först var han alldeles tyst. Så reste han sig i sin fulla längd – och den var ansenlig – och röt: ‘Jaså!!! Katolik!!! Då vill jag göra fru Hallin klart medveten om att den katolska kyrkan är raka vägen till helvetet, både för fru Hallin och för hela er familj. Adjö!!!’

Därmed inget ont sagt om Svenska kyrkan, katolska präster var lika oekumeniska på den tiden, men det blev en chock för mamman att konfronteras med detta klimat. Det finns ingen bitterhet i skildringen, grundtonen är glädje och humor men man förstår att mamman in på bara huden fick känna på den dubbla utsatthet det innebar att vara katolik i ett protestantiskt land, och aktivt engagerad kvinnlig lekman i en tid då den klerikala dominansen var närmast total. Kanske detta att inte bli förstådd av sin egen kyrka var mera smärtsamt än de fördomar man mötte som katolsk minoritet, tänker jag.

Lillemor Hallin och hennes systrar växte upp i Danderyd och fick en oklanderlig katolsk uppfostran som hon hon beskriver med både humor, allvar och värme, ofta illustrerade med roliga minnesbilder från olika situationer. Oförglömliga är t ex berättelserna om vandringen genom 1930-talets Stockholm tillsammans med en dominikansyster, om busschauffören som fick en lektion om bikt och om den nattliga tjuven på S:ta Ingridshemmet.

Boken ger en nyckel till att förstå hennes engagemang senare i livet för Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan. Mamman orkade inte hålla fanan högt genom åren utan försvagades av det motstånd hon mötte, men hennes engagemang övertogs av dottern Lillemor. De nya rörelserna i Katolska kyrkan som uppstod under 1900-talet, där karismatiska förnyelsen är den i särklass största bygger till stor del på lekmannaengagemang inte minst av kvinnor, även om många präster och biskopar också är med både aktivt och genom sitt stöd. Karismatiska förnyelsen har haft stöd av alla påvar alltsedan Paul VI och har statuter officiellt erkända av Vatikanen. [ICCRS – Internationa Catholic Charismatic Renewal Services]

Det finns många ljusa skildringar av julfester, uppmuntrande präster som gjorde hembesök, skojade och bjöd på godis, och den vardagliga leken med traktens ungar som  nästan ger en Bullerby-känsla.  Men mellan raderna kan man läsa in också en allvarligare dimension.  Man anar en förtryckande kyrka som inte ger något utrymme för lekmän, speciellt inte kvinnor. Det blev tydligt för författarinnan då hon kom upp i tonåren. Lekmännens roll var att vara lydiga konsumenter. En gruppresa med ungdomar till det heliga året i Rom 1950 blev en chock för henne. Vid mässan i Peterskyrkan introducerades påven pompöst buren i gyllene bärstol och med guldskor på sina fötter. Hon skriver:

”Det blev en tagg i mig under många år framåt… Jag började se hur mycket som var fel hos henne: hur hon, vår ‘Moder’, präglades av manligt högmod och manlig exklusivitet, av brist på kärlek i så många sammanhang, av en usel gammalmodig pedagogik, av en total brist på den andliga kraft som kännetecknade Jesus, apostlarna och alla dem som lade grunden till Kyrkan, av en konstig nedvärderande kvinnosyn och ett nonchalerande av så mycket av kvinnornas gåvor, åsikter, kunskaper och behov, av en nedvärderande attityd mot lekfolket som närmast behandlades som barn.”

Katolska kyrkan är annorlunda och mera öppen idag liksom det ekumeniska klimatet, men det är en förändringsprocess som inte är avslutad. Mellan skildringen av författarens upplevelser i Rom 1950 och idag ligger Andra Vatikankonciliet 1962-65 som sammankallades av påven Johannes XXIII som förstod att det var nödvändigt för Katolska kyrkan att öppna fönstret mot den moderna världen, rensa ut bråte som kyrkan samlat på sig och återvända till källorna.  ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny pingst”, var hans bön i samband med sammankallandet av konciliet.

Läromässigt bejakar Katolska kyrkan helt och fullt lekmännens roll som fullvärdiga och ansvariga medlemmar i kyrkan, det allmänna prästadömet (varje döpt kristens ansvar) är grundläggande medan de vigda ämbetsbärarna skall vara herdar som går bakom sin hjord, uppmuntrar och stödjer, inte härskar och förtrycker. Men gamla hierarkiska mansdominerade klerikala strukturer sitter i väggarna, och många kan nog med mig känna igen sin egen smärta i det Lillemor Hallin beskriver, samtidigt som boken uppmuntrar till att inte ge upp utan fortsätta att ägna våra bästa krafter åt att tjäna kyrkan och låta evangeliet bära frukt i världen, oberoende av om vi möter medgång eller motgång.

Alla är vi ansvariga medlemmar i Kyrkan kallade till helighet, och vi bör fråga inte så mycket vad Kyrkan kan göra för oss som vad vi kan göra för Kyrkan. Genom Anden styrks vi att hålla fanan högt vare sig i motgång eller medgång. Lillemor Hallins bok är en uppmuntran till att inte tappa taget och ge upp utan samverka med nåden. Mitt i stridens hetta kan läget verka kritiskt, men ser vi till de längre perspektiven anar vi hur stor frukt det bär att vara en trogen arbetare i vingården.

Kyrkan, hela kristenheten befinner sig i en förnyelseprocess. Andra Vatikankonciliet får ses som ett led i detta, men det vore ett misstag att tro att Konciliets intention är genomförd, den är bara i början. Kardinal Suenens liknade konciliedokumenten vid rosenknoppar som ännu inte slagit ut men som kommer att blomma i framtiden.  Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som tog sin början kring sekelskiftet 1900 är också en del i detta liksom den ekumeniska rörelsen.

– Intet nytt under solen säger de som förstår sig på men kanske inte är så öppna för förändring själva och påpekar att Kyrkan har reformerats under hela sin historia.

– Äntligen håller kyrkan på att bli modern säger de som tror att förnyelse är samma sak som att anpassa sig till tidsandan.

Men jag tror det är mycket större planer än så som Gud har för sin kyrka. Vi äger inte processen, vi kan bara låta oss ledas av Anden och hålla oss till Jesus Kristus och låta oss överraskas av vad Gud har i beredskap åt oss där framme.

(texten uppdaterad 2018-04-24)

/Bengt Malmgren

Läs också:

ngtomkkfs7207omslag

Ovanstående bok (A4, 90 sidor) kan beställas genom undertecknad. Kostar 120 kr inkl frakt. Mera information på bokens hemsida.

[Karismatisk förnyelse i Sverige, hemsida]

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Tungotal och psykisk hälsa

Publicerat den 19 april, 2018 av Bengt Malmgren

Tungotal eller glossolalia är sedan Kyrkans första tid ett vanligt förekommande fenomen. I vår tid har det på nytt blivit uppmärksammat och vanligt förekommande genom den pingstkarismatiska förnyelseströmmen. Det praktiseras inte bara inom Pingströrelsen utan förekommer inom praktiskt taget samtliga kristna samfund inklusive Katolska kyrkan. Själv tillhör det mitt dagliga böneliv att tala i tungor. Därför kan jag säga som Paulus ”Gud vare tack, jag talar mer med tungor än någon av er” (1 Kor 14:18)

Många associerar kanske tungotalet till något högljutt, extatiskt eller hysteriskt och att det bara är obalanserade människor som ägnar sig åt det. Så tänkte jag själv också innan jag på 1970-talet kom i kontakt med den karismatiska förnyelsen genom de stora ekumeniska karismatiska konferenserna i Katarina kyrka i Stockholm.

Men tungotal kan också vara lågmält och användas som ett bönespråk i den enskilda bönen som öppnar upp djup bortom det vi kognitivt förmår formulera ord. Jag rekommenderar verkligen varje bedjande kristen att sträva efter denna gåva som är den enklaste, allmänaste och mest anspråkslösa av alla de karismatiska nådegåvorna, jag tror inte den är förbehållen några få, utan alla som vill kan tillägna sig den som något nyttigt och fruktbart.

Det har gjorts psykologiska och neurofysiologiska studier och tvärtemot den ursprungliga hypotesen visade det sig att de som praktiserar tungotal ofta är harmoniska och balanserade människor som inte uppvisar större psykopatologi än andra referensgrupper i befolkningen. Vissa studier har funnit att tungotalspraktiserande har större emotionell stabilitet och mindre neurotiska besvär. Man har inte kunnat visa att tungotal positivt befrämjar hälsan, men i en fysiologisk studie kunde man konstatera lägre påslag av stresshormoner hos tungotalande.

En intressant experimentell neurofysiologisk studie har gjorts där man mätte blodflödet i hjärnan och jämförde vad som skedde hos personer som sjöng gospelsång och dem som talade i tungor, det finns också liknande studier vad som händer i hjärnan vid meditation. Hos de tungotalande fann man minskat blodflöde i främre frontalloben, tydande på att de kognitiva språkliga funktionerna och funktionerna för riktad uppmärksamhet är vilande, något som inte var fallet vid meditation. Vid meditation har man funnit minskad aktivitet i övre parietalloben motsvarande att mentalt släppa greppet om sig själv. I samband med tungotal kunde man inte konstatera samma aktivitetsminskning i parietalloben. Andra intressanta observationer gjordes också som fysiologiskt kan stämma med det faktum att tungotalande inte är en extatisk aktivitet där man försjunker i förmedvetna nivåer och förlorar kontrollen. Det är tydligt i tungotal att viljan styr hela tiden på så sätt att man kan börja och sluta när man vill. Detta kan alla bekräfta som praktiserar gåvan.

Jag har just medverkat som föreläsare på en kurs i S:ta Clara kyrka, Nytt Liv i Anden eller s.k. Liv i Anden-seminarier som AKKS (Arbetsgruppen för Karismatisk Förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige) bidrog till att introducera på ekumenisk bas i Sverige på 1990-talet. Det är en introduktion i det nya livet i den Helige Ande och de andliga nådegåvorna. Tungotalet är bara en av dessa gåvor, men ändå viktigt att redogöra för därför att det finns så mycket förbehåll och felaktiga föreställningar om gåvan.

[Läs här min nyligen uppdaterade artikel ”Tungotal Glossolalia” som jag ursprungligen skrev 2017 som tar upp andliga och teologiska aspekter på tungotalet]

Den Helige Andes liv i oss handlar inte främst om extraordinära nådegåvor. Även om vi eftersträvar dem och tar emot med tacksamhet är det inget som vi gör stort väsen av. Men de hjälper oss och bygger upp och stöder oss i det som är vår egentliga uppgift som kristna: Att leva ett liv i vardagen som verkligen tjänande och älskande människor, ett heligt liv där Andens frukter som Paulus talar om kan mogna fram i oss. ”Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbehärskning” (Gal 5:22-23), kort sagt att sträva efter helgelse i våra liv.

I sitt senaste apostoliska brev Gaudete et exsultate påminner påve Franciskus om att alla döpta är kallade till helighet, och att det är något som hör till det vardagliga livet som kristen. Påven vänder sig till alla: Ungdomar och gamla, till präster och ordensfolk såväl som majoriteten av alla kristna som lever i olika sammanhang i vår brokiga värld. Budskapet är att strävan efter helighet och att tjäna våra medmänniskor och bidra att reparera och bygga upp denna värld och praktisera tro, hopp och kärlek är det vi skall bli bra på snarare än att nöja oss med ett mediokert liv.

Det gäller alla oss som lever i denna värld med dess risker och utmaningar.
Vi som älskar och uppfostrar våra barn.
Vi som arbetar hårt för att sätta mat på bordet.
Vi som studerar och förbereder oss för framtiden.
Unga och gamla, präster och ordensvigda såväl som alla oss döpta som lever i olika situationer i vår brokiga värld.
Alla är vi kallade till helighet.

Helighet betyder inte
– att tro att du är bättre än andra
– att du vet mer eller gör mer än andra
– att blint följa regler utan kärlek.

Men det betyder att förtrösta på nåden, den Helige Ande i ditt liv som en hjälp att uppnå helgelsen.
Jesus visar vägen. Att följa Honom är att gå mot strömmen.
Det är inte att bortse från lidandet och orättvisorna i världen.
Men det är att vara modig, att kämpa, att vara ödmjuk och ha sinne för humor.

Var inte rädda för att bli heliga, uppmanar oss påven. Det innebär inte att isolera sig från världen, utan tvärtom att leva mer intensivt i världen med din livsenergi, kreativitet och glädje och vara mer trogen mot det som är ditt djupaste jag, den plan din Skapare har för dig.

 

peterskanden

 

Referenser:

Newberg, Wintering, Morgana, Waldmanb
The measurement of regional cerebral blood flow during glossolalia: A preliminary SPECT study. Psychiatry Research: Neuroimaging Volume 148, Issue 1, 22 November 2006, Pages 67-71

Lynn, Paris Frye, Schell
Salivary Alpha-Amylase and Cortisol Among Pentecostals on a Worship and Nonworship Day. Am J Hum Biol. 2010 Nov-Dec; 22(6): 819–822.

V.H. Hine
Pentecostal glossolalia: toward a functional reinterpretation
Journal for the Scientific Study of Religion, 8 (1969), pp. 212-226

B. Grady, K.M. Loewenthal
Features associated with speaking in tongues (glossolalia)
British Journal of Medical Psychology, 70 (1997), pp. 185-191

S.H. Louden, L.J. Francis
Are Catholic priests in England and Wales attracted to the charismatic movement emotionally less stable?
British Journal of Theological Education, II (2001), pp. 65-76

A.B. Newberg, A. Alavi, M. Baime, M. Pourdehnad, J. Santanna, E.G. d’Aquili
The measurement of regional cerebral blood flow during the complex cognitive task of meditation: a preliminary SPECT study
Psychiatry Research. Neuroimaging, 106 (2001), pp. 113-122

 

Publicerat i Church | Märkt , , , | 2 kommentarer

Påvens brev till alla kristna: Alla är kallade till helighet. Var inte rädd för helighet.

Publicerat den 10 april, 2018 av Bengt Malmgren

Påven Franciskus har skrivit ett nytt brev, s.k. apostolisk maning till alla kristna. Denna gång handlar det om vår kallelse till helighet. Titeln är Gaudete et exsultate ”Gläd er och jubla” med underrubriken ”om kallelsen till helighet i vår samtid”. Påven vänder sig till alla: Ungdomar och gamla, till präster och ordensfolk såväl som majoriteten av alla kristna som lever i olika sammanhang i vår brokiga värld. Budskapet är att strävan efter helighet inte är förbehållet några få helgonliknande personer som vi sätter gloria på eller vigda ämbetsbärare i kyrkan, utan det gäller precis varenda en kristen. Vårt livs uppgift är att sträva efter helighet, vilket också gör att vi blir bättre lämpade att bättre reparera och bygga upp denna värld i kärlek.

Det finns en vanlig föreställning att strävan efter helgelse leder till isolering från denna världen och avståndstagande från allt roligt och engagerande. Inget kunde var mera fel. Helighet är något som manifesteras mitt i vårt vardagsliv. Påven skriver:

”Do not be afraid of holiness. It will take away none of your energy, vitality or joy. On the contrary, you will become what the Father had in mind when he created you, and you will be faithful to your deepest self”

Ta del av denna inspirerande video på 3 minuter som beskriver huvuddragen i budskapet och låt dig inspireras:

För den som vill ta del av hela texten och fördjupa sig i den finns den här.

Stilen i texten lämpar sig för andlig läsning. Den är indelad i 5 avsnitt: 1) Kallelsen till helighet; 2) Två subtila fiender till helighet; 3) I ljuset av Mästaren 4) Tecken på helighet i världen av i dag; 5) Andlig kamp, andlig vaksamhet och andlig urskiljning.

Påven Franciskus har tidigare skrivit två andra apostoliska uppmaningar: Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) från november 2013 och Amoris laetitia (Kärlekens glädje) från april 2016, också dessa mycket inspirerande för andlig läsning och jag anbefaller dem varmt till alla kristna, ja till alla människor som är öppna för och nyfikna på vad det kristna livet egentligen handlar om.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | 5 kommentarer

Den tomma graven – ett historiskt faktum och grunden för den kristna tron

Publicerat den 1 april, 2018 av Bengt Malmgren

Har Svenska kyrkan slutat tro på mirakel frågar sig kulturchef Maria Schottenius på vår största sekulär-liberala dagstidning. Det är fantastiskt att kyrkan utmanas på det sättet från just det hållet. Något har hänt när man inte riktigt hör det andliga budskap man förväntar sig från Svenska kyrkan samtidigt som sekulär press alltmer börjar intressera sig för andliga frågor.

Men nej, Svenska kyrkan har inte officiellt givit upp sin tro, även om det klara budskapet inte alltid hörs så tydligt som tidigare. Bekännelseskrifterna har inte ändrats. Jag känner många många präster i Svenska kyrkan som delar samma grundläggande tro som Katolska kyrkan står för (att Katolska kyrkan tror på mirakler tvivlade Schottenius inte på).

Det är ju ingalunda så enkelt om att tron bara handlar om dess fysiska faktamässiga grund. Ärkebiskop Antje Jackelen svarar själv Schottenius i DN idag där hon dels inte håller med om att Svenska kyrkan givit upp sin tro på de rent fysiska undren, men säger samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan den konkreta fysiska tolkningen och en tolkning på det symboliska planet.

Katolsk bibeltolkning utgår från att det finns minst fyra tolkningsnivåer att beakta:

  • Bokstavlig betydelse
  • Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).
  • Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för ”vår undervisning” (1 Kor 10:11).
  • Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5).

Var kan då Maria Schottenius ha fått detta ifrån? Kanske har hon läst om en ny rörelse i Svenska kyrkan ”Kristen bortom Gud” som vill kalla sig kristna utan att tro på Gud. Man vill slippa tro på ”Gud som en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt”, men ändå ha kvar sin hemvist i Svenska kyrkan. Nätverket har belysts i senaste tidens debatt i Kyrkans tidning. Se en replik från prästen och Bonhoefferkännaren Tommy Mellberg.

opengrave2Den tomma graven är ett ovedersägligt faktum, även om man inte är troende men studerar källorna och tillämpar vetenskapligt källkritisk metod så är den tomma graven väl dokumenterad. Om man inte har den tolkningsnyckel som den judiskt-kristna traditionen erbjuder är det dock svårt att förklara vad som hänt.

Det finns också mycket annan dokumentation i Bibeln om hur den uppståndne under en period av 40 dagar efter påsk-händelserna visade sig för olika personer i lärjungaskaran. De första som fick se honom var några av kvinnorna som tillhört hans följeskara då de skulle besöka graven och fann den tom. Sedan visade han sig i olika sammanhang, vid något tillfälle för 500 personer på en gång enligt Paulus (1 Kor 15:6).

Han kommer och går genom stängda dörrar, han vandrar som en främling vid lärjungarnas sida, men plötsligt känner de igen honom, och lika plötsligt är han försvunnen. Lärjungarna var klara över sin tolkning: Det är Herren! Det finns en tung beviskraft i de många vittnesbörden och övertygelse med vilken lärjungarna berättar om vad de sett, helt emot det de förväntat sig. Men det är ändå subjektiva vittnesbörd, upplevelser som diffust glider ifrån oss, svåra att återge och objektifiera. Vittnesbördens mängd och samstämmighet är dock ett objektivt faktum. Men den tomma graven är ett handfast konkret faktum att förhålla sig till. Antingen var den tom eller inte. Antingen ljuger texterna eller talar de sanning.

Den kristna kyrkan tror på att Jesus är Guds Son, född och inte skapad före all tid, från början en del av den gudomliga treenignheten, Fader, Son och Ande och som blivit människa, lidit döden för våra synders skull och som uppstod på tredje dagen:

”Som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
Och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida:
därifrån igenkommande till att döma levande och döda,
på vilkens rike det icke skall vara någon ände”

(Citat från Nicenska trosbekännelsen som delas av alla kyrkor inklusive Katolska kyrkan och Svenska kyrkan)

Detta är ett under över alla under som inte går att förklara. Det är kyrkans tro alltifrån dess grundande som den aldrig övergivit. Kyrkan bejakar också att under (mirakel) kan ske på annat sätt, t.ex. övernaturligt helande genom förbön, att döda uppstår, stigmatiseringar, levitation, att människor plötsligt kan förflyttas från en plats till en annan och otaliga andra exempel på vad som finns dokumenterat genom historien in till denna dag. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade. Och det är logiskt att mirakler kan ske: Om nu Jesus verkligen uppstått från de döda, vilket är det stora miraklet, så är allt annat småpotatis. Varför skulle man förneka möjligheten till att sådant sker om man nu bejakar att Jesus har uppstått? Inte så att man gör en stor sak av mirakler, men bara så att man inte förnekar att de förekommer.

Det finns liberalteologiska strömningar som har svårt att ta till sig det mirakulösa och istället gärna talar om ”berättelser”. Men om det inte finns någon grund för berättelserna, vad är det då? Den moderna människan präglad av sekulariseringen och den positivistiska vetenskapen har svårt för sådant som man inte intellektuellt kan förklara. Man vill ha full kontroll. Samtidigt finns paradoxalt nog en undervegetation av allehanda sanningar och trosföreställningar, t.ex. new age, tron på att döda går igen (jag tänker på alla populära TV-program där medier gästar hemsökta hus och hjälper de dödas andar över till ”andra sidan”. Det finns också den postmoderna relativismen som relativiserar alla sanningar, men som samtidigt giltigförklarar ”min” sanning som lika giltig som ”din”. Flyttar denna relativism in i kyrkliga sammanhang blir det att de stora judiskt-kristna ”berättelserna” är giltiga och är tänkta att inspirera oss, men samtidigt varken mer eller mindre giltiga än andra liknande berättelser.

Men den kristna kyrkans hållning har aldrigt varit att relativisera sanningen. Ja är ja och nej är nej, det gäller både naturvetenskapen, och allt vad människan kan upptäcka och förstå med sitt förnuft och på den fysiska verklighetens plan och på det andliga och moraliska planet.

Vi har idag en övertro på naturvetenskapen, och att den kan förklara allt. men jag menar att det finns en hybris i denna ontologiska scientism. Naturvetenskapen kan förklara mycket, men inte livets mening, och det kommer alltid att finnas mycket mellan himmel och jord som vi ödmjukt får erkänna att vi inte kan greppa men som det ändå är nödvändigt att förhålla sig till om vi vill leva ett fullödigt liv.

Naturvetenskapen svarar på frågan hur?, men kan inte svara på frågan varför?. Alla logiska tankesystem brottas med motsättningar och kan inte uttömmande förklara allting. Det finns något fundamentalistiskt i att försöka monopolisera sanningen. Också rationaliteten måste underkastas förnuftets granskning. De kritiska frågorna om människan, vem hon är, enbart en biologisk varelse eller mer än en biologisk varelse, ett moraliskt subjekt, en andlig varelse, kan inte besvaras inom ramen för det naturvetenskapliga systemet.

Också religionen lyder under förnuftets lagar. Religion motsvarar människans behov av mening och samhörighet. Allt som tänkts och begrundats inom religionerna, inom teologi och humanistisk filosofi genom seklerna finns ingen anledning att a priori underkänna, framförallt kan dess sanningshalt varken bevisas eller motbevisas inom ramen för det naturvetenskapliga paradigmet. Det finns ingen motsättning mellan tro och rationalitet.

Kristendomens stora tänkare som t.ex. Augustinus och Thomas av Aquino har alltid vädjat till förnuftet. Kyrkan introducerade fattigvård, förbättrade livsvillkoren för människor (odlingsteknik, kvarnar, klockor), bevarade det antika vetandet, skapade skolor och universitetet, formulerade arbetsetik och rättviseteorier. Kristendomen lärde respekt för varje människoliv, också de handikappades och improduktivas. Vårt västerländska demokratiska samhälle vilar till stor del på en judiskt-kristen kulturell bakgrund.

Det är en vanföreställning att Kristendomen är irrationell och inte tål förnuftets ljus. Jag brukar ofta citera den katolske prästen Anders Piltz som skrev följande i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 2006:

”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.”

Gud är inte svar på någon naturvetenskaplig fråga. Forskningen ska vara autonom och styras av sin egen nyfikenhet, det menar också jag. Men den filosofiska tolkningen av universum och livet är ett nödvändigt komplement till de naturvetenskapliga teorierna.

Vetenskapen kan ta oss till månen eller ge oss färdigheten att bygga atombomber, men den kan inte garantera fred på jorden. Den nakna rationaliteten garanterar inte demokrati, mänskliga rättigheter frihet och fred.

Kyrkorna är den röst i samhället som tydligast för de nödlidandes talan och erbjuder tolkningsramar som är stabilare än vad olika trender kan erbjuda eller vad man själv förmår skapa sig genom sitt privata självförverkligandeprojekt. Att välja sådana tolkningsramar i gemenskap med andra är en i högsta grad rationell handling.

Glad Påsk tillönskar jag er alla!

bengtfarstag

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , | 10 kommentarer

Påskafton AD 2018

Publicerat den 31 mars, 2018 av Bengt Malmgren

David Silverkors 3 min om tiden mellan döden på korset och uppståndelsen:

Påskvakan är Kyrkoårets höjdpunkt. Liturgiskt handlar det om Jesus övergång från döden till livet. Hela kyrkan fylls av ljus och lovsången klingar åter med orgel och klockor. Kristus har uppstått. Hans är tidsåldrarna och tidevarven. I honom har också vi och hela världen nytt hopp, nytt liv, ny glädje. Guds ljus strålar fram i världen.

Välkommen till Påskvakan i Katolska Domkyrkan Stockholm kl 21.00

Video från Påskvakan i Katolska domkyrkan 2011 (del 1 av 3) med förklaringar. Biskop Anders Arborelius huvudcelebrant:

[Del 2 ]  [Del 3]

 

 

[Live från Vatikanen]

 

 

Bön:
Allsmäktige evige Gud, du vars ende Son steg ner till dödsrikets djup för att befria dem som hållits fångna där, låt alla dem som i dopet blivit begravda med Kristus med honom uppstå till det nya livet. Genom honom, Jesus Kristus vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

Duda Gracz korsväg Jasna Gora

Bilden: Den uppståndne från Korsväg Jansa Gora i av konstnären Duda Gracz

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Långfredag AD 2018

Publicerat den 30 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Långfredag. Jesus korsfästs och dör.

David Silverkors, kort om dagen, 4 minuter:

Ola Samnegård, enkel och fin meditation över passionshistorien enl Lukas, 35 min:

Dagens texter:

Jes 52:13-53:12
Min tjänare skall ha framgång,
han skall bli upphöjd, mäktig och ärad.
Många förfärades över honom,
så vanställt var hans yttre,
så föga mänskligt hans utseende.
Men nu får han många folk att häpna,
och kungar förstummas inför honom,
ty de ser något de aldrig hört talas om,
bevittnar något de aldrig anat.
Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

—

Ps 31:2, 6, 12-13, 15-17, 25:
Till dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,
Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud
för alla mina fienders skull.
Jag blir hånad,
jag är en börda för mina grannar,
en skräck för mina vänner,
de som ser mig på gatan viker undan.
Jag är bortglömd som en död,
jag är som ett krossat kärl.

Men jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
Låt ditt ansikte lysa över mig,
hjälp din tjänare i din godhet!
Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren!

—

Heb 4:14-16; 5:7-9
När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.

—

Joh 18:1-19:42

Jesus fängslas
När Jesus hade sagt detta gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i. Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen.

Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Han sade: ”Det är jag.” Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus nu sade: ”Det är jag” vek de tillbaka och föll till marken. Han frågade dem igen: ”Vem söker ni?” och när de svarade: ”Jesus från Nasaret” sade han: ”Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.” Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: ”Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad.” Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”

Förhöret hos översteprästen.
Petrus förnekar Jesus Kommendanten med sin vaktstyrka och judarnas män grep Jesus och band honom och förde honom först till Hannas, svärfar till Kajafas, som var överstepräst det året. Det var Kajafas som hade förklarat för judarna att det var bäst att en enda man dog för folket.

Simon Petrus och en annan lärjunge följde efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen, och han följde med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod kvar utanför porten. Den andre lärjungen, han som var bekant med översteprästen, gick då ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten och tog med sig Petrus in. Men flickan vid porten sade till Petrus: ”Hör inte du också till den där mannens lärjungar?” Han svarade: ”Nej, det gör jag inte.” Tjänarna och vakterna stod och värmde sig vid en koleld som de hade tänt, eftersom det var kallt. Petrus stod där också och värmde sig tillsammans med dem.

Översteprästen frågade Jesus om hans lärjungar och hans lära. Jesus sade: ”Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogorna och i templet, där alla judar samlas. Jag har inte sagt något i hemlighet. Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har förkunnat för dem. De vet ju vad jag har sagt.” En av vakterna som stod där gav honom då en örfil och sade: ”Skall du svara översteprästen på det sättet?”Jesus sade: ”Har jag sagt något som var fel, så säg vad det var. Men om jag har rätt, varför slår du mig?”

Hannas skickade honom då bunden till översteprästen Kajafas. Men Simon Petrus stod där och värmde sig. De sade till honom: ”Hör inte du också till hans lärjungar?” Petrus förnekade det: ”Nej, det gör jag inte.” Då sade en av översteprästens tjänare, en släkting till honom som Petrus hade huggit örat av: ”Såg jag dig inte tillsammans med honom i trädgården?” Petrus förnekade det än en gång. Och just då gol en tupp.

inför Pilatus
Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden. Pilatus gick då ut till dem och frågade: ”Vad anklagar ni den här mannen för?” De svarade: ”Om han inte hade varit en förbrytare skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig.” Pilatus sade: ”Ta honom då själva och döm honom efter er egen lag.” Men judarna svarade: ”Vi har inte rätt att döda någon.”Ty det ord skulle uppfyllas som Jesus hade sagt för att ange hur han skulle dö.

Pilatus gick tillbaka in i residenset och lät kalla till sig Jesus och frågade: ”Så du är judarnas konung?” Jesus svarade: ”Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?” Pilatus sade: ”Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” Jesus svarade: ”Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.” Pilatus frågade: ”Du är alltså kung?” Jesus svarade: ”Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Pilatus sade till honom: ”Vad är sanning?”

Jesus skymfas. Pilatus villrådighet
Sedan gick han ut igen till judarna och sade: ”Jag kan inte finna honom skyldig till något. Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag skall frige judarnas konung?” Då ropade de igen: ”Inte honom, utan Barabbas!” Barabbas var en rövare.

Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar.

Sedan gick Pilatus ut igen och sade till judarna: ”Jag för ut honom till er för att ni skall förstå att jag inte finner honom skyldig till något.” Jesus kom ut, med törnekransen och den purpurröda manteln, och Pilatus sade: ”Här är mannen.” Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: ”Korsfäst, korsfäst!” Pilatus sade: ”Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.”Judarna svarade: ”Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son.” När Pilatus hörde detta blev han ännu mer oroad. Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: ”Varifrån är du?” Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade då: ”Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?” Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon makt över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld.” Efter det svaret ville Pilatus frige honom. Men judarna ropade: ”Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren.”

Domen och korsfästelsen
När Pilatus hörde de orden lät han föra ut Jesus och satte sig på domartribunen i den så kallade Stengården, på hebreiska Gabbata. Joh 19:14 N Det var på förberedelsedagen före påsken, vid sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: ”Här ser ni er kung.” Då ropade de: ”Bort med honom! Korsfäst honom!” Pilatus frågade: ”Skall jag korsfästa er kung?” Översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än kejsaren.” Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas. De tog honom alltså med sig.

Han bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.”
Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.

Jesu död
Det var vad soldaterna gjorde. Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre.

Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom. Och på ett annat ställe heter det: De skall se på honom som de har genomborrat.

Gravläggningen
Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen.

Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

jasnagorakorsväg

Från Korsväg jasna Gora av Duda Gracz

Publicerat i Church, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Skärtorsdag AD 2018

Publicerat den 29 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Vi är mitt inne i Stilla veckan, kyrkoårets höjdpunkt och centrum. Jesus dödsångest i Getsemane och Nattvardens instiftande är det liturgiska temat för idag.

Den som vill fördjupa sig kan välja bland följande länkar:

David Silverkors, präst i Svenska kyrkan förklarar enkelt och pedagogiskt på 3 minuter på ett sätt som alla kan ta till sig. Hans utläggning är grundläggande ekumenisk, inget som skiljer sig från katolsk lära.

 

Ulf Ekmans podd. Betraktelse på Skärtorsdagen.
Meditativt, andlig fördjupning.

Ta del av det liturgiska firandet i Katolska kyrkans centrum i Rom i direktsändning, streamat via YouTube

 

Bibeltexter för dagen:

2 Mos 12:1-8, 11-14
Herren sade till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom – jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten.

Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.”

—

Ps 116:12-13, 15-18:
Hur skall jag återgälda Herren
alla hans välgärningar mot mig?
Jag lyfter räddningens bägare
och åkallar Herren.
De trognas liv
är dyrbart i Herrens ögon.

Herre, jag är din tjänare,
bara din tjänare, din tjänarinnas son,
du har lossat mina bojor.
Jag vill frambära tackoffer åt dig,
jag vill åkalla Herren.
Jag vill infria mina löften till Herren
inför hela hans folk

—

1 Kor 11:23-26
Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.

Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

—

Joh 13:1-15: Jesus tvättar lärjungarnas fötter
Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig.

När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: ”Herre, skall du tvätta mina fötter!”
Jesus svarade: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”
Petrus sade: ”Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!” Jesus sade till honom: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.”
Då sade Simon Petrus: ”Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet.”
Men Jesus sade till honom: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla.” Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena.

När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: ”Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er.
Påsk ABC

 

Låt oss be:
Gud, vår Fader, att älska dig är nödvändigt och rätt. Ge oss din nåd i överflödande mått, så att vi genom Kristi uppståndelse når det eviga liv som du genom hans död har lovat oss. Genom honom, din Son Jesus Kristus vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet. Amen.

$lamb[1]

Publicerat i Church | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Valår – Handling och bön må bli ett i politiken

Publicerat den 25 mars, 2018 av Bengt Malmgren

Kristna engagerar sig på många sätt i politiken, det märks inte minst nu då det är valår.

Nätverket Sverigebönen brukar anordna förbön för landet och dess ledare varje år på nationaldagen 6 juni. I år har man även en 40 dagars period med fasta och bön 20 februari till 31 mars.

Ett annat nätverk på initiativ av prästen Peter Artman träffas i Sta Clara kyrka och planerar en bönedag i Stockholm i samband med riksdagens öppnande i september. Det blir bönevandring på stan till riksdagshuset och andra för samhället viktiga institutioner och på eftermiddagen gudstjänst i Sta Clara kyrka.

Det finns kontemplativa ordnar som ägnar mycket av sin tid åt att be för världen utanför men som själva lever i avskildhet och sällan lämnar sitt kloster. Förbönen för världen är en viktig andlig tjänst, och en del har som kallelse att mera intensivt ägna sig åt detta.

Men de flesta av oss kristna som lever i världen har som vår kallelse att engagera oss och tillsammans med alla människor av god vilja hjälpas åt att i handling och efter bästa samvete och förnuft göra denna världen bättre och i aktiv handling visa kärlek till medmänniskan, allt enligt den gyllene regeln: Älska Gud av hela ditt hjärta och dina medmänniskor som dig själv.

Detta gäller självfallet också politiken ett valår som detta. Vi kristna och katoliker lever inte i en värld för oss själva utan anbefalls att aktivt engagera oss i politiken. Ett nyttigt hjälpmedel som ger oss riktlinjer för detta är den katolska socialläran som för övrigt är mycket uppskattad långt utanför kyrkans gränser, därför att den ger uttryck för en etik som inte bara är kristen utan som uppfattas som allmänmänsklig. Det är inte för intet som de politiker som byggde det moderna Europa ut de två världskrigens ruiner under 1900-talet alla refererade till katolsk sociallära som i sig inrymmer idén om en fullödig humanism. Europaprojektets pionjärer, Robert Schuman, Jean Monnet, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer hade visionen av en sekulär stat byggd på kristna värderingar. I dessa värderingar är människovärdet och och respekten för alla människors lika värde och det allmänna bästa grundläggande,  lliksom subsidiaritetsprincipen och solidariteten med de svagaste.

Socialläran bygger på allmänna principer men talar inte om vilket politiskt parti man skall rösta på. Som människor av god vilja kan vi komma fram till olika slutsatser om hur den konkreta politiken skall utformas, därför är demokratiskt samarbete viktigt.

Som goda katoliker kan vi engagera oss i olika politiska partier, och vi bör också medverka till ett gott samarbetsklimat där vi respekterar varandra trots olika åsikter. Demokratins principer är idag långtifrån självklara och umgängesklimatet, inte minst på sociala media, är många gånger hätskt och det tycks råda ett krypskyttekrig där vi vaktar på varandra och dyker ner på varje yttring av oliktänkande och försöker klassa det som suspekt istället för att som goda respektabla medborgare samtala med varandra.

Det är bra att den alltigenom negativa synen på religion som en tid dominerat den sekulärliberala sfären nu ifrågasätts. Sekulär liberalism i sig står inte för några värden utom individens frihet och att inte inkräkta på andras frihet, så när demokrati och mänskliga rättigheter nu hotas så är liberalismen inte rustad att möta detta. Här behövs en djupare värdegrund, påpekar Joel Halldorf i en ledarartikel i Dagen.

Det är bra att KD´s ledare Ebba Busch Thor precis som tidigare Alf Svensson explicit talar om det judiskt-kristna inslaget i vår västerländska kultur som något att bejaka och slå vakt om.

korshjärtaJustitia et Pax (kommissionen för rättvisa och fred) i Stockholms katolska stift kommer inför valet i Sverige 2018 att presentera ett antal texter och hänvisning till dokument som ligger till grund för socialläran. Den första presenterades förra veckan: Människan är Kyrkans första väg.

Man citerar från  Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, det viktiga dokument från konciliet som tar upp de kristnas relation till världen och det sociala livet. Om människors politiska engagemang sägs:

”Det står helt i överensstämmelse med människans natur att rättsliga och politiska strukturer utvecklas som mer och mer ger alla medborgare utan åtskillnad möjlighet att fritt och aktivt delta i den rättsliga grundläggningen av det politiska samfundet, i ledningen av det politiska skeendet, i fastställandet av de olika samhällsorganens verksamhetsfält och mål och i valet av styrande. Därför måste alla medborgare vara angelägna om att göra bruk av sin rätt och sin plikt att nyttja sin rätt att delta i fria val, till det gemensamma goda. Kyrkan erkänner och högaktar det arbete som utförs av dem som ägnar sig åt att tjäna människorna och verka för statens bästa och som tar på sig det ansvar och de uppgifter som ligger i detta.
(…)
De kristna måste erkänna att det finns olika legitima men sinsemellan motsatta uppfattningar om hur de jordiska förhållandena skall organiseras och respektera andra, enskilda eller kollektiv, som framför sådana uppfattningar på ett anständigt sätt. De politiska partierna skall främja det som enligt deras bedömning krävs för det gemensamma goda. Men de får aldrig sätta sina särintressen före det gemensamma goda.

Den medborgerliga och politiska skolning som idag är så nödvändig för att alla medborgare skall kunna fylla sin uppgift i det politiska livet, framför allt de unga, skall bedrivas intensivt. De personer som är eller kan bli lämpade att utöva politikens svåra men samtidigt ädla konst måste förbereda sig för det utan att bekymra sig om personliga intressen eller materiella fördelar. Med både moralisk integritet och klokhet måste de kämpa mot alla former av orättvisa och förtryck, godtycke och intolerans, vare sig sådant kommer från en enskild människa eller från ett politiskt parti. Redligt och rättfärdigt, fulla av kärlek och politiskt mod skall de ägna sina krafter åt allas bästa.” (GS §75)

Som kristna står vi med båda fötterna på jorden och sträcker oss mot himlen och är på så sätt förankrade både i det andliga och det jordiska. Bönen och liturgin utgör det himmelska brofästet, och vårt engagemang för allt mänskligt och att praktisera kärleken till våra medmänniskor är det jordiska brofästet. Som kristna gör vi ingen boskillnad mellan vår tro i andlig bemärkelse och vårt engagemang i världen. Religionen kan aldrig bara bli en privatsak, vår tro är grunden för vårt engagemang. Men det innebär också att all sekularisering inte är av ondo. Människan är satt att bygga upp och reparera denna världen, i den uppgiften samverkar alla människor av god vilja.

bengtma%cc%8ansken

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Vem lyssnar till kvinnorna i Katolska kyrkan?

Publicerat den 14 mars, 2018 av Bengt Malmgren

På internationella kvinnodagen var jag i Oscars församling i Stockholm och lyssnade till ett samtal med Ulla Gudmundson, tidigare Sveriges ambassadör i Vatikanen och kardinal Anders Arborelius. Ulla Gudmundson ställde frågor på olika teman, om vad Anders tror påven väntar sig av honom som kardinal, om ekumenik och naturligtvis om kvinnor i kyrkan.

För tredje året i rad har ju hållits en konferens för kvinnor i Rom, Woices of Faith, arrangerad av kvinnonätverket Catholic Women speak bestående av 3000 kvinnor från hela världen.

cwsbookMan har också 2014 gett ut boken ”Catholic Women Speak” med bidrag från kvinnor, ordenssystrar och lekfolk från hela världen,kompetenta inom teologi eller andra samhällsvetenskaper och aktivt engagerade i katolskt liv på olika sätt . En av medförfattarna är vår egen Sr Madeleine Fredell OP. Ulla Gudmundson frågade biskop Anders om han sett boken vilket han inte hade. En fråga som kom upp var uppgifter som nämnts i Signum att den största gruppen som lämnar Katolska kyrkan i Sverige är kvinnor i åldern 35-40 år och vad det kunde bero på. Biskop Anders menade att det ofta är välutbildade välbeställda kvinnor som lämnar medan de fattiga bär upp kyrkan. Han såg det som viktigt att hitta nya uppgifter för kvinnor i kyrkan och verkade inte helt negativ till kvinnliga diakoner, vilket utreds i Vatikanen.

En av deltagarna på årets Voices of Faith-konferens var den tidigare irländska presidenten Mary McAleese. Hon växte upp på Nordirland och hennes familj tvingades av lojalisterna att lämna området då det var som mest stridigheter. Hon har haft starkt engagemang för sociala rättvisefrågor och jämställdhet, antisekterism och försoning mellan stridande grupper. Valspråket för hennes presidentskap var ”bygga broar”. Hon har juristexamen och från 1975 blev hon professor i kriminologi och straffrätt vid Trinity Colalge i Dublin, och sedan 2013 har hon också en magisterexamen i kanonisk lag efter studier vid Gregorianauniversitetet i Rom.

Mary McAleese skrädde inte orden när hon beskrev statusen för jämställdhetsfrågorna i Katolska kyrkan som hon kallade en bastion av misogyni. Detta tal förtjänar att lyssnas till, inte bara för vältalighetens och skickliga retorikens skull, utan också för innehållet. Många som lyssnar till det kommer att applådera och känna sig inspirerade, men många kommer förmodligen också att känna sig provocerade. Men ingen kan förneka att det är reella problem McAleese tar upp.

En del avfärdar McAleese för vad de hört henne stå för i andra sammanhang, t.ex. avseende kvinnliga präster, abort där hennes syn inte är strikt konservativt katolsk. Dock nämner hon inget om detta i sitt tal som förtjänar att tas på allvar utifrån vad hon faktiskt säger.

Det är viktigt att möta varandra utifrån sakliga argument, inte avfärda rnågon för att han/hon är ”suspekt” på grund av den åsikten i den och den frågan. Vi får inte låta kvinnoprästfrågan eller diskussionen om abort eller homofobi i Katolska kyrkan bli röda skynken som tystar samtalet. Att livet är skyddsvärt från befruktningen är en självklar katolsk ståndpunkt, och jag är kritisk till den typ av radikalfeminsim som bortser från det. Exakt hur McAleese resonerar vet jag inte, men det är inte en fråga som är i fokus här, inte heller den om kvinnliga präster.

Det finns en varierande spektrum av synvinklar på olika frågor bland katolikerna, men även om man tycker och tänker olika, så väljer ändå många att vara lojala med läroämbetet. Att frågan om kvinnans tillträde till olika ämbeten är en levande fråga framgår till och med i vårt katolska husorgan här i Sverige, Katolskt magasin. I sista numret finns ett samtal mellan ett antal katolska kvinnor som diskuterar hur kvinnor får plats kyrkan. Man har olika åsikter kring kvinnors tillträde till olika vigningar, en del uttalar sig för kvinnliga präster, en del är tveksamma till det, men ingen anklagar den andra för att vara en sämre katolik på grund av sina åsikter, utan man har ett avspänt respektfullt samtal. Detta i motsats till vad som sker på internet där man fortfarande kan möta starkt aggressiva och hatiska reaktioner från dem som ”vet bäst” om man uttrycker ”fel” åsikter.  Inom Vatikanen är det också ovant för många att hantera en situation där högutbildade och vuxna katoliker tänker själva och ger uttryck för sina åsikter. T.ex.var det meningen att Voices of Faith-konferensen skulle hållas inom Vatikanens murar, men bl.a. som man förmodar på grund av Mary McAleeses kontroversiella åsikter i vissa frågor avstyrdes det, och konferensen fick istället hållas på ett Jesuit-kollegium utanför Vatikanen. Kardinal Kevin Farell, ansvarig för departementet för lekmännen och familjefrågor sade senare att beslutet att inte upplåta lokaler i Vatikanen för mötet inte skall ses som att Katolska kyrkan stänger dörren för de frågor som Voices of Faith tar upp.

Oavsett åsikter i ämbetsfrågan var kvinnorna i samtalet i KM var man praktiskt taget eniga om att kvinnor fortfarande ses som underordnade män och att det är viktigt att de bör ta betydligt större plats i olika ledande funktioner. Samma synpunkter som Mary McAleese framförde, men i betydligt mer lågmäld form. Läser man mellan raderna känns det som att man befinner sig i kvinnorörelsens barndom, förhoppningarna att något skall hända på många års sikt, att lite försiktigt satsa på teologiska utbildningsinsatser för kvinnor och biskop Anders något uppgivna förhoppning i samtalet med Ulla Gudmundson att ”hitta uppgifter för kvinnor” i kyrkan känns inte som tecken på så mycket dynamik i frågan, man ser mera framför sig en långbänk, typ diskussionen om fler kvinnor i bolagsstyrelserna.

Ett talande tecken var väl att inte en enda högre dignitär från den manliga hierarkin i Vatikanen deltog i kvinnokonferensen i Rom. Man uttalar sig positivt om att kvinnor behöver ta mer plats i kyrkan, men bevisen i handling att man menar allvar är få. Men kvinnorna ger sig inte utan vill tala i egen sak, bli lyssnade till, inte bara talade om, bli behandlade som jämlika personer med olika bakgrund, politiska åsikter, syn på feminism etc. Det behövs murbräckor som McAleeses tal, annars kommer inget att hända. McAleese: ”Föreställ er att påven beslutar att sammankalla en synod om Kvinnan och 350 celibatära män samlas i Rom för att diskutera det”.

Också i Katolska kyrkan i Sverige är det ganska klart att kvinnors insatser tonas ner till förmån för männen. Det finns ingen brist på kvinnor som kunde lyftas fram.

Dominikansystrarna har gjort strålande insatser både intellektuellt och på andra sätt, t.ex. genom att bygga upp och strukturera katekesundervisningen i flera församlingar. Sr Catharina Broomé i salig åminnelse har gjort stora insatser som folkbildare, psalmförfattare, översättare av katolsk litteratur samt författare till böcker om katolskt tros- och kyrkoliv såsom det stora verket Katolicismen: kyrkan, läran, missionen som för en svensk publik beskrev Romersk-katolska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet. Vilka känner till henne idag?

Så har vi sr Madeleine Fredell priorinna för Dominikansystrakommuniteten på Västmannagatan i Stockholm som är högst aktiv idag och enligt min mening en av de bästa katolska teologerna i Sverige just nu som väl kan mäta sig med de namnkunnigaste männen. Ändå verkar hon vara mer känd och anlitad utanför Katolska kyrkan än inom hennes egen kyrka, som föredragshållare, hon har haft morgonandakter i P1 och hon har predikat i Storkyrkan vid Riksdagens öppnande. Hennes reflektioner just nu som hon låter oss ta del av i en pågående föredragsserie vid centret på Västmannagatan handlar om att utveckla en teologisk människosyn för vår tid.

Lillemor Hallin som under många år ledde arbetet med Karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan i Sverige fram till 2007 hör också till dem som mött stort motstånd och skepsis från den klerikala eliten i kyrkan. Trots det har hon oförtröttligt arbetat för ett engagemang med ekumenisk bredd för Andlig förnyelse och inspirerat lekmän till att ta ansvar i kyrkan och nått människor, kanske framförallt kvinnor för själavård och helande där prästerna gått bet och i många fall åsamkat större skada istället för att hela. Genom Helhet genom Kristus har förbönssamtal blivit introducerade i hela det kristna Sverige. Bland hennes böcker kan nämnas Se Herrens härlighet, Strömmar av liv och Läkedom i Kristus.

lhkjme

Fr.v. Lillemor Hallin, Kerstin Jonsson och Margareta Envall i lekmannakommuniteten i Täby. Bilden från 1980-talet.

Hennes liv och uppväxt som katolik i en klerikal mansdominerad kyrka beskriver hon i den självbiografiska boken När murarna föll som kom ut 2016.  Vi får se Katolska kyrkan ur två kvinnors perspektiv, både Lillemor Hallin och mamman hade visionen om en levande Gudsrelation i vardagen som kolliderade med en kyrkan som inte uppmuntrade entusiastiska lekmän. Även om det finns många ljusa skildringar med uppmuntrande präster som gjorde hembesök, skojade och bjöd på godis, så får vi också möta en förtryckande kyrka som inte ger något utrymme för lekmän, speciellt inte kvinnor. Lekmännens roll var att vara lydiga konsumenter. En gruppresa med ungdomar till det heliga året i Rom 1950 blev en chock. Vid mässan i Peterskyrkan introducerades påven pompöst buren i gyllene bärstol och med guldskor på sina fötter. Jag citerar Lillemor Hallin:

”Det blev en tagg i mig under många år framåt… Jag började se hur mycket som var fel hos henne: hur hon, vår ‘Moder*, präglades av manligt högmod och manlig exklusivitet, av brist på kärlek i så många sammanhang, av en usel gammalmodig pedagogik, av en total brist på den andliga kraft som kännetecknade Jesus, apostlarna och alla dem som lade grunden till Kyrkan, av en konstig nedvärderande kvinnosyn och ett nonchalerande av så mycket av kvinnornas gåvor, åsikter, kunskaper och behov, av en nedvärderande attityd mot lekfolket som närmast behandlades som barn.”

Boken kom ut 2016 men utgivningen har passerat närmast utan uppmärksamhet. Att boken och Lillemor Hallins insatser inte fått större uppmärksamhet är återigen ett tecken på hur kvinnor förminskas i vår kyrka  (jag kommer att återkomma med en anmälan av boken När murarna föll i ett senare inlägg).

Lite rör det sig i alla fall i Katolska stiftet. Signum tar då och då in artiklar med kvinnofokus, och en författare som skrivit flera artiklar är Magdalena Dahlborg, numera ordförande i Katolska ekumeniska nämnden och handläggare i ekumenik-frågor. Nyligen skrev hon  en artikel som ur kvinnoperspektiv sammanfattar läget i Katolska kyrkan. Jag citerar ett avsnitt som får bli sista ordet i detta blogginlägg:

”När kvinnor nämns görs uppenbarligen försök att faktiskt lyfta upp och rätta till. Problemet är att företrädare för kyrkan oftare talar om kvinnor än med. Även när den som uttalar sig börjar likt helige Johannes Paulus II i sitt brev till kvinnor och säger sig vilja ”reflektera med henne [varje kvinna]”, blir det mer av tal till än samtal med den tilltalade kvinnan. Samtal med någon kräver mer än tal till densamme, det kräver att man lyssnar, att man är öppen för att man kanske inte kommer att tycka om det man hör och att man kanske till och med är beredd att revidera sin världsbild en smula. Samtal, till skillnad mot debatter, handlar om att genom att dela erfarenheter gemensamt nå en djupare förståelse av vad det är att vara människa, skapad till Guds avbild, snarare än om att övertyga någon annan om sin egen ståndpunkts förträfflighet.

En vanlig uppfattning i teologiska texter om kvinnan och kvinnans plats är att hon är mystisk och mystik. Obegriplig och svårfångad. Det tycks vara en dröm om ”mamma” sådan hon var när man själv var ett litet barn och mamma var hela tryggheten i livet. Som kvinna förväntas man på något sätt införliva detta i sin egen självbild: inte bara acceptera utan också uppskatta, kanske rentav förvänta sig, denna placering på piedestal.

Det finns två stora problem här. Det ena är att kvinnor naturligtvis inte är mer obegripliga än män. Det andra är att piedestaler visserligen ger god utsikt, men inte så stort handlingsutrymme, ingen möjlighet att ta ansvar för världen som händer nedanför och att det därtill blir otroligt smärtsamt att falla när man är så upphöjd.”

hallinböcker

Något om Katolsk Karismatisk Förnyelse i Sverige 1972-2007 är en historik över de åren som kan beställas genom mig, Bengt Malmgren. Lillemor Hallins memoarbok När murarna föll (Artos förlag) går att få tag på via bokhandeln.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , | 5 kommentarer