Har Svenska kyrkan slutat tro på mirakel frågar sig kulturchef Maria Schottenius på vår största sekulär-liberala dagstidning. Det är fantastiskt att kyrkan utmanas på det sättet från just det hållet. Något har hänt när man inte riktigt hör det andliga budskap man förväntar sig från Svenska kyrkan samtidigt som sekulär press alltmer börjar intressera sig för andliga frågor.

Men nej, Svenska kyrkan har inte officiellt givit upp sin tro, även om det klara budskapet inte alltid hörs så tydligt som tidigare. Bekännelseskrifterna har inte ändrats. Jag känner många många präster i Svenska kyrkan som delar samma grundläggande tro som Katolska kyrkan står för (att Katolska kyrkan tror på mirakler tvivlade Schottenius inte på).

Det är ju ingalunda så enkelt om att tron bara handlar om dess fysiska faktamässiga grund. Ärkebiskop Antje Jackelen svarar själv Schottenius i DN idag där hon dels inte håller med om att Svenska kyrkan givit upp sin tro på de rent fysiska undren, men säger samtidigt att det inte finns någon motsättning mellan den konkreta fysiska tolkningen och en tolkning på det symboliska planet.

Katolsk bibeltolkning utgår från att det finns minst fyra tolkningsnivåer att beakta:

• Bokstavlig betydelse
• Allegorisk betydelse: Vi får en djupare förståelse av händelserna genom att se deras innebörd i Kristus (t.ex. övergången över Röda havet: Ett tecken på Kristi seger samt dopet).
• Moralisk betydelse: De händelser som Skriften berättar om skall leda oss till att handla rätt. De har skrivits ner för ”vår undervisning” (1 Kor 10:11).
• Anagogisk betydelse: Den eviga innebörden av tingen och händelserna, vilken hjälper oss genom att leda oss fram (grekiska: anagoge) till vårt himmelska hemland. Så är kyrkan på jorden tecken på det himmelska Jerusalem (Upp 21:1-22:5).

Var kan då Maria Schottenius ha fått detta ifrån? Kanske har hon läst om en ny rörelse i Svenska kyrkan ”Kristen bortom Gud” som vill kalla sig kristna utan att tro på Gud. Man vill slippa tro på ”Gud som en från människan oberoende, självständigt handlande och skapande kosmisk makt”, men ändå ha kvar sin hemvist i Svenska kyrkan. Nätverket har belysts i senaste tidens debatt i Kyrkans tidning. Se en replik från prästen och Bonhoefferkännaren Tommy Mellberg.

Den tomma graven är ett ovedersägligt faktum, även om man inte är troende men studerar källorna och tillämpar vetenskapligt källkritisk metod så är den tomma graven väl dokumenterad. Om man inte har den tolkningsnyckel som den judiskt-kristna traditionen erbjuder är det dock svårt att förklara vad som hänt.

Det finns också mycket annan dokumentation i Bibeln om hur den uppståndne under en period av 40 dagar efter påsk-händelserna visade sig för olika personer i lärjungaskaran. De första som fick se honom var några av kvinnorna som tillhört hans följeskara då de skulle besöka graven och fann den tom. Sedan visade han sig i olika sammanhang, vid något tillfälle för 500 personer på en gång enligt Paulus (1 Kor 15:6).

Han kommer och går genom stängda dörrar, han vandrar som en främling vid lärjungarnas sida, men plötsligt känner de igen honom, och lika plötsligt är han försvunnen. Lärjungarna var klara över sin tolkning: Det är Herren! Det finns en tung beviskraft i de många vittnesbörden och övertygelse med vilken lärjungarna berättar om vad de sett, helt emot det de förväntat sig. Men det är ändå subjektiva vittnesbörd, upplevelser som diffust glider ifrån oss, svåra att återge och objektifiera. Vittnesbördens mängd och samstämmighet är dock ett objektivt faktum. Men den tomma graven är ett handfast konkret faktum att förhålla sig till. Antingen var den tom eller inte. Antingen ljuger texterna eller talar de sanning.

Den kristna kyrkan tror på att Jesus är Guds Son, född och inte skapad före all tid, från början en del av den gudomliga treenignheten, Fader, Son och Ande och som blivit människa, lidit döden för våra synders skull och som uppstod på tredje dagen:

”Som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna,
Och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida:
därifrån igenkommande till att döma levande och döda,
på vilkens rike det icke skall vara någon ände”

(Citat från Nicenska trosbekännelsen som delas av alla kyrkor inklusive Katolska kyrkan och Svenska kyrkan)

Detta är ett under över alla under som inte går att förklara. Det är kyrkans tro alltifrån dess grundande som den aldrig övergivit. Kyrkan bejakar också att under (mirakel) kan ske på annat sätt, t.ex. övernaturligt helande genom förbön, att döda uppstår, stigmatiseringar, levitation, att människor plötsligt kan förflyttas från en plats till en annan och otaliga andra exempel på vad som finns dokumenterat genom historien in till denna dag. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade. Och det är logiskt att mirakler kan ske: Om nu Jesus verkligen uppstått från de döda, vilket är det stora miraklet, så är allt annat småpotatis. Varför skulle man förneka möjligheten till att sådant sker om man nu bejakar att Jesus har uppstått? Inte så att man gör en stor sak av mirakler, men bara så att man inte förnekar att de förekommer.

Det finns liberalteologiska strömningar som har svårt att ta till sig det mirakulösa och istället gärna talar om ”berättelser”. Men om det inte finns någon grund för berättelserna, vad är det då? Den moderna människan präglad av sekulariseringen och den positivistiska vetenskapen har svårt för sådant som man inte intellektuellt kan förklara. Man vill ha full kontroll. Samtidigt finns paradoxalt nog en undervegetation av allehanda sanningar och trosföreställningar, t.ex. new age, tron på att döda går igen (jag tänker på alla populära TV-program där medier gästar hemsökta hus och hjälper de dödas andar över till ”andra sidan”. Det finns också den postmoderna relativismen som relativiserar alla sanningar, men som samtidigt giltigförklarar ”min” sanning som lika giltig som ”din”. Flyttar denna relativism in i kyrkliga sammanhang blir det att de stora judiskt-kristna ”berättelserna” är giltiga och är tänkta att inspirera oss, men samtidigt varken mer eller mindre giltiga än andra liknande berättelser.

Men den kristna kyrkans hållning har aldrigt varit att relativisera sanningen. Ja är ja och nej är nej, det gäller både naturvetenskapen, och allt vad människan kan upptäcka och förstå med sitt förnuft och på den fysiska verklighetens plan och på det andliga och moraliska planet.

Vi har idag en övertro på naturvetenskapen, och att den kan förklara allt. men jag menar att det finns en hybris i denna ontologiska scientism. Naturvetenskapen kan förklara mycket, men inte livets mening, och det kommer alltid att finnas mycket mellan himmel och jord som vi ödmjukt får erkänna att vi inte kan greppa men som det ändå är nödvändigt att förhålla sig till om vi vill leva ett fullödigt liv.

Naturvetenskapen svarar på frågan hur?, men kan inte svara på frågan varför?. Alla logiska tankesystem brottas med motsättningar och kan inte uttömmande förklara allting. Det finns något fundamentalistiskt i att försöka monopolisera sanningen. Också rationaliteten måste underkastas förnuftets granskning. De kritiska frågorna om människan, vem hon är, enbart en biologisk varelse eller mer än en biologisk varelse, ett moraliskt subjekt, en andlig varelse, kan inte besvaras inom ramen för det naturvetenskapliga systemet.

Också religionen lyder under förnuftets lagar. Religion motsvarar människans behov av mening och samhörighet. Allt som tänkts och begrundats inom religionerna, inom teologi och humanistisk filosofi genom seklerna finns ingen anledning att a priori underkänna, framförallt kan dess sanningshalt varken bevisas eller motbevisas inom ramen för det naturvetenskapliga paradigmet. Det finns ingen motsättning mellan tro och rationalitet.

Kristendomens stora tänkare som t.ex. Augustinus och Thomas av Aquino har alltid vädjat till förnuftet. Kyrkan introducerade fattigvård, förbättrade livsvillkoren för människor (odlingsteknik, kvarnar, klockor), bevarade det antika vetandet, skapade skolor och universitetet, formulerade arbetsetik och rättviseteorier. Kristendomen lärde respekt för varje människoliv, också de handikappades och improduktivas. Vårt västerländska demokratiska samhälle vilar till stor del på en judiskt-kristen kulturell bakgrund.

Det är en vanföreställning att Kristendomen är irrationell och inte tål förnuftets ljus. Jag brukar ofta citera den katolske prästen Anders Piltz som skrev följande i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet 2006:

”Den som hävdar att Inget förvandlades till Något som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckade försök som slutligen råkade resultera i människan, detta kosmiska lyckokast (eller missöde), lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och slumpfaktorer och att människan är danad till Guds avbild, utrustad med uppfinningsförmåga och ansvar.”

Gud är inte svar på någon naturvetenskaplig fråga. Forskningen ska vara autonom och styras av sin egen nyfikenhet, det menar också jag. Men den filosofiska tolkningen av universum och livet är ett nödvändigt komplement till de naturvetenskapliga teorierna.

Vetenskapen kan ta oss till månen eller ge oss färdigheten att bygga atombomber, men den kan inte garantera fred på jorden. Den nakna rationaliteten garanterar inte demokrati, mänskliga rättigheter frihet och fred.

Kyrkorna är den röst i samhället som tydligast för de nödlidandes talan och erbjuder tolkningsramar som är stabilare än vad olika trender kan erbjuda eller vad man själv förmår skapa sig genom sitt privata självförverkligandeprojekt. Att välja sådana tolkningsramar i gemenskap med andra är en i högsta grad rationell handling.

Glad Påsk tillönskar jag er alla!