Bengts Blogg

Joel Halldorf, kristen skribent har en plattform som kolumnist i Expressen och återkommer ofta till  att diskutera kristendom, religion och de små gemenskapernas betydelse i samhället.  Det är en viktig kulturgärning att representera den kristna rösten i den offentliga debatten. Att det gör intryck visar sig t.ex. i att DN ägnar nästan en helsida på ledarplats åt att kommentera honom. Andrev Walden är fristående kolumnist på ledarsidan och skriver en ärlig artikel där han identifierar sig som en person som representerar precis de sekulärliberalistiska trender Joel beskriver. Konfirmerad, sedan finnande den kristna tron irrelvant för honom och glidande bort från kyrkan.

Joel tar allmänt upp kristendomens och religionens roll för människor i samhällsgemenskapen och tycker inte han är missionerande. Det är inte desto mindre frapperande hur det alltid uppfattas som missionerande när en kristen person utifrån sina perspektiv engagerar sig i samhällsdebatten menar Joel.

Walden är själv, kanske utan att han är medveten om det, missionerande med sin världsbild i det han fastslår att alla religionernas berättelser självklart är påhittade.

Och visst är det mission Joel ägnar sig åt, det är inte fel, en kristen skall ägna sig åt mission. Mission kan vara så mycket olika saker, vi har alla olika gåvor, begåvningar att bidra med. Jag tror det är ett feltänk att man oberoende av utgångspunkt skall kunna förhålla sig neutral till alla andra livsåskådningar. Kristendomen är en missionerande rörelse. Jesus Kristus är världens ljus, i honom finns frälsning för alla människor, det är vad vi säger. Jesus Kristus har alltid varit ett tecken som väcker strid.

Vi kristna tycker inte alla religioner är likvärdiga. Enligt vår verklighetsuppfattning är det demokratiska rättssamhället, och den världsordning som vi försökt bygga upp baserad på människovärdighet och mänskliga fri- och rättigheter ett resultat av vårt samhälles kristna historia.

På samma sätt är det naturligt att människor med ateistiska och värderelativistiska livsåskådningar gör vad de kan för att motverka religioner som de anser fjättrar människor i det liberala samhälle de slåss för. Vi får vara tacksamma för att det sker i ordnade respektabla former i ett demokratiskt samhälle med människovärdigheten som gemensam grund. Det är inte självklart. I många muslimska länder bestraffas avfall från Islam hårt, och Muslimska brödraskapet, också verksamt i Sverige och innästlat i många av våra institutioner tar inte avstånd från den typen av lagar. Jag såg just en dokumentärfilm om hur Hitler och nazistpartiet kom till makten i Tyskland i början av 1930-talet, hur snabbt och lätt det gick att rasera samhällets demokratiska grundval. Minnet av detta ekar idag då auktoritära ledare i tidigare demokratiska stater tar lätt på demokratin och underblåser personförföljelse och antisemitiska strömningar.

Är det inte en nostalgisk dröm att alla livsåskådningar lever i harmoni med varandra hänvisade till den privata sfären medan världen rullar på som vanligt? Det sekulärliberala samhället tycks oförmöget att ta tag i de livsavgörande utmaningar som hotar vår framtid, krigen och konflikterna, flyktingkrisen, isolationismen, rasismen, antisemitismen, miljöförstöringen etc. Är vi inte lika naiva som den tyska medelklass som obekymrat såg på medan Hitler höll på att bygga upp sin maktbas under 1930-talet (läs Stefan Sweig: Världen av igår)?

Den förre påven Benedict XVI varnade katolikerna samlade i Hyde Park i London 2010 för en naivitet som tillåter oss framhärda i liknöjdhet och passivitet:

”Ingen som ser realistiskt på vår värld idag kan tänka att kristna kan fortsätta med business as usual och ignorera den djupa trons kris som råder i vårt samhälle, eller bara förlita sig på att de värden som har förmedlats av tidigare kristna generationer kommer att fortsätta att inspirera och forma framtiden i vårt samhälle… var och en har en uppgift, var och en av oss är kallad att förändra världen, att arbeta för en livets kultur, en kultur byggd på kärlek och respekt för varje mänsklig persons värdighet”

Walden beskriver sig som en typiskt postkristen som glidit bort från den kristna tron. Han vet vad han talar om, men idag utarmas kunskapen om den kristna tron alltmer i samhället. Det finns också många kvar inom de kristna kyrkorna vars tro har bleknat men som inte formellt har tagit steget fullt ut och lämnat.

”Guds död blir sällan så påtaglig som när troende opinionsbildare kampanjar för en relansering av religionens roll i samhället för att vi är så vilsna utan den… Gud är praktisk. Lite som en fritidsgård. Fast osynlig… Det en gång rungande effektiva löftet om ett liv efter detta har liksom ersatts av ett folkhälsoperspektiv. Den moderna missionären talar om den behändiga guden; kyrkan som funktionsplagg när det blåser på jorden.”

Gud är död är Waldens credo. Utifrån det väljer han vad han vill se och inte se. Joels text ser han som en bekräftelse av sin världsbild. Och det är klart: Hade kristna bara ett feel good-evangelium att komma med (vilket Joel inte menar), så vore det inte mycket att komma med.

”Nu vill jag minnas att många kristna samhällen i 1300-talets digerdöende Europa använde käpparna och stavarna för att klubba ihjäl de halvt döda som kröp ur elden när tusentals judar brändes på bål för att de antogs ha förgiftat brunnarna och sått fördärv i kristenheten”

Kålsuparargumentet: Kristna är inte moraliskt bättre än andra. Vi kristna påstår inte heller det. Det stora med kristendomen är inte att automatiskt göra oss till bättre människor, utan att erkänna att det finns ett förbättringsutrymme: Att vi alla är syndare och i behov av frälsning. När vi öppnar oss för detta, då kan nåden verka. Men Walden har rätt i att det finns många kristna som inte lever som de lär, vilket urholkar trovärdigheten. Jag behöver knappast nämna alla skandaler inom min egen katolska kyrka.

”Det som bekymrar mig mest med Halldorfs smittspårning är väl att han har rätt. Åtminstone om det där med de stora berättelserna och döden. Om du inte märkte det så var det nog bara mitt tonläge som skymde sikten. En människa som inte tror på någon större berättelse eller mening kommer att bli kort i andetagen när världen skälver. Jag är så rädd för min egen död att jag emellanåt blir som förlamad och jag begriper inte hur människor som är 30-40 år äldre än jag kan se så lugna ut, varför de som är så nära döden inte bara går omkring och skriker av rädsla för det stora ingentinget.”

Walden är ärlig med sin egen existentiella ångest och inte raljerande på något sätt. Men implicit i det han säger är att den existentiella ångesten (som också vi kristna kan känna) knappast kan vara argument nog för att tro. Däri ger jag honom rätt.

”Fast mest var det väl det okända som krympte, så där som det gjort i stor skala de senaste 300 åren. Och det var inte liberalismen som hittade de små partiklarna som gör oss sjuka eller avslöjade varifrån människan egentligen kom. Men även om vetenskapen envisas med att blottlägga världens akuta brist på mening tycks religionens farligaste fiender vara välståndet och tryggheten… ”

Nedmonteringen av tron som något självklart i människors liv började i och med upplysningen, därom är de flesta överens. Vetenskapen har mer och mer ersatt tron. Den moderna berättelsen är att världen började med Big bang. Men vetenskapen är inte tillräcklig för att förklara existensens mysterium, något fattas som inte kan överbryggas hur mycket den vetenskapstroende kulturen i sin hybris än spänner sina muskler.

J Huizinga, berömd holländsk kulturhisthisoriker  (Ur medeltidens höst är ett av hans mest uppskattade verk) skrev på 1930-talet boken I morgondagens skugga där han utstakar vetenskapens gränser och att en mångfald kunskap inte är liktydigt med hög kultur, vishet och bildning.

Kultur fordrar en jämvikt av andliga och materiella värden, resonerar Huizinga. En kultur kan frambringa sofistikerad vetenskap, konst och teknik, men om den är i avsaknad av barmhärtighet kan den inte kallas hög.

”…äldre tidsskeden hade såsom allmänt erkänt ideal: Guds ära, fattad på ena eller andra sättet, rättfärdighet, dygd och vishet. Föråldrade och onöjaktigt definierade metafysiska begrepp, säger tidsandan. Men i och med att sådana begrepp prisgivas, är kulturens enhet ställd i tvivelsmål. Ty vad som träder istället är endast en summa av sinsemellan stridiga önskningar. Vad som förbinder alla nutida kultursträvanden är helt till finnandes i serien: välstånd, makt, trygghet (ty också fred och ordning inbegripas däri) – allt detta ideal, mera ägnade att söndra än ena och alla framsprungna ur en av anden oförädlad naturinstinkt. Redan grottinnevånarna kände dem…   Kultur måste ha en metafysisk riktning, eller det finns inte någon kultur.”

Den vetenskapliga utvecklingen från 1600-talet fram till nu har inneburit ett över hela linjen oavbrutet framåtskridande. I slutet av 1800-talet levde man i föreställningen att man höll på att ha uppnå fullkomlighet och en ändpunkt på vetenskapens framskridande. Sedan kom 1900-talet och ställde allt på huvudet. Relativitetsteorin, kvantmekaniken, sådant som var orubbligt säkert tidigare måste omvärderas, samtidigt blir kunskapen alltmer detaljerad. Det är svårare att få överblick, samtidigt som den ökade kunskapen också ökar kunskapen om hur mycket det är vi inte vet. Det självsäkra ”är” reduceras till ”det ter sig så”.

Huizinga skiljer mellan att äga mycket kunskap och vishet. Fokuseringen på kunskap, ännu inte integrerad i kulturen leder till en obalans och grumlar omdömesförmågan, menar han.

”Till och med där hon (människan) besjälas av en uppriktig kunskaps- och skönhetslängtan, skall hon inför de påträngande verkningarna av kulturapparaten ha svårt att undvika faran, att hennes begrepp och omdömen blir henne intalade. En kunskap som på samma gång är mångsidig och ytlig, och en andlig horisont, som är för vid för ett okritiskt öga, måste oundvikligen leda till försvagning av omdömesförmågan”

Huizingas samtidsanalys från 1930-talet känns påfallande aktuell idag. Då ledde den försvagade omdömesförmågan till sådana saker som rasbiologiskt tänkande och framväxten av nazism och fascism. Detta och andra faror lurar också i vår tid. Och nu som då är det det inte främst demagogerna, utan de många passiva som inte reagerar som är den största faran.

Kristendomens roll i dagens värld borde vara att inte dansa med i denna karusell utan stå för fördjupad andlighet, vishet och en etik grundad i människovärdigheten som bas för vårt handlande (läs mer om katolsk sociallära). Varför har då den kristna tron blivit så oattraktiv för den sekulära kulturen i vår tid? Varför upphör människor i den tidigare kristna världen att praktisera sin tro, glider över i agnosticism eller söker sig till andra källor som känns mera lockande?

Javier Monserrat SJ har reflekterat över dessa frågor.

J Monserrat SJ

I en artikel i La Civilta Cattolica [The ‘Weakness’ of Christ. An argument for His truth] skriver José M. Millás om hur hans broder inom Jesuitorden Javier Monserrat, filosof och vetenskapsman har tacklat frågeställning och sökt efter tillfredsställande svar.  Jag refererar några grundtankar:

Kristendomens sanningsanspråk koncentreras i sanningen om Jesus Kristus. Jesus från Nasaret fortsätter att fascinera och väcka intresse, men den fulla sanningen om honom har bland många blivit skör, borttynande och även motsagd.

Traditionell kristen apologetik framhåller evangeliernas berättelser: Hans undervisning som framförs med makt och myndighet, miraklerna, hans uppståndelse. Idag möter en sådan apologetik starkt motstånd också hos många kristna, och inför en sekulär publik är den närmast omöjlig. De teologiska fakulteterna vid våra statliga universitet är helt genomsyrade av en vetenskapssyn som utesluter mirakel. (Se Micael Grenholms bok DOKUMENTERADE MIRAKLER, intervjun med Cecilia Wassén, docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala Universitet).

Istället försöker man referera till de för meningsskapande elementen hos Jesus-gestalten. Men inte heller det blir övertygande. Enligt Monserrat är de avgörande argumenten till förmån för sanningen om Jesus Kristus inte de extraordinära händelserna som karakteriserade hans liv, utan hans ”svaghet”, att han underkastade sig det mänskliga livets vanliga villkor och levde och led som en människa.

Ett vanligt traditionellt svar på varats mysterium är antagandet att det finns en Gud, en transcendent verklighet som är upphovet till allt och grundläggare av världen och som är intresserad av alla människors frälsning.  Detta har förmedlats från generation till generation genom social tradition. Somliga människor, upptagna som de är med vardagslivets vedermödor, accepterar detta utan att göra något väsen av det.

Men parallellt med detta finns idag en annan option: Att tänka sig ”en värld utan Gud” som en möjlighet. Två möjliga svar på varats mysterium baserat antingen på Guds existens eller en värld utan Gud.

Den mänskliga tanken behöver utvärdera dessa två svar, vetande att inget av svaren kan fastslås med absolut säkerhet. Det som gör att det tippar över åt en värld utan Gud för många är teodicéproblemet. Om Gud nu finns varför tillåter han så mycket orättvist lidande och död i världen? Kan Gud inget göra? Den som försöker tro försänks i tvivel på grund av Guds tystnad och frånvaro. Gud som skapare och frälsare kan man acceptera, men erfarenheten av Guds tystnad gör att tanken på Gud inte känns övertygande. Tanken på en värld utan Gud lämnar också många frågor obesvarade, men då har man i alla fall frigjort sig från svårigheten med den frånvarande Guden, vilket gör att det ändå känns som det mest acceptabla svaret på varats mysterium.

Men precis genom denna tystnad kan det meningsskapande för mänskligheten komma in menar Monserrat. Därigenom skapas nämligen det  utrymme som behövs för människan att erfara sin frihet. Om Gud ständigt skulle vara närvarande i sin skapelse och utöva makt över allting, så skulle inte personens frihet vara möjlig. Frihet är det största goda Gud har skapat, och Gud vill bibehålla och respektera denna frihet villkorslöst, även till priset av synd och ondska. På detta sätt övervinns motsättningen mellan Guds tystnad och människans utsatthet.

Då vi nu har övervunnit svårigheten med Guds frånvaro och kommit fram till att det fortfarande är rationellt att tro på Guds existens kommer vi till frågan om huruvida Gud har uppenbarat sig i historien, eller mera precist: Kan vi i gestalten Kristus igenkänna en sann uppenbarelse av Gud? Det måste i så fall finnas en korrespondens mellan hur vi resonerade kring att tro på Guds existens och innehållet i den kristna tron.

Det essentiella i den kristna tron finns i Bibeln som är de texter kyrkan förmedlar som den nedtecknade Uppenbarelsen. Där kan vi utläsa följande grundfundament:

Människan står i relation till Gud från första början. Men Gud tvingar sig inte på. Människan är fri att säga ja och säga nej, även avvisa Gud och leva som om han inte fanns. Detta var människans ursynd (1 Mos 3).

Men Gud överger inte sin skapelse. Han kallar Abraham, upprättar ett förbund och lovar honom välsignelse och att alla släkten skall bli frälsta. I enlighet med den kristna trons förståelse av Bibeln sker den definitiva uppfyllelsen av löftet i Jesus Kristus. Han är centrum för det bibliska budskapet och den kristna tron.

Evangelierna beskriver hur Jesus gjorde många övernaturliga tecken och visade att han hade makten att övervinna många mänskliga tillkortakommanden: Han botade sjuka, kastade ut demoner, uppväckte döda, stillade stormar, förmerade bröd och fiskar så att en stor människoskara kunde mättas. Han visade också att han ägde en mystisk likställdhet med Gud som han på ett personligt direkt sätt kallade ”Fader”.

Emellertid ser vi redan av evangelietexterna att dessa kraftgärningar trots sin påtaglighet inte alltid imponerade. De kunde ignoreras, missförstås eller avfärdas av människorna. Jesus anklagades till och med för att vara besatt eller hädisk och blev utsatt för en legal process som ledde honom till döden genom korsfästelse.

Vi finner här en paradox: Kristus hade undergörande krafter, men när han arresteras och döms använder han inte dessa krafter för att försvara sig själv utan fogar sig i den rättsprocess han utsätts för och förblir tyst inför dem som plågar honom. Kristus-gestalten tycks här passa in i mönstret av en Gud som till fullo respekterar människans frihet.

Jesus vittnade om Guds sanning och presenterade sig själv som hans sändebud. Han visade att han hade övernaturlig kraft, men utövade den bara för att hjälpa andra, aldrig för sin egen fördel. Hans förkunnelse av sanningen och tecknen och undren han gjorde manifesterades på ett övertygande sätt, men de hade aldrig en tvingande karaktär. Detta förklaras av det faktum att Kristus levde ett fullt ut mänskligt liv och delade människors svaghet och utsatthet till den punkt att han måste dö på ett kors utan att försvara sig med sina övernaturliga krafter.

Gud uppenbarar sig själv i Kristus, men respekterar vår mänskliga sfär och vår frihet. Han ger oss tillräckliga tecken på sin sanning för att vi skall kunna uppnå frälsning, men tvingar oss inte att acceptera det. Han understödjer mänsklig frihet och respekterar den även till priset att bli motsagd och förkastad.

Om vi bejakat det som rationellt att tro på Gud, så utfaller den kritiska utvärderingen av den kristna tron positivt i det att den inte sätter hinder i vägen utan snarare ger ytterligare argument för tron. Men det handlar fortfarande bara om en moralisk visshet, alltså en visshet som gör att alternativet att tro på Gud framstår som rationellt, men det handlar inte om en visshet som eliminerar det andra alternativet: En värld utan Gud.

Ingen troende kan leva med absolut positiv visshet om att hans tro är sann, då vore det ju inte tro utan vetande. Det avgörande för att komma till tro har aldrig varit, ej ens på Jesus tid, intellektuell överbevisning eller skådande av under, hur påtagliga dessa än må ha varit, utan den inre erfarenheten genom den helige Ande. Denna inre erfarenhet är personlig och kan inte beskrivas i rationella termer. 

—-

Här lämnar jag refererandet till Monserrats tankar men fortsätter på temat Den helige Ande och den inre tros-erfarenheten. Fråga varenda troende som ställts inför trons  existentiella val, så finns detta moment med, att man mötte Jesus på ett existentiellt plan och att det var nyckeln som låste upp hjärtats slutna rum. Det man fick ta emot passade som hand i handske med det man hade inom sig, något man inte kunde förneka om man ville vara sann mot sig själv. Det ledde till omvändelse och en ny inriktning av ens liv. Inte så att man blir en perfekt felfri människa genom omvändelsen, men att man får en ny orienteringsmall att leva efter, både mod att se sina egna brister och att öppna sig för Guds nåd som både innebär förlåtelse och Andens livgivande och förvandlande kraft.

Så länge den sekulariserade människan ser tron framförallt som ett intellektuellt äventyr och kristna apologeter envisas att försöka övertyga andra att tro med huvudsakligen intellektuella argument, så kommer det att vara svårt att nå framgång med evangelisationen. Jag har mött många människor som i likhet med Walden är rik på kunskap och rik på tron att människan genom vetenskapen och liberalismens politiska ideologi kan nå nästan dit man vill. ”Religionens farligaste fiender tycks vara välståndet och tryggheten” skriver Walden och inbegriper som jag förstår i det också sig själv.

I Matt kap 19 berättas att Jesus möter en rik ung man som vill fråga honom vad som ytterligare fattas för att följa honom – han har redan hållit alla buden och anser sig vara en rättfärdig man. Jesus svarar ”om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga.” Bibeltexten fortsätter: ”När mannen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.” Rikedom kan vara mycket annat än pengar, personlig makt, kunskap och känsla att kunna behärska världen.

Sebastian Stakset: Lyssna till den inre erfarenheten.

Sebastian Stakset, tidigare Sebbe Staxx, medlem i Kartellen, gangsterrapparen som levde ett destruktivt liv som kriminell och drogmissbrukare, vittnar om den viktigaste vägen till en levande tro: Den helige Andes liv i oss som ger en inre intiutiv övertygelse som leder oss till det existentiella valet att följa Jesus. Varje gång det händer är ett under som går utöver (transcenderar) det vi kan förklara. Detta är något som återkommer i varje vittnesbörd om kristen omvändelse.

Det är kanske lättare att ta till sig Jesus om man varit på samhällets botten och inte bär med sig det motstånd som eliternas och de bättre lottades ”rikedom” innebär. Där finns också ett motstånd, fast av annat slag som Sebastian beskriver, men när det motståndet rämnar, då är hjärtat vidöppet för att ta emot Kristus. I boken BARA LJUSET KAN BESEGRA MÖRKRET beskriver han sin väg till frälsning, en berättelse som knappast lämnar någon oberörd. Sebastian beskriver sitt liv innan omvändelsen:

”Alkohol och droger är kedjor och dörrar på en och samma gång. Kedjor, för att man sitter fast i beroendet och det är väldigt, väldigt svårt att bryta sig loss med egen kraft. Dörrar, för att det öppnar dörrar vidöppna för syndiga begär som drar ner en till djup man aldrig trodde man skulle sjunka till. Demonerna får fritt tillträde till ditt innersta när du tänder på. Därför föds så mycket skuld och skam och då är vi tillbaka till kedjorna. Moment 22.”

Vägen till befrielse ur allt detta var inte rak och med flera återfall i drogmissbruk. Men till sist var han fri:

”Den 11 maj stod jag och Isabella och kramades i en park i Stockholm. Det var över. Jag var fri. Tack Jesus! Djävulen hade inte längre någon fullmakt över mitt liv.

Jag hade vandrat i lydnad och lämnat Sebbe Staxx bakom mig. Och allt som han representerade. Jag hade lämnat hela min gamla identitet bakom mig. Jag hade lämnat alla mina ekonomiska tillgångar och all min världsliga status som hiphop-stjärna.

‘Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. 8Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus.'(Filipperbrevet 3:7-8) ”

Sebastian lever nu sedan några år ett helt nytt liv, han har bett dem han skadat genom sitt förflutna destruktiva liv om förlåtelse, inkl grannar och hans mor. Alla, även poliserna som många gånger fått gripa in mot honom och var skeptiska till en början ser nu att han är förvandlad.

Inte nog med det. Han använder nu sin begåvning i ljusets tjänst, han sjunger nya sånger och vittnar om sitt nya liv med Kristus. Han har fått en särskild karisma att nå dem som var i samma situation som han, kriminella, drogmissbrukare, unga som åker ut och in på SIS-hem utan att samhället tycks kunna hjälpa dem. Dem når han ut till. Boken innehåller flera vittnesbörd från dem som också fått sina liv förvandlade genom Sebastians vittnesbörd. Sebastian ser ropen på hjälp från många människor som fortfarande är kvar i samma situation som han var, ja som har det ännu värre. Han känner en kallelse att hjälpa dem.

Han samverkar nu med präster och pastorer från olika kyrkor för att vittna och ge vidare det han själv fått ta emot och har startat organisationen Heart of Evangelism.

Vi behöver evangelisation i den helige Andes kraft idag. Intellektuella argument för tron behövs också, det bygger upp och underlättar för dem som har svårt att tro, men utan det personliga vittnesbördet och öppenheten för den helige Ande blir det svårt att bryta igenom det motstånd som finns i kulturen. Därför behöver kyrkor över hela linjen, från Katolska kyrkan via Svenska kyrkan, frikyrkor och Pingst vara glada för sådana som Sebastian Stakset och understödja initiativ som hans.

En som insett detta är min vän sedan många år pastorn inom Evangeliska Frikyrkan Stefan Swärd. Han har tackat ja till att bli ordförande för Heart of Evangelism. Stefan har haft otaliga styrelseuppdrag i svensk kristenhet senaste 25 åren. Senaste åren har han och hans fru ägnat sig åt mission på Östermalm, berättar han på sin blogg. Men, konstaterar han, det har varit en uppförsbacke, det har visserligen blivit mycket förtroende och förtroendeuppdrag i stadsdelen, de har givit Alpha-kurser, men dörrar har ändå inte öppnats för ett genuint församlingsgrundande arbete som är det de brinner för. Man skall ju inte trampa på i gamla spår om det inte ger något. Ibland manar Anden till uppbrott och att göra något nytt. Gott att Stefan och hans hustru är lyhörda för en ny kallelse.

Det börjar bli sent på jorden nu. Vi har inte obegränsat med tid. Vi kan åka till månen, har förvärvat den mest fantastiska kunskap och teknik, men vi kan inte skapa fred på jorden, och vi kan inte ta hand om vår planet. Arter fortsätter att dö ut, isarna smälter med stigande temperatur. FN och EU är maktlösa. Också i vårt fina Europa lever flyktingar under de mest vidriga förhållanden i läger. Även i Sverige växer många barn upp under svåra förhållanden och rekryteras till droghandel och kriminalitet i olika gäng. Tryggheten som vi berömmer oss av att ha skapat kan inte alla ta del av.

Jorden har visserligen fått en andningspaus nu under Corona-pandemin, men alla åtgärder går ut på att fortsätta med business as usual när pandemin är över. Det är bedrägligt att lita till mänskliga trygghetssystem, varken de nya nationalpopulistiska auktoritära ledarna eller det marknadsliberala systemet har kapacitet att garantera vad de lovar.

Något mer måste till. Kristen evangelisation och mission har många ansikten och behövs i vårt samhälle. Kristna får inte dra sig tillbaka till privatsfären utan behöver ta ansvar i samhällsgemenskapen. Alla de personer jag refererat till i detta inlägg har på sitt sätt bidragit till den kristna evangelisationen:

• Joel Halldorf:  Civilsamhället och de små gemenskapernas betydelse.
• Påve em Benedictus XVI: Business as usual duger inte längre. Maning till de kristna att ta samhällsansvar
• Johan Huizinga: Kultur är mer än teknik och förfinad kunskap. Måste också integreras med etik, dygd, vishet. ”Kultur måste ha en metafysisk riktning, eller det finns inte någon kultur”
• Javier Monserrat: Intellektuella svårigheter för nutidsmänniskan att tro på Gud men en värld utan Gud inget fullgott alternativ
• Sebastian Stakset: Lyssna till Andens röst i ditt inre. Ta emot Jesus som förvandlar ditt liv. Evangelium här och nu åt dem som mest behöver det.

Vi får inte ha en för snäv definition av vad evangelisation är. Jag tror allting här ryms inom den vision påve Franciskus lagt fram i sin apostoliska maning Evangeliets glädje. Ett program som hela kristenheten kan låta sig inspireras av.

Jag tror också att evangelisationen idag måste bedrivas i ett ekumeniskt sammanhang. Gärna enskilda initiativ och församlingsbyggande, men samtidigt ett erkännande att vi kristna hör ihop och på olika sätt bidrar med våra nådegåvor till helheten. Ideologisk triumfalism som utesluter andra kristna är inte längre möjligt. De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och motstå allt nedsättande tal och generaliseringar om frikyrkor. Frikyrkorna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet. (Peter Hocken, ekumeniskt seminarium om Anden och kyrkan 2011)

Vi är många idag som träffas över samfundsgränserna och ber för Sverige och världen. Sverigebönen 6 juni är ett sådant tillfälle.

Ett annat tips: Nu i Corona-tider inbjuder Oas-rörelsen och prästen Hans Weichbrodt till ekumenisk bönevandring via Facebook varje torsdag kl 12.30. Jag var med förra torsdagen från Johannebergskyrkan i Göteborg.

Sebastian Stakset, undertecknad och Hans Weichbrodt, präst i Svenska kyrkan, OAS-rörelsen. Från en ekumenisk träff i S:ta Clara kyrka våren 2020.