Folket i Nineve var hedningar utifrån ett judiskt perspektiv. Ändå leder Jonas profetia till att hela staden fastar och gör bot. Bön och bot hör människan till utifrån ett universellt skapelse-perspektiv. Nineveborna behövde inte vara judar och omskära sig för att kunna ta till sig detta.

Påven liknar den nuvarande corona-pandemin vid situationen i Nineve, den kom som en överraskning:

“Since there was ‘some pandemic,’ we do not know, in the city of Nineveh, a ‘moral pandemic’ perhaps, [the city] was just about to be destroyed. And God sent Jonah to preach: prayer and penance, prayer and fasting. Faced with that pandemic, Jonah was frightened and ran away. Then the Lord called him for the second time and he agreed to go and preach…  We, last year, or rather in November of last year, did not know what a pandemic was: it came like a flood, it came suddenly.”

Påve Franciskus sade att världen nu kanske vaknar upp och ser att det finns fler pandemier i världen än bara coronaviruset som orsakar stort lidande.  Första kvartalet i år dog 3,7 millioner människor av hunger, påpekade han.

“This prayer today to ask the Lord to stop this pandemic must make us think of the other pandemics in the world. There are many! The pandemic of wars, hunger and many others… God stop this tragedy. Stop this pandemic. May God have mercy on us and also stop other bad pandemics: that of hunger, that of war, that of children without education.” (ord vid mässan i S:ta Marta 14 april)

Påven syftade på att han hade accepterat ett initiativ av en interreligiös kommitté som bildades då han besökte Förenade Arabemiraten 2019 att utlysa en gemensam dag för bön, fasta och botgöring den 14 maj.

Cardinal Miguel Angel Ayuso Guixot leads the committee, which is made up of members belonging to Christian, Muslim, and Jewish faiths. Cardinal Ayuso said in an interview with Vatican Insider May 12 that the worldwide day of prayer will not involve any sort of public gathering in order to help prevent the spread of the coronavirus, but invites each person to pray according to their own tradition.

“It is not a question of organizing, nor will it be organized with anything public or shared. Each one on that day will be able to turn his prayer to God to save and protect humanity from this terrible epidemic.”

Stefan Gustavsson tar i en ledare i Världen idag upp faran med ett sådant initiativ: Att det kan framstå som en allmän synkretistisk bekännelse, var och en blir salig på sin tro och distinktionen mellan skapelse och frälsning suddas ut. Ni får läsa Stefans ledare i sin helhet, så ser ni hur han resonerar.  Låt oss ta några citat från Stefans artikel och jämför med vad påve Franciskus säger:

S: Att vi som mänsklighet lär oss att leva tillsammans i fred är självklart något behjärtansvärt… Utifrån skapelsen är vi alla ett, skapade till Guds avbild och därför med samma status och värdighet. På det planet hör vi djupt samman som mänsklighet. Samma sak gäller synden. Vi har alla del av upproret mot Skaparen och utifrån oss själva har ingen av oss kvar gudskontakten. Också som syndare hör vi djupt samman som mänsklighet.

F: We are all united as human beings, as brothers, praying to God, according to our culture, according to our own tradition, according to our beliefs, but brothers and praying to God. This is the important thing.

S: Frälsningen är universell i sitt erbjudande: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Erbjudandet är universellt, men måste tas emot. Det finns en skiljelinje mellan dem som ”tror på honom” och de som inte gör det. Mellan att vara ”i Kristus”, för att tala med Paulus ord, och att inte vara det. Den distinktionen suddas ut allt mer i dag. Påven talar ofta om alla människor som Guds barn, trots att det är ett uttryck som i Nya testamentet enbart används om dem som tror på Jesus. Så är det också i en del protestantiska sammanhang där man tonar ner – eller helt förnekar – behovet av frälsning genom tro på Jesus…

F: This interfaith day of prayer, fasting, and charity is not an expression of religious relativism, but a day of fraternity and prayer… Perhaps there will be someone who will say: ‘This is religious relativism and it cannot be done.’ But how can we not pray to the Father of all?

Everyone prays as he knows, how he can, as he has received from his own culture. We are not praying against each other, this religious tradition against this, no.

Stefan sammanfattar sin farhåga: ”Arbetet för fred och förståelse är viktigt i en värld som söndras av konflikter och oförsonlighet. Men det arbetet måste ske utan att de avgörande skillnaderna mellan religionerna slätas över, eller att sanningsfrågan om vem Jesus är förtigs, eller att det osynliggörs att det är skillnad mellan att be i Jesu namn jämfört med alla andra namn.”

Om Katolska kyrkan vore otydlig och vag i sin förkunnelse av Jesus Kristus skulle jag förstå Stefan. Men påve Franciskus är helt Kristus-centrerad, och det är utifrån precis det perspektivet som han utan farhåga vänder sig till hela världen.  Han leder en kyrka vars portalparagraf lyder:

”Folkens ljus är Kristus. Därför önskar detta i den Helige Ande församlade koncilium enträget, att genom hans härlighet, som avspeglar sig i Kyrkans ansikte, upplysa alla människor genom att förkunna evangeliet för allt skapat.” (Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium p 1.)

Det är samme påve som i den apostoliska maningen Evangeliets glädje (Evangelii Gaudium) uppmanar alla kristna till en frimodighet i evangelisationen:

1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.

2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.
Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.

3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ”Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt”. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varje gång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet. Kristus som uppmanat oss att förlåta varandra ”sjuttio gånger sju gånger” (Matt 18:22) har gett oss ett exempel eftersom han har förlåtit oss sjuttio gånger sju gånger. Upprepade gånger har han burit oss på sina axlar. Ingen kan ta ifrån oss den värdighet han har gett oss som gåva i sin gränslösa och aldrig sviktande kärlek.

Med en ömhet som aldrig kan göra oss besvikna men som alltid kan fylla oss med glädje igen gör han det möjligt för oss att lyfta huvudet och börja om. Vi ska aldrig fly bort från Jesu uppståndelse, vi ska aldrig ge upp vad som än händer. Må ingenting annat än hans liv som manar oss att vandra vidare vara vår inspiration. (EG pp 1-3)

Stefan nämner i ledarartikeln att också många kristna blir diffusa kring att hålla fast vid Kristus som vägen till Gud. Påven är inne på samma sak då han nämner att det är en fara också för troende att anamma andra tänkesätt och låta tron svalna.

Det finns ingen motsättning mellan att förkunna Kristus och att söka samförstånd med alla människor av god vilja. Jesus säger att vi skall vara fromma som lamm och listiga som rävar. Fromma som lamm: Respektera andra, visa kärlek utan missunnsamhet och misstanke. Listiga som rävar: Att inte låta sig utnyttjas, inte ”kasta pärlor för svinen”. Inte agera som nyttig idiot åt andra bara för att man är godtrogen.

Båda attityderna, fromhet och listighet behövs. På en skala mellan fromhet och listighet är idealet kanske att ligga lite närmare fromhet än listighet. Varför det och inte exakt i mitten? Låt oss dra en parallell till Aristoteles dygdetik.  Enligt honom är dygderna medelvägar mellan två laster som kännetecknas av överskott respektive brist. Dygden generositet är medelvägen mellan lasten snålhet och lasten slöseri. Dygden mod är medelvägen mellan lasten feghet och lasten dumdristighet (övermod).

Tillämpar vi det skulle vi kunna säga att ännu längre ut på skalan bortanför fromhet ligger ängslan att inte vara tillräckligt from och snäll till den grad att man utplånar sig själv. Om jag säger att Jesus är vägen till Gud och att det är något som är bra för min medmänniska också är jag rädd att kränka hen.

Åt andra hållet bortanför listighet ligger en överdriven ängslighet att inte vara tillräckligt tydlig.  Om jag för mycket söker efter det som förenar och inte framhåller att min medmänniska har en brist, så är jag ängslig att budskapet inte går fram och att andra skall tro att jag inte tycker det är så viktigt med Jesus.

Att vara samtidigt from som ett lamm och listig som en räv kan vi då se som dygden som ligger mellan dessa ytterligheter. Påven lutar sig kanske då mera åt det fromma och söker kontakt med alla människor med risk att bli missförstådd om budskapets tydlighet, medan Stefan betonar tydligheten i det fundamentala budskapet, explicit ideologiskt uttolkat som skiljande ut kristna från andra, och tar risken att han isolerar sig och inte når fram till medmänniskorna.

Jag tror påven väljer rätt väg. Dygden ligger inte exakt mitt emellan ytterlighetslasterna, utan lite närmare överskotts-alternativet än brist-alternativet. Hellre lite mer medmänsklighet och dela det gemensamma än motsatsen. Är jag trygg i min egen tro kan jag vara generös. Tids nog kommer det riktiga tillfället att vara explicit.