31 augusti utsåg påven ärkebiskop Pietro Parolin till statssekreterare i Vatikanen. Han efterträder i oktober kardinal Tarciso Bertone som haft denna post som närmast kan liknas vid Vatikanens statsminister sedan 2006.
Parolin är en ansedd och skicklig diplomat och valet av honom lovordas av den diplomatiska kåren. ”Han är en ytterst kompetent, seriös och mycket erfaren diplomat. Han är orädd och öppen i samtalen, och mycket trevlig”, säger Sveriges Vatikanambassadör Ulla Gudmundson till Signum. Storbritanniens Vatikan-ambassadör Nigel Baker är också mycket positiv till valet. I en notis i Vatican Insider hälsar han honom hem till Rom. Han skriver att Parolin verkligen inte stämmer in på stereotypi-bilden av en diplomat som springande på coctailpartyn och undertecknare av protokoll bara för formens skull. Parolin är en effektiv diplomat vars verksamhet gör skillnad.
Baker citerar vad Parolin nyligen sade i en intervju i en Venezuelansk tidning, Diario Cattolico angående målsättningen med den Heliga Stolens diplomati:
”In a few sentences he explained what Holy See diplomacy is for: ‘to strive for peace in the midst of the diversity that exists in this multipolar world‘. He set it in context: ‘Vatican diplomacy is concerned with the common good of humanity‘. He explained the modus operandi: ‘Bringing everyone’s differences together to make them strong points for the whole of humanity instead of causes for division‘. And he assessed the tools at his disposal: ‘an international diplomatic presence … our network of Nuncios‘ ”
Parolin har själv varit nuntie (Vatikanens diplomatiska sändebud) i Venezuela sedan 2009
Den Heliga Stolens diplomatiska nätverk och kontakter är ett formidabelt redskap om det används effektivt, säger Baker. Och påve Franciskus verkar ha en klar målsättning, särskilt när det gäller visionen om fred i världen och här har den Heliga Stolens diplomati verkligen förutsättningar att åstadkomma objektiva förändringar. Bl.a. därför har vi ambassad i Vatikanen skriver Baker.
Det var en mäktig och gripande upplevelse att vara med om det som hände globalt i världen med en böndag för fred i Syrien, Mellanöstern och hela världen. Det tror jag både de 100.000 på Petersplatsen och de som medverkade i olika bönevakor världen över eller fastade och bad privat håller med om.
Att påven med så kort varsel (han utlyste böndagen i samband med Angelus 1 september) visar på något av situationens allvar. Vi har alla ansvar för freden, och läget i Syrien redan som sådant, och med risk för militära ingripanden från väst är en ödesfråga, då situationen är labil och man vet inte i vilken riktning en okontrollerad utveckling kan ta. Spänningarna inom Syrien och i Mellanöstern är starka, och varje angrepp från Väst kommer sekundärt att drabba de redan hårt utsatta kristna i regionen. De sammanknippas automatiskt med det kristna Västerlandet och risken är stor för vedergällningsaktioner mot dem liksom mot Israel. Sedan finns det stora ekonomiska och politiska intressesfärer som krockar med varandra där USA och Ryssland står emot varandra.
Vi vill inte ha tillbaka det kalla kriget, ännu mindre en labilitet som ökar risken för världskrig. Då är det mycket viktigt att samlas och be och besinna situationens allvar och att vi alla har ett ansvar för freden. Påven inbjöd inte bara katoliker och alla kristna, utan också människor tillhörande andra religioner och alla människor av god vilja att delta på det sätt de kan. ”Mänskligheten behöver se dessa fredssträvande handlingar och lyssna till hoppets och fredens ord”, sade påven.
Betrakta under andakt och bön denna videoupptagning av fredsvigilian på Petersplatsen den 7 september 2013
Påven har starkt fördömt attackerna med kemiska vapen mot civilbefolkningen i Syrien, men varnar samtidigt för ett militärt ingripande som USA propagerar för. I ett brev, adresserat till Rysslands president Vladimir Putin som står som värd för G20-mötet, skrev påven att ett anfall skulle vara fruktlöst. ”Till de närvarande ledarna, till varenda en, gör jag en uppriktig vädjan: Försök hitta vägar för att överbrygga motsättningarna och lägg åt sidan de fruktlösa försöken att hitta en militär lösning.”
Kommer världens ledare att lyssna, eller kommer man att prioritera de egna ekonomiska och politiska särintressena framför engagemanget för freden och den lidande civilbefolkningen i Syrien? President Obama hör till dem som driver frågan om en attack mot Syrien för att markera att Världssamfundet inte accepterar att kemiska stridsmedel används, men påven är kritisk till att använda våld, vilket är ett utslag av människans själviskhet och ett nederlag för mänskligheten. Påven reflektion under vigilian här. Detta videoreportage från CNS tar upp skillnaden i synsätt mellan president Obama och påven:
Situationen påminner om Irak-kriget, då påven Johannes Paulus II också avrådde från miltärt våld. Påve Franciskus agerande för freden ligger i linje med en utveckling som är kontinuerlig med hur tidigare påvar agerat för fred. Se detta intressanta reportage som ger en historisk återblick:
Själv deltog jag i bönevakan i Katolska domkyrkan. En reflektion jag gjorde i samband med det var att om vi kristna skall kunna vara verkliga fredsbärare i världen, så måste vi dels vara försonade med våra medmänniskor och oss själva och ha fred i våra egna hjärtan, dels vara uppfyllda av det hopp för framtiden som den kristna tron ger oss själ att hysa.
Här några av de bibeltexter vi mediterade över och böner som frambars under kvällen:
Apg 9:3-8
När Saul på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen. Han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”
Han frågade: ”Vem är du, herre?” – ”Jag är Jesus, den som du förföljer.
Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra.”
Hans reskamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen. Saul reste sig upp, men fast hans ögon var öppna kunde han inte se. De tog honom då vid handen och ledde honom in i Damaskus.
Bön:
O fredens Furste, vi kommer inför dig
med sorg och medvetna om vår egen synd.
Vi vet att vi är alla skyldiga till hat och förakt,
men vi ber om din barmhärtighet och förlåtelse.
I Syrien lider millioner av våra bröder och systrar svårt.
Vi vet att det är Du som vänder våra hjärtan mot fred.
Vänd din blick till Syrien, så nära den trakt där du själv växte upp och verkade.
Sätt en gräns för våldet och lidandet.
Hjälp oss alla att göra vad vi kan, fysiskt, moraliskt, legalt,
för att stödja dialog, främja försoning och rättvisa.
Stoppa det fruktansvärda våldet som riktas mot så många syrier från olika håll, och vänd deras hjärtan till förlåtelse, medlidande och kärlek.
Öppna våra hjärtan att se behovet hos alla flyktingar.
Hjälp oss att se att de är våra bröder och systrar i nöd,
du var själv en gång flykting tillsammans med Maria och Josef.
Och mest av allt gör att vi inte åstadkommer mer våld och lidande mot ett folk som redan lidit så mycket.
————————————– Jes 2:2, 4-5
Den dag skall komma
då berget med Herrens tempel
står där orubbligt fast,
högst av bergen, överst bland höjderna.
Alla folk skall strömma dit,
Han skall döma mellan folken,
skipa rätt bland alla folkslag.
De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra
och aldrig mer övas för krig.
Kom, alla av Jakobs ätt,
låt oss vandra i Herrens ljus!
Bön: (Påve Joh Paulus II´s bön vid besök i Hiroshima)
Skapare av natur och mänsklighet
av sanning och skönhet,
Hör min röst
ty det är rösten hos alla dem
som fallit offer för alla krig,
och allt våld mellan människor och nationer.
Hör min röst
ty det är rösten av alla barn som lider
och som i framtiden kommer att lida,
när människor förlitar sig på vapen och krig.
Hör min röst
när jag ber dig ingjuta i alla människors hjärtan
fredens vishet, rättvisans kraft och gemenskapens glädje.
Hör min röst
ty jag talar för all de människor i alla länder och alla tider
som inte önskar krig och som är beredda att gå fredens väg.
Hör min röst
och ge insikt och styrka så att vi alltid kan möta hat med kärlek,
orättvisa med rättvisa, nöd med offervillighet, krig med fred
O Gud hör min röst och ge världen din eviga fred
AMEN
————————————————– Sak 9:9-10
Ropa ut din glädje, dotter Sion,
jubla, dotter Jerusalem!
Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han, ridande på en åsna,
på en ung åsnehingst.
Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim,
alla hästar i Jerusalem.
Krigets vapen skall förintas.
Han skall förkunna fred för folken,
och hans välde skall nå från hav till hav,
från floden till världens ände.
Allsmäktige evige Gud, källan till all tröst och medlidande,
Löftet om din barmhärtighet och frälsande hjälp fyller våra hjärtan med hopp.
Bön
Hör ropen från folket i Syrien och de som är utsatta för krig och våld i hela världen;
Kom med helande till dem som lider under våldet,
Trösta dem som sörjer sina döda.
Omvänd hjärtana hos dem som har tagit till vapen
och styrk beslutsamheten hos dem som vill verka för fred.
O hoppets Gud och barmhärtighetens Fader,
Din Helige Ande inspirerar oss att se bortom oss själva och våra egna behov.
Inspirera ledare att välja fred framför våld
Och att söka försoning med fiender.
Inspirera Kyrkan över hela världen till medlidande med det lidande folket och fyll oss med hopp om en framtid i fred byggd på rättvisa för alla.
Vi ber detta genom Jesus Kristus, Fredens Furste och Världens Ljus som lever och råder i evigheters evighet.
AMEN.
————————————
Joh 20:19-29
På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.”
Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren.
Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”
Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande.
Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom.
De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”
En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.”
Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!”
Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.”
Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.”
Bön (efter d H Fraciskus)
O Herre, gör mig till ett redskap för din frid.
Där hat finns, låt mig få föra dit kärlek.
Där ondska finns, låt mig få komma med förlåtelse.
Där oenighet finns, låt mig få komma med enighet.
Där tvivel finns, låt mig få komma med tro.
Där osanning finns, låt mig få komma med sanning.
Där förtvivlan finns, låt mig få komma med hoppet.
Där sorg finns, låt mig få komma med glädjen.
Där mörker finns, låt mig få komma med ljuset.
O gudomlige Mästare, låt mig sträva inte så mycket
efter att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket efter att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket efter att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge, som man får,
genom att förlåta, som man blir förlåten,
och genom att dö, som man uppstår till det eviga livet.
Idag är det en global bönedag för fred i Syrien, Mellanöstern och hela världen. Det var påve Franciskus som utlyste den i samband med förra söndagens Angelus och han inbjöd inte bara katoliker och alla kristna, utan också människor tillhörande andra religioner och alla människor av god vilja att delta på det sätt de kan.
Många kristna kommer att samlas till bönevakor ikväll, samtidigt som det är en bönevaka på Petersplatsen kl 19.00 som leds av påve Franciskus. I Katolska Domkyrkan i Stockholm är det ekumenisk bönevaka kl 19.00 och i Trefaldighetskyrkan i Uppsala likaså. Ordningen för gudstjänsten på Petersplatsen i korthet:
17:45: Ca 50 präster finns tillgängliga på Petersplatsen för bikt. Påven har önskat att Försoningens sakrament skall finnas tillgängligt hela kvällen därför att ”sann fred har sin källa i ett hjärta som är försonat med Gud och med sina bröder och systrar”.
18:30 Påvens kallelse till böndagen, talet från Angelus 1 september läses upp.
19:00 Bönevigilian börjar.
Påven hälsar de församlade, man räknar med att det blir väldigt många
Hymnen Veni Creator Spiritus sjungs och åtföljs av en bön till Maria, Fredens Drottning.
Rosenkransbön.
Reflektion av påve Franciskus
Tillbedjan av den heliga Sakramentet
Ordets liturgi, evangelietext är Joh 20:19-29, tillbedjan i tystnad.
Påven har starkt fördömt attackerna med kemiska vapen mot civilbefolkningen i Syrien, men varnar samtidigt för ett militärt ingripande som USA propagerar för. I ett brev, adresserat till Rysslands president Vladimir Putin som står som värd för G20-mötet, skrev påven att ett anfall skulle vara fruktlöst. ”Till de närvarande ledarna, till varenda en, gör jag en uppriktig vädjan: Försök hitta vägar för att överbrygga motsättningarna och lägg åt sidan de fruktlösa försöken att hitta en militär lösning.” Den katolska biskopskonferensen i USA har uppmanat president Obama och USA´s kongress att inte använda militärt våld i Syrien. Presidenten för Katolska kyrkans europeiska biskopskonferens (CCEE) ärkebiskopen i Budapest kardinal Péter Erdő har tillsammans med det ekumeniska Conference of European Churches (CEC), biskopen av Guildford, Christoffer Hill gjort ett uttalande. Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift har likaså publicerat ett uttalande.
Kristna i Syrien är starkt övertygade om att en militär attack utifrån för att straffa Syrien för kemvapenattacken mot civilbefolkningen skulle vara kontraproduktiv och inte leda till något gott. För de kristna skulle det innebära att de kommer i en ännu värre position.
Om fasta
Påven har bett katolikerna att också fasta i samband med böndagen. Bön och fasta hör ihop. I detta fall handlar det inte om hälsovård som med 5:2 dieten, utan fastan har en andlig innebörd. Fast på sätt och vis är det ändå hälsovård: Låt mig citera kyrkofadern Basileos den Store: ”Kroppens fasta är mat för själen”. Fasta i denna mening innebär alltid att det sker i samband med bön. I Katolska kyrkan finns två liturgiskt påbjudna fastedagar: Askonsdagen och Långfredagen som inleder resp avslutar fastetiden. Enl anvisningar innebär det att man får äta högst en fullständig måltid under dagen och avstå från kött. Fastan för Syrien idag är inte obligatorisk, var och en följer sitt samvete. Fasta kan innebära allt från att fullständigt avstå från mat till att uppoffra något, t.ex. avstå från kött, efterrätt, även andra aktiviteter än mat, t.ex. minska på TV-tittande etc. Det viktiga är att det är en verklig uppoffring som innebär ett mott av hunger och självövervinnelse.
Det är ett viktigt och steg påven tar genom att inbjuda alla till världsvid samfälld bön lördag den 7 september. Han inbjuder inte bara katoliker, utan alla kristna, människor från andra religioner och alla människor av god vilja att delta på det sätt de kan. Det var under förra söndagens Angelus han lät meddela detta.Påven ber också katolikerna att fasta i samband med bönen, och att man anordnar lokala bönesamlingar i sina församlingar parallellt med att man samlas på Petersplatsen, vilket kommer att ske från kl 19.00 fram till midnatt. Man samlas i en anda av bön och botfärdighet och ber om fredens gåva över Syrien och över varje stor konflikt i världen.
”Mänskligheten behöver se dessa fredssträvande handlingar och lyssna till hoppets och fredens ord”, sade påven. Det blir ett dramatiskt tecken denna lördag: Påve Franciskus på Petersplatsen, och kristtrogna med honom över hela världen i bön och fasta för fred i Syrien och hela världen.
Citat från påvens Angelus-predikan:
”Today, dear brothers and sisters, I wish to make add my voice to the cry which rises up with increasing anguish from every part of the world, from every people, from the heart of each person, from the one great family which is humanity: it is the cry for peace! It is a cry which declares with force: we want a peaceful world, we want to be men and women of peace, and we want in our society, torn apart by divisions and conflict, that peace break out! War never again! Never again war! Peace is a precious gift, which must be promoted and protected…
I appeal strongly for peace, an appeal which arises from the deep within me. How much suffering, how much devastation, how much pain has the use of arms carried in its wake in that martyred country, especially among civilians and the unarmed! I think of many children who will not see the light of the future! With utmost firmness I condemn the use of chemical weapons: I tell you that those terrible images from recent days are burned into my mind and heart. There is a judgement of God and of history upon our actions which is inescapable! Never has the use of violence brought peace in its wake. War begets war, violence begets violence.With all my strength, I ask each party in this conflict to listen to the voice of their own conscience, not to close themselves in solely on their own interests, but rather to look at each other as brothers and decisively and courageously to follow the path of encounter and negotiation, and so overcome blind conflict. With similar vigour I exhort the international community to make every effort to promote clear proposals for peace in that country without further delay, a peace based on dialogue and negotiation, for the good of the entire Syrian people…
What can we do to make peace in the world? As Pope John said, it pertains to each individual to establish new relationships in human society under the mastery and guidance of justice and love.
All men and women of good will are bound by the task of pursuing peace. I make a forceful and urgent call to the entire Catholic Church, and also to every Christian of other confessions, as well as to followers of every religion and to those brothers and sisters who do not believe: peace is a good which overcomes every barrier, because it belongs all of humanity!
I repeat forcefully: it is neither a culture of confrontation nor a culture of conflict which builds harmony within and between peoples, but rather a culture of encounter and a culture of dialogue; this is the only way to peace.
May the plea for peace rise up and touch the heart of everyone so that they may lay down their weapons and let themselves be led by the desire for peace.”
Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift har publicerat ett uttalande med anledning av USA´s hot om ett missilangrepp mot Syrien. I uttalandet som publicerades idag på kommissionens hemsida ifrågasätts om man kan skydda kvinnor, män och barn i Syrien från vidare övergrepp från Assad-regimen genom ett intensivt men begränsat anfall mot strategiska mål.
Visserligen är användandet av kemiska vapen, som Assad-regimen med all sannolikhet verkar ha gjort sig skyldig till, ett brott mot internationella överenskommelser, men internationell rätt förbjuder också militär vedergällning om det inte sker i självförsvar. Därför menar man att en intervention från USA också är olaglig enligt folkrätten.
Min anmärkning: Fast president Obamas argumentation har gått ut på att i nästa steg kan USA anfallas med kemiska stridsmedel, därför är det frågan om förebyggande självförsvar. Man kan ju diskutera etiken i detta, och folkrättsexperter kan säkert ha olika synpunkter på argumentationen.
Uttalandet fortsätter med att man citerar påven (mina markeringar):
”Det tilltagande våldet i ett krig mellan bröder och systrar, massakrer och illdåd som vi alla har kunnat se fruktansvärda bilder av under de senaste dagarna, driver mig att än en gång höja min röst för att vapnen ska tystna. Det är inte konflikten som erbjuder hopp om att lösa problemen, utan snarare förmågan att mötas och föra en dialog.” Så sade påven Franciskus i en appell under Angelusbönen den 25 augusti och i mötet med kung Abdullah II av Jordanien några dagar senare betonade han att ”Dialog och förhandlingar är den enda vägen för att få slut på konflikten och våldet i Syrien.”
Skadan är redan skedd. Landet är sönderslaget av inbördesstrider och miljontals syrier är på flykt undan misär och våld. Vari består då rättfärdigheten att bomba sönder ytterligare delar av landet där det är ofrånkomligt att människor återigen blir lemlästade, hemlösa och får sätta livet till?
Påven Johannes Paulus II hävdade att alla krig är ett misslyckande för mänskligheten. Om president Assad har använt kemiska vapen mot sin egen befolkning har han begått ett brott mot mänskligheten. Han bör i så fall ställas inför rätta vid den internationella brottmålsdomstolen. Men president Assads eventuellt kriminella handlingar rättfärdigar inte att stater i väst ensidigt tar på sig rollen att bestraffa och begå nya våldshandlingar mot samma offer igen – i all synnerhet som den yttersta förövaren, president Assad, uppenbarligen ska få gå fri. Logiken blir att han ska straffas, men inte avsättas, och civilbefolkningen ska få betala priset.Konsekvenserna blir oöverblickbara, inte bara för den syriska befolkningen, utan för hela regionen. Vi vet inte mot vilka Assad kommer att ta ut sin hämnd. USA:s riktade anfall kan bli en tändande gnista för ett storskaligt krig i hela regionen.
Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift, uppmanar därför i linje med påven Franciskus att alla krafter riktas in på diplomatiska förhandlingar och dialog och förespråkar att FN:s Säkerhetsråd får spela sin roll fullt ut.
2 september 1304 överlämnades som gåva från norske kungen till biskopen i Skara. Biskop Brynolf hade bland annat visat gästfrihet mot en landsflyktig biskop från Nidaros och när Stavangers domkyrka brann ned bidrog han ekonomiskt att återuppbygga den. Som tack fick han av norske kungen en dyrbar relik: I ett silverskrin överlämnades en tagg ur Kristi törnekrona till biskop Brynolf i Lödöse vid gränsen mellan Norge och Sverige. Biskopen som var en stor diktare skrev ett vackert officium till den kostbara relikens ära. Här en av stroferna:
Herrens törne, dyr relik
Västergötland vunnit
Evighetens blomma bär
törnet som sin krona
Livets Herre liv beskär
vill från död oss skona
Den 2 september 1304 överlämnades gåvan, vilket blev en stor vallfärdsdag, då många pilgrimer sökte sig till Skara domkyrka, där törntaggen förvarades i ett genomskinligt kärl av kristall till reformationen. Fram till femhundratalet förvarades törnekronan i Konstantinopel. Men då pantsattes den hos en köpman i Venedig, som i sin tur sålde den till den franske kungen Ludvig IX, som lät bygga det undersköna Sainte Chapelle utanför Paris, där reliken vördades. Taggar skänktes bort åt olika håll och så en gång till den norske kungen. Var törntaggen finns idag är okänt.
I det tredje mysteriet i den smärtorika rosenkransen betraktar vi Jesu törnekröning.
I helgen var jag i Gävle på inbjudan av min gode vän pater Damian, kyrkoherde i St Pauli katolska församling. Han hade inbjudit mig m.fl att vittna om tron i samband med en evangelisationskampanj. På lördagen var det torgmöte på Stortorget.
Att lämna kyrkorummet och på detta sätt gå ut på gator och torg för att komma i närkontakt med människor är en dimension av den Nya evangelisationen som blivit ett begrepp i Katolska kyrkan. Det var påve Johannes Paulus II som först använde begreppet vid ett besök i Nowa Huta, Polen 1979.
En del katoliker är fortfarande negativa till denna form av evangelisation, det är en snobbig attityd som går ut på att vi katoliker skall hålla oss för goda att syssla med sådant vi ofta sammanknippar med frikyrkorna. Jag möter inte sällan den attityden hos en del präster. Så inte hos p Damian, Nigeriafödd och som avgjorde sig för Kristus genom kontakten med den Karismatiska förnyelsen och blev sedan präst inom missionskongregationen S:t Paulus missonärer (MSP). (Jag har f.ö. ett finger med i spelet att han och hans ordensbröder kom till Sverige genom att jag träffade en präst från S:t Paulus missionärer vid en internationell karismatisk konferens i Fiuggi, Italien 1998). P Damian säger att det man nu gjort i Gävle planerar man att fortsätta med i andra större orter i Gävleborgs län. Det är vårt sätt att praktiskt visa vad den nya evangelisationen kan innebära.
En annan präst som jag också tror har ett hjärta som brinner för evangelisationen är p Klaus Dietz, SJ i S:ta Eugenia. Nyligen intervjuades han i Dagen med anledning av att S:ta Eugenia är en livaktig Stockholmsförsamling som har växt med 1000 personer sista fyra åren. Eugeniaförsamlingen har en livlig utåtriktad verksamhet på det socciala området, flyktingarbete, bland prostituerade, hemlösa, och man samarbetar ekumeniskt med andra församlingar, som t.ex. S:ta Clara i Stockholms city. Dock gillar p Klaus inte uttrycket ”Ny evangelisation”, för det är samma evangelisation som Jesus alltid har kallat oss till från första början, menar han. Han vet vad han talar om, han tillhör ju Jesu Sällskap (Jesuiterna) för vilka missionen är en hjärtesak. I Sverige idag ägnar de sig mycket åt intellektuellt arbete och undervisning, t.ex. tidskriften Signum och teologiska högskolan Newmaninstitutet. Och visst har han en poäng i detta: Ett av ledorden för de teologer som inspirerade Andra Vatikankonciliet var ju åter till källorna. Och visst är det till källorna vi återvänder när vi talar om Ny evangelisation. Jesus ägnade en stor del av sin verksamhet avv vara ute bland folk och i närkontakt med dem. Skulle han komma åter idag skulle han säkert inte nöja sig med att träffa oss kristna i slutna rum.
Nu pågår Världspingstkonferensen i Malaysia. Enl Dagen deltar från Sverige bl.a. Pelle Hörnmark, direktor för Pingst – fria församlingar i samverkan och Peo Larsson.
” Varje församling borde sjuda av Andens liv i uthållig bön om ett större Andens genombrott… Pingstväckelsens iver att söka sig tillbaka till de apostoliska rötterna behöver leva och påverka andra kristna. Det utesluter inte nyfikenhet inför vad de äldre kyrkorna rymmer för insikter, andlig erfarenhet och djuplodande bibelarbete.”
Pingströrelse-pionjärer som David du Plessis och Lewi Pethrus har inte varit isolationistiska utan välkomnat och känt igen Andens verk oberoende av i vilket samfundssammanhang det skett. Djurfeldt påpekar att Lewi Pethrus var starkt positiv till andeutgjutelsen bland katolikerna. Han avslutar krönikan med följande ord:
”Inget skapar större möjlighet till kristen enhet än vårt gemensamma ursprung. Alla bottnar vi i pingstundret.”
Tillbaka till källorna, bibeln och kyrkofäderna, det var också en huvudpunkt för många av de teologer som banade vägen för Andra Vatikankonciliet.
Pingstundret, det vi alla bottnar i som Djurfeldt säger bör vi fortsätta att be om och ta emot och verka i de frukter som över 100 år av pingstkarismatisk förnyelse fört med sig.
1900-talet kom att bli den Helige Andes århundrade. Vid seklets början, nyårsdagen 1901 bad påven Leo XIII att den Helige Ande skulle komma med ny kraft över Kyrkan, och i sitt privata kapell sjöng han hymnen VENI CREATOR SPIRITUS!
Helt överraskande, som kan tyckas som ett svar på hans bön började andeutgjutandet på Azuza street i Los Angeles under ledning av William J Seymour, uppvuxen i ett katolskt hem. Detta var början till Pingströrelsen som spred sig över hela världen, men även på andra orter, oberoende av Azuza Street skedde en andeutgjutelse på motsvarande sätt.
Efter några årtionden började även äldre protestantiska, anglikanska, metodistiska, baptistiska m.fl. samfund få del av andeutgjutelsen och slutligen precis efter Andra Vatikankonciliets slut också Katolska kyrkan. Vi talar om den pingstkarismatiska förnyelseströmmen som är den i särklass största enskilda förnyelserörelsen inom kristenheten under sista 100 åren. Av 2 miljarder kristna i världen är c:a 1 miljard katoliker. 12% (120 miljoner) av dessa är involverade i karismatisk förnyelse. Av
1 miljard icke-katoliker är c:a 40% (400 miljoner) involverade i karismatisk förnyelse eller Pingströrelsen. Under loppet av 100 år har 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse.
Alla de sammanhang där Anden utgjutits på detta sätt har oberoende av samfund många gemensamma drag:
– Det är i samtliga fall gräsrotsrörelser
– De karakteriseras av stark kärlek, glädje och en inriktning på evangelisation
– Kreativitet och nyutveckling när det gäller musik, sång, tillbedjansformer.
– Ökad medvetenhet om de eskatologiska frågorna
– De andliga nådegåvorna är vanligt förekommande
– Kommunikation, nätverk över samfundsgränser som ökar ekumeniken
– De flesta möter också negativism och kritik, ibland också förskjutande av de egna samfunden. Unikt för Katolska kyrkan är att dess högsta ledning, med alla påvar alltifrån Paulus VI varit positiva till den karismatiska förnyelsen och uttalat sitt stöd.
– Andeutgjutelsen beskrivis som Andens dop.
Det blir allt tydligare för fler och fler att Andens dop är en integrerad del av en fullständig kristen initiation, ej enbart en speciell spiritualitet förbehållen några få. Så länge inte detta slagit igenom i hela kristenheten är det nödvändigt att Pingströrelsen och Karismatisk förnyelse är trogna sin ursprungliga kallelse att leva och främja Andens fulla liv i hela kristenheten. Kardinal Suenens beskrev en gång Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan på så sätt att dess mål var att avskaffa sig själv, nämligen den dag då livet i den Helige Ande är så integrerat i Kyrkans liv att det inte behövs någon särskild förnyelse.
Anden talar tydligt till församlingarna idag om att splittringen bland kristna är ohållbar, och att arbetet för enheten har högsta prioritet, inget att sköta halvhjärtat med ena handen. En del motstår detta med trubbig envishet och isolerar sig själva från en kristenhet som innefattar också Katolska kyrkan. Jag tänker på vissa debattörer på Aletheia.se. För dem har inte enheten första prioritet, utan att till varje pris isolera sig från samröre med Katolska kyrkan. I rättvisans namn skall sägas att det finns katoliker som med samma envisa trubbighet tar avstånd från ekumenik på lika villkor med andra kristna. Men säg den förnyelseprocess som inte också möter motstånd…
Det finns något angeläget som säger oss kristna att nu är tiden inne för enhet. Splittringen har uppnått bäst före-datum. Lutherjubileet 2017 kan bli ett tillfälle att sätta punkt för den. Tidens tecken är tydliga och profetia saknas inte.
Raniero Cantalamessa, det påvliga hushållets predikant som nyligen besökte Europakonferensen, var med på den karismatiska konferensen i Kansas City 1977 med 40 000 deltagare från hela kristenheten. Där framfördes en profetia som gjorde starkt intryck: ”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten…”. Människor föll på knä och grät över splittringen i Kristi kropp, ett profetiskt föregripande av kristenhetens enande. Sedan dess predikar han världen över om omvändelse från självupptagenhet till att bekymra oss om tillståndet i Kristi kropp. Han lyfter fram Haggais ord till Israels folk efter återkomsten från Babylon som ett levande profetord in i vår tid: ”Hur kan tiden vara inne för er själva att sitta i era panelprydda hus, medan Herrens hus ligger i ruiner?” (Hagg 1:4).
Jag är enig med Sven Nilsson att det primärt inte handlar om att diskutera anslutningsformer. Finns profetia, visioner och hjärtats villighet, så kommer man med den helige Andes hjälp att finna lämpliga lösningar. Detta var också förre påvens hållning. I intervjuboken Gud och världen från år 2000 sade kardinal Ratzinger: ”Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena Kyrkan finns där.”
Jag antar att Sven Nilsson med ”Katolska kyrkans självbild” menar övertygelsen att den universella kyrkans grundform finns bevarad i Katolska kyrkan. Detta skall inte förstås som att Katolska kyrkan är sig själv nog. Visionen om Kyrkan som på en gång andlig gemenskap, Kristi kropp, och synlig sakramental struktur gäller hela kristenheten. Det kan i Katolska kyrkan finnas det som inte är katolskt (=allmänt, tillhörande den universella kyrkan), liksom det utanför Katolska kyrkan kan finnas det som är katolskt. De två aspekterna av Kyrkan kan inte separeras, men så länge de på grund av historia och mänsklig synd inte överensstämmer, så kan man inte ge större betydelse åt den institutionella gemenskapen än den andliga. Därför är den andliga gemenskapen i Kristi kropp basen för ekumeniken. Det andra får ge sig.
/Bengt Malmgren
——————————-
Cantalamessa på Europakonferensen Video 1: Där han talar om det som refererats ovan. Video 2: Katekes om den helige Ande och de andliga nådegåvorna i det personliga livet och i Kyrkans liv.
Det går tydligen att göra en nyhet på hur lite underlag som helst. Hur nyhetsbyrån Zenith, som ändå borde ha kyrklig och andlig sakkunskap, över huvud valde att göra en nyhet av ett par ord yttrade av påve emeritus Benedikt XVI till en anonym källa (jag skrev om detta igår) är ofattbart. Det liknar värsta kvällstidningsjournalistik. Att sekulär press tar upp det är kanske inte så konstigt, men att en kristen tidning som Dagen utan urskiljning återger nyheten förvånar mig.
Jag vet inte hur detta samtal mellan förre påven och en okänd källa utspann sig, men det borde definitivt inte fara runt i pressen som en nyhet, det tror jag inte är Ratzingers vilja. Ratzinger är en kristen människa som lever i bön, lever i nära kontakt med Gud, kanske han för sin källa ville förklara lite av det kristna vardagslivets mystik, en kristen som lever i bön står alltid i nära gemenskap med Gud, men det är inget man basunerar ut eller vill göra något sensationellt av.
I samma nummer av Dagen intervjuas EFK-pastorn Joachim Elsander om att göra det övernaturliga mer naturligt. En mycket bra intervju där han påpekar en fara som finns med karismatisk kristendom om man överbetonar övernaturliga och extraordinära fenomen. Joachim bejakar att Gud gör under och att mycket sådant sker också idag, och han skulle gärna själv återerövra mer öppenhet för vad Gud kan göra i hans liv, men påpekar han:
”Det jag är emot är när det övernaturliga blir synonymt med det spektakulära, och när det sättet blir det enda som räknas… det händer ofta de gånger vi låter förpackningen bli för viktig, som var och i vilket sammanhang miraklerna skall ske, än att Gud verkligen vill verka i mitt liv.
– Vi behöver placera det mer i vår vardag och frikoppla det från det hajpade.”
– Precis så! En överdriven helgondyrkan eller att se höga prelater i ett överandligt perspektiv är en annan sida av detta fenomen. Helgonen var människor av kött och blod precis som var och en av oss. Att vörda dem dispenserar inte oss andra för att sträva efter helighet i våra egna liv. Som kristna är vi alla kallade att bli heliga. Det finns inget motsatsförhållande mellan det övernaturliga och det vardagliga. Gud finns mitt i min vardag, i mitt hjärta där tron väcks, i de människor jag möter. Redan det ett stort under i sig som räcker långt.
31 augusti utsåg påven ärkebiskop Pietro Parolin till statssekreterare i Vatikanen. Han efterträder i oktober kardinal Tarciso Bertone som haft denna post som närmast kan liknas vid Vatikanens statsminister sedan 2006.
Det var en mäktig och gripande upplevelse att vara med om det som hände globalt i världen med en böndag för fred i Syrien, Mellanöstern och hela världen. Det tror jag både de 100.000 på Petersplatsen och de som medverkade i olika bönevakor världen över eller fastade och bad privat håller med om.
Bengts Blogg 