Intressanta frågor och svar om Livets Ord

Publicerat den 17 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

I Dagen igår ställde Sigvard Svärd frågan till Ulf Ekman om Livets Ord skulle ha grundats om situationen var som idag, mot bakgrund av Ulf Ekmans under senare år dokumenterade syn på ekumenik och Kyrkans väsen. Frågan som Sigvard Svärd ställer är mycket relevant och intresant. Intressant är också att ta del av Ulf Ekmans svar i dagens nummer av tidningen.

Vi hamnar direkt i en diskussion om eckelsiologi som är av allmänt intresse för hela kristenheten. Som en bakgrund vill jag länka till vad jag själv skrivit i detta ämne tidigare med ungångspunkt från kardinal Joseph Ratzingers (påve emeritus Benedikt XVI) bok Kallad till gemenskap (sv övers 1997):

När det gäller Trosrörelsen och Livets ord så är min inställning att dess uppdykande på scenen och närvaro har inneburit ett omistligt tillskott som bidragit till revitaliseringen av den svenska kristenheten. Att jag säger så innebär inte att jag menar att församlingen är felfri eller bättre än många andra. Jag förnekar inte att människor farit illa och med rätta är kritiska. Att det kan gå fel gäller många andra församlingar, inte minst min kära Katolska kyrka också, exemplen är alltför välkända för att jag skall behöva nämna några.

Men jag menar att det är dags att överge den gamla negativa schablonbilden av Livets Ord och se och erkänna vad församlingen faktiskt betytt och betyder idag för hela den ekumeniska kristenheten. Jag läste med behållning Ulf Ekmans självbiografi del 1 som kom 2011 och som beskrev tiden fram till Livets Ords grundande. Jag ser nu fram emot att läsa del 2 som jag har förstått snart kommer på bokhandelsdiskarna och beskriver de kontroversiella åren efter grundandet.

Karakteristiskt för Trosrörelsen är att betona just tron som grunden för det kristna livet i motsats till ett relativistiskt, gnosticerande ”liberalteologiskt”,  förhållningssätt, samt att man framhäver den karismatiska dimensionen med Andedopet och de andliga nådegåvorna. I detta avseende liknar Livets Ord klassiska pingstkyrkor, men är ändå något annat. Livets Ord är inte unik, utan kan kategoriseras som tillhörande ett nytt fenomen som dykt upp inom kristenheten under slutet av 1900-talet, fria icke samfundsanknutna församlingar med en pingstkarismatisk profil. Dessa är en ny utmaning både för de äldre samfunden och för Pingströrelsen, redan genom deras snabba tillväxt och stora genomslag.  Även om de inte är samfundsanknutna, så är det i Europa och Nordamerika tydligt att de har en stark förankring i den stora kristna traditionen (i t.ex. Afrika är det svårare att skilja ut dem från klassiska pingstkyrkor). I detta avseende är Ulf Ekmans eckelesiologiska utveckling (se t.ex. boken Andliga rötter från 2011) typisk.

Utmaningen ligger inte på det läromässiga planet, där de inte skiljer sig från de gamla samfunden, utan i deras fokus på profetia, mission och pastoralt arbete som får teologiska implikationer. Det finns en kreativitet när det gäller att hitta nya vägar för evangelisationen anpassad till det moderna sekulariserade samhället, man tänker ”utanför boxen”, man bygger nätverk, söker flexibla strukturer lätta att adaptera till, man är inte beroende av kyrkobyggnader utan samlas lika gärna i industrilokaler i städernas utkanter.

Ett annat element som utmanar är synen på ledarskap. För de nya pingstkarismatiska församlingarna är fokus på relationer viktigt. I sin bästa form demonstrerar de här vad ett autentiskt episkopat egentligen skulle vara i det sätt som äldre ledare förbereder, handleder och uppmuntrar yngre. I Andra Vatikankonciliets dekret om biskoparna sägs om relationen mellan dem och prästerna:

“Their priests … should be the object of their particular affection.  They should regard them as sons and friends.” 

Min reflektion är att förhållandet mellan prästerna och deras biskopar ofta inte kommer i närheten av detta ideal i många katolska sammanhang, prästerna är ofta ensamma, deras arbetsbörda är stor och upptas av förättningar.

De teologiska frågorna om förhållandet mellan natur och nåd, och mellan tjänster och nådegåvor aktualiseras. Med karismerna, nådegåvorna (1 Kor 12) som lyfts fram i den pingstkarismatiska förnyelsen är det som Paulus beskriver i 1 Kor 12:7:   “Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.” Andra Vatikankonciliet bekräftar att nådegåvorna är verksamma i vår tid, är till för Kristi kropps uppbyggnad och är tillgängliga och skall eftersträvas av alla döpta (Lumen Gentium 12).

Johannes Paulus II sade att de institutionella och karismatiska nådegåvorna båda är nödvändiga och kompletterande element i att konstituera Kyrkan. Medan den klassiska pingströrelsen fokuserat på nådegåvorna enl 1 Kor 12, så har de nya pingstkarismatiska församlingarna lagt fokus på tjänstegåvorna enl Ef 4:11, apostel, profet, evangelist, herde och lärare, mest uppmärksamhet har ägnats apostla- och profettjänsterna.

Peter Hocken, katolsk präst, teolog och forskare är expert på pingströrelse och karismatisk förnyelse deltog i en internationell konferens på Livets ords Teologiska seminarium 2011. Han talade där om möjliga förhållningssätt för Katolska kyrkan till dessa nya församlingar. Han använde uttrycket ”experimentell ecklesiologi”. Han menade att de nya pingstkarismatiska församlingarna är experimentella till sin natur, de känner sig fria att pröva nya grepp utan att vara bundna av traditionella strukturer, vanor och tänkesätt. Häri ligger deras styrka, men också deras svaghet: Priset för denna frihet är att man missar lärande och visdom som grundlagts genom tiderna. I början finns ofta en naivitet i tron att man kommer att vara immun mot de prövningar och svårigheter som funnits i de äldre samfunden, något som botas med tiden då man konfronteras med egna svårigheter och konflikter.

Peter Hocken föreslår att Katolska kyrkan tar fasta på just denna experimentella sida hos de nya församlingarna då man vill bygga fruktbara ekumeniska broar till dem. Katolska kyrkan och de andra historiska kyrkorna har ännu inte utvecklat en teologi som tar in det experimentella i sin ecklesiologi. Den franske teologen Christian Duquoc skrev 1985: ”…ju mer de erkänner det provisoriska i sina former,strukturer och strategier, ju mer närmar de sig en bättre återspegling av Gudsriket”.

I Johannes Paulus II´s encyklika om ekumeniken, Ut unum sint framläggs visionen av ekumenisk dialog som något som inte bara innebär utbytandet av idéer, men som ett ”utbyte av gåvor” (nr 28). Detta stöder tanken på att förstå de nya församlingarna som ”kyrkliga laboratorier”.

De nya församlingarna offrar som en gåva åt de historiska kyrkorna erfarenheterna och frukterna av sitt kreativa experimenterande, både för utvärdering och för mottagande. En sådan modell kräver inte något undertryckande av övertygelser, bara en ödmjukhet så tillvida att man inte betraktar den egna övertygelsen som den nya ortodoxin, och att man är beredd att pröva den.

Peter Hocken påpekar att en sådan modell respekterar det essentiella i både de historiska kyrkorna och i de nya församlingarna. Den går i linje med den beredskap som tycks finnas att lära från de historiska kyrkorna och fråga sig: Vad är det Herren vill att vi skall ta emot från det historiska arvet? – Det är en modell för en tjänande kyrka i dess fulla ekumeniska dimension. För att modellen skall vara användbar och bära någon som helst frukt krävs en ny fördjupad ödmjukhet från båda sidor:

De historiska kyrkorna måste uppoffra all översittaranda (teologiskt, andligt, historiskt) och sluta klassificera de nya församlingarna som ”sekter”, motstå allt nedsättande tal och generaliseringar och att de katolska biskoparna och prästerna blir varse sin plikt  att respektera de nya församlingarna såsom andra kristna som fullvärdiga ekumeniska partners.

De nya församlingarna å sin sida måste släppa alla krav på överlägsenhet, att se sig själva som den ”återupprättade kyrkan” eller ”framtidens kyrka” och att betrakta de gamla samfunden som döda. De måste ge upp sin förenklade syn på kyrkohistorien enligt vilken inget av värde hände mellan de första århundradena och den protestantiska reformationen och manifestera en öppenhet att lära av tidsåldrarnas vishet.

Så länge de nya församlingarna bevarar sin flexibilitet och inte stelnar i nya etablerade samfundsbildningar, så borde det vara mycket lättare för de historiska kyrkorna att ta emot från dem än från de erkända protestantiska samfunden. Det faktum att de gåvor de nya församlingarna har inte primärt handlar om dogmatik och teologi borde också underlätta denna process.

Att de nya församlingarna genom sitt okonventionella förhållningssätt och att söka nya vägar också bryter mönstret med den protestantiskt evangelikala kristendom de sprungit fram ur tänker utanför boxen också när det gäller relation till de äldre kyrkosamfunden är inte konstigt. Genom sitt fria förhållningssätt både gentemot de äldre etablerade kyrkorna och den protestantiska frikyrkomiljö de kommer ifrån blir de ett intressant och dynamiskt tillskott i den ekumeniska processen.

Även om det är sant som en del befarar (och andra är positiva till) att detta nya eckelsiologiska synsätt innebär ett närmande till Rom, så tror jag vägen är lång till att vi ser ett strukturellt samgående. Också Katolska kyrkan har sina inre problem att brottas med och behöver utvecklas, och den kreativitet som de nya församlingarna utvecklat skulle nog effektivt förkvävas inom Katolska kyrkans svenssonedsingerrigida strukturer. Som kardinal Ratzinger/påve emeritus Benedikt XVI sade i intervjuboken Gud och Världen från år 2000 som svar på intervjuarens fråga, Vem skall ansluta sig till vem?

Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 7 kommentarer

Manifestation mot förföljelse av troende i världen. Karin Wiborn: ”Det är nog nu!”

Publicerat den 16 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

solidaritetbanderollI måndags kväll deltog jag i förbönsgudstjänst i S:ta Clara kyrka samt fackeltåg till Mynttorget där opinionsmöte hölls för att uppmärksamma situationen med förföljelse av troende i världen. Särskilt Mellanöstern och norra Afrika, där de kristna kyrkornas rötter finns är situationen svår för kristna, men även muslimer förföljs. Arrangörer var Sveriges kristna råd i samarbete med Svenska missionsrådet.

S:ta Clara kyrka var fullsatt och Svenska kyrkans ärkebiskop Anders Wejryd, Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius, Syrisk ortodoxa kyrkans biskop Benyamin Atas och Pingströrelsens föreståndare Pelle Hörnmark ledde förbönen.

På Mynttorget talade bl.a. Karin Wiborn, generalsekreterar i Sveriges kristna råd, Eva Christina Nilsson, generalsekreterare för Svenska missionsrådet och samfundsminister Stefan Atterfall.

Det är nog nu. Vi kan inte acceptera förföljelse och vi är många som står upp för rätten till religionsfrihet, sa Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd.

[Videoreportage, TV Inter här]

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Tack Alf B Svensson och Olof Edsinger för att ni utmanar RFSU!

Publicerat den 15 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

svenssonedsingerTack Psykolog Alf B Svensson och Olof Edsinger, generalsekreterare för EFS ungdomsförbund (med det passande namnet Salt) för ert gedigna arbete med bl.a. flera debattartiklar på SvD Brännpunkt där ni utmanat RFSU´s monopol som orakel på sex-frågor. Ni har verkligen satt sex på kartan, men kanske på ett annorlunda sätt än det RFSU driver. Ni har anlagt ett helhetsperspektiv där ni hävdar att sex och kärlek i djupare bemärkelse faktiskt hör i hop, och när man talar med människor, föräldrar och tonåringar, så märker man att många, inte bara kristna delar ert perspektiv. Det ni talar om är inget kristet särintresse, utan allmänmänskligt.

Jag hade tänkt att RFSU faktiskt också skulle vara intresserade av relationer och sambandet mellan sex och kärlek (företrädare för organisationen säger att man är det) och att man därför skulle välkomna er debattartikel som ett viktigt komplement till detta mångfacetterade ämne. Istället skrevs ett svar av Maria Andersson och Hans Olsson som inte alls tog fasta på innehållet i artikeln utan istället skopade ut grova fördomar om kristna. Det var ett goddag yxskaft-svar, vilket fick Andersson och Edsinger att skriva i sin slutreplik:

”Det förvånar oss att ni tror att ni kan vinna en debatt i en kvalitetstidning som SvD genom att komma med påståenden som varje intresserad läsare lätt kan konstatera är uppenbart lögnaktiga. Det stärker inte ert varumärke utan minskar förtroendet för er och det ni står för.”

Det är tråkigt att det är så. RFSU borde kunna bättre också på det område de nu utmanas på. Desto viktigare då att det finns andra aktörer som balanserar bilden. Svensson och Edsingers bedömning att RFSU´s ensidiga perspektiv faktiskt är skadligt för våra barn stämmer tyvärr. Vi lever i ett sex-missbrukande samhälle som överöses av porr, vi vet att en stor andel skolungdomar är dagliga porr-konsumenter, och att de riskerar att få en förvriden bild av sex, vilket kommer till uttryck i t.ex. det nyss uppmärksammade fallet där ett antal pojkar friades för det som rimligen borde rubriceras som gängvåldtäkt på en flicka.

Vi har kommit ganska långt när det gäller jämlikhet mellan könen i arbetslivet och samhället (även om vi behöver komma längre).  Men när det gäller unga pojkars och många vunxna mäns syn på sexualitet och könsroller är vi ett u-land. Sex-handeln där också barn utnyttjas och prostitutionen är toppen på ett isberg. Det finns en jargong på våra skolgårdar som är skrämmande och som är viktigt att vi reagerar på.  Ungdomarna behöver vägledning för att få rätt perspektiv på dessa frågor, och vuxensamhället sviker dem.

Jag avslutar med att citera från Svensson/Edsingers slutreplik på Brännpunkt:

[RFSU´s ensidiga sexundervisning] ”…menar vi spär på sexpressen, och försvårar inte minst för många tjejer att stå emot önskemål – ofta inspirerade av porrbranschen – att utföra sexuella handlingar som de innerst inne inte önskar. Med tanke på den friande våldtäktsdomen i hovrätten skriver RFSU att få kan tycka att vi pratar för mycket om sex och relationer i skolan. Vår respons på detta är att det beror helt på hur vi talar om dessa saker. Om vi med RFSU ska tala mer om gruppsex och om ”konsumtion av pornografi i lusthöjande syfte” så tror vi faktiskt att vi kan prata för mycket. Vår önskan är att mer fokusera på frågor om hur man får ett förhållande att hålla, hur man vårdar kärleken och hur man hanterar konflikter…”

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , | 8 kommentarer

Birgittasystrarna, en orden i tiden

Publicerat den 14 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

birg90mässa

Igår i samband med högmässan i Katolska Domkyrkan firades Birgittasystrarnas Hesselbladska gren jubileum, 90 år i Sverige. Det var 1923 som Moder Elisabeth Hesselblad grundade klostret i Djursholm. Huvudcelebrant var biskop Anders Arborelius, många birgittasystrar medverkade bl.a från Djursholm och vi hade även glädjen att bland oss ha ordens generalabedissa Moder Tekla Famiglietti från Rom.

moderteklaModer Tekla (född 1936) är känd av många och leder sedan 1979 den Hesselbladska grenen av Birgittasystrarna från ordens huvudsäte i det gamla Birgittahuset vid Piazza Farnese i Rom (där den helige Birgitta dog). Genom Moder Teklas dynamiska ledarskap har orden utvecklats och många nya kloster har grundats framför allt Europa och Asien. Man får nya kallelser varje år.

Elisabeth Hesselblads gren av Birgittasystrarna är en av flera. Birgittaklostret i Vadstena tillhör den ursprungliga medeltida grenen. Läs mer här om de olika grenarna.

Elisabeth Hesselblad föddes 1870 i Fåglavik, Västergötland som dotter till en lanthandlare. Hon kom som 18-åring till USA där hon arbetade som sjuksköterska och konverterade till katolicismen. Efter en kallelse grundade hon i Rom 1911 den nya birgittinska kongregationen.  Denna s.k. svenska gren av Birgittinorden har i dag över femtio kloster i olika länder och man får nya kallelser varje år. I Sverige finns kloster i Djursholm och Falun.

Elisabeth Hesselblad arbetade under andra världskriget i Rom för att skydda förföljda judar. År 2004 fick hon postumt utmärkelsen Rättfärdig bland folken av Israel. Hon avled 1957 i Casa di Santa Brigida, där hon även fått sitt sista vilorum. År 1987 inledde påven en helgonförklaringsprocess, vilken ledde till att hon 1991 blev förklarad venerabilis (vördnadsvärd) och i april 2000 saligförklarad av Johannes Paulus II. Birgittasystrarna hoppas nu att hon så småningom kan bli helgonförklarad.

Den 8 juli 1923  anlände Moder Elisabeth Hesselblad till Sverige. På inbjudan av Societas Sanctae Birgittae i Svenska kyrkan deltog hon i  högtidligheterna i Vadstena i samband med 550-årsfirandet av den heliga Birgittas död. I Stockholm träffade hon katolske biskopen Müller som gav sitt stöd åt Moder Elisabeths beslut att grunda ett kloster i Sverige. Det var hennes bror Gustaf som hjälpte henne att finna ett lämpligt hus i Djursholm.

Moder Tekla talar i Domkyrkosalen, Katolska Domkyrkan Stockholm 13 okt 2013

Moder Tekla talar i Domkyrkosalen, Katolska Domkyrkan Stockholm 13 okt 2013

Birgittasystrarna är en kontemplativ orden, men det innebär inte att de lever avskilda från världen. De driver sjukhem, de delar gärna med sig av sin tro genom reträtter och har gästhem där var och en är välkommen som vill ha vila, ro och andlig fördjuptning.

Birgittasystrarnas svenska gren, hemsida här.

Birgittasystrarna i Vadstena, hemsida här.

Den heliga Birgitta, saliga Moder Elisabeth Hesselblad, Moder Tekla, alla systrarna som med trons iver verkar idag, alla inspirerar de oss att välja den väg vi, var och en av oss är kallad att vandra.  Den heliga Birgittas bön är lika tidlöst aktuell idag: Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den!

 

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Spännande ekumenisk debatt kring ärkebiskopsvalet i Svenska Kyrkan

Publicerat den 11 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Någonting nytt är på gång, den saken är klar. Länge är det många med mig som har sagt att Svenska kyrkans framtid ligger i dess många lokala grupper som lever ett liv i skuggan av den övergripande politiserade strukturen. Oas-rörelsens sommarmöte samlar varje år många tusen troende från alla åldrar. Gemenskapen i S:ta Klara gör ett enastående diakonalt arbete i Stockholms City samtidigt som de är en bedjande gemenskap som genomsyrar citykärnan med bön. Varje dag samlas alla volontärerna för en timmes bön i koret innan de går ut. Reser man runt om i landet är jag säker på att man hittar många många bedjande gemenskaper som verkar i det tysta.

Ibland suckas det över politikerstyrningen och att man tycker ledningen i kyrkan borde fokusera mera på grunduppdraget att förkunna Jesus Kristus, men gräsrötterna och smågrupperna lever sitt liv, liksom i ett eget skikt, medan ledningen i samspel med det politiska systemet och vissa verbalt starka opinionsbildande röster som t.ex. Dagens Seglora verkar i sitt skikt, inte sällan kritiskt inställda och bortdefinierande till de grupper inom kyrkan som avviker i uppfattning från ledningens linje.

Kanske man förväntade sig att det aktuella ärkebiskopsvalet skulle förflyta enligt samma förväntade procedur utan att tillföra något nytt. Socialdemokraterna hade kraftsamlat till Kyrkovalet och nominerat kandidater som mera är intresserade av allmänpolitik än kyrkan för att exploatera Kyrkovalet som första steget i deras valstrategi inför riksdagsvalet nästa år.

Nomineringsprocessen för att få fram kandidater till ärkebiskopsvalet började, Antje Jackelen framfördes som en stark kandidat av Dagens Seglora. I Dagen skrev man i samband med att kandidaterna utfrågats:

”Merparten av Frikyrkosverige, liksom stora och livskraftiga delar av Svenska kyrkan, har svårt att känna sig hemma i ett resonemang där Jesu anspråk på att vara ”vägen, sanningen och livet” avfärdas med att han aldrig sa att han var ”enda vägen”…

Det är samma delar av kristenheten som knappast skulle nämna samhällets problem med arbetslöshet, ekonomi och klimat som kyrkans största utmaningar utan som hade känt större tillförsikt om ärkebiskopskandidaten slagit fast att det nu som alltid handlar om att utföra den grundläggande, av Jesus Kristus själv givna, uppgiften att sprida evangelium.

Det måste konstateras att huvudkandidaten till Svenska kyrkans högsta ämbete inte med ett ord antydde respekt för alla de präster, diakoner, andra anställda och engagerade lekmän i det egna samfundet som gör en annan tolkning av Bibeln som Guds ord även i vår tid. Och inte heller uttryckte en positiv förväntan på en förstärkt ekumenik även inom Sveriges gränser.”

Sedan hände något: Ärkebiskopsvalet är  förstasidesstoff i Dagen, Kyrkans tidning och Världen idag, och tidningarna översvämmas av engagerade insändare. Svenska kyrkans egna medlemmar verbaliserar kritiken och Antje Jackelen, som också har ett twitterkonto och bemödar sig om att svara och inte duckar, skriver svar på debatten i Kyrkans tidning. Prästen och professorn Eva Hamberg, en av de mest aktade internationella religionssociologerna, välrenomerad ledamot i Svenska kyrkans läronämnd,  hoppar av sitt uppdrag, och begär utträde ur Svenska kyrkan och avsäger sig därmed också prästämbetet.

Plötsligt har den spricka som länge funnits mera tydligt manifesterats, såsom när spänningen mellan två kontinentalsköldar plötsligt ger upphov till en jordbävning. Vi har fått en livlig debatt och man samtalar med varandra mellan de olika lägren i Svenska kyrkan. Att debatten är samfundsövergripande illustrerar också att kristenheten hör samman.

Elisabeth Sandlund i Dagen skriver en ny ledare där hon säger att tanken på en klyvning av Svenska kyrkan måste få tänkas.  frågar sig om man nu står inför en delning av Svenska kyrkan.   Uppenbarligen har den tanken redan tänkts i det tysta av många, för ledaren blev flitigt uppmärksammad, länkad till och kommenterad i sociala media. Det engagerade kyrkfolket bildar en frikyrka lämnande det politiserade ledarskiktet som ett skelett efter sig.

Min mentor i psykiatri, Johan Cullberg som skrev boken Kris och utveckling beskrev en kris inte bara som en katastrof, utan också som ett dynamiskt tillfälle till utveckling: Om det blir en låsning och man bara ser det negativa i krisen kan den kronifieras i ett malignt degenererande tillstånd, men krisen kan också innebära en möjlighet till utveckling, om man fokuserar på att analysera vad som ledde fram till krisen och är beredd att lära sig, ändra sig och hitta en nyorientering i tillvaron. Ur det perspektivet kan det komma något mycket positivt ur Svenska kyrkans kris, kanske ett steg framåt för hela den ekumeniska processen i Sverige. Jag tror man skall se allt som sker idag, samfundssammanslagningar, samfundssplittringar också i det större ekumeniska perspektivet. Målet är inte att bygga på våra egna hus när ”Herrens hus ligger i ruiner” (jfr Hag 1:4). [Läs mer om f Raniero Cantalamessas starka ekumeniska budskap då han var i Sverige i somras]

Det märks att många, både Svenska kyrkans egna engagerade troende och frikyrkofolket är trötta på Svenska kyrkans sekulariserade ledning, det finns en slags känsla att nu får det vara nog, en förståelig reaktion. Men kanske skall man inte vara för snabb att spela ut sin indignation, utan syna korten lite närmare. Om vi nu har en situation då det plöstsligt är öppet för dialog mellan lägren, så innebär det ju en stor möjlighet. Kanske är läget inte så hopplöst med den andre som vi tror. Låt oss ge oss tid.

Frågan är adekvat varför en samling ärkebiskopskandidater (undantag Ragnar Persenius) inte kan ge ett lika klart och tydligt besked på frågan om  Kyrkans grundläggande bekännelse om Jesus Kristus som vi vet med oss att vi självklart skulle få av t.ex. biskop Anders Arborelius, pastor Ulf Ekman, pingstpastor Pelle Hörnmark, moder Tekla (generalabedissa för Birgittasystrarna), eller FA-ledaren Marie Willermark. Och när nu biskopskandidaterna spridit en känsla av att Svenska kyrkans tro på Jesus Kristus är på fallrepet, debattredaktören i Kyrkans tidning Barbro Matzols ser sig föranledd att ställa frågan om  Kristus är på väg ut i marginalen i Svenska kyrkan, så är frågan varför ärkebiskop Anders Wejryd inte går ut och deklarerar att Svenska kyrkan självklart står fast vid sin bekännelse att Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet.

Samtidigt måste man analysera situationen lite djupare och fråga sig vad detta egentligen handlar om. Inte kan det väl vara så att biskopar som kandiderar till ärkebiskopsposten förnekar Svenska kyrkans bekännelse? En av de bästa analyserna hittills jag sett av hearingen med ärkebiskopskandidaternas är av Christoffer Skogholt som skriver på Tidskriften Evangeliums blogg: Vem säger ärkebiskopskandidaterna att jag är?

Konfronterad med den kraftiga kritiken verkar Antje Jackelen backa något från den närmast doktrinära position hon intog under utfrågningen. När det gäller tron på att Jesus är född av jungfru Maria, så svarar hon mig på twitter att ett biologiskt under i princip inte innebär något problem för henne, och hon är inte ute efter att ändra kyrkans tradition. I en replik i Kyrkans tidning skriver hon ang påståendet att alla de monoteistiska religionerna tillber samma gud att ”en ganska självklar utgångspunkt för mig i mina möten med judar och muslimer är att vi tillber samma Gud – hur skulle det kunna finnas mer än en allsmäktig skapare av universum? Lika självklart är det att vi inte förstår eller beskriver Gud på samma sätt.” Lite mera tvekan här än under utfrågningen, där enl tidningen Dagen inget ”ganska” fanns med i påståendet, vilket prästen Johanna Andersson på bloggen kristen Opinion konstaterar, och reflekterar över vad som egentligen är självklart.

Antje säger i sin replik att ”om vi är trygga i vår egen tradition kan vi vittna om Gud – Fader, Son och Ande – i vårt eget liv och växa i kunskap om oss själva, den Andre och levande Gud”, vilket jag håller med om. Det är tydligt att Antje värjer sig mot misstanken att hon inte fullt ut står upp för den kristna tron eller vill relativisera grunderna i Trons skatt.

Men hon kritiserar ett förhållningssätt där den kristna tron reduceras till en frågesport om enkla ja/nej-frågor, vilket hon har rätt i, men samtidigt kan man inte avfärda kritikernas invändningar med att det bara handla om det. Men kanske felet i processen var detta att man i utfrågningen ställde enkla kateketiska ja/nej-frågor, som om det inte var självklart att kandidaterna omfattar kyrkans grundläggande tro. Å andra sidan ställdes kanske frågorna så just utifrån en för-förståelse av att det var sannolikt att kandidaterna skulle slira på svaren. Men vem missförstår vem, och hur är det egentligen?

Kan man hävda att Kristus är världens ljus och enda vägen till frälsning och samtidigt respektera andra religioner och vara för religionsfrihet? Jag menar att man kan det. En biskop som är satt att förvalta Trons skatt kan inte säga att Jesus Kristus är en väg bland många till frälsning.

Som Skogholt säger på Evangelium-bloggen refererande till Mikael Stenmark, professor i religionsfilosofi i Uppsala, så måste man skilja på den kunskapsteoretiska frågan, hur man ser på sanningsanspråket i sin religion och den etiska frågan, hur man förhåller sig till människor som tillhör andra religioner. Tolerans, att hävda religionsfrihet och respektfull gemenskap med andra religioner kräver inte att man måste anse att de andra religionerna är sanna. Det är bara att gå till sig själv. Blir jag provocerad av att en muslim inte erkänner Jesus som Guds son – Nej, självklart inte!

Det blir löjligt, lite som  att framställa det som ett herre på täppan-bråk i sandlådan där de som inte är kristna inte tål att vi kristna framställer sanningsanspråk. Ungefär så resonerar 8 professorer i religionsvetenskapliga ämnen i ett debattinlägg i Kyrkans tidning. Egentligen är det ju att se ner på de andra: Endast vi kristna betraktas som tillräckligt visa och förstående för hantera detta.

Katolska kyrkan har sedan Andra Vatikankonciliet utmärkt klarat denna balansgång utan att ge avkall på den kristna trons sanning och universalitet. Om jag tolkar Antje Jackelén välvilligt, så förespråkar hon ett liknande förhållningssätt som Katolska kyrkan. Hon hänvisar i sin replik i Kyrkans tidning till Andra Vatikankonciliets dekret om missionen, Ad gentes, 7 där det framhålls att  Gud kan verka bland dem som inte tror på Kristus på sätt som vi inte känner till.

7:e avsnittet i Ad gentes inleds med att tala om Kyrkans uppdrag att förkunna Jesus Kristus som den universelle Frälsaren som man erhåller gemenskap med då man genom dopet inlemmas i Kyrkan som är Kristi kropp:

”7. This missionary activity derives its reason from the will of God, ‘who wishes all men to be saved and to come to the knowledge of the truth. For there is one God, and one mediator between God and men, Himself a man, Jesus Christ, who gave Himself as a ransom for all’ (1 Tim. 2:45), ‘neither is there salvation in any other’ (Acts 4:12).

…all must be incorporated into Him by baptism and into the Church which is His body. For Christ Himself ”by stressing in express language the necessity of faith and baptism (cf. Mark 16:16; John 3:5), at the same time confirmed the necessity of the Church, into which men enter by baptism, as by a door.”

En följd av detta är, sägs det sedan, att den som är medveten om att Kristus är vägen till frälsning och ändå frivilligt väljer att ställa sig utanför går miste om frälsningen. Å andra sidan sägs, och här kommer vi till det avsnitt biskop Antje refererar till:

”Therefore though God in ways known to Himself can lead those inculpably ignorant of the Gospel to find that faith without which it is impossible to please Him (Heb. 11:6), yet a necessity lies upon the Church (1 Cor. 9:16), and at the same time a sacred duty, to preach the Gospel. And hence missionary activity today as always retains its power and necessity.”

Kyrkans uppdrag är alltså att fullt ut predika den universella frälsningen genom tro på Jesus Kristus och dop, men å andra sidan är Gud suverän också över sina sakrament och nåden verkar i alla människor av god vilja.

Det kan finnas sådant som är sant i andra religioner som inte strider mot den kristna tron, det finns ingen anledning för kyrkan att inte bejaka och erkänna det. Å andra sidan, vissa saker kan inte vara både sant och inte sant på samma gång. Antingen är Jesus Guds Son eller inte. Men kyrkan skall inte vitta om Kristus på ett imperialistiskt sätt, utan tjänande, lyssnande, respekterande den andre genom kärleken.

Antje Jackelén skriver:

”Jesus är vägen, sanningen och livet. Denna hoppfulla utsaga ger oss inte rätten att begränsa eller kontrollera Guds vägar med hela skapelsen. Det är, tror jag, vad Paulus säger när han talar om att Kristus en dag ska överlämna riket till Gud, som ska bli allt, överallt (1 Kor 15:28). Debatten går fel när vi ställer troheten till Kristus mot öppenheten gentemot den Andre. I själva verket är det precis tvärtom: gemenskapen med Kristus öppnar oss för andra.”

Kanske en fördjupad dialog visar att de till synes skilda parterna ändå inte står så långt ifrån varandra.  Låt oss fortsätta ett respektfullt samtal.

 

Göra Skytte och K G Hammar möttes på bokmässan i Göteborg

Göra Skytte och K G Hammar möttes på bokmässan i Göteborg

[Läs mer om Skyttes och Hammars möte här]

Publicerat i Church, prästämbetet | Märkt , , | 10 kommentarer

Ubi caritas…

Publicerat den 9 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Ubi caritas et amor, Deus ibi est. – En medeltida latinsk hymn som sjöngs i samband med skärtorsdagens liturgi med fottvagningsceremonin. Den sjungs också gärna idag som lovsångskör med samma meditativa lugn och värdighet med vilken den förmodligen en gång ekade som gregoriansk sång i kyrkornas valv.

I översättning: Där barmhärtighet och kärlek bor, där finns också Gud. Kärleken i centrum är verkligen något som bejakas av alla människor av god vilja, vare sig man tror på Gud eller inte.

Vendel

I går lyssnade jag på en intervju med Ebba Witt-Brattström i Svt-programmet Min sanning. Jag uppfattar Ebba som en person med hög integritet som verkligen vill ställa sig själv till förfogande för att göra det bättre för sina medmänniskor, även när det kostar på och man måste gå i motvind. Hennes familj kommer från svåra förhållanden och krigsupplevelser, men fick en fristad i Sverige. Som medborgare är vi skyldiga att bidra till att göra det samhälle vi lever i ännu bättre, sade hon. Sympatiskt var också hennes otvungna hållning till sina egna brister och misstag. Hon delade enkelt och öppenhjärtigt med sig utan behov av att gå i försvarsställning.

I Dagen läser jag idag ett fint reportage om Ernst Kirchsteiger (namnet betyder ung. ”han som är på väg till kyrkan”). Hans föräldrar var katoliker och kom från Polen och Österrike. De bosatte sig i Värmland. De konverterade till Svenska kyrkan av mycket praktiska skäl:  Som katolik skulle Ernst inte ha fått delta i skolans kristendomsundervisning utan sitta i korridoeren och vänta medan de andra hade lektion (katolikerna skulle ordna sin undervisning själva). Då tyckte Ernsts mamma ”äsch, vi konverterar. Inte kan vi ha Ernst sittande under en täckjacka!”. Så gick det till, enkelt och praktiskt.

bisk farrellSå var det ju förr i tiden. Innan Andra Vatikankonciliet fanns inte så mycket till ekumenik. Biskop Brian Farrell, sekreterare i Påvliga rådet för kristen enhet (det råd som kardinal Kurt Koch, aktuell Sverigegäst är president för) berättade om liknande erfarenheter från Irland under sin skoltid i samband med ett studiebesök jag deltog i vid rådet 2011. Han reagerade mycket starkt, och tänkte att såhär kan det inte vara. Bl.a. utifrån den erfarenheten har han sedan som präst och biskop engagerat sig i det ekumeniska arbetet. (Se intressant intervju med honom här.)

Tillbaka till Ernst: Han hade under ungdomen stor glädje av kyrkans ungdomsversamhet och sjöng i kyrkokören. Idag är han inte kyrkligt aktiv, men har ett avslappnat förhållande till kyrkan. Ernst jobbar ju mycket med inredning och arkitektur som vi fått ta del av genom hans TV-program. Därför är det extra intressant att höra hans reflektioner om kyrkorummet: ”Kyrkan är inget abstrakt för mig, och ingenting som man ska distansera sig till, tycker jag. Hela gestaltningen bakom kyrkorummet berör mig starkt”.

Hans tankar om förhållandet mellan  hemmet i yttre bemärkelse (väggar/hemindreding)och i inre, andlig bemärkelse (kärlek/relation) är väldigt fint att få ta del av. Ernst berättar om ett svar han fick då han intervjuade mammor och barn från Ghana i samband med ett bokprojekt:

”Jag frågade… vad är ett hem? och de svarade ‘Mister Ernest. Jag är hemma när jag är älskad’. De nämnde ingenting om tak, väggar, möbler eller färg, och jag tänkte att det där är bland det viktigaste jag har hört.”

Ernsts reflektion:

”Man kan ha ett hur vackert hem som helst, som klarar alla estetiska bedömningar. Men finns det ingen kärlek där, så blir det bara en tom kuliss. Om personerna som finns i hemmet inte visar varandra kärlek så blir det bara ingenting. Verkligen ingenting.”

Ebba Witt-Brattström och Ernst Kirchsteiger, två människor som dyker upp i mediabruset som jag associerar till då jag tänker på den medeltida hymnen. Jag tänker att kyrkans uppgift är att bejaka kärleken, barmhärtigheten varhelst den finns och sprida hopp och kärlek. 

Först kommer kärleken, sedan kommer moralen och dogmatiken, inte tvärtom. Jag tror det är detta påve Franciskus har i åtanke med den nya framtoning han gett åt påveämbetet under sitt drygt halvårslånga pontifikat.

Men kyrkan skall också vara salt och ljus i världen, också kunna gå mot strömmen, kunna peka på missförhållanden, det finns också ett narcissistiskt egocentrerat drag i den moderna kulturen som kyrkan inte är kallad att identifiera sig med, utan belysa och visa på alternativ.

Hur kan kyrkan förmedla tro hopp och kärlek, samtidigt som hon är salt och ljus och också säger det som mångas öron inte alltid omedelbart vill lyssna till? I begeistringen av vår nye påve höjs han ofta till skyarna för att han betonar det förstnämnda, medan hans föregångare Benedikt XVI kritiseras för att han var stel och tråkig genom att fokusera för mycket på det senare. Men även om de båda påvarna haft olika prioriteringar i sin framtoning, så tror jag att de båda omfattar denna helhet. Sandro Magister reflekterar i en mycket intressant artikel om skillnaden mellan dessa båda påvar. Den finns översatt till svenska på Katolsk Observatör. Läs här.

Samvetet är den kompass vi alla fått för att orientera oss mot det goda vi inser vi skall göra. Men det otränade samvetet kan också missta sig och fördunklas av andra drifter och strömningar i vår skäl. Kyrkans uppgift är här att vägleda och upplysa. Detta var ofta föremål för Benedikt XVI´s överväganden. T.ex. i samband med resan till Storbritannien 2010 då kardinal John Henry Newman saligförklarades. Newman var ju verkligen en talesman för samvetet och dess integration med tro och förnuft. I sitt tal till kurian vid jultiden samma år i samband med återblick på Englandsresan tog han upp Newman och samvetet igen. ”Samvetet betyder människans kapacitet att känna igen sanningen…”, sade han.

Kyrkan med alla sina medlemmar och alla dess gåvor och tjänster skall gestalta helheten, både sanningen och kärleken, genom att förvalta Trons skatt på ett bra sätt och med kärlek presentera den för världen. – Så att världen för oss alla skall bli en bättre plats att leva i. Mer fred, mer samverkan i att förvalta skapelsen för en hållbar ekologisk balans, mindre girighet och egoism. Med Ebba Witt-Brattströms ord, att göra samhället ännu bättre att leva i, eller med Johannes Paulus II´s ord, att bygga Kärlekens civilisation.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Händelserik vecka för påve Franciskus.

Publicerat den 7 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Förra veckan inleddes med att påve Franciskus tillkännagav att helgonförklaringsceremonin för de båda påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II kommer att äga rum den 27 april 2014. Som katolik förväntas man jubla över sådant, och visst, jag tycker det är festligt och fint och känner glädje över att människor som betytt mycket för vår tro på detta sätt ställs fram som exempel för allas vår strävan efter helighet. Samtidigt känner jag mig lite kluven. En övermättnad på denna typ av arrangemang infinner sig lätt. Det finns en risk att jublet och feststämningen övergår i idoldyrkan. Helgonen får stå för den helgelse vi inte själv orkar leva upp till.

popelunchFör det kristna livet levs i vardagen. Vi möter Gud i medmänniskan, i bönen och i mässan varje gång vi firar den. Påve Franciskus med sin enkla framtoning påminner oss ofta om det. Han inledde sitt besök i Assisi den 4 oktober med att besöka ett hem för handikappade barn. Han kommenterade också katastrofen med båtflyktingarna på väg till Lampedusa och sade att det är en skam att sådant behöver hända.

 

Påven är också i färd med att reformera kurian och Katolska kyrkans ledning och göra den mer effektiv och decentralicerad, mindre Vatikan-centrerad. Kardinalsrådet bestående av 8 tunga kardinaler från hela världen sammanträdde i förra veckan för första gången, och nästa möte kommer att vara i december.

Påvens långa öppenhjärtiga intervju med  Fr Antonio Spadaro SJ, redaktör för den i italienska Jesuit-tidskriften “La Civilta Cattolica” som publicerades i 16 jesuit-tidskrifter över hela världen har fortsatt att kommenteras under veckan. Samtidigt publiceras ytterligare en intervju med påven i italienska La Repubblica, gjord av tidningens ägare E Scalfari.

Dessa två påve-intervjuer diskuterades i P1´s Teologiska rummet i går av 3 katoliker, dominikansyster Madeleine Fredell, DN´s ledarskribent Erik Helmerson och jesuitprästen Ulf Jonsson. Programmet är mycket värt att lyssna till och ger en bra inblick i påvens sätt att tänka, och ger en aning om hur han tänker leda kyrkan. 
Påven har i intervjuerna betraktas som mycket radikal, men som alla var ense om i programmet, han ändrar egentligen inget i kyrkans lära, utan lyfter fram det som alltid varit katolsk tro. Sista årens polariserade debatt har ofta dolt detta.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 2 kommentarer

Påven till Assisi idag på Franciskus-dagen

Publicerat den 4 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Idag firar vi den helige Franciskus av Assisi, det helgon som påven tagit sitt namn efter. Dagen till ära kommer påven att besöka Assisi, något som Assisi-borna ser fram emot med stor glädje. [Direktsändning från Assisi här]

popeandfranciskus

Franciskus av Assisi föddes i en rik köpmansfamilj men avsade sig sin rätt till detta arv och valde ett liv i fattigdom och enkelhet. Han predikade nödvändigheten av en fattig, enkel, livsstil grundad på Evangeliets ideal.  När Franciskus bad ensam i det förfallna kapellet San Damiano, hörde han Jesus tala till sig från korset. Jesus sade: ”Frans, bygg upp min kyrka, som du ser har fallit i ruiner”. Han tolkade det först som att han skulle reparera kyrkobyggnader, men hans liv och gärning visade sig att det handlade om en förnyelse på ett andligt plan av en kyrka som stelnat i världslig makt och rikedom istället för att brinna för evangeliets ideal.

Franciskanorden växte snabbt efter grundandet, och idag finns bröderna i många delar av världen. En kvinnlig gren, klarissorna, grundades också av Franciskus vän Klara.
Klarissorna hade ett kloster i Stockholm fram till reformationen i anslutning till  nuvarande Sankta Klara kyrka.

Bröderna kallades i Sverige gråbröder och många kloster grundades i Sverige, bl.a. i Jönköping på 1280-talet. Också idag är det gråbröder som tjänar i Katolska församlingen i Jönköping. I Stockholm fanns ett gråbrödrakloster på Riddarholmen i anslutning till Riddarholmskyrkan som är en av norra Europas bäst bevarade franciskanerkyrkor.

En tredje gren av Franciskanorden, bestående av både män och kvinnor, grundades 1221, för dem som av olika skäl inte kunde bli munkar eller nunnor, men ändå ville följa Franciskus spår. Denna tredje gren, Tredjeorden eller T.O.R., utmynnade så småningom i två led, en sekulär och den reguljära. Ur denna tredje gren uppstod också på 1500-talet kapucinerna. Padre Pio tillhörde denna gren. F Raniero Cantalamessa, påvliga hushållets predikant känd från sitt Sverigebesök nyligen är också kapucin.

I Sverige idag finns Franciskanbröder T.O.R. i Jonsered. Jag har en personlig anknytning till deras kloster och gästhem, eftersom huset innan det övertogs av bröderna var ålderdomshem, och min morfar bodde där. Jag var ofta och hälsade på honom, och har även varit gäst i klostret på senare tid.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 1 kommentar

Fortsatt bön och opinionsbildning för Mellanösterns kristna.

Publicerat den 3 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen och riskerar våldsam förföljelse i cirka 35 länder. Under decennier har situationen för Mellanösterns kristna varit mycket svår. I Irak har större delen av den kristna befolkningen tvingats på flykt, risken är stor för samma utveckling i Syrien. Egyptens koptiska minoritet (10% av befolkningen) lider svårt, de är utsatta för hot, förföljelse, kyrkor bränns.

Läs Marcus Birros vältaliga krönika i Expressen. Solidariteten mellan människor är världsvid och sätter ingen gräns när det gäller kristna. Men varför har vi så svårt att se, ta till oss och uppmärksamma förföljelse mot just kristna när vi så lätt identifierar oss med och försvarar andra gruppers rättigheter undrar Birro:

”Det pågår en utrensning av kristna i Mellanöstern och vem målar naglarna för dem? Vem ordnar galor och parader för dem? Vem vågar ens ta i tanken att den kristna civilisationen, men framför allt flera hundra miljoner dagligen hotas till livet, av en enda anledning, att de är kristna…

Under några veckors tid har Elisabeth Svantesson fått löpa gatlopp för okunniga journalisters förkärlek för drev mot allt som har med religion att göra. Vi älskar att tycka olika i Sverige så länge det olika inte inkluderar Jesus eller en annan syn på äktenskapet, eller i frågor som rör abort. Då drar alla i nödbromsen.”

I samband med att läget i Syrien var mycket kritiskt, även storpolitiskt med hotet om militärt anfall från USA anordnade påve Franciskus en global bönevaka för fred i Syrien och Mellanöstern. Notera hur läget därefter förändrats, hur diplomatin kommit igång och hur det finns en plan för att på fredlig väg förstöra Syriens kemiska vapen.

Men de kristnas situation är fortfarande mycket svår, det är främst militanta islamistiska grupper som strider, och som bestialiskt mördar civila kristna bara för att de är kristna. Många aktivister strömmar till från andra länder, även Sverige för att slåss på de islamistiska terrorgruppernas sida i Syrien och andra länder.

Egyptens kristna

Fortsatt bön behövs. Tidningen Dagen uppmuntrar föredömligt till fortsatt bön. För  Sveriges Kristna Råd var droppen sprängdådet i en kyrka i Peshawar som dödade och skadade 100-tals personer just efter gudstjänsten. SKR skrev ett brev till Sveriges kristna råd hälsar till medborgare i Pakistan med medkänsla och sorg över det bombdåd som dödat och skadat hundratals människor i Allhelgonakyrkan i staden Peshawar.

SKR skrev ett brev till Pakistans premiärminister Nawaz Sharif där man uttryckte stöd för hans uttalande ”Terrorister har ingen religion och att angripa oskyldiga civila är mot Islams budskap och alla religioner”, och sade att man ber för rättvisa och fred i Pakistan.

SKR i samarrangemang med Svenska Missionsrådet inbjuder också till gudstjänst, fackeltåg och opinionsmöte måndag den 14 oktober. Många av Sveriges kristna ledare medverkar.

Kl. 17:00 – Förbönsgudstjänst i S:ta Clara kyrka. Därefter fackeltåg genom centrala Stockholm till Mynttorget.
Kl. 18:15-19:00 – Manifestation på Mynttorget med tal och sång.

Läs mera här.

————————————-

Publicerat i Uncategorized | 16 kommentarer

Mot ökad kollegialitet och decentralisering i Katolska kyrkans ledning

Publicerat den 1 oktober, 2013 av Bengt Malmgren

Idag samlades det nya rådet bestående av åtta kardinaler från hela världskyrkan som påven sammankallat till sitt första möte under ledning av påven. Det skall vara ett rådgivande organ åt påven i processen att reformera kurian och i att leda världskyrkan.

Mötet hölls i biblioteket i den påvliga våningen, här en liten video från när kardinalerna samlades:

Denna första mötesrunda hålls 1-3 oktober. Informellt kallas gruppen G8 men officiellt kommer det att heta kardinalsrådet (Council of Cardinals). Rådet kommer att utgöra en permanent grupp, men påven kan förändra vilka som är medlemmar.

Enligt Vatikanens presstalesman Fr Federico Lombardi kan påvens konsultation med rådet ske individuellt med olika rådsmedlemmar eller med hela gruppen.

De åtta kardinalerna är: Sean O’Malley (USA), Oscar Rodriguez Maradiaga (Honduras), Francisco Errazuriz Ossa (Chile), Reinhard Marx (Tyskland), Giuseppe Bertello (Vatikanen), Laurent Monsengwo Pasinya (Kongo), Oswald Gracias (Indien) and George Pell (Australien).

g8kardinaler

Tillsättandet av kardinalsrådet är första steget i reformeringen av kurian och kyrkans ledning. Vi kan urskilja en process från centralstyrning mot ökad kollegialitet. Endast en av kardinalerna är förankrad i Vatikanen, alla de övriga kommer från världens alla hörn.
Låt oss be för påven, kardinalerna och det möte som nu sker. Låt oss be för en bra process som gagnar Kyrkan och hennes uppgift att vara salt och ljus i världen.

En annan viktig förändring sker 15 oktober då den nye statssekreteraren för Vatikanen ärkebiskop Pietro Parolin tillträder sin tjänst.

I 16 olika tidningar utgivna av Jesuitorden över hela världen publicerades nyligen en intervju med påven som belyste honom som människa och där han gav sin syn på viktiga teman som rörde kyrkan i dagens värld. Intervjun mottogs mycket positivt, men en av de frågor som väckt diskussion internt inom Katolska kyrkan är det som gäller synen på kvinnan och hennes roll i kyrkan.

Ur jämställdhetssynpunkt behöver kvinnors roll särskilt lyftas fram, men teologiskt behövs inte en särskild teologi om kvinnan, utan det är ju en teologi om människan, som man och kvinna, där både egenskapen att vara man och att vara kvinna självklart är viktiga och grundläggande och hör hemma i helheten.

Jag ser att det kommer att vara ett seminarium 10-11 okt arrangerat av påvliga rådet för lekmännen för att studera vad Johannes Paulus II sade om dessa frågor i det apostoliska brevet Mulieris diginitatem från 1988. Skall bli intressant att se vad som kommer ut ur det.

En del jag talat med är skeptiska till Katolska kyrkans herdar starka betoning av kvinnans roll, att det inte handlar om en vilja till äkta jämställdhet, utan om att i själva verket passivisera och bevara nuvarande manliga maktstrukturer. Jag har för avsikt att återkomma i den frågan.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 6 kommentarer