Bengts Blogg

Strålande morgon, våren på väg. Internationella kvinnodagen idag. Jag vill vara en jämställd man som verkligen i samarbete med kvinnorna arbetar för en bättre värld där både det manliga och det kvinnliga till fullo får utvecklas och komma till sin rätt. Jag gjorde visserligen frukost till min fru och mig idag, men jag vill inte vara den som reducerar kvinnodagen till ett litet extra grattis åt kvinnan och sedan låter allt rulla på som vanligt i det fördolda när det gäller mansdominansens och kvinnounderordningens mekanismer.  Men man gör inte kvinnofrågorna en tjänst genom att bara passivt bejaka, också genom att komma med konstruktiv kritik. I det perspektivet skall den något provocerande rubriken på detta inlägg ses.

Igår var ett inslag på TV4´s nyhetsmorgon med Maria Arnholm (FP) jämställdhetsminister, Jenny Wenhammar från Femen (en av de tre kvinnorna som genomförde nakendemonstrationen i Katolska domkyrkan nyligen) och Gudrun Schyman.

Abort borde inte vara en kvinnofråga, utan en gemensam fråga för kvinnor och män. Hur kan det kan ha blivit en kvinnofråga är egentligen högst paradoxalt. Att feministrörelsen med sådan emfas framför detta är en av dess sämsta sidor, egentligen en skam. Att vårda livet och ta hand om våra barn har ju alltid varit det som kvinnorna varit bäst på. Men jag vill inte skylla på endast kvinnorna för att detta hårdföra rop skallar: Rätt till abort! Bakom ligger männen som inte vill ta sitt ansvar och kvinnorna som får ta konsekvenserna. I fattigare kulturer handlar det om kvinnor som får föda barn efter barn till deras kroppar är utslitna medan männen kräver sin rätt till sex och tar väldigt lite ansvar för familjeplaneringen och resurserna för mödrahälsovård är mycket underdimensionerade.

I vår hedonistiska västvärld handlar det om att männen vill ha kvinnorna som sexobjekt och kunna utnyttja dem utan att ta ansvar för konsekvenser utöver stundens njutning. Därför är ideologin att frikoppla sex både från kärlek och reproduktivitet starkt förankrad, och abort är en nödvändig del i en sådan livsstil. Männens del i detta blir alltmer oförblommerat tydlig och uttalad. En del kvinnor väljer att föda sina barn ändå, även om männen kräver att hon skall göra abort. Jag har personer i min bekantskapskrets som fött barn vars fäder tycker det är orimligt att de skall ta ansvar för barnet eftersom de krävde att modern skulle göra abort. Väljer hon att föda får hos så att säga skylla sig själv. För några månader kunde vi läsa om ett förslag att män skulle ha rätt till ”juridisk abort”, d.v.s. att om mannen önskar att modern skall göra abort, men hon vägrar, så skall mannen kunna friskriva sig från faderskap och allt juridiskt ansvar det medför. Nyligen födde en kvinna tvillingar efter konstgjord befruktning, mannen i parrelationen ville bara ta ansvar för det ena barnet eftersom han inte gått med på tvillingar.

Nej, abort är ingen kvinnofråga, utan en fråga för mänskligheten, både män och kvinnor, där vi tillsammans borde använda vår patriarkala och feministiska kapacitet till att vårda livet och minimera behovet av aborter. Att det blivit en kvinnofråga beror till stor del på att männen inte tar sitt ansvar.

Jag borde vara kritisk till Jenny Wenhammar som så skändligt stormade in i min församlingskyrka och störde gudstjänsten för en tid sedan med Elisabeth Ohlson Wallin dokumenterande det hela. Vi i församlingen kunde ha polisanmält men avstod efter övervägande från det. Jag vet inte om det var ett bakslag för Femen eller inte att polisanmälan uteblev, jag antar att man vill provocera fram så stora motreaktioner som möjligt under sina aktioner och ser de brott som man begår som civil olydnad på samma sätt som Greenpeace-aktivister som bryter sig in på kärnkraftverken . Men vi önskar i första hand dialog.

Femen talar allmänt om ”patriarkala strukturer” och Kyrkan i allmänhet som ett uttryck för sådana. Och visst finns det mycket av negativ patriarkalism i kyrkliga strukturer, men jag håller inte med om att man kan döma ut all patriarkalism som sådan. Det finns bra och dålig patriarkalism, liksom det finns bra och dålig feminism. Bra feminism och bra patriarkalism är konstruktiv, tjänar mänskligheten och är bra både för kvinnor och män.  Påven Franciskus ser jag som ett illustrativt exempel på vad jag menar med bra patriarkalism.

Jenny Wenhammar skall i alla fall ha heder för att hon satte kampen mot människohandel med kvinnors kroppar högst upp på prioriteringslistan. Där är vi verkligen överens, och här har hon en bundsförvant i påve Franciskus och många kristna aktivister som kämpar för detta, t.ex. människorättsaktivisten Ruth Nordström, som driver kampen mot trafficking på Europa-nivå eller Elsie Lindquist från gemenskapen i S:ta Clara kyrka, som uppmärksammats genom sin bok ”Ängeln på Malmskillnadsgatan” där hon berättar om sitt liv ut ur övergrepp, prostitution och utnyttjande till hur hon mötte Gud och nu själv är en eldsjäl som hjälper sina medsystrar.

Gudrun Schyman uppskattar jag också på många sätt. Hon är en skicklig opinionsbildare och har en poäng i det hon säger att kvinnofrågorna måste integreras i ett helhetstänkande. Hon kritiserade Maria Arnholm för att stuprörsmässigt isolera olika delar från varandra i de olika departementen istället för att ta ett helhetsgrepp. Jag tror Schyman har helt rätt här. Det talas idag mycket på ett mantra-artat sätt om kvinnofrågor. Det skall lappas och lagas och kvoteras, retoriskt talas om rättigheter, rätten till abort, kvotering i bolagsstyrelser etc, men ibland verkar det som att retoriken är viktigare än att det verkligen skall hända något. Men skall vi komma vidare måste vi också kunna kritisera de negativa aspekterna av feminismen.

Påve Franciskus: En positiv patriark