Enligt en gammal ultramontanistisk katolsk tradition skulle kyrkan ha makt över lagstiftningen för att man helt enkelt visste bäst vilka lagar som var bra för folket. Före 1870 och Första Vatikankonciliet hade påven också en ansenlig makt över stora delar av nuvarande Italien. men 1870 reducerades denna makt, men påvedömet försökte då behålla den på annat sätt genom att försöka skaffa sig ett moraliskt och religiöst inflytande över människor och stater. Vetenskap och demokrati motarbetades. Det var under Första Vatikankonciliet som den kontroversiella dogmen om påvens ofelbarhet kom till.

Andra Vatikankonciliet ställde till rätta och balanserade upp den slagsida som Första Vatikankonciliet åstadkommit genom att tala om religionsfrihet, samvetets överhöghet och kollegialiteten och hela Gudsfolkets allmänna trosmedvetande som motvikt till central påvemakt. Påven blir i detta perspektiv mera av samordnare och ”den främste bland likar”, ungefär samma roll som Petrus hade i apostlakretsen.

Katolskt tänkande idag framhäver religionsfriheten samt fördelen med en sekulär stat på demokratisk grund men där kyrkan och de olika religionerna bejakas och bidrar till samhällslivet. Kyrkan har också ett politiskt, om än inte partipolitiskt, ansvar att reagera då människovärdet kränks eller på miljöområdet då rovdrift sker på skapelsen och vi fördärvar vår jord.

Fortfarande lever teokratiska tänkesätt kvar framförallt i islamistiska stater där ideologin är att Islam skall styra lagstiftningen genom s.k. sharialagar. Men även den hårda lagstiftningen mot homosexuella i flera afrikanska stater, nu senast Uganda, hämtar sin inspiration från en sådan teokratisk inställning. Jag förmodar att ultramontanistiska katolska grupper, liksom vissa ultrafundamentalistiska evangelikaler, liksom de muslimer som förordar sharialagar, dit många imamer hör, hejar på president Museveni i Uganda.

Om man nu inte kan påverka lagstiftning genom att vara i politisk maktställning väljer många en annan väg: Att till följd av ”allvarlig religiös övertygelse” åberopa sin rätt att hoppa av och inte utföra vissa tjänster. I USA finns förslag från vissa grupper om lag att på sådana grunder (”sincerely held religious belief”) få rätt att neka någon sina tjänster. Jag är självfallet för religionsfrihet och att det bör finnas en lagstiftning kring detta som tryggar grundläggande mänskliga rättigheter. Men ibland går det till överdrift. T.ex finns konservativa kristna affärsmän som inte vill utföra tjänster åt homosexuella, som att baka bröllopstårtor till homosexuella par. Huffington post har en intressant artikel som pekar på vilka absurda konsekvenser det skulle få om man driver sådana undantagsanspråk för långt. Om det inte skall betraktas som ren och skär diskriminering av homosexuella, så borde man vägra att baka bröllopstårtor åt skilda heterosexuella som gifter om sig också. Och vad finns det mer för synder som människor ägnar sig åt som inte stämmer överens med mina grundade religiösa övertygelser? Till slut får man ett väldigt jobb som affärsman med att kolla upp människors vandel innan man bestämmer sig om man vill utföra tjänster åt dem eller inte. Och det kan ju slå tillbaka på mig själv. kanske jag ägnar mig åt något som går emot någon annans allvarligt grundade religiösa övertygelse.

Det finns visserligen gränser som är moraliskt tvingande och där man måste få åberopa samvetsfriheten, med lagligt stöd eller inte. Om det inte är med lagligt stöd kallar vi det civil olydnad. Det kan också vara en dygd ibland. Banhof drog ur sladden för LexBase. Men i allmänhet om man har ett tjänsteföretag behandlar man alla lika och försöker vara hjälpsam, det måste vara grunden. Som Huffington Post skriver:

”Most of us work every day with people about whom we have a sincere belief that their lifestyle, politics, religion, ways of earning a living, or sexual orientation are wrong and ill-informed and go against all that we hold sacred. We run across them driving taxis, doing our taxes, working in restaurants, selling our groceries, policing our neighborhoods, and even running our government. Although we may hold a sincere belief about how wrong they are, we try, as best a we can, to be civil to one another, recognizing that we are living in a diverse country made up of all kinds of people, some of whom we will agree with, and most of whom we will not.

Bills that encourage communities to rip apart the fabric of America should be seen for what they are: discriminatory and deeply un-American. That is my sincerely held religious belief.”