Nyheten når mig att Ulf och Birgitta Ekman i vår kommer att upptas i Katolska kyrkan. För mig kom det inte som någon överraskning, men jag förstår att för många är det en sensation. Tecknen har ju varit tydliga genom åren. Alltsedan jag mötte Ulf och Birgitta på en gata i Fiuggi i Italien 2006 i samband med en internationell katolsk karismatisk konferens har jag sett denna utveckling. Ulfs böcker under senare år präglas ju av en helt katolskt präglad teologi, och hans ständiga återkomst till talet om Kyrkans väsen och Kristi kropps enhet känns ju helt i linje med den ekumeniska ecklesiologi som går igen i Katolska kyrkan och läggs ut i Andra Vatikankonciliets grundkonstitution om Kyrkan, Lumen Gentium.
Ändå hade jag inte förväntat mig att det skulle ske så snabbt, med tanke på att det tar tid för församlingen att smälta något sådant, också hela den internationella Trosrörelsegemenskapen där Ulf Ekman varit med och planterat så många församlingar i Ryssland och staterna i forna Sovjet. I Moskva är Livets Ord-församlingen den största frikyrkan. Vilken osäkerhet om den egna identiteten uppstår i en församling när grundaren lämnar gemenskapen och vänder sig till en annan kyrka som åtminstone tidigare setts på med stor misstänksamhet, ja Ulf Ekman har ju själv tidigare hållit starkt katolik-kritiska predikningar?
Samtidigt, när man tolkar tidens tecken upptäcker man att Herren samlar sitt folk och river ner barrriärer som tidigare förefallit grundmurade. Först händer ingenting och ingenting och ingenting, sedan går det fort. Ungefär som när Berlinmuren föll och Östeuropa förenades med Väst. Den andliga ekumeniken bidrar till att riva ner barriärer av misstänksamhet och förutfattade meningar. Lärofrågor är inte oviktiga, men har man övervunnit psykologiska och andliga hinder, så är det mycket lättare att ta i lärofrågorna, där skillnaderna kanske inte alls är så stora som man trodde från början.
Därtill kommer en tilltagande förändring, eller förnyelse i synen på Kyrkans väsen: Att det bara finns en kyrka som Kristus grundat, att splittringen är en skandal som vi måste övervinna.
Jag märker att det finns två typer av reaktioner på nyheten om Ulf och Birgitta Ekmans konversion: Antingen tänker man att det är egentligen inget dramatiskt alls, utan ett tecken på det som blir alltmer uppenbart i tiden, att alla kristna är våra bröder och systrar, och accepterar vi det fullt ut är det inte så dramatiskt om vi tillhör ena eller andra samfundet.
Eller också blir det så dramatiskt att det t.o.m. tas upp som en dagsnyhet i sekulära media. Carl-Henric Jaktlund tolkar i en ledare i Dagen den identitetsförvirring som kan tänkas uppstå. Och visst är det rimligt som Carl-Henric säger att det väcker reaktioner, samtidigt är den reaktion han beskriver just en spegling av den brytningstid vi befinner oss i.
Fortfarande lever vi i det gamla synsättet med ett samfundstänkande enligt vilket ”mitt” samfund är den ”riktiga kyrkan”, andra kristna behöver jag inte räkna med på samma sätt, och i vilket fall inte förhålla mig till såsom fullvärdiga bröder och systrar i tron. Samtidigt bryter det nya synsättet på Kyrkan som en enda enligt vilken hela kristenheten är mina sanna bröder och systrar. Andra Vatikankonciliets grunddokument om kyrkan Lumen Gentium, liksom Ulf Ekmans bok Andliga rötter ger uttryck för detta senare synsätt.
Undertecknad med Ulf o Birgitta Ekman och pastorer från Trosrörelsen i Rom 2011
Ulf Ekmans på Livets Ords söndagsgudstjänst idag där han tillkännagav sitt beslut.
Ulf Ekman intervjuas i Världen idag
Bengts Blogg 
Men ändå, visst är det en märklig utveckling om man ser på det Ulf E skrev 1989 inför påvens besök i Uppsala:
Bl a detta:Påven har inte för en minut ändrat alla de grundläggande katolska dogmer som den romerska kyrkan i århundraden har bevarat. Inte heller har han ändrat på sin uppfattning om att vara ofelbar när han talar å ämbetets vägnar eller på sitt anspråk som ”Kristi ställföreträdare” på jorden kunna göra anspråk på varje nation i världen.
och detta:Var är det alltså för spel som pågår framför tusentals troendes ögon? Ser man på påvedömets historia, har det alltid stått emot, stoppat och krossat all väckelsekristendom i alla tider. Katolska kyrkan har i århundraden besudlat sina händer med martyrer som Savonarola, Huss, Tyndale m fl. De katolska dogmerna är inget annat än gärningslära, falsk religiositet och vidskepelse.
eller detta:Överalllt dit påven kommer sprider han Maria-kulten och madonna-tillbedjan. I europeiska länder sker det på ett mer intellektuellt och sofistikerat sätt än i andra delar av världen, där man mer öppet blandat Maria-dyrkan med inhemsk ockultism.
Inget av detta har ju förändrats på dessa 25 år. Att den splittring som Ulf E talar om, skulle motivera ”enhet under påven”, inte enhet i Jesus – är inte lätt att förstå.
Staffan!
Visst, Ulf har förändrat sin bild av Katolska kyrkan, från den negativa, ofta byggd på fördomar och okunskap, som han och Livets Ord delade med stora delar av den väckelsekristna evangelikala rörelsen. Sedan ser jag att det är precis en del av dessa fördomar du upprepar här. Jag kan inte gå in i detalj här, men läs gärna Ulf Ekmans bok Andliga rötter.
Att mycket dåligt och ont skett i Katolska kyrkans namn, däri är vi överens och du slår in öppna dörrar genom att påpeka detta. Men är det inte att kasta sten i glashus? Vilket samfund kan svära sig fri från att hysa eller ha hyst medlemmar och ledare som inte begått misstag, tagit felsteg och varit insnärjda i korruption och maktmissbruk? Därför tycker tycker jag inte det i sig är ett argument mot Katolska kyrkan.
Occultism och avgudadyrkan av bilder i överdriven folkfromhet har säkert förekommit, men det är inget som är i enlighet med katolsk lära. Att använda föremål som t.ex. bönedukar förekommer ju f.ö. även inom Pingströrelsen.
Vänlig hälsning
Bengt Malmgren
Bengt,
jag citerade bara det UE skrev i artikeln 1989.
Du kanske reagerade på detta att inget har förändrats sedan dess. Ankommer mer på UE eller någon att bevisa annat.
Visst har alla religioner och rörelser sin mörka eller grå sidor. Men att jämföra enstaka felsteg av pastorer eller präster med de historier som rullats upp inom RKK i många många länder känns inte riktigt. I dessa otaliga pedofilifall kan man väl inte enbart anklaga de enskilda människorna – det tycks ju tidgare funnits en rätt stor acceptans inom RKK.
Sedan håller jag nog inte med om att bruket av böneduk skulle vara ockultism- tycker du verkligen det?
Slutligen – har f ö inga synpunkter på att UE blir katolik. Det är hans eget fria val, och sannolikt det bästa både för honom, RKK och Livets Ord. Önskar honom lycka till.
Staffan!
Du tänker vad du tänker om Katolska kyrkan. Jag tror inte det tjänar något till att jag går in i den argumentationen mer. Vill du lära dig mer om Katolska kyrkan en dag, så kommer du att göra det.
Angående bönedukar: Naturligtvis tycker jag inte det är ockultism. Jag tog det bara som jämförande exempel, eftrsom så fort Katolska kyrkan sysslar med materiella föremål som rökelse, ikoner etc så dras den diskussionen genast upp.
Det positiva som jag kan se är att stoltheten som funnits i Livets ord och som har proklamerats i predikningar och media om att vara utvalda och bärare av djup sanning till skillnad mot andra församlingar får sig en sista knäck. Att fler människor får upp ögonen för spelet bakom kulisserna. Vem/vilka som styr och planerar allting och att sanning mest handlar om slughet och planering.
Eller så har du missuppfattat och missinformerats om det mesta…
Detta är kanske det bästa som är hänt i Trosrörelsen sedan dess start. Nu kan dess medlemmar egna sig åt ”Force behind The Force” i stället för personkulten av budbäraren . Det här tvingar dom att definiera sitt på nytt . Ulf E har varit deras ”helgon ”. Den rollen måste ha varit svårt att bära, t o m vara skadligt för den egna själen. Påvarna abdikerar för att samla sig för den sista etappen . Frid vare med dem.
Jag är övertygad om att detta är positivt för svensk kristenhet.
Jag var på en konferens på Livets Ord för många år sedan som handlade om kristen utbildning. Redan då kände jag det som att Ulf var katolik.
Makarna Ekman är värda respekt! Dom är modiga människor som följer sitt samvete och den VÄG som Gud visat dem!
I en intervju i Världen i Dag så framhåller Ulf Ekman den stora betydelse som biskop Anders spelat på det personliga planet för makarna Ekmans väg till Rom.
Det är värt att notera tycker jag. Vår gode men lågmälde och ödmjuke biskop förtjänar verkligen detta fina omdöme som Ulf Ekman på detta sätt ger honom och den Kyrka han leder i vårt stift!
För övrigt nämner Ulf Ekman även Wilfrid Stinissen i detta sammanhang.
Jo, även jag vill ju gärna återförenas med romersk-katolska kyrkan (och för den delen med de ortodoxa) men jag får ju inte. Eftersom jag med S:t Paulus tror och bekänner att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud (och att den Ende som inte gjorde det ändå för oss blev gjord till synd och därmed tillräknad synd, vår synd), medan påven kräver a) att jag ska tro att detta inte gällde Maria och b) att han själv är ofelbar när han proklamerar dogmer som denna. Och det går ju inte. Det går ö.h.t. inte längre att föra meningsfulla lärosamtal med påven och RKK, eftersom de låst sej helt kring sina dogmer och den enda ”lösning” de ser är att ansluta sej till dem. (Samma hållning har f.ö. de mest rigida lutheranerna, men det gör inte saken bättre).
Det ska egentligen mycket till för att syndfriförklara en mamma som försökte skylla på 12-åringe Jesus när hon och Josef lämnat honom ensam i storstan i flera dar – och som å andra sidan försökte hämta hem den 30-årige Jesus från hans uppsökande och frälsande verksamhet för att hon och hans syskon/halvsyskon/kusiner trodde att han blivit spritt språngande galen. Men påven han kan, han.
PS. Jag gillar Maria. Hon är både Guds moder och trons moder för mej. Och hon fick aldrig för sej att hon inte behövde be om syndernas förlåtelse. Tur att ingen påve kom och försökte intala henne att hon var syndfri. (Tur för påven alltså – han skulle ha fått sina fiskar varma). DS.
Andreas
Luther hade gett dig dina fiskar varma, med den reduktionistiska ”mariologin”.
Vill man kan man söka förstå varför o hur Kyrkan tänker. Det du gör är att fastna i rätt naiva stereotyper, utan öppning till dialog. Sånt går att ändra omm man vill.
Annorzzz, jag respekterar Maria betydligt mer än jag respekterar påven eller Luther. Och jag tror och bekänner att Maria är Guds moder. Det är sannerligen ingen reduktionistisk mariologi eller en naiv stereotyp. Och som vi diskuterat förut är Nya testamentet alldeles klart om att alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Där har vi Guds rena och klara ord som väl även för er borde gälla långt högre än allt vad någon påve någonsin har sagt (om vi undantar Petrus ifall ni nu vill kalla honom påve – jag respekterar ju hans epistlar som Guds ord likaväl som Pauli). Och den ende i sej själv syndfrie efter Adam (som ju inte förblev syndfri), Jesus (den andre Adam), avstod från sin härlighet, gick in under vår synd och tog vårt straff och vår dom, som om han vore den ende syndaren, se S:t Anselms kyrkolära). Empirin är att Nya testamentet är lika öppen om Marias synder som om lärjungarnas – och det hedrar henne att hon tydligen berättat om dem för Lukas, förmodligen för att undvika den falska helgondyrkan som t.ex. flera av Mariaantifonerna ger uttryck för (där bes sannerligen inte bara om förbön. jag har ju läst dem själv). Påvens mariologi – vare sej obefläckade avlelsen eller himmelsfärden – är inte tillräckligt katolsk utan mer ett resultat av ett filosoferande över de heliga mysterierna som aldrig når sitt slut (gåtan blir nu istället hur den syndiga Anna och dito Joakim kunde avla och föda en syndfri människa o.s.v.) och Marias grav och gravläggning tycks ju allmänt känd i fornkyrkan..I varje fall var hennes kroppsliga himmelsfärd INTE det. Skulle Jesu kropp hittas vore det en katastrof för verkligt kristen tro – så inte om Marias kropp hittades. (Men för er är ju även hennes kroppsliga upptagande en trosartikel; jag har inget mot tanken men däremot mot den ohemula idén att binda de troendes samveten vid den).
Den ”öppning till dialog” romerska kyrkan erbjuder är till största delen en chimär, hur snälla och vänliga Fransiscus eller Bengt Malmgren än är – det handlar om att helt och fullt ansluta sej till den romerska trostolkningen, som ju inte går att göra avkall på (eller skulle påven själv möjligen kunna göra det?). Eller rättare sagt: jag TYCKER fortfarande att det är intressant att diskutera både med rigida lutheraner, rigida katoliker och rigida arianer (Jehovas vittnen) – utan alla jämförelser i övrigt. Intressant såtillvida som vi sedan blir mer insatta i varandras ståndpunkter. Men ingen av dessa grupper verkar lika öppen som jag för att ompröva konkreta läror (jag har t.ex. ifrågasatt de lutherska bekännelseskrifternas stämpling av påven som Antikrist liksom förnekandet av Petrus som klippa – kunde han vara satan kunde han naturligtvis också vara en klippa tidigare i samma kapitel). Säg en lära Annorzzz som du i ditt nuvarande tillstånd är villig att ompröva i ljuset av Guds ord :o).
Därmed inte sagt att dialogen med dessa grupper är meningslös. Även om inga egentliga läromodifieringar sker inom befintliga konstellationer, kan det ju faktiskt hända att vissa personer som ett resultat av samtalen lämnar sin grupp, alltså konverterar. Men det blir ju mer en total ”auktoritetsomvälvning”, ett paradigmskifte om man så vill, än en vanlig detaljomprövning.
Andreas Holmberg!
Tack, precis denna form av teologisk dialog vill jag ha som går på djupet med frågorna. Så länge katoliker o protestantiska samfund inte berört varandra på djupet utan kör i samma spår blir det mera ett samfundspatriotiskt fäktande med de egna motsatta positionerna. Att vi får ett fördjupat samtal är tecken på att vi berörs av varandra.
Jag vill gärna komma med några reflektioner angående mariologin. Som katolik har jag accepterat Maria-dogmerna, men anser dem inte vara lika centrala för tron som kristologin och Guds treenighet. Men det är klart att jag i bakhuvudet gjort mina reflektioner. Här några av dem:
Jag bejakar att Maria tillhör människosläktet och att hon till sin natur innefattas i det som sägs om alla människor: Att vi alla har alla syndat och gått miste om härligheten från Gud. På den yttersta dagen skall vi alla återupprättas och klädas i vita kläder. Det är frälsningens fullbordan. När det gäller Maria har Gud bara börjat frälsningsprocessen lite tidigare och redan i mor Annas sköte berett henne som ett rent kärl att föda fram vår Frälsare. Hur skulle det kunna vara annat än att maria är speciell och förberetts på ett särskilt sätt när hon skall vara Guds redskap för något så dyrbart? Den motiveringen som jag hört i den undervisning jag fått accepterar jag i mitt hjärta. Av detta följer att hon också vid sin död redan är förberedd att tas upp i himmelen. Precis som Elia for hon upp, hennes kvarlevor finns inte på jorden. Tanken svindlar, detta är ett mysterium, och jag medger att jag inte kan ta till mig och omfatta denna tro med samma självklarhet som jag omfattar tron på Jesus uppståndelse. Men i ödmjukhet har jag ändå accepterat det som ett ofattbart mysterium för att min kyrka lär så.
Jag har uppfattat det som en tradition som fanns med från själva början, att det såldedes är en äkta tradition som beskriver något som faktiskt uppfattades så från början.
Du säger att Marias grav och gravläggning är allmänt känd i fornkyrkan. Jag ber dig om den dokumentation du stödjer dig på angående detta.
Du skriver ”mariologi – vare sej obefläckade avlelsen eller himmelsfärden – är inte tillräckligt katolsk utan mer ett resultat av ett filosoferande över de heliga mysterierna som aldrig når sitt slut”.
Det är sant att det är resultatet av ett filosoferande över de heliga mysterierna som kanske stelnat i de nyskolastiska former som präglade kyrkan under 1800-talet och första delen av 1900-talet. I dialogen med protestanter behöver detta utvecklas. Vi får inte rädas för att ta tag i de verkliga knäckfrågorna när det gäller skillnaden katolskt – nutida protestantiskt evangelikalt tänkande. Sådana samtal vi för här är livsviktiga.
”det är egentligen inget dramatiskt alls, utan ett tecken på det som blir alltmer uppenbart i tiden, att alla kristna är våra bröder och systrar, och accepterar vi det fullt ut är det inte så dramatiskt om vi tillhör ena eller andra samfundet.”
Inget dramatiskt? Vad är då drama för dig, Bengt, om grundaren av Trosrörelsen, en karismatisk extremt amerikaniserad känsloinriktad sekt, i Sverige och 21 länder till, övergår till katolska kyrkan?
Skillnaden Bengt, om vi tillhör den ena eller andra kyrkan, är 1. sanningen och 2. himmelriket. Nog så dramatiskt – eller hur?
Så lär dig din egen tro.
Jag tror det finns fördomar om varandra från båda håll, det hör jag.
Nog är det dramatiskt alltid. Ulf Ekman har spelat en så stor roll i Livets Ord och trosrörelsen att denna konversion mot Kyrkans mitt kommer att få stora konsekvenser för den svenska trosrörelsen.
Det vore inte konstigt om människor kommer att studera makarna Ekmans skäl till konversionen, och människor kommer också att följa i dess spår. Livets Ord går en tynande framtid till mötes, utan dess karismatiske grundare och ”apostel”.
Katolska Kyrkan i Sverige kan glädjas över att Ulf Ekman hittat hem till Rom. Han kommer att bli mycket användbar för Kyrkan, på det sätt som Gud vill…
Jämförelserna med drottning Kristinas tronavsägelse och konvertering resp. det hypotetiska fallet att påven skulle lämna romersk-katolska kyrkan (C-H Jaktlund i Dagen) må vara rätt överdrivna men träffar ändå något av dramatiken i detta. Visst är det ett dramatiskt steg Ulf Ekman tar, även om han ”krattat manegen” bra länge.
Fördomar – visst kan det vara så. Har mycket goda erfarenheter av möten med LO-medlemmar. Men nu snackar vi hard facts. Sanningen. Frälsningen. Vad Vår Herre anvisat. Gudomlig uppenbarelse. Detta, som förmodligen paret Ekman också tagit sig an. Det ”alltmera uppenbara i tiden” kan inte gömma undan det som redan uppenbarats i begynnelsen av de sista av alla tider, och detta av tidens skapare själv. Skulle det vara detsamma då om vi tror si eller så, bara vi kallar oss kristna? Bara vi kan kalla oss bröder och systrar? Nå – vilka tecken samlas då syskonskapet under, vilka gemensamma nämnare? Att vi gillar varandra? OK. Att vi inte träter? OK. Att vi respekterar varandra? OK. Att vi tror på Gud? OK. Att vi tror på Jesus Kristus, och erkänner Honom som Guds Son i Treenigheten? Ok. Att vi tror Han givit Petrus nycklarna till himmelriket? Inte OK. Att apostlarna förmedlat hans vilja inte enbart genom skrifter, utan också i tradition, i praxis, som föregår Skriften? Inte OK. Att de förmedlat en särskild nåd genom den organisation de omedelbart byggde upp efter Kristi död? Inte OK. Är ingen vän av triumfalism, men vi ska inte dölja det uppenbarade
Eric! Nu lät du lite bättre än i ditt första inlägg. Bra att du inte vill framstå som triumfalistisk. Vi ska kunna föra samtal med våra protestantiska bröder och systrar och räkna med ömsesidigt utbyte och räkna med att också de har ett och annat som kan vara till nytta för oss katoliker. Det är officiell katolsk lära att Guds nåd också verkar utanför Katolska kyrkans synliga gränser, både hos enskilda och i samfund.
Sedan håller jag med om att det inte räcker med ett allmänt syskonskap och att alla skall tycka om alla med eller utan karismatiska förtecken. Den andliga ekumeniken öppnar bara upp, river ner bålverk och andliga fördomar som gör att vi kan ta itu på allvar med lärofrågorna som självklart är viktiga och grundläggande. Men när väl bålverken av andligt och psykologiskt motstånd är rivna, så är det mycket lättare att lyssna till den andre, också lättare att våga se sina egna tillkortakommanden, och då upptäcker man att de teologiska skillnaderna inte var så himmelsvida man trodde från början, och att man kan våga undersöka detta utan låsta ideologiska positioner. Det finns mycket låsta ideologiska positioner hos protestanter, men även hos katoliker.
Andreas (svarar dig här)
Ett bra svar du trots allt ger.
Men jag tror Fr Martin definitivt läxat upp dig i a f.
Marie syndfrihet är ingen lätt fråga. Men den är definitivt inte i motsatt till Skriften eller okatolsk. Jag har själv brottats mkt med frågan (se 13 invändningar från 56ff på AveMarisStella), och sett att Kyrkans tro är genombiblisk o urKyrklig.
INVÄNDNING: Men Maria var syndig utifrån Rom 3:23; ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud”.
SVAR: Men alla betyder inte varenda en, i alla sammanhang. I denna vers måste i varje fall Jesus, gravt förståndshandikappade och spädbarn vara undantaget, men också Maria och Johannes Döparen, se Luk 1:15. Att alla inte inkluderar precis allt, se t.ex. Matt 2:3; 3:5; 4:24; 21:10; 27:25; 1 Kor 1:5; 11:26 och 15:14, 22. Alla svenskar super och alla män är sportfånar. Är alla med på detta? Om inte, så bevisas min poäng…
Angående om jag kan tänkas ändra min livssyn. Självklart. Jag går jättegärna ur Kyrkan, men kan inte se argumenten för.
Hela grejen med att säga att man ändrar syn på t ex påveämbetet genom att läsa Bibeln, blir rätt bakvänd.
Du förutsätter Sola Scriptura (som är obiblisk) för att läsa in en protestantisk auktoritetssyn (vad det nu än är).
Grunden till att jag blev katolik är att protestantismen är helt subjektiv. Det är ologiskt att tro att jag i ensamhet kan förstå Skriften 2000 år senare. Det är splittrande, självmotsägande o t o m en luthersk återvändsgränd.
Jag tror som alla, överallt o alltid trott; för det blir bibliskt, logiskt o kata holicos.
Då får Maria samma plats som hos Luther. Och Aquino. Och Augustinus.
Hell dig Maria; full av nåd (kecharitomene)…
Sola Scriptura är visst biblisk, Annorzzz (”icke utöver vad det står skrivet”, 1 Kor. 4:6) och när Jesus frestades av djävulen svarade han ju ”Det står skrivet”, ”det står skrivet” samt ”det står skrivet.”
Sen tycker jag att både du och Bengt är intressanta samtalspartners (tack för svar både nu och tidigare), och jag skulle seriöst gärna förenas med romersk-katolska kyrkan om jag finge. Men då jag liksom C S Lewis betraktar de sena dogmerna om Maria och påven som omöjliga att ansluta sej till (”era hädelser” kallade han dem visst enligt Sayers: Jack, men det kan förvisso ha varit sagt i vänskapligt gnabbande ton med osynliga citattecken runt ”hädelser”) finns det ju inga utsikter i världen att få vara med.
Om vi lämnar teorin i Rom. 3 och går till empirin i Luk 2: Det är bra mycket begärt av mej som förälder till en 12-åring att acceptera att jag utan synd skulle kunna fara hem från Stockholm efter typ Jesusmanifestationen, utan att först kolla om 12-åringen faktiskt är med på bussen tillbaka eller kommit med någon annan buss, OCH, när vi vänt om igen till storstan och efter ett par dar hittar honom bland prästerna i Jakobs kyrka, utan synd skulle kunna börja skylla på 12-åringen (”varför gjorde DU så här mot OSS?”)!!! Och Jesus var ju då exempellöst snäll och lydig mot sina föräldrar, så länge det inte stred mot Guds vilja att lyda dem – och förmodligen gjorde han vad ett förståndigt barn bör göra när det kommer ifrån sina föräldrar, nämligen stannade kvar där de sist sågs. Det hedrar Maria att hon inte – liksom inte heller Petrus – försökte dölja sina fel och synder för reportageskrivande evangelister. Inga stora saker, men tillräckliga för att dementera både 1854 och – därmed också – 1870 års dogmer.
Men jag ska inte upprepa mej mer här – vår s.k. lutherska kyrkas situation är ohyggligt allvarlig (”vi” tror ju knappast längre på rättfärdiggörelsen genom tron då vi i praktiken förnekar fördömelsen genom otron) och vi behöver verkligen varandra som kristna. Jag kan t.o.m. glädjas åt att påven envist håller fast vid många urgamla kristna (och bibliska!) sanningar, och inte på länge visat någon tendens att hitta på någon ny dogm (det kan så gott räcka med de ekumeniska komplikationer som vållades 1854-1950).
PS. Bengt: Tomb of S:t Mary kan man googla på och få upp en del intressant. Nå, jag modifierade ju min utsaga att alla i fornkyrklig tid kände till Marias grav (vare sej den nu ansågs vara i Efesos eller Jerusalem) till att alla inte kände till hennes fysiska himmelsfärd. Men om hon nu faktiskt rätt allmänt antogs ha blivit först begravd, sedan återuppstånden och sist himlafaren i analogi med sin Son (inte mej emot), så är ju i varje fall hennes angivna dödsfall fatalt för tron på hennes syndfrihet. En alltigenom syndfri person ska ju inte kunna dö, försåvitt han/hon inte dör som ställföreträdare, genom att ha tagit synden och dess lön på sej (som Jesus). Men en sådan roll tillerkänner väl inte ens Rom den saliga jungfrun. DS.
Andreas
Ditt försvar för sola scriptura var rätt skralt. Bättre kan du.
Angående Marias synd i Skriften, har du hittat en egen grej (som jag faktiskt inte mött innan). Där slutar mitt beröm. Fast det är kreativt vad man kan läsa in i texter.
Och ja SvK är i kris. Jag beundrar er som står kvar. Förhoppningsvis är vi snart ett (i a f de som tror något, ty sista 50 åren har man i SveK bara lyckats slänga ut dem som tror).
Vi behöver varandra. Låt dHA blåsa korsdrag i även de kyrkor som har för högt i tak (=läs ruinerna).
Ja dHA leder på rätta vägar. Och hur mycket protester man än lyckas uppbringa är det så att alla verkliga vägar bär till Rom. 🙂
Allt gott