CBS dokumentär om påve Franciskus
Wow, Cardinal Lacroix, Archbishop of Quebec, is awesome on Part Two.
Om vi gör samvetsfrihetsfrågan vid abort och dödshjälp till enbart en religionsfrihetsfråga reducerar vi dess signifikans som varande en fråga som hör hemma inom allmänmänsklig etik och moral. Man hamnar man i den absurda situationen att en mans vägran att skaka hand med en kvinna och vägran at medverka till att ta ett ofött barn av daga jämställs, som om inte frågan om att döda ett foster inte hade större moralisk signifikans än att vägra ta någon i hand.
Katolska kyrkans syn på samvetsfrihet är att det handlar om generell moralfilosofi och naturrätt, inte att man har en speciell typ av samvete för att man omfattar en viss tro. Om samvetet sägs i Katolska kyrkans katekes:
”Samvetet är ett omdöme av förnuftet genom vilket den mänskliga personen inser den moraliska kvaliteten i den handling som den skall utföra, håller på att utföra eller redan har fullgjort. I allt vad hon säger och gör är människan tvungen att troget följa vad hon vet är rätt och riktigt.” (1778)
Samvetet har enligt detta synsätt, som jag helt delar, inget med religion att göra. Men sedan tolkar vi katoliker samvetet i trons ljus som Guds tilltal genom varats andliga dimension. Jag citerar katekesen igen:
”Samvetet är en lag som kommer från vår ande, men som överträffar vår ande, som kommer med förslag till oss, som innebär ansvar och plikt, fruktan och hopp… Samvetet är budbärare för Den som både i naturens och nådens värld talar till oss liksom genom slöjan, upplyser oss och styr oss.”
Det allmänmänskliga är omdöme, förnuft, moralisk utvärdering, känsla för ansvar och plikt. Det är gemensamt för alla människor. Att vi som troende kristna tolkar samvetet som Guds tilltal i vårt hjärta gör inte att samvetet till sin karaktär är väsenskilt mellan en troende och en icke troende person.
I DO´s beslut av fallet med barnmorskan Ellinor Gillmark har det endast prövtas ur religionsfrihetsaspekten. DO konstaterar att eftersom det är vanligt att kristna har inställningen att abort är fel, så är det en aspekt av religionen, att jämställa med andra sedvänjor och ritualer, att hon har den inställningen. Detta är i linje med Katolska kyrkans katekes som tolkar samvetet som något som kommer från det andliga. Men detta är bara en aspekt av samvetet, och håller man sig till enbart den så spelar det ingen roll om man är emot att döda eller är emot att skaka hand med kvinnor. Det är religionsfrihetsfrågor på samma nivå.
Stefan Gustavsson konstaterar i en reaktion på DO´s utslag att DO tidigare ansåg det vara religiös diskriminering att inte anställa en man som vägrade ta kvinnor i hand, medan det i Ellinors fall inte ansågs som religiös diskriminering. Anledning till att man gör olika bedömning i de två fallen är att man ansåg att det inte skulle influera negativt på arbetet om en anställd vägrar skaka hand med kvinnor, medan det däremot inte går att vara barnmorska utan att medverka vid aborter. Arbetsgivaren skulle göra samma ställningstagande ang någon som inte vill göra aborter vare sig det motiveras med personens tro eller inte. Därför är det inte religiös diskriminering, resonerar DO.
Dessuton krockar Ellinors inställning med en mycket viktig princip i samhället: Rätten till abort. Den står över religionsfriheten, och även över samvetsfriheten i allmänmoralisk mening tycks DO mena. Rätten till abort jämställs med god hälsa för kvinnor, och Ellinor anses enl DO´s yttrande som ett hot mot detta om hon skulle arbeta som barnmorska: ”Den av landstinget vidtagna åtgärden får emellertid anses ha vidtagits till skydd för hälsa…”
Jag konstaterar dock att alla inom Jönköpings läns landsting inte är ense om att det är nödvändigt att alla barnmorskor medverkar vid abort för att kunna organisera arbetet. Politiker i Jönköpings län motionerar om en policy som gör att samvetsfriheten skall beaktas bättre, och på Värnamo sjukhus var hon på väg att få ett vikariat, trots hennes förebehåll att inte medverka vid aborter, men anställningen stoppades senare av andra skäl (framgår av DO´s rapport). Och nu har Ellinor fått jobb i Norge. Där går det bra.
Europarådets parlamentariska församlings resolution 1763 från år 2010 om rätten till samvetsfrihet i vården föranleder inte att vi gör någon annan bedömning i religionsfrihetsavseendet konstaterar DO.
Resolution 1763 är tar upp samvetsfriheten som en allmänmänsklig etisk fråga där det handlar om rätten att inte diskrimineras för att vägra medverka till att döda mänskligt liv oavsett tro och religion. Detta överensstämmer med Katolska kyrkans kates´ tolkning av samvetet som samhörande med generell moralfilosofi och naturrätt. I paragraf 1 av resolutionen sägs:
”No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason.”
Ruth Nordström, juridiskt ombud till Ellinor Grimmark i hennes process kommer nu att ta överklagandet till Europadomstolen där det får en behandling både ur religionsfrihetsaspekten och ur allmänt människorättsperspektiv.
I min tidigare bloggpost om samvetsfriheten diskuterades hur denna kan missbrukas till att politiskt påtvinga andra sin vilja. I Italien t.ex. sägs det att det är mycket svårt för kvinnor att få abort utförd på allmänna sjukhus, trots lagstadgad rätt, och att gynekologen som är villiga att utföra abort motarbetas. I Norge å andra sidan tycks det fungera utmärkt med samvetsfriheten.
Jag tänker att samvetsfrihet bör vi ha när det gäller frågor om liv och död, men det är också viktigt att beakta och ta ställning till vilka problem som kan uppstå i samband med det. Italien som ett exempel där de som är villiga till abort motarbetas, Norge som ett exempel där det tycks fungera bra, och Sverige som ett exempel där de som inte vill göra abort motarbetas.
Att abort alltid definieras som en fråga om kvinnors hälsa är jag skeptisk till. Så kan det vara i vissa fall, men i andra fall kan det lika gärna vara en negativ faktor för hälsan. Inget säger att maximering av aborter ökar lycka och välbefinnande. Att skydda liv och hälsa måste få gå hand i hand, det är en allmän moralfilosofisk fråga och rätten till abort kan aldrig ha en större diginitet än rätten till liv. Därför är samvetsfriheten viktig och Sverige bör respektera Europarådets resolution 1763.
Jag är djupt enig med påve Franciskus som skriver i Evangelii Gaudium:
”…it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.”
Ett känt protestantiskt pastorspars konversion till Katolska kyrkan har sänt chockvågor inom delar av frikyrkligheten som tycks ha delats upp i två läger, de som accepterar katolska kyrkan som jämbördig ekumenisk partner, och de som tycks se antikatolicismen som sin viktigaste identitetsmarkör.
Att man dels är så beroende av vad en enda ledare, hur känd och älskad han än må vara, dels är så mån om att markera sitt avståndstagande från ett annat samfund tycker jag vittnar om en en identitetskris inom frikyrkan. Förtröstar man inte på Gud som hör bön och upprätthåller sitt folk?
Bara detta att uttala att man fortfarande är vän med Ulf och Birgitta trots att de blivit katoliker väcker misstänksamhet och ledarna har fått göra vad de kan för att lugna de upprörda känslorna. Joakim Lundqvist har fått försäkra att Livets Ord kommer att fortsätta vara en pingstkarismatisk församling, och det finns inga planer på att närma sig Katolska kyrkan. Beslut har tagits att Ulf Ekman inte längre skall vara ledarskribent i Världen idag, en symbolhandling uppenbart tagen för att lugna de upprörda, för några andra rationella skäl finns inte till beslutet. Innehållet och andan i det Ulf skriver kommer inte att se annorlunda ut bara för att han blir katolik. Tråkigt därför att man förlorar en skribent som Lukas Berggren beskriver som en pelare med en både vass och varm penna.
När Jonathan Ekman på sin privata blogg jämförde den aggressiva tonen mot katolikerna med rasism väckte det följdaktligen också stark upprördhet och kritik ända in på Dagens ledarredaktion. Jag tycker det är bra när bloggare kan uttrycka sig tydligt och pregnant för att ge liv åt debatten. Men att yttra sig i dessa frågor är som att trampa i ett getingbo, och Jonathan var tvungen att ta bort inlägget och förklara sig eftersom många av hans vänner känt sig orättvist anklagade.
”Jag står naturligtvis fortfarande fast vid att jag är oroad över vissa tendenser till trångsynthet i svensk kristenhet. Men för att ingen fler skall känna sig sårad eller ledsen så väljer jag att släcka ner mitt inlägg”, skriver han på bloggen. Jonathan har stor förståelse för vad det innebär att vara motarbetad och utsatt för hatiska attityder. Som tonårig son till Ulf och Birgitta under de svåra åren på 1980- och 1990-talet då Livets Ord var hela Sveriges spottkopp fick han känna på detta inpå bara huden. ”Vi fick utstå mycket förföljelse och andra kristna kyrkor tog avstånd från Livets Ord, vi kallades för en destruktiv sekt. Vi blev beskyllda för att ha ett annat evangelium och en annan Jesus”, skriver han.
Jag känner mig inte förföljd som katolik i Sverige idag, men jag känner en stor sorg över dem som utan djupare analys och kunskap tycks ha sin identitet i antikatolicismen. Sådana attityder är inte bra och till stor skada för kristenheten och möjligheten att sprida evangeliet i samhället. Människor ser i kristna folk som bråkar med varandra istället för att gestalta fridens och kärlekens evangelium. Jag håller med Jonathan att så mycket självkritik bör vi ha att vi ser sådana tendenser hos oss själva och i våra egna liv.
Kristenheten har utvecklats under 2000 år under den helige Andes ledning. Det har hela tiden funnits en dynamisk spänning mellan tradition och förnyelse, att vara i världen men inte av världen. Katolska kyrkan har också förändrats och utvecklats hela tiden, och i vår tid med internet och globalisering kommer kristna allt närmare varandra, och även om ett samfund skulle vilja isolera sig, så är det nästintill omöjligt.
Katolska kyrkan som den framstår för oss är mycket ett resultat av det som skedde på 1800-talet och i början av 1900-talet. Då tillkom dogmerna om Marias obefläckade avlelse och Påvens ofelbarhet, det var en utveckling mot exklusivitet och avgränsning mot andra, ofelbarhetsdogmen avgränsade ju också mot Ortodoxa kyrkan. Idag har vi svårt att förstå meningen och nyttan med detta, dogmer är inte statiskt skrivna i sten utan utvecklas över tiden. Innebörden och relevansen av den första dogmen har jag personligen svårt att förklara, när det gäller påvens ofelbarhet, så har den kompletterats och balanserats av Andra Vatikankonciliets betoning av kollegialiteten och sensus fidelium, det allmänna trosmedvetandet hos hela kyrkan, från påven till de sista lekmännen. Påven utövar inte sitt ämbete i ett tomrum, det är ett tjänande ämbete som blir meningsfullt först i en levande relation till kyrkan som helhet. Påven kan inte hitta på vad som helst och göra anspråk på att det är ofelbart. Sedan Andra Vatikankonciliet har vi fått en ny utveckling mot ekumenik och öppenhet för det moderna samhället och för allt positivt som den helige Ande gör också i andra kristna samfund.
Katolska kyrkan önskar dialog och samarbete med alla andra kristna samfund, inklusive fria icke samfundsanknutna församlingar som Livets Ord och andra. I en sådan process blir det ett tagande och givande där vi ur våra förråd bär fram det som är gott och tillsammans närmar oss sanningen som är Jesus Kristus.
USA-biskopar vid mexikanska gränsen uppmärksammar de illegala immigranternas situation
By Nancy Wiechec
NOGALES, Ariz. — About 30 miles north of the border with Mexico, seven U.S. bishops and two priests piled out of a small bus just off of I-19 in Arizona.
Jesuit Father Sean Carroll of the Kino Border Initiative was taking them on a short hike in the Sonoran Desert.
“How far are we going?” asked one. “Is this illegal?”
Bishop Oscar Cantu of Las Cruces, N.M., ducks under barbed wire as a group of U.S. bishops tours an area of the Arizona desert north of Nogales. (CNS photo/Nancy Wiechec)
Father Carroll led the way. First they negotiated a steep incline from the road. Then they crouched to scoot through a short tunnel underneath the road. Out of the culvert, they ducked under a barbed-wire fence, careful not to catch their shirts. One bishop lost his balance and took a little spill into tiny pebbles. They continued…
Visa originalinlägg 364 fler ord
Ekumenik kräver att vi ser de stora historiska perspektiven och profetiskt öppnar oss för Guds plan som vida överstiger vårt samfundspatriotiska tänkande. David du Plessis, ”Mr Pingst” hade ett profetiskt uppdrag att bygga broar mellan pingstvänner och katoliker. Taizé är ett profetiskt exempel på en fungerande enhet i gudstjänstliv mellan ortodoxa, katoliker och protestanter. Försoning med Israel och de messianska judarnas återkomst är en viktig faktor som kompletterar Kristi kropp och katalyserar ekumeniken.
Den ekumeniska debatten på sista tiden har varit spännande. Bortsett från vissa tråkigt självrättfädiga inlägg som inte kan se något positivt hos den andra sidan så har vi fått ett samtal som mer än tidigare går på djupet med frågorna. Från katolskt håll har många svårt att se hur det skall gå till att ha ekumenisk gemenskap med fristående församlingar som bagatelliserar den kristna traditionen och inte erkänner någon som helst övergripande kyrklig struktur med läroämbete och sakramentsförvaltning, utan där allt utgår från den enskilda församlingen som läser Bibeln i nutid. Man ser sig själv som en slags arvtagare till den ursprungliga nytestamentliga församlingen, medan de historiska kyrkorna genom sina överbyggnader anses ha förverkat det arvet.
En del av församlingarna inom Pingströrelsen fungerar på det sättet, och nya fristående församlingsgrupperingar som t.ex. Wineyard, Hillsong, New Life som lyckats hitta in i den moderna kulturen drar till sig ungdomar utan tidigare kristen erfarenhet i stora skaror. Också EFK-församlingar tycks öka något och utövar dragningskraft på främst medelålders svenskar och barnfamiljer, och man satsar på evangelisation och församlingsbyggande.
Hur kan man betrakta dessa fristående församlingar från katolsk synvinkel: Är det helt lönlöst att ha någon som helst ekumenik med dem eftersom de har en så annorlunda ecklesiologi, eller skall vi tänka som Jesus i Markusevangeliets 9:e kapitel:
”Johannes sade till Jesus: ‘Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.’ Men Jesus sade: ‘Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig. Den som inte är mot oss, han är för oss.’ (Mark 9:38-40)
Den som inte är mot oss är för oss. Är det inte ändå bra att människor genom dessa församlingar kommer till tro på Jesus Kristus och döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, med ett dop som enligt katolskt synsätt är giltigt? Borde inte detta på sikt gagna Gudsrikets tillväxt att människor går från otro till tro, även om det inte är i Katolska kyrkans fulla kontext? Paulus reste ju också omkring på egen hand och missionerade i många år och grundade församlingar innan han återvände till Jerusalem och stämde av med Petrus, Jacob och Johannes, de apostlar som beskrevs som ”pelarna” i Galaterbrevet kap 2:
”Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram – enskilt, inför de ansedda – det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves… De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna.” (Gal 2:1, 2, 7-9)
Så småningom kanske den dag kommer då ledarna för dessa friförsamlingar ser behovet att stämma av med det större sammanhang från vilket de avknoppat sig själva. Katolska kyrkans utveckling och agerande från mitten av 1900-talet och framåt måste tolkas som att man är positiv snarare än negativ till det nya fenomen som dessa fristående församlingar utgör inom kristenheten.
Läs mer om Katolska kyrkans reformering och ändrade syn under 1900-talet här.
Skall vi komma vidare i ekumeniken tror jag det är viktigt att tänka utanför boxen och vidga det historiska perspektivet. Tänker vi bara på vårt eget samfund statiskt här och nu, så blir det svårt att se hur något kan förändras över huvud taget. Meningen är ju inte att vi skall kompromissa bort något väsentligt för att finna en minsta gemensamma nämnare som blir en halvmesyr, utan att tillsammans vandra framåt för att där finna enheten i Kristi fullhet.
Guds planer och perspektiv är mycket större än våra tankar, och nog finns det människor och rörelser som försökt fånga upp vad Anden säger till församlingarna och profetiskt peka ut vägen.
Taizé är en plats där ekumeniken mellan katoliker, ortodoxa och protestanter fungerat utmärkt under alla år. Broder Roger, reformert, hade mycket goda relationer med påven och inom den inre munkkommuniteten hade man tillåtelse att gemensamt dela nattvarden trots att munkarna kom från olika kyrkor. Taizé är ett profetiskt tecken på att kärlek och god vilja kan överbrygga många ideologiska låsningar och permanentade fördomar om den andre.
Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen började ju som en förnyelserörelse inom kristenheten men tvingades ut i nya församlingskonstellationer, för att senare under 1900-talet hitta tillbaka in igen i de historiska samfunden och Katolska kyrkan. Inom Pingströrelse och Karismatisk förnyelse har evangelisation och ekumenik varit framträdande element.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936. Wigglesworth profeterade över David du Plessis att det kommer komma en väckelse inom de gamla samfunden större än vad de hittills sett. Samma kyrkor som opponerat sig mot pingströrelsen kommer uppleva det pingstvännerna har upplevt i så stor grad att pingströrelsen kommer bli liten i jämförelse med dem. Wigglesworth sa att Herren visat honom att du Plessis skulle ha en viktig roll i detta så länge han var ödmjuk och trofast.
Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgjöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.
Lewi Pethrus lär ha sagt, att om han vore född i ett katolskt land, så skulle han nog vara katolik.
[Mitt föredrag för FKE om Karismatisk förnyelse och kristen enhet från 2011]
Pingstpredikanten och teologen Göran Lennartsson har ett intressant inlägg i Dagen 2 april. Han betonar den judekristna delen av kristenheten som en mycket viktig pusselbit för att uppnå enhet. Den teologiska potential att samla alla troende kristna som Rom och Konstantinopel tycks sakna finns i Jerusalem!
Så långt Göran Lennartsson. De hednakristnas dominans och marginaliseringen av den judekristna delen av kyrkan kom att spela en mycet tråkig roll i historien med det ersättningsteologiska tänkandet som inspirerade till svår förföljelse av judar. Först under 1900-talet, efter Förintelsen har kyrkan börjat göra upp med detta mörka arv. Läs mera om detta i kapitlet om Messianska judar i Lillemor Hallins bok Strömmar av liv.
Andra Vatikankonciliets dokument Nostra Aetate (”I vårt tid”) lade grunden för ett nytt förhållandet mellan kyrkan och judendomen. Nu sägs för första gången i historien att katoliker och judar bör inlåta sig i vänskaplig dialog dialog kring frågor om teologi och bibeltolkning för att bättre kunna förstå varandras tro. ”Genom att lägga grunden för en förnyad relation mellan det Judiska folket och Kyrkan betonade Nostra Aetate nödvändigheten att övervinna fördomar, missuppfattningar, likgiltighet och attityder av förakt och fiendskap”, sade påve Benedikt XVI i samband med 40-årsjubileet av dokumentets tillkomst.
Ur dokumentets text:
”The Church, therefore, cannot forget that she received the revelation of the Old Testament through the people with whom God in His inexpressible mercy concluded the Ancient Covenant. Nor can she forget that she draws sustenance from the root of that well-cultivated olive tree onto which have been grafted the wild shoots, the Gentiles. (Rom. 11:17-24) Indeed, the Church believes that by His cross Christ, Our Peace, reconciled Jews and Gentiles. making both one in Himself.(Eph. 2:14-16) ”
”God holds the Jews most dear for the sake of their Fathers; He does not repent of the gifts He makes or of the calls He issues – such is the witness of the Apostle.(Rom. 11:28-29) In company with the Prophets and the same Apostle, the Church awaits that day, known to God alone, on which all peoples will address the Lord in a single voice and ”serve him shoulder to shoulder” (Soph. 3:9). (Is. 66:23; Ps. 65:4; Rom. 11:11-32)“
”what happened in His passion cannot be charged against all the Jews, without distinction, then alive, nor against the Jews of today. Although the Church is the new people of God, the Jews should not be presented as rejected or accursed by God, as if this followed from the Holy Scriptures. All should see to it, then, that in catechetical work or in the preaching of the word of God they do not teach anything that does not conform to the truth of the Gospel and the spirit of Christ. ”
Johannes Paulus II var den påve som i praktisk handling genomförde Katolska kyrkans nya inriktning, dels genom resor och kontakter, genom dokument som utvecklar den nya inriktningen, och genom att införa ett nytt moment i kyrkans liv: Att be om förlåtelse för historiens synder. Kyrkan är felfri som Kristi mystiska kropp, men hon består också av människor med fel och brister som begått övergrepp och synder i historien. Detta behöver vi idag ställföreträdande be om förlåtelse för för att historiens sår skall kunna helas. Påven tog upp temat första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente (TMA), vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. Efter 1994 har Johannes Paulus II ett flertal gånger tagit tillfället i akt att tillkännage Katolska kyrkans ansvar för historiska synder, särskilt i samband med besöken i Israel år 2000 och i Aten år 2001.
1986 besökte Johannes Paulus II synagogan i Rom och förklarade att judarna är våra mycket älskade äldre bröder. 1995 gav han ut encyklikan Ut unum sint (Att de alla må vara ett). Påven uppmanar alla kristna att erkänna våra misstag, omvända oss, att förlåta och försonas. i mars år 2000 besökte Johannes Paulus II Jerusalem. Han bad där vid Klagomuren om förlåtelse för katolikers synd mot judarna under alla tider.
Peter Hocken är engelsk katolsk präst och en ansedd historiker och kännare av den karismatiska förnyelsen. Han reflekterar över detta nya område i katolsk doktrin. Varför involveras kristna i botgöring just i vår tid? Måhända på grund av att de konflikter som splittrar mänskligheten idag hotar hela mänsklighetens framtid. Genom massmediernas globala bevakning kan vi inte vara omedvetna om de barbariska brott som begås i så många delar av världen. Det är chockerande att sådana övergrepp också begås i länder som antas vara kristna och i en tid då vi berömmer oss av vetenskapliga och teknologiska framsteg. Framför allt har dödandet av sex miljoner judar under Förintelsen framkallat en radikal samvetsrannsakan i kristenheten: Hur kunde dessa fruktansvärda övergrepp ske i ”det kristna Europa”?
I TMA pekar Johannes Paulus II ut speciellt två typer av historiska synder som behöver bekännas: för det första synder mot Guds folks enhet, för det andra synder som hänger samman med ”intolerans och t.o.m. våldsanvändning för att sprida sanningen”. Man kan tydligt utläsa av påvens agerande att katolikers synder begångna mot det judiska folket har varit en tung börda på hans hjärta.
Påven har angett att syftet med bekännelsen av historiens synder är ”minnenas renande”. Genom minnena blir det förflutna närvarande i nuet och påverkar framtiden. Detta renande syftar till att frigöra det personliga och kollektiva medvetandet från alla former av bitterhet, indignation och våld som är ett arv från gångna tiders felsteg. Det finns personliga minnen, och det finns kollektiva minnen. Under våldsamma och brutala skeden i historien är det alltid de kollektiva minnena som är de farligaste, dessa blir avgörande för hur ett folk eller ett samhälle kommer ihåg sina konflikter, skriver sin historia, identifierar sina fiender, rättfärdigar sitt eget beteende. De kollektiva minnena hålls uppe och får sin näring av personliga minnen, av historier som berättas av familjer och individer med deras speciella trauman och lidanden. Dessa minnen förs sedan vidare genom generationerna, inte bara i den officiella historien, utan också i den folkliga kulturen: i sånger, i konst, i särskilda åminnelsedagar som kan ha sina egna ceremonier och processioner, i hedrandet av folkets ”hjältar”.
I Katolska kyrkans katekes finns ett slående påstående: ”Den helige Ande är kyrkans levande minne” (KKK 1099). Ur denna synvinkel kan man säga att minnenas renande kräver att sanning skiljs från lögn i vårt medvetande. Den helige Ande överbevisar om synderna från det förgångna och överbevisar om all förvrängning av sanningen men ger också kraft att hela minnena. Johannes Paulus II har många gånger talat om synder i historien begångna av ”kyrkans döttrar och söner”, han säger inte ”synder begångna av kyrkan”. I TMA skrev påven: ”Även om kyrkan är helig genom sitt införlivande i Kristi kropp, så är hon förpliktigad till botgöring: Inför Gud och människor erkänner hon som sina egna sina syndfulla döttrar och söner”. Sedan fortsätter påven att citera Lumen gentium: ”Kyrkan, som tar syndare till sitt bröst, är på samma gång helig och i behov av kontinuerlig rening, och går hela tiden försoningens och förnyelsens väg”.
[Mitt föredrag mars 2011 för Samfundet Sverige-Israel om Katolska kyrkan och Israel]
Peter Hocken har varit i Sverige 2006 då han höll föredrag på Europakonferensen i Uppsala. Han talade bl.a. om vikten av den judiska närvaron i relationen mellan olika kristna grupper. Messiastroende judar är ett växande fenomen. De står ofta nära karismatiska grupper både inom Katolska kyrkan och inom protestantiska evangelikala grupper. När evangelikala och katoliker är tillsammans uppstår ofta spänningar och ett konkurrensförhållande, men det visar sig att den judiska närvaron stämmer både katoliker och evangelikala till en större ödmjukhet genom sin närvaro och katalyserar på så sätt den ekumeniska processen.
Mera av Peter Hocken:
Peter Hocken: The Messianic Jewish Movement – an introduction (TJCII 2004)
Peter Hocken: The Marranos: A History in Need of Healing (TJCII 2004)
Jag vill också uppmärksamma Peter Hockens artikel i sista numret av Keryx, Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi som jag upplever alltmer angelägen för ekumeniken ju mer jag tänker på det. Jag kommenterade artikeln här.
Mötet mellan president Obama och Påve Franciskus förra veckan varade drygt 50 minuter. Kanske hade de två ledarna lite olika målsättningar. För Obama är det säkert en PR-vinst att synas på leende bilder med påven, inte minst med tanke på en del katolska väljare som är skeptiska till honom genom sjukvårdsreformen som tvingar katolska institutioner till åtgärder när det gäller att tillhandahålla preventivmedel och abort som 
man ser som inskränkningar i religionsfriheten. Påven undvek att gå in på denna fråga, men framförde ändå på ett fint sätt sin ståndpunkt genom att som gåva ge president Obama ett exemplar av sin rundskrivelse Evangeliets Glädje (Evangelii Gaudium). Obama svarade att han skall läsa den i Ovala rummet i stunder då han känner sig djupt frustrerad i hopp om att det kan ge honom styrka och lugn.
I Evangelii Gaudium talas mycket om social och ekonomisk rättvisa och att kyrkan måste stå på de fattigas sida, men det sägs också: “it is not ‘progressive’ to try to resolve problems by eliminating a human life.” Angående abort sägs: “the church cannot be expected to change her position.”
Ett ämne som kom upp var frågan om flyktingar och asyl. Europa har sitt Lampedusa som påven besökt, USA har ett liknande problem vid gränsen mot Mexiko där många illegala flyktingar försöker ta sig in. Nyligen firade en delegation av USA´s biskopar en mässa där till minne av offer som dött då de försökt ta sig över gränsen.
Obama inbjöd påven att besöka Vita huset. I samband med Katolska kyrkans World Meeting of Families i Philadelphia år 2015 vill lokala myndigheter väldigt gärna att påven skall komma till USA, men inget beslut är ännu fattat om detta.
Läs mera: John L Allens krönika i Boston Globe: Obama, Pope Francis both win in summit meeting
Om Evangelii Gaudium: Det är ett viktigt dokument som anger den nuvarande påvens syn på evangeliet och dess tillämpning i levande livet och hur det sprids. Påven tog nyligen upp denna encyklika i ett tal till departementen i Vatikanen och anbefallde den till begrundan och efterlevelse.
Evangelii Gaudium, inofficiell svensk översättning av de tre första paragraferna av diakon G Fäldt här:
1. Evangeliets glädje uppfyller hjärtat och livet i alla som möter Jesus. De som tar emot hans frälsande inbjudan blir fria från synden, sorgsamheten, den inre tomheten och ensligheten. Med Kristus föds glädjen ständigt på nytt. I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren.
2. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.
Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska. Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.3. Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er all att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ”ingen är utesluten från den glädje Herren ger”. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ”Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt”. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varje gång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet. Kristus som uppmanat oss att förlåta varandra ”sjuttio gånger sju gånger” (Matt 18:22) har gett oss ett exempel eftersom han har förlåtit oss sjuttio gånger sju gånger. Upprepade gånger har han burit oss på sina axlar. Ingen kan ta ifrån oss den värdighet han har gett oss som gåva i sin gränslösa och aldrig sviktande kärlek.
Med en ömhet som aldrig kan göra oss besvikna men som alltid kan fylla oss med glädje igen gör han det möjligt för oss att lyfta huvudet och börja om. Vi ska aldrig fly bort från Jesu uppståndelse, vi ska aldrig ge upp vad som än händer. Må ingenting annat än hans liv som manar oss att vandra vidare vara vår inspiration.
Jesusmanifestationen maj 2013 Kungsträdgården Stockholm
Sista tiden har det förekommit ett livligt samfundsövergripande teologiskt samtal i kristna media. I ett skede då mötena mellan oss kristna blir alltmer intensiva och gränser luckras upp finns också behov att fördjupa och markera den egna teologiska profilen. Man vill ju värna om den dyrbara Trons skatt man funnit och inte låta den förödas i ett allmänt pragmatiskt utsuddande av gränser.
Ett sådant samtal är i grunden gott även om det innebär polarisering. Den goda strävan är att respektera motparten, vara sann mot det man funnit och inte sopa skillnader under mattan för att vinna lättköpta ekumeniska segrar.
Stefan Gustavsson värnar om ett evangelikalt kristet arv och beskriver en intellektuell förståelse av rättfärdiggörelsen som delvis inte stämmer med den konsensus som nåtts mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet.
Sven Nilsson ger i Hemmets vän uttryck för sin tveksamhet mot en enhet som bygger på struktur över huvud taget, med eller utan katolska förtecken och att enheten byggs underifrån genom de apostoliska tjänstegåvorna.
Jonas Melin formulerar i Dagen en anabatistisk frikyrklig ecklesiologi som vill återupprätta fria församlingar enligt Nya testamentets enkla församlingsordning som man menar de historiska kyrkorna gått ifrån genom icke-bibliska praktiker och traditioner.
Martin Ekenvärn skriver i Dagen om katolsk nattvards-teologi som bygger på bekännelsen av Kyrkan som också en sakramental gemenskap med biskopskollegiet och läroämbete som samlande struktur.
Protestanter som bejakar Kyrkan som en strukturell gemenskap utöver den lokala fria församlingen har lättare att acceptera gemenskap också med Katolska kyrkan, som Peter Halldorf som gärna kan tänka sig en gemenskap med, dock inte under påven. I det perspektivet ses väckelserörelserna inte som framtidens kyrka som ersätter de historiska kyrkorna, utan som förnyelserörelser som tjänar hela Kristi kropp, den universella kyrkan. Läser man Ulf Ekmans självbiografiska böcker (del I + II) så märker man att det är ett sådant perspektiv han också haft på bildandet av församlingen Livets Ord.
Själv är jag katolskt kristen och gläder mig åt att min kyrka som före Andra Vatikankonciliet förbjöd katoliker att fira gudstjänst med protestanter, inte erkände att något väsentligt ägde rum utanför Katolska kyrkan och brännmärkte det mesta, t.o.m. den moderna vetenskapen, som inte var explicit uttryckt i kyrkliga dogmer nu ändrat sig och vänt på perspektivet till att söka dialog och inkludera det som förenar. Man erkänner att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper och anbefaller katoliker att samverka med andra kristna.
Katolska kyrkan har ändrat sig, och behöver ändra sig mer i en ständigt pågående reformatorisk process. Konstruktiv kritik utifrån är viktig, och när Sven Nilsson säger att Katolska kyrkan som politiskt projekt visat sig vara sårbar och ofta hamnat i ett korrupt förhållande till den världsliga makten och att dess nuvarande institutionella struktur inte svarar upp till församlingens och Kristi kropps sanna väsen, så är det en kritik jag som katolik tar på allvar utan att reflexmässigt hamna i försvarsposition.
Enligt katolskt synsätt är Kyrkan både en andlig gemenskap och en synlig struktur, de kristnas korporation, de två kan inte skiljas åt, men sker det en överbetoning av det korporativistiska på bekostnaden av gemenskapen med Jesus Kristus genom Anden, så kan den jordiska strukturen genom mänskliga maktanspråk och synd förvanskas. Under det första årtusendet fanns en balans där gemenskapen kring Jesus Kristus i den helige Ande betonades, under det andra årtusendet har den korporativa dimensionen mera kommit i centrum vilket lett till förvanskning, korruption och politisering som Sven Nilsson skriver och som kardinal Joseph Ratzinger också påpekade i boken Kallad till gemenskap. I vår tids ekumeniska dialog är det återigen den andliga gemenskapen som står i fokus som drivkraft för andlig förnyelse och enhet.
Johannes Paulus II som var en mycket kreativ tänkare gav ut ekumenikencyklikan Ut unum sint. Där pläderar han för ömsesidig dialog som inte stannar vid möten där vi hävdar vårt eget revir, utan att den också har en vertikal dimension där vi närmar oss Jesus Kristus och erkänner att vi är syndare. Vi inser då att:
”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (uus 35)
Påven inbjöd i Ut unum sint ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper till att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (uus 96).
Utan att släppa greppet om det vi erfarit som sanning och trohet mot evangeliet är det viktigt att alla vi kristna bevarar Andens enhet genom fridens band och inte betraktar varandra som främlingar, och att vi klarar av att samverka kring det som vi har gemensamt utan att därför kompromissa om de teologiska skiljefrågorna.
Ingen har något att frukta av dialog. Destruktivt kan det bara bli om man stänger sig själv från att lyssna och förbehåller sig rätten att tolka vad den andre står för oberoende av vad han säger. Då går samtalet över i en ideologisk politisering som till slut bara uppfattas som att man hävdar det egna reviret, samfund och institutioner blir självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.
Men om vi har insikten att den helige Ande också kan verka i andra kristna traditioner, så ställs vi också inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det blir som en reningsprocess där teologin tar sin utgångspunkt i den levande Herren och den helige Ande.
Jesusmanifestationen, i år 17 maj i Stockholm, är ett tillfälle att en gång om året särskilt manifestera den enhet som redan är uppnådd, samlas kring kärnan i den kristna tron, Jesus Kristus själv som förenar oss, och tron på Honom som har kraft att förvandla liv och omständigheter. Vi har inte råd att föröda den kraften genom att fokusera enbart på ideologiska strider.
I sista numret av Läkartidningen har jag ett debattinlägg om samvetsfriheten och barnmorskan Ellinor Grimmark. Jag är kritisk till att man endast gör det till en fråga om arbetets organisation (”omöjligt att vara barnmorska utan att medverka vid aborter”) och hänvisar samvete och etik till den privata sfären helt enkelt för att de etiska frågorna blir för störande i den praktiska vardagen.
Istället anklagar man den som inte vill medverka vid abort för att göra det svårt för andra. Jag skriver:
Direkt stötande är det när Thomas Flodin, ordförande i Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, i en intervju i Läkartidningen inte tar Ellinor Grimmark på allvar utan misstänkliggör hennes motiv. Han talar om att ‘hävda sin egen åsikt gentemot patienterna’ och antyder att hon, i maskopi med ‘abortmotståndarna’, är ute efter att underminera den svenska abortlagstiftningen….
Att värna om samvetsfrihet och låta fler värderingar finnas i vårdyrkena istället för en påtvingad konsensuskultur blir på ett sätt svårare, men medför å andra sidan en vitalisering och ökad medvetenhet och vana att hantera etiska frågor.
Samvetsfriheten stannar inte vid aborter. Går vi samma utveckling till mötes som till exempel Belgien och Holland blir det snart en fråga om att ställas inför kravet att döda även födda. Morgondagens frågor kräver att vi är rustade med skärpta samveten och inövade i att föra etiska resonemang.
I sin replik bekräftar Thomas Flodin i princip det jag säger, men undviker huvudfrågan i mitt inlägg: Samvetsklausul i vården drabbar patienterna, och det outtalade syftet med en samvetsklausul är ibland att förvägra eller fördröja patientens vård. Thomas Flodin framhärdar i att misstänkliggöra motiven, bra är att han lägger in brasklappen ”ibland”, vilket gör uttalandet mindre tvärsäkert, men inte desto mindre används hypotesen att man vill hindra att patientenrna får vård i argumentationen.
Skulle det handla om att söka tjänst som bödel skulle jag kunna förstå hans resonemang, men barnmorskeyrket handlar ju om så mycket annat än att medverka vid aborter. Jag vidhåller att det handlar om 1) ovilja från arbetsgivaren att organisera om arbetet på annat sätt och 2) ovilja att låta de etiska frågeställningarna kring liv och död över huvud taget influera på abortverksamheten. Det blir för krångligt att låta personer som inte har en strömlinjeformad uppfattning i dessa frågor finnas med i vårdverkligheten.
”Ett samvete är viktigt som etisk kompass, inte minst i vården, men det ska inte användas som ett vapen mot våra patienter”, skriver Thomas Flodin.
-Vapen, hurdå? Om nu rätten till abort är en okomplicerad etisk fråga och att de som hävdar rätten till liv är en särmening från en minoritet, så borde det väl inte vara så komplext att hantera. Men om abort i realiteten är en existentiellt viktig fråga som rör människan på djupet, så är det väl viktigt att lyfta upp den och bejaka den som just sådan.
Om den etiska frågan går på djupet så mycket hos människor i allmänhet att samvetsfrihet skulle leda till att en stor del av personalen inte ville medverka i aborter och att man befarar att abortsökande kvinnors allderles egna samvetsförebråelser skulle väckas till liv, då är det inte alls oproblematiskt att sopa hela detta problemkomplex under mattan. Det är till gangn för samhället, för vårdpersonalen, för den som söker abort att frågan hanteras med både varsamhet och sanning.
Det finns allehanda skäl till varför man väljer abort, det finns inga svart-vita svar, och patienter skall stödjas hur de än väljer. Jag tror det är bra att personer som kommit fram till olika personliga ståndpunkter finns med i vården, att det inte är något hinder utan tvärtom berikande och bra och även leda till att kvinnor får en bättre chans att bearbeta och hantera sorgen efter en abort och eventuella samvetsbetänkligheter på ett bättre sätt än om hela problematiken förtigs.
Den underförstådda antagandet att människor som har vad Thomas Flodin kallar en ”stark moralisk övertygelse” har en dold agenda, och utövar ett negativt inflytande på patienterna måste med kraft avvisas.
Imorgon träffas president Obama och påve Franciskus.
U.S. President Barack Obama arriving at the Vatican July 10, 2009, when he met Pope Benedict XVI. (CNS photo/Dario Pignatelli, Reuters)
VATICAN CITY — With tomorrow’s encounter between Pope Francis and Barack Obama, there will have been 28 U.S. presidential-papal meetings either in the Vatican or in the United States over the past 100 years.
On his blog, Luis Badilla gave a great run-down [click link or see below] of every encounter starting in 1919 between Woodrow Wilson and Pope Benedict XV. A total of 11 presidential-papal meetings took place before the United States and the Vatican finally established formal diplomatic ties exactly 30 years ago.
Tomorrow will be Obama’s second visit to the Vatican since his meeting with Pope Benedict XVI in 2009, but it will be his first meeting with Pope Francis.
Sister Mary Ann Walsh of the USCCB has a commentary here about US-Vatican relations…
Visa originalinlägg 726 fler ord
Ut in omnibus glorificetur Deus
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Cardinal Seán O’Malley shares his reflections and experiences
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Hjälper dig följa Jesus
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Vardag och verklighet i min värld.
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
tankar från en ortodox kristen präst
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Om Katolska kyrkan, kristendom, religion, samhälle...
Allt mellan himmel och jord
Bengts Blogg 