Undertecknad och Peter Halldorf vid ett möte på Bjärka Säby
Peter Halldorf skrev en fin kulturartikel i Dagen i veckan där han motiverar sitt sätt att se på enheten: Inte under påven, utan med påven. Luther var sannerligen inte under påven, men ville vara med påven. Halldorf skriver:
”I en populär form av historieskrivning har Martin Luther tecknats som en antikatolsk rebell som ville befria kyrkan från Roms välde. Bilden är missvisande. Luther såg sig själv som en god katolik, ja, i själva verket som en bättre katolik än de kyrkoledare han kritiserade. Han hade inga avsikter att bryta med Rom och bilda en ny kyrka, men ville vara en förnyande kraft inom den enda kyrkan. Varje sådan förnyelserörelse har som mål att göra sig överflödig.”
När jag känner efter och smakar på orden, så stämmer det nog mera in på mig också att jag är med påven, inte under. Jag är med påven, därför är jag katolik. Peter Halldorf formulerar hur vägen till enhet kan se ut:
”…(den) går inte genom att vi konverterar till varandras kyrkor – om än det kan vara enskilda människors personliga kallelse och därmed göra dem till omvända brobyggare – ännu mindre genom att den ene lägger den andre under sig. Jesu väg ser annorlunda ut: Han är mitt ibland oss som Guds tjänares tjänare. Och förmodligen kommer vägen till den synliga enhet som Jesus bad om bland sina lärjungar att få oss alla att häpna.”
Det liknar väldigt mycket vad den förre påven Benedikt XVI, då kardinal Ratzinger sade i en intervjubok från år 2000 med den tyske journalisten Peter Seewald som svar på journalistens fråga, vem skall ansluta sig till vem? :
”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Gud och Världen, Veritas förlag)
För de ortodoxa kyrkorna är påven som Roms patriark, jämställd med patriarkerna i Alexandria, Antiokia, Jerusalem etc. Konstantinopel räknas som det ekumensika patriarkatet och patriarken där skall ha en samlande funktion, men patriarkatet i Moskva och vissa ortodoxa kyrkor som vänder sig dit ställer sig utanför detta på grund av vissa konflikter. Nyss fick vi höra den glädjande nyheten att en panortodox synod planeras äga rum 2016 i Istanbul. Att de ortodoxa kyrkorna kan öka sin enighet underlättar i sin tur dialogen med Katolska kyrkan.
Den ekumeniske patriarken Bartholomeus kom till Rom och närvarade på påve Franciskus installationsmässa, och inbjöd då påve Franciskus till ett nytt möte i Jerusalem i vår för att fira 50-årsjubileet av deras föregångares patriark Athenagoras och påve Paulus VI´s historiska möte i Jerusalem 1964.
Idag hade Dagen en artikel där man beskriver några av de frågor som delar katoliker och protestanter. Katolske prästen Magnus Nyman och Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska alliansen svarar på 6 grundfrågor. En av frågorna var ”Är målet att alla kristna ska samlas under påven?”. Nyman svarar:
”Vi skulle önska att alla kristna var som på apostlarnas tid, alltså enade. Det betyder inte att man ska underkasta sig påven som om han vore en slavdrivare. I stället skulle vi önska att kristenheten utgjorde en synlig och mer kärleksfull enhet och vi ser påven som en person som – precis som Petrus – fått i uppgift att hålla ihop en stor och brokig kristenhet.”
Det svaret kan väl också beskrivas som med påven snarare än under påven. Stefan Gustavsson vill inte ha någon enhet vare sig med påven eller under påven. Där är han mera radikalt avståndstagande än många andra protestanter och ortodoxa som gärna kan tänka sig biskopen av Rom som en samlande funktion inom kristenheten, bara Katolska kyrkan tonar ner de långtgående maktanspråken som idag knyts till påveämbetet.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stärkte kyrkan och påvedömet alltmer sin makt över själarna, det var samtidigt som Vatikanen i och med fransk-tyska kriget 1870-71 förlorade sina landområden i Italien och hela sin tidigare stora politiska makt. Under början av 1900-talet suddas gränserna för påvens ofelbarhet och primat ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.
Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m. Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar.
Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI
Pius XI 1922-1939 utfärdade detaljerade bestämmelser som fick betydande konsekvenser för katolikernas liv, t.ex Mortalium Animos från 1928 som förbjöd katolikerna att delta i ekumeniska gudstjänster och Casti Connubii från 1930 som fördömde födelsekontroll.
Det finns konservativa grupper inom kyrkan som ser denna tid som en gyllene tid och anser att modernismen, och särskilt Andra Vatikankonciliet och utvecklingen därefter har fördärvat kyrkan. Mest extremt i den riktningen är Pius X prästbrödraskap (SSPX) som inte har något godkänt officiellt status i Katolska kyrkan, men det finns också många inomkatolska grupper som gärna skulle se att SSPX erkändes av Katolska kyrkan prisar deras inflytande som en motvikt till det modernistiska.
Fortfarande sitter många rester av detta antimodernistiska antiekumeniska arv kvar i väggarna i Katolska kyrkan, och jag kan förstå mina protestantiska vänner som drar sig för att gå in under påvens auktoritet på sådana villkor.
Men parallellt med detta fanns en utveckling redan under 1800-talet och början av 1900-talet som beredde vägen för Andra Vatikankonciliet och dess öppning för ekumenik och uppdatering av kyrkan till att göra den kapabel att kommunivera med den moderna världen. Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.
Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet. Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.
J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron.
Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.
Newman betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.
När nu beslutet att sammankalla Andra Vatikankonciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.
Konciliet etablerade en referenspunkt för kyrkans fortsatta liv, öppnade upp en ny väg under den helige Andes ledning. Konciliets huvuddokument är fyra konstitutioner lägger ut den kristna läran: Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan som börjar med orden ”Kristus är världens ljus”, Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om liturgin, Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen och Gaudium et Spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag, ett profetiskt budskap som betytt mycket för utvecklingen av katolsk sociallära. Konstitutionerna är tolkningsnycklar till övriga dekret (9 st) och deklarationer (2 st) som konciliet lämnade efter sig.
Andra Vatikankonciliet medförde en uppluckring av den ideologiska föreställningen bland katoliker att ingenting viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Nu erkänns att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper. En av de postkonciliära påvarna, Johannes Paulus II var en mycket kreativ tänkare, samtidigt som han var förankrad i den katolska traditionen. I encyklikan om kristen enhet från 1995 Ut Unum Sint (Att de alla må bli ett) betonar han att den ekumeniska dialogen måste vara ömsesidig och att vi också rannsakar våra egna samveten:
”Dialogen kan inte ske på enbart horisontell nivå och begränsa sig till möten, meningsutbyten eller ens utbytet av de gåvor som kännetecknar olika gemenskaper. Den innehåller också en vertikal rörelse, riktad till den Ende, som i egenskap av världens frälsare och historiens Herre, också är vår ‘försoning’ ”(p35)
Vi inser då att
”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (p35)
Den katolske prästen och teologen och experten på pingströrelse och karismatisk förnyelse inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken kommenterar denna text av påve Johannes Paulus II i en artikel i sista numret av Keryx: Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi. Hocken skriver:
”Det är med andra ord i vårt möte med varandra som åtskilda kristna gemenskaper, där vi bekänner vår synd inför Herrens närvaro, som den helige Ande kan och kommer att rena våra sinnen och läromässiga formuleringar. Det är just insikten om den helige Andes verk i andra kristna traditioner som ställer oss inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Min poäng är att denna rening – vad gäller teologin – grundläggande är en rening från ideologi. Vår teologi och lära förfaller till ideologi när de tappar siktet på sin grund i vår levande Herre och i den helige Ande. Ideologin är tydligast i de sätt på vilka våra samfund och institutioner har blivit självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.”
Ideologin framkallar en samfundspatriotism och krigsretorik. Motståndarna demoniseras. Det ideologiska sinnet har mycket svårt att erkänna misstag och svagheter. I detta ideologiska krig har påvedömet blivit ett hinder istället för en hjälp till kristen enhet. Johannes Paulus II medgav detta i slutet på Ut Unum Sint och inbjöd därför ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (Ut Unum Sint p96).
Fler länkar om påveämbetet:
Scott Hahn on the papacy. I denna text vill jag särskilt uppmärksamma analysen av den centrala bibeltexten om Petrus – klippan Matt 16:17-19
Påven talesperson för hela mänskligheten?
Petrus, kyrkans tjänare, medbroder och klippa
Den pingstkarismatiska strömmen och visionen om de kristnas återförening i Kyrkans centrum
Självklart kan jag inte låta bli att vara glad över att han och Birgitta nu kommer till Katolska kyrkan. Jag tror att Ulf tillsammans med hustru Birgitta blir en utomordentlig resurs när det gäller att främja karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Jag går just nu igenom videoinspelningarna från den 
Jag borde vara kritisk till Jenny Wenhammar som så skändligt stormade in i min församlingskyrka och störde gudstjänsten för en tid sedan med Elisabeth Ohlson Wallin dokumenterande det hela. Vi i församlingen kunde ha polisanmält men avstod efter övervägande från det. Jag vet inte om det var ett bakslag för Femen eller inte att polisanmälan uteblev, jag antar att man vill provocera fram så stora motreaktioner som möjligt under sina aktioner och ser de brott som man begår som civil olydnad på samma sätt som Greenpeace-aktivister som bryter sig in på kärnkraftverken . Men vi önskar i första hand dialog.
Jenny Wenhammar skall i alla fall ha heder för att hon satte kampen mot människohandel med kvinnors kroppar högst upp på prioriteringslistan. Där är vi verkligen överens, och här har hon en bundsförvant i 
Det är intressant att se hur ärkebiskop electa Antje Jackelén exploateras som ikon för en viss politisk falang inom Svenska kyrkan. I sista numret av Dagens Arena blir detta extra tydligt. Precis som Annika Borgs vän reagerade jag på denna bild.
Bengts Blogg 