Uppmärksamheten kring Ulf och Birgitta Ekmans tillkännagivande att de kommer att tas upp i Katolska kyrkans fulla gemenskap fortsätter hela veckan och får mycket plats i kristna media hela veckan, också idag. Inte undra på, kyrkohistorikern Joel Halldorf bedömer det som världsunikt, en händelse av lika hög diginitet som drottning Kristinas återvändande till Katolska kyrkan.
Jag har svårt att se det riktigt så unikt, med tanke på det förändrade ekumeniska klimat vi har i Sverige idag. Men kanske är det bara på ytan det ekumeniska klimatet verkar annorlunda. Kanske vi inte har kommit så långt som vi tror i ekumeniken, och då framstår Ulf och Birgittas steg som revolutionerande, som en helomvändning till en helt främmande religion.
Händelsen har ju också fått stort utrymme i sekulära media, vilket förstärkts av ettårsjubileet av Franciskus pontifikat och att Marcus Birro just kommit ut med sin bok Evangelium enligt Marcus. Marcus har accepterats av medierna som en person som kommenterar vad som händer i den kristna världen.
Ge er tid att titta på följande två inslag från TV-kanalernas morgonprogram:
1. Siewert Öholm och Marcus Birro samtalar om Ulf Ekmans steg i SvT´s Gomorron
2. Marcus Birro intervjuas i TV4´s Nyhetsmorgon
Den sista veckans mediala uppmärksamhet har varit mycket bra ur PR-synpunkt såväl för Katolska kyrkan som för Livets Ord som för kristenheten i stort i Sverige.
Katolska kyrkan: Reportagen krig påvens ettårsjubileum har ju varit mycket positiva och samtidigt får Katolska kyrkan genom Ulf Ekman en strålande ambassadör som på bästa sändningstit i våra TV-kanaler får lägga ut texten om Katolska kyrkan.
Livets Ord: Församlingen får ju här verkligen sitt slutgiltiga upprättande i media-Sverige efter den massivt negativa bilden med sektstämpel från 1980-talet som visserligen mildrad, men ändå, hängt med ända till dags dato. Nu får TV-publiken lära känna människor som står församlingen nära, som Marcus Birro, Siewert Öholm och Ulf Ekman själv vilka utan att ifrågasättas tillåts ge en annan mera nyanserad bild av församlingen.
Kristenheten i Sverige: Ulf och Birgittas steg har ju inte framställts som någon konflikt mellan Frikyrka och Katolska kyrkan, både Livets Ord och Katolska kyrkan har framställts i positiva termer, behovet av kristen enhet har framhävts. Ulfs övergång beskrivs som en utveckling, inte som att han vänder sig från något (även om man inte, som Åke Bonnier påpekar också måste tolka det som en kritik av Livets Ord, men kritik kan ju också vara konstruktiv). I Dialogen mellan Öholm och Birro har de två helt olika uppfattningar, men talar ändå med varandra som goda vänner. De intervjuade får redogöra för frågeställningarna i lugn och ro utan att intervjuarna lägger sig i för att styra mot en i förväg bestämd vinkling.
Samtidigt som det är väldigt noga med vilket samfund Ulf Ekman tillör eller är på väg till tycks det inte alls vara så noga med hur det förhåller sig med Marcus Birro. För en tid sedan i samband med SvT Debatt fick vi utrett att Birro inte var katolik, vilket många trott. I Gomorron-programmet inflikar en av programledarna snabbt informationen att Birro är katolik, en information som alltså inte stämmer, men ingen verkar ha uppmärksammat det eller korrigerat det, inte Birro själv heller. Programledaren sade det så snabbt att Marcus kanske inte uppfattade det via telefon-linjen han var uppkopplad på, men samtidigt, det är som om det inte är intressant eller spelar så stor roll.
Marcus är den kristne kosmopoliten som känner sig hemma i alla sammanhang. Samma med Göran Skytte, läs hans krönika i Dagen idag. Dessa två tror jag är representativa för en ny generation kristna som helt enkelt inte har den samfundspatriotiska inställning som så många gånger har polariserat dialogen mellan samfunden i onödigt låsta positioner.
———–
Från katolskt håll har reaktionerna varit dämpade. Inte så att Ulf och Birgitta inte är välkomna, men det tillhör god katolsk kultur att inte favorisera någon och vara alltför entusiastisk bara för att en känd person blir katolik. På sitt lite kärva och av yttre uppståndelse opåverkbara sätt som anstår en katolsk präst säger kyrkoherden i S:t Lars församling Andreas Bergmann att Ulf kommer att vara som vilken församlingsmedlem som helst och att han inte tror det får avgörande betydelse för Katolska kyrkan att Ulf blir medlem.
P Philip Geister vid Newmanistitutet har samma grundhållning av att inte vilja blåsa upp det hela, men kan samtidigt inte dölja sin glädje. Jag tycker det är en underbar formulering han ger i en intervju med Expressen: ”Jag känner ingen triumf, men tycker det är bra, ungefär som en mattelärare när en elev har hittat rätt lösning.”
Själv känner jag mig kluven inför att Ulf blir katolik och håller med dem som menar att han kanske skulle göra bättre nytta genom att vara kvar inom det samfund han grundat och därifrån fortsätta att arbeta för ekumenik och goda relationer mellan Livets Ord internationellt och Katolska kyrkan. Samtidigt: Kanske det inte skulle vara en möjlig väg med tanke på vilken splittring och vilka låsningar Ulfs förståelse och öppenhet för Katolska kyrkan åstadkommit till dags dato i hela den evangelikala frikyrkligheten. Han skulle hela tiden råka ut för anklagelsen att han håller på smygkatolicera Livets Ord.
Och internationellt skulle situationen bli ännu svårare att överblicka, se bara på konflikten som uppstått i församlintgen i Donetsk som genast utnytjades av Livets Ords motståndare till att beskrivas som en konflikt mellan Ulfs katolikvänliga linje och sann evangelikal kristendom. Kanske Ulf valde rätt/uttolkade Guds ledning rätt som inte gick in i ett sådant uppdrag.
Ulf har ju aldrig varit rädd för att ta konflikter och röra om i grytan. Känner han sig ledd och kallad i en viss riktning, så drar han aldrig ut på det i onödan. Har vissheten väl infunnit sig, så handlar han. Så var det ju när han grundade bibelskolan och församlingen Livets Ord i början på 1980-talet och fick hela det kyrkliga Sverige emot sig, och så är det idag när han tillsammans med Birgitta nu bestämt sig för att bli katolik.
Det stormar rejält idag också, men inte på långa vägar så massivt som på 1980-talet. Det finns de som vill framställa det som att Ulf nu gjort en helomvändning och radikalt tagit avstånd från det han lärt tidigare. Så är det inte. Han är lika kristocentrisk och är lika centrerad som tidigare på Bibeln som Guds ord. Men han har ändrat sig när det gäller synen på Katolska kyrkan och givit upp den katolik-negativa inställning som präglat hela den protestatiska och evangelikala delen av kristenheten tidigare.
För den som anser att det mest väsentliga är att Katolska kyrkan har fel är det givetvis ett slag i ansiktet, men för dem som i likhet med Marcus Birro, Göran Skytte och många fler insett att Katolska kyrkan också tillhör Kristi kropp, så ser man det som en utveckling, inte en helomvändning och välsignar det steg han och Birgitta bestämt sig för att ta.
Därför tyckte jag det var helt rätt att man i samband med gudstjänsten på Livets Ord i söndags bad för paret Ekman och välsignade dem på deras fortsatta väg. Jag erinrar mig att i Ulf Ekmans memoarer, del II så berättar han att han var på besök hos några äldste i Pingstkyrkan i Uppsala i det skede då han stod i begrepp att grunda Livets Ords bibelskola och församling. Alla avrådde, och de äldste frågade varför han behövde göra detta. Då Ulf svarade att han upplevde att det var Guds tilltal svarade de äldste att då måste vi be för dig, så gjorde de det. Det är aldrig fel att be för en person. Det som är av Gud kommer att bli välsignat, och i det som inte är av Gud kommer personen att erfara ledning som korrigerar hans väg.
Joakim Lundkvist, pastor och ledare för Livets Ord i Uppsala
Livets Ord fortsätter att vara en protestantisk evangelikal församling betonar Joakim Lundqvist som sedan ett år efterätt Ulf Ekman som ledare för församlingen. Jag måste ge en eloge till Joakim Lundqvist som jag tycker har hanterat den uppkomna situationen på ett mycket bra sätt den gångna veckan.
Andra församlingsledare har likaså uppvisat förståelse för Ulfs väg och klart uttalat att man betraktar Katolska kyrkan som fullvärdig medspelare i den samlade kristenheten, även om man inte kan dela alla dess läror. T.ex. Stefan Swärd, Thomas Nordberg, Nils Holmberg.
Andra blir djupt upprörda och de ledare som uttalar sig försonande om katolska kyrkan betraktas som svikare. Stefan Swärd hade knappt hunnit skriva ett blogginlägg om Ulf Ekman och Katolska kyrkan innan han fick starkt mothugg på bloggen Aletheia.
Ulf Ekman har ju lämnat ifrån sig ledningen av församlingen sedan ett år tillbaka, även det internationella arbetet tas över av andra, ändå resonerar en del som så att medlemmar i Livets Ords och andra frikyrkor som låtit sig inspireras av Ulf Ekman nu kommer att bli helt vilsna som får utan herde, och bli förvirrade kring vad man skall tro på eller inte tro på. Men att säga så är tycker jag att se ner på både församlingsmedlemmarna och deras nya ledare. Om deras tro står och faller med den trostolkning som deras ledare Ulf Ekman står för och de blir helt vilsna när nu den forne ledaren går åt ett annat håll, då vore det verkligen illa. Men samtidigt pekar det kanske på ett problem inom evangelikala karismatiska församlingar: Att man är alltför centrerad på sina ledare och att teologin är klent utvecklad, och därför beroende av vad olika ledare som anser sig ha en apostolisk kallelse ”hittar på”.
Men teologi,bibeltolkning och lära måste ju ha en gedignare grund än så att stå på, och kanske det nya läget kan leda kan det leda till en nyttig självreflektion och utveckling. Ulf själv, nu på pastorsmöte med Trosrörelsen internationellt i Efesos, twittrade följande idag: ”Att något verkar förvirrande o rör upp känslor betyder inte att det är fel, bara att det utmanar att gå djupare och ta frågor på mer allvar”. Jag håller helt med honom.
Självklart kan jag inte låta bli att vara glad över att han och Birgitta nu kommer till Katolska kyrkan. Jag tror att Ulf tillsammans med hustru Birgitta blir en utomordentlig resurs när det gäller att främja karismatisk förnyelse i Katolska kyrkan. Jag går just nu igenom videoinspelningarna från den Nordiska katolska karismatiska konferensen i Stockholm 2010 där Ulf höll en strålande predikan om livet i den helige Ande och de andliga nådegåvorna.
Bengts Blogg 
”Man kan därför inte bli frälst, om man vet att den katolska kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt men ändå vägrar att inträda i den eller stå kvar i den” (Andra Vatikankoncliet). Ekman har kommit till denna insikt, vittnar om den och handlar efter den. Hur kan man känna sig kluven inför det? Trots fastan tycker jag det är på sin plats med ett oreserverat Halleluja!
Tobias!
Jag har full respekt för Ulf och Birgittas beslut och är som jag skrev i slutet av texten mycket glad. Mitt övervägande handlade om att resultatet på sikt om han stannade kvar i Livets Ord kunde innebära ännu större framgångar, att ännu fler fördomar mot Katolska kyrkan faller. Herdeansvaret gäller allt Guds folk, alla döpta inom och utanför Katolska kyrkan, och självklart har Ulf ett särskilt ansvar för dem han haft ansvar för under så många år.
Men det var mera min reflektion. Nu har Ulf och Birgitta fattat det beslut de fattat. Jag respekterar dem för det och vi får ha förtröstan att det är Guds vilja och det bästa både för deras egen del och för Trosrörelsens församlingar.
Hmm! Jag bara undrar hur man kan vägra träda in i RKK om man vet att den är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som nödvändig för frälsningen?
Det är intressant att RKK alltid lyckas både hålla fast vid sin sola ecclesia och samtidigt lägga ut brasklappar och undantag från denna regel.
Magnus
Magnus! Bra fråga, bra iakttagelse! Jag tror jag skall kommentera detta lite utförligare i en egen bloggpost så snart.
Ja, Bengt, vem vet, du kanske är på väg att konvertera till LO? Man kan aldrig veta, för som du skriver verkar LO vara ett genuint intresse. Det var kanske så det började för Ekman. Sedan får vi ju erkänna att det är ”god katolsk kultur” att åtminstone favorisera (dyrka) påven. Då jag rest i Italien finns påven att skåda till och med på småsaker som tändsticksaskar och pennor. Det slår till och med Ekman och LO. Kan det vara sådan ära och position som lockar Ekman?
Johan!
LO är av genuint intresse eftersom där finns en stor skara kristna bröder och systrar i Herren som vi inte vill vända ryggen, Låt oss be för Ekmans, låt oss be för Livets Ord och för hela kristenheten.
Nej, att dyrka påven är inte god katolsk kultur. Påven skall vara tjänare, inte härskare, en anda som den nye påven Franciskus genom sitt enkla och folkliga levnadssätt försökt återställa.
Sedan är det klart att vi katoliker är glada åt vår påve, att det t.ex. är fest och massor av människor samlas på Petersplatsen i samband med onsdagsaudienserna. Men fest är det när kristna går på fotbollsmatch också, utan att de därför dyrkar fotbollen i Guds ställe.
Sedan blir det ju alltid kommers och en massa krimskramsprylar som säljs. Det har inget med katolsk tro att göra, utan sådant som uppstår i alla sammanhang där folks amlas för ett visst syfte.
Bengt
Du har slutat länka till KV blogg och jag undrar om det är på eget initativ eller om du fått en propå från högre ort……..?
Jag menar allvar med min fråga ty svaret kommer att styra min relation till dig.
Vill du markera en ökad polarisering så står det dig självfallet fritt men det är alltid bättre att i så fall få det bekräftat än att behöva gissa och spekulera…..
Om det är bra för svensk kristenhet att Ulf Ekman blir katolik går det väl knappast att svara entydigt på. Du redovisar ju själv olikartade utomkatolska hållningar men däremot inte att det också finns skeptiska hållningar inomkatolskt.
SVT ville i alla fall ha reaktioner från olika katolska håll så jag skrev på uppmaning på SVT Debatt.
http://debatt.svt.se/2014/03/10/ulf-ekman-ger-kraft-till-konservativa-katoliker/
Jag noterar att du bland dina otaliga länkar medvetet undviker att länka till SVT Debatt vilket gör mig ännu mer misstänksam och bekymrad till vad som kanske är på väg att hända inom svenska katolska kyrkan …………
Kommer polariseringen att öka också mellan dig och mig…….?
Konservativ kraft
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12339
”Ulf Ekman och Israel ”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12372
Mer eller mindre tvärkyrklig polarisering med Ulf Ekman som katolik ?
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12355
// Irène
Irène!
Vad på mig ankommer, så är polariseringen mellan dig och mig varken större eller mindre än tidigare. Men balansen tycks rubbas lätt även om jag sitter stilla i båten genom att du får för dig saker. Vet inte för vilken gång i ordningen du frågar efter anknytning mellan mig och ”högre ort”, stiftsledningen antar jag du syftar på och att mitt bloggande skulle ske i någon slags samplanering med dem.
Låt mig än en gång säga: Detta är en privat blogg, det jag skriver är helt och hållet mitt eget och det skulle inte falla mig in att ta diktat eller ha icke redovisade agendor med det jag skriver. Du polariserar verkligen gentemot mig och frestar på mitt tålamod genom att misstänka sådant gång på gång.
Som jag sagt skriver du ibland riktiga pärlor då din stilistiska ironi inte tippar över i för grova personangrepp och kombineras med din kunskap om vad som rör sig bland de höga herrarna i Vatikanen, och jag är ledsen att jag inte oftare länkar till Katolsk Vision, men jag drar mig för att göra det eftersom bloggen innehåller i min smak alltför mycket av onödiga personangrepp och dessutom internt tjafs mellan de som skriver. Jag vill bespara mina läsare att hamna i sådant.
Jag såg ditt inlägg på svt debatt men tyckte inte det var tillräckligt intressant att länka till. Din teori om ökad polarisering i Katolska kyrkan genom Ulf Ekmans konvertering tycker jag är grovt överdriven.
Bengt
”grovt överdriven?
Kul med din selektiva känslighet för överdrift ………..jag tänker på att denna i alla fall inte tycks ha givit utslag för pastor Hans Marklund som rev sönder sin kavaj ……..
// Irène
Å ena sidan kan och bör man väl glädjas över att en evangelikal (om nu detta är rätt ord?) kristen finner vägen till den ursprungliga kyrkan (om än i dess västliga tappning). Å andra sidan finns det annat som gör att man undrar…Vad kommer t.ex. att hända med den stiftelse – troligtvis med betydande ekonomiska tillgångar – som familjen Ekman tycks äga (även om nu stiftelser formellt är ”självägande”)? Det finns nog alltför många frågetecken kring en karismatisk samfundsledare som Ulf E som måste redas ut, innan man helhjärtat kan stämma in i kören av gratulanter. /Paul
Paul! Som jag förstår finns en full transparens när det gäller Stiftelsen Livets Ords ekonomi, och på hemsidan finns deras årsredovisningar tillgängliga, senaste från 2013.
Klicka för att komma åt ArsredovisningLO.pdf
På Faktabasen kan man läsa om Livets Ords ekonomi:
OK, Bengt – jag tror Dig! Men att allt är ”bokföringsmässigt” helt OK, säger ändå inte allt om vad som händer eller kan hända. Just i stiftelser kan det finnas oklara/mångtydiga formuleringar i stiftelseurkunder/stadgar som gör att huvudmän, styrelser o. motsv. ändå får ett ganska brett tolkningsutrymme. Man kanske plötsligt kan tolka stiftelseurkunden på ett nytt och oväntat sätt, utan att tillsynsmyndigheten kan påvisa att detta tydligt strider mot stiftarnas intentioner. Som ett teoretiskt exempel: ett begrepp (som kanske inte alls finns i stiftelsedokumentet; jag vet ju inte) av typen ”nytestamentlig församlingssyn” skulle kunna avse såväl pingströrelsens som den katolska kyrkans ekklesiologi. Jag avvaktar därför den vidare utvecklingen ./Paul
Bengt, du skriver att det som hänt är bra för ”Bra för Katolska kyrkan, bra för Livets Ord, bra för kristenheten i Sverige ”. Du glömde bra för Ulf Ekman – varför det däremot skulle vara bra för LO förstår jag inte. Kan man tänka sig större svek att deras herde som byggt församlingen, uppenbarligen under alla år misslett alla dessa människor – bort från det ”sanna”.
Bra för Katolska kyrkan – ja, det är ju tydligt, den nästan euforiska skildringen i din blogg tydliggör denna lycka.
Att det skulle vara bra för kristenheten i Sverige betvivlas. Du skriver om Birro och Skytte ”Dessa två tror jag är representativa för en ny generation kristna som helt enkelt inte har den samfundspatriotiska inställning som så många gånger har polariserat dialogen mellan samfunden i onödigt låsta positioner”.
Men vilken kyrka har den mest patriotiska inställningen till ekumenik och samverkan med andra kyrkor och samfund. Det handlar ju om att, som bl. a Peter Halldorf uttryckt det: ” vi måste böja vår nacke under kyrkan och bejaka Petrusämbetets legitimitet, för att enheten ska bli verklig”.
För det är väl så att den enhet som RKK eftersträvar i slutändan är en organisatorisk enhet. Målet är bl. a att alla kristna ska förenas, i ett gemensamt firande av Eukaristin osv. Allt enligt Katolska kyrkans egna dokument. Ett gott exempel på denna strävan hittar vi i uttalande från Enhetens vänner som byggde Enhetens kyrka vid Östanbäcks kloster: ”Det är svårt att tänka sig en synlig enhet, där vi också kan dela Eukaristin (nattvarden), om vi inte står i gemenskap med Petrusämbetet, enhetens ämbete, synliggjort av biskopen av Rom”.
Alla goda samtal förutsätter både givande och tagande. På vilket sätt är den Katolska kyrkan villig att ge något? Enhet vill vi gärna ha, med en enhet i Kristus och den Helige ande, inte under påven.
StaffanW!
Nog klarar sig Livets Ord utan Ulf Ekman, det vore förfärligt om allt vore upphängt på en enda stark ledare. Tror vi inte på Gud och att han hör våra böner? Jag tror det är bra att en stark ledare drar sig tillbaka efter sin pensionering. Det motverkar personfixering och bereder marken för nya yngre ledare och att rörelsen får breddas och förnyas.
Katolska kyrkan har sedan Andra Vatikankonciliet blivit mycket mindre samfundspatriotisk och mycket öppnare för ekumenik. Visst strävar vi mot enhet och att kunna fira gemensam nattvard. Det gör väl alla kristna.
Katolska kyrkan anklagas ofta för att vara den som stretar emot och inte släpper fram andra kristna till sitt nattvardsbord. Jag hör själv till dem som önskar en större generositet där när det gäller andra kristna som bejakar Katolska kyrkan som en kristen kyrka fullt ut, men när det gäller de som är starkt antikatolska, så borde det väl ligga i deras heder också att inte ha nattvardsgemenskap med en kyrka man inte erkänner.
Den militanta antikatolicismen som vi i kommentarsfälten ser resterna av, nu tydligen i väldigt hätska angrepp på Ulf och Birgitta, var ju något som uppstod långt efter Luther. Luther önskade ju inget hellere än att reformera den katolska kyrka han tillhörde. På grund av svag påve och det politiska maktspelet uppstod splittringen.
Sedan fick vi en militant polarisering och krigsretorik mellan kyrkorna som Katolska kyrkan under motreformationen också bidrog till. Och under 1800-talet och början av 1900-talet var Katolska kyrkan triumfatoriskt självtillräcklig och i nyskolastiska formuleringar gjordes upp listor på vad som skulle fördömas och man t.o.m. tog avstånd från den moderna vetenskapen.
Men den eran är förgången. I dag önskar Katolska kyrkan dialog. Andra Vatikankonciliet konfirmerade den inriktning påven Johannes XXIII angett då han talade om ekumenik och uppdatering (aggiornamento). Kyrkan skulle tala ett språk som gör dialog möjligt med den moderna världen, också öppna sig för dialog, samarbete och strävan mot enhet med andra kristna. I den andan ser vi våra kristna bröder och systrar i andra delar av kristenheten som just systrar och bröder som vi har respektfull dialog med, inte som objekt för omvändelse till katolicismen.
Andra Vatikankonciliet öppnade för en ekumenik och förkastade den gamla uppfattningen att inget viktigt händer utanför Katolska kyrkan. Efter århundraden avexklusivt tänkande erkänner man att den helige Ande är verksam också utanför den Katolska gemenskapen, inte bara i individer, utan också i kyrkogemenskaper.
Jag brukar alltid citera kardinal Ratzinger, som sedan blev påve Benedikt XVI i intervjuboken med Peter Seewald Gud och Världen från år 2000. Såhär svarade han när Seewald apropå ekumeniken ställde frågan ”Vem skall ansluta sig till vem?”
Dagens Seglora
Arne Carlsson skriver under rubrik ”Ulf Ekmans dolda agenda”
// Irène
Oj, oj, oj här är Arne verkligen ute på tunn is och spekulerar. I ohelig allians med Aletheia exploateras en händelse för att ur den krama mesta möjliga kritik utifrån det egna intresset. Aletheia har intresset att göra det till en konflikt mellan renlärig evangelikal protestantism och Ulfs katolikvänlighet, Seglora att misstänkliggöra att det finns en dold agenda som har med ekonomi och makt att göra bakom Ulfs konvertering.
Osmakliga spekulationer menar jag om man inte har mer tillförlitlig dokumentation att gå efter.
Läs här Livets Ords egen beskrivning av saken.
Nej Bengt !
Du respekteras för att du har ”katolska glasögon” i din analys.
Och vad som hitintills framkommit, så välkomnar katolska debattörer Ekmans konvertering, samtidigt som de flesta tydligen inte ser eller vill se vad konverteringen åsamkar de stora församlingarnas medlemmar.
Det är högst relevant att lyssna på församlingsledare som stått under LO:s tillsyn. Pastor Padun & hans familjs vittnesmål väger tungt i detta sammanhang. Researchen som Aletheia utfört ang. detta under ett par års tid är mer aktningsvärd än ”Världen i dags” & Dagens bristande researchjournalistik.
Se denna video – som är välgjord i sin journalistik och hans frus berättelse – så kanske du får en mer nyanserad förståelse för viktiga skeenden.
Foretagsledare!
Jag har tagit del av den dokumentation du länkar till på Aletheias hemsida. Paret Paduns vittnesmål är onekligen bestickande. Samtidigt ger Livets Ord en helt annan bild på sin Ukraina-blogg, så jag vet inte vad jag skall tro. Så länge jag inte är personligen insatt i vad som verkligen hänt väljer jag att vara källkritisk åt alla håll.
Som en av skribenterna på Aletheia Blogg & Tankesmedja vill jag tillägga följande:
P.g.a. Ekmans ”avhopp” förra helgen har vi inte avslutat Ukraina serien. I de inledande artiklarna lät vi ledningen,medlemmar och en rysk journalist säga sitt. Allra sista kommer vi summera.
Utan att gå händelserna i förväg så kan jag bara säga att vi sitter på källmaterial som skulle göra vilken journalist som helst grön av avund.
Livets Ords ledning, med Ekman i spetsen som ”Ledande Apostel” har underskattat ukrainarnas intelligens i försöket att ta kontrollen över Pastorn som inte ville med på Ekmans resa mot Rom. Ledningen har dokumenterat, transkriberat och även spelat in centrala möten på ett så utomordentligt sätt att det saknar motstycke i modern kyrkohistoria.
Likaså saknar även LO-ledningens förtalskampanj motstycke i modern kyrkohistoria. Det finns delar av anklagelser med korn av sanning/sanning, delar som är rena lögner och delar som lyfts fram för att svärta ner den bångstyrige biskopen som LO själva sysslar med och gjort i alla år och inte ens med den mer restriktiva svenska lagstiftningen (varför den nu skulle appliceras i Ukraina?) är något olagligt, som gymkort, tjänstebilar och en och annan semesterresa med församlingsmedel.
Vår granskning av händelsen i Ukraina handlar om LO-teamets maffiametoder och hur de hanterat Padun under en fem dagar lång påtryckningskampanj att få kontrollen över ca 300 kyrkor och en s.k. ”megakyrka” om 5000 medlemmar och hur de agerat EFTER skilsmässan.
Mvh
Daniel Forslund
Aletheia.se
Daniel!
Tack för att du så bra sammanfattat de två processer Aletheia driver mot Livets Ords ledning och Ulf Ekman.
1. Smygkatoliceringen
2. Ojusta härskarfasoner mot församlingarna i öst, särskilt mot pastor Padun i Donetsk.
(1) kommenterar jag nedan under ditt svar till Marie. Eftersom så lite konkret kommit ut ur era spaltkilometer av skriverier under åren med anklagelser om att Ulf Ekman gått bakom ryggen på Livets Ord och har en dold agenda annat än en svans av hätska och obehagliga kommentarer på er blogg mot Katolska kyrkan och familjen Ekman, så förväntar jag mig inte att det skall komma så mycket mer konkret ut av anklagelserna om de påstådda maffiafasonerna i Ukraina heller.
Nej, det är ingen förtalskampanj utan motstycke Livets Ord driver mot pastorn i Donetsk. Man kan ha synpunkter om det hade varit bättre att fortsätta att inte berätta något alls, eller exakt vad man skulle ha berättat eller inte, men efter den kampanj Aletheia drivit där ryktena fått allt större spridning hade man inte mycket val annat än att gå ut med information.
Jag förväntar mig inte att ni har så värst mycket mer att komma med. Men har ni ytterligare dokumentation som du säger, så varsågod, lägg det på bordet så snart som möjligt så att det kan granskas.
Bengt
Jag tar från och med nu ett känslomässigt steg tillbaka från dig som person..
Du är inte ärlig ! Du använder olika mallar i dina bedömningar och tyckanden beroende på vem som säger vad. Det är bland det värsta jag vet. Det påverkar mig i negativ riktning på dig som person.
Trots att du och jag har och har haft olika uppfattningar om tingens ordning så har jag hittills haft respekt för dig Bengt.
Det har jag inte längre ! Du bryr dig förmodligen inte men för mig känns det ändå viktigt att få säga det.
// Irène
Irène!
Det är klart att jag blir känslomässigt berörd när någon man känt tar ett steg i den riktningen. Jag är förvånad. Jag gör ingenting annat än kommunicerar genom mitt skrivande och försöker uttrycka mig, så tolkar du något jag skrivit på ditt sätt och ändrar helt uppfattning. Men upplever du det som du säger att jag påverkar dig i negativ riktning skall du givetvis göra det som du bedömer bäst för dig.
Själv kommer jag att fortsätta att skriva, som vanligt oberoende av både dig och Katolska Biskopsämbetet.
Tack, Bengt! Så sansat, så klokt och modigt reflekterande. Jag hoppas många frikyrkliga får ta del av det du skriver. Jag upptogs, efter drygt 22 år som frikyrkligt kristen, i Katolska kyrkan en vecka innan Ulf och Birgitta Ekman tillkännagjorde sitt beslut att bli katoliker. Mina trossyskon i frikyrkan försökte på olika vis dela min glädje över detta även om det ibland syntes att en del var en aning misstänksamma: Kan verkligen Gud leda någon in i Katolska kyrkan?
Men så kom detta med Ekmans och plötsligt föll maskerna. Att bli katolik, visade det sig, är att överge den sanna tron och katolska läror förvrängdes till oigenkännlighet av diverse kristna ledare. Inte avsiktligt, utan av ren okunskap, men har man inte som kristen och som ledare ett ansvar att om kristna syskon och deras tro, uttala sig utifrån mer kunskaper än det som stod på sidan om Gustav Vasa och reformationen på en sida i en bok en gång på mellanstadiet och ett ”jag träffade en gång en katolsk präst”? Bloggposter och FB-delningar som alla talar om att Ulf Ekman med sitt beslut bidrar till kristenhetens splittring och som samtidigt sprider felaktigheter om Katolska kyrkans tro och därmed ökar misstänksamheten och avståndet kristna emellan. Är det att verka för kristen enhet? Är det att älska sin broder? Självfallet inte. Men i längden tror jag att allt detta kommer att göra att fler tar en närmre titt på katolsk tro och förstår hur stor Kristi kropp på jorden i själva verket är. Gud välsigne dig!
Marie: Det finns MASSOR att säga och analysera kring Ekmans utspel, annat än ”hyllningsbloggar” från den befintliga fan-clubben av Ekman. Vi har följt Ekmans resa mot Rom på Aletheia.se sedan 2007 under mycket hån och spott från alla möjliga håll, inklusive Ekman själv och hans innersta krets och även medlemmar.
1.) Du måste förstå att Ekmans andliga karriär i Sverige började med att han samlade de mest ultra-protestantiska medlemmarna man kan finna i detta land under ett tak. Eldade sedan på alla dem som redan bar med sig en stark skepticism mot RKK med ytterligare uppmuntran.
2.) Sedan händer något under några år i Israel, tillfälligt avhoppad som pastor i församlingen. Hans inställning till RKK vänds 180 grader. Om det var Anna Persson i Målilla vi talade om kanske vi alla skulle kunna glädjas åt en mer balanserad Ekman. Jag som uppvuxen i ultra-protestantiska kretsar och tidigare bibelskoleelev på Livets Ord vet att det finns osaklig kritik vi bör göra upp med.
3.) Nu kommer vi till problemet. Ekman kör inte med öppna kort under resans gång utan börjar ganska omgående att bearbeta församlingen och kristna runtomkring med inte bara några småförändringar utan en rad läror, tankar och idéer främmande i den del av frikyrkan han varit med att bygga upp. Det finns ett arkiv med material som pekar på att hjärtats resa skedde mycket fortare än den officiella konverteringen som nu blev nyhet. Detta fångade vi upp ca 2006/2007 ett par år efter hans hemkomst från Israel.
Vi har egentligen inte vänt oss så mycket mot att Ulf ska bli katolik som smusslandet, lögnerna, och mörkandet av processen. Ni får gärna ”ta honom”. Den enhetens profet han lyckats få ett image som, stämmer illa med verkligheten. Ty dem av oss som varit i kontakt med rörelsen sedan start VET att idog splittring och haveri alltid följt i denne orolige mans fotspår. Nu blir det snart stackars Arborelius ansvar att tämja denne vildhäst.
Vi har KÄMPAT för att han skulle köra med öppna kort. Men istället blivit kallade konsperationsteoretiker, anti-katoliker eller haverister. Inget av detta stämmer. Jag är inte rädd för katoliker. Har inget större intresse att bråka med er. Jag är en man med någon skopa sunt förnuft och tror inte vi på aletheia skulle lyckas med det ingen av de allra största protestantiska ledarna före oss lyckats med i att omvända Katolska kyrkan.
Men jag tror inte på den teologiska hybridkristendom Ekman propagerat för i MINA sammanhang under många år nu. Det är antingen eller som gäller, inte både ock. Både katolicism och protestantismen har exklusiva inslag i sina respektive trosgrunder och även om en del förenar är det centrala frågor som skiljer.
När Ekman sedan går ut i DN och ansluter sig till den konservativa falangen inom RKK i det att han kallar sina gamla får för en del av dem som ”fragmentiserar Kristi kropp” är det föga hjälp för att flytta fram ekumeniken i Sverige (för den som är intresserad av detta).
Nej, att döma av alla reaktioner runt om i kristenheten har Ulf Ekman i ett enda drag slungat svensk ekumenik trettio år tillbaka i tiden och hans agerande tillsammans med dogmatiska uttalanden är totalt kontraproduktiva för alla enhetsvänner.
Nej, ni katoliker får väl lära känna Ekman själva på det sätt vi andra gjort. Om några år får ni erfara det vi redan visste; Bakom den numera sofistikerade och intellektuella ytan, finner ni en mycket nyckfull personlighet med en grandios självbild som hela tiden kommer i vägen för folkets bästa.
mvh
Daniel
Daniel!
På en punkt är jag ense med dig: Ulfs resa från att i likhet med de flesta protestantiska evangelikaler vara starkt kritisk mot Katolska kyrkan till att bli allt mer öppen för de historiska samfunden inkl Katolska kyrkan har varit uppenbar under över ett decennium. Vistelsen i Israel där han mötte många katoliker var avgörande. Han beskriver allt detta ingående i sin självbiografi. Teologiskt har vi också kunnat följa processen i hans förkunnelse, i tidskriften Keryx och i böcker som t.ex. Andliga rötter.
I övrigt är jag oense med dig: Man kan inte se det som enhelomvändning utan en utveckling. Talet om en hemlig agenda är ett konspiratoriskt tänkande från din och Aletheias sida som är helt tagen ur luften. Jag känner Ulf personligen, liksom många aktiva medlemmar i Livets ord, jag har läst de två första delarna av hans självbiografi och flera av hans teologiska böcker. Andliga rötter tyckte jag var mycket bra, och står i begrepp att läsa uppföljaren Urgamla stigar som just kommit ut. Min egen erfarenhet som jag står på talar helt emot din dolda agenda-teori.
Att Ulf känt ett ansvar för at informera pastorerna i Trosrörelsen om de historiska kyrkorna är ju också något som varit helt öppet, jag var själv med på en studieresa till Rom 2011. Naturligt och självklart att inhämta kunskap och upplysning!
Jag håller det inte för otroligt, men det vet jag ingenting om, att Ulf under resans gång funderat i sådana banor som att man skulle hålla ihop Trosrörelsen och gemensamt så småningom finna en anslutningsform till Katolska kyrkan. Jag skulle själv nog ha i alla fall tänkt tanken om jag var Ulf. Det finns ju andra grupper, vissa gemenskaper inom Anglikanska kyrkan som blivit anslutna på det sättet, och även Svenska kyrkans FKE har haft en sådan strävan. Även om många är katoliker i själ och hjärta där, så har man inte gått över individuellt utan väntar på en kollektiv lösning.
Men när det gäller evangelikala karismatiska församlingar, så tror jag det förhåller sig så, att lika lite som de själva är mogna att ta det steget, lika lite är Katolska kyrkan mogen att ta emot dem. De skulle säker bli mycket hämmade i sin utveckling där.
Liksom Pingströrelsen i sin början utvecklades bättre utanför Katolska kyrkan än den kanske skulle ha gjort inom, så tror jag att de moderna evangelikala karismatiska församlingarna och Katolska kyrkan måste utvecklas sida vid sida ett bra tag till innan de med den Helige Andes ledning finner sig förenade i samma kyrka.
Men jag tror att den Karismatiska förnyelsen har en mycket viktig roll att spela i den fortsatta utvecklingen mot kristen enhet, och att förmå både Katolska kyrkan och den antikatolska evangelikalismen att ge upp låsta ideologiska positioner som får dem att kriga med varandra istället för att söka enhet.
Keryx är faktiskt en utmärkt tidskrift, och i sista numret Finns en artikel av den katolsker prästen och teologen, kännare av den pingstkarismatiska förnyelsen både inom och utanför Katolska kyrkan Peter Hocken, ”Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi” som är oerhört värdefull som grund för att förstå den ekumeniska processen idag och vad som behövs för att komma vidare. Särskilt rekommenderar jag militanta antiprotestanter inom Katolska kyrkan och militanta antikatoliker inom protestantismen att läsa den.
Trots allt, Daniel, den stora utmaningen för ekumeniken är inte de som börjar bli alltmer positivt inställda till Katolska kyrkan, utan sådana som du som upprätthåller motståndet och protesterar. Men du tillhör också flocken. Alla skall med! (Vilket inte betyder att alla skall bli katoliker, men att vi någonstans därframme som delaktiga i den brokiga skaran av Guds bångstyriga barn samlas i enhet med varandra och lägger ner stridsyxan och inriktar oss på evangelisation av världen istället.)
Guds frid!
Bengt
PS Se också min tidigare artikel Anden och kyrkan – fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer. DS
PPS I Katolska kyrkans mångfald finns nog värre vildhästar än Ulf Ekman. Det största bekymret är nog inte att Kyrkan misslyckas att tämja dem, större är faran att tämja för mycket så att vi lägger lock på Andens gåvor. Det är ju också något positivt med vildhästar om man kan tygla deras energi i rätt banor. Jag har förtroende för att vår Herre med den Helige Andes hjälp skall lyckas med detta. DDS
Hej, Daniel. För mig har detta inte främst handlat om Ulf Ekman utan blivit mycket mer personligt eftersom jag själv så nyligen blev katolik. Den kritik jag har översköljts av har handlat om panikartade varningar för en katolsk tro som överhuvudtaget inte finns. Man har alltså utgått från missuppfattningar om Katolska kyrkan och skrivit som vore katoliker inte fullvärdiga kristna. Jag har inget emot att man inte håller med i alla katolska dogmer och inget emot att dessa ifrågasätts, men man ska som kristen ledare se till att ha kunskaper innan man kritiserar eller till och med varnar, annars skapar man onödig splittring. Jag går alltså till mässan och tillber Jesus Kristus av hela mitt hjärta för att komma hem och se mångåriga vänner från frikyrkan dela och facebookgilla texter som underkänner min tro. Faktiskt hade jag inte väntat mig denna panik (eller förmätenhet). Fruktar alltså frikyrkorna massflykt in i Katolska kyrkan pga av pastor Ulf? Har man byggt sina liv på Jesus eller på Ulf?
Reblogga detta på Melanie Mattsson.
Bengt,
Nog för att Ulf Ekman har höga tankar om sig själv, men att jämföra hans betydelse med drottning Kristina är ändå att ta i… på tok för mycket.
Men Ekmans manipulativa och karismatiska personlighet ska inte underskattas. Det ska nu den katolska stiftsledningen försöka hantera, vilket som Alitheaskribenterna påpekar säkerligen inte blir lätt eller är riskfritt.
Anneli
Tiderna är förvirrande.
Daniel
Jag vill tala om att jag känner MYCKET större tilltro till dina bedömningar än Bengt Malmgrens.
Jag är oerhört tacksam för allt ditt idoga bemödande att lyfta fram det Livets Ord och biskop Anders inte vill SKYLTA med.
Mina små ansträngningar har haft samma syfte som dina men som du märkt har Bengt också ansträngt sig för att inte låta mig skylta med mina misstankar. Mina misstankar är nämligen från början utmönstrade som ”grovt överdrivna” av en som vet bäst om allt om Livets Ord och Ulf Ekman.
Med bästa hälsningar
// Irène
Irene N: Jag/vi har varit lite egocentriska första åren av Aletheia i det att vi mest arbetat mot det egna sammanhanget. Det var bara för något halvår-år sedan jag upptäckte att alla katoliker inte står med öppna armar att ”ta över” den man som splittrat fler församlingar än någon annan sista 100 åren.
Det problematiska med Ekman är ju att vi har en Ekman före Israel-exilen (oborstad anti-katolik och mot alla andra sammanhang än det egna) och en efter som är som två olika personer i en. De flesta andliga ledare i Sverige, inklusive Biskop Arborelius själv KÄNNER inne Mr Hyde utan bara Dr Jekyll, om man får vara lite cynisk. Det var inte förrän mitt besök i Ukraina det stod klart för mig att väldigt mycket av det osunda inom Livets Ords innersta krets fanns kvar, fast de på utsidan polerat och putsat sista 10 åren. Observera att jag inte säger ALLA ledare på LO, men den innersta cirkeln som ”tillbett” Ekman i alla år.
Men personer som Bengt M, Arborelius själv och många andra har bara lärt känna den polerade versionen av Ulf och alla bedömningar utgår från honom. Vi andra som varit en del av rörelsen mer eller mindre sedan starten får stå där med våra minnen från misslyckade demonutdrivningar på Livets Ord, ett maffialiknande ledarskap som kört över i princip alla oliktänkande under alla år och som vissa i ledningen fortfarande gör.
Ekman är en personkännare och charmör utan like, när han finner dem som är mottagliga för detta. Dem som inte underordnar sig har han inget emot att förtala, håna och köra över. Någon dialog mellan överkörda medlemmar i rörelsen blev det aldrig innan han ”stack”. Några rader envägskommunikation i sina memoarer och något i DN (också envägskommunikation) men ingen sann uppgörelse eller återupprättelse för alla sårade människor i kölvattnet på hans framfart. I TV4 morgonprogram skruvade han på sig när de kom in på att han nu bett om förlåtelse och harklade ur sig något om att fel begåtts på båda sidor. Ingen sann ånger utan bara undanflykter.
Men som sagt – ni ärver nu ”vårt problem”. För första gången sedan Ekman gjorde entre i svensk kristenhet kommer det att finnas personer över honom som går att tillgå. Det har det aldrig gjort förut eftersom han agerat lite ”Påve” i det egna sammanhanget. Jag blir bara förfärad över den blåögdhet som många har i sin relation till Ekman. Jag förfäras över när Ekmans egna ursäkter, hån och nonchalans, dyker upp bland nya efterföljare.
Att Ekman kommer till RKK med en prislapp tänker jag inte tjata ihjäl mig om här. Det får ni själva upptäcka. Har inget emot om jag skulle ha fel i detta avseende men framtiden får utvisa. Good luck.
/Daniel
Daniel
”Det var bara för något halvår-år sedan jag upptäckte att alla katoliker inte står med öppna armar att ”ta över” den man som splittrat fler församlingar än någon annan sista 100 åren.”
För mig som ”född” katolik har det varit smärtsamt från allra första början när Katolsk Vision bildades att vår katolske biskop visade större samhörighet med Livets Ord och Ulf Ekman än med sina egna familjemedlemmar som biskop Anders MOBBADE UT från sin flock.
Jag hänvisar till KV blogg
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12355
// Irène
Anneli
Apropå överdrifter. När Joel Halldorf yttrar sig om katolska ting what so ever då kan en överdrift ändå presenteras i ordalag som ”Inte undra på …….”
Ty i Bengts värld är det skillnad på folk och fä………
// Irène
Bengt, det är lite svårt att ta till sig det du skriver ” Katolska kyrkan har sedan Andra Vatikankonciliet blivit mycket mindre samfundspatriotisk och mycket öppnare för ekumenik. Visst strävar vi mot enhet och att kunna fira gemensam nattvard. Det gör väl alla kristna.”
Visst vill alla kristna ha en enhet – men den enhet Bibeln talar om – Andens enhet, en enhet i tro. Inte den organisatoriska enhet som ändå är Katolska kyrkans enhet – enhet under en människa – påven. För mig är det helt klart att så länge man står fast vid Bibeln allena, är det svårt att bygga en bro mellan evangelisk och katolsk lära. För det är uppenbart att i den enhet du och RKK talar om, är det protestantismen som måste ge vika. Har aldrig hört någon katolik ha en annan uppfattning – så sa tex Anders Arborelius i en intervju för ca 10 år sedan på frågan: Betyder det att den enhet som du talar om och vill se är alla kristna samlade under påven:” – Ja, Katolsk betyder allmän och vi tror att alla kristna kommer att enas under ett överhuvud, påven”.
Som någon skrev – ”Påvekyrkan har inte gett upp en enda av de villfarelser som förorsakade reformationen. Tvärtom har man gått längre från biblisk tro och sanning”.
Det finns mycket mer att säga om detta. För mig handlar det om att bejaka och uttrycka vår gemensamma tillhörighet till Guds familj. En brokig och härlig familj som inte känner några samfundsgränser. Gud har barn i alla kyrkor. Jesus bad att vi skulle ”vara ett, liksom vi är ett; jag i dem och du i mig” – Guds familj, om man så vill. Men jag tror inte Gud vill att vi ska be till Maria. Jag tror inte Gud utsett en människa benämnd påve att vara hans ställföreträdare på jorden. Att påven är ofelbar – att ingen påve någonsin haft fel i någon enda lärofråga – det kan man kalla självupphöjelse. Och antikristligt.
Jo, ”påvekyrkan” har gett upp det mesta som var orsak till reformationen. Och Luther ville egentligen inte splittring utan pekade på missförhållanden som han självklart trodde han skulle få gehör för. Men genom politiskt maktspel och en svag påve gick det annorlunda…
Liksom det finns pånyttfödda protestanter finns det pånyttfödda katoliker, medan andra liksom Nikodemus inte kan förstå detta. Det finns både protestanter och katoliker som går till kyrkan men inte känner igen Jesu röst, Det finns protestanter och katoliker som upprepar Judas Iskariot onda gärning och offra Jesus gång på gång och det finns de som tror att Jesus har offrat sig en gång för alla. Gränsen går inte mellan katoliker och protestanter, den går mellan de som hoppas på den värld byggd på kärlek och förlåtelse som Jesus talade om, mellan de som tror på Jesus och är Guds barn och de som inte är det. Sedan kan det vara många protestanter som reagerar om någon annan än Gud själv kallas Pater (i andlig bemärkelse) eftersom detta bryter mot Jesu bud, men å andra sidan tycks exempelvis Martin Luther sett det som helt i sin ordning. Andra protestanter kan reagera på att dopet i katolska kyrkan endast är symboliskt och inte som i baptistiska och Ortodoxa kyrkor inte omfattar hela kroppen, eller så kan man reagera mot att kvinnor enligt Thomas av Aquino anses mer fullkomlig än männen med motiveringen att Kvinnan (Eva eller Kyrkan hur man nu tolkar utrycket) är skapad efter Manen (Adam eller Kristus). På samma sätt finns det säkert katoliker som reagerar på obibliska läror och riter bland protestanter. Så låt oss hoppas att det var Jesu ande som ledde familjen Ekman till att konventera och att det inte några deras egen ide.
Jag har aldrig mött uppfattningen att Jesus offras igen o igen.
Vem tror så?
Åtminstone den gamla katekesen talade om en ”oblodig förnyelse av offret”. Jag vet ej vad det står idag. Kanske ”aktualiserande”, Bengt får gärna svara.
Kristus dog en gång för alla. Det är inget som upprepas. Firandet av Eukaristin, Nattvarden är ett sakrament som representerar och samtidigt levandegör Kristi enda offer.
Sakrament definieras som en yttre handling (som kan upprepas överallt och genom alla tider) som förmedlar en inre nåd som har instiftats av Kristus.
Ulf Ekman är helt klart en bra ambassadör för Katolska kyrkan. Just nu läser jag hans senaste bok, Urgamla stigar, och det är ett starkt försvar av den katolska läran och kyrkosynen. Jag ber för att den får stor spridning i frikyrkokretsar.
Min förvirring beror på detta Bengt
http://regentags.wordpress.com/2014/03/17/det-var-ulf-ekman-som-larde-mig-att-katolska-maria-ar-synonymt-med-ockulta-semiramis/
Om du källkritisk granskar sånt här trams, hamnar du hos Hislop.
Hislops största lärljunge var Woodrow, sök på honom.
Sök annars på blabynoniemyter…
Instämmer!
Agnes, inte kan du tro på sådant trams som denna länk påstår om den historiska personen Maria?
Ulf Ekman ber inte till Maria, hon är ju inte här, hon är i himmeln, bara den ande som Åklagaren satt att observera henne finns kvar på jorden och Ulf ekman ber inte till de avlidnas andar inte andra karismatiska katoliker i heller.
Anders jag har givit dig ett svar.
Agnes!
Att Maria, Jesus mor som katolikerna vördar i själva verket är tillbedjan av en demon eller en hednisk gudinna var vanligt förekommande föreställningar i evangelikala kretsar tidigare, och det förvånar mig inte alls om det var så att Ulf Ekman återgav sådant på yngre dar då han var helt inne i den kulturen. Sist hörde jag dessa förställningar återges var för bara ett par år sedan på bloggen Aletheia. Förmodligen aser Aletheia-skribenterna detta än idag.
Om det vore sant, så vore det verkligen avgudadyrkan, något helt förkastligt och otillåtet enligt katolsk lära. men katolikerna beskriver inte sin vördnad av Guds moder på det sättet.
Bengt
Så du tänker att tillbedjan av Maria som avgud var misstolkning. Men hur ser du på att man ber till Maria då?
Skulle samtidigt vilja fråga vart Maria befann sig mellan sin död och upptagandet till himmelen som jag förstår skedde 1950?
Det är inte så lätt att förstå katolicismen. Men å andra sidan så är det inte lätt att förstå SvK och andra frikyrkor heller i utläggningar ibland
Agnes! Du skriver: ”Det är inte så lätt att förstå katolicismen.” Jag förstår dig. Jag kan inte säga att jag själv förstår allt heller, men skall försöka ge dig lite fakta angående de frågor du tar upp:
1. DE HELIGAS SAMFUND, be till Maria
Både Ortodoxa kyrkorna och Katolska kyrkan har från äldsta tid trott på ”de Heligas samfund” och tolkar det som en enhet genom alla tider mellan de nu levande döpta, de heliga som genom Kristi frälsning gått före oss till himmelen och Guds änglar. Jag citerar från Katolska Kyrkans Katekes 954-956:
Genom att Maria inom ramen för de Heligas samfund finns med de övriga helgonen i himlen kan vi be om hennes förbön.
MARIE UPPTAGNING
Enligt en tidig katolsk och ortodox uppfattning har Jungfru Maria tagits upp till himlen med kropp och själ; detta firas i både öst- och västkyrkan den 15 augusti, men blev katolsk dogm först 1950 då Pius XII uttalade sig ex cathedra i och med den apostoliska konstitutionen Munificentissimus Deus.
Detta var alltså ingenting som påven ”hittade på” som något nytt, utan stadfäste och dogmatiserade en lära som varit förhärskande i kyrkan ända sedan dess första tid.
Genom att läsa ur pp 4-6 i Munificentissimus Deus får vi lite inblick i hur man resonerat teologiskt, och hur dogmen om upptagningen i himelen hänger ihop med den oblefläckade avelsen:
Maria kan med detta synsätt ses som den första helt frälsta människan. Hon har gått lite före oss andra, som en slags prototyp och modell för människans frälsning.
Men frågar kanske några: Även om det finns sådana traditioner och man kan tro så, måste man sätta det på pränt och så detaljerat beskriva och göra det till dogm? En fråga jag i högsta grad har förståelse för, jag konstaterar bara hur det har gått till när denna dogm statfästes.
Agnes jag kan inte se ditt svar…
Trist, annorzzz du har alltid fått mig att känna mig negativ mot katolicismen. Kanske också du skall fundera över hur du beteer dig. Kanske du som jag måste fundera lite över orden i Matteus 7:12 ”behandla andra som du själv vill bli behandlad”.
Agnes
Jag kan inte påminna att vi talats vid.
Men om du får avsmak för katolicism pga mig tror jag du övervärderar min betydelse… 🙂
Men jag är hyfsat obetydlig. Gå till närmsta präst. Läs Hahn, Kreeft eller något av biskop Anders.
Häng inte upp dig på mig. Jag vill bara något ljusa upp den avgrundsdjupa bild som ges av min tro på nätet.
Jag misslyckas ibland, när allt hat tar överhand bland antikatolikerna.
Kyrie eleison
Bengt, varför göra det så komplicerat. Det finns ju mängder av citat från påvar och präster inom katolska kyrkan som visar just att man tillber Maria.
Några exempel: Den bön som påven, Johannes Paulus II, bad i Reykjavik 1989 som visar att det är Maria och INTE Jesus som är påvens Herre. Den innehåller bl a ”Totus Tuus sum Maria” – ”Maria, jag är helt och hållet din”.
Står det inte Katolska kyrkans katekes 2679: ”Maria är den som ber på ett fullkomligt sätt och kyrkans urbild. När vi ber till henne ansluter vi oss med henne till Faderns plan, han som sänder sin Son för att rädda alla människor. Liksom den älskade lärjungen tar vi Jesu moder, som blivit allt levandes moder, till oss i vårt hem. Vi kan be i förening med henne och till henne. Kyrkans bön blir liksom buren av hennes bön. Den är förenad med henne i hoppet.”
Min bild är att I Katolska kyrkan är bön TILL Maria något helt naturligt. Man ser henne som en förmedlare, som en helig person som hjälper katolikerna med deras böner och önskningar. Bibeln visar oss dock att Jesus har öppnat vägen direkt fram till Fadern; vi behöver ingen annan medlare än Jesus Kristus. Dessutom är det ju den Helige Ande som kommer till vår undsättning när vi finner det svårt att be.
Och besöker man en katolsk kyrka, slås man av vilken roll Maria spelar, ja, hon är mer central än Jesus. Maria är helt uppenbart den centrala och stora gestalten t ex på den upplysta altartavlan, medan Jesus är en liten figur i Marias knä. Ibland saknas t.o.m. Jesus. Maria i katolsk tro är något helt annat än den Maria som Bibeln beskriver; Maria framstår inom katolicismen som en gudinna som kan tillbedjas, dyrkas och offras till. Bilden förstärks av att Maria ofta tillskrivs sådana titlar som ”Guds heliga Moder, Himmelens drottning, Medåterlösare (medfrälsare) full av nåd, Syndares tillflykt, Himlens port, Morgonstjärnan, Änglarnas drottning…”.
Men jag vet att man från officiellt håll menar att man inte ber till Maria, utan ber henne om förbön. Detta trots att Bibeln lär att Maria var en vanlig människa. Och varför skulle så många katoliker behöva just Marias förbön – istället för vår Faders i himlen.
StaffanW
Gud är inte avundsjukt purket. Han vill att vi ska be för varandra.
Bön om förbön är helt naturligt i Skriften o från första stund i Kyrkan.
Ang 1 Tim…
SVAR: 1 Tim 2:5; ”…en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” kan inte tolkas så exkluderande. Versen står för det första i närheten till andra kyrkliga verser, se vers 1 (citat nedan) och vers 4. För det andra är ordet för den ende inte det vanliga grekiska exklusiva ”monos” som används överallt annars i brevet, utan istället används ”heis”. Därmed är inte Gud ett avundsjukt purket väsen, som inte vill släppa från sig något av sina förmedlingsuppdrag. För det tredje är Gud all nåds källa och den enda som förmedlar sin nåd, men Han använder alltid människor i sitt verk. Gud ger och ger i överflöd. Han ger sig själv till mänskligheten och gör detta specifikt i en judinnas tonårssköte, där Gud tar mänsklig form och föds som 100 % av Marias mänsklighet. För det fjärde finns det massor av fler exempel på att Gud inte förbjuder människan att utföra Hans verk (KKK 970). Är Gud motsatt mänsklig samverkan?
1 Tim 2 är inte exkluderande. När vi ber för andra är vi medlare, som i början av just 1 Tim 2; ”först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och åkallan för alla människor.”. Kristus är här modellen och vi medverkar i Hans verk. Skulle din pappa bli upprörd om du frågade om han kunde be för dig, och därmed inte gick direkt till Gud? Vidare är Gud skapare av allt, men många människor får ändå vara hans medskapare i fortplantningsprocessen. Kristus är vidare ende medlaren, men använder ärkeängeln Gabriel till att förmedla Guds budskap. Jesus är också den store Herden, se Joh 10:11ff; och han delegerar ändå St Petrus att vara herde i Joh 21:15ff. Jesus är även översteprästen, ändå är vi alla kallade att dela det allmänna prästerskapet, se 1 Petr 2:5ff och Upp 1:6. Jesus är på samma sätt Domare, Kung, Profet, Syndaförlåtare mm och vi får ändå vara delaktiga i att utföra dessa uppdrag, se t.ex. Matt 28:19f; Joh 14:12; ”den som tror på mig han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.”; 15:4, 12f; 20:23 och 1 Kor 3:9; ”Vi är ju Guds medhjälpare”. Marias nådeförmedling innebär inget annat än att förmedla Guds nåd och vara delaktig i Guds verk. Detta p.g.a. att Jesus och Guds Moder inte kan skiljas åt. Maria pekar alltid mot Kristus, se Joh 2:5. Mariafromheten skymmer inte Kristus i Kyrkan eller hos Kyrkorna. Var inte rädda för henne, inte ens om hon skulle förmedla nåd, vilket dock ännu inte är kyrklig dogma!
annorzzz,
Det var ett i sanning katolskt svar, genom att blanda och ge, kan man i princip försvara alla de företeelser som många med mig finner stötande i den katolska läran.
Jag citerar fritt Tomas Dixon, som i sin utmärkta bok ”Enhet under Påven?” – att vi ska öppna våra ögon. Gud har ungar i alla kyrkor, inte minst i katolska kyrkan. Men Gud har gett oss två ögon – med det ena ögat ska vi också se det som inte är sanning enligt Bibeln. Han skriver om dyrkande av Maria:”Ändå ser jag mycket allvarligt på Mariadyrkan. Den kan leda fruktansvärt snett. Den har slagit sönder mycket av den katolskt-karismatiska förnyelsen. Den går lätt över gränsen till det ockulta”
Tomas Dixons bok visar mycket initierat på mycket annat som skiljer katolska läran från den evangelikala. Om man försöker få en bild av den Romersk Katolska kyrkan kan en nyckel vara att se hur den liksom sätter olika instanser och personer mellan människan och Gud: Påven blir som ett ”mellanting” mellan människa och Gud, Maria blir medlaren mellan människan och Jesus och kyrkan med sina sakrament blir den väg människan måste gå för att nå frälsning.
Om allt detta står det inget i Bibeln. Vi får komma direkt till Jesus med våra böner och genom att acceptera och ta emot att han dog för våra synder är vi frälsta.
Staffan W och Annorzzz!
Tomas Dixon öppnar inga ögon utan hjälper till att permanenta djupa protestantiska fördomar hos läsarna. Dixons bok samt den från engelskan översatta Evangelium enligt Rom, som är ännu värre, hör till den värsta sortens antikatolska propaganda som jag inte rekommenderar till läsning för dem som önskar vederhäftig information om katolsk tro. Dixon har själv en gång varit i katolska kretsar och säger en del positivt om Katolska kyrkan, det kan ju också vara bedrägligt, får då ger det ett intryck av objektivitet.
Å andra sidan finns det en likaledes militiant pro-katolsk och antievangelisk retorik som verkligen älskar att dra fram det som skiljer Katolska kyrkan från bröder och systrar i andra samfund och gör allt för att mejsla ut detta och inte ge någon som helst credit åt protestanterna. Den formen av retorik är ofta förankrad i en ultramontanistisk prekonciliär ideologi (de katoliker som känner sig träffade vet vad jag talar om).
Annorzzz är inte på något sätt extremt åt det hållet, men lite åt det hållet kanske. Det behöver inte vara helt fel att vara övertydlig om det leder till ökad klarhet i begreppen, men går det över styr så blir det bara vad jag kallar ”krigsretorik” från båda håll, vilket inte leder någon vart. Jag säger som pantern Bageera i Djungelboken sade till björnen Baloo då han råkade ta i lite för hårt så att han knockade Mowlgi då han skulle lära honom att försvara sig. ”Säg mig, om du nockar dina elever, hur tror du då de skall lära sig någonting?” Om man nockar sina samtalspartners med dräpande argument hela tiden, hur skall det kunna leda till en ökad förståelse?
Det är intressant att se hur det inom den evangelikala frikyrkligheten håller på att utveckla sig två läger, det har blivit extra tydligt efter tillkännagivandet av paret Ekmans förestående övergång till Katolska kyrkan:
– Ett läger med Aleteia och vissa ledare i spetsen som ser allt samröre med Katolska kyrkan som förkastlig.
– Ett läger som visserligen inte accepterar alla katolska läror men ändå betraktar Katolska kyrkan som en jämlik partner inom den samlade kristenheten. Inom denna falang anstränger man sig att se mera nyanserat på vad Katolska kyrkan lär, och bemödar sig att beskriva lärorna balanserat och bemödar sig om att förstå motparten. Till dessa hör t.ex. Mikael Karlendal, Stefan Swärd, Stefan Gustavsson, Hans Sundberg och Anders Gerdmar, docent i Nya testamentetsa exegetik vid Uppsala universitet och tidigare rektor vid Livets Ords Teol Seminarium (som nu läggs ner).
Mellan katoliker och det sistnämnda lägret går det utmärkt att föra fördjupade samtal om teologiska frågor. Tidskriften Keryx är ett exempel på var ett sådant teologiskt samtal förs. Se t.ex. sista numret, nr 1 2014 med temat Sakrament och karisma där Anders Gerdmar skrivit en artikel, Andens fjärde våg och katolske prästen Peter Hocken, teolog och specialist på pingstkarismatisk förnyelse både inom o utanför Katolska kyrkan skrivit en artikel med titeln ”Ekumenisk förnyelse och rening från ideologi”. De båda artiklarna är exempel på hur man från två håll, kan närma sig varandra i en ekumenisk dialog.
Från förstnämnda lägret finns en nästan konspiratorisk rädsla att varje sådant närmande innebär en ”smygkatolicering”.
Men jag tror inte man skall övertolka gester av samförstånd och dialog. Ekmans och andra evangelikalers övergång till Katolska kyrkan och Katolska kyrkans villighet till dialog också med evangelikala karismatiska församlingar betyder inte att synlig enhet skymtar vid horisonten.
Torbjörn Aronsson, kyrkohistoriker från Uppsala skriver i dagens Världen idag: ”Ingen kristen kan tveka att stämma in i bön för sådant samarbete och börja med botgöring för tidigare retorik, som levt på karikatyrer och endimensionella porträtt. Jag kan inte tänka mig någon bättre tid för detta än fastan.”
Bengt M skriver om Dixon ”Dixon har själv en gång varit i katolska kretsar”.
Det visar lite på ointresset för alla som inte stryker er medhårs. Dixon har varit katolik men lämnat. Precis som författaren för ”Evangelium enligt Rom”.
Sedan vill jag även nyansera det du säger om oss:
”- Ett läger med Aleteia och vissa ledare i spetsen som ser allt samröre med Katolska kyrkan som förkastlig.”
Vi har ingen katolikskräck. Men det vi hela tiden kraftfullt vänder oss mot, och kommer att fortsätta med, är ”infiltratörer” som Ekman och några till som aktivt arbetar med att rasera det vi ser som reformatorernas sanningar och bryta ner det gamla sammanhanget. Vi vare sig köper eller accepterar struntprat om att vi är en del av dem som ”fragmentiserar” Kristi Kropp. Att sätta likhetstecken mellan Katolska Kyrkan och Kristi Kropp är felaktig teologi och den kommer vi strida mot. Kristi Kropp är så mycket större än så!
Jag är å ena sidan glad att Ekman bekänner färg. Glad att han nu blir Arborelius problem. Men ett antal års smusslande och den chock stora delar av kristenheten slungats in i har för alla enhetsvänner inneburit att hans drag är kontraproduktivt. D.v.s. ekumeniken har förskjutits tillbaka minst 15 år i tiden och hans senaste nyck har skapat stor misstänksamhet m.m.
DU kanske tycker att Dixon med flera är ”jobbiga” som lyfter fram olikheter. Men att göra motsatsen är ingen sann kärlek till sanningen och bygger ett lutande torn. Många vill försöka reducera protestantismen till en enda fråga, exempelvis rättfärdiggörelsen, för att sedan deklarera den ”avklarad”. Dessa tongångar finns nu genom karismatiska katoliker inom amerikanska trosrörelsen ( http://www.youtube.com/watch?v=IsF2q-8ez08 ).
Men att ljuga och förenkla kommer bara öka klyftorna. Tro mig.
Som sagt, jag hatar inte katoliker. Jag är inte så korkad att jag tror mig kunna omvända er eller Vatikanen som har några av världens främsta apologeter.
Men jag och några av skribenterna på aletheia kommer fortsätta kampen mot den hybrid-kristendom Ekman predikat. Vi kommer fortsätta kampen mot dolda eller öppna agendor att förringa reformationen. Vi kommer fortsätta kampen mot en ohederlig ekumenik som bygger på politisk och religiös korrekthet och inte raka, tydliga samtal.
Vi agerar nog inte så annorlunda ni själva skulle göra om ett gäng protestanter började resa runt i katolska sammanhang och undergräva centrala frågor i er tro med det ni uppfattar som heresier.
Förstår att du och många katoliker med dig tror ni fått en bra brobyggare in i Kyrkan nu (Ekman). Men som amerikanarna brukar säga; ”Don’t count the chicken before the eggs hatch”
/Daniel
Hej bema
Du skrev: ”Genom att Maria inom ramen för de Heligas samfund finns med de övriga helgonen i himlen kan vi be om hennes förbön.”
Bibeln berättar om att det finns människor som lever ”någonstans” fast dom är döda för oss som lever på jorden. Det måste alla erkänna. Det står ganska mycket om det i bibeln. Men det är här som jag tror vi tänker olika. Bibeln berättar att vi inte skall ha kontakt med de för oss döda. Jag menar att om det då finns 2 dödar så innebär en död ett totalt utsläckande. Den döden kan inte vara aktuell förrän domens dag som jag förstår det hela. Och en utsläckt eller fördömd kan inte göra något i alla fall.
Den köttsliga första döden för oss till en plats i väntan på den sista, eller första nya dagen om man säger så. Och tänker jag så då kan inte de för mig döda hjälpa mig i förbön eftersom vi inte skall ha kontakt med de som är döda för oss. Förstår du hur jag tänker?
suck, Inte lätt att begripa bibeln överhuvudtaget Bengt
Du har rätt Agnes, det är inte lätt att förstå de yttersta tingen. Vår kunskap om detta är väldigt liten. Men vi behöver inte grubbla, vi behöver inte förstå mer än vad som framgår av Guds Ord. Med min egen begränsade kunskap och förståelse kan jag varken bekräfta det Katolska kyrkan lär eller aktivt argumentera emot. Men att ha förtröstan på Gud och Jesus, den Helige Andes ljus i våra hjärtan och gemenskapen med Guds folk räcker långt.
Frid!
Jag tycker om att du är så vänlig och ödmjuk Bengt. Det har inte jag alltid varit. Vill passa på att be om ursäkt för att jag för länge sedan var orättvis och mycket otrevlig mot dig. Du förstår, det fanns en tid då jag trodde att jag visste hur sanningen låg till. Det vet jag verkligen inte. Därför är min beskrivning på Jesussajten ”Vad är meningen med en människas liv? Jag trodde jag visste. Men jag har inte den blekaste aning.”
Nja, jag kan inte låta bli att fundera över bibelns texter. Som idag har jag skrivit om döden lite. Tänker på den ibland men den blir mer aktuell när man talar med en katolik som tänker att man kan tala till de som gått före oss. (skrattar lite hjärtligt) Läs gärna om du har tid och ork.
Vad gäller Marias himlafärd så förstår jag nu att hon inte blev upptagen av påven 1950 utan att man fortsatte tankarna som finns beskrivna i pp 4-6 i Munificentissimus Deus. Informationsflödet är ibland felaktigt. Jag borde veta att man själv skall ta reda på hur det förhåller sig.
Om det finns levande efter döden, som jag tror att det finns, det står det om; så är självklart Maria Jesu moder med bland dom. Det är förhållningssättet emot henne som jag inte kan dela med dig. Men självklart skall vi hedra och minnas Maria för hennes gärning, tro och liv. Det säger bibeln att vi skall. Frågan är hur?
mvh Agnes
Daniel
Den tvärkyrkliga polariseringen är i full gång mitt framför ögonen på oss trots att Bengt tycker det är ”grov överdrift…..”
Ditt och Bengts sätt att resonera om Ulf Ekman och Livets Ord tvingar mig att ta ställning FÖR ditt resonemang och MOT min trosfrände katoliken Bengt.
Så trots att Ulf Ekman formellt blir katolik känner jag mindre KOINONIA med honom, Bengt, biskop Anders och hans samröre med diverse pensionerade präster och biskopar i svenska kyrkan än vad jag nu känner med dig och många tjänstgörande biskopar och präster inom svenska kyrkan ………
Tala om TVÄRKYRKLIGA förbindelser och SYMPATIER !
Den splittring och söndring som tidigare gått MELLAN samfunden kommer med Ulf Ekman ALLT TYDLIGARE gå INOM samfunden vilket inte befrämjar varken enhet eller ekumenik !
// Irène
Irene N: Kanske inte riktigt den ”ekumenik” någon tänkt sig. 😉
Ska läsa på lite bättre vad du skriver på den egna sidan. Jag anar dock att vi kanske arbetar lite för samma sak på varsin sida av ”planket”. Vem vet, kanske du också är beskylld för att vara anti-katolsk emellanåt och vet vad det är att hånas av etablissemanget?
Jag försöker förgäves att förklara för alla dem som gillar att sätta etiketter på dem som vågar tänka fritt att jag INTE är antikatolsk egentligen. Det jag vänder mig emot är ANINGSLÖSHETEN och hur lätt man låter sig duperas av ”charmerande” människor som Ekman KAN vara när han lägger den sidan till.
Du verkar i alla fall förstå att om vi nu ska verka för ekumenik och enhet så har Ekman under många år i de ultra-protestantiska kretsar han varit med att bygga varit en splittrare.
Trots allt snack om enhet från Ekmans sida så har hans tillvägagångssätt och agerande i det att han fört ”de egna” bakom ljuset v.g. pilgrimsresan mot Rom ÖKAT splittringen och oenigheten i sitt hopp till RKK. ”Protestantiska” proklamationer görs nu till höger och vänster från alla möjliga håll inom kristenheten och tillförliten till ekumeniskt lagda ledare är åtminstone i mina kretsar allvarligt skadad. Klart att många undrar vilka fler som gör denna resa i det fördolda och sammanhang och organisationer som annars skulle kunna tänka sig att göra gemensamma utspel i samhället med katoliker kommer tänka sig för både en och två gånger innan någon relation med katoliker inleds.
/D
Bengt,
jag anser mig nog till höra det ”läger som visserligen inte accepterar alla katolska läror men ändå betraktar Katolska kyrkan som en jämlik partner inom den samlade kristenheten.” Ja, absolut en jämlik partner. Och samverkan – ja. Och enhet -Ja – men enhet i Anden och i tron. Sedan är det lite trist att du, och du är inte den första, så kategoriskt avfärdar T Dixon och James G. Carthy. Om den senares bok – Evangelium enligt Rom, skrev en recensent :”Evangelium enligt Rom” presenterar katolicismen rättvist och korrekt. Författaren lutar sig mot aktuella katolska dokument inklusive den nya Katolska Kyrkans Katekes. Det är befriande att se hur författaren vare sig förvränger eller ironiserar utan lägger fram fakta. Den här boken kommer att bli till stor hjälp för såväl katoliker som icke-katoliker, som är intresserade av att jämföra katolicismen med biblisk kristendom.
– Mary Kraus, f.d. franciskannunna ”
Ligger nära min egen reflektion efter att ha läst boken . Tycker själv att båda dessa författare, med lång erfarenhet av katolicismen, inte alls är så förskräckliga som du skriver. Ibland är det bra att öppna båda ögonen, Bengt.
Staffan
Så en avhoppare kan beskriva sin fd tro objektivt.
Men hallåååå…
Tänk om, tänk rätt. McCarthy o Dixon är en parodi på katolsk tro. Tro mig, jag lever mitt i o har 30 år av gränsöverskridande gemenskap i alla kristna tänkbara o otänkbara rörelser…
Så du menar att de som lämnat RKK aldrig kan ge en objektiv bild av katolicismen. Kan de som aldrig lämnat den göra det, då? Och kan Ulf E ge en objektiv bild av Livets Ord.
Daniel
Ett förtydligande angående tvärkyrkliga sympatier när det gäller specifikt Ulf Ekman och Israel. Här kanske jag måste reservera mig ty här tror jag att dina och Bengts och Ulf Ekmans åsikter är kompatibla inbördes men absolut inte kompatibla med mina åsikter. Jag säger detta för att förebygga missförstånd.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=12372
// Irène
Staffan
Aldrig är nog inte rätt ordval. Problemet med avhoppare är ofta bitterhet o därmed osaklighet.
Jag tror jag kan superbra beskriva vad många protestanter tror (det finns säkert en hel del tendenser till att jag inte kan det). Fast jag saknar bitterheten, då jag inte hoppat av, utan upptagits i något större o fullare.
När det gäller antikatoliker finns det en mkt otrevlig tendens till smutskastning. I de delar jag läst av dessa bövker är det så tydligt att man skäms.
Eftersom du inte har någon annan större inblick, får du väl lita på dem som säger så (tills motsatsen bevisats).
När det gäller Ulf, tror jag definitivt han kan objektivt förklara LO (han var ju grundaren). Och han hoppade inte av, utan såg fullheten. Han älskar fortfarande sitt gamla sammanhang (jag gör också det, till stora delar; jag åker genom halva Sverige – för att under sommaren – ha kontakt med rötterna).
Den som söker finner. Häckel finner äckel. Sanningstörstare finner mer o mer sant.
annorzzz,
Man får en känsla att för många katoliker tycks sanningen vara väldigt motstötande, särskilt Bibelns sanning tycks det – ja, rent av hatisk.
Men det finns andra röster också, som gör att jag med glädje läser böcker av olika katolska teologer. Som jag tidigare sagt är jag sedan flera år också prenumerant på Signum. För att jag gillar och delar en hel del av det som skrivs där. Och kraftigt ogillar annat. Allt för att hålla båda ögonen öppna!
Jag älskar sanning, därför blir jag katolik.
Jag hatar när folk sitter och ljuger ihop konspirationer eller osanningar om Kyrkan (eller om kristendom som på humanistbloggen). Oftast sker det i fullkomlig okunskap.
I McCarthy:s fall är det tveksamt om det är enda drivkraften.
All sanning är Guds.
Andreas, Daniel, Staffan!
Tack för gott teologiskt samtal. Jag uppskattar det. Med den ömsesidiga respekten som grund kan vi ta oss an även de svåraste skiljefrågorna utan att hamna i forna tiders krigsretorik.
Anledningen till min kritik av Dixon och Carthy är att de inte ser att det föreligger en dogmutveckling inom Katolska kyrkan, som om Andra Vatikankonciliet inte ägt rum, som om kyrkan står och stampar som under den värsta ultramontanistiska motreformatoriska nyskolastiska perioden under 1800-talet och början av nittonhundratalet då man skulle ha uppfattningar om praktiskt taget allt och utslungade fördömelse till och med mot den moderna vetenskapen.
Men delvis finns ett arv kvar av detta ända in i modern tid, det finns en inomkatolsk debatt om detta, och jag har stor förståelse för er som inte vill gå in under det auktoritativa ok som påvedömet ända in i våra dagar inneburit. Hellre fortsatt hård kritik än förmildrande bagatellisering av kvarvarande historiskt bråte som behöver rensas ut. Katolska kyrkan har nytta av sådan kritik då den är konstruktiv och initierad.
Läser just nu Karlendals artikelserie i Världen idag. Kanske en god utgångspunkt för fortsatt dialog? Vad säger ni?