Jesusmanifestationen maj 2013 Kungsträdgården Stockholm

Sista tiden har det förekommit ett livligt samfundsövergripande teologiskt samtal i kristna media. I ett skede då mötena mellan oss kristna blir alltmer intensiva och gränser luckras upp finns också behov att fördjupa och markera den egna teologiska profilen. Man vill ju värna om den dyrbara Trons skatt man funnit och inte låta den förödas i ett allmänt pragmatiskt utsuddande av gränser.

Ett sådant samtal är i grunden gott även om det innebär polarisering. Den goda strävan är att respektera motparten, vara sann mot det man funnit och inte sopa skillnader under mattan för att vinna lättköpta ekumeniska segrar.

Stefan Gustavsson värnar om ett evangelikalt kristet arv och beskriver en intellektuell förståelse av rättfärdiggörelsen som delvis inte stämmer med den konsensus som nåtts mellan Katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet.

Sven Nilsson ger i Hemmets vän uttryck för sin tveksamhet mot en enhet som bygger på struktur över huvud taget, med eller utan katolska förtecken och att enheten byggs underifrån genom de apostoliska tjänstegåvorna.

Jonas Melin formulerar i Dagen en anabatistisk frikyrklig ecklesiologi som vill återupprätta fria församlingar enligt Nya testamentets enkla församlingsordning som man menar de historiska kyrkorna gått ifrån genom icke-bibliska praktiker och traditioner.

Martin Ekenvärn skriver i Dagen om katolsk nattvards-teologi som bygger på bekännelsen av Kyrkan som också en sakramental gemenskap med biskopskollegiet och läroämbete som samlande struktur.

Protestanter som bejakar Kyrkan som en strukturell gemenskap utöver den lokala fria församlingen har lättare att acceptera gemenskap också med Katolska kyrkan, som Peter Halldorf som gärna kan tänka sig en gemenskap med, dock inte under påven. I det perspektivet ses väckelserörelserna inte som framtidens kyrka som ersätter de historiska kyrkorna, utan som förnyelserörelser som tjänar hela Kristi kropp, den universella kyrkan. Läser man Ulf Ekmans självbiografiska böcker (del I + II) så märker man att det är ett sådant perspektiv han också haft på bildandet av församlingen Livets Ord.

Själv är jag katolskt kristen och gläder mig åt att min kyrka som före Andra Vatikankonciliet förbjöd katoliker att fira gudstjänst med protestanter, inte erkände att något väsentligt ägde rum utanför Katolska kyrkan och brännmärkte det mesta, t.o.m. den moderna vetenskapen, som inte var explicit uttryckt i kyrkliga dogmer nu ändrat sig och vänt på perspektivet till att söka dialog och inkludera det som förenar. Man erkänner att den helige Ande är verksam också utanför den katolska gemenskapen, inte bara hos individer, utan också i kyrkogemenskaper och anbefaller katoliker att samverka med andra kristna.

Katolska kyrkan har ändrat sig, och behöver ändra sig mer i en ständigt pågående reformatorisk process. Konstruktiv kritik utifrån är viktig, och när Sven Nilsson säger att  Katolska kyrkan som politiskt projekt visat sig vara sårbar och ofta hamnat i ett korrupt förhållande till den världsliga makten och att dess nuvarande institutionella struktur inte svarar upp till församlingens och Kristi kropps sanna väsen, så är det en kritik jag som katolik tar på allvar utan att reflexmässigt hamna i försvarsposition.

Enligt katolskt synsätt är Kyrkan både en andlig gemenskap och en synlig struktur, de kristnas korporation, de två kan inte skiljas åt, men sker det en överbetoning av det korporativistiska på bekostnaden av gemenskapen med Jesus Kristus genom Anden, så kan den jordiska strukturen genom mänskliga maktanspråk och synd förvanskas. Under det första årtusendet fanns en balans där gemenskapen kring Jesus Kristus i den helige Ande betonades, under det andra årtusendet har den korporativa dimensionen mera kommit i centrum vilket lett till förvanskning, korruption och politisering som Sven Nilsson skriver och som kardinal Joseph Ratzinger också påpekade i boken Kallad till gemenskap.  I vår tids ekumeniska dialog är det återigen den andliga gemenskapen som står i fokus som drivkraft för andlig förnyelse och enhet.

Johannes Paulus II som var en mycket kreativ tänkare gav ut ekumenikencyklikan Ut unum sint. Där pläderar han för ömsesidig dialog som inte stannar vid möten där vi hävdar vårt eget revir, utan att den också har en vertikal dimension där vi närmar oss Jesus Kristus och erkänner att vi är syndare. Vi inser då att:

”…vi är män och kvinnor som har syndat… vilket skapar ett inre utrymme bland syskonen i de gemenskaper som inte lever i full gemenskap med varandra, i vilket Kristus, källan till kyrkans enhet, effektivt kan verka, genom kraften i hans Ande, Hjälparen.” (uus 35)

Påven inbjöd i Ut unum sint ledare och teologer från andra kyrkor och gemenskaper till att arbeta tillsammans med honom för att se hur biskopen av Roms primat och tjänst kan utövas på ett sätt som tjänar enheten istället för att hindra den. (uus 96).

Utan att släppa greppet om det vi erfarit som sanning och trohet mot evangeliet är det viktigt att alla vi kristna bevarar Andens enhet genom fridens band och inte betraktar varandra som främlingar, och att vi klarar av att samverka kring det som vi har gemensamt utan att därför kompromissa om de teologiska skiljefrågorna.

Ingen har något att frukta av dialog. Destruktivt kan det bara bli om man stänger sig själv från att lyssna och förbehåller sig rätten att tolka vad den andre står för oberoende av vad han säger. Då går samtalet över i en ideologisk politisering som till slut bara uppfattas som att man hävdar det egna reviret, samfund och institutioner blir självtillräckliga och ser sig själva som normen genom vilket alla andra skall bedömas.

Men om vi har insikten att den helige Ande också kan verka i andra kristna traditioner, så ställs vi också inför våra egna misslyckanden, luckor och fördomar. Det blir som en reningsprocess där teologin tar sin utgångspunkt i den levande Herren och den helige Ande.

Jesusmanifestationen, i år 17 maj i Stockholm, är ett tillfälle att en gång om året särskilt manifestera den enhet som redan är uppnådd, samlas kring kärnan i den kristna tron, Jesus Kristus själv som förenar oss, och tron på Honom som har kraft att förvandla liv och omständigheter. Vi har inte råd att föröda den kraften genom att fokusera enbart på ideologiska strider.