Intressant intervju med Kard Kasper där han förklarar sin syn på äktenskap och kommunion för skilda omgifta. Inte så enkelt som att han vill urvattna eller ändra kyrkans syn på sakramentet men öppna för barmhärtighet och påpekar spänningar och problem i nuvarande kanoniska lag.
Back in 2010 or thereabouts, Scott Hahn came to speak in Ottawa and said something along these lines: that he recognized that his delaying entry into the Catholic Church, was not obedience delayed but obedience denied. So that got me thinking, am I being disobedient by waiting to come in with my community under Anglicanorum coetibus? Should I come in right away? Was I being disobedient by waiting? Then a university near here, a Catholic University, gave an award to Elizabeth Johnson. I went and covered the event. Then I saw on the book table a book of Johnson’s entitled: She Who Is.
I was so scandalized that I ricocheted away from any thoughts of…
Som många kanske minns fick Vatikanen stark kritik från FN´s kommitté för granskning av barns rättigheter vid ett möte i Geneve i januari. Kommittén riktade i en rapport efter mötet svidande kritik mot Vatikanen speciellt på grund av hanteringen av pedofiliskandalerna, men man gick också in och kritiserade Katolska kyrkans lära om äktenskap, familj och abort som om det vore faktorer som främjar tortyr i världen. Det kändes inte riktigt seriöst, utan mera som ett ideologiskt krig FN-kommittén bestämt sig för att föra mot Katolska kyrkan.
Kritiken lät som om ingenting hade hänt de sista 10-20 åren när det gäller Katolska kyrkans ansträngningar att hantera pedofiliskandalerna. En annan grundläggande missuppfattning i rapporten var att man ser på Vatikanen som ett slags multinationellt företag eller kolonialmakt med massor av enklaver runtom i världen som man har full kontroll över. Detta återkommer gång på gång i rapporten. T.ex sägs att man tycker att Vatikanen skulle ha ett register över hur budgetmedel fördelas till förmån för barns beskydd i katolska institutioner över hela världen och utarbeta kontrollmekanismer för hur barns rättigheter efterlevs i katolska skolor över hela världen. Detta är helt orimligt, och något som givetvis måste ligga på den lokala nivån, vilket den Heliga Stolens delegation försökt förklara för kommittén tidigare.
Trots det överdrivna i rapporten betonade ärkebiskop Silvano Tomasi, Vatikanens FN-ambassadör att den Heliga Stolen även fortsättningsvis helhjärtat kommer att vara hängivet arbetet för barnens rättigheter i barnrättskonventionens anda och fortsätta att samarbeta och föra dialog med FN-kommittén. ”Vi vill i lugn och ro analysera de rekommendationer kommitén gjort och ge ett svar till kommittén så att det inte skall finnas några missförstånd om var vi står”, sade han i februari då rapporten presenterats.
Tomasi säger att Vatikanen välkomnar konstruktiv kritik av barnövergreppsskandalerna, men det är skillnad på det och att byråkrater av ideologiska skäl försöker ta poäng. Tomasi framhöll att Vatikanen kommer att vara fortsatt hängiven åt FN som ett forum för att främja fred och utveckling, målsättningar som tyvärr blir hämmade av att man försöka blåsa upp stridigheter.
Idag är Vatikanen och världskyrkan i stort hängiven åt att skydda barn och sårbara vuxna. Men sexuella övergrepp är knappast ett problem bara för Katolska kyrkan, och en polemik enbart mot Katolska kyrkan riskerar att dölja problemet och hindra att göra något åt det, menade Tomasi.
Vi kan ta kritik, sade Tomasi i en intervju med Boston Globe, speciellt om det gagnar människors välfärd. Han hävdade att den Heliga Stolen nu håller på att få ordning i huset efter en tioårig period då man försökt hantera och städa upp efter pedofiliskandalerna. De som inte ser detta, utan framför kritik som om ingenting alls hänt på tio år är ”döva och blinda”, sade han. Tomasi menade också att FN-kommitténs slutsatser var förvrängda på grund av ideologisk bias, t.ex. detta att framställa opposition mot samkönade äktenskap som ”psykologisk tortyr” vilket riskerar att rubba kommitténs trovärdighet.
I svaret betonade Tomasi att Vatikanstaten inte har någon jurisdiktion över katoliker som bor utanför dess territorium, utan det faller under respektive lands nationella lagar. Vatikanen är genom sitt undertecknande av konventionen mot tortyr juridiskt bunden att följa dess riktlinjer inom Vatikanstatens gränser.
Däremot betonade Tomasi att den Heliga Stolen har ett moraliskt ansvar att främja goda riktlinjer genom sina kontakter med biskoparna i världskyrkan. Här några valda citat från Tomasis anförande (mina markeringar):
The Holy See acceded to the Convention against Torture (CAT) on June 22, 2002. It did so with the very clear and direct intention that this Convention applied to Vatican City State (VCS). In its capacity as the sovereign of Vatican City State, the Holy See provided an important ‘Interpretative Declaration’ that shows its approach to the CAT. Such Declaration underlines the motives for accession to the Convention and expresses the moral support given to it, namely the defense of the human person as already indicated in the Universal Declaration of Human Rights.
For the Holy See, the Interpretative Declaration provides a necessary hermeneutic to understand the motives for acceding to the Convention and also for considering the implementation of the Convention by the legal order of Vatican City State which is the very exercise we are engaging in at this moment in the consideration of the Initial Report of the Holy See to the CAT.
…
In the first place, the Interpretative Declaration lauds the Convention as a worthy instrument for the defense against acts of torture when it says: ‘The Holy See considers the Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment a valid and suitable instrument for fighting against acts that constitute a serious offence against the dignity of the human person.’ In this sense indeed, the Holy See wished to express the harmony of its own principles and vision of the human person with those ideals and practices set forth in the Convention against Torture.
Second, the Declaration elaborates more precisely the Holy See’s position, in which the teaching of the Catholic Church clearly articulates its opposition to acts of violence and torture.
Third, although the Convention applies to Vatican City State, the Holy See adds a crucial moral voice in its support through its teaching and through the following statement: ‘In this spirit the Holy See wishes to lend its moral support and collaboration to the international community, so as to contribute to the elimination of recourse to torture, which is inadmissible and inhuman.’
Finally, and not of least importance, the Interpretative Declaration insists that “The Holy See, in becoming a party to the Convention on behalf of the Vatican City State, undertakes to apply it insofar as it is compatible, in practice, with the peculiar nature of that State.” As such, in regard to the application of the Convention and any examination, questions or criticisms, or implementation thereof, the Holy See intends to focus exclusively on Vatican City State, respecting the international sovereignty of this State and the legitimate and specific authority of the Convention and of the Committee competent to examine State reports. Hence, my Delegation judges it useful to present, briefly yet clearly, the essential distinctions between Vatican City State and Holy See, as described in the Initial Report.
The Holy See, as member of the international Community, is related but separate and distinct from the territory of Vatican City State, over which it exercises sovereignty. Its international personality has never been confused with the territories over which it has exercised State sovereignty. In its present form, Vatican City State was established in 1929 to more effectively guarantee the spiritual and moral mission of the Holy See. Therefore, colloquial references to the Holy See as the “Vatican” can be misleading. In this sense, the Holy See, as mentioned, globally encourages basic principles and authentic human rights recognized in the CAT, while implementing it within the territory of Vatican City State in harmony with the Interpretative Declaration.
…
the first point of reference is the legal system of Vatican City State, that is autonomous in respect to the legal system of the Catholic Church. In fact, not all canonical norms are relevant for the governance of this territory. In relation to the topic of crime and punishment there are specific laws that criminalize illicit activities and provide for proportionate penalties in Vatican City State. The necessity of a penitentiary system, in this small territory, is minimal, especially considering certain aspects of the Lateran Treaty (Article 22) which afford this territory the option of utilizing the judicial assistance of the Italian State if deemed necessary… the small population of Vatican City State, while receiving roughly 18 million pilgrims and tourists annually, has a relatively tiny number of criminal and penal matters registered.
It is also worth mentioning that the message of the various media services of the Holy See, disseminated in the major languages, reaches a truly international audience that makes it arguably one of the most effective moral voices in the world for human rights, including the position against torture and other cruel and inhuman punishments.
…
the moral voice of the Holy See, while promoting and defending all authentic human rights, reaches the members of the Catholic Church in an attempt to foster an interior conversion of hearts to love God and one’s neighbor. This love, in turn, should overflow into good practices at the local level in accordance with the laws of States. It should be stressed, particularly in light of much confusion, that the Holy See has no jurisdiction – as that term is understood also under article 2.1 of the Convention – over every member of the Catholic Church. The Holy See wishes to reiterate that the persons who live in a particular country are under the jurisdiction of the legitimate authorities of that country and are thus subject to the domestic law and the consequences contained therein.
State authorities are obligated to protect, and when necessary, prosecute persons under their jurisdiction. The Holy See exercises the same authority upon those who live in Vatican City State in accordance with its laws. Hence, the Holy See, in respecting the principles of autonomy and sovereignty of States, insists that the State authority, which has legitimate competency, act as the responsible agent of justice in regard to crimes and abuses committed by persons under their jurisdiction. My Delegation wishes to emphasize that this includes not only acts of torture and other acts of cruel and inhuman punishments, but also all other acts considered as crimes committed by any individual who, notwithstanding affiliation with a Catholic institution, is subject to a particular State authority. The obligation and responsibility of promoting justice in these cases resides with the competent domestic jurisdiction.
…
My Delegation believes that the Holy See has fulfilled in good faith the obligations assumed under CAT, since it has integrated its values and principles into the legislation of Vatican City State according to the particular and unique nature of this State. In conclusion, allow me to underscore the singular role the Holy See has played, and will continue to play, in advocating on a global level the values and all human rights that safeguard the dignity of every person and which are a necessary component for friendly relations among peoples and peace in the world.
FN-kommitten som består av oberoende experter kommer att avge sitt slutgiltiga yttrande och rekommendationer den 23 maj.
Marie Collins, kard O´Malley och Vatikanens pressekreterare F Lombardi vid presskonferens med påvens nytillsatta Kommitté för skydd av barn.
Precis innan Geneve-mötet sammanträdde Vatikanens nyutnämnda kommitte för skydd av barn. Man ämnar utveckla klara och effektiva rutiner att hålla kyrkliga auktoriteter och biskopar ansvariga om de underlåter att rapportera misstänkta övergrepp eller inte ser till att skydda barn mot präster som begår övergrepp. Vid en presskonferens efterlyste kommitténs ordförande, Boston-kardinalen Sean O’Malley ett större medvetande och bättre respons från världskyrkan:
”Many don’t see it as a problem of the universal church. In many people’s minds, it is an American problem, an Irish problem or a German problem. The church has to face it is everywhere in the world. There is so much denial. The church has to respond to make the church safe for children.
..We wish to express our heartfelt solidarity with all victims/survivors of sexual abuse as children and vulnerable adults. We will propose initiatives to encourage local responsibility around the world and the mutual sharing of ‘best practices’ for the protection of all minors, including programs for training, education, formation and responses to abuse.”
Med i kommittén finns också Marie Collins från Irland, själv tidigare offer för övergrepp, och har som representant för de överlevande offren aktivt arbetat med dessa frågor i sitt hemland. Collins sade att hon har svårigheter då påven säger att kyrkan nu gör tillräckligt, men säger att hon tror att kyrkan gör framsteg, men är i början av ett arbete som måste fortgå. ”Jag vet att det finns många överlevande ofer runt om i världen som hoppas och har stora förväntningar på denna kommission”, sade hon.
VATICAN CITY — Three papally-appointed groups working on overhauls of the Roman Curia and specific issues of concern are meeting here this week.
The Council of Cardinals (the so-called C-8, although Cardinal Pietro Parolin, Vatican secretary of state, is pretty much its ninth stable member) was meeting all day Monday to Wednesday, and Pope Francis taking part in the meetings when he could.
The Vatican spokesman, Jesuit Father Federico Lombardi, told us the council is gathering the findings from a variety of study groups charged with looking for ways to improve the organizational, administrative and financial workings of the Vatican.
The council currently is looking at the pontifical councils as part of its broader mandate to help Pope Francis revamp and/or streamline the various offices of the Roman Curia. The changes are expected to be radical and overarching, not cosmetic touch-ups, as the pope…
Denna vecka har påvens kardinalsråd, populärt kallat G8, sammanträtt för sitt fjärde möte för att fortsätta se över reformeringen av Kurians organisation. Kurian är Vatikanens centrala administration. Gruppen är nu också förstärkt av en 9:e person, Vatikanens statsekreterare kardinalPietro Parolin. Statssekreteraren är ungefär att likna vid Vatikanens statsminister, är speciellt utvald av påven och har hans förtroende. Man ser också över Vatikanens finasiella strukturer för att förebygga korruption och skandaler i framtiden. Källor säger att ett färdigt förslag för omorganisation av kurian kan förväntas vara färdigt till år 2015.
Omedelbart i anslutning till kardinalsrådet, 1-3 maj, sammanträder den nya påvliga kommissonen för skydd av minderåriga, en grupp som tillsattes av påven i höstas för att städa upp efter pedofiliskandalerna. I denna grupp ingår många lekmän med expertkunskap och erfarenhet från olika områden. Kommissionens medlemmar:
Kardinal Sean P. O’Malley från Boston som tillsattes som ärkebiskop i Boston för att städa upp efter pedofiliskandalerna under tidigare biskopen Bernard Law. (Kard O’Malley är också är med i G8-gruppen). Kardinal O’Malley har en egen blogg.
F Hans Zollner SJ, chef för Psykologiska institutionen vid Gregoriana-universitetet i Rom. Zollner var koordinator för konferensen om sexuella övergrepp i Rom 2012 “Towards Healing and Renewal”.
Hanna Suchocka, tidigare polsk premiärminister och nu Polens ambassadör i Vatikanen.
Claudio Papale, italiensk enxpert på kanonisk lag som undervisar vid påvliga Urbaniana-universitetet i Rom.
Catherine Bonnet, fransk barnpsykolog som skrivit mycket om konsekvenserna av övergrepp och exploatering av barn.
Sheila Hollins, tidigare president för Royal College of Psychiatrists och nu president för British Medical Association.
F Humberto Miguel Yáñez SJ från Argentina.
Enligt källor som The Boston Globe tagit del av är en av kommissionens uppgifter att ta fram ett legalt dokument, som påven sedan kan signera som sitt motu proprio som skall ge kommissionen dess fortsatta formella status i Vatikanen. Hans Zollner sade i en intervju att kommissionen kommer att sätta offren i första rummet i sitt arbete samt att kyrkan måste göra allt som står i dess makt för att förhindra att barn missbrukas i framtiden.
I nästan 27 år ledde Johannes Paulus II Katolska kyrkan och implementerade en tolkningsmodell för det koncilium som Johannes XXIII tagit initiativ till. Då han kallades hem till Herren hade han orienterat kyrkan mot det strategiska mål som Johannes XXIII hade definierat år 1962: Reformering och uppdatering av Katolska kyrkan inför det 3:e årtusendet så att hon genom sin evangelisation i apostlarnas efterföljd kan verka för världens helande.
KAROL JOZEF WOJTYLA valdes till påve 16 okt 1978. Han föddes i Wadowice i södra Polen 18 maj 1920 som nr 3 av 3 syskon. I unga år fick han uppleva många förluster. Modern dog då han var 9 år och en av hans bröder dog i unga år. Fadern var reservofficer i armén och dog 1941.
1938 började han studera vid Jagellonia-universitetet i Krakow. Universitetet stängdes av nazisterna 1939 och Karol fick arbeta i en fabrik för att försörja familjen och undvika att deporteras till Tyskland.
Han kände sig kallad till präst och började läsa vid ett prästseminarium i Krakow 1942. Under denna tid ägnade han sig också åt skådespeleri vid en teater i Krakow. 1946 prästvigdes han, sändes sedan till Rom och doktorerade i teologi på en avhandling om Johannes av Korset.
Han återvände till Polen 1948 och tjänstgjorde i församlingar nära och i Krakow. Han kom att ha hand om studenter som universitetskaplan i Krakow. Han är också känd som poet och han tyckte om friluftsliv och idrott. Han gjorde gärna utflykter med studenterna i bergen.
Han fortsatte studier i Krakow och blev så småningom professor i moralteologi.
4 juli 1958 utnämndes han av påve Pius XII till hjälpbiskop i Krakow. 1964 blev han av påve Paulus VI utnämnd till ärkebiskop av Krakow. 1967 utnämndes han till kardinal.
Biskop Wojtyla deltog i Andra Vatikankonciliet (1962-1965) och gjorde viktiga bidrag till textutkastet för pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes.
Som biskop av Rom hann han med att besöka 317 av de 322 församlingarna där, och han gjorde 104 apostoliska resor över hela världen. 1989 var han i Sverige. Här en video där han träffar kungafamiljen och talar svenska:
Även om Johannes Paulus II:s horisont omfattade hela världen och hela mänskligheten, så visade han Europa en speciell uppmärksamhet. Han hade i Polen upplevt först förtrycket från nazismen, sedan från kommunismen. Det är ingen överdrift att påstå att påven bidrog starkt till att sätta i gång den historiska process som ledde till järnridåns fall.
I den apostoliska maningen Ecclesia in Europa varnar han för att Europa i en tid av sekularism håller på att förlora sitt kristna minne. Han var övertygad om att Europas kristna rötter var en av denna kontinents viktigaste tillgångar och att kyrkan har en viktig roll att spela för Europas framtid, vilket innebär en ny evangelisation.
Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och ny i sin intensitet.
Han skrev 14 encyklikor, 15 apostoliska uppmaningar och 45 apostoliska brev. Han skrev också 5 böcker: Crossing the Threshold of Hope (1994); Gift and Mystery: On the Fiftieth Anniversary of My Priestly Ordination (1996); Roman Triptych, meditations in
poetry (2003); Rise, Let Us Be on Our Way (2004), Memory and Identity ( 2005). Han är också känd för sin serie predikningar om skapelse människa, sexualitet, äktenskap och familj under onsdagsaudienserna på 1980-talet där han utvecklade kyrkans synsätt i en Kroppens teologi.
13 maj, Fatima-dagen 1981, blev påven utsatt för ett mordförsök på Petersplatsen. Som genom ett mirakel räddades han och kunde efter en tid lämna sjukhuset och förlät senare gärningsmannen.
Genom jubelåret 2000 ledde han kyrkan in i det nya milenniet och såg jubileet som ett tillfälle av Guds nåd, Guds kayros att intensifiera och förnya kyrkans evangeliserande uppdrag i världen. Han betydde mycket för ekumenik och religionsdialog liksom för Kyrkans försoning med det judiska folket. Han initierade en ny praktik att göra bot för historiens synder. Påven tog upp detta tema första gången 1994 i det apostoliska brevet Tertio millennio adveniente, vilket ledde in kyrkan i förberedelsen för det stora jubileumsåret 2000. År 2000 i Jerusalem och bad om förlåtelse för kyrkans historiska synder och sökte försoning med judarna.
Han hade allt sedan sin tid som studentkaplan i Krakow ett hjärta för ungdomar och instiftade Världsungdomsdagen.
Lördag den 2 april 2005 somnade han in efter en längre tids sjukdom som alltmer brutit ner hans fysiska krafter. Genom att stå ut med och framhärda i sitt ämbete trots sviktande kroppslig hälsa visade han på människans värde också som åldrande och sjuk.
”In his own service to the People of God, Saint John Paul II was the pope of the family. He himself once said that he wanted to be remembered as the pope of the family. I am particularly happy to point this out as we are in the process of journeying with families towards the Synod on the family. It is surely a journey which, from his place in heaven, he guides and sustains.
May these two new saints and shepherds of God’s people intercede for the Church, so that during this two-year journey toward the Synod she may be open to the Holy Spirit in pastoral service to the family. May both of them teach us not to be scandalized by the wounds of Christ and to enter ever more deeply into the mystery of divine mercy, which always hopes and always forgives, because it always loves.”
En kritik som kommit mot helgonförklaringen är att det gick så fort. Vid en presskonferens i Vatikanen förra veckan sade den ansvarige för processen, Msgr Slawomir Oder att själva processen har följt normal tidsplan, men dess öppnande skedde på ett tidigt stadium och inte som brukligt sedan minst fem år förflutit efter personens död. Det fanns efter påven död en stark opinion för att tidigt inleda processen. ”Santo Subito” (Gör honom till helgon genast) ropade man på Petersplatsen vid hans begravning.
Kritikerna framhåller att brådskan varit särskilt problematisk med anleding av påve Johannes Paulus II´s ansvar för kyrkan under en tid då pedofiliskandalerna bland präster var många och det fanns en benägenhet att sopa dem under mattan. Det sticker i ögonen på de som blev utsatta som offer att ledaren för kyrkan under den tiden nu blir helgonförklarad. Ibland hör man även antaganden från vissa kritiker att påven kände till det hela och medvetet mörkade för att skydda kyrkans rykte. Särskilt nämner man hans samröre med ledaren för Kristi Legionärer, Marcial Maciel Degollado som påven uttryckte sin uppskattning för, men som sedan visade sig vara en notorisk barnskändare av värsta slag och en dubbelnatur som hade barn med två olika kvinnor. Det första Benedikt XVI gjorde då han blivit påve var att ta itu med detta och avsätta honom och sade att han bör ägna sig åt livslång botgöring för det han förbrutit.
Dessa saker har man givetvis också noga tittat på under helgonförklaringsprocessen. Msgr oder konstaterar att det inte finns några indikationer på att påve Johannes Paulus II var personligen involverad i detta fall.
Anklagelser om pedofili mot präster som kom upp mer och mer mot slutet av Johannes Paulus II´s pontifikat trodde nog påven var mera av karaktären elaka rykten som ville skada kyrkan. Den som förstod allvaret i det hela var troskongregationens chef, kardinal Joseph Ratzinger som hade läst in sig på alla rapporter som kommit in från världskyrkan och därför med kraft var förberedd att ta itu med detta då han blev påve.
Vatikanens presstalesman, Fr Federico Lombardi betonar att helgonstatus inte innebär att man är perfekt som människa. Alla helgon har gjort felbedömningar i sina liv, kan även ha misstagit sig i lärofrågor:
”The point is no one is saying a pope is infallible in everything he does in his pontificate, nor that his possible mistakes represent a terrible mortal sin . . .
The point is that the church sees the saint as a great model, someone who bore witness to the Christian life in an outstanding way . . . but that does not mean that he was perfect in every single thing he did.”
Det är helt visst sant att det under slutet av 1900-talet, början av 2000-talet fanns en stor tröghet att ta itu med pedofiliskandalerna och en skamlig benägenhet att flytta runt problematiska präster i olika stift istället för att ta itu med det hela, men det finns också påståenden som inte är samma och ändå gång på gång upprepas av kritikerna och förs vidare som om det vore fakta trots att Vatikanen genom sitt presskontor gång på gång bemött det. Till dessa felaktiga påstående hör att det skulle finnas dokument som explicit föreskriver att pedofilibrott skall hållas hemligt. Senast upprepar DN detta i en faktaruta från 26 april där man skriver:
”Att sexbrott där präster är inblandade skall mörkas och hanteras med största möjliga sekretess är i enligt med katolska kyrkans regelbok i ämnet, ‘Crimen sollicitationis’, som uppdaterades av påven Johannes XXIII 1962. Denna regelbok förblev hemlig till dess pedofilskandalen inom kyrkan exploderade i samband med millennieskiftet.
I brevet ‘De delictis gravioribus’ (Om allvarliga brott) som kardinal Joseph Ratzinger skrev 2001 betonar han att regelboken från 60-talet existerar och är fullt giltig.”
Detta är en helt felaktig beskrivning. I själva verket handlar det om en sekretess av samma slag som alltid tillämpas vid förundersökning i svenska domstolar för att inte tredje man skall komma till skada eller inte ge publicitet åt något innan det är vederbörligen utrett, det har inget som helst att göra med att skydda brottslingar eller mörka brott. I Ratzingerns brev från 2001 som hänvisas till är syftet tvärtom att snabba upp och göra hanteringen av pedofilibrotten mera effektiv samt att preskribtionstiden för pedofilibrott, som ansågs särskilt allvarliga, förlängdes.
Ratzinger skickade brevet till alla biskopar med information om Troskongregationens nya roll och att alla fall av prästers sexuella övergrepp på minderåriga skulle underställas den. I brevet skrevs att ärendena skulle behandlas med konfidentialitet, vilket är självklart i sådana ärenden, men detta har av kritikerna uppfattats som ett kodord för sekretess och/eller att inte anmäla till polis och rättsliga instanser. Men en sådan tolkning tillbakavisas av Vatikanen och motsägs också av verkligheten där Ratzinger blir mycket aktiv i att se till att processerna drivs också till domstol.
Från c:a 2003/04 beskrivs av dem som är runt honom att Ratzinger genomgår närmast en omvändelseprocess i relation till synen på problematiken och han och hans kongregation handlar med en målsättning att till varje pris rensa upp i detta träsk och polisanmäla de skyldiga.
Av de fall (mer än 500) som handlades vid Troskongregationen innan Ratzinger valdes till påve returnerades de allra flesta till den lokale biskopen med krav på omedelbara åtgärder mot den anklagade prästen. Det ansågs onödigt med en kanonisk rättegång som bara skulle leda till att processen drog ut på tiden då bevisen var så tydliga, så det kunde gå direkt till polisanmälan.
Detta innebar en omsvängning från den tidigare attityden i Vatikanen som också omfattades av Ratzinger, att alla präster skulle ha rätt till prövning i kanonisk domstol. Efter att ha gjort ett överslag av bevisläget i de inkomna fallen drogs, kan man anta, slutsatsen att bevisen var så överväldigande att omedelbar handling var nödvändig. Därmed snabbade man upp processerna betydligt, och fler fall kunde på kortare tid gå vidare till lagföring i civil domstol. Den nya policyn var prioritering av snabb handläggning i hemstiftet framför långdragna processer i kanonisk domstol för alla.
Jag märker att min artikel om Maria-uppenbarelserna som ägde rum i Fatima, Portugal 13 maj – 13 okt 1917 plötsligt fått väldigt många besökare. Möjligen har det med helgonförklaringen av Johannes Paulus II att göra. Hans liv är mycket förknippat med Guds moder Maria och Fatima. Mordförsöket på honom skedde på just Fatimadagen den 13 maj år 1981. Kulan som på ett mirakulöst sätt missade hans pulsåder finns nu inlagd i kronan som pryder Maria-statyn i Fatima.
Mycket spekulationer har förekommit kring att det fortfarande finns hemliga profetior om framtida ödesmättade händelser, som också Aftonbladet intresserade sig för i en artikel sista dagarna.
Men enligt Rom finns inga ytterligare hemligheter kring Fatima, allt redovisades år 2000, och de profetior som en av visionärerna, Lucia, skrev ner som kallas den tredje hemligheten bedöms vara förutsägelser om Andra Världskriget, och det är naturligt att associationer går också till mordförsöket på Petersplatsen som skedde just på Fatimadagen.
I dagens perspektiv, med tanke på den massiva förföljelse som drabbar kristna idag, särskilt i Mellanöstern och Afrika, så känns det som att uppenbarelsen från Fatima fortfarande har en relevans, inte som en statisk förutsägelse om framtiden, men som en uppmuntran till fortsatt bön för själarna och att martyriet är något som på intet sätt är inaktuellt idag. Vi kristna skall inte söka det, men vara beredda på det när det blir oundvikligt. Tron och kärleken, bönen och uthålligheten är starkare än alla krafter som vill förgöra. Ratzingers teologiska kommentar i Fatima-dokumentet publicerat av Troskongregationen år 2000 är hoppingivande:
”That here “a mother’s hand” had deflected the fateful bullet only shows once more that there is no immutable destiny, that faith and prayer are forces which can influence history and that in the end prayer is more powerful than bullets and faith more powerful than armies.”
Helgonförklaringen av de två påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II har en enorm betydelse. Dessa båda påvar står som George Weigel på First Things påpekar på ömse sidor av Andra Vatikankonciliet. Den förstnämnde initierade konciliet, den sistnämnde verkade i en tid då det handlade om att implementera konciliets intentioner, en process som fortgår också idag.
Mycket i Jesus verksamhet som den skildras i evangelierna handlar om att bota och hela. Men också Jesus tycks ha insett att Guds ingripande i vår mänskliga verklighet på detta sätt är något ömtåligt som man inte skall tala vitt och brett om, han förbjöd ofta människor att tala om vad som hänt.
Själv ber jag ofta för sjuka i min församlings bönegrupp, och det finns ingen motsättning mellan att be för sjuka och att utnyttja den vanliga skolmedicinens resurser. Bön för sjuka kombinerat med vanlig sjukvård är inte alls ovanligt, och i anslutning till kyrkligt anknutna kliniker, t.ex. tidigare diakonicentra som Ersta Sjukhus och Samariterhemmet i Uppsala var det inte ovanligt att det också utvecklades ett intresse för förbön.
Många sjuka och behövande människor söker förbön, utan att de därför har en tvingande förväntan att Gud skall ingripa mirakulöst, och de upplever ofta den kristna miljö som omger förbönen som läkande, tröstande, livgivande. Och ibland inträffar det att människor blir helade. Exemplen från evangelierna är åtskilliga, och vittnesbörden från kristna i alla tider är många. På kristna vallfartsorter som Czestochowa i Polen eller Lourdes i Frankrike är väggarna fullständigt tapetserade med kryckor och olika votivgåvor från tacksamma människor som blivit helade.
Församlingen Livets ord har ägnat sig mycket åt att be för sjuka. I en sådan jätteförsamling som existerat under mer än 30 års tid är det naturligt att människor också gjort negativa erfarenheter av detta. Johan Heltne, tidigare Livets Ord-medlem har romandebuterat med ”Det finns ingenting att vara rädd för”, en skildring av hans inte alls odelat positiva upplevelser som ungdom i Livets Ord. Jag har beställt boken men inte läst den ännu. Som jag förstår av recensionerna är det ingen grund bok som stämmer in i en odifferentierad kritik, utan ställer de existentiella frågorna på sin spets och skildrar de konflikter som rör sig i det inre på romanens huvudfigur Jonatan.
Johan är numera inte med i Livets Ord, men han är fortfarande troende, och han säger i en intervju att han brukar besöka gudstjänster i Katolska kyrkan. Johan är angelägen att framhålla att boken är fiktion, men den bygger ändå på erfarenheter från hans uppväxt och ungdom i församlingen Livets ord.
Gestaltningen av det inre motsvaras i Johans bok av den yttre upplevelsen av frikyrkomiljön där klyftan mellan teorin som talar om Guds kärlek, förlåtelse och nåd och praktiken som handlar om skuld, straff och kontroll tränger in Jonatan i ett hörn där han riskerar att bli en förkrymt skuggbild av sig själv istället för att befrias genom Guds nåd. Han kämpar dock emot, och upplevelsen av den första kärleken, en erfarenhet som innebär ett kraftfullt existentiellt genombrott i en människas liv, är en av de komponenter som för honom vidare.
Jag blir nyfiken på att läsa boken som jag inbillar mig har något att säga både kristna ledare som bör besinna hur ett trosviss och överpositiv retorik, särskilt kombinerat med en sluten kontrollerande miljö, kan missa målet och stjälpa istället för att hjälpa, och sekulära hjälpare som kanske behöver tillägna sig en fördjupad förståelse av den spänning mellan ont och gott, fördömelse och frälsning, synd och nåd som är religionens värld så att man kan följa med sina klienter in på den arenan också istället för att lämna dem helt ensamma där.
Matilda Gustavsson, krönikör i DN, har läst boken och ställer de existentiella frågorna på sin spets. En fråga handlar om detta med helande. Bokens Jonatan hade epilepsiliknande kramper och blev föremål för förbön och det fanns i atmosfären en förväntan om helande. Men Gud helar ju inte alltid, utan bara ibland, varför är det så?
Det finns en risk att om förväntningarna är ställda alltför högt både hos den som blir föremål för förbön och i miljön, så uppstår besvikelse och negativa tankar om helandet uteblir.
Matilda frågar sig också varför Guds helande genom förbön tycks så godtyckligt. I sin ungdom var hon med om ett tillfälle då man bad för en fotbollskille vars ena ben var 2 cm kortare än det andra, och undret tycktes ske att benen blev lika långa. Den existentiella frågan infinner sig: Varför helar Gud ett relativt harmlöst handikapp hos en fotbollskille men helar inte lidanden som är betydligt värre hos andra? Gud tycks inte vara rättvis. Matilda Gustavsson utmanar Ulf Ekman som varit aktiv i detta under decennier och arbetat med de största frågorna och det djupaste i människan att kommentera och ge svar som hjälper oss en bit längre.
Den skepsis vi ofta möter i Sverige mot förbön finns inte i andra länder. I England är det vanligt med samarbete mellan skolmedicin och kyrkor i s.k. Healing homes. Helhet genom Kristus heter en organisation i Sverige som främjar och uppmuntrar kristna att våga börja be för sjuka. Det är absolut inget som är förbehållet några få särskilt utvalda, varje döpt kristen har gåvan att be för sjuka.
Mirakulöst helande av kroppslig sjukdom genom förbön är verkligen ett specialfall, men det händer. Det är inget man kan förvänta sig eller ”kräva” av Gud, men när det sker är det ett andligt tecken på inkarnationes verklighet i vår värld. Men mycket annat kyrkan gör är också helande för kropp och själ på olika sätt. Kyrkan är kallad att vara en läkande miljö.
Den karitativa vägen, kärlek och omsorg om medmänniskorna är grundläggande. Där kärlek och vänskap finns och omsorg om de fattiga och behövande, läggs en grund för helande.
I sakramenten är Jesus själv närvarande med sin helande kraft. Redan i dopet finns läkedom.
Leva har sin tid, dö har sin tid. (jfr Predikaren kap 3) Det är inte alltid förbön för kroppens helande är på sin plats. Varför en Gud som är god och allsmäktig tillåter lidande och ondska (Teoidicé-problemet) är en ständigt återkommande fråga för mänskligheten. Det kristna svaret är att se det som ett mysterium snarare än ett problem – annars hamnar vi obönhörligen i en återvändsgränd. Vår teologi måste därför ha ett utrymme för lidandet. Också Paulus talar om en tagg i hans kött (2 Kor 12:7)
Jesus berör själv temat i Nasarets synagoga:
Jesus sade till dem: ”Snart kommer ni med talesättet: Läkare, bota dig själv! och säger: Allt som vi har hört att du har gjort i Kafarnaum, gör det här i din hemstad också… Sannerligen, ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Jag försäkrar: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav regn på tre och ett halvt år och det blev svår hungersnöd i hela landet. Ändå sändes Elia inte till någon av dem utan till en änka i Sarefat nära Sidon. Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, och ändå blev ingen av dem botad, däremot syriern Naaman.” (Luk 4: 23-30)
Någon som besökte ett av Moder Teresas hem för döende frågade: ”Alla dessa döende som får en värdig död hos er – är det några av dem som blir helade?” Moder Teresa svarade: ”Ja, femtio procent blir helade till livet. De andra femtio procenten dör helade”.
För en tid sedan avled vår högt aktade broder Wilfrid Stinissen efter en tids sjukdom. Göran Skytte citerar i ett minnesord ett mail han fick från honom för några veckor innan hans död:
”Som du vet har jag inte mått bra i min kropp den senaste tiden. Nu har jag äntligen fått svar på undersökningarna. Det visar sig att det handlar om cancer i bukspottkörteln. Ur medicinsk synpunkt är det ett dåligt besked. Men på ett djupare plan är allting givetvis bra. Mitt liv vilar tryggt i Guds händer.”
Jesusmanifestation, landets största ekumeniska kristna samling, äger rum den 17 maj i Stockholm. Tron på Jesus har en inneboende kraft att förvandla människor och omständigheter och därför vill vi en gång om året samla hela det kristna Sverige och fokusera på den gemensamma tron på honom som är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Den teologiska grunden är Nicénska trosbekännelsen som delas av alla kristna.
Vi lever i ett land där staten är sekulär, men samhället mångkulturellt. Som kristna är vi inte en intressegrupp för våra egna intressen, utan vi har ett ansvar både gentemot den Gud vi tror på och gentemot våra medmänniskor att mitt i det offentliga livet vittna om vår tro och bidra till samhällets uppbyggnad, och att i kärlek och solidaritet ta hand om de mest utsatta utifrån övertygelsen att alla människor är lika värda och älskade av Gud.
Först kommer det vi gör och firar, sedan kommer den teologiska förståelsen. Gör: ”Vadhelst ni gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matt 25:40). Firar: Att komma samman, upphöja Jesus, förenas i lovsång och bön. För att samverka i socialt arbete och gemensam bön finns inga teologiska hinder. Ibland fokuserar vi så mycket på oenighet kring teologiska enskildheter och gör det till huvudsak istället för att samverka kring det som vi har gemensamt, vilket är oändligt mycket mer. Jesusmanifestationen är en möjlighet att vända på detta.
Genom att komma samman och manifestera enheten i Kristus utgör det både ett vittnesbörd för människorna i det samhälle vi lever i och och hjälper oss att uppskatta varandra, vilket gör att kraften kan kanaliseras så att vi gemensamt kan vara det salt och ljus i världen vi är kallade att vara.
Vi ses på Jesusmanifestationen i Stockholm den 17 maj!
– Inget alls kanske blir det spontana första svaret. Kyrkan måste vara tydlig och tala om var skåpet skall stå! Men vid närmare eftertanke: Gud är ett mysterium som aldrig kan fångas i entydiga logiska termer. ”Gud är större”, så uttryckte biskop Antje Jackelen det hela och fick kritik därför. Men visst är Gud större, och för att vi inte skall förminska Gud till en IKEA-Gud eller McDonalds-Gud entydigt förpackad i människouppfunna koncept så måste vi låta Gud vara större och låta en viss otydlighet finnas som en buffert.
Men har inte Gud uppenbarat sig för människan och inkarnerats i historien och sänt sin Son? Är det inte ett konkret och tydligt budskap som Kyrkan förvaltar?
– Förvisso! Trons skatt är given till människorna att förvaltas av Kyrkan, det är uppenbarad sanning, inget människan hittat på själv. Men som Paulus säger, det är en skatt vi har i lerkärl och det gäller att förvara den varsamt så att inte mänskliga påhitt kring förvaltningen skymmer själva skatten.
Alltsedan KG Hammar har närts en otydlighetsdoktrin i Svenska Kyrkan. KG Hammar saknar inte djup i sin andliga reflektion och för en del är han en beundrad auktoritet och inspiratör, men dogmatiken är för honom sekundär, alltför sekundär tyckte många för en som skulle uppbära ett uppdrag som ärkebiskop.
Kritiken mot otydligheten kommer dels inifrån kyrkan där många önskar att biskopar och kyrkoledning skulle fokusera mer på tydlighet kring det centrala än teologisk spekulation, dels från kyrkans ateistiska dialogpartners som hellre önskar en fundamentalistisk kyrka som man vet var man har än en diffus ständigt undanglidande institution. Dunbolsterteologi var ett begrepp som myntades för en tid sedan.
Den senaste utvecklingen av denna debatt i Svenska kyrkan är Eli Göndör som skrev en artikel i Aftonbladet som kritiserade otydligheten. Göndör fick svar av prästen Kent Wisti som försvarar kyrkans spretighet och otydlighet. Han pläderar starkt för otydlighetsdoktrinen. Biskop Antje som är en flitig twittrare gillade nog Wistis artikel, för hon var inte sen att ge en blänkare om den i en tweet.
Göndör skriver i en slutreplik som publicerades idag:
”Problemet är dock inte så mycket Kent Wistis svar som hur den kommande ärkebiskopen Antje Jackelén kan tänkas se på problemet. För om den framtida ledaren för Sveriges största medlemsorganisation delar Kent Wistis uppfattning får det naturligtvis konsekvenser för Svenska kyrkans framtid som inte nödvändigtvis motsvarar medlemmarnas förhoppningar.”
Jag tror det gäller att inte kasta ut barnet med badvattnet och fastna i låsta positioner i endera otydlighetslägret eller tydlighets- och dogmatik-lägret och vägra förstå motparten, utan göra något positivt av samtalet som kan leda till en förståelse på djupare nivå.
Kyrkan är inte entydigt definierad av en ideologi typ marxism eller en institution med kadaverdisciplin under en styrande makt typ Nordkorea, utan en kärlekens gemenskap samlad kring Jesus Kristus som lever i sin kyrka och som hämtar sin kraft genom den Helige Ande. En försonad mångfald med enhet i det väsentliga, frihet i annat och kärlek i allt.
Påven Paulus VI som efterträdde Johannes XXIII var en stor tänkare och teolog som gav ut flera väsentliga encyklikor, bl.a. Evangelii Nutiandi (Evangeliets förkunnelse i dagens värld) som fått en uppföljare i påve Franciskus´ Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje).
1964 skrev han encyklikan Ecclesiam Suam ur vilken jag vill hämta några tankar som kan vara en kommentar till den här anförda debatten. Nyckelord för Andra Vatikankonciliet var kyrkans uppdatering och dialog med den moderna världen (aggiornamento) och ekumenik. Paulus VI utvecklar tänkandet kring dialogens väsen i denna encyklika som skrevs mitt under det pågående Andra Vatikankonciliet och framställer en kunskapsteoretisk grund för dialogen.
I motsats till en hierarkisk maktfullkomlig kyrka framställer han en kyrka som är i dialog med omvärlden. Vad innebär det att vara en kyrka i dialog: Påven skriver:
”Innan man talar, är det nödvändigt att lyssna, inte bara till en människas röst, utan till hennes hjärta. En människa måste först bli förstådd; och när så påkallas, medhållen. När vi försöker handla som herdar, fäder och människors lärare, måste vi också bli deras bröder. Dialogens anda är vänskap, och än mer, tjänst. Det här måste vi komma ihåg och sträva att förverkliga efter Kristi förebild och påbud.” (§87)
Kyrkan är bärare av en tradition som den förvaltar, men det är just denna tradition som förs vidare, inte som något statiskt historicerande, utan som en dialog med mottagaren, människan som mottar tron i sitt hjärta. Det innebär dialog med alla troende och allas delaktighet i processen. Först däreigenom kan också ämbetet i kyrkan ges sin fulla auktoritet och legitimitet.
”Traditionen blir levande genom oss när vi låter oss ledas av den heliga anden. Som bekant blåser anden vart den vill, och vår uppgift blir att vara öppna och följsamma. Anden skänker ingen trygghet utan förväntar sig medskapare utan tungt bagage. Tron är en skatt som blir rikare ju mer den förmedlas, traderas, och som blir lättare att bära ju mer rotad den är i mänsklighetens hela troshistoria och ju mer integrerad den är i oss själva.”
Guds dialog med människan, först genom skapelsen, sedan genom återlösningen i Jesus Kristus är grunden för all dialog. Kyrkans uppgift är att älska medmänniskan som Gud älskat oss. Det förutsätter en självutgivande dialog utan dolda motiv, som är förutsättningslös, som ser den andre som är fri att svara på sitt sätt.
Paulus VI nämner fyra karaktärsdrag som kännetecknar sann dialog (§81):
1. den måste kunna förstås och vara relevant
2. den är tålmodig och generös
3. den är tillitsfull och söker inte sitt
4. den använder förnuftet det vill säga den är pedagogisk.
Paulus VI menade att Kyrkan till sitt väsen borde vara denna dialog med hela mänskligheten -Frälsningens dialog som är riktad till alla utan undantag. Han framställde dialogen i fyra olika koncentriska cirklar (§96 ff):
1. Hela mänskligheten
2. De som tillber en enda Gud, d.v.s. andra religioner
3. Kristenheten
4. Katolikerna
Att Kyrkan för denna frälsningens dialog, också med sig själv, handlar inte på något sätt om att ifrågasätta kyrkans lära eller att läroämbetet åsidosätts, även om sådana faror finns om man inte vet sin identitet och vad som är grunden för dialogen. Paulus VI tar själv upp farorna i §88:
”…Indeed, the worker in the apostolate is under constant fire. The desire to come together as brothers must not lead to a watering down or whittling away of truth. Our dialogue must not weaken our attachment to our faith. Our apostolate must not make vague compromises concerning the principles which regulate and govern the profession of the Christian faith both in theory and in practice.
An immoderate desire to make peace and sink differences at all costs (irenism and syncretism) is ultimately nothing more than skepticism about the power and content of the Word of God which we desire to preach. The effective apostle is the man who is completely faithful to Christ’s teaching. He alone can remain unaffected by the errors of the world around him, the man who lives his Christian life to the full.”
Huruvida Hammar, Jackelen, Wisti faller offer för faran att överge dogmatiken må de själva svara på och var och en bedöma. Själv tycker jag inte det låter som en bra devis att Kyrkan vinner på att vara spretig. Istället vill jag säga att Kyrkan vinner på att klart förkunna frälsningen genom Jesus Kristus. Om man gör det konsekvent först, så kan man gå in i den dialog som Paulus VI beskriver. Han ville helt i Andra Vatikankonciliets anda bryta med bilden av en självtillräcklig maktfullkomligt triumferande kyrka, en bild som präglat kyrkan under 1800-talet och antimoderniststriden i början av 1900-talet.
Kyrkan måste ständigt reformeras, omvända sig och börja med att förkunna evangeliet för sig själv, det är det budskap som tydligt hörts alltsedan Andra Vatikankonciliet och som upprepats av alla de sista påvarna, åtminstone i teorin. Påve Franciskus håller genom sina reformer på att göra det till ett program för Katolska kyrkan också i praktiken. Först då kan hon bli riktigt trovärdig och vinna ökad auktoritet och respekt.
I Långfredagens predikan i Peterskyrkan tog f Raniero Cantalamessa upp kärleken till pengar, Mammon, som negativbilden av Guds rike. Utifrån åskådningsexemplet Judas Iskariot drog han paralleller till vår tid med dess girighet och skriande orättvisor, men också till vårt eget hjärta.
Ibland har i litteraturen funnits försök att försköna Judas handling och gett föräderiet idealistiska motiv, men det finns inget stöd för det i de bibliska grundtexterna. Judas var en tjuv som stal ur den gemensamma kassan (Joh 12:6) och pengar, trettio silverpenningar, var också ett tungt motiv för då han förrådde Jesus Matt 26:15).
Har det inte alltid varit så i historien, och är det inte också så idag, att pengarna styr frågar Cantalamessa retoriskt i sin predikan:
”Mammon is the anti-God because it creates an alternative spiritual universe; it shifts the purpose of the theological virtues. Faith, hope, and charity are no longer placed in God but in money. A sinister inversion of all values occurs. Scripture says, ‘All things are possible to him who believes’ (Mk 9:23), but the world says, ‘All things are possible to him who has money.’ And on a certain level, all the facts seem to bear that out.
“The love of money,” Scripture says, “is the root of all evil” (1 Tim 6:10). Behind every evil in our society is money, or at least money is also included there. It is the Molech we recall from the Bible to whom young boys and girls were sacrificed (see Jer 32:35) or the Aztec god for whom the daily sacrifice of a certain number of human hearts was required. What lies behind the drug enterprise that destroys so many human lives, behind the phenomenon of the mafia, behind political corruption, behind the manufacturing and sale of weapons, and even behind—what a horrible thing to mention—the sale of human organs removed from children? And the financial crisis that the world has gone through and that this country is still going through, is it not in large part due to the ‘cursed hunger for gold,’ the auri sacra fames,[2] on the part of some people? Judas began with taking money out of the common purse. Does this say anything to certain administrators of public funds?
But apart from these criminal ways of acquiring money, is it not also a scandal that some people earn salaries and collect pensions that are sometimes 100 times higher than those of the people who work for them and that they raise their voices to object when a proposal is put forward to reduce their salary for the sake of greater social justice?
….
Like all idols, money is deceitful and lying: it promises security and instead takes it away; it promises freedom and instead destroys it.
….
The betrayal of Judas continues throughout history, and the one betrayed is always Jesus. Judas sold the head, while his imitators sell the body, because the poor are members of the body of Christ, whether they know it or not. ‘As you did it to one of the least of these my brethren, you did it to me’ (Mt 25:40).”
Men kärleken till pengar och förräderiet mot Jesus återupprepas inte bara i storfinansen och i de skriande orättvisorna i samhället. Låt oss fråga oss om det inte finns en Judas inom var och en av oss. När vi i olika situationer i våra liv förråder och sviker dem vi står i relation till återupprepar vi föräderiet mot Jesus. Cantalamessa fortsätter:
”However, Judas’ betrayal does not continue only in the high-profile kinds of cases that I have mentioned. It would be comfortable for us to think so, but that is not the case. The homily that Father Primo Mazzolari gave on Holy Thursday 1958 about ‘Our Brother Judas’ is still famous. ‘Let me,’ he said to the few parishioners before him, ‘think about the Judas who is within me for a moment, about the Judas who perhaps is also within you.’
One can betray Jesus for other kinds of compensation than thirty pieces of silver. A man who betrays his wife, or a wife her husband, betrays Christ. The minister of God who is unfaithful to his state in life, or instead of feeding the sheep entrusted to him feeds himself, betrays Jesus. Whoever betrays their conscience betrays Jesus. Even I can betray him at this very moment—and it makes me tremble—if while preaching about Judas I am more concerned about the audience’s approval than about participating in the immense sorrow of the Savior. There was a mitigating circumstance in Judas’ case that I do not have. He did not know who Jesus was and considered him to be only ‘a righteous man’; he did not know, as we do, that he was the Son of God.
As Easter approaches every year, I have wanted to listen to Bach’s ‘Passion According to St. Matthew’ again. It includes a detail that makes me flinch every time. At the announcement of Judas’ betrayal, all the apostles ask Jesus, ‘Is it I, Lord?’ (‘Herr, bin ich’s?’) Before having us hear Christ’s answer, the composer—erasing the distance between the event and its commemoration—inserts a chorale that begins this way: ‘It is I; I am the traitor! I need to make amends for my sins.’ (‘Ich bin’s, ich sollte büβen.’). Like all the chorales in this musical piece, it expresses the sentiments of the people who are listening. It is also an invitation for us to make a confession of our sin.”
Vi kan ta kritik, sade Tomasi i en 
Denna vecka har 
I nästan 27 år ledde Johannes Paulus II Katolska kyrkan och implementerade en tolkningsmodell för det koncilium som Johannes XXIII tagit initiativ till. Då han kallades hem till Herren hade han orienterat kyrkan mot det strategiska mål som Johannes XXIII hade definierat år 1962: Reformering och uppdatering av Katolska kyrkan inför det 3:e årtusendet så att hon genom sin evangelisation i apostlarnas efterföljd kan verka för världens helande.
Jag märker att 
Helgonförklaringen av de två påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II har en enorm betydelse. Dessa båda påvar står som 
Mycket i Jesus verksamhet som den skildras i evangelierna handlar om att bota och hela. Men också Jesus tycks ha insett att Guds ingripande i vår mänskliga verklighet på detta sätt är något ömtåligt som man inte skall tala vitt och brett om, han förbjöd ofta människor att tala om vad som hänt.
Påven Paulus VI som efterträdde Johannes XXIII var en stor tänkare och teolog som gav ut flera väsentliga encyklikor, bl.a. 
Bengts Blogg 