Niklas Ekdal skriver väldigt bra på DN kultur idag om ödmjukhet, som en dygd som ofta saknas idag. När denna dygd saknas inte bara i folkdjupen utan hos ledande politiker som Donald Trump som trampar på inte bara den utan också de andra kardinaldygderna och dessutom vinner röster på det, så är den mänskliga civilisationen illa ute.
Tyvärr stöder också många kristna Donald Trump och det uppfattas därför i folks ögon som om att kristendomen inte längre är att räkna med som en dygdens, kärlekens och humanitetens religion. Också flera av de andra republikanska kandidaterna utger sig ju för att vara evangelikala kristna och vill ”återupprätta” USA som en kristen nation.
Samma kristna falang som stöder de evangelikala kristna kandidaterna är de som kritiserar påven för hans humana flyktingpolitik, hans varningar för girighet och de negativa sidorna av en marknadsekonomi som får löpa amok eller för hans betoning av kristnas ansvar för miljön. Påven har inte kritiserat Trump som person eller fällt något omdöme om hans kristna tro eftersom han inte känner honom,men sade i en intervju att om någon inte fokuserar på att bygga broar utan bara murar (vilket journalisten påstod Trump göra), så är den personen inte kristen, och kören av påvekritiker var mycket högljudd efter detta.
Men USA tycks inte vilja bli återupprättade som en kristen nation, åtminstone inte enligt det koncept som de evangelikala har i åtanke. Statistik visar att allt fler tidigare kristna inte längre ser sig som kristna. Mellan 2013 och 2015 steg andelen av dessa ”postkristna” i USA från 37 till 44 procent.
Shea Watts på Huffington Post hade för några dagar sedan ett mycket intressant blogg-inlägg där han i de evangelikala presidentkandidaternas kampanj ser, inte en stolt framryckning av kristendomen, utan dödsryckningarna av en kristendomstolkning som gått fel och som håller på att gå i graven. Han sörjer inte detta, utan menar att denna form av evangelikal egocentrerad exkluderande kristendom måste dö för att något nytt och bättre skall uppstå:
Jag citerar några kärnavsnitt ur hans blogg-inlägg:
”…we realize as empirical and statistical evidence that Christianity is on the decline. This has never been more visible than when watching the Republican debates…. (they) have been both eye-opening and terrifying. On the surface, they have shown that many, many people are furious with the state of the GOP establishment. But they have also shown that there is a constituency of hateful people in America that are starting to speak up in multitudes — against Obama, Mexicans, Muslims, women, and black people…
The scariest reality of all of this is: the Republican nominees are self-professing Christians and are supported by self-professing Christians. They have proudly voiced their anti-Obama sentiments and they honestly believe that one of these candidates will lead the country ”back to God.” (i.e. their own particular construct of who God is.) Somehow, American exceptionalism has resurfaced as a thing of the past, something that people are looking forward to leading the people back to — back to the dominance of evangelicalism and the social and economic realities of it. American Christianity is now aware of its own mortality and is kicking and screaming its way to the grave…
Meanwhile, interreligious dialogue and partnerships are on the rise. We are at the cusp of religious freedom triumphing over the religious hegemony of the past. Instead of parading a corpse around, we need to look, with hope, to the future. Just as death is natural, so too is the death and rebirth of religions. With death comes a letting-go and the possibility of a new future. This is what happened in the Reformation, as well as with other movements over the millennia within Christianity.
That is what I am suggesting; that this dying is not only natural, but it is important and positive.
Let’s be clear. We need only to let go, to pull the plug. When American Christianity became about discriminating against minorities, hurting instead of helping the poor, oppressing women’s rights, keeping out immigrants and strangers instead of welcoming them, hate-spewing towards other religions, all the while accumulating wealth and power, it is time to let go. We have so blurred the lines between Jesus and American ideals that we have used the latter in support of the former….
Let’s imagine. Perhaps the greatest need, now, is not a presidential candidate that will usher in a new era of hegemonic Christianity. Instead, we need a president that will bring us together — to remind us that we are all human and our humanity is interconnected. When 30% of the population lives in poverty, we all should hurt. When some of us are discriminated against, we all should feel it. Imagine what this type of Christianity might look like: A Christianity of the future is not about right thinking; rather, it is about acting rightly, justly. A Christianity of the future is not about saying formulated prayers or equations; it is about living out the commitments of Jesus. A Christianity of the future is not about who is excluded; it is about who is included — all are welcome!
Det Shea skriver är profetiskt och borde vara en ögonöppnare. En kristendom som ser till engagemang för de fattiga och svaga, och som betonar barmhärtighet och kärlek framför 
renlärighet och exkludering. Känns det igen från påvens program de sista åren? Han liknar Kyrkan vid ett fältsjukhus snarare än en borg med höga murar som stänger ute människor. Han har utlyst 2016 som Barmhärtighetens jubelår. I den apostoliska maningen Evangeliets glädje från 2013 utmanar alla kristna till att på nytt möta Kristus personligen och sprida evangeliet:
”I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska.Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er alla att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ‘ingen är utesluten från den glädje Herren ger’. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ‘Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt’. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varjegång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet.”
Mycket av denna positiva tolkning av kristendomen finns ju i det fördolda utan att göra så mycket väsen av sig, t.ex. i amerikanska ordenssystrars outtröttliga sociala arbete. Det finns många många exempel från hela världen som alla som kommit i kontakt med detta vet. Det är också den värdegrund som uttrycks i Katolsk sociallära.
Situationen i USA har sin motsvarighet också i Europa och på andra håll i världen. Det finns likheter mellan evangelikaler som vill återupprätta USA som en kristen nation, Rysk-ortodoxa kyrkan som ser Putin som förebild och vill upprätta en symfoni mellan kyrka och stat, och polska eller svenska nationalister som vill åberopa kristendomen som grund för sitt engagemang samtidigt som man står för ett djupt exkluderande förhållningssätt.
Den nya kristenheten som föds fram bygger inte på urvattnad liberalteologi och sekularism, tvärtom handlar det om ett återvändande till källorna där socialt engagemang och bekännelse, bön och att motta kraft genom den helige Ande går hand i hand. Det handlar också om en kristenhet som inte längre accepterar en delad kyrka där kristna lever sida som om man inte angick varandra utan strävar efter ett återställande av gemenskapen i Jesus Kristus som är grunden för vår tro. Ett återställande av enheten är nödvändigt för Kyrkans trovärdighet. Utan enhet ingen kraft.
För den nya kristenhet som måste födas fram handlar det också om att skilja på bra och dålig sekularism. All sekularism är inte av ondo, utan är av godo också för kyrkans utveckling. När jag i en sekulär tidning som DN får läsa en artikel där de evangeliska dygderna framhävs, då är det exempel på god sekularism. Jag citerar från Ekdals artikel som jag nämnde i början:
” ‘Ödmjukhet’ är ett ord man sällan hör numera. Det är på väg att möta samma öde som ‘anspråkslöshet’, ‘förtröstan’ och ‘frid’. Inte så att unga människor tycker att det är något fel på innehållet – de förstår bara inte vad det betyder.
Den kämpande moralisten Karl Ove Knausgård har beskrivit vikten av ödmjukhet i vardagslivet med sedvanlig uppriktighet: ‘Jag har inget emot ointressanta människor, de kan ha andra viktiga egenskaper som värme, omtänksamhet, vänlighet, sinne för humor och förmåga att få ett samtal att flyta på, att sprida trygghet omkring sig, att få en familj att fungera…’
Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig… När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. Det är helt enkelt saligare att giva än att taga. Se vad som händer med hårt arbetande människor som plötsligt vinner mångmiljonbelopp på lotterier – det är snarare regel än undantag att de drabbas av giftig avund och råkar i olycka när allting plötsligt ska kretsa kring detta moderna budord:
NJUT!
En odiskutabel paradox är ju att psykisk ohälsa och frustration ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Till en del handlar det kanske om frihetens pris, med större teoretiska valmöjligheter men ökad press i praktiken. För 35 år sedan födde den amerikanska högern en presidentkandidat som Ronald Reagan. Oavsett politiska preferenser kan man notera att han prickade in åtminstone de sex första av antikens sju dygder: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod, flit. Poängen med Donald Trump är att han spottar på samtliga, och att han har allas vår hjälp.”
Det ligger naturligtvis ingenting i det överhuvud taget och av flera skäl, som jag ska återkomma till. Det har faktiskt lika lite med det att göra som bilder av solen på SMHI:s väderkartor har med dyrkan av Solguden att göra. Jämförelsen mellan modergudinnekulter och vördnaden för Maria ligger på samma nivå….
Bengts Blogg 