Niklas Ekdal skriver väldigt bra på DN kultur idag om ödmjukhet, som en dygd som ofta saknas idag. När denna dygd saknas inte bara i folkdjupen utan hos ledande politiker som Donald Trump som trampar på inte bara den utan också de andra kardinaldygderna och dessutom vinner röster på det, så är den mänskliga civilisationen illa ute.
Tyvärr stöder också många kristna Donald Trump och det uppfattas därför i folks ögon som om att kristendomen inte längre är att räkna med som en dygdens, kärlekens och humanitetens religion. Också flera av de andra republikanska kandidaterna utger sig ju för att vara evangelikala kristna och vill ”återupprätta” USA som en kristen nation.
Samma kristna falang som stöder de evangelikala kristna kandidaterna är de som kritiserar påven för hans humana flyktingpolitik, hans varningar för girighet och de negativa sidorna av en marknadsekonomi som får löpa amok eller för hans betoning av kristnas ansvar för miljön. Påven har inte kritiserat Trump som person eller fällt något omdöme om hans kristna tro eftersom han inte känner honom,men sade i en intervju att om någon inte fokuserar på att bygga broar utan bara murar (vilket journalisten påstod Trump göra), så är den personen inte kristen, och kören av påvekritiker var mycket högljudd efter detta.
Men USA tycks inte vilja bli återupprättade som en kristen nation, åtminstone inte enligt det koncept som de evangelikala har i åtanke. Statistik visar att allt fler tidigare kristna inte längre ser sig som kristna. Mellan 2013 och 2015 steg andelen av dessa ”postkristna” i USA från 37 till 44 procent.
Shea Watts på Huffington Post hade för några dagar sedan ett mycket intressant blogg-inlägg där han i de evangelikala presidentkandidaternas kampanj ser, inte en stolt framryckning av kristendomen, utan dödsryckningarna av en kristendomstolkning som gått fel och som håller på att gå i graven. Han sörjer inte detta, utan menar att denna form av evangelikal egocentrerad exkluderande kristendom måste dö för att något nytt och bättre skall uppstå:
Jag citerar några kärnavsnitt ur hans blogg-inlägg:
”…we realize as empirical and statistical evidence that Christianity is on the decline. This has never been more visible than when watching the Republican debates…. (they) have been both eye-opening and terrifying. On the surface, they have shown that many, many people are furious with the state of the GOP establishment. But they have also shown that there is a constituency of hateful people in America that are starting to speak up in multitudes — against Obama, Mexicans, Muslims, women, and black people…
The scariest reality of all of this is: the Republican nominees are self-professing Christians and are supported by self-professing Christians. They have proudly voiced their anti-Obama sentiments and they honestly believe that one of these candidates will lead the country ”back to God.” (i.e. their own particular construct of who God is.) Somehow, American exceptionalism has resurfaced as a thing of the past, something that people are looking forward to leading the people back to — back to the dominance of evangelicalism and the social and economic realities of it. American Christianity is now aware of its own mortality and is kicking and screaming its way to the grave…
Meanwhile, interreligious dialogue and partnerships are on the rise. We are at the cusp of religious freedom triumphing over the religious hegemony of the past. Instead of parading a corpse around, we need to look, with hope, to the future. Just as death is natural, so too is the death and rebirth of religions. With death comes a letting-go and the possibility of a new future. This is what happened in the Reformation, as well as with other movements over the millennia within Christianity.
That is what I am suggesting; that this dying is not only natural, but it is important and positive.
Let’s be clear. We need only to let go, to pull the plug. When American Christianity became about discriminating against minorities, hurting instead of helping the poor, oppressing women’s rights, keeping out immigrants and strangers instead of welcoming them, hate-spewing towards other religions, all the while accumulating wealth and power, it is time to let go. We have so blurred the lines between Jesus and American ideals that we have used the latter in support of the former….
Let’s imagine. Perhaps the greatest need, now, is not a presidential candidate that will usher in a new era of hegemonic Christianity. Instead, we need a president that will bring us together — to remind us that we are all human and our humanity is interconnected. When 30% of the population lives in poverty, we all should hurt. When some of us are discriminated against, we all should feel it. Imagine what this type of Christianity might look like: A Christianity of the future is not about right thinking; rather, it is about acting rightly, justly. A Christianity of the future is not about saying formulated prayers or equations; it is about living out the commitments of Jesus. A Christianity of the future is not about who is excluded; it is about who is included — all are welcome!
Det Shea skriver är profetiskt och borde vara en ögonöppnare. En kristendom som ser till engagemang för de fattiga och svaga, och som betonar barmhärtighet och kärlek framför 
renlärighet och exkludering. Känns det igen från påvens program de sista åren? Han liknar Kyrkan vid ett fältsjukhus snarare än en borg med höga murar som stänger ute människor. Han har utlyst 2016 som Barmhärtighetens jubelår. I den apostoliska maningen Evangeliets glädje från 2013 utmanar alla kristna till att på nytt möta Kristus personligen och sprida evangeliet:
”I denna Uppmaning vill jag uppmuntra de kristtrogna att öppna ett nytt glädjefyllt kapitel i spridandet av evangeliet och samtidigt ange riktningen för Kyrkans resa under de kommande åren. En glädje som alltid är ny och som vi delar med honom och varandra.Den stora faran i vår värld av i dag, som är så genomsyrad av konsumtionsbegär, är den sorg och den oro som föds i ett både självbelåtet och girigt hjärta som med ett avtrubbat samvete febrilt jagar efter ytliga nöjen. Så fort vårt inre liv trasslar in sig i oro för egen vinning finns inte längre plats för de andra och inget rum för de fattiga. Guds röst hörs inte längre och man känner inte längre av glädjen i hans lugna kärlek och längtan att få göra det goda tonar bort. Det är en verklig fara också för troende. Många råkar ut för det och blir griniga, argsinta och apatiska.Det är inte så man kan leva ett fullkomnat och värdigt liv. Det är inte det Gud vill med oss och det är inte heller Andens liv som har sin källa i den uppståndne Kristus och i hans hjärta.Jag inbjuder alla kristna var de än befinner sig i detta ögonblick att återigen möta Jesus Kristus personligen eller att åtminstone öppna sig för Hans vilja att möta dem. Jag ber er alla att utan undantag göra detta varje dag. Ingen får tänka att denna inbjudan inte skulle gälla honom eller henne, eftersom ‘ingen är utesluten från den glädje Herren ger’. Herren gör inte dem besvikna som tar denna risk. Så snart vi går Jesus till mötes inser vi omedelbart att han redan väntar på oss med öppna armar. Ögonblicket har kommit då vi får säga ‘Herre, jag har gått med på att vilseledas, på tusen sätt har jag undvikit din kärlek, ändå står jag här igen och vill förnya mitt förbund med dig. Jag behöver dig. Rädda mig igen, Herre, inneslut mig i din förlösande omfamning på nytt’. Det känns så fint att få komma tillbaka till honom varjegång man gått vilse! Jag vill säga det igen: Gud tröttnar aldrig på att förlåta oss. Det är vi som tröttnar och slutar söka hans barmhärtighet.”
Mycket av denna positiva tolkning av kristendomen finns ju i det fördolda utan att göra så mycket väsen av sig, t.ex. i amerikanska ordenssystrars outtröttliga sociala arbete. Det finns många många exempel från hela världen som alla som kommit i kontakt med detta vet. Det är också den värdegrund som uttrycks i Katolsk sociallära.
Situationen i USA har sin motsvarighet också i Europa och på andra håll i världen. Det finns likheter mellan evangelikaler som vill återupprätta USA som en kristen nation, Rysk-ortodoxa kyrkan som ser Putin som förebild och vill upprätta en symfoni mellan kyrka och stat, och polska eller svenska nationalister som vill åberopa kristendomen som grund för sitt engagemang samtidigt som man står för ett djupt exkluderande förhållningssätt.
Den nya kristenheten som föds fram bygger inte på urvattnad liberalteologi och sekularism, tvärtom handlar det om ett återvändande till källorna där socialt engagemang och bekännelse, bön och att motta kraft genom den helige Ande går hand i hand. Det handlar också om en kristenhet som inte längre accepterar en delad kyrka där kristna lever sida som om man inte angick varandra utan strävar efter ett återställande av gemenskapen i Jesus Kristus som är grunden för vår tro. Ett återställande av enheten är nödvändigt för Kyrkans trovärdighet. Utan enhet ingen kraft.
För den nya kristenhet som måste födas fram handlar det också om att skilja på bra och dålig sekularism. All sekularism är inte av ondo, utan är av godo också för kyrkans utveckling. När jag i en sekulär tidning som DN får läsa en artikel där de evangeliska dygderna framhävs, då är det exempel på god sekularism. Jag citerar från Ekdals artikel som jag nämnde i början:
” ‘Ödmjukhet’ är ett ord man sällan hör numera. Det är på väg att möta samma öde som ‘anspråkslöshet’, ‘förtröstan’ och ‘frid’. Inte så att unga människor tycker att det är något fel på innehållet – de förstår bara inte vad det betyder.
Den kämpande moralisten Karl Ove Knausgård har beskrivit vikten av ödmjukhet i vardagslivet med sedvanlig uppriktighet: ‘Jag har inget emot ointressanta människor, de kan ha andra viktiga egenskaper som värme, omtänksamhet, vänlighet, sinne för humor och förmåga att få ett samtal att flyta på, att sprida trygghet omkring sig, att få en familj att fungera…’
Dödssyndernas genomgående tema är ju att de sätter jaget i första rummet: min njutning, mina pengar, min rätt att slappa, gapa, ta för mig, brösta upp mig… När alla sätter sig själva i främsta rummet blir det kaos, inte bara socialt utan också mentalt. Det är helt enkelt saligare att giva än att taga. Se vad som händer med hårt arbetande människor som plötsligt vinner mångmiljonbelopp på lotterier – det är snarare regel än undantag att de drabbas av giftig avund och råkar i olycka när allting plötsligt ska kretsa kring detta moderna budord:
NJUT!
En odiskutabel paradox är ju att psykisk ohälsa och frustration ökar trots att den materiella tryggheten aldrig varit större. Till en del handlar det kanske om frihetens pris, med större teoretiska valmöjligheter men ökad press i praktiken. För 35 år sedan födde den amerikanska högern en presidentkandidat som Ronald Reagan. Oavsett politiska preferenser kan man notera att han prickade in åtminstone de sex första av antikens sju dygder: ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, måttfullhet, tålamod, flit. Poängen med Donald Trump är att han spottar på samtliga, och att han har allas vår hjälp.”
Bengts Blogg 
Hej Bengt,
lite kritik angående Shea Watts. Jag vet inte om du följer amerikansk politik, men bland de fem republikanska presidentkandidater som tävlat de sista veckorna fanns en afroamerikan ( Ben Carson) och två kandidater av latinamerikanskt ursprung (Marco Rubio och Ted Cruz). Oerhört märkligt och fult av Watts att sätta hat mot minoriteter i samband med GOP mot denna bakgrund….Ben Carson ledde dessutom över Donald Trump i opinionsmätningarna under en period i höstas. Att alla republikaner är starkt kritiska till Obama är ju faktiskt normalt (man kan ju notera vad vänsterliberaler tyckte om George W. Bush – där kan vi snacka om hat). Och med ”oppressing women´s rights” vet vi alla vad som menas…
Vidare är påståendet att evangelikala i USA skulle förespråka någon sorts ”kristen hegemoni” helt bisarrt. Om det är något som dessa väljargrupper värnar om så är det den amerikanska konstitutionen (förekommer i vartenda politiskt tal), vilken ju är världshistoriens kanske främsta uttryck för religionsfrihet och jämlikhet mellan människor oavsett religion och etnicitet.
Jag tycker det är synd att du så okritiskt kolporterar en så extrem (och intolerant) skribent som Watts. Kanske du kan låta kristna republikaner själva komma till tals på din blogg? Både Ted Cruz och Marco Rubio har t.ex. fantastiskt medryckande familjeberättelser som handlar mycket om just fattigdom och migration, vilket verkar ha präglat deras politiska tänkande djupt och återspeglas i deras retorik och politik.
För Donald Trumps väljare bör man slutligen, enligt min mening, ha ytterst stor respekt, även om man inte gillar Trump (där tror jag Påven skulle hålla med.). Han appellerar väldigt stark till just den arbetarklass som haft det tufft i Obamas Amerika (med big government och omfattande regleringar, Obamacare osv.). Han har dessutom ett växande stöd bland minoritetsgrupper, främst bland legala migranter (ofta på samhällets ekonomiska botten), som faktiskt ser illegal invandring som ett stort problem.
Tack för en bra blogg.
Mvh
Åke
Hej Åke, tack för respons. Nu känner jag inte Shea och har inget intresse att promota honom, men innehållet i refererad text tycker jag var tänkvärt och riktigt och i linje med vad påvens programförklaring sista åren. Shea drar ju inte alla presidentkandidater och alla evangelikala över en kam, men han säger att det finns OCKSÅ dessa (som är hatfulla mot främlingar) samtidigt som de kallar sig kristna. Det är det fenomenet som är föremålet för min kommentar.
Naja, det är ju hårresande när han skriver följande: ”When American Christianity became about discriminating against minorities, hurting instead of helping the poor, oppressing women’s rights, keeping out immigrants and strangers instead of welcoming them, hate-spewing towards other religions, all the while accumulating wealth and power, it is time to let go”.
Det är en skribent som försöker göra ned en religiös grupp (evangelikala) genom osanna påståenden och lösa associationer. Den insinuerade kopplingen mellan kristendom och främlingsfientlighet är en vänsterstrategi som kommer att drabba oss katoliker också förr eller senare, så länge vi inte bekänner oss till en vänsterliberal världsbild, enligt vilken t.ex. mörkhyade inte är vanliga, med oss jämbördiga människor utan förtryckta offer (läs t.ex. om hatet som slog emot den evangelikale afroamerikanen Ben Carson från vänsterhåll så snart han började kritisera Obama: http://www.americanthinker.com/articles/2015/10/the_lefts_ugly_hatred_of_ben_carson.html )
Men jag fattar vad du menar, och håller med om din grundtanke. Påven säger alltid bra saker.
Mvh
Åke
Tack för den länken, Bengt. Jo. Det råder väl inget tvivel om att stora delar av protestantisk väckelsekristendom blivit väldigt fixerad vid den egna personens frälsning. I och för sig torde detta även gälla delar av Katolska kyrkan – det är inte svart och vitt här.
Rebella, jag förstår inte vad du menar. Frälsning är huvudtema för all kristendom, vare sig med katolska eller protestantiska förtecken. Frälsningen har både en personlig och kollektiv dimension.
Ta den personliga resp. kollektiva dimensionen av frälsningen, och fundera på vilket Cruz och Trump fokuserar på. Så kanske det klarnar.
Det ena på bekostnad av det andra, alltså.
OK tack för förtydligande
Tänkvärt inlägg men tyvärr kan du inte låta bli att komma med pekpinnar mot några som kanske inte förtjänar det. Man får intrycket av ditt inlägg att alla republikanska presidentkandidater skulle vara som Donald Trump, vilket inte stämmer. Sen nämner du, bland alla världens länder, just ”polska nationalister”, som om det skulle vara ett särskilt stort problem just där, och då accepterar du den djupt vinklade bild som liberala vänstermedia har. Man hade ju kunnat hoppas att svenska katoliker, som är vana över hur vinklat media skriver om katolska kyrkan, skulle vara mera ifrågasättande. Jag har skrivit om den polska regeringen tidigare och orkar inte göra det igen, men den polska regeringen är i alla fall inkluderande på så sätt att de vill inkludera de fattiga och fattigare delar av Polen. Det är sorgligt när svenska katoliker inte är intresserade av att bilda sig en mer nyanserad uppfattning av Europas kanske mest katolska land efter Malta.
Över till USA. Problemet där är Donald Trump och han är verkligen inte känd som en särskilt kristen person. Det visar sig också att det är just i de mera konservativa delarna av USA, t ex Texas, som han förlorar i det republikanska primärvalet. Där röstar man istället på Ted Cruz, som man kan tycka vad man vill om men som i alla fall har ett bättre uppförande än Trump. Trump är mera populär i de mer liberala delstaterna.
Mitt tips är att du läser på om John Kasich, en av de fyra republikanska presidentkandidater som är kvar. Han är raka motsatsen till Trump och skulle kunna bli en bra president!
Bolek! Tack för kommentar och välbehövlig nyansering.
Du har helt rätt.Det var inte min mening att dra alla över en kam, snarare att fokusera på en trend som kan spåras hos några, och framförallt i retoriken hos delar av de ivriga hejarklackarna. Måttfullhet och nyansering belönas tyvärr idag inte av väljarna.
Skall jag välja mellan Trump och någon av de mest konservativa republikanska kandidaterna med evangelikal bakgrund blir valet inte lätt. Trumps retorik är som den är, men han är realpolitiker och i skarpt läge är han anpassningsbar och med goda rådgivare kanske det ändå inte behöver bli så illa. Någon mur mot Mexiko tror jag knappast det blir, men kanske bättre kontroll på den illegala invandringen. Mest rädd är jag för vad han genom sin impulsivitet kan ställa till med i utrikespolitiken.
Polen nämnde jag för att det är en stat som ligger nära oss. Jag är mycket medveten om det komplicerade läget där, bl.a. har jag tagit del av Zarembas artikel i DN nyligen. Men nog har polska folket köpt grisen i säcken när PiS nu kommit till makten.
Jag tror att vad vi är för sorts människor ibland säger mer om oss än exakt vilka åsikter vi har. Personlig moral kan säga en hel del om hur man kommer att bli som president. I texten du citerar står det att Trump spottar på dygderna. Därför föredrar jag de republikanska kandidater som oftare är dygdiga.
Du har för övrigt tidigare kritiserat Jeb Bush för han åsikter om klimatet, men på andra punkter var Bush faktiskt ett bra katolskt val. Bush har en mexikansk fru och har förståelse för invandrarnas situtation. Tråkigt att han nu är ute ur leken.
PiS är ett ämne som inte ens normalt duktiga journalister klarar av att hantera. Zarembas artikel är ensidig och vinklad och det finns mycket där som kan kritiseras. Personligen är jag tveksam till en del av PiS ståndpunkter, men jag håller inte med om att de skulle vara en ”mörk” kraft och jag anser att de är bättre än den förra regeringen.
Det är hemskt hur ofta åsikter som PiS överhuvudtaget inte har, t ex att ”polska liberaler” skulle vara inblandade i Smolensk-katastrofen, framställs som just deras åsikter. I själva verket är det karikatyrer av deras åsikter. PiS:s politiska motståndare har så klart ett intresse av att framställa PiS på det sättet för omvärlden, men vart har västvärldens källkritik tagit vägen?
Men det faktum att ”polska liberaler” knappast har varit inblandade i Smolensk förändrar inte att det finns en hel del oklarheter med katastrofen och att den ryska utredningen inte är att lita på. Det finns vetenskapsmän som menar att den ryska förklaringen strider mot fysikens lagar och att planet förmodligen redan innan landningen exploderade i luften. Jürgen Roth är en respekterad tysk undersökande journalist (socialdemokrat) som tidigare har skrivit om den ryska mafian. Han har nu också skrivit en bok om Smolensk där han tar upp dessa frågetecken.
http://www.amazon.com/Verschlussakte-Smolensk-Putins-Ukraine-German-ebook/dp/B00PLXQ5F0/ref=asap_bc?ie=UTF8
PiS hade rätt om att Lech Walesa tidigare har samarbetat med den kommunistiska säkerhetstjänsten. Västmedia framställde detta som en av deras konspirationsteorier, men numera stårt det klart bortom allt rimligt tvivel att de hade rätt.
Man måste förstå att det finns en hel del intellektuella i Polen som är positivt inställda till PiS, men dessa får sällan komma till tals i västmedia. Sajten Politico har i alla fall valt att, bland en massa kritiska röster, även ta med tre röster som är positiva till PiS, bland annat dottern till den store polske filosofen Leszek Kolakowski. Man önskar ju att en mera allsidig bild vore normen istället för undantaget.
http://www.politico.eu/article/poland-democracy-failing-pis-law-and-justice-media-rule-of-law/
Kort sagt så finns det en avgrundsdjup skillnad mellan hur PiS är i verkligheten och hur de framställs av västmedia. Västmedia kopierar ofta vad liberala media i Polen skriver utan att bry sig om att utöva någon som helst källkritik.
Tack Bolek för att du ger ytterligare perspektiv åt detta. Ja, man måste vara skeptisk till nyhetsrapporteringen som många gånger är vinklad.
På den republikanska sidan var Jeb Bush var en av de kandidater jag hade hoppats på.
Bengt
Intresseklubben antecknar vem du tillskriver ger ”ytterligare perspektiv” och vem du tillskriver ”vinklar” …….
Bolek som dömer ut ”Zarembas artikel som ensidig och vinklad ” tackar du för ”ytterligare perspektiv”……..
// Irène
Irène!
Här lyssnas åt alla håll. Är det så att det är de politiska motståndarnas bild av PiS vi får oss serverade via nyhetsmedia, att partiet karikeras och t.o.m. tillskrivs åsikter som det inte har, så är det av intresse att sådant får komma fram och ventileras.
Jag menar inte att Zarembas artikel är helt och hållet ensidig och vinklad, det finns en hel del som är bra i den artikeln (inte minst får man en bra bild av att det polska folket är splittrat), men delar av artikeln tycker jag är just ensidig, vilket förmodligen beror på att Zaremba trots ett visst försök till objektivitet ändå identifierar sig mer med den ena sidan i den polska konfilkten och huvudsakligen tar del av deras information. Tack Bengt för att du lyssnar på alla!