Hjärtan och njurar utrannsakas på KI

Publicerat den 20 februari, 2016 av Bengt Malmgren

Macchiarini-affären fortsätter att skaka om KI och hela forsknings-Sverige. Att det finns notoriska sol-och-vårare och bedragare som inte skyr lögn och fusk för att uppnå sina syften och att det kan hända även den bäste att bli förförd är en sak. Det följer ett väl känt mönster och är inte särskilt uppskakande.

Det intressanta är vilka blottor och missförhållanden som kommer i dagen vid en institution då en sådan person blivit avslöjad och gjort sitt. I det perspektivet kan man ju säga att Macchiarini-affären varit nyttig för att sätta fingret på ömma punkter och blottlägga ett förbättringsutrymme.

Anders Hamsten har allmänt blivit berömd för sitt öppna erkännande av att han gjort en felbedömning och tagit konsekvensen av det (se t.ex. Dagen: Lögner bygger livets fängelse).

De flesta bedömare är dock eniga om att problematiken är djupare och handlar inte bara om en enda persons felsteg. På DN debatt 18/2 fanns två stora debattartiklar. I den ena beskriver tre forskare, Arvid Carlsson, prof Elias Eriksson och prof Kristoffer Hellstrand sin syn på strukturella faktorer de menar lett fram till att allt detta kunde passera så långt utan att någon slog till bromsen.

För varningstecken fanns ju. Redan våren 2015 hade författaren till den andra artikeln, Bengt Gerdin blivit klar med sin enmansutredning där det slogs fast att forskningsfusk begåtts. Men han blev inte lyssnad till, och jag förstår hans frustration över att hans gedigna arbete bara begravdes. Jag unnar honom gärna ett uns av den skadeglädje som jag antar det är oundvikligt att känna när nu skandalen briserat.

Vi är i fastetiden, den rätta tiden för rannsakan av våra motiv, botgöring och bättring. Synd är en sak vi alla kan hamna i, men som kristna vet vi att det gäller att resa sig, göra bot, omvända oss och föresätta oss att bli bättre människor och ta emot förlåtelse så snart vi identifierat synden. Om vi inte gör det förlorar vi till slut förmågan att skilja på gott och ont, och vi blir korrumperade. Påve Franciskus har i intervjuboken The Name of God is Mercy gett sin syn på skillnaden mellan synd och korruption. Synd är en handlig som vi kan ångra och omvända oss från, men korruption är ett tillstånd:

”Corruption is not an act but a condition, a personal and social state we become accustomed to living in. The corrupt man is so closed off and contented in the complacency of his self-sufficiency that he does not allow himself to be called into question by anything or anyone. The self-confidence he has built up is based on a fraudulent behavior: he spends his life taking opportunistic shortcuts at the cost of his own and others’ dignity.”

Om vi själva är korrupta bidrar vi till en korrupt kultur i det sammanhang vi verkar. Vi behöver justa samhällsinstitutioner och privata företag som byggs upp av personer som bidrar till ärlighet och transparens och ett gott icke-korrupt klimat. Den som lever rent och utifrån goda föresatser producerar goda frukter som märks i det offentliga livet. Cynikern förutsätter att vi alltid har onda och korrupta motiv och misstror säkert Anders Hamstens kovändning som en omvändelse under galgen. Jag sällar mig hellre till den skara människor som tror andra om gott till dess motsatsen är bevisad. Som de tre författarna till DN-artikeln skriver:

”Hade KI:s rektor insett de ohyggliga konsekvenserna av Macchiarinis framfart får man förutsätta att inte ens äventyrandet av ett årligt anslag om 30 miljoner hade fått honom att avfärda anklagelserna och förhala utredandet. Men den pågående SFO-utvärderingen bidrog säkert till att man i det längsta klamrade sig fast vid hoppet att kritiken var obefogad.”

Vad som sker i gråzonen mellan att ana men inget göra för att man inte vill veta sanningen och att slå till bromsen och gå till botten med en sak hör hemma i personlig självrannsakan och i biktbåset och inte hos gatans parlament. Ingen förebrår Anders Hamsten för att han inte slog till bromsen tidigare, därför att vi anar att vi alla har våra dolda svagheter och vet inte hur vi själva skulle ha agerat i en liknande situation. Den som är utan synd får kasta första stenen!

självrannsakan

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Hamstens avgång och motivering för den det bästa och mest konstruktiva hittills i Macchiarini-affären

Publicerat den 13 februari, 2016 av Bengt Malmgren

 

Idag skriver Anders Hamsten, KI´s rektor på DN debatt att han ställer sin plats till förfogande med omedelbar verkan. Motivet är att han inser att han gjorde en radikal felbedömning då han tidigare avfärdade anklagelserna om forskningsfusk, att han borde tagit varningssignalerna mera på allvar och att då läget nu är som det är att så många kräver hans avgång, så blir svårt för honom att med trovärdighet och kraft verka som rektor för KI.

Om de tidigare turerna i denna härva lett till att jag känt mig alltmer missmodig och tyngd över oförmågan hos samhället och institutioner med makt att rensa upp och korrigera sig när misstag begåtts, så känns Hamstens artikel i dagens DN som ett ljus i mörkret och tänder hopp om att historien ändå kan få ett lyckligt slut.

Att det finns personer som använder hela sin potential av charm och manipulativ förmåga till bedra omgivningen och få den att dansa efter ens egen pipa är ett välkänt fenomen. Vi kan alla gå på sådant och dras in i liknande härvor. Det är inte det mest allvarliga i denna affär. Det allvarliga är när det finns en kultur där det saknas kontrollmekanismer och man istället försöker sopa det skedda under mattan och försköna verkligheten. Det är rakryggat av Hamsten att erkänna sina misstag. Det var också modigt och starkt av NBC-journalisten Benita Alexander som blivit sol-och-vårad av Macchiarini att berätta öppet om det.

alexmacc

Att det kan finnas en sådan problematisk kultur på KI har antytts av flera, som Torbjörn Tännsjö som menar att ansvaret för Nobelpriset har bländat institutet och urholkat en sund akademisk kultur eller Hanne Kjöller.

Hamstens beslut att avgå är det enda riktiga, även om han fortfarande har styrelsens förtroende. Även han sätter i sin artikel också fokus på att det kan finnas djupare problem i det som hänt än enskilda personers misstag. Han säger att Macchiarini kanske aldrig borde ha blivit anställd (vilket skedde innan han tillträtt som rektor) och att det kan ligga något i kritiken om en kultur av självtillräcklighet, osund elitism och prestigetänkande vid institutet. ”Det kan vara sant, jag vet inte”, skriver Hamsten, men jag tror nog det är en underdrift och att han anar att det finns sådant och är tillfredsställd med att det nu blir utrett genom oberoende utredningar.

Ponera att denna affär aldrig kommit i dagen genom Bosse Linquists dokumentärserie och Hamsten ändå börjat ta de tidiga larmrapporterna på större allvar och tagit större krafttag. Jag tror att han då skulle han då fått många emot sig på KI och det skulle uppstått uppslitande konflikter. Kom ihåg att det från början var på rekommendation av ett stort antal forskare och läkare som Macchiarini anställdes.

Slutligen: KI är fortfarande en bra institution att vara stolt över. Hamsten skriver:

”På KI och Karolinska universitetssjukhuset arbetar tiotusentals utomordentligt duktiga och engagerade medarbetare som inte haft något att göra med denna olyckliga historia. Alla dessa lojala och engagerade medarbetare förtjänar tacksamhet, stöd och uppmuntran.”

Detta arbete fortgår, och om samtidigt utredningen av Macchiarini-härvan kan ske på ett tillfredsställande och öppet sätt utan låsningar i personlig prestige, så hoppas jag att det skadade förtroendet kan rehabiliteras och KI även i fortsättningen får vara en institution vi i Sverige kan vara stolta över.

————-

Skillnaden mellan vetenskap och pseudovetenskap:

vetenskappseudo

Publicerat i Samhälle, vetenskap | Märkt , , , | 1 kommentar

Why Did Patriarch Kirill of Moscow Agree to Meet with Pope Francis?

Publicerat den 8 februari, 2016 av Bengt Malmgren

Jag rebloggar denna analys som ger en intressant inblick i Rysk-ortodox maktpolitik i relation till Putin och Ukraina och Syrien liksom kyrkopolitiskt i relation till Konstantinopel-patriarkatet.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized, Vatikanen | Märkt , | 28 kommentarer

Dödshjälp ett sluttande plan

Publicerat den 7 februari, 2016 av Bengt Malmgren

Profilbild för kristenopinionKRISTEN OPINION

Sverige och Europa förändras just nu i grunden. Nyhetsflödet domineras av ständiga rapporter om enorma ekonomiska och kulturella utmaningar. Att debatten om aktiv dödshjälp blossat upp just nu är därför inte förvånande. Det är däremot djupt oroande.

När resurserna är ändliga och sinande måste jakten på prioriteringar inledas, det är ofrånkomligt. Grupp ställs mot grupp. Behov värderas mot behov. Sådan är den tillämpade politikens natur. Lika ofrånkomligt är att de som protesterar minst drabbas hårdast.

Inga är så tysta och svaga som äldre och sjuka. De som har lärt sig att snällt vänta på sin tur, de som inte vill ligga samhället till lags eller de som helt enkelt är för sjuka, för svaga och för upptagna med att försöka överleva för att vara till besvär kan inte hävda sin rätt när de ställs mot andra grupper.

Måhända är det en ren tillfällighet, men samtidigt som landets äldre prioriteras allt…

Visa originalinlägg 781 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Zika

Publicerat den 6 februari, 2016 av Bengt Malmgren

zikamygganZikafeber är en virussjukdom som sprids av myggor och är i de flesta fall ofarlig. Om den inte passerar obemärkt kan den ge symtom i form av mild feber några dagar, hudutslag, ögoninflammation och muskelsmärtor.

Zikaviruset är besläktat med det virus som orsakar denguefeber och isolerades första gången 1947 från rhesusapa i Uganda och påträffades hos människa första gången i Nigeria 1954. 2007 var en större epidemi på ön Yap i Mikronesien och nu har det spridit sig till Sydamerika och Mellanamerika. Spridningen kräver en viss slags mygga, aedes aegypti, som inte finns i alla länder.

Som allvarlig men sällsynt komplikation har rapporterats nervsjukdomen Guillan-Barres syndrom (GBS) som misstänks ha samband med infektion av viruset. Och nu i samband med ett utbrottet i Brasilien har rapporterats ökad förekomst av barn som föds med för liten hjärna (mikrocefali) som tros ha samband med att den gravida modern har smittats av viruset.

Bakgrundsfrekvensen av mikrocefali i Brasilien har bedömts vara 0,05 promille (5 barn per 100.000 födslar som föds med för liten hjärna). I samband med zika-epidemin har frekvensen gått upp till 2 promille (200 per 100.000 födslar), en ökning där den sannolika hypotesen är att det hänger samman med viruset, forskning pågår för att fastställa detta.

Just risken för fosterskador har gjort att man gått ut med rekommendationer att kvinnor inte skall bli gravida, vilket aktualiserar tillgången till preventivmedel och abort, något som ställs då på sin spets i Latinamerika eftersom regionen är hemvist för 40% världens katoliker.

Angående abort har Katolska biskoparna i Brasilien påpekat att abort inte bör vara det första man tänker på, det primära är att förebygga grundorsaken, att utrota myggorna, att använda använda myggmedel, myggnät och tät klädsel vilket minskar risken för myggbett och smitta. Förebyggande vaccin finns ännu inte, men kommer säkert att kunna tas fram.

Mikrocefali kan vara av varierande allvarlighetsgrad och en del av dessa barn kan leva ett normalt liv. Att förespråka abort till följd av en hypotetisk risk att barnet skall vara skadat är vanskligt på samma sätt som vid fosterdiagnostik för t.ex. Downs syndrom och efterföljande abort. Vi vill inte ha ett samhälle där bara de perfekt normala har rätt att leva.

När det gäller preventivmedel är Katolska kyrkans principiella lära väl känd, men i praktiken, precis som när det gällde HIV/AIDS-epidemin, så blottas svagheter i denna då principiell lära, levd praxis och verklighetens behov konfronteras med varandra. Katoliken och teologen Tina Beattie tar upp detta i en artikel.

Hennes första punkt är att majoriteten av världens katoliker dels ideologiskt inte är ense med Kyrkans lära om absolut preventivmedelsförbud och dels inte lever i enlighet med det. Detta faktum uppmärksammades också i samband med förra årets familjesynod, påven väntas i mars i år komma med ett lärodokument där synodens slutsatser bearbetats.

För det andra krävs en varsamhet från den Kyrkliga hierarkins sida då frågorna i levande livet är mer komplexa än att stanna vid en strid om principer och rättigheter. Jag citerar Tina Beattie:

The Catholic tradition has always allowed for some flexibility in the interpretation of church teaching in particular circumstances – a practice known as casuistry. When the denial of contraception exposes adults or the children they conceive to life-threatening illnesses and disabilities – and when the criminalisation of abortion condemns women to carry unwanted pregnancies to term or risk their lives through illegal abortions – we need to navigate a path of careful ethical reasoning through contested areas of human vulnerability, rights and responsibilities. The issues are more complicated than simply competing claims to rights.

För det tredje tar prof Beattie upp genus-aspekten och fattigdomsaspekten: De som drabbas värst är alltid de fattiga och speciellt kvinnorna. Fattiga kvinnor i katolska länder vill ofta göra sitt bästa i att vara underdåniga kyrkans krav, men samtidigt är de maktlösa och förtryckta och kan inte praktisera de metoder Kyrkan godkänner. T.ex. Naturlig familjeplanering (NFP) som i idealfallet är en utmärkt metod för mannen och kvinnan att ansvarsfullt leva ut sin sexualitet och samtidigt planera familjens storlek, men ojämlika förhållanden och en matchokultur där allt sker på mäns villkor som inte är lika intresserade av detta ställer kvinnorna som får ta hela konsekvensen av detta i mycket svåra situationer. Jag citerar Beattie igen:

”However, the best way to avoid increased abortions owing to Zika is to ensure that women have free access to reliable contraception. To preach abstinence or the church’s approved method of natural family planning presumes that a woman has considerable control over whether and when to have sex – and, in the machismo cultures of Latin America, that is a counsel of perfection tantamount to a form of cruelty. In such cultures, wives are often expected to submit to their husband’s sexual demands – and women living in situations of violence, overcrowding and poverty face a high risk of sexual assault and rape. Women should have the right to protect themselves from unwanted pregnancy in all such situations, but particularly when the consequences could be so catastrophic.

So far, however, all the advice about avoiding pregnancy has been targeted at women. The real challenge is to make men aware of their responsibilities, and here the Latin American Church could be much more proactive. If the Catholic hierarchy really wants to encourage more responsible and life-affirming attitudes to pregnancy and parenthood, then it needs to do far less to regulate women’s lives and far more to educate men.”

Texten fortsätter med att Tina Beattie ställer följande fråga som borde vara angeläget för alla, hierarki som lekmän, män som kvinnor att reflektera över och diskutera utan att behöva hamna i försvarsposition för eller emot:

But can an all-male hierarchy, which refuses to share its power and sacramental priesthood with women, offer a model capable of challenging machismo and fostering more egalitarian and mutually respectful relationships between men and women? I am not convinced.

These are questions that go beyond the Zika crisis, to touch on the most profound issues facing the Catholic hierarchy. The Catholic Church is a major provider of health care and education to the world’s poorest people, yet its leaders should not be surprised that they are held to account by the media at times like this. They need to offer a credible response, if they are not to suffer further damage to their already diminished credibility with regard to sexuality, reproduction and the dignity and rights of women.”

 

Publicerat i Katolska kyrkan, Samhälle | Märkt , , , , , , , | 3 kommentarer

Okristligt hyckleri svika Mellanösterns kristna

Publicerat den 31 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Profilbild för kristenopinionKRISTEN OPINION

Hyckleri, rädsla och ovilja att stå upp för andra kristna är förmodligen de egenskaper som rimmar allra sämst med den kristna tron. Men frågan är ändå, om inte hyckleriet de senaste dagarna nått hittills okända höjder.

Det är bara några dagar sedan Förintelsens minnesdag, en minnesdag som i all sin ofattbara tragik är viktigare än någonsin att uppmärksamma. Även om såväl världsliga som kyrkliga ledare har stämt in i det obligatoriska ”aldrig mer!”, så är det ett faktum att det pågår ett folkmord just nu. Ett folkmord vars djävulska sadism och omänskliga ondska för tankarna till det totala mörker som rådde i Europa för 70 år sedan – men idag är det inte Europas judar som ska utrotas, utan Mellanösterns kristna. De judiska minoriteterna som fanns i muslimska länder har förföljts där och fördrivits därifrån för länge sedan.

Den tredje februari kommer Europaparlamentet att rösta om den pågående slakten ska…

Visa originalinlägg 513 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Handlingskraft eller bara moralisk kosmetika? – Politik är både att vilja och det möjligas konst

Publicerat den 28 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Joel Halldorf skriver en mycket viktig krönika i Dagen idag som handlar om vår civilisations moraliska kris. Han sätter ord på den magkänsla jag haft länge. Det är svårt att stå ut med att leva i ett tryggt välfärdsland och samtidigt veta att folkmord pågår i Irak och Syrien, behoven är enorma i flyktinglägren i Mellanöstern och UNHCR har inte ekonomisk täckning ens för de mest basala behoven samtidigt som folk fortsätter att drunkna i Medelhavet eller lämnas åt sitt öde på Greklands kust eller på flykt i ett Europa som blundar för det som sker utanför dess gränser och kapitalt misslyckats med ett värdigt flyktingmottagande för dem som lyckats ta sig in.

In på bara huden känner nog många med mig av Europas moraliska kollaps. Hur skall vi överleva detta? Dessa underlåtelsesynder skadar oss värre än när vi drabbas av yttre katastrofer. Vi överlever tsunamis, stora fartygsolyckor, börskrascher. Men att medvetet titta bort och inte hjälpa människor i nöd utan hellre låta dem gå under i krig och stänga våra gränser skadar våra själar. Hur överlever vi moraliskt detta? Och hur kommer framtiden att döma oss. Kommer man att se på al Assads terror mot sitt eget folk och IS folkmord i Mellanöstern som ett nytt Holocust? Och Europa såg på och gjorde ingenting. 

Joel Halldorf skriver:

”Tron på människan är central i vår kultur, så viktig att inte ens två världskrig förmått rucka på den. Våra institutioner vilar på denna föreställning. Demokratin bygger på tilltron till individens omdöme… Europas höga trosbekännelse har egentligen inte prövats sedan det senaste världskriget. Inte förrän nu, då en annan del av världen står i brand. Och vi har inte förmått att svara upp mot krisen. Vi har inte hjälpt flyktingar i säkerhet, och nu stänger vi dessutom gränserna.”

Joel visar hur ironin ibland blir övertydlig:

”När jag växte upp sjöng vi ‘We are the world’ och andra sånger om solidaritet, människovärde och global gemenskap. Samtidigt kastade nazismens koncentrationsläger sina mörka skuggor över oss. Man uppmanades att följa sitt hjärta – men vad fanns egentligen där? …Men bekännelserna lever vidare. När skolbarnen i julas sjöng ‘Tänd ett ljus’ – om den här planeten, jordens barn och att vi alla bor under samma himmel – kunde man nästan ta på ironin. För i dag varken välkomnar vi människor hit eller hjälper dem på plats. Vi var helt enkelt inte beredda att betala solidaritetens pris. Sångerna visade sig vara tomma ord.”

Tro nu inte att detta betyder att jag inte har förståelse för att det kan behövas tuffa beslut och att det faktiskt finns en gräns för hur många flyktingar ett land kan ta emot utan att allvarligt rubba stabiliteten och kapaciteten att integrera. Jag är inte indignerad över regeringens åtgärder som också stöds av tre av de fyra borgerliga partierna och förståss av SD. Det handlar inte bara om vad som är fysiskt möjligt (Reinfeldt hade ju flugit över Sverige och sett att det fanns gott om utrymme), utan också om vad som är politiskt möjligt utan att förlora folkmassornas förtroende och ge grogrund åt missnöjesströmningar som fångas upp av populistiska partier.

Nej, jag är mera indignerad över dem som vill framstå som moraliskt oförvitliga men som inte har den politiska kraften eller förmågan att samla landet till konstruktiva lösningar. Reinfeldts öppna era hjärtan-tal visade sig inte hålla för ett test i verkliga livet. Nu har nästan alla partier tvingats göra en helomvändning och säger samma saker som tidigare var tabubelagt att säga. Och jag har inget förtroende för att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som nu står nära varandra i flykting-frågan (vilken regeringskoalition!) skulle klara av att genomföra sin politik i praktiken om de kom till makten.

Kontrasten mellan dessa två ytterligheter illustrerades tydligt i en debatt i Aktuellt i förrgår mellan Miljöpartiets Maria Ferm och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Maria Ferm, hennes moraliska oförvitlighet lika proper och ren som hennes yttre fick representera idealismen, medan Jimmie Åkesson, lite mera tilltufsad och burdus som en som fått göra grovjobbet och ta tag i det som andra anser sig för fina för, fick representera realismen och därmed dra på sig kritiken att stå för den dåliga moralen.

Men varken i politiken eller i det personliga livet är det bara vitt eller svart. God moral innefattar både goda värderingar och mod att stå för realistiska lösningar. Annars blir den högstämda retoriken bara moraliskt smink. Därför gjorde Maria Ferm inte ett riktigt trovärdigt intryck i debatten. Miljöpartiet vill både ha kakan och äta upp den genom att samtidigt vara med om att regera utan att vilja stå för de tuffa besluten. I regeringsställning har de låtit (s) ta de svåra besluten och berömt sig själva av att bromsa och att det är tack vare dem som de ”onda” besluten blev något mindre onda.

Sverige och Europa behöver idag stora statsmän och kvinnor som kan stå för goda värderingar och ha mod att föra en realistisk politik och kunna få riksdagsmajoriteten och folkmassorna med sig i detta. Det värsta en statsman kan göra är att skylla ifrån sig att det beror på de andra att han inte lyckas – verkligheten (som också innefattar ”de andra”) är svårhanterlig, men det är den man arbetar med att hantera. I svåra tider straffas lätt de som tar ansvar och populisterna tar poäng. Vi medborgare har också ett ansvar att stödja och lyfta fram våra politiker. Angela Merkel tillhör dem jag beundrar, och jag hoppas hon har kraft och ork att stå på sig ett tag till. Stefan Löfven tror jag också har en potential som skulle kunna komma mer till uttryck. Han behöver kliva fram mer. Hans medverkan på Förintelsens minnesdag i Malmös synagoga och hans starka uttalande där var bra och ett uttryck för moraliskt ledarskap.

lofvensynagoga

Löfven talade i Malmös synagoga. Foto: Emil Langvad/TT

Att Kristdemokraterna i Sverige går sådan kräftgång både förvånar mig och gör mig bedrövad. De stolta ideal från pionjärtiden under efterkrigsåren då grunden lades till dagens Europa med statsmän som Konrad Adenauer, Jaques Delors, Robert Schuman och Alcide de Gasperi förpliktigar. Vi behöver nya djärva ledare med samma visionära kraft i dagens unga generation som likt dessa är förankrade i Europas andliga arv och som försvarar den människosyn vi fortfarande vill vara stolta över, och som har mod att gå emot egenintresset och stå även för obekväma beslut.

Påve Franciskus är förståss också en ljuspunkt i mörkret.

självrannsakan

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 15 kommentarer

Påven till Lund. Lutherjubileet bortre parentesen på 500 års schism?

Publicerat den 26 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Det är glädjande att påve Franciskus prioriterar ekumeniken så högt att han väljer att personligen närvara på mötet i Lund 31 oktober med Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan där man uppmärksammar 500-årsminnet av Reformationen. Ekumeniken (strävan efter återställande av enheten mellan kristna kyrkor och samfund) är mycket viktig, ja av grundläggande betydelse för evangeliets förkunnelse i dagens värld. Påvens beslut att komma till Lund understryker detta. Alla vi kristna har redan dopet gemensamt. Jag instämmer med Erik Helmerson att det också vore fint med gemensam nattvard.

Helmerson, liksom jag katolik skriver fint och insiktsfullt om Katolska kyrkan och enheten i dagens DN:

”Nog är ekumenik viktigt. Samtidigt lyckas de kristna samfunden redan i dag leva rätt fredligt sida vid sida. Gemensam nattvard vore fint – men desto viktigare vore om ekumenikbegreppets enhet kunde utsträckas till att gälla alla religioner, alla människor.”

Sant att kristna samfund lever fredligt sida vid sida idag, redan det ganska unikt med tanke på all splittring som finns i världen. men det räcker inte. Ett enda dop, en enda gemensam tro: Vi kristna angår varandra och måste bli en försonad mångfald där enheten också kan återställas på det sakramentala planet. Först när vi tar enheten på hemmaplan på allvar och upphör att konkurrera med varandra släpps evangeliets fulla potential att bidra till fred och enhet i världen fri.

Jag skrev 2013: Låt Lutherjubileet 2017 bli början till den bortre parentesen för 500 års splittring. Det kanske inte är så utopiskt som det låter. Genom det som händer idag tar den ekumeniska processen inom kristenheten ytterligare steg framåt med ökat medvetande om ekumenikens nödvändighet, och det får genomslag utåt så att det även syns utåt i offentligheten.

Nu är det inte längre frågan om olika kristna samfund som lever sida vid sida utan att angå varandra, utan en inbördes gemenskap i Kristus vilket förpliktigar oss att övervinna de klyftor och spänningar vi ärvt genom historien. Att katoliker och protestanter gemensamt kan minnas och högtidlighålla minnet av reformationen beror på att det inte är ett triumfatoriskt  firande av splittringen, utan en reflektion över vad vi har gemensamt och hur vi utifrån nuvarande punkt gemensamt går mot framtiden. Biskop Antje Jackelen har uttryckt detta väldig bra i sin artikel i Svenska Dagbladet i förra veckan (Delad kristenhet reser gemensamt mot framtiden) samt i intervjuer i media i samband med det nu tillkännagivna påvebesöket.

Det finns mycket symbolik i att påven tillkännagav detta just den 25 januari:

  • – på sista dagen i Böneveckan för kristen enhet
  • – på den dag då kyrkan firar Paulus omvändelse
  • – på årsdagen av då påven Johannes XIII tillkännagav sitt beslut att sammankalla av Andra Vatikankonciliet

Lutherska världsförbundet bildades i Lund 1947. Det är en anledning till att detta historiska möte som markerar det officiella öppnandet av 500-årsminnet av den lutherska reformationen kommer att hållas just i Lund. Från Vatikanen kommer förutom påven också kardinal Kurt Koch, prefekt för Vatikanens råd för de kristnas enhet. Lutherska världsförbundet (LVF) representeras av Martin Junge, generalsekreterare för LVF och biskop Munib Younan ordförande i LVF.

2017 är Lutherjubileum. Tolkning av bibelordet är en gemensam angelägenhetför katoliker, ortodoxa och protestanter. Skall Lutherjubileet innebära slutet på en 500-årig parentes av schism i kyrkohistorien?

2017 är Lutherjubileum. Tolkning av bibelordet är en gemensam angelägenhetför katoliker, ortodoxa och protestanter. Skall Lutherjubileet innebära slutet på en 500-årig parentes av schism i kyrkohistorien?

Läs mera:

Pope’s visit to Lund marks new phase of Catholic-Lutheran dialogue

Mera om ekumenik på min blogg:

Anglikanska kyrkan: Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till anglikanska kyrkans 10e generalsynod

Ortodoxa kyrkorna: Årets bild: Patriark Bartholomeus och påve Franciskus i symbolladdat ögonblick

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 6 kommentarer

Flummigt värre i Nacka församling

Publicerat den 23 januari, 2016 av Bengt Malmgren

En stor frestelse för kyrkan idag är att hemfalla åt GNOSTICISM säger påve Franciskus. Det innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus. Skillnaden mellan kristen trancendens och gnostisk spiritualism framstår i inkarnationens mysterium. Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt. Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den.

Jag skrev nyligen om att det finns en förkärlek hos många inom den liberala reformkatolska rörelsen i västvärldens Katolska kyrka att ta in gnosticerande nyandliga idéer som New Age. Det prästen Johanna Andersson beskriver sker i Nacka församling (Svenska kyrkan) är ett typiskt exempel på detta också. Jag återger här hennes inlägg från bloggen Kristen Opinion.

Profilbild för kristenopinionKRISTEN OPINION

I senaste numret Kyrkans tidning (21/1) berättas om Nacka församling och ett rött tält. I detta röda tält samlas kvinnor för att mötas i ”det kvinnliga”. Aha, tänker läsaren: ännu en könssegregerande praktik av det slag som numera uppstår dagligen i Europa på badhus och bussar? Och ännu ett bidrag till en essentialistisk och polariserad syn på kön?

I artikeln framgår att en av initiativtagarna till detta röda tält är kyrkopolitikern Ann Gripenlöf i Nacka församling. Gripenlöf är socialdemokrat och innehar uppdrag inom såväl partiet som Svenska kyrkan. Hennes engagemang i Svenska kyrkan startade för några år sedan när socialdemokraternas gruppledare i Nacka församling och ordförande i kyrkorådet frågade om Gripenlöf inte ville vara med och engagera sig i kyrkofullmäktige. På detta svarade Gripenlöf:

” – Jag har alltid varit intresserad av existentiella frågor men hade tidigare ingen direkt relation till Svenska kyrkan”

Gripenlöf är dock inte bara kyrkopolitiker, en inkomstkälla är…

Visa originalinlägg 343 fler ord

Publicerat i Church | Märkt , , | 4 kommentarer

Barmhärtighetens jubelår ett uttryck för Guds kairos i vår tid

Publicerat den 23 januari, 2016 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus vänder sig till hela världen och alla människor av god vilja. Han talar om fred, om vårt ansvar för miljön etc och han vill ha en god dialog inte bara med ateister utan också med människor från andra religioner.

Särskilt under Barmhärtighetens jubelår som vi just gått in i är påvens intention att Guds barmhärtighet skall kommuniceras av Kyrkan på ett sådant sätt att det bygger broar mellan folk, familjer, och sociala grupper.

I den nyss utkomna boken The name of God is Mercy talar påven om den sårade mänskligheten och att vår tid saknar aktuell konkret erfarenhet av barmhärtighet. Också vår tids relativism bidrar till detta – allt förefaller likvärdigt, allt är samma:

”Detta är också sårbarheten hos den tid vi lever i – tron att det inte finns någon möjlighet till frälsning, en hand som lyfter dig, en omfamning som räddar dig, förlåter dig, tar upp dig, omger dig med flödande passionerad kärlek; som får dig på fötter igen. Vi behöver barmhärtighet. Vi behöver fråga oss varför idag så många människor, män och kvinnor, unga och gamla, från alla samhällsklasser, går till sierskor och spåmän. Kardinal Giacomo Biffi brukade citera dessa ord från den engelske författaren G K Chesterton: ‘When Man ceases to worship God he does not worship nothing but worships everything’… Idag försöker människor finna frälsning varhelst de kan.”

Nu är den rätta tiden, Guds kairos för barmhärtigheten. Därför måste Kyrkan särskilt lägga betoningen på detta och förkunna barmhärtighet. Påven säger att Kyrkan inte skall vänta på att människor kommer och knackar på hennes dörr, hon skall gå ut på gator och torg och aktivt söka upp människorna, ta hand om dem, omfamna dem, få dem att känna sig älskade och aktivt förmedla Guds barmhärtighet.

Denna påvens aktiva dialog med andra människor, och speciellt med människor från andra religioner missförstås ofta av evangelikala kristna som ser det som eftergifter för den kristna tron, att försöka bygga en världsreligion med mänsklig kraft eller synkretstisk sammanblandning av kristendom med andra religioner. Ingenting kunde vara mera fel. Påven är fullständigt klar över vilken grund han står på, Jesus Kristus, samtidigt som han just utifrån denna grund förkunnar det som flödar ur evangeliet.

Ulf Ekman, nybliven katolik och som samtidigt känner evangelikal kristendom inifrån reflekterar över varför evangelikaler så ofta missförstår. Han skriver på sin blogg:

”Ett av de svårare hindren både för evangeliska protestanter och för katoliker när det gäller att förstå varandra ligger just här.Vi utgår ofta automatiskt ifrån att vi med samma ord menar exakt samma sak. Häromdagen läste jag en recension av påve Fransiskus senaste bok, ”The name of God is Mercy”, och här framträdde dessa olikheter med all sin tydlighet. Påven inriktar sig på vissa viktiga aspekter av barmhärtigheten och enligt artikelförfattaren så saknar denne en utläggning av rättfärdiggörelsen genom tro. Alltså blir boken något suspekt. Inte för vad den säger, men för vad den inte säger. Om det man vurmar för inte finns beskrivet klart och tydligt i det man läser så är allt i princip misstänkliggjort.

Jag minns detta ifrån olika predikotillfällen i kyrkor. Ibland kunde någon komma fram efteråt och påpeka något misslynt att han inte tyckte att jag hade tagit med vissa för honom väsentliga saker. Ibland kunde man fundera över om man alltid i varje predikan måste säga allt om allt för att vara garderad och för att tillfredsställa vissa. Det kunde gälla bibelord vars hela sammanhang inte alltid citerades (det skulle bli långa avsnitt) eller om ett ämne var stort, att någon av många aspekter inte kommit med. Det kändes som om man måste pricka av en för åhörarna i förhand iordningställd teologisk lista för att man skulle vara värd att lyssnas på. Oftast var detta dock rätt harmlöst och gick lätt att reda ut. Om det speciella samfundets eller rörelsens käpphästar måste omnämnas för att man skulle få godkänt så kändes det mer som om predikan var ett skolprov som skulle godkännas än ett tilltal till människors hjärtan. Man kom aldrig riktigt vidare om man bara kunde nämna sådant som alla kände igen. Nåväl, sådant får man ju vänja sig vid och naturligtvis stå ut med. Men det kan tyvärr ibland utvecklas till en anda av misstänksamhet som i längden blir ganska ofruktbart för alla parter.”

Detta förhållningssätt gäller inte bara evangelikala kristna, utan det är något i allra högsta grad allmänmänskligt. Om våra käpphästar och det vi själva vurmar för inte explicit nämns blir vi misstänksamma. Men om vi inte kan lyssna utan förutfattad mening och vara öppen för att motparten har något positivt att förmedla, hur skall vi då kunna lära oss något nytt, hur skall vi kunna lära känna vår medmänniska, och i sista hand, hur skall vi någonsin kunna leva i fred med varandra på jorden?

Låt oss istället ta påven som exempel och bemöda oss att bli mer öppna för Guds kairos i vår tid och praktisera barmhärtighet genom att vara öppen för vår medmänniska oberoende av ras, religion, kön etc. och lyssna och praktisera barmhärtighet. För människan är inte bara i behov av barmhärtighet – hon är också en aktiv aktör som är kallad till ett parnerskap med Gud. Barmhärtighet föder barmhärtighet. Kärlek föder kärlek….

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 3 kommentarer