Joel Halldorf skriver en mycket viktig krönika i Dagen idag som handlar om vår civilisations moraliska kris. Han sätter ord på den magkänsla jag haft länge. Det är svårt att stå ut med att leva i ett tryggt välfärdsland och samtidigt veta att folkmord pågår i Irak och Syrien, behoven är enorma i flyktinglägren i Mellanöstern och UNHCR har inte ekonomisk täckning ens för de mest basala behoven samtidigt som folk fortsätter att drunkna i Medelhavet eller lämnas åt sitt öde på Greklands kust eller på flykt i ett Europa som blundar för det som sker utanför dess gränser och kapitalt misslyckats med ett värdigt flyktingmottagande för dem som lyckats ta sig in.
In på bara huden känner nog många med mig av Europas moraliska kollaps. Hur skall vi överleva detta? Dessa underlåtelsesynder skadar oss värre än när vi drabbas av yttre katastrofer. Vi överlever tsunamis, stora fartygsolyckor, börskrascher. Men att medvetet titta bort och inte hjälpa människor i nöd utan hellre låta dem gå under i krig och stänga våra gränser skadar våra själar. Hur överlever vi moraliskt detta? Och hur kommer framtiden att döma oss. Kommer man att se på al Assads terror mot sitt eget folk och IS folkmord i Mellanöstern som ett nytt Holocust? Och Europa såg på och gjorde ingenting.
Joel Halldorf skriver:
”Tron på människan är central i vår kultur, så viktig att inte ens två världskrig förmått rucka på den. Våra institutioner vilar på denna föreställning. Demokratin bygger på tilltron till individens omdöme… Europas höga trosbekännelse har egentligen inte prövats sedan det senaste världskriget. Inte förrän nu, då en annan del av världen står i brand. Och vi har inte förmått att svara upp mot krisen. Vi har inte hjälpt flyktingar i säkerhet, och nu stänger vi dessutom gränserna.”
Joel visar hur ironin ibland blir övertydlig:
”När jag växte upp sjöng vi ‘We are the world’ och andra sånger om solidaritet, människovärde och global gemenskap. Samtidigt kastade nazismens koncentrationsläger sina mörka skuggor över oss. Man uppmanades att följa sitt hjärta – men vad fanns egentligen där? …Men bekännelserna lever vidare. När skolbarnen i julas sjöng ‘Tänd ett ljus’ – om den här planeten, jordens barn och att vi alla bor under samma himmel – kunde man nästan ta på ironin. För i dag varken välkomnar vi människor hit eller hjälper dem på plats. Vi var helt enkelt inte beredda att betala solidaritetens pris. Sångerna visade sig vara tomma ord.”
Tro nu inte att detta betyder att jag inte har förståelse för att det kan behövas tuffa beslut och att det faktiskt finns en gräns för hur många flyktingar ett land kan ta emot utan att allvarligt rubba stabiliteten och kapaciteten att integrera. Jag är inte indignerad över regeringens åtgärder som också stöds av tre av de fyra borgerliga partierna och förståss av SD. Det handlar inte bara om vad som är fysiskt möjligt (Reinfeldt hade ju flugit över Sverige och sett att det fanns gott om utrymme), utan också om vad som är politiskt möjligt utan att förlora folkmassornas förtroende och ge grogrund åt missnöjesströmningar som fångas upp av populistiska partier.
Nej, jag är mera indignerad över dem som vill framstå som moraliskt oförvitliga men som inte har den politiska kraften eller förmågan att samla landet till konstruktiva lösningar. Reinfeldts öppna era hjärtan-tal visade sig inte hålla för ett test i verkliga livet. Nu har nästan alla partier tvingats göra en helomvändning och säger samma saker som tidigare var tabubelagt att säga. Och jag har inget förtroende för att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som nu står nära varandra i flykting-frågan (vilken regeringskoalition!) skulle klara av att genomföra sin politik i praktiken om de kom till makten.
Kontrasten mellan dessa två ytterligheter illustrerades tydligt i en debatt i Aktuellt i förrgår mellan Miljöpartiets Maria Ferm och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Maria Ferm, hennes moraliska oförvitlighet lika proper och ren som hennes yttre fick representera idealismen, medan Jimmie Åkesson, lite mera tilltufsad och burdus som en som fått göra grovjobbet och ta tag i det som andra anser sig för fina för, fick representera realismen och därmed dra på sig kritiken att stå för den dåliga moralen.
Men varken i politiken eller i det personliga livet är det bara vitt eller svart. God moral innefattar både goda värderingar och mod att stå för realistiska lösningar. Annars blir den högstämda retoriken bara moraliskt smink. Därför gjorde Maria Ferm inte ett riktigt trovärdigt intryck i debatten. Miljöpartiet vill både ha kakan och äta upp den genom att samtidigt vara med om att regera utan att vilja stå för de tuffa besluten. I regeringsställning har de låtit (s) ta de svåra besluten och berömt sig själva av att bromsa och att det är tack vare dem som de ”onda” besluten blev något mindre onda.
Sverige och Europa behöver idag stora statsmän och kvinnor som kan stå för goda värderingar och ha mod att föra en realistisk politik och kunna få riksdagsmajoriteten och folkmassorna med sig i detta. Det värsta en statsman kan göra är att skylla ifrån sig att det beror på de andra att han inte lyckas – verkligheten (som också innefattar ”de andra”) är svårhanterlig, men det är den man arbetar med att hantera. I svåra tider straffas lätt de som tar ansvar och populisterna tar poäng. Vi medborgare har också ett ansvar att stödja och lyfta fram våra politiker. Angela Merkel tillhör dem jag beundrar, och jag hoppas hon har kraft och ork att stå på sig ett tag till. Stefan Löfven tror jag också har en potential som skulle kunna komma mer till uttryck. Han behöver kliva fram mer. Hans medverkan på Förintelsens minnesdag i Malmös synagoga och hans starka uttalande där var bra och ett uttryck för moraliskt ledarskap.
Löfven talade i Malmös synagoga. Foto: Emil Langvad/TT
Att Kristdemokraterna i Sverige går sådan kräftgång både förvånar mig och gör mig bedrövad. De stolta ideal från pionjärtiden under efterkrigsåren då grunden lades till dagens Europa med statsmän som Konrad Adenauer, Jaques Delors, Robert Schuman och Alcide de Gasperi förpliktigar. Vi behöver nya djärva ledare med samma visionära kraft i dagens unga generation som likt dessa är förankrade i Europas andliga arv och som försvarar den människosyn vi fortfarande vill vara stolta över, och som har mod att gå emot egenintresset och stå även för obekväma beslut.
Påve Franciskus är förståss också en ljuspunkt i mörkret.
A Cessna 550b, one of Copeland’s jets according to the Christian Post. 
Just nu läser jag Bergreens bok om Columbus (Columbus – De fyra resorna). Han sändes ut av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. De såg sig som fromma katoliker och såg som sin uppgift att just på grund av detta fördriva alla judar och muslimer från Spanien. Man kunde välja att konvertera till kristendomen, annars kunde man riskera tortyr eller dödsstraff om man inte blev utvisad. Columbus prisade i sina brev till kungaparet detta deras nit, och såg de infödda i de landområden han kommit till som lämpliga undersåtar för Ferdinand och Isabella att likaså omvända eller göra till sina slavar.
Bengts Blogg 