Handlingskraft eller bara moralisk kosmetika? – Politik är både att vilja och det möjligas konst

Joel Halldorf skriver en mycket viktig krönika i Dagen idag som handlar om vår civilisations moraliska kris. Han sätter ord på den magkänsla jag haft länge. Det är svårt att stå ut med att leva i ett tryggt välfärdsland och samtidigt veta att folkmord pågår i Irak och Syrien, behoven är enorma i flyktinglägren i Mellanöstern och UNHCR har inte ekonomisk täckning ens för de mest basala behoven samtidigt som folk fortsätter att drunkna i Medelhavet eller lämnas åt sitt öde på Greklands kust eller på flykt i ett Europa som blundar för det som sker utanför dess gränser och kapitalt misslyckats med ett värdigt flyktingmottagande för dem som lyckats ta sig in.

In på bara huden känner nog många med mig av Europas moraliska kollaps. Hur skall vi överleva detta? Dessa underlåtelsesynder skadar oss värre än när vi drabbas av yttre katastrofer. Vi överlever tsunamis, stora fartygsolyckor, börskrascher. Men att medvetet titta bort och inte hjälpa människor i nöd utan hellre låta dem gå under i krig och stänga våra gränser skadar våra själar. Hur överlever vi moraliskt detta? Och hur kommer framtiden att döma oss. Kommer man att se på al Assads terror mot sitt eget folk och IS folkmord i Mellanöstern som ett nytt Holocust? Och Europa såg på och gjorde ingenting. 

Joel Halldorf skriver:

”Tron på människan är central i vår kultur, så viktig att inte ens två världskrig förmått rucka på den. Våra institutioner vilar på denna föreställning. Demokratin bygger på tilltron till individens omdöme… Europas höga trosbekännelse har egentligen inte prövats sedan det senaste världskriget. Inte förrän nu, då en annan del av världen står i brand. Och vi har inte förmått att svara upp mot krisen. Vi har inte hjälpt flyktingar i säkerhet, och nu stänger vi dessutom gränserna.”

Joel visar hur ironin ibland blir övertydlig:

”När jag växte upp sjöng vi ‘We are the world’ och andra sånger om solidaritet, människovärde och global gemenskap. Samtidigt kastade nazismens koncentrationsläger sina mörka skuggor över oss. Man uppmanades att följa sitt hjärta – men vad fanns egentligen där? …Men bekännelserna lever vidare. När skolbarnen i julas sjöng ‘Tänd ett ljus’ – om den här planeten, jordens barn och att vi alla bor under samma himmel – kunde man nästan ta på ironin. För i dag varken välkomnar vi människor hit eller hjälper dem på plats. Vi var helt enkelt inte beredda att betala solidaritetens pris. Sångerna visade sig vara tomma ord.”

Tro nu inte att detta betyder att jag inte har förståelse för att det kan behövas tuffa beslut och att det faktiskt finns en gräns för hur många flyktingar ett land kan ta emot utan att allvarligt rubba stabiliteten och kapaciteten att integrera. Jag är inte indignerad över regeringens åtgärder som också stöds av tre av de fyra borgerliga partierna och förståss av SD. Det handlar inte bara om vad som är fysiskt möjligt (Reinfeldt hade ju flugit över Sverige och sett att det fanns gott om utrymme), utan också om vad som är politiskt möjligt utan att förlora folkmassornas förtroende och ge grogrund åt missnöjesströmningar som fångas upp av populistiska partier.

Nej, jag är mera indignerad över dem som vill framstå som moraliskt oförvitliga men som inte har den politiska kraften eller förmågan att samla landet till konstruktiva lösningar. Reinfeldts öppna era hjärtan-tal visade sig inte hålla för ett test i verkliga livet. Nu har nästan alla partier tvingats göra en helomvändning och säger samma saker som tidigare var tabubelagt att säga. Och jag har inget förtroende för att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som nu står nära varandra i flykting-frågan (vilken regeringskoalition!) skulle klara av att genomföra sin politik i praktiken om de kom till makten.

Kontrasten mellan dessa två ytterligheter illustrerades tydligt i en debatt i Aktuellt i förrgår mellan Miljöpartiets Maria Ferm och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Maria Ferm, hennes moraliska oförvitlighet lika proper och ren som hennes yttre fick representera idealismen, medan Jimmie Åkesson, lite mera tilltufsad och burdus som en som fått göra grovjobbet och ta tag i det som andra anser sig för fina för, fick representera realismen och därmed dra på sig kritiken att stå för den dåliga moralen.

Men varken i politiken eller i det personliga livet är det bara vitt eller svart. God moral innefattar både goda värderingar och mod att stå för realistiska lösningar. Annars blir den högstämda retoriken bara moraliskt smink. Därför gjorde Maria Ferm inte ett riktigt trovärdigt intryck i debatten. Miljöpartiet vill både ha kakan och äta upp den genom att samtidigt vara med om att regera utan att vilja stå för de tuffa besluten. I regeringsställning har de låtit (s) ta de svåra besluten och berömt sig själva av att bromsa och att det är tack vare dem som de ”onda” besluten blev något mindre onda.

Sverige och Europa behöver idag stora statsmän och kvinnor som kan stå för goda värderingar och ha mod att föra en realistisk politik och kunna få riksdagsmajoriteten och folkmassorna med sig i detta. Det värsta en statsman kan göra är att skylla ifrån sig att det beror på de andra att han inte lyckas – verkligheten (som också innefattar ”de andra”) är svårhanterlig, men det är den man arbetar med att hantera. I svåra tider straffas lätt de som tar ansvar och populisterna tar poäng. Vi medborgare har också ett ansvar att stödja och lyfta fram våra politiker. Angela Merkel tillhör dem jag beundrar, och jag hoppas hon har kraft och ork att stå på sig ett tag till. Stefan Löfven tror jag också har en potential som skulle kunna komma mer till uttryck. Han behöver kliva fram mer. Hans medverkan på Förintelsens minnesdag i Malmös synagoga och hans starka uttalande där var bra och ett uttryck för moraliskt ledarskap.

lofvensynagoga

Löfven talade i Malmös synagoga. Foto: Emil Langvad/TT

Att Kristdemokraterna i Sverige går sådan kräftgång både förvånar mig och gör mig bedrövad. De stolta ideal från pionjärtiden under efterkrigsåren då grunden lades till dagens Europa med statsmän som Konrad Adenauer, Jaques Delors, Robert Schuman och Alcide de Gasperi förpliktigar. Vi behöver nya djärva ledare med samma visionära kraft i dagens unga generation som likt dessa är förankrade i Europas andliga arv och som försvarar den människosyn vi fortfarande vill vara stolta över, och som har mod att gå emot egenintresset och stå även för obekväma beslut.

Påve Franciskus är förståss också en ljuspunkt i mörkret.

självrannsakan

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 15 kommentarer

Påven till Lund. Lutherjubileet bortre parentesen på 500 års schism?

Det är glädjande att påve Franciskus prioriterar ekumeniken så högt att han väljer att personligen närvara på mötet i Lund 31 oktober med Lutherska världsförbundet och Katolska kyrkan där man uppmärksammar 500-årsminnet av Reformationen. Ekumeniken (strävan efter återställande av enheten mellan kristna kyrkor och samfund) är mycket viktig, ja av grundläggande betydelse för evangeliets förkunnelse i dagens värld. Påvens beslut att komma till Lund understryker detta. Alla vi kristna har redan dopet gemensamt. Jag instämmer med Erik Helmerson att det också vore fint med gemensam nattvard.

Helmerson, liksom jag katolik skriver fint och insiktsfullt om Katolska kyrkan och enheten i dagens DN:

”Nog är ekumenik viktigt. Samtidigt lyckas de kristna samfunden redan i dag leva rätt fredligt sida vid sida. Gemensam nattvard vore fint – men desto viktigare vore om ekumenikbegreppets enhet kunde utsträckas till att gälla alla religioner, alla människor.”

Sant att kristna samfund lever fredligt sida vid sida idag, redan det ganska unikt med tanke på all splittring som finns i världen. men det räcker inte. Ett enda dop, en enda gemensam tro: Vi kristna angår varandra och måste bli en försonad mångfald där enheten också kan återställas på det sakramentala planet. Först när vi tar enheten på hemmaplan på allvar och upphör att konkurrera med varandra släpps evangeliets fulla potential att bidra till fred och enhet i världen fri.

Jag skrev 2013: Låt Lutherjubileet 2017 bli början till den bortre parentesen för 500 års splittring. Det kanske inte är så utopiskt som det låter. Genom det som händer idag tar den ekumeniska processen inom kristenheten ytterligare steg framåt med ökat medvetande om ekumenikens nödvändighet, och det får genomslag utåt så att det även syns utåt i offentligheten.

Nu är det inte längre frågan om olika kristna samfund som lever sida vid sida utan att angå varandra, utan en inbördes gemenskap i Kristus vilket förpliktigar oss att övervinna de klyftor och spänningar vi ärvt genom historien. Att katoliker och protestanter gemensamt kan minnas och högtidlighålla minnet av reformationen beror på att det inte är ett triumfatoriskt  firande av splittringen, utan en reflektion över vad vi har gemensamt och hur vi utifrån nuvarande punkt gemensamt går mot framtiden. Biskop Antje Jackelen har uttryckt detta väldig bra i sin artikel i Svenska Dagbladet i förra veckan (Delad kristenhet reser gemensamt mot framtiden) samt i intervjuer i media i samband med det nu tillkännagivna påvebesöket.

Det finns mycket symbolik i att påven tillkännagav detta just den 25 januari:

  • – på sista dagen i Böneveckan för kristen enhet
  • – på den dag då kyrkan firar Paulus omvändelse
  • – på årsdagen av då påven Johannes XIII tillkännagav sitt beslut att sammankalla av Andra Vatikankonciliet

Lutherska världsförbundet bildades i Lund 1947. Det är en anledning till att detta historiska möte som markerar det officiella öppnandet av 500-årsminnet av den lutherska reformationen kommer att hållas just i Lund. Från Vatikanen kommer förutom påven också kardinal Kurt Koch, prefekt för Vatikanens råd för de kristnas enhet. Lutherska världsförbundet (LVF) representeras av Martin Junge, generalsekreterare för LVF och biskop Munib Younan ordförande i LVF.

2017 är Lutherjubileum. Tolkning av bibelordet är en gemensam angelägenhetför katoliker, ortodoxa och protestanter. Skall Lutherjubileet innebära slutet på en 500-årig parentes av schism i kyrkohistorien?

2017 är Lutherjubileum. Tolkning av bibelordet är en gemensam angelägenhetför katoliker, ortodoxa och protestanter. Skall Lutherjubileet innebära slutet på en 500-årig parentes av schism i kyrkohistorien?

Läs mera:

Pope’s visit to Lund marks new phase of Catholic-Lutheran dialogue

Mera om ekumenik på min blogg:

Anglikanska kyrkan: Påvens predikant f Raniero Cantalamessa profetiskt ekumeniskt budskap till anglikanska kyrkans 10e generalsynod

Ortodoxa kyrkorna: Årets bild: Patriark Bartholomeus och påve Franciskus i symbolladdat ögonblick

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 6 kommentarer

Flummigt värre i Nacka församling

En stor frestelse för kyrkan idag är att hemfalla åt GNOSTICISM säger påve Franciskus. Det innebär en helt och hållet subjektiv tro som enbart förtröstar på det logiska tänkandet inom ramen för en uppsättning favoritidéer eller en uppsättning information men som slutligen stänger in människan i sina egna tankar och känslor. Gnostisk spiritualism är något helt annat än den inkarnerade Gud vi möter i Kristus. Skillnaden mellan kristen trancendens och gnostisk spiritualism framstår i inkarnationens mysterium. Vår uppgift som kristna är att vittna om och leva ut inkarnationens mysterium i världen. Om vi inte gör det bygger vi på lösan sand, Gud förblir en steril idé, vi bär ingen frukt. Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den.

Jag skrev nyligen om att det finns en förkärlek hos många inom den liberala reformkatolska rörelsen i västvärldens Katolska kyrka att ta in gnosticerande nyandliga idéer som New Age. Det prästen Johanna Andersson beskriver sker i Nacka församling (Svenska kyrkan) är ett typiskt exempel på detta också. Jag återger här hennes inlägg från bloggen Kristen Opinion.

Profilbild för kristenopinionKRISTEN OPINION

I senaste numret Kyrkans tidning (21/1) berättas om Nacka församling och ett rött tält. I detta röda tält samlas kvinnor för att mötas i ”det kvinnliga”. Aha, tänker läsaren: ännu en könssegregerande praktik av det slag som numera uppstår dagligen i Europa på badhus och bussar? Och ännu ett bidrag till en essentialistisk och polariserad syn på kön?

I artikeln framgår att en av initiativtagarna till detta röda tält är kyrkopolitikern Ann Gripenlöf i Nacka församling. Gripenlöf är socialdemokrat och innehar uppdrag inom såväl partiet som Svenska kyrkan. Hennes engagemang i Svenska kyrkan startade för några år sedan när socialdemokraternas gruppledare i Nacka församling och ordförande i kyrkorådet frågade om Gripenlöf inte ville vara med och engagera sig i kyrkofullmäktige. På detta svarade Gripenlöf:

” – Jag har alltid varit intresserad av existentiella frågor men hade tidigare ingen direkt relation till Svenska kyrkan”

Gripenlöf är dock inte bara kyrkopolitiker, en inkomstkälla är…

Visa originalinlägg 343 fler ord

Publicerat i Church | Märkt , , | 4 kommentarer

Barmhärtighetens jubelår ett uttryck för Guds kairos i vår tid

Påve Franciskus vänder sig till hela världen och alla människor av god vilja. Han talar om fred, om vårt ansvar för miljön etc och han vill ha en god dialog inte bara med ateister utan också med människor från andra religioner.

Särskilt under Barmhärtighetens jubelår som vi just gått in i är påvens intention att Guds barmhärtighet skall kommuniceras av Kyrkan på ett sådant sätt att det bygger broar mellan folk, familjer, och sociala grupper.

I den nyss utkomna boken The name of God is Mercy talar påven om den sårade mänskligheten och att vår tid saknar aktuell konkret erfarenhet av barmhärtighet. Också vår tids relativism bidrar till detta – allt förefaller likvärdigt, allt är samma:

”Detta är också sårbarheten hos den tid vi lever i – tron att det inte finns någon möjlighet till frälsning, en hand som lyfter dig, en omfamning som räddar dig, förlåter dig, tar upp dig, omger dig med flödande passionerad kärlek; som får dig på fötter igen. Vi behöver barmhärtighet. Vi behöver fråga oss varför idag så många människor, män och kvinnor, unga och gamla, från alla samhällsklasser, går till sierskor och spåmän. Kardinal Giacomo Biffi brukade citera dessa ord från den engelske författaren G K Chesterton: ‘When Man ceases to worship God he does not worship nothing but worships everything’… Idag försöker människor finna frälsning varhelst de kan.”

Nu är den rätta tiden, Guds kairos för barmhärtigheten. Därför måste Kyrkan särskilt lägga betoningen på detta och förkunna barmhärtighet. Påven säger att Kyrkan inte skall vänta på att människor kommer och knackar på hennes dörr, hon skall gå ut på gator och torg och aktivt söka upp människorna, ta hand om dem, omfamna dem, få dem att känna sig älskade och aktivt förmedla Guds barmhärtighet.

Denna påvens aktiva dialog med andra människor, och speciellt med människor från andra religioner missförstås ofta av evangelikala kristna som ser det som eftergifter för den kristna tron, att försöka bygga en världsreligion med mänsklig kraft eller synkretstisk sammanblandning av kristendom med andra religioner. Ingenting kunde vara mera fel. Påven är fullständigt klar över vilken grund han står på, Jesus Kristus, samtidigt som han just utifrån denna grund förkunnar det som flödar ur evangeliet.

Ulf Ekman, nybliven katolik och som samtidigt känner evangelikal kristendom inifrån reflekterar över varför evangelikaler så ofta missförstår. Han skriver på sin blogg:

”Ett av de svårare hindren både för evangeliska protestanter och för katoliker när det gäller att förstå varandra ligger just här.Vi utgår ofta automatiskt ifrån att vi med samma ord menar exakt samma sak. Häromdagen läste jag en recension av påve Fransiskus senaste bok, ”The name of God is Mercy”, och här framträdde dessa olikheter med all sin tydlighet. Påven inriktar sig på vissa viktiga aspekter av barmhärtigheten och enligt artikelförfattaren så saknar denne en utläggning av rättfärdiggörelsen genom tro. Alltså blir boken något suspekt. Inte för vad den säger, men för vad den inte säger. Om det man vurmar för inte finns beskrivet klart och tydligt i det man läser så är allt i princip misstänkliggjort.

Jag minns detta ifrån olika predikotillfällen i kyrkor. Ibland kunde någon komma fram efteråt och påpeka något misslynt att han inte tyckte att jag hade tagit med vissa för honom väsentliga saker. Ibland kunde man fundera över om man alltid i varje predikan måste säga allt om allt för att vara garderad och för att tillfredsställa vissa. Det kunde gälla bibelord vars hela sammanhang inte alltid citerades (det skulle bli långa avsnitt) eller om ett ämne var stort, att någon av många aspekter inte kommit med. Det kändes som om man måste pricka av en för åhörarna i förhand iordningställd teologisk lista för att man skulle vara värd att lyssnas på. Oftast var detta dock rätt harmlöst och gick lätt att reda ut. Om det speciella samfundets eller rörelsens käpphästar måste omnämnas för att man skulle få godkänt så kändes det mer som om predikan var ett skolprov som skulle godkännas än ett tilltal till människors hjärtan. Man kom aldrig riktigt vidare om man bara kunde nämna sådant som alla kände igen. Nåväl, sådant får man ju vänja sig vid och naturligtvis stå ut med. Men det kan tyvärr ibland utvecklas till en anda av misstänksamhet som i längden blir ganska ofruktbart för alla parter.”

Detta förhållningssätt gäller inte bara evangelikala kristna, utan det är något i allra högsta grad allmänmänskligt. Om våra käpphästar och det vi själva vurmar för inte explicit nämns blir vi misstänksamma. Men om vi inte kan lyssna utan förutfattad mening och vara öppen för att motparten har något positivt att förmedla, hur skall vi då kunna lära oss något nytt, hur skall vi kunna lära känna vår medmänniska, och i sista hand, hur skall vi någonsin kunna leva i fred med varandra på jorden?

Låt oss istället ta påven som exempel och bemöda oss att bli mer öppna för Guds kairos i vår tid och praktisera barmhärtighet genom att vara öppen för vår medmänniska oberoende av ras, religion, kön etc. och lyssna och praktisera barmhärtighet. För människan är inte bara i behov av barmhärtighet – hon är också en aktiv aktör som är kallad till ett parnerskap med Gud. Barmhärtighet föder barmhärtighet. Kärlek föder kärlek….

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | 3 kommentarer

Radikala queerteorier lanseras i skolans värld

Viktig fråga att medvetandegöra.

Profilbild för olofedsingerefterkristus.nu

I dag har jag och Stefan Gustavsson en gemensam debattartikel i Dagen, som har fått rubriken Radikala queerteorier i skolan. Vi pekar där på omfattningen av det sociala experiment som jag har kartlagt under hösten, och vänder oss till kristna föräldrar med uppmaningen att låta ansvariga chefer veta vad de faktiskt tycker om detta. Detta i enlighet med läroplanens första kapitel: ”Alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.”

Visa originalinlägg

Publicerat i Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

”Lasaros kom ut!” David Bowie öppnar upp andliga djup

David Jones har somnat in efter att i 18 månader ha kämpat med en cancer. Han sörjs inte bara av fru och anhöriga men av en hel värld av fans som uppskattat artist-personan David Bowie. Jag har inte tillhört hans allra hängivnaste beundrarskara, men eftersom han är en världskändis har jag ändå inte kunnat undgå att göra mig en bild av honom, vilken huvudsakligen varit positiv. Intuitivt har jag anat ett andligt djup som jag förstår att även andra gjort. Och av alla positiva och beundrande eftermälen förstår man att han verkligen var en stor allkonstnär, inte bara en pop-stjärna.

I avskedsvideon Lazarus inspelad precis innan hans död öppnar han upp andliga djup som berör på ett helt annat sätt än när andra artister, som t.ex. Madonna eller Lady Gaga använder religiösa motiv i sina videos. I de senare fallen är intrycket att det främst handlar om att fästa uppmärksamhet på den egna personen, men David Bowie sätter andra strängar i vibration. Det är ett vittnesbörd om Gud som bär också över de stora djupen och lidandet och som överskrider döden. Det är ingen diabolisk dödskult, ingen mörk och depressiv bild av livet som en liten uppflammande gnista i mörkrets och intighetens hav, men heller ingen glättig uppståndelsetro. Men det är ett vittnesbörd om en tro på ett liv som hänger ihop, där timlighet och evighet möts.

Livet är inte bara konsumism och egoism och materialism och sedan finns inget mer. Det finns en andlig dimension som genom Guds människoblivande blivit uppenbarad för oss, hinnan mellan himmel och jord har blivit transparent. Därför har allt gott och rätt vi gör här på jorden, allt handlande av kärlek en evighetsdimension.

Att David Jones på sin dödsbädd kan prestera ett konstverk som denna video vittnar om att han reflekterat över dessa frågor. Berättelsen i Johannesevangeliets 11:e kapitel om hur Jesus uppväcker Lasaros handlar just om denna transcendens, detta överskridande mellan himmel och jord. Linnebindlarna som Bowie har på sig i videon för direkt tankarna till de linnebindlar Lasaros hade på sig då Jesus kallade honom ut ur graven.  Lasaros uppväcktes visserligen till ett fortsatt jordeliv, men endast för en kort tid. Han var fortfarande dödlig som alla andra, men samtidigt är det en bild av det förvandlade liv som väntar oss då vi går in i evigheten.

Joh 11:

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

……..

När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern.
När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.
Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.”

Jesus sade: ”Din bror kommer att uppstå.”
Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
Då sade Jesus till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?”
Hon svarade: ”Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.”
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: ”Mästaren är här och kallar på dig.” När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom.

Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom.
Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där.
När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.”
När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: ”Var har ni lagt honom?” De sade: ”Herre, kom och se.”

Jesus föll i gråt. Då sade judarna: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Men några av dem sade: ”Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?”

Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: ”Ta bort stenen.” Den dödes syster Marta sade då: ”Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.”

Jesus sade till henne: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?”
De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: ”Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.”

Sedan ropade han med hög röst: ”Lasaros, kom ut.”
Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

Bowie text

Look up here, I’m in heaven
I’ve got scars that can’t be seen
I’ve got drama, can’t be stolen
Everybody knows me now
Look up here, man, I’m in danger
I’ve got nothing left to lose
I’m so high it makes my brain whirl
Dropped my cell phone down below
Ain’t that just like me

By the time I got to New York
I was living like a king
Then I used up all my money
I was looking for your ass
This way or no way
You know, I’ll be free
Just like that bluebird
Now ain’t that just like me
Oh I’ll be free
Just like that bluebird
Oh I’ll be free
Ain’t that just like me

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att David Jones även tidigare varit influerad av kristendomen är inte svårt att se. Här en video från 1992, minneskoserten på Wembley stadion i London för Freddie Mercury där han knäböjande leder hela publiken i bönen Fader vår:

 

Man kan också antaga att David Jones var väl förtrogen med CS Lewis och Narnia-böckerna. Skåpet som han går in i i videon för direkt tankarna till det klädskåp barnen i Narnia-serien försvinner in i för att komma till Narnia där lejonet Aslan, en symbol för Kristus råder, men också genom att vädja till det goda hos människorna för en kamp mot de onda krafterna. Skåpet representerar både hos CS Lewis och Bowie transparensen mellan vår verklighet här och nu och den andliga dimensionen. Människan i sin bristfällighet, men också med sin möjlighet att välja mellan ont och gott, hoppet om frälsning, allt detta går igen i Bowies text såväl som hos CS Lewis.

Vissa rader i Bowies text associerar också till Jesus liknelse om den förlorade sonen.

bowieavsked

jesusbotar

Publicerat i Church, Konst och kultur, Religion | Märkt , , | 7 kommentarer

Bibeln, läroämbetet, ofelbarheten i Svenska kyrkan, Pingströrelsen och frikyrkan

Just nu samlas landets pingstpastorer till konferens. Första två dagarna ägnas åt grundläggande trosfrågor. Rubrikerna är ”Bibeln – inspirationen, ofelbarheten, auktoriteten” och ”Bibeln och frälsningen – försoningen, omvändelsen, helgelsen”. Carl-Henric Jaktlund kommenterar på ledarplats i Dagen. Han säger att det är viktigt att grunden läggs genom att själva fundamenten i kristen tro genomlyses: ”Finns grunden lagd kan andra viktiga frågor hanteras och lösas där ovanpå, annars blir det lätt ostadiga och svajiga byggen. Därför är det klokt att återigen, för en ny tidsperiod och en ny generation, samlas kring avgörande ämnen som Bibeln och frälsningen. Det är att markera och seriöst tydliggöra att man är ett kristet sammanhang som kopplar upp gentemot hela den världsvida kyrkan där samma frågor står i centrum.”

Exakt samma motivation kunde anföras för nödvändigheten av Andra Vatikankonciliet. Man kan se pingstpastorernas konferens som ett minikoncilium som diskuterade samma frågor som i VCII´s grundkonstitutioner om Uppenbarelsen, Liturgin och om Kyrkan. Det är sympatiskt att Jaktlund också kopplar samman skeendet med den världsvida kyrkan. Allt detta pekar på bejakande av behovet av ett läroämbete, och att varje församling inte är sig själv nog. Det räcker inte med ordet som automatiskt tolkar sig själv.

Andra dagens tema i Pingstkonferensen är Andens dop, det som är Pingströrelsens speciella signum att betona. Men också detta är något som tillhör hela kristenheten, och här har Pingströrelsen mycket att ge också till Katolska kyrkan.

Till sist kommer Pingstkonferensen att handla om socialläran,  omsorgen om den utsatte och svage, att omsätta Guds kärlek i praktiken, också det en viktig grundsten i ett kristet liv. Utan att omsätta Guds kärlek i praktiken så haltar det kristna budskap vi förkunnar.

Också Svenska kyrkans biskopar prövar att utöva sitt läroämbete, dessutom, vilket är mycket intressant, offentligt på debattsidorna i sekulär press och på sociala media. När biskop emeritus Bengt Wadensjö i en debattartikel i Svenska Dagbladet öppnade upp för att Svenska kyrkan skulle införliva detta i sin lära gnosticerande nyandliga läror som den i folktron alltmer förekommande tron på själavandring och t.o.m. föreslog bibeltolkningar till stöd för att Jesus också skulle ha omfattat detta, så ryckte biskop Martin Modeus ut till försvar för den kristna trosläran och skrev:

Den väg ­Wadensjö antyder, att anpassa kristen tro efter en tänkt folkuppfattning, leder till en otydlig form­löshet…  Jag har den största respekt för människor som bär de trosföreställningar som Wadensjö räknar upp. Det kan verka generöst att inkorporera sådant som folk gillar i största allmänhet och kalla det kristet, men dessa trosföreställningar hör inte hemma i kristen tro. Om de skulle inkorporeras så skulle tron inte längre vara kristen. Däremot vill jag gärna samtala med människor av annan livsåskådning.

Religionsdialog lär mig att se både möjligheterna och svårigheterna i min egen tradition. Visst ­leder det till nytolkning, och det ska göra det. Den starkaste kyrkliga traditionen är faktiskt förändringen. Men förändringen har att göra med att förstå sitt arv på nya sätt, inte att kasta ut det. Den apostoliska trosbekännelsens ord om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv håller.

Också biskop Ragnar Persenius skrev på sin blogg om Wadensjös artikel och förvarade Kyrkans lära. Och på Twitter länkade ärkebiskop Jackelén och Skara-biskopen Åke Bonnier till biskop Martins artikel. Det borde egentligen inte vara så uppseendeväckande att en biskop rycker ut till försvar för Kyrkans tro, men tydligen är det så, eftersom det presenterades på nyhetsplats bl.a. i Dagen. Det säger kanske något om hur lite man förväntar sig av Svenska kyrkan idag. Den har blivit så politiserad att man inte förväntar sig en tydlig och konsekvent hållning i lärofrågor.

Men återigen: Debatten visar på behovet av ett läroämbete, och tanken är väl att Svenska kyrkans biskopar skall utöva det inom sin kyrka, precis som Katolska kyrkans biskopar inom Katolska kyrkan som kollegium tillsammans med påven utgör läroämbetet.

Wadensjös artikel var nog ingen udda företeelse, utan snarare tecken på något vanligt förekommande. Nyandliga strömningar med tro på reinkarnation finns också inom kristenheten. Kristina Hjern, präst i en stockholmsförsamling säger till Världen idag att reinkarnation smugit sig in kristen tro genom 1800-talets esoteriska teosofi och menar att det fyller ett behov hos människor som Kyrkan bör vara öppen för. I Dagen läse jag om en dansk präst som sagt sig tro på reinkarnation och nu i samband med begravningar erbjudit hjälp åt anhöriga att få kontakt med sina döda.

Också i Katolska kyrkan sprids likande läror, åtminstone inom den reformkatolska rörelsen uppfattar jag det finns en öppenhet för detta. Ledarorganisationen för kvinnliga katolska ordnar i USA, LCWR som under Benedikt XVI´s pontifikat var föremål för en läromässig granskning av Troskongregationen kritiserades bl.a. för att till sitt årsmöte 2012 ha bjudit in New Age-talaren Barbara Marx Hendrix som bl.a. lär ut Conscious Evolution, en meditationsform som skall ta mänskligheten till helt nya höjder.

barbaramarxhubbard

Så Kyrkan, det gäller alla samfund är inte fri från inflöde av nya gnostiska ideer och nyandlighet vilket också leder till ifrågasättande av de grunddogmer man redan genom tidigare heresier gjort upp med genom de första fem koncilierna, såsom Jesus Kristus sann Gud och sann människa och Treenigheten.  Detta, liksom Carl-Henrics påpekande om behovet av uppdatering där varje ny generation/varje tid behöver samlas kring det grundläggande visar på det fortlöpande behovet av ett läroämbete i Kyrkan.

En som inte verkar hålla med mig om detta är pastor Jonas Melin, pionjärkonsulent inom Svenska Alliansmissionen. I en artikel om ekumenik med Katolska kyrkan i Dagen framför han en egen frikyrklig vision om hur det är/bör vara:

”Som frikyrklig teolog menar jag att det apostoliska inte består i ett biskopsämbete som går tillbaka genom historien, utan att det apostoliska ligger i att församlingen och dess ledarskap ställer sig under apostlarnas undervisning (NT) och deltar i det missionsuppdrag som Jesus gav apostlarna, när han sa till dem ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Johannes 20:21).”

Jag uppfattar att han menar att det räcker med Anden och Bibeln. Men är inte det han här utvecklar just en frikyrkans egen tradition och dogmatiska utveckling som han exklusivt avgränsar från den stora traditionen inom de äldre samfunden?

———————————

Tidigare inlägg på min blogg:

Tron på Kristus sann Gud i vår tid (referat från Raniero Cantalamessas bok Jesus Christ, the Holy One of God).

Kyrkan, helheten och delarna, biskopens uppdrag.

Uppenbarelse eller Gnosis?

 

Publicerat i Church | Märkt , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Jets vs Jesus

Ibland kan jag tycka att han överdriver och missar nyanserna, men jag måste säga att jag hänförs av och uppskattar Micael Grenholms radikalitet i hans kritik av västvärldens rikedom. Det är hans speciella nådegåva, och en profet skall inte skräda orden. När han kritiserar den amerikanske pastorn Kenneth Copeland som äger en villa värd sex millioner dollar, två privata jetplan och en egen flygplats och som praktiskt taget dagligen åker runt hela USA i sina jetplan och försvarar det med att det är nödvändigt för evangeliets skull, då tycker jag inte alls han överdriver. Ta del av hans inlägg på bloggen Holy Spirit Activism som jag här rebloggar.

Profilbild för Micael GrenholmCharismactivism

Skärmavbild 2016-01-05 kl. 16.25.03 A Cessna 550b, one of Copeland’s jets according to the Christian Post.

So it’s no secret that several American prosperity preachers are ridiculously rich. When I’m out speaking about the importance of combining signs and wonders with simplicity and community of goods, my favourite bad example is charismatic Word of Faith leader Kenneth Copeland, who owns a mansion worth six million dollars, two private jets and his own airport, the Kenneth Copeland Airport, where he keeps his jets close to his million-dollar mansion. Most of his money is from ordinary people, who donate thinking that they’re doing something good for God’s Kingdom and that God will bless them with riches as well.

In a recent video, Copeland and Jesse Duplantis give some horrible reasons for why they ”need” their luxurious jet planes: they need to stand up and pray, avoid people who want them to pray for them…

Visa originalinlägg 378 fler ord

Publicerat i Church | Märkt | 1 kommentar

Inkvisitionen, perspektiv och fakta

Efter att ha tagit en paus i bloggandet över jul- och nyårshelgerna har jag börjat fundera på att skriva något om religiös statsfundamentalism både ur islamskt och kristet perspektiv, en fråga som är aktuell på många sätt idag. Vi kan bara nämna IS, Saudiarabien, Iran, men vi kan också tänka på Ungern eller Polen vars statsbärande parti under ledning av Jarosław Kaczyński vill bygga en nation på ”katolska” värderingar. Kyrkan tjänar inte alla gånger på att furstar och politiker lägger sig i och prövar att med makt och tvång driva igenom kristen tro eller kristna värderingar. Det leder ofta till motsatt effekt eftersom tron per definition bygger på personens fria val.

Generellt kan sägas att härskare som med religiösa motiv försöker påtvinga andra värderingar ofta är mera djävulskt än maktmissbruk utan sådana förtecken. En sekulär stat byggd på mångfald, demokrati, mänskliga rättigheter inkl religionsfrihet är därför att föredra så länge vi inte på jorden uppnått himmelsk fullkomlighet.

IsabellaoFerdinandJust nu läser jag Bergreens bok om Columbus (Columbus – De fyra resorna). Han sändes ut av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella. De såg sig som fromma katoliker och såg som sin uppgift att just på grund av detta fördriva alla judar och muslimer från Spanien. Man kunde välja att konvertera till kristendomen, annars kunde man riskera tortyr eller dödsstraff om man inte blev utvisad.  Columbus prisade i sina brev till kungaparet detta deras nit, och såg de infödda i de landområden han kommit till som lämpliga undersåtar för Ferdinand och Isabella att likaså omvända eller göra till sina slavar.

Då kyrkan åtnjöt statens beskydd var det helt klart en del av kyrkans män som understödde detta och såg mellan fingrarna på övergreppen, men inte i så stor omfattning som vi ofta idag tror. Ibland tänker vi oss som statsmakten och Kyrkan som en enda enhet där Kyrkan understödde statsmaktens tortyr och dödande. Men Kyrkans inkvisitionsdomstol genomförde noggranna utredningar som ofta fastställde att anklagelserna om heresi var ogrundade vilket räddade många människor.

Som historiker påpekat, t.ex. Edward Peters (Inquisition, 1998) och Henry Kamen (The Spanish Inquisition – A Historical Revision, 1997 ), så hade Inkvisitionen inte alls den omfattning som vi ofta föreställt oss, och Kyrkans roll inte entydigt negativ.  De flesta som ställdes inför inkvisitionsdomstolar frikändes eller fick sina straff upphävda. Antalet avrättade under de 350 år som Inkvisitionen verkade uppskattas till 3-5000 personer. Det var alltid staten som stod för tortyr och dödande, Kyrkan hade ingen juridisk makt att genomföra detta, inte heller att hindra det när väl staten bestämt.  Värt att nämna är också att när häxbränningarna och jakten på förmodade häxor började svepa fram i Europa på 15-1600-talen, så var det i länder med välutvecklade inkvisitionsdomstolar som just detta fenomen inte tog fäste.

Denna artikel från 2004 av historikern Thomas F Madden (som Mikael Karlendal uppmärksammat mig på genom sin blogg)  redogör för forskningsrönen.

Min poäng: Gör distinktionen mellan kyrka och stat, både i historiska analyser och i aktuell politik.

Publicerat i Katolska kyrkan, Politik, Religion, Samhälle | Märkt | 4 kommentarer

Påven om världsläget i sitt tal på Juldagen

urbietorbi2015

I sitt traditionella tal på Juldagen (Urbi et Orbi) nämnde påven de värsta oroshärdarna och krigen i världen just nu och ställde det i relation till Jesus, fredsfursten vars födelse vi firar och som vill stämma våra hjärtan till fred och försoning för alla världens folk.

Let us open our hearts to receive the grace of this day, which is Christ himself. Jesus is the radiant “day” which has dawned on the horizon of humanity. A day of mercy, in which God our Father has revealed his great tenderness to the entire world. A day of light, which dispels the darkness of fear and anxiety. A day of peace, which makes for encounter, dialogue and, above all, reconciliation. A day of joy: a “great joy” for the poor, the lowly and for all the people (cf. Lk 2:10).

Han uppmanade världssamfundet att inte spara några krafter för att få slut på striderna och våldet i Syrien och Libyen, Jemen, Afrika söder om Sahara vilket skapar onämnbart lidande för människorna och inte ens det historiska och kulturella arvet för hela folk skonas.

Han syftade på IS som förutom terrorn mot människor också förstört ovärderliga kulturminnesmärken, t.e. Palmyra i Syrien, kloster, kyrkor m.m. Han fördömde brutala terrordåd under året, såsom det i Paris 13 november som skördade 130 offer, det ryska planet som störtade på Sinaihalvön.

Påven sade:

”Only God’s mercy can free humanity from the many forms of evil, at times monstrous evil, which selfishness spawns in our midst. The grace of God can convert hearts and offer mankind a way out of humanly insoluble situations.”.

 

Han önskade också fred mellan israeler och palestinier:

”Where peace is born, there is no longer room for hatred and for war. Yet precisely where the incarnate Son of God came into the world, tensions and violence persist, and peace remains a gift to be implored and built.”

Han bad att Gud skulle ge tröst och styrka åt kristna som förföljs över hela världen manade till fred i Demokratiska republiken Kongo, Burundi, Sydsudan och Ukraina.

Påve Franciskus sade att den mänskliga värdigheten trampas under fötterna för så många människor runtom i världen inkluderande flyktingar och migranter.

”Where God is born, hope is born; and where hope is born, persons regain their dignity. Yet even today great numbers of men and woman are deprived of their human dignity and, like the child Jesus, suffer cold, poverty, and rejection. May our closeness today be felt by those who are most vulnerable, especially child soldiers, women who suffer violence, and the victims of human trafficking and the drug trade.”

Efter att ha gått igenom allt detta lidande, krig, terrorism och kränkningar av människovärdet runtom i världen lyfte han också fram dem, både individer och stater, som med generositet välkomnar och ger hjälp åt det många flyktingarna att återetablera sig i en värdig framtid för dem själva och sina familjer och återintegreras i ett socialt sammanhang.

Och han avslutar sitt tal genom att lyfta fram det hopp vi har i Jesus och som inspirerar oss till barmhärtighet, kärlek och förmedling av Guds helande kraft så att världen kan bli bättre:

Where God is born, mercy flourishes. Mercy is the most precious gift which God gives us, especially during this Jubilee year in which we are called to discover that tender love of our heavenly Father for each of us. May the Lord enable prisoners in particular to experience his merciful love, which heals wounds and triumphs over evil.

Today, then, let us together rejoice in the day of our salvation. As we contemplate the Crib, let us gaze on the open arms of Jesus, which show us the merciful embrace of God, as we hear the cries of the Child who whispers to us: “for my brethren and companions’ sake, I will say: Peace be within you” (Ps 121[122]:8).

 

Hela texten här på engelska

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 1 kommentar