Zikafeber är en virussjukdom som sprids av myggor och är i de flesta fall ofarlig. Om den inte passerar obemärkt kan den ge symtom i form av mild feber några dagar, hudutslag, ögoninflammation och muskelsmärtor.

Zikaviruset är besläktat med det virus som orsakar denguefeber och isolerades första gången 1947 från rhesusapa i Uganda och påträffades hos människa första gången i Nigeria 1954. 2007 var en större epidemi på ön Yap i Mikronesien och nu har det spridit sig till Sydamerika och Mellanamerika. Spridningen kräver en viss slags mygga, aedes aegypti, som inte finns i alla länder.

Som allvarlig men sällsynt komplikation har rapporterats nervsjukdomen Guillan-Barres syndrom (GBS) som misstänks ha samband med infektion av viruset. Och nu i samband med ett utbrottet i Brasilien har rapporterats ökad förekomst av barn som föds med för liten hjärna (mikrocefali) som tros ha samband med att den gravida modern har smittats av viruset.

Bakgrundsfrekvensen av mikrocefali i Brasilien har bedömts vara 0,05 promille (5 barn per 100.000 födslar som föds med för liten hjärna). I samband med zika-epidemin har frekvensen gått upp till 2 promille (200 per 100.000 födslar), en ökning där den sannolika hypotesen är att det hänger samman med viruset, forskning pågår för att fastställa detta.

Just risken för fosterskador har gjort att man gått ut med rekommendationer att kvinnor inte skall bli gravida, vilket aktualiserar tillgången till preventivmedel och abort, något som ställs då på sin spets i Latinamerika eftersom regionen är hemvist för 40% världens katoliker.

Angående abort har Katolska biskoparna i Brasilien påpekat att abort inte bör vara det första man tänker på, det primära är att förebygga grundorsaken, att utrota myggorna, att använda använda myggmedel, myggnät och tät klädsel vilket minskar risken för myggbett och smitta. Förebyggande vaccin finns ännu inte, men kommer säkert att kunna tas fram.

Mikrocefali kan vara av varierande allvarlighetsgrad och en del av dessa barn kan leva ett normalt liv. Att förespråka abort till följd av en hypotetisk risk att barnet skall vara skadat är vanskligt på samma sätt som vid fosterdiagnostik för t.ex. Downs syndrom och efterföljande abort. Vi vill inte ha ett samhälle där bara de perfekt normala har rätt att leva.

När det gäller preventivmedel är Katolska kyrkans principiella lära väl känd, men i praktiken, precis som när det gällde HIV/AIDS-epidemin, så blottas svagheter i denna då principiell lära, levd praxis och verklighetens behov konfronteras med varandra. Katoliken och teologen Tina Beattie tar upp detta i en artikel.

Hennes första punkt är att majoriteten av världens katoliker dels ideologiskt inte är ense med Kyrkans lära om absolut preventivmedelsförbud och dels inte lever i enlighet med det. Detta faktum uppmärksammades också i samband med förra årets familjesynod, påven väntas i mars i år komma med ett lärodokument där synodens slutsatser bearbetats.

För det andra krävs en varsamhet från den Kyrkliga hierarkins sida då frågorna i levande livet är mer komplexa än att stanna vid en strid om principer och rättigheter. Jag citerar Tina Beattie:

The Catholic tradition has always allowed for some flexibility in the interpretation of church teaching in particular circumstances – a practice known as casuistry. When the denial of contraception exposes adults or the children they conceive to life-threatening illnesses and disabilities – and when the criminalisation of abortion condemns women to carry unwanted pregnancies to term or risk their lives through illegal abortions – we need to navigate a path of careful ethical reasoning through contested areas of human vulnerability, rights and responsibilities. The issues are more complicated than simply competing claims to rights.

För det tredje tar prof Beattie upp genus-aspekten och fattigdomsaspekten: De som drabbas värst är alltid de fattiga och speciellt kvinnorna. Fattiga kvinnor i katolska länder vill ofta göra sitt bästa i att vara underdåniga kyrkans krav, men samtidigt är de maktlösa och förtryckta och kan inte praktisera de metoder Kyrkan godkänner. T.ex. Naturlig familjeplanering (NFP) som i idealfallet är en utmärkt metod för mannen och kvinnan att ansvarsfullt leva ut sin sexualitet och samtidigt planera familjens storlek, men ojämlika förhållanden och en matchokultur där allt sker på mäns villkor som inte är lika intresserade av detta ställer kvinnorna som får ta hela konsekvensen av detta i mycket svåra situationer. Jag citerar Beattie igen:

”However, the best way to avoid increased abortions owing to Zika is to ensure that women have free access to reliable contraception. To preach abstinence or the church’s approved method of natural family planning presumes that a woman has considerable control over whether and when to have sex – and, in the machismo cultures of Latin America, that is a counsel of perfection tantamount to a form of cruelty. In such cultures, wives are often expected to submit to their husband’s sexual demands – and women living in situations of violence, overcrowding and poverty face a high risk of sexual assault and rape. Women should have the right to protect themselves from unwanted pregnancy in all such situations, but particularly when the consequences could be so catastrophic.

So far, however, all the advice about avoiding pregnancy has been targeted at women. The real challenge is to make men aware of their responsibilities, and here the Latin American Church could be much more proactive. If the Catholic hierarchy really wants to encourage more responsible and life-affirming attitudes to pregnancy and parenthood, then it needs to do far less to regulate women’s lives and far more to educate men.”

Texten fortsätter med att Tina Beattie ställer följande fråga som borde vara angeläget för alla, hierarki som lekmän, män som kvinnor att reflektera över och diskutera utan att behöva hamna i försvarsposition för eller emot:

But can an all-male hierarchy, which refuses to share its power and sacramental priesthood with women, offer a model capable of challenging machismo and fostering more egalitarian and mutually respectful relationships between men and women? I am not convinced.

These are questions that go beyond the Zika crisis, to touch on the most profound issues facing the Catholic hierarchy. The Catholic Church is a major provider of health care and education to the world’s poorest people, yet its leaders should not be surprised that they are held to account by the media at times like this. They need to offer a credible response, if they are not to suffer further damage to their already diminished credibility with regard to sexuality, reproduction and the dignity and rights of women.”