Påve Franciskus vänder sig till hela världen och alla människor av god vilja. Han talar om fred, om vårt ansvar för miljön etc och han vill ha en god dialog inte bara med ateister utan också med människor från andra religioner.

Särskilt under Barmhärtighetens jubelår som vi just gått in i är påvens intention att Guds barmhärtighet skall kommuniceras av Kyrkan på ett sådant sätt att det bygger broar mellan folk, familjer, och sociala grupper.

I den nyss utkomna boken The name of God is Mercy talar påven om den sårade mänskligheten och att vår tid saknar aktuell konkret erfarenhet av barmhärtighet. Också vår tids relativism bidrar till detta – allt förefaller likvärdigt, allt är samma:

”Detta är också sårbarheten hos den tid vi lever i – tron att det inte finns någon möjlighet till frälsning, en hand som lyfter dig, en omfamning som räddar dig, förlåter dig, tar upp dig, omger dig med flödande passionerad kärlek; som får dig på fötter igen. Vi behöver barmhärtighet. Vi behöver fråga oss varför idag så många människor, män och kvinnor, unga och gamla, från alla samhällsklasser, går till sierskor och spåmän. Kardinal Giacomo Biffi brukade citera dessa ord från den engelske författaren G K Chesterton: ‘When Man ceases to worship God he does not worship nothing but worships everything’… Idag försöker människor finna frälsning varhelst de kan.”

Nu är den rätta tiden, Guds kairos för barmhärtigheten. Därför måste Kyrkan särskilt lägga betoningen på detta och förkunna barmhärtighet. Påven säger att Kyrkan inte skall vänta på att människor kommer och knackar på hennes dörr, hon skall gå ut på gator och torg och aktivt söka upp människorna, ta hand om dem, omfamna dem, få dem att känna sig älskade och aktivt förmedla Guds barmhärtighet.

Denna påvens aktiva dialog med andra människor, och speciellt med människor från andra religioner missförstås ofta av evangelikala kristna som ser det som eftergifter för den kristna tron, att försöka bygga en världsreligion med mänsklig kraft eller synkretstisk sammanblandning av kristendom med andra religioner. Ingenting kunde vara mera fel. Påven är fullständigt klar över vilken grund han står på, Jesus Kristus, samtidigt som han just utifrån denna grund förkunnar det som flödar ur evangeliet.

Ulf Ekman, nybliven katolik och som samtidigt känner evangelikal kristendom inifrån reflekterar över varför evangelikaler så ofta missförstår. Han skriver på sin blogg:

”Ett av de svårare hindren både för evangeliska protestanter och för katoliker när det gäller att förstå varandra ligger just här.Vi utgår ofta automatiskt ifrån att vi med samma ord menar exakt samma sak. Häromdagen läste jag en recension av påve Fransiskus senaste bok, ”The name of God is Mercy”, och här framträdde dessa olikheter med all sin tydlighet. Påven inriktar sig på vissa viktiga aspekter av barmhärtigheten och enligt artikelförfattaren så saknar denne en utläggning av rättfärdiggörelsen genom tro. Alltså blir boken något suspekt. Inte för vad den säger, men för vad den inte säger. Om det man vurmar för inte finns beskrivet klart och tydligt i det man läser så är allt i princip misstänkliggjort.

Jag minns detta ifrån olika predikotillfällen i kyrkor. Ibland kunde någon komma fram efteråt och påpeka något misslynt att han inte tyckte att jag hade tagit med vissa för honom väsentliga saker. Ibland kunde man fundera över om man alltid i varje predikan måste säga allt om allt för att vara garderad och för att tillfredsställa vissa. Det kunde gälla bibelord vars hela sammanhang inte alltid citerades (det skulle bli långa avsnitt) eller om ett ämne var stort, att någon av många aspekter inte kommit med. Det kändes som om man måste pricka av en för åhörarna i förhand iordningställd teologisk lista för att man skulle vara värd att lyssnas på. Oftast var detta dock rätt harmlöst och gick lätt att reda ut. Om det speciella samfundets eller rörelsens käpphästar måste omnämnas för att man skulle få godkänt så kändes det mer som om predikan var ett skolprov som skulle godkännas än ett tilltal till människors hjärtan. Man kom aldrig riktigt vidare om man bara kunde nämna sådant som alla kände igen. Nåväl, sådant får man ju vänja sig vid och naturligtvis stå ut med. Men det kan tyvärr ibland utvecklas till en anda av misstänksamhet som i längden blir ganska ofruktbart för alla parter.”

Detta förhållningssätt gäller inte bara evangelikala kristna, utan det är något i allra högsta grad allmänmänskligt. Om våra käpphästar och det vi själva vurmar för inte explicit nämns blir vi misstänksamma. Men om vi inte kan lyssna utan förutfattad mening och vara öppen för att motparten har något positivt att förmedla, hur skall vi då kunna lära oss något nytt, hur skall vi kunna lära känna vår medmänniska, och i sista hand, hur skall vi någonsin kunna leva i fred med varandra på jorden?

Låt oss istället ta påven som exempel och bemöda oss att bli mer öppna för Guds kairos i vår tid och praktisera barmhärtighet genom att vara öppen för vår medmänniska oberoende av ras, religion, kön etc. och lyssna och praktisera barmhärtighet. För människan är inte bara i behov av barmhärtighet – hon är också en aktiv aktör som är kallad till ett parnerskap med Gud. Barmhärtighet föder barmhärtighet. Kärlek föder kärlek….