Den moderna tidens sekularistiska tänkande har ett gemensamt med evangelisk fundamentalism: Man kan inte hålla flera bollar i luften samtidigt, utan det är antingen/eller som gäller.

Exempel:

• Bibelordet eller Kyrkans tradition i dess helhet? – Katolicism säger både och. Luther, och i ännu mer renodlad form hans efterföljare, säger Sola Scriptura
• Rättfärdiggörelse genom tro eller gärningar? Katolicism säger både och. Luther säger bara tron.

Läs mera: John Allens krönika i Crux: At 3-year mark, Francis is a both/and pope in an either/or world.

OBS i detta inlägg definierar jag ”katolsk” tro i bredare bemärkelse, som ordet egentligen betyder, allmän, den tro som är förmedlad av apostlarna och förmedlad genom en 2000-årig kyrklig tradition. Också de som inte tillhör Romersk-katolska kyrkan kan göra anspråk på att hysa en katolsk tro.

Trons dogmer utvecklas genom tiderna. När vi katoliker ser i backspegeln kunde också katolsk tro tidigare te sig som mera antingen/eller-artad. Men det är en styrka med den katolska tron att den hela tiden kan utvecklas genom filosofisk reflektion i förnuftets ljus utan att man därmed ger avkall på det grundläggande tros-innehållet som är uppenbarat och ej påhittat genom mänsklig spekulation.

Åter till källorna och samtidigt utveckling och öppenhet för att förmedla evangeliet på ett sätt som motsvarar den kultur vi lever i nu är det som ger katolsk tro dess livskraft.

Ytterligare exempel på dikotomin både/och – antingen/eller finns i några frågor som är högaktuella idag:

• Abort: Enligt kristen tro är abort synd genom att det förstör mänskligt liv. Men samtidigt finns barmhärtighetsprincipen och insikten att man i ett sekulärt samhälle inte kan förbjuda något som människor ändå i så fall skulle göra illegalt med större skada som följd. De flesta kristna kan hålla båda dessa perspektiv levande samtidigt, medan det moderna sekulära tänkandet mera går ut på antingen/eller: Eftersom vi tillåter abort måste vi betrakta abort som etiskt oproblematiskt. Därför säger man nej till samvetsfrihet och fastslår principen att om en kvinna upplever det liv som tänts inom henne som en parasit, så är det en oeftergivlig rättighet att bli befriad från det.
• Flyktingmottagande, asylrätt: Asylrätten är fundamental, och som nation grundad på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter måste vi ta emot de flyktingar som söker sig hit. Varje försök att stänga ute människor döms ut som oetiskt. Å andra sidan är verkligheten sådan att det inte är varken politiskt eller praktiskt möjligt att ta emot hur många som helst. Således måste vi hitta praktiska lösningar som innebär kompromisser. Antingen/eller-människorna, en allians av kristna och sekulära vänsterliberala dömer ut dem som vill hitta praktiska lösningar genom att kompromissa.

Både vad gäller abort och asylrätt omfattar den sekulära vänsterliberala opinionen ett fundamentalistiskt antingen/eller-tänkande. Men man hamnar på diametralt olika ståndpunkter i dessa båda frågor: Gällande abort betraktas det som en rättighet och de som framför kritik mot att livet kränks motarbetas. Gällande asylrätt står man på livets och människovärdets sida och motarbetar alla som söker kompromissa och kallar dem rasister.

Vi måste givetvis kunna ha värderingar som går ut på att både skydda det ofödda livet och ta hand om vår nästa som är på flykt men samtidigt kunna hantera att genomföra praktiskt fungerande lösningar i verkliga livet utan att distansera oss från de människor som står upp för detta.

Samma sak går igen i diskussionen inom Katolska kyrkan där det finns grupper som vill ändra läran så att både abort, skilsmässa och samkönade äktenskap skall tillåtas. Omfattar man ett antingen/eller-tänkande blir detta svårt, men i ett både/och tänkande går det att hålla fast vid ideal som människolivets helgd och äktenskapets oupplöslighet samtidigt som man är öppen för en verklighet som är mera komplex.

Slutligen vill jag nämna ytterligare en inom-kyrklig fråga där dikotomin både/och – antingen/eller är relevant: Det gäller frågan om Jesus Kristus är enda vägen till Gud, eller om det finns flera vägar. Inom Svenska kyrkan, företrädd av bl.a. ärkebiskop Antje Jackelen och nu senast Skara-biskopen Åke Bonnier, bedrivs en opinionsbildning som går ut på att Jesus Kristus inte är enda vägen. Jag återkommer till detta i ett kommande inlägg där jag tänker jämföra två texter, dels Åke Bonniers debattartikel i Dagen denna vecka, dels en intervju med påve emeritus Benedikt från oktober 2015. Kanske Bonnier inte är så liberal som han verkar, kanske Benedikt inte är så konservativ….