Macchiarini-affären fortsätter att skaka om KI och hela forsknings-Sverige. Att det finns notoriska sol-och-vårare och bedragare som inte skyr lögn och fusk för att uppnå sina syften och att det kan hända även den bäste att bli förförd är en sak. Det följer ett väl känt mönster och är inte särskilt uppskakande.

Det intressanta är vilka blottor och missförhållanden som kommer i dagen vid en institution då en sådan person blivit avslöjad och gjort sitt. I det perspektivet kan man ju säga att Macchiarini-affären varit nyttig för att sätta fingret på ömma punkter och blottlägga ett förbättringsutrymme.

Anders Hamsten har allmänt blivit berömd för sitt öppna erkännande av att han gjort en felbedömning och tagit konsekvensen av det (se t.ex. Dagen: Lögner bygger livets fängelse).

De flesta bedömare är dock eniga om att problematiken är djupare och handlar inte bara om en enda persons felsteg. På DN debatt 18/2 fanns två stora debattartiklar. I den ena beskriver tre forskare, Arvid Carlsson, prof Elias Eriksson och prof Kristoffer Hellstrand sin syn på strukturella faktorer de menar lett fram till att allt detta kunde passera så långt utan att någon slog till bromsen.

För varningstecken fanns ju. Redan våren 2015 hade författaren till den andra artikeln, Bengt Gerdin blivit klar med sin enmansutredning där det slogs fast att forskningsfusk begåtts. Men han blev inte lyssnad till, och jag förstår hans frustration över att hans gedigna arbete bara begravdes. Jag unnar honom gärna ett uns av den skadeglädje som jag antar det är oundvikligt att känna när nu skandalen briserat.

Vi är i fastetiden, den rätta tiden för rannsakan av våra motiv, botgöring och bättring. Synd är en sak vi alla kan hamna i, men som kristna vet vi att det gäller att resa sig, göra bot, omvända oss och föresätta oss att bli bättre människor och ta emot förlåtelse så snart vi identifierat synden. Om vi inte gör det förlorar vi till slut förmågan att skilja på gott och ont, och vi blir korrumperade. Påve Franciskus har i intervjuboken The Name of God is Mercy gett sin syn på skillnaden mellan synd och korruption. Synd är en handlig som vi kan ångra och omvända oss från, men korruption är ett tillstånd:

”Corruption is not an act but a condition, a personal and social state we become accustomed to living in. The corrupt man is so closed off and contented in the complacency of his self-sufficiency that he does not allow himself to be called into question by anything or anyone. The self-confidence he has built up is based on a fraudulent behavior: he spends his life taking opportunistic shortcuts at the cost of his own and others’ dignity.”

Om vi själva är korrupta bidrar vi till en korrupt kultur i det sammanhang vi verkar. Vi behöver justa samhällsinstitutioner och privata företag som byggs upp av personer som bidrar till ärlighet och transparens och ett gott icke-korrupt klimat. Den som lever rent och utifrån goda föresatser producerar goda frukter som märks i det offentliga livet. Cynikern förutsätter att vi alltid har onda och korrupta motiv och misstror säkert Anders Hamstens kovändning som en omvändelse under galgen. Jag sällar mig hellre till den skara människor som tror andra om gott till dess motsatsen är bevisad. Som de tre författarna till DN-artikeln skriver:

”Hade KI:s rektor insett de ohyggliga konsekvenserna av Macchiarinis framfart får man förutsätta att inte ens äventyrandet av ett årligt anslag om 30 miljoner hade fått honom att avfärda anklagelserna och förhala utredandet. Men den pågående SFO-utvärderingen bidrog säkert till att man i det längsta klamrade sig fast vid hoppet att kritiken var obefogad.”

Vad som sker i gråzonen mellan att ana men inget göra för att man inte vill veta sanningen och att slå till bromsen och gå till botten med en sak hör hemma i personlig självrannsakan och i biktbåset och inte hos gatans parlament. Ingen förebrår Anders Hamsten för att han inte slog till bromsen tidigare, därför att vi anar att vi alla har våra dolda svagheter och vet inte hur vi själva skulle ha agerat i en liknande situation. Den som är utan synd får kasta första stenen!