Idag är jag på väg hem från en fantastiskt givande resa till Rom. En vecka har jag tillbringat som resursperson tillsammans med pastorer och predikanter från Trosrörelsen (Livets Ord), Det är ett fyrtiotal personer som varit i Rom för att studera kristendomens rötter, de tidiga martyrerna, men också för att lära känna Katolska kyrkan som den ser ut idag.
Det har inneburit bl.a. besök på ICCRS, Karismatiska förnyelsens kontor där vi träffade dess direktor Oreste Pesare samt besök på Påvliga rådet för kristen enhet där vi hade ett mycket givande och hjärtligt möte med biskop Brian Farrell, samt deltagande i karismatisk mässa i S:ta Anastasia kyrkan med f Alberto. – Och givetvis, deltagande i onsdagsaudiensen med påve Benedikt på Petersplatsen onsdag förmiddag. Genom Enhetsrådets försorg hade vi fått fina platser allderles nära påven. Påven fortsatte sin predikoserie över bönen, utgångspunkten denna gång var den 126:e psaltarpsalmen, han kommenterade också upp den svåra situationen för kristna i Egypten och vädjade om en varaktig fred.
Petersplatsen, onsdagsaudiens hos påven
Pastor Ulf och ICCRS´ direktor Oreste Pesare
Besök på Enhetsrådet, biskop Farrell t.v.
Sta Anastasia
När det gäller den historiska delen av besöken vill jag lyfta fram besöket i gravplatserna under Peterskyrkan ”Scavi” , med Petrus grav. Det som med allra största sannolikhet är Petrus ben har blivit återfunna och ligger i en grav direkt under högaltaret i S:t Peterskyrkan, under guidning av mycket kunniga prästkandidater från ett amerikanskt prästseminarium i Rom fick vi ta del av historien om utgrävningarna som genomfördes under Pius XII´s pontifikat och där man återfunnit delar av skelettet av det som med allra största sannolikhet är aposteln Petrus. Vi kunde beskåda käkbenet från den som en gång inför Jesus proklamerat att han är den levande Gudens son. Det var ett mycket gripande ögonblick för oss alla. Utgävningarna skildras i boken The bones of St Peter.
Vi besökte också Paulus grav i kyrkan S:t Paulus utanför murarna, där det också finns ett kapell med ett träkors där den heliga Birgitta har förrättat sina böner. Vi besökte också kyrkan S:t Clemens, en av Roms älsta kyrkor där man grävt fram den ursprungliga kyrkan från 300-talet e.Kr. Clemens var den fjärde biskopen av Rom efter Petrus.
Det har varit en oerhört berikande erfarenhet att delta i denna vecka och tillsammans med pastorerna och predikanterna från Trosrörelsen gemensamt studera dessa saker och tillbringa tid tillsammans som också inneburit att lära känna varandra. Som katolsk resursperson medverkade också Charles Whitehead från England, tidigare ordförande för ICCRS råd med sin hustru Sue (anglikanska kyrkan). Det var glädjande att få dela med sig av mina katolska erfarenheter till bröder och systrar som verkligen ärligt och och öppet ville lära sig mer och förstå mer innan man tar ställning och värderar.
Ett par saker som blev tydligt under veckan är att det behövs både en institutionell sida och andens frihet i kyrkan, samt att den tidiga kristna historien fram till 1500-talet har vi faktiskt gemensamt. Ulf Ekman påpekade att protestanter ofta har tänkandet att allt levande kristet liv tog slut och dog ut efter de första århundradena, för att sedan åter blomma upp på 1500-talet (reformationen), 1800-talet (evangelikaler) eller i början på 1900-talet (pingstvänner). Men det går inte att hoppa över historien, påpekade Ulf, det tror jag stod klart för alla efter denna resa, det är att göra sig urarva ett 1000-årigt kristet arv. Det är inte bara katolikernas Petrus som är begravd i S:t Peterskyrkan, det är ett kristet arv som tillhör oss alla.
Jag upplever att vi lever i en tid då Gud väldigt starkt för sitt folk, kristna från alla samfund samman på ett nytt sätt och att saker händer väldigt snabbt nu. Har vi människor 10-årsplaner, så har Herren 1-årsplaner. Det vi erfor denna vecka av vikten av öppenheten mot hela Guds folk och den universella kyrkan tror jag inte är unikt utan en återspegling av vad som händer på bred front händer inom kristenheten idag. Former för hur enheten mera strukturellt skall åstadkommas ser vi inte och behöver vi inte bekymra oss om, det viktiga är öppenhet för den helige Ande och att vi anförtror oss åt Herren som visar vägen. Karismatiska förnyelsen i Katolska kyrkan har ett tydligt uppdrag från kyrkans ledning att aktivt verka för denna enhet, påpekade Charles Whitehead.
Vi träffade också Charlotta Smeds från Vatikanradions skandinaviska avdelning som intervjuade undertecknad samt Ulf och Birgitta Ekman samt Charles Whitehead. Jag tror programmet sänds på måndag, det finns också att lyssna på i efterhand på Vatikanradions hemsida.
Charles berättade också om det nyinrättade påvliga rådet för evangelisation och arbetsmaterialet, lineamenta till kommande års biskopssynod som skall handla just om den nya evangelisationen. Evangelisation handlar i vår tid inte bara om att förkunna evangeliet för dem som aldrig har hört det, utan särskilt i USA och Europa också om att förkunna det på nytt för sekulariserade kristna som behöver höra evangeliet på nytt. Arbetsmaterialet har gått ut på remiss, och alla som vill kan svara på det. Inom Karismatiska förnyelsen studerar man det. De andliga nådegåvorna och livet i den helige Ande nämns visserligen i arbetsmaterialet, men det är något som borde lyftas fram mer. Likaså har vi de framgångsrika alpha-kurserna som ges världen över som introducerades av Nicki Gumbel vid Holy Trinity Bromton Church i London, något som är värt att titta på och lära sig av.
Detta var en första rapport som sammanfattar denna vecks som var så rik på intryck och erfarenheter att varje delmoment vore värt en egen rapport. Jag återkommer nog med fler blogginlägg om denna resa.
Fr v Sue Whitehead, Oreste Pesare, Charles Whitehead
Minns ni Maria Johansson och hennes evangeliserande enmansorkester på Sergels torg? I många år var hon ett självklart inslag i stadsbilden, motarbetad av en del, hånad och förlöjligad av en del, men säkert var det också en hel del vars hjärtan öppnades upp för Jesus genom hennes enkla gestalt. Varför tar jag upp detta? Jo jag blir påmind om henne genom en artikel av Kenneth Ahlborn i kulturdelen i SvD idag. ”Jag har själv träffat två helgon, flyktigt bara”, skriver han och nämner Maria Johansson och Bengt Djupbäck (alias Jokkmokks-Jokke) och tecknar kärleksfullt deras porträtt. Troende, enkla människor, rättframma i sitt vittnesbörd. Författarens rekommendation till Vatikanen: Helgonförklara dem tillsammans med Johannes Paulus II.
Ett allderles utmärkt förslag tycker jag (även om det nog är orealistiskt). För de tillhör säkert den den skara av tusental och åter tusental okända människor ur vår vardag som levt ett ärligt och helgat liv som nu i helgonens skara finns hos sin Herre, men aldrig kommer att på ett särskilt sätt uppmärksammas av kyrkan genom en helgonförklaring.
Jesusmanifestationen den 21 maj var en stor dag, och det känns som om det behövs en god tid av reflektion innan vi kan fatta den fulla betydelsen av dagen.
Det finns ett givet behov att manifestera och fira det som är centralt i livet. Djupast är detta gudstjänsten, mässan som de flesta firar varje söndag, en del oftare. Genom liturgin, bönen och att se Jesus i medmänniskan och praktisera den evangeliska kärleken manifesterar vi Jesus varje dag. Biskop Anders Arborelius sa i Fatbursparken att vi bör komma ihåg att varje dag kan vara en Jesusmanifestation.
Den splittrade kristenheten kan inte fira gudstjänst med nattvardsgemenskap ännu, detta i sig är en stor brist som vi måste göra allt för att reparera. Den helige Ande för kristna av olika traditioner och inriktningar idag allt närmare varandra, samtidigt som medvetenheten om splittringens skandal ökar. Jesusmanifestationen kan ses som ett sätt att manifestera och fira den enhet som redan finns i Kristi kropp idag men också att föregripa den enhet vi längtar efter.
Jesusmanifestationen har vuxit fram som ett spontant initiativ, drivet av den helige Ande, men stöds och backas upp av många kyrkoledare. I gemensam bekännelse, bön och lovprisning ger vi uttryck för detta. Det var många kyrkoledare samlade på scenen i Kungsträdgården. Det var en symboliskt mycket viktig handling att alla tillsamman reciterade kyrkans trosbekännelse så som den formulerades i Nicéa och fortfarande är aktuell, att man tillsammans på knä ödmjukt bad om förlåtelse för det man försummat samt om den helige Andes ledning och kraft att tillsammans gå framåt i uppdraget att vittna om Jesus, samt att man hand i hand med alla de 18000 församlade sjöng den avslutande lovpsalmen O store Gud. Detta säger mer än alla ord och deklarationer om vart man är på väg.
Om vi ser vilka kyrkor som medverkade genom sina ledare eller representanter finner vi: Katolska kyrkan: Representeras av sin ledare Biskop Anders Arborelius Syrisk ortodoxa kyrkan: representeras av f Abdel Machih på uppdrag av Ärkebiskop Benjamin Atas EFK: representeras av sin ledare Anders Blåberg EFS representeras av sin ledare missionsföreståndare Stefan Holmström Livets Ord: representeras av sin ledare Ulf Ekman Frälsningsarmén: representeradess av sin nya ledare Marie Willermark Det är tydligt att dessa samfund genom sin närvaro starkt stödjer Jesusmanifestationen.
Pingströrelsen medverkade också på hög nivå genom att ordförande i Pingst FFS Pelle Hörnmark är närvarande. Pingströrelsen består dock av fria församlingar, så Hörnmark har inget formellt mandat att representera dem alla, men han skulle knappast kunna närvara om det inte fanns ett strakt stöd bland pingstförsamlingarna för Jesusmanifestationen. Att det finns vissa pingstförsamlingar som är skeptiska till ekumeniskt samarbete i sammanhang där Katolska kyrkan medverkar vet vi, men mitt intryck är att de flesta är positiva i enlighet med den långa traditionen av dialog mellan Katolska kyrkan och Pingst som funnits allt sedan David du Plessis dagar.
Svenska kyrkan väljer att inte formellt medverka i Jesusmanifestationen, men förbjuder inte heller enskilda medarbetare och församlingar att medverka om de vill. Klart är att intresset från Svenska kyrkans sida varit litet, med undantag av några drivande personer bland vilka märks förre domprosten i Stockholm Hakon Långström som bidragit med sin erfarenhet och inspiration i ledningsgruppen, EFS-gemenskapen S:ta Clara kyrkas vänner med direktor Carl-Erik Sahlberg som ansvarade för programmet på Sergels torg samt naturligtvis OAS-rörelsen med Hans Weichbrodt som deltagit i ledningsgruppen och Berit Simonsson som närvarade på scenen i Kungsträdgården.
Vad det låga intresset från Svenska kyrkan beror på är oklart, om det enbart handlar om ointresse eller om man har invändningar mot själva projektet. Domprost Åke Bonnier hör till dem som besöker Jesusmanifestationen. Han dök upp i Fatbursparken i år, och skriver uppskattande ord på sin blogg om grundidén att samla alla kristna, han skriver också att han skulle önska ett större deltagande från Svenska kyrkans präster som antingten inte var där eller också kom förklädda. Åke hoppade ju av från ledningsgruppen för ett par år sedan, men att han varje år i prästkrage besöker Jesusmanifestationen och kommenterar på sin blogg får en officiell betydelse. Han har i år skrivit två inlägg, här och här. Mellan raderna anar man att det nog förs en del diskussioner om Jesusmanifestationen men att frågan är känslig.
Det tre samfunden som håller på att slås samman till ett har haft nog med sitt eget interna arbete och har av den anledningen inte hunnit med engagemang i Jesusmanifestationen.
Jesusmanifestationen är i grunden ett initiativ framsprunget ur kyrkans karismatiska dimension. Det handlar om att ett antal personer lyssnat till den helige Ande, försökt urskilja Guds vilja och agerat så som de uppfattar att Gud kallar dem. Ursprungligen var det Stanley Sjöbergs vision, som bekräftades av fler. Ledningsgruppens arbete har i stor grad präglats av karismatisk öppenhet, en god del av mötena har ägnats åt bibelstudium och bön för att verkligen urskilja Guds vilja, de förbönsmöten som hållits i olika kyrkor innan manifestationen har också präglats av de andliga nådegåvorna i funktion.
I efterhand har olika samfundsledare sedan bekräftat detta som Guds verk genom att ge processen sitt stöd. Bara Gud vet vart den fortsatta processen leder, och bara genom en öppenhet för den helige Andes ledning kommer den att bära rik frukt. Om vi människor exploaterar processen för egna personliga önskningar eller kyrkopolitiska överväganden kommer den att förtvina och dö. Låt oss därför fortsätta att be:Kom helige Ande över kristenheten i Sverige! Led oss i en fortsatt frimodig bekännelse att Jesus är Herre, led oss i en fortsatt öppenhet för hela Guds folk och hjälp oss att vara det vi är kallade till: Ett salt och ljus för Sverige. Hjälp oss att göra varje dag till en Jesusmanifestation. Amen!
Sedan 2003 pågår en officiell dialog mellan Pingst och katolska kyrkan i Sverige. Inga högljudda protester mot denna dialog har hörts tidigare, men när det nu blir känt att dialgo-gruppen skall göra en studieresa till Rom hörs plötsligt protester här och där i insändare och på bloggar.
Pastor Sten-Gunnar Hedin,en av deltagarna från Pingst-sidan skriver en mycket bra artikel i Dagen idag där han bemöter kritiken och förklarar förutsättningarna för dialogen. Sten-Gunnar gör på ett förtjänstfullt sätt distinktionen mellan dialog och diskussion. Han skriver:
”Till skillnad från debatter och diskussioner handlar dialog aldrig om att försöka övertyga eller övertala. Det försöker vi göra genom förkunnelse, skrifter och andra uttryckssätt. Dialogen däremot har ett enda syfte – att söka en klarare insikt i den andres ståndpunkter och förhållningssätt. Som kristna är vi av evangeliet förpliktade att möta alla människor med respekt och vördnad, oavsett vilka åsikter de har. Det gäller i synnerhet i relation till våra bröder och systrar i olika delar av kristenheten. Dialog förutsätter därför att de parter som samtalar med varandra är rotade och trygga i sin egen tro och tradition. Endast då är det möjligt att lyssna till den andre med ett öppet sinne, utan att förfalla till polemik och ängsliga försvar.”
Precis så! Men kritikerna resonerar på ett sätt som om det inte behövs någon dialog – De vet tydligen redan bäst vad Katolska kyrkan är utan att behöva umgås och möta katoliker. Man hör de mest bisarra uttryck i diskussionsforumen.
Sten-Gunnar Hedin och hans vänner inom Pingst fullföljer ju en gammal fin tradition av dialog mellan Pingst och Katolska kyrkan och andra av de äldre samfunden vars föregångare är pingstvännen David du Plessis, som jag själv mött en gång på en karismatisk konferens i Rom 1984. När andedopet och de andliga nådegåvorna succesivt gjorde sitt intåg i de äldre protestantiska samfunden under 1960-talet fanns en djup skepsis mot detta bland pingstvännerna. Det var djupt störande för många att höra om detta utbrott av pingstförnyelse inom de traditionella kyrkorna. De betraktades ju som döda, inte kunde de ta emot den helige Ande! Än mer skeptiska var man mot att den Karismatiska förnyelsen också vann insteg i Katolska kyrkan i slutet av 1960-talet.
Pingstvännen David du Plessis ”Mr Pingst” blev den som fick vittna om äktheten i den Karismatiska förnyelsen och bli brobyggare mellan Katolska kyrkan, de äldre protestantiska samfunden och Pingströrelsen. Denna speciella brobyggartjänst var förutsagd i en profetia av Smith Wigglesworth 1936.
Från 1959 åkte David du Plessis världen runt för att förkunna detta Andens utgjutande över kristna i varje samfund på varje kontinent. Vad kristna i andra samfund nu upplever, förkunnade han, är dopet i den helige Ande, samma nåd som Herren utgöt över de första pingstvännerna på Azusa Street. Hans speciella tjänst var profetisk. Du Plessis insåg vikten av ett enhetligt uttryck för att beskriva den nåd som var gemensam för troende inom alla traditioner.
För några dagar sedan gjordes jag uppmärksam på en text av dominikansyster Madeleine Fredell som avhandlar ämnet en levande tro och utmaningen för kyrkan att inte fastna i ett räddhågat fastklamrande vid försanthållande av dogmer som en slags trygghet man inte vill avstå från trots att man innerst inne har svårt att tro på det själv. En sådan tvehågsenhet uppfattar omgivningen direkt och därmed uppfattar kyrkans företrädare som hycklande, och kraften att evangelisera på ett sätt som verkligen går hem förloras. När jag läste texten tänkte jag genast på den diskussion som nyligen förts i bloggvärlden kring Rob Bell och hans bok Love wins, där Bell älskas av en del, men av andra anklagas för att inte vara tillräckligt ortodox (se också David Nyström, Carl-Henric Jaktlund). Fredells text hjälpte mig att få ytterligare perspektiv på Bell-debatten.
För några dagar sedan gjordes jag uppmärksam på en text av dominikansyster Madeleine Fredell som avhandlar ämnet en levande tro och utmaningen för kyrkan att inte fastna i ett räddhågat fastklamrande vid försanthållande av dogmer som en slags trygghet man inte vill avstå från trots att man innerst inne har svårt att tro på det själv. En sådan tvehågsenhet uppfattar omgivningen direkt och därmed uppfattar kyrkans företrädare som hycklande, och kraften att evangelisera på ett sätt som verkligen går hem förloras. När jag läste texten tänkte jag genast på den diskussion som nyligen förts i bloggvärlden kring Rob Bell och hans bok Love wins, där Bell älskas av en del, men av andra anklagas för att inte vara tillräckligt ortodox (se också David Nyström, Carl-Henric Jaktlund). Fredells text hjälpte mig att få ytterligare perspektiv på Bell-debatten.
sr Madeleine
Bell
Jag tänkte också på Dostojevskiljs legend om storinkvisitorn i Bröderna Karamazov (spelas just nu på Stockholms stadsteater). Jesus kommer själv på besök till storinkvisitorn, som kastar Jesus i fängelse och en dialog mellan dem utspelar sig där storinkvisitorn kritiserar Jesus. Jesu budskap om frihet är allderles för komplicerat för vanliga människor, möjligen med undantag av några starka och upplysta. För de flesta är bördan av det fria valet allderles övermäktigt. De önskar istället en auktoritet som de kan vältra över sitt ansvar på. Inkvisitorn förebrår Jesus:
”Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ‘Stig ned från korset och bevisa vem Du är.’ Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång förslava människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks-tro. Du hoppades på deras frivilliga kärlek och inte slavens underdåniga vördnad för en makt… Du hade alltför höga tankar om människorna, ty de är ju trälar, även om de är skapade som upprorsmakare. Se dig omkring och döm själv: femton sekler har förflutit, men gå bort och betrakta dem: Vem har du höjt till dig? Jag bedyrar, människan är skapad svagare och sämre än du trodde … Människan är svag och usel.”
Problemet med diskussioner om tron är att det ofta är otydligt om man utgår från teologisk reflektion eller från att vara representant för renlärigheten, ortodoxin eller den ”rätta” bibeltolkningen. Joseph Ratzinger gör den distinktionen tydlig. I en essä med titeln ”Är Katolska kyrkans katekes aktuell idag?” författad för några år sedan (innan han blev påve) skriver han:
”Katekesen är inte en teologisk lärobok utan en bok om tron, en troslära. Det är en grundläggande skillnad som inte tillräckligt beaktas i dagens teologiska tänkande. Teologin ”uppfinner” inte genom en intellektuell reflektion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den…
Katekesen är trosförkunnelse och inte teologi. När det gäller att redogöra för denna vår tro måste vi naturligtvis också redogöra för våra egna tankar och försök till förståelse och i så motto finner vi naturligtvis ett samband mellan tro och förståelsefull teologi. Men det hindrar inte att det finns en fundamental skillnad mellan förkunnelse och vittnesbörd å ena sidan och teologisk reflexion å den andra…
(Katekesens litterära genre) är vittnesbördets, förkunnelsens som kommer sig av vetskapen att tron är sann och önskan att förmedla den till andra. Också här finns nyanser. Också vittnesbördet vänder sig till den andre och måste alltså utformas på ett sätt som den andre kan förstå. Också vittnesbördet innebär att man förstår och accepterar ordet som givits oss, men vittnesbördets språk är ändå ett helt annat än den resonerande stil som förnuftet använder sig av när det på vetenskapliga vägar söker sig fram till ett svar….
(När vi betänker) …det faktum att katekesen talar till alla kontinenter och till en mångfald kulturella situationer, förstår vi att denna bok inte kan vara det slutgiltiga ordet när det gäller hur tron skall förmedlas. Man måste också satsa på andra slags, mera näraliggande, kommunikationsvägar. Om den träder i alltför direkt ”dialog”, till exempel med västvärldens intellektuella, blir det bara desto svårare för alla andra mottagare att ta till sig. Därför måste stilen läggas på en så att säga mera sublim nivå, en nivå som inte sänker sig ner till någon konkret kulturell kontext. Den måste förswöka tala direkt till människan i hennes egenskap av människa, men överlåta de rent kulturella meddelandena till respektive lokalkyrka. /(På väg till Jesus Kristus, en antologi med texter av Joseph Ratzinger/påve Benedikt XVI, Catholica 2006)
Kanske de stora motsättningarna t.ex. i relation till diskussionen om Bells bok handlar om att de olika roller Ratzinger talar om blandas ihop. Bell kanske uppfattar sig tala som en reflekterande teolog, men uppfattas av kritikerna som en förkunnare och drar därmed på sig kritik för att vara för diffus. Stefan Swärd som tillhör dem som reagerat på boken tar tydligt på sig rollen av förkunnare och förmedlare av tron. Stefan företräder en evangelikal inriktning enligt vilken Bibeln är högsta auktoritet. När församlingen läser Bibeln i den helige Andes ljus så ger tolkningen sig själv, och något ledarskap för auktoritativ uttolkning skulle egentligen inte behövas. Men att Stefan Swärd m.fl frikyrkliga ledare uppenbarligen tar på sig att vägleda i korrekt bibeltolkning och ortodox tro (helt rimligt) och att samverkan kring t.ex. Lausanne-processen sker visar på att de insett att det behövs ett normerande läroämbete också i detta sammanhang. Bibeln är kyrkans bok, och den läses hela tiden i trons kontext, utifrån den samlade troserfarenhet kristenheten samlat på sig, inte bara under 2000 år, utan också i den tradition som nedärvts från Gamla förbundet.
Det är viktigt att det får förekomma en fortsatt fri teologisk reflektion kring tron, utan att det för den skull behöver uppfattas som ett hot mot den nedärvda tro som kyrkan förvaltar och ”vet med sig är sann”, som Ratzinger skriver. Syster Madeleine Fredells text, som jag äntligen kommer till efter denna långa inledning uppfattar jag som en reflekterande teologisk text, men också med relevans för det som Ratzinger talar om som handlar om att ta emot tron i en kulturell kontext som blir förståelig. Madeleine utgår från begreppet ”en levande tro” som just är en tro i frihet som vi bara kan tillägna oss som levande människor som som strävar efter att utvecklas och ta ansvar.Hon skriver:
”Det finns anledning att kritiskt granska om vi är företrädare för en levande tro eller snarare för ett visst trossystem, trosläror, dogmer, bekännelser, eller vad vi nu vill kalla det. Tron är inte ett intellektuellt tankegods utan ett förhållningssätt grundat i en djupt rotad tillit och en levande och realistiskt skapande handling.”
Har Dostojevskij rätt? Har kyrkan abdikerat från uppdraget att förkunna tron som en fri gåva att tas emot under ansvar och låst in den i ett system av dogmer som lyfter av människorna deras ansvar? Är det därför kyrkan har så stora problem med att bli relevant för dagens människor? Sr Madeleine:
”Det finns anledning att fråga sig om kyrkligt revirtänkande och enskilda företrädares medvetna eller omedvetna maktanspråk har något intresse av att förkunna en levande tro som bygger på tvivel, omprövning och icke-kontroll? Jag anar att de skandaler och oegentligheter vi sett den senaste tiden bottnar i att många kyrkliga företrädare och lekfolk, absolut inte det stora flertalet, faktiskt inte lever sin tro, utan bara ”har” den i form av en ”trygg” lära och bekännelse. Rädslan för trons verkliga kraft till förändringar, skapar hos den människan som antingen önskar makt eller som tjänar på status quo ett behov av säkerhet i form av fastställda dogmer och bekännelser, och då är inte steget långt till den totala upprustningen i form av fundamentalism, totalitära ideologier eller ateism i sin mer hårdföra form.”
Tro och vetande kan aldrig stå i konflikt med varandra, en tro som inte tål förnuftets granskning blir inte trovärdig. Tron svarar på frågan varför och vetenskapen på frågorna hur och vad. Men om tron reduceras till ett kvasivetenskapligt försanthållande eller ett fastklamarande vid trossatser som dåligt tål granskning i förnuftets ljus uppstår en klyfta mellan kyrkan och den sekulariserade världen som är svår att överbrygga.Sr Madeleine skriver:
”Dramatiken idag är att det finns en avgrund mellan de båda svarsmodellerna vilket bland annat beror på att vi reducerat tron till ett försanthållande, en bekännelse, till dogmer, riter och inte så sällan också en magi. Våra olika trosläror gör inte sällan unika, absoluta och slutgiltiga sanningsanspråk, vilket riskerar att låsa in oss i en ensidig tolkningsmodell även av Gud själv… Om tron endast förkunnas som en lära i form av dogmer, i form av en katekes, eller ännu värre i form av moralism stelnar själva tron och upphör att svara på frågan varför. Istället börjar tron svara på hur och vad, något som dess tradition i form av existentiella berättelser aldrig varit avsedd att göra.”
Sr Madeleine misstänker att skandalerna i kyrkorna är symtom på en mycket djupgående bakomliggande troskris. Hon håller med den franske teologen Henri de Lubac som menar att kyrkan själv bäddat för den trons kris som finns idag genom att i nyskolastisk anda gå alltför långt i att rationalisera trons innehåll i mötet med upplysningstiden och positivistisk kunskapsteori. Nyskolastiken genomsyrade alla teologiska läroböcker fram till Andra Vatikankonciliet. Lubac menade att det är kyrkans egen teologi som givit upphov till den moderna ateismen. Madeleine:
”(Henri Lubasc skriver) ‘Vilken usel teologi detta är som behandlar trons objekt som ett naturvetenskapligt fenomen, som inte kan urskilja religionens inre och universella verklighet utan bara ser den som ett system av sanningar och föreskrifter och som skulle äga giltighet enbart på basen av ett visst antal fakta!’ I en artikel från 1936 påpekade han att teologin inte längre handlade om ‘en trosförståelse och än mindre om en förståelse av tillvaron genom tron. Den är snarare en vetenskap om uppenbarade sanningar än en vetenskap om att se allting i trons ljus’.”
Är det inte detta också en del av bakgrunden till meningsskiljaktigheterna i diskussionen om Bells bok? Trossatser diskuteras på samma nivå som positivistisk vetenskap, inte som uppenbarade sanningar med relevans på ett existentiellt plan som svarar på frågan varför.
Uppgivenhet och misströstan kan ofta hindra människor från att tro. Men också en alltför glättig orealistisk positiv hållning kan vara ett hinder för en djup och realistisk tro. Här framför Madeleine en viktig kritik mot alltför fundamentalistiskt karismatiska grupper som isolerar sig i ett lättköpt positivt budskap som inte riktigt håller i verkligheten:
”Ofta tolkar vi verkligheten och våra medmänniskor utifrån ett optimistiskt eller pessimistiskt perspektiv, och båda är lika förödande. Där en pessimistisk syn tar över blir vi förlamade, vi resignerar och backar helt enkelt ut ur verkligheten. Hänger vi oss åt optimism riskerar vi att leva i en drömvärld av fantasier och vi blir oförmögna att lösa problem och bidra till verkliga förändringar. Våra tolkningsglasögon hindrar oss att upptäcka möjligheterna i vår sociala tillvaro, hur vi faktiskt kan förändra det vi tycker är fel, hur vi kan bryta upp förtryckande mönster av olika slag. Även optimisten missbedömer möjligheterna, eftersom det som optimisten ser inte är något verkligt, utan snarare fantombilder, låt vara positiva sådana. Hur ofta bedömer vi inte också våra medmänniskor utifrån de fantombilder vi har av dem. Då får vi kontroll och verkligheten blir en teaterscen med marionetter och vi håller i trådarna. Vi har gjort oss till Gud varje gång vi bedömer och begränsar en människa efter vår tolkning av henne. Att vara realist förutsätter två saker. Först att erkänna att vi faktiskt ser tillvaron utifrån vår förförståelse om densamma och därefter försöka våga förstå varför vi tolkar den som vi gör. Först då blir det i någon mån möjligt att lämna bedömningarna åt sidan, eller i varje fall lyssna på andras tolkningar och bedömningar. Det är i det ögonblicket som en öppen dialog kan ta form och något nytt födas eller uppenbaras för oss. Det är när vi försöker bortse från våra egna bedömningar som verkligheten kan få nya dimensioner och förvandlas till något bättre, fredligare och mer rättfärdigt.”
Madeleine ställer den självrannsakande frågan:
”…vill vara denna trons skapande realister. Vågar vi möta både vårt samvete och andras motstånd och så bli verkligt ensamma? Eller gör vi hellre eftergifter till vår omgivning för att inte förlora sällskap och uppmuntran, hur falskt det kanske än är? Fogar vi in oss i den allmänna tolkning av verkligheten som lämnar oss kvar i bekvämlighet eller orkar vi ifrågasätta de allmänna normerna? Försöker vi hävda det komplexa i tillvaron eller föredrar vi en förenklad bild som kräver mindre ansträngning? Är status quo lättare att uthärda, även i förtryck och orättfärdighet, än att arbeta på förändringar som skapar både fiender och motstånd bland de egna? Israels folk längtade efter köttgrytorna i Egypten och föredrog en guldkalv, det vill säga ett liv som slavar under både världsliga och gudomliga makter. Att vandra genom öknen och skapa mening utifrån ett vagt löfte om ett förlovat land under en Gud som säger om sig själva att ”Jag ska bli den jag ska bli” kräver både osjälviskhet, mod och en total tillit till att livet i sig självt är meningsfyllt. Det är bara i denna öken som något nytt kan födas, som en verklig förvandling kan ske.”
Det är nyttigt att reflektera över sådana frågor. Skall vi kunna bygga upp en tro som håller för oss själva och som är trovärdig då den förkunnas utåt måste vi våga ta steget ut i öknen och framhärda i tillit till den Gud vi tror på. Jag vill också påpeka att detta inte handlar om att välja mellan teologisk relativism eller att hålla fast vid grunderna i kyrkans traditionella trosarv och dogmer. Både ”liberalteologiska relativister” och ”traditionalistister” och försvarare av den nedärvda trons grunder behöver rannsaka sig själva på dessa punkter.
En liberalteologisk relativistisk hållning kan lika mycket vara en trygghetsskapande livshållning att gömma sig bakom som en karismatisk fundamentalistisk överpositiv livshållning.
Den helige Ande utrannsakar hjärtan och njurar. Öppenheten för Anden hjälper oss att ta steget in i en realistisk, meningsskapande och levande tro. Men det gäller att skilja på andarna och inte nöja sig med något mindre på det sätt som Dostojevskij eller syster Madeleine Fredell beskriver.
Runt 150 teologer deltog i ett internationellt symposium om Den helige Andes dop 17-20 mars i Rom. Det arrangerades av ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) i samarbete med Påvliga rådet för lekmännen.
Man fokuserade på den nutida erfarenheten av dopet i den helige Ande från utifrån bibliskt, teologiskt och pastoralt perspektiv, särskilt dess relation till dopets och bekräftelsens (konfirmationen) sakrament.
En av deltagarna var p Raniero Cantalamessa. Han sade att den första konsekvensen av Andens dop är en stark önskan att förkunna Kristus. P Cantalamessa konstaterade att till skillnad från många andra karismatiska och profetiska grupper i kyrkohistorien, så har den Katolska karismatiska förnyelsen (CCR) en stark kyrklig anknytning. Den lierade sig med tidigare förnyelserörelser genom dess kapacitet till förnyelse och livsförändring, men skiljer sig från dem genom sin trohet mot den institutionella kyrkan. Cantalamessa betonade att detta inte bara är en förtjänst av CCR, utan att det också beror på kyrkans herdar, särskilt påvarna Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedikt XVI som haft modet att erkänna och stödja CCR.
F Denis Biju-Duval, professor vid det påvliga Lateranuniversitetet, talade om dopet i den helige Ande i relation till konfirmationen. han beklagade den sekulariserade atmosfär som brett ut sig i den västerländska kulturen, vilken försvårar integrationen av tron i det personliga livet, och därmed bromsar effekterna av ”pingstens sakrament”. För att andlig utveckling skall främjas är det nödvändigt att dopets och konfirmationens nåd måste få komma till uttryck i den personliga erfarenheten.
John Duiker, ledare inom CCR i Melbourne, Australien, karakteriserade den nutida västerländska kulturen som en narcissismens kultur, vilket är antitesen till att leva i Pingstens realitet. Narcissismens kultur känneteckan av ”a huge emphasis on material wealth, physical appearance, the worship of celebrities, fame at any cost, and extreme individualism. It results in shallow and short-term relationships, leaving people beset with isolation, loneliness and an inner emptiness and despair.” Duiker har observerat att genom att dopet i den helige Ande leder till att man fokuserar på den gudomliga försynen, Guds vilja och samverkan med den helige Andes ingivelser, så utgör det en inte obetydlig faktor i att gå emot dessa destruktiva trender.
Biskop Michel Santier från Créteil, Frankrike, talade om dopet i den helige Ande utifrån kyrkofädernas skrifter, och Beatriz Spier Vargas, en ledare inom CCR i Brasilien vittnade om den effekt förnyelsen haft i det landet. Andra lekmannaledare och präster vittnade om förnyelsens betydelse i Indien, Malta, Guatemala, Benin, Camerun, England och Korea.
Oreste Pesare, direktor för ICCRS, säger att ett dokument om dopet i den helige Ande kommer att publiceras som ett resultat av symposiet.
Vi har nyligen kunna läsa om ett av de åtskilliga oförklarliga helanden som inträffat i vallfartsorten Lourdes i södra Frankrike. Det var en TV-reparatör, Serge Francois, som var nästan helt förlamad i ett ben efter komplikationer från diskbräcksoperationer som efter att ha bett om helande och badat i källvattnet där år 2002 blev helt återställd. Nu har han gjort en pilgrimsvandring längst den europeiska pilgrimsleden till Santiago de Compostella som tacksägelse.
2003 återvände Serge till Lourds och berättade om helandet för den medicinska undersökningskommissionen som sedan har tittat på fallet. Undersökningskommissionen som består av oberoende läkare har konstaterat att det rör sig om ett snabbt funktionellt helande utan relation till några terapeutiska insatser, och att helandet kvarstår ännu efter åtta år. Läkarna använder inte gärna termen mirakel, de konstaterar bara att det är oförklarligt utifrån den kunskap man har idag. Läkarna är angelägna att stå på en stadig vetenskaplig grund, och kyrkan är också angelägen om att uppmuntra dem till ett sådant förhållningssätt.
Efter att läkarna har konstaterat att ett helande ägt rum som är oförklarligt utifrån aktuell medicins kunskap, så kan kyrkan säga sitt. Genom åren har kyrkan förklarat 67 helanden som ägt rum i Lourdes som äkta helandeunder som en följd av förbön. Man skall då veta att kyrkan är ännu strängare i sina kriterier än läkarna. För att ett helande skall förklaras som ett äkta ingripande från Gud krävs att det har skett omedelbart, att det är fullständigt, och inte har skett i samband med andra terapeutiska ingripanden samt att det är bestående och att det objektivt kan verifieras med undersökningar före och efter, t.ex. röntgenbilder. Många tusental helanden har upplevts av människor i Lourdes, men finns inte med på denna sparsamma lista för att de inte blivit undersökta, eller för att det inte gått att verifiera med de stränga kriterier som ställts upp. Funktionella helanden som t.ex. från blindhet och lamhet kan ju ibland vara svårt att verifiera med objektiva undersökningsmetoder, men för personen som blivit helad är det inte mindre betydelsefullt för det. Alla blir ju inte helade, men de som reser till Lourdes brukar ändå bli gripna av den andliga atmosfären som är där och ändå känna att vistelsen varit värdefull och gett dem mycket.
I detta fall har biskop Emmanuel Delmas av Angers konfirmerat helandet och sagt att det får anses som ”en personlig gåva från Gud till denne man, såsom en handling av nåd, såsom ett tecken på Kristus, Frälsaren.”
I evangelierna handlar många texter om hur Jesus helar människor. Slående är också att Jesus ofta uppmanar dem som blivit helade att inte berätta det för något. Helandet ses visserligen som ett tecken på Guds rikes närvaro, men kanske mera för den som söker än för den som är stängd. Är man inte beredd att tro, så blir man inte övertygad ens av ett under. Så var det på Jesu tid, så är det idag. Därför talas inte heller idag vitt och brett om helande genom förbön som ett argument för att tro. Men nu som på Jesu tid är det många människor som söker helande genom förbön, och man kan bara konstatera att många helanden sker fysiskt som själsligt, inte bara i Lourdes utan överallt där man ber med tro och förväntan, i små bönegrupper och kristna gemenskaper inom alla samfund. Vallfartskyrkor över hela världen är fullkomligt tapeserade med votivgåvor, avlagda kryckor m.m. från människor som blivit helande. Så har man öppna ögon, så kan man konstatera att ”miracles do happen” – att påstå att oförklarliga saker inte sker är ingen vetenskaplig hållning. Sedan kan man ha olika teorier om vad som ligger bakom det oförklarliga som sker, men det är en annan sak.
Idag publiceras en debattartikel på SvD brännpunkt undertecknad av 108 läkare, varav jag är en, som pekar på den orimliga situationen att många patienter hamnar i kläm i den nya sjukförsäkringsreformen så att en del hamnar mellan stolarna och anses för friska för att få sjukbidrag och antingen för sjuka för att arbeta över huvud taget eller alternativt för sjuka för att få en rimlig chans att erhålla ett tillräckligt för deras handikapp anpassat arbete på en allt mer konkurrensutsatt arbetsmarknad.
Visst behövdes en reform, det var orimligt som det var tidigare att personer gick sjukskrivna år efter år i väntan på rehabilitering utan att något hände. Denna passivitet i sig själv gjorde patienterna ännu mer handikappade och de tvingades in i en sjukdomsroll som det var svårt att ta sig ur. Men nu har vi hamnat i andra diket, och det är en brådskande nödvändighet att hitta ett sätt att ställa till rätta avigsidorna av det nya systemet, därför att det är människor av kött och blod som drabbas och lider i onödan i vårt rika land som säger sig vilja slå vakt om välfärd och människovärde.
Jag tycker det har smugit sig in en teknokratisk kyla i den svenska politiken som mera ser till samhället som teknokratiskt system än till att bygga ett samhälle som är bra för människorna och slår vakt om grundläggande omsorg och trygghet lika för alla människor oberoende av betalningsförmåga och konkurrenskraft. Inte bara vi läkare protesterar mot detta, kristna i Sverige har satt igång ett påskupprop startat av Charlotte Björnström, det har blivit en snabbt växande gräsrotsrörelse, Svenska kyrkans biskopar, diakoner och Sveriges kristna råd har engagerat sig i frågan. Katolske biskopen Anders Arborelius tog upp frågan i herdabrevet inför fastan, och ärkebiskop Anders Wejryd skriver på sin blogg. Annandag påsk planeras demonstrationer på olika platser i landet.
Sjukförsäkringsminister Ulf Kristersson säger visserligen att man skall se över de negativa effekterna av reformen, men annars håller han en låg profil. Det är som om engagemanget saknas för att människor kommer i kläm i vårt samhälle. Samma brist på engagemang tyckte jag migrationsminister Tobias Billström uppvisade när det gällde utvisningen av förföljda kristna till Irak.
Det behövs ett engagemang för människovärdet i vårt land. När kyrkorna reagerar får man kritik från moderat håll att man lägger sig i politiken. Men det handlar inte om att kyrkor eller tjänstemän lägger sig i eller har synpunkter på detaljer i politiken, men när människor far illa i systemet utan att någon bryr sig, då måste man reagera. Det är ett grundläggande imperativ enligt Katolska kyrkans sociallära vars grundprinciper jag tror alla kristna kyrkor och samfund skriver under på.
På papperet och i politikernas visioner och löften är vi det bästa landet i världen. Vi har handlingsplaner för allt, och när något går snett, och ”det som inte fick hända har hänt”, så tillsätts snyggt och propert en utredning som ansvariga chefer och politiker kan hänvisa till när man får besvärliga frågor.
Visst, mycket är bra i vårt land, men skillnaden mellan de tjusiga deklarationerna på papperet och att det så ofta händer att människor kommer i kläm i systemen känns ibland som en smärtsam dissonans. Tack och lov att det finns människor som bryr sig och har mod att protestera och stå upp för människovärdet när de ser att det behövs. Det gör samhället mänskligare och bättre att leva i! Tack Charlotte, tack biskopar och diakoner, tack artikelskrivande läkarkolleger!
Det är intressant att jämföra dessa två texter, eftersom det tydliggör skillnaden mellan två olika perspektiv på kärleken: Ett sekulärt perspektiv representerat av Anderssons text där kärleken är rent biologisk, känslor, begärande,något vi drabbas av och inte kan styra över, och ett kristet andligt perspektiv, representerat av Cantalamessas text där den erotiska kärleken, lusten innefattas i ett större sammanhang och fullkomnas av den självutgivande kärleken, agape, som ser den andre och vill den andres bästa.
Om jag skulle dela den grundläggande sekulära syn på kärleken som Lena Andersson omfattar skulle jag hålla med om hennes analys. Hennes kritik av en småborgerlig förljugen syn på äktenskapet och parrelationen som något att till varje pris hållas ihop och som förutsätter säkerhetsventiler som prostitution och den nu omdebattrade otrohets-siten, är skarp och bestickande. I själva verket delar vi kristna med Lena Andersson kritiken av en förljugen dubbelmoralistisk syn på parrelationer och äktenskapsideal utan förankring i ett djupare andligt eller naturrättsligt perspektiv, men på grund av olikhet i grundsyn kommer vi fram till olika slutsatser. Det kan vara intressant att ställa utdrag ur Anderssons och Cantalamessas texter bredvid varandra för att illustrera detta:
Lena Andersson:
Raniero Cantalamessa:
Hemlig otrohet utan planer på livsförändring ligger helt i linje med en konservativ familjesyn. Otrohetsreklamen föreslår inte uppriktighet eller att otrohet är ett symtom värt att tolka, snarare är det ett sätt att liva upp ursprungsrelationen, den som aldrig får hotas. Språkbruket är avslöjande. En relation med någon utanför äktenskapet är en ”affär”, ett möte av lägre dignitet.
There is a realm in which secularization acts in a particularly pervasive and negative way, and it is the realm of love. The secularization of love consists in detaching human love in all its forms from God, reducing it to something purely ”profane,” in which God is out of place and even an annoyance….While in fact a certain theology was busy expelling eros from agape, secular culture was very happy, for its part, to expel agape from eros, namely every reference to God and to the grace of human love.
Kärlek är aldrig en institution, är inte monoton, man längtar inte bort från den, den vill fysisk närhet. Kärlek är inte en praktisk lösning, en strävan efter att vara som andra. Kärlek är att bli drabbad och längta efter sammansmältning. Den är ett provisorium, det kan vara i decennier eller en kort tid. När känslorna är sanna säger tidsaspekten inget om kärlekens vikt.
Eros without agape is a romantic love, very often passionate to the point of violence. A love of conquest which fatally reduces the other to an object of one’s pleasure and ignores every dimension of sacrifice, of fidelity and of gift of self. There is no need to insist on the description of this love because it is a reality that we see daily with our own eyes, propagated as it is in a hammering way by novels, films, television fiction, the Internet, the Gossip magazines. It is what common language understands, moreover, by the word ”love.”…
Men vi biter oss fast i den utvecklingsfientliga idén att man är duktig om man håller ihop fast man inte skulle ha valt varandra om man träffats i dag.
…agape without eros seems to us a ”cold love,” a loving ”with the tip of the hairs” without the participation of the whole being, more by imposition of the will than by an intimate outburst of the heart, a descent into a pre-constituted mold, rather than to create for oneself something unrepeatable, as unrepeatable is every human being before God. The acts of love addressed to God are like those of certain poor lovers who write to the beloved letters copied from a handbook.
Det finns ett hederligare befrielseprojekt än smusslande ”affärer” i äktenskapets heliga namn. Det heter skilsmässa.Även om den gör den ena mer bedrövad är den ärligare än det kollektiva hyckleri som bevarar tvåsamheten som enda ansedda levnadssätt och den livslånga samvaron som högst bland parformerna.
If worldly love is a body without a soul, religious love practiced that way is a soul without a body. The human being is not an angel, that is, a pure spirit; he is soul and body substantially united: everything he does, including loving, must reflect this structure.If the component linked to affectivity and the heart is systematically denied or repressed, the result will be double: either one goes on in a tired way, out of a sense of duty, to defend one’s image, or more or less licit compensations are sought, to the point of the very painful cases that are afflicting the Church. It cannot be ignored that at the root of many moral deviations of consecrated souls there is a distorted and contorted conception of love.True and integral love is a pearl enclosed within two valves, which are eros and agape. These two dimensions of love cannot be separated without destroying it, as hydrogen and oxygen cannot be separated without depriving oneself of water.
Cantalamessa kritiserar i sin predikan den uppdelning och motsatsställning mellan Eros och Agape som vissa teologer, han refererar till den svenske teologen Anders Nygren, givit upphov till. istället ansluter han sig till den syn som även påven Benedikt XVI gav uttryck för i sin encyklika Gud är kärlek (Deus Caritas est), nämligen en syntes mellan Eros och Agape, och att de två inte kan skiljas åt:
”Love suffers from ill-fated separation not only in the mentality of the secularized world, but also in that of the opposite side, among believers and in particular among consecrated souls. Simplifying the situation to the greatest extent, we can articulate it thus: In the world we find eros without agape; among believers we often find agape without eros… The repercussion of this operation is the radical worldliness and secularization of eros. While in fact a certain theology was busy expelling eros from agape, secular culture was very happy, for its part, to expel agape from eros, namely every reference to God and to the grace of human love.”
Freud, psykoanalysens fader, gav en teorietisk ram åt detta förvärldsligande av kärleken. I boken ”Vi vantrivs i kulturen” talade han om den ohämmade libidinösa driftens önskningar som det vi innerst inne vill tillfredsställa, men som överjagets kontrollerande funktioner hela tiden hindrar oss från.
Den erotiska kärleken återgiven sitt gudomliga sammanhang och återinlemmad i en syntes med Agape hjälper oss människor att återfå ett helhetsperspektiv. Cantalamessa säger:
The rescue of eros helps first of all human couples in love and Christian spouses, showing the beauty and dignity of the love that unites them. It helps young people to experience the fascination of the other sex not as something torbid, to be lived taking cover from God, but on the contrary as a gift of the Creator for their joy, if lived in the order willed by Him. To this positive function of eros on human love the Pope also makes reference in his encyclical, when he speaks of the path of purification of eros, which leads from momentary attraction to the ”forever” of marriage (Nos. 4-5).
Between God and our neighbor there is now the Word made flesh who has reunited the two extremes in one person. It is in Him, moreover, that love of neighbor itself finds its foundation: ”You did it to me.”
Att samarbeta kring evangelisationen borde vara en förstahandsangelägenhet för alla kristna, och ha högsta prioritet på SKR´s agenda.
Evangelisation, att vittna om Jesus Kristus är kyrkans viktigaste uppdrag i världen, ja inte bara viktigaste, hon finns till för att evangelisera. En däst kristenhet som blivit sig själv nog och en del av det etablerade systemet glömmer bort detta. En kristenhet som inte evangeliserar degenererar och gör sig själv onödig.
Den evangelika Lausanne-rörelsens manifest som gavs ut efter det stora världsmötet i Kapstaden förra året och som nu också kommer på svenska betonar evangelisationen.
Katolska kyrkan har i sina dokument och uttalanden alltsedan Andra Vatikankonciliet betonat att Kyrkan är en pilgrimskyrka vars uppgift i världen är att evangelisera. I påve Paulus VI´s apostoliska uppmaning Evangelii Nuntiandi, (”Om evangeliets förkunnelse i dagens värld”) drogs upp riktlinjerna för modern evagelisation: Det är något som gäller varje döpt kristen, inte bara biskopar, präster, ordensfolk och särskilda missionärer. Och vittnesbördet är både i ord och handling. Ord: Att kunna ge skäl för sin tro på Jesus Kristus. Handling: Att genom kärlekens gärningar vara ett levande tecken på Guds kärlek till alla människor.
Att samarbeta kring evangelisationen borde vara en förstahandsangelägenhet för alla kristna, och ha högsta prioritet på SKR´s agenda, tragiskt då att en del vill ge upp detta mål och istället anpassa kyrkan till världen. Håkan Arrenius tar upp detta i en ledarkommentar i Dagen 24 mars. Den är så bra att jag gärna vill citera valda delar av den, citaten talar för sig själv:
”Ofta förefaller hon (kyrkan) tänka att hon inte ska tränga sig på. Ibland känner hon sig trängd och kräver irriterat respekt, likt en bortklemad och självupptagen lillasyster. Eller så är hon så ivrig att hålla fram alla sina goda gärningar att hon mest framstår som en självgod och beskäftig socialtant som man ser på med lika delar överseende och motvillig beundran.”
”Den svenska demokratin vilar på folkrörelserna, och den första folkrörelsevågen bestod av väckelsefolk. Det var de som i kraft av gudsmötet förmådde stå upp mot en förkvävande överhet och skapa nya rum för människor och idéer. Ur deras trotsiga mod föddes åtskilligt av det vi i dag förknippar med demokrati och välstånd.”
”…kyrkan (har) ett ansvar att berätta om Jesus också utifrån ett demokratiperspektiv. Man kan faktiskt inte bygga en demokrati på marknadskrafterna. Ändå tillåts marknaden att vara nästan hur högröstad och påstridig som helst och fylla ut allt från det offentliga rummet till barnkammaren. Allt medan prästen måste backa ur kyrkorummet vid skolavslutningen, om man alls vågar sig på att ta eleverna dit.”
”Svenska myndigheter gillar kyrkan som demokratibärare, men de lider allt oftare av beröringsskräck för den kraft som driver kyrkan. Man vill helst ha en kyrka utan Jesus. Det kan och ska inte kyrkan bjuda på.”
Pastor Ulf och ICCRS´ direktor Oreste Pesare
Besök på Enhetsrådet, biskop Farrell t.v.
Pastor Ulf och F Alberto
Lena Andersson:
Raniero Cantalamessa:
Bengts Blogg 
