Kardinal Ravasi: Fundamentalismen föds ur ett behov av identitet och renhet, men förvandlas istället till ett svärd.

Publicerat den 11 september, 2012 av Bengt Malmgren

Kardinal RavasiJag ser verkligen fram mot att träffa Kardinal Ravasi, chef för Vatikanens kulturråd som kommer till Sverige torsdag och fredag. Det är en session av projektet ”Hedningarnas förgård” som initierats av påve Benedikt XVI som nu hålls i Stockholm. Tanken är att troende och icke troende skall diskutera sådant som är centralt i människors liv som smärta, det onda, rättvisa, liv och död.

Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör i Vatikanen har bidragit till att detta arrangemang kommit till stånd. Hon bidrar till att upprätthålla en levande dialog med Katolska kyrkan. På ambassadens hemsida finns mycket bra och föredömlig information om programmet torsdag och fredag samt rikligt med relevanta länkar till kring-information.

Idag finns i DN kultur en helsidesintervju med Kardinal Ravasi som är mycket intressant. Några citat:

”Filosofins misstag är alltid löjliga, medan religionens misstag alltid är farliga.”

”Fundamentalismen föds ur ett behov av identitet och renhet, men förvandlas istället till ett svärd.”

…”Jag skulle tänka mig för två gånger innan jag kallar en fundamentalist som dödar en människa i religionens namn för troende.”

”Likgiltigheten är vår tids verkliga sjukdom och den vanligaste formen av ateism”

Att Ravasi så tydligt markerar mot fanatisk fundamentalism är mycket bra. Man skulle kunna tillägga att även en del icke religiösa ideologier när de anammas av en diktatorisk stat också är mycket farliga. Det har vi sett i Kambodja, Sovjet, Hitlertyskland etc. Inte ens demokratin är någon garant för att stater kan utvecklas i den riktningen, det visar 1930-talet i Tyskland.

I dagens läge är religiöst betingat våld en plåga för många, det kan ingen förenka. Just idag är det 12 år sedan attacken mot World Trade Center. Anders Breivik åberopade delvis kristendomen som grund för sitt mördande, och det Ravasi sade om fundamentalister som mördar i religionens namn gäller i hög grad honom, men också alla de tusentals självmordsbombare och terrorister som inspireras av den radikala islamismen.

Skillnaden mellan Breivik som åberopar kristendomen och islamistiska självmordsbombare, är att kristna ledare kraftfullt tar avstånd från den formen av fundamentalism, medan när det gäller de senare ser vi inte samma massiva avståndstagande från de islamska ledarna, och är det någon som vågar vara fördömande så är det förknippat med att den personen själv utsätter sig för dödsfara.

Att kritisera kristendomen är i allmänhet inte farligt, men att kritisera islam är mycket farligt. Som den nederländska parlamentarikern Ayaan Hirsi Ali som sedan 2004 lever på hemlig adress med ständigt livvaktsskydd.
– Eller Lars Vilks, han måste också ha livvakt
– Eller Irshad Manji, den kanadensiska muslimska feministen som vågar säga saker om islam som om en västerlänning skulle säga dem för länge sedan skulle göra att han stämplats som främlingsfientlig.
– Eller imamen Khaled Muhammed som vågar stödja Irshad Manji ochhar skrivit förord till hennes bok DET MUSLIMSKA PROBLEMET som finns på svenska.

Katolska kyrkan är angelägen både om att ha en dialog med islam, men samtidigt ta avstånd från all form militant fundamentalism som vill försvara religionen med våld vare sig det gäller islam eller andra religioner. Det gör Ravasi nu, och det gjorde också påve Benedikt XVI i sitt uppmärksammade tal i Regensburg 2006. Att frågan är mycket känslig för islamister visar den reaktion av vrede som riktades mot påven efter talet i Regensburg, trots att han inte alls sagt något provocerande, utan just framhållit tanken att religion skall utbredas med förnuft och utan våld och i det sammanhanget citerade han den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos (1348-1425)som i ett samtal med en perser om kristendomens och islams sanning kritiserade tesen att tron skall utbredas med svärdets makt.

Citat ur påvens föreläsning:

…kejsaren kommer in på ämnet jihad, det heliga kriget. Kejsaren visste säkert att det i Sura 2, 256 står: ”Det bör ej råda tvång i trosangelägenheter”. Det är en av de tidiga surorna, från den tiden då, enligt vad några specialister anser, Muhammed själv ännu var maktlös och hotad. Men kejsaren kände naturligtvis också till de i Koranen införda, senare tillkomna bestämmelserna om det heliga kriget. Utan att gå in på detaljer såsom den olika behandlingen av ”skriftens folk” och ”de otrogna”, vänder sig kejsaren på ett förvånansvärt ovänligt sätt, i en för oss överraskande brysk form, till sin samtalspartner, helt enkelt med den centrala frågan om förhållandet mellan religion och våld överhuvudtaget. Han säger:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”.

Kejsaren motiverar sedan ingående, efter att han så grovt hade angripit sin samtalspartner, varför det är ologiskt att utbreda tron genom våld. Detta står i motsats till Guds väsen och till själens väsen.

”Gud finner inget behag i blod, och att inte handla enligt förnuftet… det strider mot Guds väsen. Tron är själens frukt, inte kroppens. Den som alltså vill föra någon till tron måste kunna tala väl och tänka rätt… För att övertyga en förnuftig själ, behöver man inte bruka sin arm, inte tillhyggen eller något av de vapen med vilka man kan hota någon med döden…”.

Det borde vara okontroversiellt att vi alla ställer upp på att fördöma våld motiverat av religiös fundamentalism. Desto märkligare då den doktrin som skapats av vissa vänsterintellektuella att kritik av islam per definition är främlingsfientlighet. Mattias Gardell tycks driva den linjen, och vissa kristna driver också den linjen, som nu Steiner et al som idag har en andra artikel i ämnet på Dagens debattsida, där man enligt mig helt utan grund anklagar SEA för rasism för att man inte vill ta bort vissa artiklar av Mats Tunehag från sin hemsida som tar upp vissa problematiska sidor av islam.

Det liknar en tidigare debatt där Helle Klein anklagade Kyrkans tidning för främlingsfientlighet av liknande skäl, eller för den del utfallen mot påven från vissa vänsterintellektuella efter Regensburgstalet, som höll tyst i samband med hotfullheten från islamisterna mot påven, men däremot anklagade påven för främlingsfientlighet och att hetsa mot muslimer. Döm själva om ni tycker den omtalade passusen i föreläsningen ovan kan betraktas som hets.

Den form av ideologisk dogmatism som Matias Gardell och Steiner et al ger uttryck för känns för mig betydligt farligare än den ofta rimliga och nyanserade islamkritik de slår ner på. Paradoxalt nog får man knappast antyda att det finns problem relaterade till islam med terrorism och självmordsdåd, man skall endast analysera det ur social orättvisesynpunkt, medan samma personer som hyser den grundsynen friskt drar paralleller mellan t.ex. Breivik och kristendom och västerländska ideologier som är kritiska mot deras diskurs.

Steiner et al har en annan vinkling än Tunehag, och det är intressant att kunna belysa ett problem från flera håll, det är berikande och hör till en levande debatt. Men här vill författarna tysta Tunehag och kräva att SEA skall ta bort artiklarna från sin hemsida. Då börjar det likna inkvisition. De pläderar i ord för ett pluralistiskt samhälle, men i handling agerar de här för motsatsen. SEA´s trovärdighet minskar om de inte tar bort artiklarna säger författarna. Jag säger tvärtom: Om SEA står pall för trycket från deras ideologiska dogmatism, som känns rentav obehaglig, ökar organisationens trovärdighet.

Så nog är detta med fundamentalism ett känsligt, ja minerat område. Min förhoppning är att vi alla människor av god vilja, troende som icke troende  kan samtala om dessa frågor med förnuft utan ideologiska ögonbindlar. Förhoppningsvis kan kardinal Ravasis besök och projektet Hedningarnas förgård främja en sådan god dialog.

—————

Läs också:  Stefan Swärd ledare i Världen idag.

Stefan Swärds senaste blogginlägg om SEA-debatten, mitt tidigare blogginlägg.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , , | 18 kommentarer

Exploatera inte heliga handlingar för kommersiella ändamål!

Publicerat den 5 september, 2012 av Bengt Malmgren

Detta med det ”välsignade” vattnet som Frälsningsarmén i Örnsköldsvik börjat sälja kan tyckas som en kuriös lite vardagshumoristisk fråga, men i själva verket blir vår syn på detta ett slags lackmustest på hur vi egentligen ser på detta med tro och bön.

Vi kristna tror på bön, inte alltid så att Gud besvarar bönen precis på det sätt vi vill, men det är alltid en helig handling som sker i tro, hur enkel bönen än är. Sker det inte i tro, så är det en hycklande handling som skändar det heliga. Välsignelse och att välsigna är också heligt.

”Vi åkte till Älvsbyn för att be om välsignelse över källan som vattnet kommer från, därefter kom vi till bryggeriet och välsignade det och de som arbetar där också”, berättar Henry Lindell, fanjunkare i Frälsningsarmén. Så nog var det en aktivt genomförd bön.

Men Guds nåd är alltid gratis, ingenting man kan ta betalt för. Men egentligen är vattnet kanske inte välsignat om man får tro kårledaren Christer Eklöf på Frälsningsarmén i Örnsköldsvik. Han berättar att man nu vill utöka den kommersiella verksamheten till hela landet men poängterar samtidigt för Örnsköldsviks allehanda att vattnet inte är mer välsignat än annat vatten.

Så vad var då meningen med bönen?  Man ber om välsignelse över vattnet och kallar det välsignat men egentligen är det betydelselöst.

Till min förskräckelse ser jag att fler nu vill haka på idén. Ann-Louise Trulsson, kyrkoherde i Fridlevstads församling, Karlskrona, säger till Sveriges radio att hon vill göra detsamma för att få in pengar till social verksamhet. Hon ska stå på Holmsjö marknad den 13 oktober och sälja välsignat vatten för fem kronor glaset, eller mer. Trulson försvarar sig mot kritiken att det börjar likna avlatsbrevshandel med att vattnet inte går till någon sorts syndabefrielse, utan man får ta det med humor.

Det känns ändå lite konstigt med en kyrkoherde som säljer välsignat vatten med humor ena dagen och nästa dag i Gudstjänsten skall välsigna församlingen i kyrkan. Är det också med humor?

Vad demonstrerar detta angående hur man ser på välsignelse och bön och det heliga i en bönehandling?   Bidrar man inte till att urholka betydelsen i begreppen bön och välsignelse? Hade det varit en enskild person som gjort detta i oförstånd vore en sak, men nu är det officiellt kristna församlingar, en kår i Frälsningsarmén, en kyrkoherde i Svenska kyrkan, och i värsta fall om det inte stoppas hela Frälsningsarmén i Sverige.

Publicerat i Church | Märkt , , | 2 kommentarer

Kardinal Martinis andliga testamente: Kyrkans struktur skall stödja och vägleda det inre livet som hämtar näring ur Ordet, inte kontrollera det.

Publicerat den 5 september, 2012 av Bengt Malmgren

Ett par veckor innan han dog, 8 augusti gav den 85-årige kardinalen och tidigare ärkebiskopen av Milano en sista intervju med sin broder i Jesuitorden F George Sporschill. Det är gott att se att så friska gröna skott kan växa också på en åldrad stam. I kyrkan behövs vi alla, unga som gamla och kompletterar varandra genom våra olika nådegåvor.

Kardinal Martini var inte rädd att konfrontera kyrkans problem och gå i dialog med den moderna världen och sätta ord på det som behöver sättas ord på. Med samme F George Sporschill gav han 2008 ut boken. Jerusalemer Nachtgespräche: Über das Risiko des Glaubens (HERDER spektrum). Den blev mycket omtyckt, men väckte också skandal genom att den konfronterade kyrkans bristande förmåga att kommunicera med den moderna världen, speciellt genom  dess universalistiska anspråk speciellt på sexualmoralens område. En del av detta berör Martini också i den aktuella intervjun.

Kardinal Martinis sista intervju är som ett andligt testamente han lämnar efter sig. Han är inte ute efter att ändra Katolska kyrkans grundläggande lära, men han betonar nödvändigheten att vara i dialog med dagens människor. Problemet med dagens Katolska kyrka är inte dess dogmer, dess människosyn och etik i sig, utan att många av dess herdar verkar vara  ut takt med tiden och inte ser den kommunikationsklyfta som finns och istället stänger sig inne i en universalistisk bokstavstolkning av kyrkans bud som man kräver att alla skall anpassa sig till i detalj, istället för tillämpa dem i enanda av kärlek, barmhärtighet och dialog, som ju Jesus exempel och Kyrkans egen socialläras grundprinciper kräver.

Det inger tröst och hopp att också en kyrkans kardinal och nestor kan tala så öppet, och med sådan kärlek och insikt. Jag återger nedan stora delar av den engelska översättningen av intervjun(publicerad på NCR) och varvar med mina kommentarer:

Om kyrkans situation idag:

”The church is tired, in the Europe of well-being and in America. Our culture has become old, our churches and our religious houses are big and empty, the bureaucratic apparatus of the church grows, our rites and our dress are pompous. Do these things, however, express what we are today? … Well-being weighs on us. We find ourselves like the rich young man who went away sad when Jesus called him to be his disciple. I know that we can’t let everything go easily. At least,  however, we can seek people who are free and closest to their neighbor, like Archbishop Romero and the Jesuit martyrs of El Salvador. Where are the heroes among us who can inspire us? By no means do we have to limit them by the boundaries of the institution.”

Att kyrkan är trött och däst i västvärlden är ingen överdrift. Byråkratin, centralstyrningen, visst tynger den. Låt den inte förkväva utan inta den plats den skall ha: Att vara en stödjande struktur som släpper fram livet och alla de nådegåvor som finns. Det är ett viktigt påpekande att nådegåvorna är inte begränsade till den institutionella kyrkans struktur.
Om vilka som kan hjälpa kyrkan idag:

”Father Karl Rahner often used the image of the embers hidden under the ash. I see in the church today so much ash under the embers that often I’m hit with a sense of impotence. How can we liberate the embers from the ash, to reinvigorate the fires of love?

For the first thing, we have to seek out these embers. Where are the individuals full of generosity, like the Good Samaritan? Who have faith like the Roman centurion? Who are enthusiastic like John the Baptist? Who dare the new, like Paul? Who are faithful like Mary Magdalene?”

Askan och glöden är en mer dynamisk och hoppingivande bild av Kyrkan än att livet är förkvävt av en tung byråkratisk överbyggnad. Det senare är svårt och trögt att förändra, men glöd kan lätt flamma upp till en eld igen, bara de får näring och syre.

Vi behöver blåsa liv i nådegåvan, ta emot och leva i Anden så att kyrkan får kraft precis som på Apostlagärningarnas tid. Öppenhet för Anden är både lekmännens och herdarnas ansvar. Lekmännen måste våga som Maria säga Ja när Anden kallar, herdarna måste bejaka och upptäcka var glöden finns och undervisa om livet i den helige Ande.

Om vilka hjälpmedel Kyrkan behöver för att övervinna sin trötthet och få liv igen:

”I recommend three very strong ones.

The first is conversion: the church must recognize its errors and follow a radical path of change, beginning with the pope and the bishops. The pedophilia scandals compel us to take up a path of conversion. Questions about sexuality, and all the themes involving the body, are an example. These are important to everyone, sometimes perhaps too important. We have to ask ourselves if people still listen to the advice of the church on sexual matters. Is the church still an authoritative referencein this field, or simply a caricature in the media?

The second is the Word of God. Vatican II gave the Bible back to Catholics. Only those who perceive this Word in their heart can be part of those who will help achieve renewal of the church, and who will know how to respond to personal questions with the right choice. The Word of God is simple, and seeks out as its companion a heart that listens. … Neither the clergy nor ecclesiastical law can substitute for the inner life of the human person. All the external rules, the laws, the dogmas, are there to clarify this internal voice and for the discernment of spirits.

Who are the sacraments for? These are the third tool of healing. The sacraments are not an instrument of discipline, but a help for people in their journey and in the weaknesses of their life. Are we carrying the sacraments to the people who need new strength?

I think of all the divorced and remarried couples, to extended families. They need special protection. The church upholds the indissolubility of matrimony. It’s a grace when a marriage and a family succeed …

The attitude we hold towards extended families determines the ability of the church to be close to their children. A woman, for instance, is abandoned by her husband and finds a new companion, who takes care of her and her three children. This second love succeeds. If this family is discriminated against, not only is the mother cut out [from the church] but also her children. If the parents feel like they’re outside the church, and don’t feel its support, the church will lose the future generation.

Before communion, we pray: ”Lord, I am not worthy …’ We know we’re not worthy … Love is a grace. Love is a gift. The question of whether the divorced can receive communion ought to be turned around. How can the church reach people who have complicated family situations, bringing them help with the power of the sacraments?”

Omvändelse. Viktigt både i det stora och det lilla. Kardinal Martini nämner pedofiliskandalerna, men också hur kyrkan missbrukar sina egna genom att lägga på tunga ok i form av en i och för sig inte i grunden felaktig sexualmoral, men tillämpad utan barmhärtighet, utan hänsynstagande till människors tillkortakommanden och faktiska situation.

Johannes Paulus började en omfattande försoningsprocess i förhållande till Kyrkans förbrytelser mot judarna genom historien. Av stor symbolisk betydelse var hans besök vid Klagomuren i Jerusalem år 2000.

Samma botfärdighet behövs på fler områden.

Att leva av ordet. Viktigt och grundläggande. Det är ju något som ligger våra protestantiska vänner varmt om hjärtat, och det är grundläggande också för en katolik, vilket inte minst Andra Vatikankonciliet betonade. Att leva av Ordet, hämta näring ur det varje dag är basen. Det styrker oss i vårt andliga liv, gör oss till verkliga Jesu lärjungar och gör oss öppna för Anden, livgivaren som kommer oss till hjälp i vår svaghet och berikar oss med olika nådegåvor till gagn för Kyrkans uppbyggnad.

Det som Martini säger, att varken prästerskapet eller Kyrkans lagar och dogmer kan ersätta det inre livet som hämtar näring ur Ordet, är mycket viktigt. Det inre livet kommer först, sedan det yttre institutionella. Kyrkans yttre institutionella struktur utan människor som lever av Ordet, bekänner Jesus som Herre och verkar i den andliga nådegåvorna vore ingenting annat än ett dött skelett. De yttre reglerna, lagarna, dogmerna är har inget värde i sig själv genom att slaviskt följas, utan de är till för att klargöra och hjälpa oss att känna igen den inre rösten och urskilja andarna. 

Att leva i och med sakramenten måste man också göra utifrån det inre livet. I tron tar vi emot sakramenten som hjälpmedel för helande, och ur dem hämtar vi ny kraft. Det är viktigt att det inte blir en tom rit där större fokus läggs på detaljerna och en disciplinär excercis istället för att verkligen bruka dem som medel till att hela, styrka, bygga upp. Ur det perspektivet är det som kardinalen påpekar inte allderles orimligt att låta frånskilda omgifta i vissa fall få gå till kommunionen.

Slutord

”The church is 200 years behind the times. Why doesn’t it stir? Are we afraid? Is it fear rather than courage? In any event, the faith is the foundation of the church. Faith, trust, courage. I’m old and sick, and I depend on the help of others. Good people around me make me feel their love. This love is stronger than the sentiment of distrust that I feel every now and then with regard to the church in Europe. Only love defeats exhaustion. God is love. Now I have a question for you: What can you do for the church?”

I slutet av intervjun säger kardinal Martini de ord som blivit mest uppmärksammade i media: ”Kyrkan är 200 år efter sin tid. Varför upprör det inte?” Jo, det upprör nog och engagerar en hel del, men det finns en tung och trött hierarki inom kyrkan som inte förmår sig störas av det utan istället försvarar det bestående med att ännu kraftigare universalistiskt kräva disciplin i varje detalj, vilket blir kontraproduktivt.

Nu säger jag inte att det är fel i sig att stå för och försvara kyrkans dogmer. Några behöver göra det också. Det väsentliga är att det sker i en anda av barmhärtighet och kärlek, inte med universalistiska disciplinkrav, utan i dialog med människorna. Jag är inte alls så kritisk till påve Benedikt XVI som vissa andra tycks vara. Jag menar att kritikerna tolkar in mer av universalism i hans budskap än vad han själv menar. Den slutsatsen har jag kommit fram till genom att studera hans teologi och vad han ger uttryck för i olika intervjuer. Ärkebiskop Martin i Dublin är också en person som inser problemet.

Så lite varstans finns det folk som ser, – mellan skål och vägg väldigt många, även präster. Dokumenterat i uttalanden lite mumlande och som radanmärkningar. Högljudda är bara den katolska reformrörelsen, förståeligt med tanke på upplevelsen av tröghet i kyrkan, men ibland blir högljuddheten kontraproduktiv med låsningar i samtalet som följd istället för dialog. Jag menar att den katolska reformrörelsen skulle utnyttja sin kapacitet att positivt bidra till Kyrkans utveckling om man skällde mindre på hierarkin och inte övertolkade uttalanden i universalistisk riktning, utan istället, likt kardinal Martini, positivt och i samtalsform försöker bidra till dialog och ökad gemensam förståelse. Men å andra sidan, spänningen i en konflikt kan också vara dynamisk. 

Låt kardinal Martinis testamente bli början till något nytt: Slut på omedvetenheten, slut på handlingsförlamningen och den rädda försvarsinställningen. Låt oss var och en ta kardinalens slutord på allvar: Vad kan jag göra för min kyrka?

– För dästheten och tröttheten finns inte bara hos försvarsinställda kardinaler och klerker, utan också hos oss vanliga västerländska katoliker som hellre kritiserar och vill att andra skall ändra på sig än att vi själva skulle behöva lyfta ett finger. Att sätta Jesus i centrum, att studera Ordet, att verkligen leva kyrkans sakramentala liv och ta emot det i tro är ett aktivt val som kostar på. Men det är mödan värt. Det ger mening, skapar gemenskap och den erfarenhet de gör som prövar är att om du tar ett steg i riktning mot Gud, så tar Gud tio steg i riktning mot dig. Nådens källor öppnas på vid gavel då du säger Ja.

Vila i frid, Kardinal Martini, men i Kyrkans liv är du fortfarande högst levande, inte bara som en förebedjare i himlen, utan också genom det arv du lämnat efter dig. Må vi, från påven till de sista lekmännen förvalta det värdigt i tro hopp och kärlek och i den helige Andes kraft.

—-

Läs också: Påvens budskap i samband med kardinal Martinis begravning.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Steiners skåpmat. Tabubeläggning av religionskritik mot islam ett mönster som går igen.

Publicerat den 3 september, 2012 av Bengt Malmgren

Undertecknad och Mats Tunehag. Av en händelse stötte jag ihop med Mats på Sergels torg i söndags.

Inte mycket nytt har kommit fram i debatten om islamkritik och främlingsfientlighet sedan Mats Tunehag, Stefan Gustavsson och Stefan Swärd bemött Steiner et al´s artikel i Dagen där SEA beskylldes för främlingsfientlighet.

De tre författarna till den SEA-kritiska artikeln har själva kommenterat på Stefan Swärds blogg, och några ytterligare blogg- och twitterkommentatorer har gett sitt stöd åt dem. Som det ser ut är det ett återupprepande av samma kritik som Kristian Steiner gav uttryck för i en forskningsrapport 2009 där Tidningen Världen idag utpekades som främlingsfientlig. Kritiken bemöttes bl.a. av dåvarande chefsredaktören Ruben Agnarsson.

Något nytt synes mig inte ha tillkommit i den nu aktuella kritiken. Det handlar egentligen inte om att Mats Tunehag har gjort några onödigt tillspetsade formuleringar som kunde misstolkas (jag kan tycka att det finns några sådana), nej, själva det faktum att han kritiserar islam på det sätt som han gör är i sig främlingsfientligt enligt den diskurs som Steiner et al tycks följa. ”Det är.. inte hur sakerna uttrycks utan vad som uttrycks”, skriver Per Hammarström, en av artikelförfattarna, på Stefan Swärds blogg.

Och eftersom Stefan Swärd försvarar Tunehags artiklar och faktainnehållet i dem, och eftersom SEA´s ledning vägrar att omdedelbart ta bort artiklarna från hemsidan, så är Swärd och SEA per definition också främlingsfientliga. Per Hammarström skriver till Stefan Swärd:

”När vi i vår debattartikel i Dagen uppmärksammade läsarna om att dessa texter har utformats och släppts fram inom ramen för SEA:s arbete, borde ni, enligt mitt förmenande, gått ur och tagit avstånd från innehållet och plockat bort texterna från hemsidan.”

Ett sådant yttrande andas en obehaglig maktfullkomlighet kring den egna diskursen. Den instinktiva känslan som infinner sig är lättnaden att vi lever i ett fritt samhälle där ordet är fritt och artikelförfattarna bara har ordets makt, inte den exekutiva statsmakten i en ideologiskt styrd diktatur. Här finns inget utrymme för analys eller att väga fakta mot varandra. Inget sådant som att Stefan Swärd är en stark kritiker av inhuman flyktigpolitik och aktiv i hjälp och stöd och invandrare eller att Mats Tunehag är vida berest, kunnig i islam och arbetar med människorättsfrågor betyder något, inte heller är det av intresse huruvida Mats Tunehag har rätt faktamässigt i det han framför:

Att gå in i en omfattande diskussion om faktamässiga detaljer båtar föga, menar Hammarström. Kristian Steiner kommenterar Swärds blogginlägg: ”Ett av dina återkommande argument är att det som skrivs är sant. Jag menar att detta vittnar om en banal syn på sanning” och avfärdar Tunehags analyser såsom vinklade fakta propagandistiskt framtagna i nedsvärtande syfte.   Steiners råd till Stefan Swärd är att låta en extern islamolog med innehållsanalytisk kompetens granska texterna.

Maken till arrogant avfärdande av sunt förnuft och dialog får man leta efter. Allt som inte stämmer med Steiners egen diskurs ogiltigförklaras helt enkelt. Tunehag stämplas som det svarta fåret, honom försöker man verkligen kleta in med hela främlingsfientlighets och Sverigedemokrat-köret, medan Gustavsson och Swärd möjligen bara är naiva, något som kan rådas bot på genom expertupplysning av någon som delar Steiner et al´s diskurs, men om de inte rättar in sig i ledet att ta bort Tunehags texter kommer de och hela SEA att också bli lika nedsvärtade.

Bloggaren David Guvå vågar sig på att tro något om Tunehags inre liv och intention:

”Tyvärr tror jag inte det handlar om kärlek utan om gammal hederlig främlingsfientlighet”

En grov anklagelse som jag skulle akta mig att dra enbart utifrån några texter jag läst. För de tre forskarna som skrivit artikeln verkar det inte främst handla så mycket om var och ens inre ärliga inställning (det erkänns ju t.o.m. att åtsminstone Stefan visat bevis på vänlighet mot främlingar), utan mera om det som faktiskt sägs. Kritiseras islam så är det per definition främlingsfientligt, personernas inre avsikt är ointressant i sammanhanget.

För att återvända till bloggaren David Guvå, så gör han följande iakttagelse om muslimer:

”Jag har träffat ett antal muslimer under mitt liv (kanske inte lika många som Mats Tunehag dock, han verkar ha träffat de flesta om man ska tro honom själv) och jag har ALDRIG stött på någon som förespråkar sharia eller någonting av det Mats skriver om i sina inlägg, oftast helt tvärtom”.

– Precis, det är min mening också, och det är ju också precis Mats Tunehags poäng. Just för att de flytt från förtryck i sådana sammanhang är det av största vikt att vi uppmärksammar när det uppstår enklaver i våra europeiska storstäder där samma förtryck börjar tillämpas på nytt. Att blunda för det och inte uppmärksamma det vore verkligen att svika våra muslimska bröder och systrar.

Det paradoxala är att muslimerna förstår islamkritiken mycket bra, det är min erfarenhet när jag talar med enskilda muslimer som är mina grannar och vänner, det är bara när man talar med europeiska vänsterintellektuella som tror sig veta bättre som det blir ett problem.

Till sist vill jag peka på att Steiner et al´s diskurs och förbudet för religionskritik av islam följer ett mönster som vi sett i flera olika sammanhang:

En parallell är  debatten som initierades av Annika Borg och kolleger på bloggen Kristen opinion i samband med att  Sofia församling anställt en imam och tendens till religionssammanblandning i samband med ett multireligiöst projekt i Nacka. Det resulterade i en het debatt om Svenska kyrkans identitet, bl.a. i Kyrkans tidning, där Heller Klein och Seglora smedja framförde liknande kritik, också Kyrkans tidning kritiserades av Klein för främlingsfientlighet.

En annan parallell är reaktionerna som utlöstes av påvens tal i Regensburg för några år sedan där han i en akademisk föreläsning citerade en medeltida persons yttrande om islamsk krigiskhet. Temat för föreläsningen var tro och förnuft, och en av påvens teser var att tron aldrig kan utbredas med våld. Han sade inget märkligt eller provocerande, inte desto mindre utlöste talet våldsamma protester och hot från islamistiska kretsar. Vad värre var: I vänsterradikala kretsar (också inom Katolska kyrkan), så var det ingen som protesterade över de våldsamma protesterna mot påven, däremot kritiserades påven för att vara militant och i onödan provocera de muslimska bröderna.

Några länkar här:
1. Vad sade påven egentligen i Regensburg?
2. Skitsnacket om påven fortsätter i Kyrkans tidning.
3. Läs också Erik Helmersons text i Expressen 2010: Vänstern behandlar islam och katolska kyrkan olika.

Temat är hela tiden detsamma: Tabubeläggningen av religionskritik som involverar islam.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , , | 3 kommentarer

Att vara normal eller inte vara normal det är frågan.

Publicerat den 2 september, 2012 av Bengt Malmgren

I dagens SvD intervjuas prästen i Växjö som ”kommit ut” som transvestit. En del har kommenterat det på bloggarna, bl.a. prästkollegerna Karin Långström Vinge och Håkan Sunnliden.

Karin Långström Vinges vision för framtiden är klar: Att man om tio år inte ens skall höja på ögonbrynen åt sådant, för då tycker alla det är normalt.

Sunnliden fokuserar mera på nutiden där de flesta människor nog ändå tycker att det är onormalt och inte känner sig helt bekväma med det hela. Är de obekväma med att jag klär mig i kvinnokläder, så är det dom som har problem, inte jag, resonerar prästen i intervjun.

Jag tänker att accceptera och helt och hållet bejaka en annan människa, att övervinna okunskap och fördomar, att inte diskriminera är en sak. Men att tabubelägga tyckandet att det är något onormalt, eller att tvinga någon förtränga sin känsla att han blir störd av det hela är något annat som kan bli högst kontraproduktivt. En pinsam tystnad sprider sig då ingen vågar stå för att man tycker det är onormalt, vilket isolerar den avvikande ännu mer.

Om normen är att man är är normal om man tycker att det onormala är normalt, om jag då inte tycker så, är jag då onormal? Eller..

Publicerat i Samhälle | Märkt | 4 kommentarer

”Hedningarnas förgård” Idé-samtal mellan troende och icke-troende till Stockholm 13-14 sept.

Publicerat den 2 september, 2012 av Bengt Malmgren

Hedningarnas förgård, är ett projekt lanserat av det påvliga kulturrådet och dess ordförande, den italienske kardinalen Gianfranco Ravasi på uppdrag av påven Benedikt XVI för att stimulera dialog mellan troende och icketroende. Namnet syftar på förgården till det judiska templet i Jerusalem, dit både judar och ickejudar hade tillträde, kunde umgås och föra samtal över trosgränserna.   Inom ramen för Hedningarnas förgård anordnas sedan ett par år konferenser, seminarier och andra evenemang runt om i Europa (bland annat i Bologna, Paris, Tirana, Barcelona) i samarbete mellan det påvliga kulturrådet och olika europeiska partners.

Arrangörer för mötet i Stockholm den 13 och 14 september är Sveriges ambassad vid den Heliga Stolen i samarbete med det påvliga kulturrådet, Kungl. Vetenskapsakademien och Fryshuset. Det blir två idésamtal om tro och icketro med rubriken ”Världen med eller utan Gud”.

Den 13 september är man på Kungl. Vetenskapsakademien, deltagande är  kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, professorn och författaren Georg Klein, fysikern Ulf Danielsson, biologen Ingemar Ernberg, biskop Antje Jackelén, författarna PC Jersild och Torgny Lindgren och filosofen Åsa Wikforss.

På Fryshuset den 14 september deltar kardinal Ravasi, Europarådets före detta kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg, Fryshusets grundare Anders Carlberg, ordföranden i Ung Kristen Vänster Linnea Jacobsson, ordföranden i Unga Humanister Jessica Schedvin, ordföranden i Humanisterna Christer Sturmark, författaren Per Wirtén och fredsagenten/bloggaren Fazeela Zaib.

Jag tror det blir spännande dagar, jag har själv anmält mig att vara med på båda.

————

Samtal med kardinal Ravasi i tidskriften Signum
Intervju med Ulla Gudmundson, Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt | Lämna en kommentar

Tunehag och Vilks provocerar, men rasismen ligger snarare hos dem som inte förmår (vågar?) kritisera Islam.

Publicerat den 30 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Idag har jag läst två väldigt bra artiklar som talar klarspråk och på ett befriande sätt sätter fingret på det för oss svenskar ibland nästan lite förljugna sättet att framstå förträffliga, samtidigt som vi hyperkänsligt angriper andra för deras islamofobi, homofobi eller vad det nu kan vara. Den första är en intervju med Lars Vilks i Aftonbladet. Ni måste läsa den. Jag måste säga att jag beundrar den mannen för hans lugna intellektualism och vägran att ta på sig den smörja av främlingsfientlighet och inslamofobi man försöker kleta in honom med.

   

Den andra artikeln är en konstkommentar av Dan Jönsson i DN´s kulturdel idag där han tycker att inte vi svenskar skall kasta sten i glashus. Vi upphöjer Pussy Riot med deras grova sexuella obsceniteter, hädelser, svordomar och störande av ordningen i en kyrka till skyarna och anklagar ryssarna för att inte förstå det modiga och avantgardistiska i detta, medan vi behandlar svenska konstnärer minst lika fördomsfullt och inskränkt.  Hur skall man se på det faktum att en konstnär som Lars Vilks är portförbjuden nästan överallt? Ingen vill (eller vågar) låta honom ställa ut. Han har polisskydd dygnet runt efter hoten i samband med Mohammed-rondellhundarna. Nu han också blivit portad från utställningen ”Udda & jämt” hos Jämtli i Östersund, anledning till bannlysningen var att man inte tolererade att han skulle tala hos den islamfientliga organisationen Sion. Vilks kan själv inte betraktas som islamfientlig, men accepterar inbjudningar från olika grupper, det är en del av hans provokativa konstprojekt, han förklarar det i intervjun i Aftonbladet. Men Vilks är alltså för mycket för det ”toleranta” Sverige. Projektet Udda & jämt fick läggas ner för att övriga konstnärer i protest också hoppade av sedan Vilks blivit portad. Det är ju verkligen ett självmål för arrangörerna och en pikant satirisk poäng att projektet hade provokationen som tema, och att nedläggningen direkt berodde på att arrangörerna inte tålde Vilks provokation.

En som också provocerar genom att påpeka fakta som ingen vill höra är Mats Tunehag. Det för mig in på den tredje artikeln som inte avslöjar något hyckleri, men snarast är en illustration till vad jag talar om. Det är Per Hammarström, Anders P Lundberg och Kristian Steiner som skriver i Dagen och tycks ha hakat upp sig på den eminent kunnige och välartikulerade Mats Tunehag som pekat på några obehagliga men viktiga fakta som rör Islam. istället för att gå i dialog med honom direkt och checka av hur han egentligen menar försöker man blåsa upp en jätteaffär av detta som gäller främlingsfientlighet inom hela organisationen Svenska Evangeliska Alliansen (SEA),  där Mats är styrelseledamot.

Mats Tunehag är enligt min mening absolut inte fientlig mot muslimer, och jag uppfattar absolut inget rasistiskt i det han skriver. Däremot har han skrivit en del kritiska artiklar som pekar på företeelser inom islam och där muslimer är involverade som är allvarliga, och som verkligen behöver kritiskt granskas och lyftas fram. Eftersom det nästan är tabu i Sverige att säga något kritiskt om islam utan att bli betraktad som islamofob och främlingsfientlig, så är få som skriver sådant, desto viktigare då att någon gör det. Mats Tunehag har min aktning för att han är modig, precis som Lars Vilks.

Men de tre författarna gillar inte detta. De ser rött och spelar ut hela det hycklande registret av anklagelser för islamofobi och främlingsfientlighet mot Mats.

Artikeln inleds med att man konstaterar att det odlas myter om mångkulturalismens misslyckande och att främlingsfientliga krafter utmålar etniska och religiösa minoriteter som problem och hot. Så långt är jag med.

Man fortsätter att konstatera att det finns många engagerade kristna och församlingar som tar avstånd från den här typen av uppfattningar, står upp för mänskliga rättigheter och på ett positivt sätt arbetar med flykting- och integrationsfrågor. Så långt är jag också med.

Sedan kommer det: ”Men vi tvingas också konstatera att det finns fördomar och främlingsfientlighet… inom SEA.” Anledningen är att Mats Tunehag dristat sig att säga några negativa saker om Islam, texter som finns publicerade på SEA´s hemsida. Islam får alltså inte kritiseras. Jag tvingas gnugga mig i ögonen. Lever vi i ett demokratiskt land med yttrandefrihet? Lever vi ett land där vi kan diskutera med förnuft och sans och där det ryms mer än en åsikt i taget, och där man förstår att idé- och religionskritik inte är detsamma som fientlighet eller hat mot folk och människor?

Författarna tar sedan upp några exempel på förhållanden som Tunehag tar upp som gäller muslimer och förhållanden i muslimska områden i Europa. Men det Tunehag tar upp är ju allderles sant och förhållanden som vi måste sätta ord på och ta upp till diskussion.

Religionskritik måste vara tillåten och få förekomma såväl i förhållande till kristendomen som till andra religioner. De humanistiska ateisterna ger ju ofta oss kristna en ordentlig match och kritiken är ofta inte nådig. O.k. det förekommer en reell förföljelse av kristna ute i världen som verkligen borde uppmärksammas mer, men den typ av kritik vi får från humanisterna uppfattar vi inte på något sätt som kränkande eller fientlig mot kristna som personer. På samma sätt måste det ju vara möjligt att kritisera islam och företeelser inom den islamska världen utan att man för den skull behöver betraktas som islamofob eller främlingsfientlig.

Men det har bland svenska vänsterintellektuella, dit också hör en falang kristna, utvecklats en tankens inlåsning där varje sådan kritik är tabu. Det är svårt att förstå vad detta beror på. De tres artikel är ett övertydligt illustrativt exempel på detta.

De försöker blåsa upp detta till en affär som det inte är genom att tala om ”främlingsfientligheten inom SEA”. Någon sådan finns inte. Man vet att Stefan Swärd som är styrelseordförande i SEA tillhör dem som verkligen kämpat för flyktingar i Sverige, inte bara genom debattartiklar där han kritiserat Invandrarverkets inhumana flyktingpolitik, utan också genom direkt hjälp åt flyktingar, som pastor Jean från Kongo som fått en fristad i hans församling, och senast i tisdags demonstrerade han vid en flyktingförläggning mot avvisningar till Irak. Stefans engagemang har snarast gett honom kritik från andra sidan, från dem som menar att Sverige har en för generös invandringspolitik. Detta är en av artikelförfattarna, Per Hammarström medveten om, vilket han skriver i en kommentar på Stefan Swärds blogg. På Twitter försöker några blåsa upp det hela också genom att skapa taggen ”SEAgate”. Patetiskt! Detta är helt och hållet en fabricerad historia, ett lågvattenmärke för kristen debatt. Jag saknar ord.

Vad författarna borde ha gjort vore naturligtvis att apostrofera Mats Tunehag direkt och ta en debatt med honom på saklig nivå angående de problematiska förhållanden han pekar på. Kanske man inte vågar göra det för att man har inget att komma med. Bättre då med personangrepp.

En tanke slog mig: Det är egentligen de som vill tabubelägga kritik av Islam som står för den ultimata rasismen: Muslimer får inte ställas krav på, för  bara vi västerlänningar betraktas som kloka nog att ställas till ansvar för våra handlingar.

Publicerat i Samhälle | 29 kommentarer

Vi måste stödja den förtryckta förnyelsen inom Rysk-ortodoxa kyrkan.

Publicerat den 27 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Jag har i samband med efterforskningar på internet kommit i kontakt med yttringar av Rysk-ortodox kristendom som har en helt annan inställning till förnyelse och ekumenik än vad som kännetecknar den officiella bilden. Där finner man också kritik mot patriark Kirill och hans stöd till Putins repressiva regim till förmån för en mer kristocentrisk och barmhärtig hållning gentemot medmänniskan. 

Vi kan nog knappast ana hur det är att vara en ryskortodox kristen i Ryssland om man inte ställer upp på den strikta nationella tolkning av religionen som anbefalls där och inte är beredd att hålla inne med varje uns av kritik mot ledarna.

Om vi gör tankeexperimentet att  FSSPX och dem närstående grupper som förespråkar starkt kyrkligt inflytande över staten var biskopar och präster i Sverige och hade en mycket nära allians med statsministern och regeringsbärande partier och ville göra Sverige till en enhetsnation byggd på konservativa katolska värderingar, och varje form av opposition motarbetades genom trakasserier och förföljelser av olika slag, t.ex. att man fick svårt att få jobb, att man hittar på anklagelser mot en etc. – då föreställer jag mig får vi en uppfattning hur det kan vara i Ryssland.

Den inomkyrkliga kritiken finns helt klart, den är tydlig men har en betydligt mer lågmäld ton än Pussy Riots. Kanske behövdes detta för att skaka om och medvetandegöra. Hur som helst, det goda som uppmärksamheten efter kvinnornas framträdande i Frälsar-katedralen i Moskva är att Rysk-ortodoxa kyrkans stöd för Putins repressiva regim ordentligt kommit i fokus, samt över huvud taget situationen inom patriarkatet Moskva.

Här är några engelskspråkiga bloggar som jag upptäckt som representerar inomkyrklig förnyelse och konstruktiv kritik:

Salt of the Earth: Ryskortodoxt fokus, står ingen adress, men verkar ha amerikanskt ursprung. Skriver om ryskortodox andlighet, förnyelse, inte rädd att kritisera missförhållanden. Bra länkar.

Priest Matthew Jacson: Ortodox bloggande präst, också från USA.

Ancient faith radio USA-baserad radiostation + webb, informerar om ortodox tro i västvärlden.

En 26-årig ryskortodox kristen bosatt i Moskva som brukar lyssna till Ancient Faith Radio skrev ett brev som publicerades (med bevarad anonymitet) på Salt of the Earth-bloggen. Jag citerar delar av brevet här, eftersom det ger en bra inblick i situationen i Ryssland.

”I completely agree with you on the matter of the importance of sincere prayer, and of how painful, insulting and disrespectful the blasphemous “prayer” of the “PR” [Pussy Riot] band had been. But, unfortunately, while listening to your podcast, I could not help feeling, that you were either ill-informed or misinformed on some very crucial matters, pertaining to the scandal, the court case, and especially – the position of the Moscow Patriarchate.

First of all, there is no such charge as “blasphemy” in the secular legislature of the Russian Federation, nor were the “PR” band members calling for religious hatred, for which they were charged and convicted. They performed a blasphemous act; but they did not call the people to kill or persecute Christians, Jews, Muslims, or any other religious groups, and only such an act falls directly under the “call for religious hatred” charge. If such a charge as “blasphemy” existed before the incident and if the government simply enforced existing laws to a certain “crime” – no one would have said a word. But instead, the state court gave these women 2 years in prison.

—

“Officially” the Church did not keep silent until the verdict was carried out by the court (as it was stated by the Patriarchate’s representatives this spring). Nor did it call for pity or mercy to the “sinner”. On the contrary. Representatives of the Moscow Patriarchate, such as the Head of the Department of the Public Relations – archpriest Vsevolod Chaplin and the Churches’ attorney – the nun Serafima (Chernega) called for “righteous” punishment for this act of hatred. This was directly said by our Patriarch in the beginning of April, when he called the Orthodox Faithful not to tolerate the new rise of blasphemy and not to allow the punk band’s act to be seen as a mere political protest.

The Patriarch is a strong speaker, and won a powerful emotional response from his flock, talking about how the band sinned against Our Lord, against the Orthodox shrines, against Our martyrs, our nation and the fallen soldiers of the Napoleonic Wars, (in whose memory the Cathedral was erected). Was this a Christian response? Was this an attempt of a responsible pastor to calm his faithful down and appeal to Christian mercy and prayer?

—–

Unlike his predecessor – Patriarch Alexei II (of Blessed Memory), who managed to sustain excellent relations with the state, yet skillfully refrain from direct involvement in politics, our current Primate got the Church directly involved in the most scandalous and passionate election campaign in modern Russian history. His support of Putin – whose right to run for a third, 6-year presidency is more than questionable – put the Church under direct attack not only from some kind of atheistic “liberals”, but from the wide range of common people, who have no real protection from corrupt government officials and have nothing but contempt, fear and hatred for the state “powers”.

How would you feel, if you personally knew dozens of people, who were required to vote for Putin and his “United Russia” party under the direct threat of losing their jobs – and then hear the Patriarch, our Patriarch and the Primate of our local Church, call the protests of hundreds of thousands of desperate people, who came out ot ask for their right to vote – “ear piercing shrieks”?  This was said at a meeting with the candidate V. Putin on February 8 2012.

The two “Punk prayers” took place roughly two weeks after the Patriarch’s meeting with Putin (the one and only candidate for presidency, with whom the Patriarch and other religious leader decided to meet, which can rightfully be seen as open political backing). Moreover, thanking Putin for his personal part in the “unparalleled” spiritual recovery of Russia and of its Church, the Patriarch forgot to mention his own predecessor – Patriarch Alexei II, our beloved Father who actually led the Church during the 17 years of recovery from the Soviet desolation.

——-

Should we, as Orthodox, as Christians, not ask ourselves – had the Patriarch asked his flock to forgive the blasphemy, had he given the judgment to God, and not to the state court, had he called for these women to be released and “go in peace”, would the current rise of anti-clericalism and this strange cult of making the “PR” band into prisoners of conscience and “political  martyrs” actually taken place?

——

The resurrected Christ the Saviour Cathedral does not belong to the Church. It belongs to the government and is under the “care” of a certain “Fund of the Cathedral of Christ the Saviour”. This organization runs several souvenir shops around the cathedral, a restaurant – recently built right by the cathedral, as well as a car-wash and a banquet hall, located in an underground complex directly beneath the Church. This gives rise to popular belief that “the Church” rents the halls of its cathedral for expensive corporate parties and banquettes.

But instead of fighting for the Cathedral “to be a house of prayer”, the Patriarchate not only conforms with the current state of affairs, but parallel with the “PR” case, the Church won a lawsuit, defending its right for the commercial use of the cathedral premises – along with the infamous “Fund”. What kind of “message” is this supposed to give the nation, which does not differentiate between the patriarchate’s officials and the Church as a whole?

What other Cathedral, in what other Orthodox patriarchate or diocese belongs to a state-owned commercial organization, which builds a banquet hall in the place of a crypt? Yet, the Patriarchate does nothing, disregarding the waning reputation of this magnificent, truly resurrected cathedral.

In light of recent events, should we, as Orthodox Christians, not honestly ask ourselves – “what really happened?”, “what could have caused people to start this unjust, senseless act of blasphemy and protest in Moscow’s cathedral?”, “Why so many Christians, including the Primate of our local Church, who shed so many tears listening to the Passions narratives, fail to show Christian mercy when beset by a single act of blasphemy?”. Instead, we go on the defensive, carrying out relics, calling on for the State’s protection and retribution.

But, as Orthodox Christians in Russia, we are beset by both – attacks from the “outside” insulting our Church, as well as from irrational and irresponsible actions of our own clergy and even – the patriarchate’s officials.

Unlike our brothers and sisters in Albania, Finland, Georgia, the OCA, and, of course, in the Antiochian Orthodox Church – we, in Russia, have no ability to ask or receive accountability from our hierarchs and primates. And this, truly has a devastating effect on the state of the Church and its reputation in Russia.

Should not such problems be openly addressed outside the internet? Should not we speak of our own sins in the wake of new attacks on our Church?”

I ett uppföljande e-brev som publicerades på denna blogg beskrev den unge mannen från Moskva hur hätsk stämningen kan vara och hur människor trakasseras även av kyrkans folk:

”The situation we, as Christians, are going through in Russia is troubling. And the troubles are on the rise. Just a day ago there was a fight in Moscow, when a young man, wearing a T-shirt saying “Theotokos, chase out Putin!” (a quote from the infamous punk-band) was beat up by “Orthodox” youth activists for insulting their “religious” feelings. To give you an idea about how divided and controversial our clergy’s reaction is to the problem. One well-known priest, Father Alexei Uminskii, said that he condems not the young man with the purely political statement on his shirt, but the “Orthodox” youth activists, who made T-shirt with verses from 1 Corinthians, 13, and went about the city beating up those, that offend their “Christian” feelings. Meanwhile, another well-known igumen said that he would, despite being a monk, join the youth and hit the young man on the head for insulting his religious and patriotic feelings, since Putin is the president and the symbol of our country. Here is the link, unfortunately – it is only in Russian.

Also I would like to say, that I am not trying to “slander” His All-Holiness, the Patriarch of Moscow, the ruling bishop of my diocese. But I am seriously worried, when I see a bishop, who would think it easier to organize meetings and processions “in defence of the Faith and the Good Name of the Church” than to provide open accountability for his financial and political actions.  If he has nothing to hide, why try give rise to “patriotic” feelings of the flock instead of providing them with a simple audit?”

I ett annat blogginlägg återger Matthew Jacson en artikel av Fr. George Chistyakov, ursprungligen publicerad på ryska 1997, som beskriver bakgrunden till situationen i Ryskortodoxa kyrkan. Det finns en obenägenhet till ekumenik och en benägenhet att se allt utomstående inflytande, inkl kristet sådant utanför den ryskortodoxa sfären, som fientligt. Artikeln heter Whence This Anger? Författaren gör en återblick på den ryska historien, och skriver om tiden efter 1988:

”Russia turned its face anew towards the Orthodox faith, but again the mind-set did not change, it remained inimicocentric. In the changed situation the Enemy was uncovered surprisingly quickly. Now among the Enemy are the heterodox and ecumenists, in other words those among us Orthodox who won’t live according to the inimicocentric thought process. And the struggle began once again. Just as uncompromising as always.

Logically the question arises; why are the new enemies Christians of other confessions and not atheists, which at first seems to be more natural. Actually, the answer is very simple. In the first place the atheists are different only in that they live not knowing that Jesus is amongst us, and they do not feel his presence — but as you know, the new ideologues of Orthodoxy don’t have a Christocentric consciousness either, therefore the barriers which would separate them from the atheists simply do not exist.

In the second place, and this is of no lesser importance: the atheists are “ours” and the heterodox are “foreign”…  In the religious sphere, no one considers that the struggle against confessions because they were brought into Russia from abroad in essence contains the germ of a struggle against Orthodoxy because it itself was brought in from abroad in 988.
…..

The very logic of the struggle against “not ours” is such that it inevitably (whether we want to or not) leads to complete isolation and stagnation in the sphere of the arts and politics, and in the sphere of faith — to paganism, to an empty ritualism and magic, completely devoid of the evangelical spirit.

—

The source of religious intolerance is paganism, which is incorporated with Orthodoxy and mixed with it, the non-Christocentrism of our thinking and our isolation from the Gospel and from Jesus.
—

It is not heterodoxy but paganism which poses a danger to the Orthodox faith in Russia today. Fortunately many people understand this. But Christ is always with us, amongst us, thus, if we believe in Him, we need not be afraid.”

De dömda kvinnorna, Yekaterina Samutsevich, Maria Alyokhina och Nadezhda Tolokonnikova är inte kristna, utan närmast anarkister som påpekades i ett tidigare inlägg. Inte desto mindre är deras försvarstal i rätten imponerande och vittnar om intellekt, integritet, litterär och filosofisk bildning och att de noga genomtänkt den situation de gett sig in i. Jag ger några citat från kvinnornas försvarstal, och det kan ju vara bra att ha i åtanke vad som anförts ovan när vi läser.

Yekaterina säger:

”That Christ the Savior Cathedral had become a significant symbol in the political strategy of the authorities was clear to many thinking people when Vladimir Putin’s former [KGB] colleague Kirill Gundyayev took over as leader of the Russian Orthodox Church. After this happened, Christ the Savior Cathedral began to be openly used as a flashy backdrop for the politics of the security forces, which are the main source of political power in Russia.

Why did Putin feel the need to exploit the Orthodox religion and its aesthetic? After all, he could have employed his own, far more secular tools of power — for example, the state-controlled corporations, or his menacing police system, or his obedient judicial system. It may be that the harsh, failed policies of Putin’s government, the incident with the submarine Kursk, the bombings of civilians in broad daylight, and other unpleasant moments in his political career forced him to ponder the fact that it was high time to resign; that otherwise, the citizens of Russia would help him do this.

Apparently, it was then that he felt the need for more persuasive, transcendent guarantees of his long tenure at the pinnacle of power. It was then that it became necessary to make use of the aesthetic of the Orthodox religion, which is historically associated with the heyday of Imperial Russia, where power came not from earthly manifestations such as democratic elections and civil society, but from God Himself.

How did Putin succeed in this? After all, we still have a secular state, and any intersection of the religious and political spheres should be dealt with severely by our vigilant and critically minded society. Right? Here, apparently, the authorities took advantage of a certain deficit of the Orthodox aesthetic in Soviet times, when the Orthodox religion had an aura of lost history, of something that had been crushed and damaged by the Soviet totalitarian regime, and was thus an opposition culture. The authorities decided to appropriate this historical effect of loss and present a new political project to restore Russia’s lost spiritual values, a project that has little to do with a genuine concern for the preservation of Russian Orthodoxy’s history and culture.

It was also fairly logical that the Russian Orthodox Church, given its long mystical ties to power, emerged as the project’s principal exponent in the media. It was decided that, unlike in the Soviet era, when the church opposed, above all, the brutality of the authorities toward history itself, the Russian Orthodox Church should now confront all pernicious manifestations of contemporary mass culture with its concept of diversity and tolerance.

Implementing this thoroughly interesting political project has required considerable quantities of professional lighting and video equipment, air time on national television for hours-long live broadcasts, and numerous background shoots for morally and ethically edifying news stories, where the Patriarch’s well-constructed speeches would in fact be presented, thus helping the faithful make the correct political choice during a difficult time for Putin preceding the election.

Our sudden musical appearance in the Cathedral of Christ the Savior with the song “Mother of God, Drive Putin Out” violated the integrity of the media image that the authorities had spent such a long time generating and maintaining, and revealed its falsity. In our performance we dared, without the Patriarch’s blessing, to unite the visual imagery of Orthodox culture with that of protest culture, thus suggesting that Orthodox culture belongs not only to the Russian Orthodox Church, the Patriarch, and Putin, but that it could also ally itself with civic rebellion and the spirit of protest in Russia.”

Maria påpekar hur begreppen orwellskt fått en annan mening:

”To me, this transition, or rupture, is noteworthy in that, if approached from the point of view of Christian culture, we see that meanings and symbols are being replaced by those that are diametrically opposed to them. Thus one of the most important Christian concepts, Humility, is now commonly understood not as a path towards the perception, fortification, and ultimate liberation of Man, but on the contrary as an instrument for his enslavement. To quote [Russian philosopher] Nikolai Berdyaev, one could say that “the ontology of humility is the ontology of the slaves of God, and not the sons of God.”

I believe that we are being accused by people without memory . Many of them have said, “He is possessed by a demon and insane. Why do you listen to Him?” These words belong to the Jews who accused Jesus Christ of blasphemy. They said, “We are … stoning you … for blasphemy .” [John 1 0:33] Interestingly enough, it is precisely this verse that the Russian Orthodox Church uses to express its opinion about blasphemy. This view is certified on paper, it’s attached to our criminal file. Expressing this opinion, the Russian Orthodox Church refers to the Gospels as static religious truth. The Gospels are no longer understood as revelation, which they have been from the very beginning, but rather as a monolithic chunk that can be disassembled into quotations to be shoved in wherever necessary — in any of its documents, for any of their purposes. The Russian Orthodox Church did not even bother to look up the context in which “blasphemy” is mentioned here — that in this case, the word applies to Jesus Christ himself.”

Nadezhda påpekar att många ryskortodoxa kristna stödjer dem:

”I know that a great number of Orthodox Christians speak out on our behalf, the ones who gather near the court in particular. They pray for us; they pray for the imprisoned members of Pussy Riot. We’ve seen the little booklets the Orthodox pass out containing prayers for the imprisoned. This fact alone demonstrates that there is no single, unified group of Orthodox believers, as the prosecutor would like to prove. This unified group does not exist. Today, more and more believers have come to the defense of Pussy Riot. They don’t think that what we did warrants a five-month term in a pretrial detention center, let alone three years in prison, as the prosecutor has called for.”

Med profetisk skärpa säger hon:

”Every day, more people understand that if the system is attacking three young women who performed in the Cathedral of Christ the Savior for thirty seconds with such vehemence, it only means that this system fears the truth, sincerity, and straightforwardness we represent. We have never used cunning during these proceedings. Meanwhile, our opponents are too often cunning, and people sense this. Indeed, the truth has an ontological, existential superiority over deception, and this is described in the Bible, particularly the Old Testament.

The paths of truth always triumph over the paths of cunning, guile, and deception. Every day, truth grows more victorious, despite the fact that we remain behind bars and will probably be here for a long time.”

—-
Hon anlägger ett kristligt perspektiv på mänsklig svaghet som föregångare till vishet och barmhärtighet:

”A human being is a creature that is always in error, never perfect. She quests for wisdom, but cannot possess it; this is why philosophy was born. This is why the philosopher is the one who loves wisdom and yearns for it, but does not possess it. This is what ultimately calls a human being to action, to think and live in a certain way . It was our search for truth that led us to the Cathedral of Christ the Savior. I think that Christianity, as I understood it while studying the Old and especially the New Testament, supports the search for truth and a constant overcoming of oneself, the overcoming of what you were earlier. It was not in vain that when Christ was among the prostitutes, he said that those who falter should be helped; “I forgive them,” He said.”

Kvinnornas försvarstal i sin helhet i engelsk översättning finns här.

Efter detta kanske vi än en gång kan återvända till texten för kvinnornas sång i katedralen, vars innehåll nu kanske blivit tydligare för oss:

”St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!”

Black robe, golden epaulettes
All parishioners are crawling and bowing
The ghost of freedom is in heaven
Gay pride sent to Siberia in chains
—
The head of the KGB is their chief saint
Leads protesters to prison under escort
In order not to offend the Holy
Women have to give birth and to love

—
Church praises the rotten dictators
The cross-bearer procession of black limousines
In school you are going to meet with a teacher-preacher
Go to class – bring him money!
—
Patriarch Gundyaev believes in Putin
Bitch, you better believed in God
Belt of the Virgin is no substitute for mass-meetings
In protest of our Ever-Virgin Mary!

St. Maria, Virgin, Drive away Putin
Drive away! Drive away Putin!”

”Belt of the Virgin” syftar på en av den ortodoxa kyrkans främsta reliker, ”Marias bälte” som var på ”turne´” i Ryssland hösten 2011. Kritiken går ut på att genom att låta folkets intresse fokusera på sådant, så tar man bort uppmärksamheten från de brännande inrikespolitiska frågorna.

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 16 kommentarer

Drömmen om den kristna enhetsstaten i öst och i väst.

Publicerat den 26 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

I samband med den ryska Pussy Riot-diskussionen uppmärksammade Dante-bloggen den nykonservative ryske filosofen politikern och professorn vid Moskvas statliga universitet Alexander Dugin. (Kan ej återfinna länken nu på Dante-bloggen).

Dugin har en vision av Ryssland som ett euroasiatiskt imperium, ett Super-Ryssland, EURASIEN. Visionen präglas av kristen metafysik och antiliberalism. Detta fick mig genast att associera till FSSPX, Lefvebre och detta prästsällskaps ursprung i fransk gallicanism och idén om en katolsk enhetsstat på ultramontanistisk grund. Dantebloggen som är uttryck för traditionalistisk rörelse inom Katolska kyrkan delar visserligen inte FSSPX ideologi fullt ut, men är ändå närstående, och på bloggen har uttryckts uppskattning för prästsällskapet och förhoppning om ett nära förestående fullt accepterande i Katolska kyrkan.

I sin bok ”Postmodernitetens geopolitik” från 2007 skriver Dugin:

”Ryssland har en plats i den multipolära världen, har frihet och möjlighet att försvara sitt val, men Ryssland måste bli något större än sig själv, Super-Ryssland, Ryssland-Eurasien, kärnan i det demokratiska Eurasienimperiet.”

Denna neo-eurasiatiska doktrin innebär också en kritik av den liberala postmoderniteten med dess feminism, multikulturalism, nationalism, religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Främst USA ses som företrädare för detta och blir därför den stora fienden. Dugin skriver:

 ”USA – det är liberalism i dess slutliga form. Om avståndstagande från liberalismen under århundraden har varit grunden till den ryska identiteten, då är att ’vara ryss’ i dag lika med att ’vara antiamerikan’. Antiamerikanism är idag det viktigaste draget i vårnationella identitet.”

Det kristna inslaget i visionen bygger på den romersk-bysantinska idén om en symfonisk samhörighet mellan kyrka och stat. Imperiet stött av kyrkan skall hålla kaos och normlöshet utanför sina gränser och stoppa Antikrist från att segra.

Ryssland kristnades på 1000-talet. När Bysans hade fallit år 1453 uppkom olika föreställningar om att Ryssland skulle överta arvet från det kristna romerska världsriket, Moskva skulle bli ett ”tredje Rom” efter Rom, och Konstantinopel. För många ryska konservativa tänkare på 1800-talet var föreställningen om imperiet och den ortodoxa kyrkan nästan identiska. Kyrkan var garanten för den imperieuppehållande ideologin. Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet har skrivit en artikel om ämnet i Axess nätmagasin.

Det är hela denna föreställning om kyrka-stat och kyrka-imperium som aktualiserats i Ryssland idag.

Franska kungarna och kyrkan har alltid ansett sig ha en självständig inställning gentemot Rom. (Läs Wikipedia-artikel om gallikanism).  De franska kungarna  ansåg sig ha långtgående befogenheter framför allt när det gällde tillsättandet av biskopar och andra högre befattningshavare under teologisk och ideologisk hänvisning till den ”gallikanska kyrkans” frihet och egna rättigheter gentemot påvestolen. Påvens babyloniska fångenskap i Avignon (1303–1376) har de flesta hört talas om, då franske kungen förmådde påven att flytta påvestolen dit.  Ludvig XIV betraktade sig i som mönstret för en katolsk kung trots sina moraliska tillkortakommanden. Han genomdrev en absolutistisk katolsk enhetsstat, med förföljelser av protestanter, men betonade samtidigt det franska kungadömets och den franska kyrkans starka självständighet gentemot Rom.

1905 sade den franska regeringen ensidigt upp konkordatet mellan den franska staten och Heliga stolen som ingåtts av Napoleon år 1801. Motsättningen mellan den sekulära republiken och de franska katolikerna fanns tydligt ända sedan Tredje republikens tillkomst efter kriget mot Preussen 1870–1871 som Frankrike förlorade.

Påven Pius XI manade de franska katolikerna att erkänna republiken som legitim statsform och inte lyssna till propagandan från den nationalistiska, auktoritärt-rojalistiska och antisemitiska rörelsen Action Française. Ledarna där ansåg den katolska kyrkan vara av stor betydelse för sammanhållning och disciplin i samhället. Action Française hade ett förhållandevis stort inflytande bland de franska katolikerna som aldrig hade accepterat republiken. I bakgrunden fanns  förföljelserna  i samband med den franska revolutionen, t.ex. de fruktansvärda massakrerna i Vendée som är ett mörkt kapitel i Frankrikes historia. Denna massterror mot de kungatrogna katolikerna har stannat kvar i det kollektiva minnet hos deras ättlingar, varav en del återfinns bland anhängarna till FSSPX.

Om denna franska katolska och politiska historia och dess betydelse som bakgrund till FSSPX som det ser ut idag berättar Lars Cavallin i en intressant och faktaspäckad artikel i Signum. Han skriver:

”Efter det napoleonska imperiets fall ville vissa kretsar i det restaurerade kungadömet återföra också kyrkan till dess forna ställning… Under dessa senare bourboner väcktes också den gamla gallikanismen till liv, men samtidigt fick den nya ”ultramontanismen” luft under vingarna: både politiskt och religiöst ville man ett slags nygotisk restaurering av det medeltida samhället. Och detta innebar en kraftfull kyrklig centralisering kring påven, både kyrkopolitiskt, teologiskt och liturgiskt.

När den restaurerade monarkin störtades 1830 fanns det tongivande katolska intellektuella, präster och lekmän, som i påvedömet såg garanten för både den inre kyrkliga och den rent politiska friheten, även om det frihetligt-demokratiska inslaget inte precis uppmuntrades av dåtidens påvar. Icke desto mindre blev stora delar av den franska katolska kyrkan från mitten av 1800-talet starkt påvetrogen, men så att säga på ”gallikanskt” sätt: just den franska katolska kyrkan och den franska katolska kulturen och mentaliteten skulle vara påvedömets starkaste stöd, till och med politiskt och rent av militärt; resterna av Kyrkostaten försvarades av främst franska frivilliga och reguljära franska trupper ända fram till 1870…

Det är denna paradoxalt ‘gallikanska ultramontanism’ man finner i FSSPX. De sista ‘gallikanska resterna’ i äldre bemärkelse försvann från den katolska kyrkan i Frankrike då Första Vatikankonciliet (1869–1870) proklamerade påvens aktiva jurisdiktionsprimat, universalepiskopat och ofelbara läroämbete när han ex cathedra i tros- och moralfrågor åberopar sig sin högsta lärofullmakt…

En stor del av de teologer som förberedde marken för Andra Vatikankonciliet och som drabbades av olika former av sanktioner från Rom under 1950-talet kom från Frankrike… fick full upprättelse under och efter konciliet; några av dem belönades också med kardinalshatten. Men arvet från den ”ultramontana gallikanismen” var ännu levande, och med åberopande av just den helgonförklarade och odiplomatiske Pius X började man kritisera de romerska auktoriteterna och till slut påven själv…

Marcel Lefebvre deltog i Andra Vatikankonciliet (1962–1965) och tillhörde dess högerflygel. Han var kritiskt inställd speciellt till dokumenten som handlade om religionsfriheten, ekumeniken och förhållandet till de icke-kristna religionerna.

Både Durgin som ideologiskt försvarar Kirills nära samröre med Putin och FSSPX känns igen på förespråkandet av en starkt kyrkligt inflytande i samhället, man är kritiska till religionsfrihet, och framförallt kritisk till modernism och till den liberala rörelsen som alltmer vinner insteg i Katolska kyrkan inte bara i USA utan också Europa. Det tycks mig som att det är det konservativa politiska konceptet som driver dessa ideologier mer än ett religiöst koncept. Kyrkan används som koncept i den mån det gagnar den egna politiska agendan, men om den egna agendan inte gagnas kan man lika gärna vara kritisk, så som FSSPX kritiserat de sista påvarna och delar av Andra Vatikankonciliet.

Irène Nordgren uppmärksammar på Katolsk vision-bloggen också detta gemensamma intresse som finns för konservativa grupperingar inom Ryskortodoxa kyrkan och konservativa traditionalistiska kretsar inom Katolska kyrkan att bekämpa liberalismen. I motsats till Irène Nordgren räknar jag inte påve Benedikt XVI till dessa konservativa kretsar. Irène ringar in frågan om att vara emot kvinnors och homosexuellas rättigheter som central för intressegemenskapen mellan konservativa i öst och väst, men jag menar att det handlar om ett betydligt vidare koncept. Men det innebär inte att jag tycker dessa frågor är oviktiga. Det är onekligen mycket lättare att tala om mänskliga rättigheter och problematisera t.ex.  diskriminering av homosexuella i det liberala väst än i det repressiva Ryssland.

Andra Vatikankonciliet, som öppnades för snart exakt 50 år sedan har betytt mycket för att öppna Katolska kyrkan för vår tid. I år firar vi Trons år då vi särskilt skall fördjupa oss och tränga in konciliedokumenten, t.ex. det banbrytande Lumen Gentium som beskriver kyrkan  väsen och dess uppdrag i världen eller Gaudium et Spes som tar upp kyrkan pastorala uppdrag att förmedla tro och hopp till en söndrad värld värld.

Som kristna behöver vi alla sätta tron hoppet och kärleken i första rummet och i öppenhet och respekt för medmänniskan söka det som är sant och gott. Sätter vi en politisk agenda i första rummet, så hamnar fokus någon annanstans och vi frestas bli manipulativa för att förverkliga vår agenda istället för att lyssna och samtala och förtrösta på att Herren leder oss rätt.  som Joseph Ratzinger (nu påve Benedikt XVI) sade i en intervjubok 2000: ”…att hon (Katolska kyrkan) också går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troendes vidaregående under ledning av Herren – som vet vägen. Och som vi anförtror oss.”

Jag förstår Irène Nordgrens farhåga (hon snarast påstår att det är så), att vissas ovilja att tala om Kirills liering med Putin och istället fokusera på det problematiska med Pussy Riot handlar om att ”avleda  intresset från det saken  gäller”. Jag går inte så långt att jag säger att det motivet ligger bakom, men i diskussionen får vi känna varandra på pulsen. Som jag svarade Irène i en tidigare diskussion på denna blogg känner jag större sympati med hennes upprördhet än med andras ovilja att fokusera på den oheliga alliansen mellan Kirill och Putin till stöd för en alltmer repressiv politik.

Gamla politiska och kyrkopolitiska motsättningar skall inte få blockera vår väg mot framtidens kyrka, men Lars Cavallin påpekar i slutet av den ovan anförda artikeln att man kan inte gå förbi historien, utan man måste medvetandegöra den och bearbeta den:

”Hur relationen mellan FSSPX skall gå vidare är det knappast någon som vet. Att påven själv vill ha en återförening med rörelsen på vissa villkor, som i huvudsak är väl kända, förefaller vara klart.

Lika klart är det nog att man från romerskt håll är medveten om den inte helt okomplicerade bakgrunden till FSSPX:s framväxt i fransk och europeisk historia och kyrkohistoria. Kanske har man också lärt sig att inte bara glida över sådant som fastnat i det kollektiva minnet utan tar hänsyn till det och arbetar med det för att på ett betydligt mer djupgående sätt än det traditionellt-diplomatiska uppnå verklig enhet.”

Låt oss be att Trons år blir fruktbart i detta avseende.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 4 kommentarer

Pussy Riot inga duvungar

Publicerat den 25 augusti, 2012 av Bengt Malmgren

Många har redan från början påpekat att den västerländska vurmen för Pussy Riot har gått till överdrift. Se t.ex. Katolsk observatör-bloggen. Det rör sig verkligen inte om några oskyldiga duvungar vars agenda stannar vid att få bort Putin och Ryskortodoxa kyrkans stöd för honom, utan de är verkliga anarkister. Rysslandskännaren Vadim Nikitin ger en bakgrund i NewYork Times.

”Pussy Riot’s fans in the West need to understand that their heroes’ dissent will not stop at Putin; neither will it stop if and when Russia becomes a “normal” liberal democracy. Because what Pussy Riot wants is something that is equally terrifying, provocative and threatening to the established order in both Russia and the West (and has been from time immemorial): freedom from patriarchy, capitalism, religion, conventional morality, inequality and the entire corporate state system. We should only support these brave women if we, too, are brave enough to go all the way.”

ImageDet finns också ekonomi i detta. Hörde just att varumärket Pussy Riot värderas till många miljoner dollar, och att Pussy Riots advokat nu vill varumärkesskydda det för att förhindra att olika aktionsgrupper i väst tar över det. Kvinnorna och deras starka bakgrundsorganisation vet nog hur slipstenen skall dras för att man skall få ut mesta möjliga av det stora intresset för affären i väst. Och nåd tänker man inte be om. Nej, bättre att sitta i fängelse och försöka få så mycket uppmärksamhet som möjligt åt saken.

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 14 kommentarer