Andra Vatikankonciliet 50 år.

Publicerat den 9 oktober, 2012 av Bengt Malmgren

Andra Vatikankonciliet (VCII) var den största händelsen inom kyrkans värld under 1900-talet och har varit av fundamental betydelse för samtidens kyrka. Det samlades till sin första session 11 oktober 1962. Påven har utlyst Trons år som tar sin början just 11 oktober på 50-årsdagen av dess öppnade.

(Med anledning av det: Kom till Katolska Domkyrkan i Stockholm 11 okt och lyssna till ett föredrag av bisk Anders Arborelius kl 17.00 och fira mässan med biskop Anders kl 18.30. Följ också dominikansyster Madeleine Fredells föreläsningsserie om Andra Vatikankonciliet.)

———————————-

Nedanstående är en bakgrundstext försedd med länkar i anslutning till min Artikel om konciliet i Världen idag 10 okt.

Under natten till 11 okt 1962 hade det regnat i Rom, men på morgonen strålade solen från en klarblå himmel på kortegen med de 2400 prästerna och biskoparna på Petersplatsen under deras intåg i Peterskyrkan. Konciliet samlades i 3-månaderssessioner varje höst under de kommande åren och avslutades 8 december1965. Under tiden hade Johannes XXIII hunnit avlida, och hans efterträdare påve Paulus VI fick fullfölja konciliet.

När kardinal Roncalli valdes till påve 1958 och tog sig namnet Johannes XXIII var det ingen som trodde att han skulle göra något så revolutionerande. På grund av sin höga ålder såg man honom som en övergångspåve. Men Gud ville annorlunda. Den 25 januari 1959, på apostlarna Petrus och Paulus fest, tillkännagav han i samband med att kardinalerna var samlade i basilikan S:t Paulus utanför murarna sitt beslut att sammankalla ett koncilium. I konciliets inledningsanförande angav han konciliets viktigaste angelägenheter: ”att trons skatt, kristen lära skall bevaras och läras ut mer effektivt. Att läran omfattar hela människan, sammansatt av kropp och själ. Och, eftersom hon är en pilgrim på denna jord så manar den henne hela tiden att sträcka sig mot himlen”.

Katolska kyrkan före konciliet.

Konciliet ägde rum i en kontext, det finns en förhistoria och en framtid, den vi lever i nu.

Låt oss gå tillbaka till 1800-talet, den period då påven förlorade sin politiska makt i och med Kyrkostatens fall 1870.  Kyrkostaten hade omfattat stora landområden i Italien, och från att ha varit självständiga ledare blev påvarna vanliga medborgare i ett kungarike de inte hade makt eller inflytande över. Pius IX var påve 1846-1878, och samtidigt som han såg sin politiska makt gå försvinna, så angrep han framväxande liberala och demokratiska principer i omvärlden och stärkte makten över själarna. Det var under Första Vatikankonciliet 1870-1871 som den omtvistade dogmen om påvens ofelbarhet fastslogs. Men redan 1864 hade han gett ut encyklikan Quanta cura med appendixet Syllabus Errorum innehållande 80 fördömelser som påven uttalade bl.a. mot religionsfrihet, rationalism, socialism m.m.

Kyrkan kom i konflikt med den moderna världen men fick en ny makt över människors samveten, och det var en utveckling som fortsatte in till mitten av 1900-talet.

Under början av 1900-talet växer sig den ultramontanistiska hållningen i kyrkan stark och centraliseringen till det kyrkliga Rom stärks. Gränserna för påvens ofelbarhet och primat suddas ut mer och mer och den påvliga makten stärks på ett sätt som saknar motstycke.

Under Pius X 1903-1914 bedrevs en fullkomlig häxjakt på katolska forskare, teologer präster och biskopar. Den s.k. moderniststriden flammade upp. Spionnätverket Sodalitium Pianum var ett angiverisystem som skulle rapportera otrogna. Pius X gav 1907 ut encyklikan Lamentabili sane, ytterligare en lista, denna gång med 65 punkter som fördömde olika aspekter av det man kallade modernismen. 1910 infördes den s.k. antimodernisteden som måste sväras av alla präster och teologer vilket innebar total förpliktelse till trohet mot Katolska kyrkans lära och avståndstagande från modernismen som påven fördömt. Eden avskaffades inte förän 1967 av påven Paulus VI

Pius XI 1922-1939 utfärdade detaljerade bestämmelser som fick betydande konsekvenser för katolikernas liv, t.ex Mortalium Animos från 1928 som förbjöd katolikerna att delta i ekumeniska gudstjänster och Casti Connubii från 1930 som fördömde födelsekontroll.

Parallellt med detta fanns en utveckling under 1800-talet och 1900-talet som beredde vägen för VCII.

Leo XIII´s pontifikat kring sekelskiftet 1900 innebar temporärt en normalisering av kontakterna med omvärlden. Han öppnade Vatikanens observatorium för att visa kyrkans positiva intresse för vetenskap, han gav på uppmaning av den italienska nunnan Elena Guerra (saligförklarad 1959 av Johannes XXIII) ut en encyklika om den helige Ande, Divinum illud munos. Han gav ut socialencyklikan Rerum Novarum som godkände fackföreningar och strejkrätt. Han invigde 1900-talet som den Helige Andes århundrade.

Hos 1800-talsteologer som J A Möhler och J H Newman samt  de teologer som på tidiga 1900-talet sökte sig tillbaka till källorna, ”ressourcement” med namn som Henri de Lubac, Yves Congar, Hans Urs von Balthasar, Karl Rahner och Edward Schillebeecks, kan vi spåra sådant som influerat på konciliet.

Ressourcement-teologerna ville nå fram till äkta förnyelse genom en fördjupad kunskap om kristendomens ursprung. Man studerade bibeln och kyrkofäderna. Historien studerades med ett kritiskt och kreativt sinne. Man ville återerövra trons historia, inte för att gå bakåt, men för att se den ur förnyat perspektiv och på så sätt gå framåt.

J H Newman betonade lekfolkets roll i kyrkan och världen och var inte bekväm med den klerikalism och centralisering av makten till Rom som skedde under hans livstid. Han betonade vikten av det allmänna prästadömet, alla döpta är smorda med den helige Ande, vilket också innebär att ha del i att kunna tolka tron. Det handlade för honom om en livsstil i Kristi efterföljelse. När ofelbarhetsdogmen röstades igenom 1870 blev den personliga samvetsfriheten en huvudfråga för honom. Ofelbarheten är för Newman något som finns hos hela Guds-folket. Sensus fidelium, som också framhävdes av VCII (Lumen Gentium 12), innebär hela folkets övernaturliga trosmedvetande, hur vi kollektivt uppfattar vår gemensamma troserfarenhet och som ger oss del i Kristi profetiska ämbete. Från Newman har vi de kända orden ”först en skål för samvetet, sedan för påven”.

Han betonade samvetsfrihet och religionsfrihet. Newman såg dogmhistorien som en utvecklingsprocess och hävdade precis som i Andra Vatikankonciliet (Dei Verbum) att skrift och tradition inte går att skilja åt utan flyter fram ur samma källsprång.

Andra Vatikankonciliet 1962 – 1965

När nu beslutet att sammankalla konciliet blev känt 1959 utlöste det stora förväntningar, glädje och hopp överallt, både inom och utanför Katolska kyrkan. Johannes XXIII ville öppna kyrkans dörrar mot den moderna värden. Uppdatering (aggiornamento), och ekumenik var de ledmotiv påven angav. För att stärka det ekumeniska förarbetet instiftades påvliga Sekretariatet för Kristen Enhet redan 1960. Nu handlade det inte längre om att skriva listor på saker man fördömde, utan att söka dialog och inkludera det som förenar.

Konciliet etablerade en referenspunkt för kyrkans fortsatta liv, öppnade upp en ny väg under den helige Andes ledning. Konciliets huvuddokument är fyra konstitutioner lägger ut den kristna läran: Lumen Gentium, konstitutionen om kyrkan som börjar med orden ”Kristus är världens ljus”, Sacrosanctum Concilium, konstitutionen om liturgin, Dei Verbum, konstitutionen om uppenbarelsen och Gaudium et Spes, pastoralkonstitutionen om kyrkan i världen av idag, ett profetiskt budskap som betytt mycket för utvecklingen av katolsk sociallära. Konstitutionerna  är tolkningsnycklar till övriga dekret (9 st) och deklarationer (2 st) som konciliet lämnade efter sig.

Dokumenten är också referenspunkter för många senare encyklikor och skrivelser alltsedan konciliet, vilka ofta refererar till konciliedokumenten. T.ex. missionsencyklikan Redemptoris Missio från 1990, ekumenikencyklikan Ut Unum Sint från 1995, encyklikan om förhållande mellan tro och förnuft Fides et Ratio från 1998, det apostoliska brevet inför milennieskiftet år 2000 Novo millennio ineunte och nu senast påve Benedikt XVI´s apostoliska brev inför Trons år Porta fidei.

Efter konciliet

En konsekvens av konciliet var att mässan började firas på folkspråket. Lekmännens roll i kyrkan framhävdes. Den gamla bilden av kyrkan som en klerikal hierarki med påven i toppen kompletterades med bilden av kyrkan som Guds folk, där lekmännen går före, och biskoparna och påven kommer efter som herdar och beskyddare. Dogmen om påvens ofelbarhet kompletterades med Sensus fidelium, hela folkets övernaturliga trosmedvetande.

Förut var katoliker förbjudna att delta i gudstjänster med andra kristna, efter konciliet är det utifrån vårt gemensamma dop förpliktigade att göra så mycket som möjligt tillsammans med andra kristna.

Att Karismatiska  förnyelsen i Katolska kyrkan startade 1967 var också en naturlig frukt av konciliet. Konciliet betonade de andliga nådegåvorna som skall tas emot och brukas med tacksamhet av alla döpta, och hela processen fram till konciliet hade kantats av sådant som hade med den helige Ande att göra: Teologer som Möhler, Newman m.fl refererade ofta till Anden. Elena Guerra som uppmanade påven Leo XIII att förkunna mer om livet i den helige Ande för katolikerna, vilket föranledde en encyklika om den helige Ande,  hymnen Veni Creator Spiritus som påven reciterade från fönstret i Peterskyrkan på nyåret 1901, och hans uppmaning till världskyrkan att be en pingstnovena varje år mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingst. Pingströrelsen som uppstod som en rörelse utanför katolska kyrkan strax efter sekelskiftet (William J. Seymour hade katolska föräldrar och var döpt katolik). Johannes XXIII som saligförklarade Elena Guerra och bad om en förnyelse som i en ny pingst i samband med konciliets tillkännagivande. 17 maj 1959, på pingsten tillsatte Johannes XXIII den föreberedande kommittén för konciliet, och 15 juni 1960, också på pingsten gav påven ut Superno Dei nutu som sammanfattade förberedelsearbetet.

Både Johannes Paulus II och Benedikt XVI deltog som unga i konciliet och tillhör båda dem som konsekvent bidragit till att genomföra dess intentioner. Religionsfriheten betonades och dialogen med och relationen till andra religioner förbättrades. Johannes Paulus II fortsatte försoningsprocessen med judarna och bad vid ett besök i Jerusalem år 2000 om förlåtelse för kyrkans förbruytelser under historien mot det judiska folket.

Kyrkan är inte längre i konflikt med världen, utan vänder sig mot världen i en ny evangelisation. Det var Paulus VI som gav ut evangelisationsencyklikan Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld), som betonade att varje döpt kristen har ansvar för att vittna om tron och föra den vidare, och att tron förkunnas både genom kärlekens gärningar, att genom socialt arbete göra gott för sina medmänniskor,  och i ord, d.v.s. ett klart vittnesbörd om vad som inspirerar oss kristna, tron på Jesus Kristus svår Frälsare och Herre. Det är inte frågan om vi skall evangelisera eller inte, utan om hur vi skall göra det på ett sätt så att evangeliet hittar vägar till dagens människors hjärtan.

Pastoralkonstitutionen, Gaudium et spes ger uttryck för den solidaritet med medmänniskan som kännetecknar katolsk sociallära:

”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla dem som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest, och det finns intet äkta mänskligt, som ej väcker genklang i deras hjärtan.” (GS 1)

Johannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet.  Benedikt XVI har fortsatt satsningen på detta och har inrättat Påvliga rådet för den nya evangelisationen med ärkebiskop Rino Fisichella som chef. Biskopssynoden som hålls i Rom just nu har temat ”Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron”. Synoden hålls i samband med att ”Trons år” utlyst av påve Benedikt 11 okt 2011 tar sin början. I samband med tillkännagivandet av trons år publicerades skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse.

Kyrkan öppnade fönstret mot världen mitt i det hedonistiska, socialrevolutionära och många gånger intellektuellt förvirrade 1960-talet, en och annan il av den luften kan ha kommit in. Det fanns progressiva rörelser som såg konciliet som en brytning med traditionen, vilket lämnat dörren öppen för experimenterande av olika slag med mer eller mindre lyckade resultat. Vissa såg detta som att kyrkan höll på att ruineras, och man talar om en kontinuitetens hermeneutik där man vill tolka konciliet betydligt mera snävt. Man önskar tillbaka latinet och gamla mässformer, man slår vakt om påvemakt och det antimodernistiska arvet.

Det är sant att konciliet bröt med en skolastisk dialektisk argumentationsstil till förmån för ett språkbruk som talar till hjärtat och inbjöd till eftertanke och dialog, men med en kontinuitet i betydligt längre perspektiv från bibeln och kyrkofäderna.

Konciliet innebar en återgång till källorna, det märks inte minst i de mycket talrika bibelcitaten och referenserna till kyrkofäderna i dokumenten. Man läser bibeln och återerövrar trons historia, inte för att gå tillbaka utan för att i den helige Andes ljus se den med nya ögon och gå framåt. Konciliet satte punkt för motreformationens era, punkt för antimodernismen och synen på omvärlden som något att skydda sig och avgränsa sig mot och början på en ny era då kyrkan vänder sig utåt i en ny evangelisation. Man kan tala om en evangelikal katolicism.

Fortfarande finns reminiscenser av antimodernism och ultramontanism, inte bara genom dem som längtar tillbaka till förkonciliär tid, också genom att kyrkan rent juridiskt inte har avskaffat den påvliga absoluta monarkin från Kyrkostatens tid. Kurian reformerades ytligt 1988, men en ny kanonisk lag 1983 närmast stärkte påvemakten. Moraliskt finns en strävan efter kollegialitet och lekmannainflytande, men utan juridisk grund. Väldigt mycket makt ligger hos Rom, och en del tycker att den alltför ofta utnyttjas på ett förkvävande sätt.

Men vi ser ändå en påtagligt förändrad kyrka idag jämfört med före konciliet. Det finns ingen väg tillbaka. Kyrkan har överlevt många kriser under 2000 år. Kyrkans Herre fortsätter att leda henne genom Anden i en samverkan mellan hierarkiska och karismatiska nådegåvor. Uppdatering och ekumenik är fortfarande nyckelord i den processen.

___________________________________

Fler länkar:

Andra Vatikankonciliets dokument

Mer på Bengts blogg om Andra Vatikankonciliet

Andra Vatikankonciliet i de andra kyrkliga konciliernas historiska sammanhang – Walter Brandmüller

Andra Vatikankonciliet – Århundradets kyrkliga händelse

Andra Vatikankonciliet som historisk rörelse. Föredrag av dominikansyster Madeleine Fredell

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | 50 kommentarer

Homosexualitet och kyrkan

Publicerat den 30 september, 2012 av Bengt Malmgren

Jag har länge tänkt skriva något mer ingående om Katolska kyrkan och homosexualiteten. Nu kommer jag till skott. Genom åren har jag bloggat en del om olika aspekter av detta, och på sista tiden har ämnet diskuterats på flera bloggar, och med en ny ton av önskan att förstå och lära mera. Borta är åtminstone delvis de fördömande attityderna som präglade kommentarsfälten förr då ämnet kom på tal.

Jag tycker mig allmänt skönja en ökad vilja till dialog, inte bara ekumeniskt inom kyrkorna, också interreligiöst mellan religioner och även mellan troende och icke-troende (även om det inte är så lätt att definiera de begreppen). Nyss hade vi det Katolska initiativet Hedningarnas förgård med två sessioner i Stockholm, och i dagarna besökte evangelikalen Os Guinness Sverige och talar om samvetsfördraget, båda arrangemangen uppskattade i alla läger.

Den nya öppnare andan tror jag också bär frukt när det gäller att gå på djupet med denna fråga, vilket är nödvändigt. Det är inte tillfredställande att det finns en öppen konflikt där många upplever att kyrkan är emot en viss grupp människor. Kyrkorna som förkunnar Guds kärlek till alla människor kan inte nöja sig med detta. Den kristna tron är inte i motsats till förnuft och samvete, man måste hitta ett sätt att kommunicera med dagens människor som tränger bakom fastlåsta schabloner.

Kristna attityder till homosexualitet grundar sig på en lång tradition där det finns bibelord som på olika sätt fördömer homosexualitet. Men bibeltexter måste hela tiden tolkas utifrån sitt sammanhang och utifrån aktuell faktisk kunskap. Kristen tro och kristna dogmer kan aldrig vara i konflikt med förnuft och vetenskaplig kunskap, liksom de inte är mot vårt upplysta samvete. Både evangelikaler och katoliker är medvetna om detta, men evangelikaler betonar ändå ofta bundenheten vid bibelordet som grund för sina ställningstaganden, medan katoliker går ett steg längre i att reflektera över bibelordets sammanhang och hur man skall förstå och tolka det i relation till naturlig kunskap och den naturliga lagen (naturrätten). Också för katoliker är bibelordet grundläggande för den Gudomliga uppenbarelsen, men det finns en förståelse av Uppenbarelsen som utvecklas genom tiderna, vi talar om Kyrkans levande tradition. Traditionen står inte över bibelordet men förvaltar det (jfr Andra Vatikankonciliets konstitution om den Gudomliga uppenbarelsen, Dei Verbum, ssk punkt 7-10).

Evangelikaler och Katolska kyrkan kanske inte skiljer sig så mycket åt i sak när det väl kommer till krita och man undersöker vad man egentligen tror på och hur man motiverar det, och de skiljer sig inte heller åt i det avseendet att båda kan hamna i diket att bli alltför fundamentalistiska:

  • Evangelikalerna genom att bli bokstavstroende utan att reflektera över rimligheten och relevansen i det de lär.
  • Katolikerna genom att biskopar och kardinaler som företräder läroämbetet blir maktfullkomliga och stelnar i positioner som borde genomlysas i ljuset av aktuell kunskap, vilket i kombination med det katolska folkets auktoritetsbundenhet kan bli en bastion av odynamisk fundamentalism.

Andra Vatikankonciliet framhävde dynamiken i kyrkan mellan läroämbetet och det allmänna prästadömet” som alla döpta har del i. Alla döpta har del i den helige Andes gåvor, och de enskilda personernas förnuft och upplysta samvete ligger till grund för att alla fritt och utan påtryckningar bejakar hjärtats tro och ansvarsfullt bidrar till att utforma Kyrkans liv som levande lemmar i dess kropp (jfr 1 Kor 12:12 ff). Varje form av våldförande på denna ordning genom att t.ex. kräva blind underkastelse under en maktapparat är en pervertering av katolsk kristen tro (se Andra Vatikankonciliets konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium art. 12)

Diskussion om detta är ständigt pågående inom Katolska kyrkan och leder ibland till  spänningar mellan ”traditionalister” (som anbefaller absolut trohet mot läroämbetet också i detaljfrågor) och andra katoliker som betonar att traditionen utvecklas i ett levande samspel mellan läroämbetet och alla döpta katoliker, och att kyrkan behöver bryta sig loss från förstelnade strukturer som främjar maktmissbruk som förvanskar kyrkans rätta ansikte. Jag nämner detta eftersom det, som vi skall se nedan, har en direkt konsekvens för synen på homosexualitet.

Som kapucinmunken, och predikanten för det påvliga hushållet p Raniero Cantalamessa uttrycker det:

”Kristendomen är en NÅDENS religion. Kristendomen skiljer sig från alla världens religioner i detta: de flesta religioner talar om vad man får och inte får göra om man vill komma till Gud. Kristendom är INTE vad vi gör för Gud, utan vad Gud har gjort för oss. Alltså är det tacksamhet och inte tvingande regler som utgör grunden för den kristna moralen. Detta är långtifrån klart för alla.”

Kunskap om homosexualitet idag

Homosexualitet är naturligt förekommande i alla kulturer. Hos en kärngrupp är homosexualiteten medfödd, det är ingenting man väljer och den homosexuella läggningen upplevs som en del av personligheten. Den dragning av känslomässig, romantisk och erotisk natur som heterosexuella upplever till det motsatta könet finns på samma sätt hos homosexuella, men i relation till det egna könet. I övrigt är de oftast hur normala och vanliga personer som helst. Det är viktigt att förstå att det förhåller sig på det sättet för att vi skall veta vad vi talar om. En del svävar i tron att homosexualitet är något man frivilligt väljer eller kan välja bort, eller att homosexuella är psykiskt störda på andra sätt eller att det beror på trauman i uppväxten. Så är det inte i de allra flesta fall. Som illustration till detta ber jag er ta del av följande två vittnesbörd:

Signaturen Creutz berättar om sin livshistoria och hur han tidigt upptäckte sin homosexuella läggning, se i kommentaren till denna bloggpost av Tommy Dahlman.

Denna video med ett katolskt par där en av sönerna i familjen visade sig vara homosexuell. (Föräldraparet på videon deltar en rörelse som vill att kyrkan skall införa samkönade äktenskap. Bortse från det för närvarande och fokusera på föräldrarnas beskrivning av sonen och dennes uppväxt. Enligt katolsk tro är äktenskapet ett förbund som med Guds      nåd speciellt beseglar den naturliga föreningen mellan en biologisk man och en biologisk kvinna som är grunden för släktets vidareförande. Det är en helt annan diskussion som jag inte fördjupar mig i här):

—————————-

Kyrkans behandling av homosexuella genom tiderna.

Den kristna kyrkan ärvde judendomens negativa inställning till homosexualiteten, vilket kommit att prägla utvecklingen fram till idag. Kyrkofäderna var mycket negativa och fördömande mot homosexuella personer. Homosexuella sågs som kättare mot kroppen, vilket medförde att de förföljdes och spårades upp av inkvisitionen. Det hände att de torterades och avrättades om de inte gjorde avbön. Precis som när det gäller förföljelse av judar har Katolska kyrkan här en historia att göra upp med och be om förlåtelse för, precis som skett i förhållande till judarna efter Förintelsen. Läs mer om homosexualiteten i kyrkans historia här.

Idag är katolska kyrkan noga med att erkänna att homosexuella personer skall behandlas med respekt och får inte kränkas eller diskrimineras. Det är ett viktigt ställningstagande som förpliktigar att också lyssna till de homosexuella. Speciellt det förhållandet att Katolska kyrkans katekes upprepar den katolska traditionen att homosexuella handlingar i sig själv är felaktiga och strider mot den naturliga lagen och inte har sitt ursprung i en känslomässig komplementaritet (§ 2357), upplevs som ett slag under bältet av homosexuella vars läggning som de inte själva valt och inte kan rå för därmed ogitigförklaras och klandras. Detta behöver Katolska kyrkan granska i ljuset av modern kunskap om homosexualitet. Det kan inte uteslutas att obenägenheten att granska och utveckla dogmatiken på detta område inte är teologiskt motiverad, utan beror på ett kvarvarande arv från tidigare negativ historia som kyrkan inte gjort upp med.

Att homosexuell kärlek i ett viktigt avseende inte innehåller den fullhet och komplementaritet som ett heterosexuellt förhållande innehåller, nämligen att den inte kan frambringa nytt liv är klart, men att säga att den inte innehåller en känslomässig komplementaritet och i sig är klandervärd och felaktig står inte i samklang med vare sig modern kunskap eller vad Katolska kyrkan i andra sammanhang lär om kärleken.

Kroppens teologi – En positiv syn på kärlek och erotik integrerat i ett andligt sammanhang.

I påve Benedikt XVI´s första encyklika Deus Caritas est (Gud är kärleken) beskriver han all kärlek som sprungen ur samma källa. Han nämner den erotiska kärleken mellan man och kvinna som urtypen för kärleken. Kärleken uttrycker sig i många former, men de många bilderna av kärleken hänger ihop, menar påve Benedikt. Eros är en positiv kraft som ingår i skapelsen. Kropp och ande hänger ihop. Eros och agape är olika aspekter av en och samma kärlek.

Jag vill också nämna påven Johannes Paulus II´s betraktelser under onsdagsaudienserna i början på 1980-talet om det som kommit att kallas “Kroppens teologi“, sammanlagt 129 betraktelser som tar upp olika aspekter av kropp och andlighet. Aldrig har någon inom kyrkans läroämbete så grundläggande reflekterat över och utlagt dessa frågor som JPII. Detta uppmärksammas alltmera idag. Nyligen har vi fått en bra introduktion på svenska genom dominikansyster Sofies bok “Till man och kvinna skapade han dem“. Det handlar om en djupgående utläggning om kroppen och sexualiteten. Från att ha betraktats som ett naturens verk vars syfte enbart var fortplantning lyfter påve Johannes Paulus II fram sexualiteten som något som ingår i Guds plan för människans återlösning. Människokroppen är skapad för att överföra till den synliga världen “det mysterium som varit fördolt hos Gud i all evighet” (Efesierbrevet), och bli dess synliga tecken.

Johannes Paulus II och Kroppens teologi, Benedikt XVI´s encyklika Gud är kärleken presenterar kyrkans syn på kropp och sexualitet som något positivt och sätter in det i ett andligt sammanhang. Kyrkan har ofta haft en alltför ytlig och fyrkantig syn på dessa frågor, sexualiteten enbart som något förbjudet som man skall tygla. – En inte så särskilt konstruktiv hållning som förkrymper människan och inte hjälper henne att integrera sexualiteten i sin person.

I detta sammanhang blir det nödvändigt att också ompröva synen på homosexuell kärlek. Om nu all kärlek med dess många uttrycksformer hänger ihop och är ett flöde ur en och samma källa, så kan man inte döma ut den homosexuella kärleken som sådan. Även om den inte kan frambringa nytt liv, så kan man inte säga att den är värdelös och inte giltig.

Från detaljerad regeletik till Kroppens teologi som ett koncept för människan att växa i under eget ansvar.

Påveämbetet har i modern tid kommit att fördunkla distinktionen mellan uppenbarad doktrin och läror som är öppna för samtal och prövning utifrån vår tids situation och kunskap, särskilt när det gäller sexualitet och genusfrågor. Katolska kyrkans sociallära upprätthåller, när det gäller social rättvisa, fredsfrågor, att bekämpa fattigdom etc denna distinktion genom att svara upp mot förändrade ekonomiska och politiska kontexter, medan moralläran har kommit att bli absolutistisk och auktoritär. Man fokuserar på detaljer där man gör negativa uttalanden om vad man inte får och vad som är fel, istället för att utgå från synen på kroppen och sexualiteten som något positivt människan mer och mer kan växa in i om det sätts in i sitt rätta andliga sammanhang. Till dessa negativa definitioner hör t.ex. den alltigenom negativa stämplingen av homosexuell kärlek och det absoluta förbudet mot konstgjorda preventivmedel som fastslogs i påven Paul VI´s skrivelse Humanae Vitae.

Problemet med att göra dogmatiska definitioner på så detaljerad nivå i skrivelser som kommer från kyrkans läroämbete är att det blir styrande på regelnivå vilket ofta låser mer än befriar och inte hjälper människor att utveckla ett förfinat och upplyst samvete. Kroppens teologi är ett nytt koncept som vänder på detta perspektiv.

Redan i Humanae vitae finns detta positiva perspektiv, vilket man upptäcker om man lyssnar till texten och inte ensidigt fokuserar på reglerna och förbuden. Professorn i teologi vid Roehampton universitet i Storbritannien, Tina Beattie skriver:

”Deeply rooted in an appeal to natural law, Humanae Vitae offers a holistic vision of the integrity of the body and the fruitfulness of married love, grounded in a concern for the dignity of the human person and for the well-being of children. The encyclical acknowledges the impact of changing social and economic circumstances on marriage and family life, including the ‘new understanding of the dignity of woman and her place in society’. It also recognizes challenges to the Church’s prohibition on artificial birth control – including the argument that openness to procreation applies to the totality of marriage and not to every sex act, and that people may feel that they have a moral responsibility to regulate their fertility beyond relying on the body’s natural cycles.”

Citatet är från en artikel publicerad i The Pastoral Review 2008: HUMANAE VITAE: Nature, Sex and Reason in Conflict. Artikeln diskuterar på ett initierat sätt betydelsen av Humanae vitae i relation till de problemställningarn som tagits upp här.

Kyskheten en positiv dygd

Kärlek är ett ett missbrukat ord i vår kultur, och bland alla typer av missbruk som plågar vår kultur är sex- och kärleksmissbruk också vanligt. Det tycks finnas en avgrund mellan sekulärkulturens materialistiska biologiskt sexfixerade kärleksbegrepp och kärleken enligt Bibeln och Kyrkans tradition.

Men begreppet eros förekommer sparsamt i Bibeln, medan begreppen philia och agape dominerar i NT. Detta språkliga åsidosättande av eros som kommer till uttryck i dominansen av ordet agape visar på något nytt i kristendomens förståelse av kärleken. Den radikala kristendomskritiken, både i dess filosofiska form (Nietzsche: “kristendomen har givit Eros gift att dricka“) och i dess folkliga form där man uppfattar att kristendomen sätter upp förbudsskyltar och gör Eros till last istället för lust, så har detta nya utvärderats som något alltigenom negativt.  Men är det kanske precis tvärtom. Precis som frosseri utan hämningar leder till välfärdssjukdomar och att man blir mer och mer blasé, så leder ett ohämmat utlopp för den erotiska lusten utan att det matchas av kyskhet och ett andligt sammanhang till en banalisering av kärleken och dessutom stora problem för många människor att orientera sig i en sådan samhällsmiljö. Kyskhetens dygd däremot leder oss istället att uppskatta den erotiska kärleken som en positiv kraft i skapelsen. Biskop Anders skrev 2008:

För många är Humanae Vitae ett rött skynke som bara förknippas med Paulus VI:s avståndstagande från artificiell födelsekontroll. Till dem säger jag: tag och läs, begrunda och be. I vår egen tid börjar man mer och mer respektera naturen och dess ordning. Det vore mycket underligt om denna vördnad för naturen och dess inneboende skönhet inte också skulle gälla sexualitet och fortplantning…

Det ”preventiva livsklimat” som påven varnade för har i mångt och mycket kommit att prägla västvärlden. Vördnaden för det mänskliga livet och allt vad det innebär har minskat drastiskt. Många människor anar detta, men har svårt att sätta fingret på den smärtsamma sanningen. Läsningen av denna encyklika kan hjälpa många att förstå vissa sammanhang.  Vi behöver bara tänka på den banalisering av den mänskliga sexualiteten, som vi dagligen matas med. Här kan vad en annan påve, Johannes Paulus II, säger om kroppens teologi hjälpa oss att förstå vilken stor gåva vår sexualitet är och med hur stor omsorg man måste vårda den. Ett bortglömt och missförstått ord, kyskhet, behöver komma till heders igen. När kyskheten slängs ut med badvattnet är det alltid människor som redan är utsatta som blir offer. Jag tänker i första hand på alla de unga flickor, som manipuleras och missbrukas på det allra grövsta sätt.”

I samhället i stort förekommer en negativ attityd till homosexuella trots alla upplysningskampanjer och att vi i Sverige berömmer oss av att vara världens homovänligaste nland. Att ”komma ut” som homosexuell i en svensk småstad är nog inte det lättaste. Motsvarande attityder finns också i kyrkan. Inom kristenheten finns kanske både de mest homofientliga och de mest homovänliga miljöerna. Om fördomar dominerar och dessutom rättfärdigas med den kristna läran blir det dubbelt upp. Om å andra sidan evangeliets ljus och kärleken i Jesus Kristus får genomlysa alla fördomar och kyrkan kan lyfta fram den i grunden positiva synen på kärleken och sexualiteten, så borde det också vara mycket bra för att övervinna fördomar och brist på acceptans av homosexuella.

Kyskheten definieras inte alltid som total avhållsamhet, även kristna makar är kallade till kyskhet i betydelsen att inte låta det egna begäret styra på så sätt att man egoistiskt utnyttjar en annan människa och stänger sig för det som är äktenskapets andliga innebörd. För en del, såsom munkar och nunnor, innebär kyskheten att man lever i celibat, därför att man har en särskild kallelse till detta. Det innebär inte att man väljer bort sexualiteten för att det är något dåligt, utan att man som en uppoffring avstår från detta till förmån för att tjäna Gud på andra sätt.

Några homosexuella har kanske en kallelse till celibat, men de flesta förmodligen inte. Vad innebär då kyskhet för en homosexuell person som inte är kallad till celibat? Jag tror inte att det innebär totalt avstående från varje akt av affektion, romantik och erotik som kan uppstå i relation till en annan människa. I vissa församlingar tas homosexuella som lever i samboförhållanden med en annan person av samma kön emot och får gå till kommunionen. Detta ses med onda ögon av somliga, men det är inte orimligt av herdarna att tillåta detta.  Vissa personliga saker avhandlas nog bättre i den personliga själavården än att fastställas som detaljerade regler i kyrkans dogmatik.

Till det som hör hemma i personlig själavård hör inte bara homosexuellas intima liv, utan också t.ex. hur gifta par hanterar detta med artificiella preventivmedel. Även om det i Humane Vitae sägs att sådana är inte tillåtna, så förutsades det redan i encyklikan som kom ut 1968 att det kommer att vara svårt att efterleva detta för många par, och i ett herdabrev som gavs ut av de nordiska biskoparna efter att encyklikan kommit ut konstaterades att det inte var ofelbar lära, och att var och en tillråds att följa sitt samvete – dock med tillägget att det handlar om det upplysta samvetet som i god vilja bemödar sig att lyssna till och förstå meningen i de kyrkliga dokomenten. Biskop Anders kommenterar herdabrevet 2008 med anledning av 40-årsjubileet av Humanae Vitae:

”Biskoparna betonade visserligen samvetets roll, men samvete i kristen mening får inte tolkas enbart subjektivt som om man bara följer sin egen vilja och stundens nycker. Samvetet är alltid ett uttryck för den Helige Andes ledning, som får oss att efterfölja Jesus på ett allt radikalare sätt i hans Kyrka. Samvetet formas av den inre fostran som tron, hoppet och kärleken ständigt ger oss, för att vi skall bli allt mer lyhörda för vad Brudgummen-Kristus säger till sin brud-kyrkan.”

Humane Vitae på svenska här + tillhörande herdabrev från de nordiska biskoparna. Biskop Anders brev med anledning av 40-årsjubileet av Humanae Vitae här.

Mer på bloggen:

HOMOSEXUALITET OCH KYRKAN, UPPFÖLJNING

KATOLSKA KYRKANS KOMPLICERADE  FÖRHÅLLANDE TILL MANLIG HOMOSEXUALITET

——————————–

Fler länkar:

Stefan Swärd har också nyligen bloggat om homosexualitet

Tommy Dahlman, se denna bloggpost och efterföljande diskussion

Werner Jeanrond´s bok “Kärlekens teologi“

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | 59 kommentarer

Homosexualitet…

Publicerat den 27 september, 2012 av Bengt Malmgren

…har diskuterats mycket i den kristna bloggvärlden på sista tiden. Att det finns problem med kvaliteten i själavården och att homosexuella bemöts på ett icke respektfullt sätt är nog ingen överdrift. Det förekommer inom alla samfund, också Katolska kyrkan.

Det är inte tillfredställande att det finns en öppen konflikt i förhållande till kyrkan där många upplever att kyrkan är emot en viss grupp människor. Så kan det inte vara i längden. Kyrkorna kan inte bara gömma sig bakom dogmer eller med att det står i Bibeln, den kristna tron är inte i motsats till förnuft och samvete, man måste hitta ett sätt att kommunicera med dagens människor som går på djupet och tränger bakom fastlåsta schabloner.  Jag antar att det var liknande tankar som också motiverade evangelikalerna Stefan Swärd och Tommy Dahlman att var och en på sitt håll samtidigt skriva i ämnet.

Utvecklingen inom kristenheten går mot en allt större ekumenisk dialog, också samtal med andra trosinriktningar och med icke-troende. En frukt av denna utveckling är att det finns en öppenhet där man är beredd att gå på djupet också med denna fråga, vilket är nödvändigt. En diskussion som går ut på ökad kunskap och förståelse för själva sakfrågan, men också förståelse för varandra, att vara beredd att lyssna och förstå den andre snarare än att inleda ett ställningskrig.

Jag vill särskilt uppmärksamma er på den öppna och bra diskussionen som har följt i kommentarerna till Tommy Dahlmans bloggpost om ämnet.

Jag återkommer snart till ämnet kyrkan och homosexualiteten i ett längre inlägg här på bloggen där jag skall redovisa min egen syn och aktuell katolsk diskussion på området.

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt | Lämna en kommentar

Arabisk vår

Publicerat den 24 september, 2012 av Bengt Malmgren

Debatten om islam, religionskritik, islamofobi och främlingsfientlighet har många dimensioner. Det gäller att hitta balansen mellan att av rädsla eller missriktad hänsyn underlåta att säga det som behöver sägas å ena sidan, och å andra sidan inte anamma ett bigott främlingsfientligt synsätt där man över lag nedvärderar muslimer som människor.

Jag tycker nog debatten i Dagen fått en bra inriktning efter de tres kritik av SEA och de svar de fick. Dagen ägnade nyligen ett nummer åt att belysa frågan.

I Libyen hör vi glädjande nog ett folkligt uppror med demonstrationer mot de militanta milisgrupperna vilket tycks leda till deras avväpnande. Där ser vi en ljusning som verkligen gör skäl för namnent ”arabisk vår”. Och läs här om hur judar och araber går i samma skola och är bästa vänner.

Den folkliga inställningen till militant islamism varierar starkt från land till land inom arabvärlden. Den amerikanska tankesmedjan och forskningsinstitutet Pew Center har lagt fram en studie om attityder och opinioner i ett antal muslimländer. Det var varierande siffror i olika länder hur man ser på terror och militant islamism, som nog inte beror på att folk är så väldigt olika, utan på graden av demokratisk mognad, pressfrihet, och vilken propaganda som är rådande från dem som kontrollerar statsmakt, media och religion. Studien visar att 86 procent i Jordanien, 84 procent i Egypten och 76% i Pakistan vill ha dödsstraff när någon lämnar islam.  I Turkiet och Libanon ligger motsvarande siffra långt under 10 procent.  I Libanon är c:a hälften av befolkningen positiv till Hizbollah, i den muslimska delen av befolkningen ser man en klar uppdelning mellan Shia och Sunni, där Shia är övervägande positiva och Sunni övervägande negativa till organisationen. I många länder bejakar en majoritet av befolkningen att man ser en kamp mellan de som vill modernisera deras land och islamiska fundamentalister.

Vissa problematiska observationer är tydliga, och det vore dumt att jämställa att föra dessa på tal med främlingsfientlighet. Tvärtom, ett samhälle där man inte kan tala klarspråk är sjukt, många ur muslimernas egna led är befriande tydliga, både intellektuella enskilt som t.ex. Irshad Manji som driver Moral Courage-projektet och kollektivt som nu upproret mot milisgrupperna i Libyen.

 

Till de problematiska observationerna hör:

  • Gång på gång begår muslimska aktivister övergrepp runtom i världen, inte minst mot kristna minoriteter och motiverar det i religionens namn. Det går inte att förneka att det finns en våldsam version av islam.
  • En viktig skillnad mellan kristendom och islam är det förhållningssätt som Jesus framhäver i Bergspredikan, icke-våldsprincipen, att älska inte bara sin nästa utan också sin fiende. ”Jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” I Koranen hittar man inga motsvarande formuleringar som med eftertryck fastslår icke-våldsprincipen. Tvärtom låter sig extremisterna inspireras av de mera krigiska formuleringarna i Koranen.

Den varierande graden av förekomsten av antiisraeliska, kristendomsfientliga, USA-fientliga och andra militanta attityder bland befolkningen tror jag beror på vilken typ av propaganda som är förhärskande. Många ledare drar sig inte för att hetsa upp stämningen, och i arabisk press i vissa länder förekommer de mest groteska nidbilder av judar.

Men trots ledare som hetsar är bilden inte bara mörk. Upproret mot milisgruppernas våld i Libyen, många muslimer som själva talar klarspråk, muslimer som lever sida vid sida i samförstånd med kristna och judar, att stora delar av befolkningarna i dessa länder ser konflikten mellan moerniseringen av deras länder och islamsk fundamentalism är positiva tecken. Vi västerlänningar får inte svika våra muslimska bröder och systrar genom att lägga munkavle på oss själva. (Vilket inte är detsamma som att oansvarigt hetsa genom koranbränningar, karikatyrbilder av Muhammed etc.)

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

Gnosticism, Jesus fru, Maria Magdalena, Da Vinci-bluffen mm

Publicerat den 20 september, 2012 av Bengt Malmgren

Ett litet papyrusfragment stort som ett kreditkort med koptisk text, troligen autentiskt och från 300-talet e.Kr. har utlöst en ny våg av spekulationer ang om Jesus eventuellt var gift. Jag noterar att talet om den svenska dagspressens sekularism och ointresse för trosfrågor är vida överdrivet med tanke på den publicitet som detta papyrusfragment som inte bevisar någonting (vilket också forskaren som upptäckt det, Karen King säger) fått. SydsvD DN AB Expressen SVT Dagen  NYTimes

Å andra sidan skrev man inte ett ord om påvens mycket betydelsefulla besök i Libanon, denna oroliga del av världen, nyligen med hans maning till fred och samförstånd mellan judar, kristna och muslimer. Mässan i Beirut i söndags samlade 350.000 personer.

Hur var det nu med papyrusfragmentet från 300-talet?  Karen King är en sakkunnig forskare bl.a. när det gäller gnosticismen under 200- och 300-talen. Papyrusfragmentet är från 300-talet och ett exempel på den vurm för Maria Magdalena som präglade vissa grenar av gnostisk kristendom. På 1940-talet upptäcktes ett undangömt koptiskt klosterbibliotek, Nag Hammadi i Nildalen, vilket gett spännande inblickar i mötet mellan den framväxande katolska kyrkan och gnosticismen.

Bland texterna finns det så kallade Marias evangelium, troligtvis författat någon gång på 100-talet. Där kan vi läsa hur Maria Magdalena lyfts fram som en auktoritet gentemot Petrus. Det var hon som Jesus älskade (kysste på munnen enligt någon text) och som i dessa kretsar ansågs som är bärare av den sanna uppenbarelsen.

Fynd som dessa ger givetvis också upphov till spekulationer och fiktion i kommersiellt syfte, där författare som Dan Brown kan ta vid och fabulera. Da Vinci koden är en påhittad historia, ändå är det många som tror på den efter den exempellösa framgången med boken och filmen för några år sedan. Enligt boken gifte sig Jesus med Maria Magdalena, fick med henne dottern Sara, flyttade till vad som i dag är Frankrike och har ännu i dag efterlevande där.

I boken spelar sällskapet Prieuré de Sion en roll. Detta har funnits, men bara som ett falsarium, ett påhitt av en excentrisk fransman, Pierre Plantard (1920–2000) som sedan barndomen närde en önskan att vara av kunglig börd. Tillsammans med en annan person skapade Plantard i slutet av 1950-talet myten om en fantastisk skatt bestående av pergamentshandskrifter som visade att merovingerna härstammade från Jesus och Maria Magdalena. Vatikanen sägs ha betalat enorma summor för att man skulle hålla tyst om saken. Dokumenten skulle ha hittat i en ihålig visigotisk pelare i en kyrka.

1967 startade Plantard ett större mytomant program: Plantard ansåg sig härstamma från merovingerna och därmed från Jesus, och sällskapets syfte var att insätta honom på Frankrikes tron. Han fick hjälp av en annan mytoman, Philippe de Chérisey, som förklarade att Prieuré de Sion hade existerat i obruten följd sedan senmedeltiden. Han gjorde en lista över dess stormästare, där man finner namn som Leonardo da Vinci, Isaac Newton, Victor Hugo, Claude Debussy och Jean Cocteau. Tillsammans med Plantard skrev de Chérisey ordens ”hemliga dokument”, som deponerades i Bibliothèque nationale, så att man kunde använda detta som argument för deras äkthet. Läs mer om Da Vinci-bluffen här.

Det aktuella papyrusfragmentet säger absolut inget vare sig om den historiske Jesus eller om den historiska Maria Magdalena. Gnostiska kristna levde i en helt annan tid och på en helt annan plats än vad de nytestamentliga historiska personerna gjorde. Förutom att vara en etablerad forskare är Karen King enl Per Beskow också författare till boken The Gospel of Mary of Magdala: Jesus and the First Woman Apostle (2003), med en översättning av Mariaevangeliet med en enl Beskow inte okontroversiell kommentar. Hon hör enl Beskow till de feminister i USA som har velat stödja tanken på ett kvinnligt prästämbete med de gnostiska skrifterna som auktoritet.

————-

En katolsk kommentar från Catholic World Report

Publicerat i Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 10 kommentarer

Hedningarnas förgård. Följ samtalen i efterhand via SVT forums inspelningar

Publicerat den 20 september, 2012 av Bengt Malmgren

Hedningarnas förgård, sessionerna i Stockholm på Kungl Vetenskapsakademin och Fryshuset spelades in och finns tillgängliga via SVT forum. Varje session är drygt 3 timmar lång, men det är mycket intressanta samtal väl värda att lyssna till i sin helhet. Se länkar nedan:

1. Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) den 13 september. Med kardinal Gianfranco Ravasi, ordförande i det påvliga kulturrådet, professorn och författaren Georg Klein, professorn och fysikern Ulf Danielsson, Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, biskop Antje Jackelén, författarna PC Jersild och Ylva Eggehorn och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi.

2. Fryshuset den 14 september. Med kardinal Gianfranco Ravasi (direkttolkad), Europarådets före detta kommissionär för mänskliga rättigheter Thomas Hammarberg, Fryshusets grundare Anders Carlberg, vice ordföranden i Ung Kristen Vänster Linnea Jacobsson, ordföranden i Unga Humanister Jessica Schedvin, ordföranden i Humanisterna Christer Sturmark, författaren Per Wirtén och fredsagenten/bloggaren Fazeela Zaib

Det är omöjligt att sammanfatta dessa rika dagar, jag vill uppmuntra er att ta del av samtalen i dess helhet. Listar bara här vissa saker jag särskilt minns:

Dag 1 KVA:

  • Kardinal Ravasis citerande av Stig Dagerman
  • Professor Kleins konstaterande att det är skillnad att vara judisk och kristen ateist.
  • Ylva Eggehorns påpekande att också kroppen har ett minne (inte bara hjärnan)
  • Prof Ulf Danielsson: Universums skapelse är vi på väg att förstå ganska bra. Men den riktigt stora frågan är varför det existerar någonting istället för ingenting (ej ordagrant citerat).
  • Slutsatsen att man kan se på samma verklighet i olika perspektiv. Det är inte tro eller vetenskap, utan poesin, vetenskapen, religionen tittar på samma verklighet ur olika perspektiv. Kompletterar varandra, utesluter eller motsäger inte varandra. Kardinal Ravasi citerade vetenskapsfilosofen Stephen Gould och hans NOMA (Non Overlapping Magisteria).

Dag 2 Fryshuset:

  • Anders Carlbergs fina vittnesbörd om hur hans kristna tro inspirerat honom i hans sociala arbete som jag inte tror lämnade någon oberörd.
  • Att alla var överens om det negativa med intolerant fundamentalism. Kardinal Ravasis fördömande av det i sitt inledningsanförande.  Fazeela Zaib sade att det är när vi är otrygga i vår egen tro/livsåskådning som vi blir intoleranta mot andra. Anders Carlbergs utrop krossa fundamentalismen (något skämtsamt, nu låter jag som på barrikaderna 1968 sade han själv).
  • Thomas Hammarbergs erfarenhet av samarbete med Katolska kyrkan. Han sade att Katolska kyrkan ofta varit en positiv bundsförvant när det gäller att kämpa för fred och sociala rättigheter, men framförde också kritik  så till måtto att det ofta funnits en fyrkantighet och brist på förståelse för enskilda människors situation i samband med de livsetiska frågorna vilket lett till mycket lidande för kvinnor i fattiga länder och vilket motarbetat arbetet med reproduktiv hälsa. Hammarberg hoppades att den nya dialog-inställningen från Katolska kyrkan också skall kunna leda till att man kan gå på djupet också med dessa frågor.
  • Intressant var det att höra från Per Wirten (som inte betraktar sig som troende) att sekularismen blivit en norm i samhället, vilket har sina komplikationer. Han hänvisade till Tina Rosenbergs uttryck ”normsekularism”.
  • Humanisternas ödmjuka framtoning. Christer Sturmark protesterade mot att kallas ”militant ateist”: Inom islam kallas man militant om man utför terrorhandlingar, inom kristendomen om man t.ex. bränner koranen, men för mig räcker det att skriva en artikel i DN för att kallas militant (ej ordagrant citat).

Detta var några minnesbilder i all hast utan inbördes prioritet. men som sagt, jag uppmuntrar er att ta er tid och titta på samtalen i dess helhet.

———–

Se också min tidigare kommentar om detta.

Dagen Signum

———-

Publicerat i Church, Samhälle, Tro och vetande | Märkt | 5 kommentarer

Skilj på äkta islamofobi och främlingsfientlighet och adekvat religionskritik

Publicerat den 18 september, 2012 av Bengt Malmgren

Vad är islamofobi? Idag hade jag en liten twitterkonversation med Per Hammarström, en av de tre forskarna som kritiserat Mats Tunehags islamkritiska artiklar som ligger utlagda på SEA´s hemsida för att vara främlingsfientliga. Det är viktigt att vi får ett brett samtal om vad som är islamofobi/främlingsfientlighet och inte, och vad som är adekvat kritik utan att vara främlingsfientlighet.

Per Hammarström och hans forskarkolleger använder en textanalys som inte uppehåller sig vid detaljer och författarens intention, utan ser till ett bredare sammanhang kring texterna. Man finner då att texterna har samma slags retoriska figurer och argument som återfinns i främlingsfientliga sammanhang. Det kan man mycket väl göra, men mitt intryck av debatten, det gäller inte bara den inomkristna delen, utan överhuvud taget debatten i samhället om främlingsfientlighet, är att det bara ryms en tolkningsnyckel i taget, och att man vill lägga en och samma tolkningsnyckel på all kritik av islam och kalla det för islamofobi. Jag tror man måste driva analysen djupare och tillåta alternativa tolkningar att konfronteras med varandra i samtalet. Jag hörde att SEA kommer att inbjuda till ett seminarium om främlingsfientlighet, vilket jag hoppas kan främja detta syfte.

Maja Hagermans gästkolumn i DN idag beskriver strömningen av verklig främlingsfientlighet och islamofobi som finns. Terrorismens och konspirationsteoriernas verkliga företrädare försöker bli rumsrena och respektabla genom att uttrycka sig fint. Hagerman hänvisar till den nya boken, ”Massmorderens private e-poster”, där Kjetil Stormark beskriver hur Anders Behring Breivik försökte etablera en ny ultrakonservativ nyhetstidning i Norge samtidigt som terrorförberedelser pågick. Sedan har vi dessa försök att med statistik försöka bevisa att västvärlden invaderas av muslimer (vilket inte lyckas särskilt väl), det ständiga tjafset om att ifrågasätta president Obamas härkomst och mycket mera som är klart konspiratoriskt.

Torbjörn Elensky varnar å andra sidan för att låta rädslan för vreden lägga munkavle på adekvat religionskritik. Det sker faktiskt ibland, som när brittiska Channel 4 stoppade reprisen av ”Islam: The untold story”. Läs mera i denna understreckare i SvD.

Johanna Andersson spinner på samma tema på bloggen Kristen opinion. Hon skriver: 

”Men nu är väl det huvudsakliga problemet inte att olika grupper har förenklade och stereotypa föreställningar om varandra utan hur man väljer att agera utifrån de föreställningar man har. Exempelvis genom att bränna eller inte bränna varandras ambassader.

När Salman Rushdie hotades efter Satansverserna slöt många upp bakom honom och värnade hans rätt att yttra sig. Få personer började kritisera konstnärligheten i hans författarskap eller att hans religionskritik var ansvarslös.

Mycket har förändrats i debatten kring yttrandefrihet sedan dess, inte till det bättre. Hot om våld leder till rädsla och anpassning. Människor börjar till och med försöka övertrumfa varandra i avståndstagande från det som föranlett hotet.”

———————————-

Fler länkar:

Stefan Swärd om sin syn på främlingsfientlighet, islamofobi och islamkritik.

Annika Borg: Ensidigt skylla upploppen på västvärlden

David Johansson: Relationen till Islam

In Lebanon, pope calls on Christians, Muslims to join to end war

Publicerat i Samhälle | Märkt , | 1 kommentar

Migrationsverkets inkompetens att avgöra vem som är kristen utsätter människor för livsfara

Publicerat den 18 september, 2012 av Bengt Malmgren

Det är dags att kristna ledare i Sverige på nytt problematiserar den brist på kunskap hos Migrationsverket som gör att personer som konverterat till kristendomen utvisas till länder där detta är förenat med dödstraff eller livsfara. Krav på att Migrationsverket skall öka sin kompetens har tidigare ställts från regeringen i flera omgångar. men ingenting tycks hända.

Kristna aktivister har insett situationens allvar och har i ett par omgångar i samband med utvisningar från Arlanda och Landvetter bidragit till att utvisningar stoppats, bl.a. på grund av att flygbolagen efter påtryckningar inte varit villiga att ta emot personer på sina flygplan  som tvingas resa mot deras vilja.

Det är inte så att Migrationsverket saknar kunskap om att det är förenat med livsfara att konvertera från islam i vissa länder, det förnekar de inte. Problemet är att personerna som blivit kristna inte blir trodda, inte heller de personer och pastorer som går i god för äktheten i deras konversion.

pastor Ingemar OlssonInvandrarverket saknar genuin kunskap i trosfrågor och använder undermåliga metoder som liknar gamla tiders husförhör för att utröna om personen verkligen är kristen. Vad pastorer och människor runt omkring säger verkar man fullständigt strunta i. Pastor Ingemar Olsson i GF-kyrkan i Fellingsbro har kämpat hårt för de två iranska kvinnorna Amireh Alirezaei, som redan är dömd till döden i Iran för otrohet, och hennes unga dotter Zeinab Zavvar, vars avvisning från Landvetter stoppades samma dag som Schibbye och Persson lyckligt kom hem från Etiopien. Det är en skymf att Invandrarverket ignorerar både honom och kvinnornas vittnesmål. De riskerar fortfarande att avvisas om inget görs.

Dagen uppmärksammar i en ledare idag situationens allvar.

”Misslyckades svenskar i husförhör på den gamla dåliga tiden fick man en nedsättande anteckning i kyrkboken. Det var förargligt men gick att leva med. Men för nykristna flyktingar som inte demonstrerar nöjaktiga kunskaper i en världslig myndighets ögon står själva livet på spel.

Också de kyrkornas män och kvinnor som intygar att omvändelsen är på riktigt ses som lögnare. Deras utlåtanden vägs inte in i bedömningen. Detta om något demonstrerar den inkompetens på religionens område som kan komma att kosta människor livet.

Prästers och pastorers uttalanden är förvisso partsinlagor – men den part de företräder är sanningen, inte lögnen. Att utgå från att de inte är ärliga när de intygar äktheten i flyktingars kristna tro är inte bara okunnigt utan också oförskämt.”

Alla som kan måste agera kraftfullt nu, och Migrationsverket måste ta till sig kritiken. Det är bråttom!

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , | 3 kommentarer

Enighet mellan troende och icke-troende: Fördöm fundamentalismen!

Publicerat den 17 september, 2012 av Bengt Malmgren

Det har varit en händelserik nyhetsvecka. Också vad det gäller kristna nyheter har det varit en händelserik vecka, fast det har inte avspeglat sig så mycket i den sekulära pressen.

Påven har besökt Libanon. Han talade om fred, försoning, dialog och att muslimer och kristna kan leva tillsammans. På besökets första dag uppmanade han både kristna, muslimer och judar att utrota fundamentalismen som är roten till sprlittring och våld, och motsatsen till sann religion som bygger fred. Han betonade att frågan om fred och frågan om att skydda och vörda livet hör ihop. ”If we want peace, we must defend life”, sade han i ett tal till politiska ledare i landet. På avslutningsmässan i Beirut på söndagen samlades 350.000 personer.

I Stockholm har det hållits Hedningarnas förgård, dialogsamtal om tro och icke-tro anordnat av Katolska kyrkan, Sveriges amassadör vid den Heliga Stolen, Kungl. Vetenskapsakademin och Fryshuset.

Samtidigt som Schibbye och Persson glädjande kom hem till Sverige igen från fångenskap i Etiopien och den fruktansvärda tortyr som regimen bedriver där avslöjats,
så avblåstes, kanske tack vare ihärdiga protester från kristna aktivister avvisningen av två till kristendomen konverterade kristna kvinnor, Amireh Alirezaei och hennes dotter Zeinab Zavvar som är med i Ängebykyrkan i Fellingsbro. De skulle ha avvisats till Iran där det är förenat med dödsfara att konvertera från islam.

Hedningarnas förgård

Jag deltog båda dagarna i Hedningarnas förgård, både på torsdagen på KVA och på fredagen på Fryshuset.

Det övergripande temat var ”Världen med eller utan Gud”, det behandlades ur filosofisk, kunskapsteoretisk, vetenskaplig och poetisk synvinkel den 13 sept, och praktiskt, socialt, politiskt den 14 sept. Det var två mycket rika, inspirerande och hoppingivande dagar. Båda samtalen sänds på SVT Forum tisdagen den 18 september kl 10.30-16.00 med repris måndagen den 24 september kl 09.00-15.00.

Här några länkar till andra som skrivit om dagarna:

Signum
Katolsk Observatör
Katolsk Vision här och här
Inspiration för katolska reformvänner
Reportage i P1´s Människor och Tro
Reportage i Vatikanradion

Vatican Radio (eng)
Jacob Rudolfsson i Världen idag
Ambassadör Ulla Gudmundson
Fler länkar på ambassadens hemsida

Jag skall inte försöka mig på att sammanfatta dagarna, men vill lyfta fram några saker som särskilt gjort intryck på mig:
Alla, såväl troende som icke troende var rörande eniga om att fundamentalism är en sjuka som måste utrotas. Så sade påven i Libanon, kardinal Ravasi återkom till det flera gånger, och det var en av huvudpunkterna i intervjun i DN som jag skrivit om tidigare.  Utrota fundamentalismen sade Anders Carlberg uppfordrande i Fryshuset andra dagen, och kommenterade sig själv skämtsamt att nu låter han som ett eko från 1968. Anders Carlbergs vittnesmål om hur han låtit sig inspireras av kristen tro i sitt sociala engagemang var gripande och tror jag inte lämnade någon oberörd.

Både troende och icke troende var överens om att fundamentalism finns överallt, både hos troende och i sekulära sammanhang. Intressant var det att höra från Per Wirten (som inte betraktar sig som troende) att sekularismen blivit en norm i samhället, vilket har sina komplikationer. Han hänvisade till Tina Rosenbergs uttryck ”normsekularism”.

Fundamentalismen betyder inte i första hand att man inte kan tro på bestämda saker. Däremot innebär det att man inte får påtvinga andra det man själv tror. Religionsfrihet, yttrandefrihet och respekt för varje människas integritet och för människovärdet är grundläggande. Fundamentalism i den bemärkelsen leder till ofrihet, våld, stridigheter och att tillvaron blir otrygg. Såväl troende som icke troende har ett gemensamt ansvar att bekämpa fundamentalism.

Kardinal Ravasi sade i sitt inledningsanförande andra dagen på Fryshuset att om fundamentalismen är det ena diket kyrkan och religionen kan hamna i, så är synkretismen det andra diket som han också varnade för. Det är viktigt att man vet vad man tror på, och ingen religion eller sekulär livsåskådning blir bättre av att man delvis försöker utplåna det man tror på och håller för heligt till förmån för någon slags allmän minsta gemensamma nämnare. Har man motstått fundamentalismen, så finns också toleransen där och olikheter kan finnas sida vid sida utan att man behöver strida.
Fazeela Zaib sade att det är när vi är otrygga i vår egen tro/livsåskådning som vi blir intoleranta mot andra.

Thomas Hammarberg, tidigare Amnesty-ordförande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, mm var den andre inledningstalaren i Fryshuset. Han välkomnade detta initiativ till samtal från Katolska kyrkan och att kardinal Ravasi så tydligt tog avstånd från fundamentalism. Han sade att Katolska kyrkan ofta varit en positiv bundsförvant när det gäller att kämpa för fred och sociala rättigheter, men framförde också kritik  så till måtto att det ofta funnits en fyrkantighet och brist på förståelse för enskilda människors situation i samband med de livsetiska frågorna vilket lett till mycket lidande för kvinnor i fattiga länder och vilket motarbetat arbetet med reproduktiv hälsa. Hammarberg hoppades att den nya dialog-inställningen från Katolska kyrkan också skall kunna leda till att man kan gå på djupet också med dessa frågor.

Den nya öppenheten och inbjudan till dialog är något som förpliktigar. Både påven i Libanon och Ravasi i Stockholm framhåller fundamentalismen som en sjuka i kyrkan som behöver rotas ut.  Det finns helt klart mycket  fundamentalism också inom Katolska kyrkan där vi behöver göra en hemläxa. Något har gått i baklås i tänkandet så att det framstår som en motsättning mellan å ena sidan tron på Gud som världens skapare, å andra sidan tron på naturvetenskapens världsbild med Big Bang och Evolutionsläran, mellan å ena sidan kyrkans värnande om livets helgd från början till slutet och antropologin med komplementariteten mellan man och kvinna och familjen i centrum å ena sidan och kravet på god reproduktiv hälsa, kvinnors och homosexuellas likaberättigande å andra sidan.

När det gällde det förstnämnda motsatsparet, så var alla ganska överens i samtalet första dagen på Kungl Vetenskapsakademin att det är ett skenbart motsatsförhållande. Katolska kyrkan sätter vetenskapen högt och anser det självklart att det inte är en motsats mellan tro och vetande. Det handlar istället om komplementära sätt att se på verkligheten. Det ena utesluter inte det andra. De icke troende vetenskapsmännen som var med var alla mycket ödmjuka i förhållande till det vetbara, och Ulf Danielson, professor i fysik vid Uppsala universitet, sade att det är möjligt att man till och med kan komma fram till att vetenskapligt beskriva gränserna för vad vi kan veta. Kosmologiskt kan vi ha en uppfattning om vad som hände i universums begynnelse, vi kan matematiskt beskriva Big Bang. Men en fråga som ligger bortom det är vad som fanns innan. Vem programmerade Big bang? Att universum är inprogramerad med just de konstanter som gör det möjligt för liv att utvecklas. Och ett av de filosofiska grundfrågorna: Varför det existerar någonting istället för ingenting ligger bortom vad naturvetenskapen kan svara på.

När det gäller det andra motsatsparet, det som Thomas Hammarberg berörde i sin kritik är dialogen och upplösningen av tankelåsningen inte lika självklar. Det leder till starka konflikter både mellan kyrkan och det liberala samhället, och också konflikter inom kyrkan. Konflikten mellan Troskongregationen och de amerikanska nunnorna i LCWR handlar också om detta. Mångas tänkande blir väldigt fastlåst, precis som när en dator hänger sig vid ena eller andra sidan i denna konflikt. Jag hoppas vi också där kan komma framåt. Min förhoppning är att samtalen mellan biskopsdelegationen och LCWR kan bli fruktbar. Datamaskinerna behöver startas om så att man kan bearbeta problemet dynamiskt igen. Och vi har alla ett ansvar att bidra konstruktivt. Vi sitter inte på åskådarplats.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle, Tro och vetande, Vatikanen | Märkt , , | 18 kommentarer

Påven i Libanon, kard Ravasi i Stockholm, oro i världen…

Publicerat den 14 september, 2012 av Bengt Malmgren

Det händer mycket dessa dagar. Påven inleder sitt besök i Libanon samtidigt som Mellanöstern exploderar av våld och upprorsstämning.

Vatikanen försöker hålla en fredsförmedlande linje samtidigt som man fördömer våldet. Bed för påvens besök och för fred i regionen. Påven i Libanon, mera här.

En trailer för en antimuslimsk klantigt gjort film finns på YouTube sedan maj. Dess huvudsakliga syfte tycks vara att provocera. Så söker man att göra reklam för den så att den till slut når dem som söker efter skäl att uppvigla till nya protester och uppror mot västvärlden. När protesterna blir tillräckligt stora måste media rapportera om det hela. En tråkig, skrämmande, ovärdig dramaturgi. Jag hinner inte skriva så mycket om detta nu, men ser att bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer skriver bra om saken.

Som om inte detta var nog skall två kvinnor som konverterat från islam till kristendomen idag utvisas till Iran. Alla vet att de svävar i livsfara, utom Invandrarverket. Frivilliga deltar just nu i en blockadaktion/demonstration på Landvetter.

Mitt i denna orliga värld måste jag ockå rapportera om  det otroligt inspirerande dialogprojektet Hedningarnas förgård som pågår i Stockholm just nu, igår på KVA, och i eftermiddag fortsätter det på Fryshuset. Jag hinner inte skriva så mycket mer nu, men lägger nedan ut några bilder från gårdagens möte på KVA: 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar