Påvliga enhetsrådet om Katolska kyrkan, Pingströrelsen och karismatisk förnyelse

Publicerat den 7 maj, 2013 av Bengt Malmgren

I sommar är det Världsungdomsdagen i Rio de Janeiro. Påve Franciskus kommer att vara där. I Sydamerika är Pingströrelsen stark, och vi hör ofta talas om att det finns många pingstförsamlingar som är starkt antikatolska och att många katoliker lämnar Katolska kyrkan för att ansluta sig till sådana församlingar. Detta är dock inte hela bilden. I Påvens hemland Argentina finns bra relationer mellan Katolska kyrkan och de pingstkarismatiska protestantiska grupperna, mycket tack vare kardinal Bergoglios egen ekumeniska öppenhet för dialog.

Det är intressant att ta del av denna intervju med Msgr Juan Usma Gomez, tjänstgörande på Påvliga Rådet för Kristen Enhet som talar om Katolska kyrkan, Pingströrelse och karismatisk förnyelse.

Jag tror att Msgr Gomez var med då jag tillsammans med pastorer i Trorsrörelsen (Livets Ord) var på ett studiebesök i Rom och träffade biskop Farrell vid Enhetsrådet.

Det finns faror och fallgropar med pingstkarismatik, t.ex. att det blir ett ytligt fokuserande på känslor och att ”må bra”, men det är inte hela sanningen. Katoliker och pingstvänner har mer gemensamt än vi tror, säger Msgr Gomez.

Ett viktigt faktum är att Pingströrelse och karismatisk förnyelse vuxit från noll till många hundra miljoner från år 1900 fram till idag. Msgr Gomez räknar mellan 400-600 miljoner pingstvänner idag. Anledning till att siffran är oprecis är att det finns många nya pingstkarismatiska grupper utanför den klassiska Pingströrelsen, och det är svårt att uppskatta storleksordningen av dessa. 

På 1950-talet kom den Karismatiska förnyelsen in i alla de gamla protestantiska kyrkorna, och från år 1967 också in i Katolska kyrkan.

Det finns runt 2 miljarder kristna i världen. Av dessa är 1 miljard katoliker. Man räknar med att 12% av katolikerna (120 miljoner) är involverade i karismatisk förnyelse. Av 1 miljard icke-katoliker är 40% (400 miljoner, kanske mer) med i karismatisk förnyelse eller Pingströrelsen. Under loppet av 100 år har 25 % av alla kristna blivit delaktiga i pingströrelse/karismatisk förnyelse.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Varför finns vi? Slumpen inte en sannolik förklaring.

Publicerat den 30 april, 2013 av Bengt Malmgren

tronsårdkIgår blev jag video-intervjuad i egenskap av kristen av några gymnasieungdomar som gjorde ett specialarbete om religion i samhället. Man hade också intervjuat en sekulär humanist, en muslim och en företrädare för judendomen och ställt liknande frågor till alla.

Frågorna var dels av allmän karaktär, mitt kristna vittnesbörd efterfrågades, dels sådana som inbjöd till reflektion över religionens roll i samhällsgemenskapen. Jag tackar aldrig nej när sådana frågor ställs till mig, jag ser det som en del av min kallelse som kristen att ställa upp på dialog och vittnesbörd. Just nu firar vi Trons år i Katolska kyrkan vilket är ett incitament att reflektera över vad vi tror på och besinna vårt ansvar att förvalta pundet, inte genom att gräva ner det utan genom att frikostigt dela med oss.

Jag växte ju upp i ett samhälle som präglades av kristendomen. Jag fick gå i söndagsskola och fick lära känna de bibliska gestalterna redan från början. Kristendomsundervisning fanns i skolan och terminsavslutningen var självfallet i kyrkan. Då kunde alla barn sin bibel och sin katekes. Jämfört med då är dagens ungdomar analfabeter när det gäller kännedom om kristen tro.

jesusvem

Men inte desto mindre gled jag bort från kyrkan efter min konfirmation och tänkte att jag klarar mig utan Gud och hänfördes av filosofi och naturvetenskap. Bertrand Russell var en av mina husgudar. Dock gillade jag aldrig riktigt hans hårdföra ateism.

Det skulle till en mera påtaglig existensiell nöd för att jag skulle erkänna att jag behövde Gud och öppna mig för honom. Människor vittnade för mig om vad Gud gjort i deras liv, och jag fick ta emot förbön i ett kritiskt skede vilket faktiskt hjälpte och mitt liv förändrades. Vi kan resa till månen, vi kan åstadkomma de mest fantastiska teknologiska uppfinningar, men vi kan inte sluta kriga, vi kan inte få stopp på miljöförstöringen, våra privatliv klarar vi inte upp, barnen är inte i centrum utan objekt för de vuxnas självförverkligande, skilsmässor ökar, människor benägenhet att ingå livslånga allianser och räkna med att det skall hålla är i avtagande, ekonomin fungerar inte för att krämarmentaliteten tar över ansvarigheten i affärslivet. Och allt detta onda som finns i världen finns också i vårt eget liv, det är en grundläggande mänsklig erfarenhet. Vi är inte oss själva nog. Vi är i behov av förlåtelse. Mitt vittnesbörd här.

Jag tror på Gud därför att min intuition säger mig att hela skapelsen inte bara kan vara en slump. Denna förklaring som naturvetenskapen ger är egentligen ganska osannolik. Jag kan inte låta bli att se mig som en skapad varelse. Det filosofiska grundproblemet, varför det finns någonting istället för ingenting är redan i sig ett stort mysterium.

Jag tror på Gud också för att människan inte bara är en biologisk varelse, utan något mer än en biologisk varelse. Hon är en person som inte låter sig uttömmande definieras i biologiska termer. Hon är ett moraliskt subjekt med med fri vilja och kan skilja mellan ont och gott.  Tron på det goda som en naturlag förutsätter tron på Gud som upprätthåller det goda och ger tillvaron dess mening och styrning.

Människan är unik i den biologiska mångfalden, bara hos henne finns en historia av andlig erfarenhet. Människan har symboler som överskrider våra begrepp om det materiella och biologiska universum. Hon har skrivit dokument om det vi kallar Gud, en erfarenhet bortom vår vanliga verklighetshorisont. Jag köper inte de ateistiska filosofernas argument att detta bara är självbedrägeri eller den tidiga psykoanalysens teori att Gud ”bara” är en överbyggnad skapat av överjaget (senare tiders psykoanalytiker har haft betydligt mer nyanserade synsätt på detta).

Jag tror att Gud har uppenbarat sig konkret för mänskligheten genom Jesus Kristus. Jag tror att den historia som de bibliska skrifterna förmedlade genom Kyrkans tradition är sann och att Jesus verkligen uppstod och att vi har evig frälsning genom honom. Jag tror också att han fortsätter att mana gott för oss och att han sänt oss den helige Ande som fortsätter att vara den kraft som hjälper Kyrkan i hennes svaghet och för henne framåt under pilgrimsfärden på jorden.

För mig är tron på Gud förnuftigare än tron på slumpen som naturvetenskapen framför. Tro och vetande är två skilda kompetensområden som inte utesluter varandra. Det är viktigt att religionen erkänner vetenskapens kompetens, men det är också viktigt att naturvetenskapen, fysiken och biologin inte överskrider sinar ramar och blir en slags allomfattande världsförklaring och övertar den roll som religionens berättelser tidigare hade. Lite av den tendensen finns idag.

Big Bang är den nya skapelseberättelsen, och berättelsen om människan som inget annat än resultatet av en slumpmässig utveckling i ett universum utan mening har ersatt berättelsen om människan som skapad till Guds avbild. Men om nu Big Bang startade upp universum för 15-18 miljarder år sedan, så uppstår frågan, varför Big Bang över huvud taget? Vem satte igång utvecklingen, vem planerade att livet skulle uppstå för 3 miljarder år sedan, och att människan med självmedvetande och fri vilja uppstod för c:a 150.000 år sedan, en varelse som överskrider biologins gränser och har en uppfattning inte bara om vad livet är utan vad det borde vara då det är sant och gott? Jag menar att slumpen inte är en sannolik förklaring.

Vetenskapen kan inte säga något om mål och mening, kan inte verifiera eller motbevisa Gud, det är ett kompetensområde som tillhör människans samlade andliga erfarenhet, ett erfarenhetsområde som visst inte håller på att dö ut som vissa förutsade för 30 år sedan, utan tvärt om utvecklas mot en allt tydligare universalitet.

Jag kanske inte sade allt detta i intervjun med ungdomarna, men dessa reflektioner föddes i alla fall i anslutning till intervjun.

trebesök

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt | 2 kommentarer

Pilgrimsmadonnan, vår Fru av Sverige vakar och ber för oss.

Publicerat den 25 april, 2013 av Bengt Malmgren

mediswIgår kunde jag för första gången på året äta lunch utomhus. Det känns skönt när ljuset och värmen återvänder och friska vårvindar rensar upp i hjärta och hjärna.

Jag hann också med en pilgrimsfärd på lunchen till Katarina kyrka och pilgrimsmadonnan, vår Fru av Sverige. Hon finns där hela tiden vakande, bedjande, anförtror oss alla åt sin son Jesus Kristus. Hon gör inte mycket väsen av sig, men hennes bön är kraftfull och hennes roll i frälsningshistorien var nödvändig. Marias Ja samverkade med Guds frälsningsplan, precis som de Ja vi uttalar i våra liv samverkar med det goda och kärlekens civilisation kan byggas som en befästning mot allt som vill förstöra och riva ner.

Vår Fru av Sverige kom till oss från Frankrike 1997, inför 2000-årsjubileet av vår Frälsares födelse i Betlehem. Madonnan var på pilgrimsfärd genom Sverige och stannade i olika kyrkor, och har nu sin plats i Katarina Kyrka. Statyn är en kopia av en bild från 1200-talet, Rådets Moder som brann upp i Södra Råda Gamla kyrka i Värmland. (Katarina kyrka har också drabbats av två bränder, senast 17 maj 1990 då den brann ner till grunden men återuppbyggdes och invigdes igen 1995.)

pilgrimsmadonnand

Du Fredens, Ljusets och Kärlekens Moder, som fött Frälsaren till jorden. Be Jesus visa oss vägen på pilgrimsvandringen till det eviga livet. Amen.

———————

jesusm2013program

Publicerat i Church, Konst och kultur | Märkt , , | 7 kommentarer

Att stå på livets sida, 1-3

Publicerat den 22 april, 2013 av Bengt Malmgren

Att stå på livets sida 1: Helle Klein

Helle Kleins predikan i Sofia kyrka på Fjärde påsksöndagen hade temat Vägen till livet och utgick från Joh 14:1-14.

Jag vill först säga att det har varit mycket positivt sista tiden med den debatt som varit på flera olika fronter som delvis berör varandra. Äntligen lyfts dessa viktiga frågor upp och kommer i ramljuset på den offentliga debattens estrad:

  • Publicistklubbsdebatten huruvida det är OK att samtala med sina meningsmotståndare eller om man skall tiga ihjäl dem.
  • Islamismdebatten i samband med Omar Mustafas korta sejour i Socialdemokraternas partiledning.
  • Seglora smedja debatten om samtalstonen i Svenska kyrkan och vilka som skall definieras ut i kylan som vägberedare för rasister.

Jag återkommer till detta. Men för att återgå till Helle Kleins predikan tycker jag den var bra. Hennes kritik av en alltför fyrkantig fundamentalism skiljer sig inte från den kritik kardinal Ravasi gav uttryck för då han var här i Stockholm i höstas.

ravasiDN1

Mer problematiskt skulle man kunna tycka att hennes utläggning av Jesus-ordet ”Jag är vägen, sanningen och livet” är. Förfaller vi inte till relativism om vi inte håller fast vid det? Så kan det vara och vi bör inte skämmas för att stå för det som är det väsentliga i vår kristna tro.

Men: Helle Klein kritiserar inte innehållet i detta viktiga Jesus-ord, utan vad hon kritiserar är användningen av det på ett negativt sätt: att det används av kristna ”trospoliser” för att stänga dörrarna mot andra. Så skall det förståss inte vara, och här vore det bra med ett fortsatt varsamt samtal istället för att det ömsesidigt byggs barrikader mellan olika kristna falanger.

Inte minst jag har kritiserar Seglora smedja för att bygga sådana barrikader, men även vissa fundamentalister är också mycket bra på att barrikadera sig.

Temat tydlighet kontra otydlighet som ger öppenhet går igen också i Niklas Orrenius fina reportage om samtalsklimatet i Svenska kyrkan i söndagens DN. Tydlighet utan utrymme för tolkning och förståelse blir till slut bara stel dogmatism, inte ett evangelium användbart i det levande livet och otydlighet utan en tydlighet i fasthållande vid grunderna blir ren flummighet, gnosticism och spekulation, inte ett frälsande evangelium. Påven Paulus VI´s encyklika Ecclesiam suam äger högsta aktualitet också idag och jag läser den med stor behållning för att få ett perspektiv på denna debatt. Katolicitet innebär enhet i mångfald, inte likriktning. Enheten i det väsentliga, mångfald i allt annat och kärlek i allt.

tronsårdk

”Demoniseringen av människor är livsfarig – när den Andre inte längre ses som en hel och riktigt människa då blir våldet och hatet möjligt”, säger Klein i sin predikan. Låt oss ta henne på orden i det, och hoppas hon tar sig själv på orden också.

Kanske hon gör det. I intervjun med Niklas Orrenius erkänner hon att Dag Sandahl inte är rasist, bara att hon tycker han och andra spelar rasisterna i händerna. Det är en sak man kan diskutera, men själva grundvärderingen att motarbeta rasism delar vi alla.  Dag Sandahl och Helle Klein som båda är båda färgstarka och verbala personer är överens om den värderingen.

Vi kristna har inte råd att barrikadera oss. Gemensamt behöver vi förmedla det vi tagit emot genom Kristus. Vi är kallade att vara världens ljus och jordens salt. Gärna tuffa diskussioner med sanning och kärlek i centrum. Men genom att avstå från barrikadbyggande och demonisering av motståndaren väljer vi livets väg.

Att stå på livets sida 2: Marcus Birro

Varför tiger media frågar sig Marcus Birro i en krönika i Världen idag. ”Det är med stor förfäran och en närmast helig ilska som jag tar del av rapporterna från abortkliniken i Philadelphia. Det handlar om barn som får ryggraden sönderklippt av kirurgsaxar, levande, skrikande barn som lever och läggs på en hylla bland andra döda barn och andra vidrigheter”, skriver han.  Allt detta kommer nu i dagen i samband med att ansvariga ställs inför rätta. Vi kristna måste ”plocka de svarta stenarna av tystnad ur våra munnar” skriver Birro.

Marc Lamont Hill, bloggare på Huffington Post reflekterar:”Jag tror att vi på vänstersidan har fattat ett beslut att inte bevaka den här rättegången för att vi oroas att den kommer skada rätten till abort”.

Men hur kan vi se mellan fingrarna på sådant och samtidigt tala för livet i andra sammanhang. Här borde konsekvens gälla och inte selektivitet, annars tror jag vi har svårt att vara helhjärtade i något sammanhang. Då smyger sig likgiltigheten och apatin på. 

Att stå på livets sida 3: Ruth Nordström

Vi tar del av rapporter om hur unga flickor i Nepal räddas från den vidriga sexhandeln genom att de får hjälp att klara sitt liv och uppehälle på ett värdigt sätt. Vi behöver alla hjälpas åt att bekämpa människohandeln i världen som förstör så många ungas liv. Ruth Nordström skriver i Världen idag: ”Medan likgiltigheten får oss att bli apatiska och tystna, och gå förbi de nödlidande,  får barmhärtigheten oss att säga: Det är min medmänniska, jag är skyldig att bry mig om.”

Låt oss välja bort likgiltigheten och välja livet också här: Gräv där du står. Se dig om, det finns alltid någon i din närhet du kan räcka en hjälpande hand. Alla kan vi göra något, och om vi inte gör vår bit blir världen fattigare och kallare. Moder Teresa sade: ”Vänta inte på ledarna, börja bara, hjälp en efter en.”

………………………………

Intervju med Anders Wejryd

Kommentar av Dag Sandahl

Publicerat i Church, Samhälle | Märkt , | Lämna en kommentar

Den goda tiden innan Jerusalems förstörelse

Publicerat den 20 april, 2013 av Bengt Malmgren

Under lördagen läste vi i mässan från Apostlagärningarna 9:31-42.

”Kyrkan fick vara i fred i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den byggdes upp och levde i gudsfruktan, och den växte genom den helige Andes tröst och stöd.”

Petrus vandrade omkring och förkunnade och evangeliet bekräftades genom under och tecken. I dagens text uppväcks en kvinna som dött. Samme Petrus som enligt evangelietexten (Joh 6:60-69) då många var negativa och ville lämna Jesus säger till honom:  ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”

Det var också om mycket förföljelse av Kyrkan från de rättrogna judarna, Saul som sedan blev aposteln Paulus hörde till dem som nitiskt jagade kristna. Men trots förföljelsen spreds evangeliet i den helige Andes kraft. Här läser vi om den judekristna kyrkan som växte till i relativ fred samtidigt som evangeliet också börjar spridas bland ”hedningarna”, d.v.s. de som inte var judar.

Det var ett svårt dråpslag som drabbade den judekristna kyrkan genom Jerusalems förstörelse av den romerske fältherren Titus år 70. Titusbågen i Rom restes till minne av denna händelse. Historikern Josefus var ögonvittnesskildrare. Det var fasansfulla scener som han beskrev. Svält och död rådde i den belägrade staden, gatorna var belamrade med lik och blodet flöt.

På Moria berg, tempelberget reste sig det ståtliga templet som återupprests efter Babyloniernas härjningar. Till dess skattkammare hade 6000 kvinnor och barn flytt. När Titus trupper hittade dem satte de korridorerna i brand och brände alla levande. Templet förstördes och romarna satte upp sina fälttecken på berget, tillbad de romerska gudarna och hyllade Titus som imperator. Legionärerna förstörde staden fullständigt, rev murarna och lämnade bara kvar tornen på Herodes borg.

Jerusalems belägring och förstörelse, David Roberts (1850).

Delar av templet som varit klätt med guld hade smält i de förstörande lågorna. Soldater och plundrare knuffade undan stenar för att lägga beslag på det smälta guldet. Efter en tid låg inte en sten kvar på en annan – så som Jesus förutsagt för 30 år sedan (Matt 24:2, Mark 13:2, Luk 19:44).

Titus gav sig ut på en resa för att fira segern. I Caesarea Filippi lät man tusentals judiska fångar slåss mot varandra och vilda djur till dess de dog. Än fler massakrerades under uppsluppna former i Beirut innan Titus återvände till Rom. Josefus berättar: ”Detta var det slut Jerusalem mötte, en oerhört magnifik och mäkta berömd stad bland hela mänskligheten”

Judarna som fortsatte att bo på landsbygden i Judéen och Gallileen och runt om i städerna i Romerska och Persiska imperiet har alltsedan dess sörjt förlusten av templet och aldrig gett upp hoppet att en gång få återvända till  sitt älskade Jerusalem. ”Nästa år i Jerusalem” säger man till varandra i samband med att man firar den judiska påsken.

Enligt Josefos ägde stormningen rum på årsdagen av Nebukadnessars förstörelse av det första templet på 500-talet f.Kr. Han uppger också att arkivet, som inrymde släktregistren över stammarna och familjerna och deras arvsrätter, brändes upp.

När templet hade raserats låg det nära till hands för de kristna judarna att tro att judarna förlorat Guds nåd och att de var de rättmätiga arvingarna. Vi har bilden av det himmelska Jerusalem som motbilden till en sönderslagen judisk stad.  Det uppstod spänningsförhållande mellan de hednakristna och de judekristna. Den judekristna församlingen i Jerusalem gick under på 500-talet under stark press från Bysans. Undergången var en tragedi och en förlust för kristenheten. Efter det har den judekristna delen av kristenheten försvunnit ur historien, och det är den hednakristna delen som varit totalt dominerande. Ersättningsteologin växte fram, den teologi som kom att hävda att Gud har förkastat Israels folk och att den kristna kyrkan nu är ”det sanna Israel.”  Ett utdrag ur Josefos berättelse om Jerusalems förstörelse ingick i 1695 års svenska psalmbok.

Idag, som en nödvändig följd av Förintelsen under Andra världskriget har Kyrkan gjort upp med ersättningsteologin, man strävar efter goda relationer till det judiska folket och de judekristna är på nytt på väg att bli en naturlig del av den kristna gemenskapen.

Låt oss be om den helige Andes tröst och stöd också idag, särskilt i de länder där kristna förföljs som värst.

Publicerat i Church | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Om inte Vatikanen fanns skulle man behöva uppfinna den

Publicerat den 19 april, 2013 av Bengt Malmgren

John Allen, journalist på NCReporter och Vatikan-kommentator åt CNN reflekterar klokt i en krönika i NCR.

popeswissguardI valet av påve Franciskus ligger mycket av förväntan att han skall ta tag och rensa upp i korruption och administrativa svårigheter i Vatikanen och kurian. Vi ser hur han går emot gamla rutiner och inför en enklare livsstil. han har t.ex. valt att inte bo i den våning som påvarna brukar bo i utan i stället i Sta Marta där han inte är så isolerad utan kan ha en närmare vardagsgemenskap med andra. Nyss hörde vi historien om hur han erbjöd vakten från schweizergardet utanför hans dörr en stol och något att äta. Detta bara ett exempel av många på likande berättelser.

Det kan tyckas en tacksam uppgift att reformera en organisation som är så tyngd av historiskt bråte, varje liten åtgärd är som att släppa in luft och ljus. Jag associerar till en liknande situation inom mitt yrkesliv, nämligen när man avvecklade mentalsjukhusen och införde en öppen psykiatri mitt i samhället under 1970-talet. Möjligheterna var oändliga, vilka reformer man än gjorde, så ledde det till förbättring. Men sen gäller det att inte bara avveckla, utan ersätta det otidsenliga med något som fungerar. Då märker man att de gamla lösningarna var ett sätt att ändå försöka lösa reella problem som inte har försvunnit bara för att man avvecklar. John Allen sammanfattar:

”The inevitable truth any pope must face is that if the Vatican didn’t exist, it would have to be invented. Holding a far-flung church of 1.2 billion members around the world together requires some kind of central office, and whatever Francis’ reform ends up looking like, there will still be a need for a small corps of officials in Rome to implement it.

Having now tightened some belts in the Holy See, Francis may also be challenged to find other ways to express support for the people who will either make his papacy take off, or who could end up getting in its way.

It’s also a broader lesion in papal leadership: Gestures that play extremely well with the broader public sometimes come at an internal cost, and balancing the books in terms of one’s political capital is rarely easy.”

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | Lämna en kommentar

Påve Franciskus: Den helige Ande låter sig inte tämjas!

Publicerat den 17 april, 2013 av Bengt Malmgren

Igår kväll talade jag i S:ta Clara kyrka om den helige Andes gåva och de andliga nådegåvorna. Apostlagärningarna som vi läser från nu under Påsktiden (som denna tid på Kyrkoåret heter och som varar fram till Pingst)  handlar om det fulla livet i den Helige Ande som alla kristna, också du och jag, är kallade att ta emot och leva i. Full Gospel Business Men´s Fellowship International heter en organisation som brukar anordna frukostmöten för företagare och som långt före dagens pingstkarismatiska boom framförde detta budskap. Utan den helige Ande personligen mottagen i ditt liv är evangeliet inte fullständigt (full gospel).

Samma sak menade Paulus som det berättas i Apg 19:1-7. Han träffade några lärjungar som inte hade hört talas om den Helige Ande. Paulus lät genast råda bot på detta: ”De lät döpa sig i herren Jesu namn. Och när Paulus lade sina händer på dem kom den heliga Anden över dem, och de talade med tungor och profeterade.”

Alla, inte ens vi kristna är alltid benägna att vara öppna för Anden. Folket i Jerusalem den första pingsten var öppna, och när Petrus hade predikat berättas det om reaktionen:

Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?”
Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”….

De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. (Apg 2:37-42).

Men inte alla var så mottagliga. När Stefanos förkunnade för männen i De frigivnas synagoga berättas att de blev ursinniga, skar tänder och höll för öronen. Det slutade med att Stefanos blev stenad till döds (Apg 7:54-8:1).

Av detta kan vi lära att kvittot på öppenheten för den helige Ande inte alltid är folkets omedelbara acklamation. Det gäller att lyda Gud mer än människor och inte tro att tidsandan är detsamma som den helige Andes ledning. Ibland måste det till och med innebära martyrskapet för oss att följa Anden.

Men Stefanos martyrskap var inte förgäves utan bar frukt på längre sikt. Saul som var med vid steningen och fick vakta vittnenas mantlar vid steningen, och det berättas att ”Saul tyckte det var riktigt att Stefanus dödades” (Apg 8:1). Men efter Sauls omvändelse på vägen till Damaskus blev han Paulus och räknades som en av de största apostlarna som spred kristendomen kring Medelhavet. Hans grav finns idag i Rom i basilikan S:t Paulus utanför murarna, en basilika som fått betyda mycket för vår tids förnyelse och ekumenik. Bl.a. var det där påven Johannes XXIII först tillkännagav att han skulle utlysa Andra Vatikankonciliet.

Låt oss vara vaksamma och be att vi är öppna för den helige Ande så som folket i Jerusalem den första pingsten och inte håller för våra öron och försöker tysta som männen i synagogan som stenade Stefanos.

Foto: CNS/Paul Haring

Foto: CNS/Paul Haring

Det var roligt att samma kväll jag kom hem från föredraget i S:ta Clara kyrka läste jag om påve Franciskus som samma morgon i mässan i kapellet i Casa Santa Marta hade predikat över texten om Stefanus stenande. Han talade om den helige Ande i våra liv. Den helige Ande kan inte tämjas, och kristna måste kämpa med sin frestelse att göra det, sade Franciskus. Det är helt enkelt så att den helige Ande förargar oss.

Den helige Ande sätter oss i rörelse, får oss att handla, manar Kyrkan att gå framåt. Men alltför ofta, sade påven, är det med oss katoliker som med aposteln Petrus på förklaringsberget, vi säger ”vad fint att vara här tillsammans”, men ”stör oss inte”.
”Vi vill att den helige Ande skall sova”, vi vill tämja Anden, men det går bara inte, för han är Gud och han är den vind som blåser vart den vill, och du vet inte varifrån den kommer.”

Den helige Ande är Guds styrka som ”ger oss tröst och styrker oss att gå framåt”, men just detta med att gå framåt är den del som kan besvära oss. Människor tänker ofta på bekvämlighet, men det är inte vad den helige Andes eld ger, sade påve Franciskus, och även om katoliker idag är mer hemma med att tala om den helige Ande idag än för 50 år sedan, så betyder inte det att frestelsen att tämja Anden har blivit mindre.

Påven tog inställningen till Andra Vatikankonciliet som ett exempel:
En del katoliker tycks vilja backa bandet, anullera reformerna och gå tillbaka till som det var innan konciliet, medan andra snarast försöker bygga ett monument av det hellre än att idag till fullo leva ut det som konciliet lär. Påven reflekterar:

”Konciliet var ett vackert verk av den helige Ande. Men efter 50 år, har vi förverkligat allting som den helige ande genom konciliet sagt oss att göra?”  Nej, menar påven, katoliker firar gärna 50-årsjubileet av konciliets öppnande 1962, men de gör det genom att hellre ”bygga ett monument” än att låta något förändras.

Påven avslutsade sin predikan med att uppmuntra alla att be om följsamhet till den helige Ande, ”till den Anden som kommer till oss och manar oss att fortsätta framåt på vägen till helighet.”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Påvens egen G8-grupp skall se över hur världskyrkan styrs.

Publicerat den 15 april, 2013 av Bengt Malmgren

Påve Franciskus har utsett åtta kardinaler som skall hjälpa honom ta fram en plan hur världskyrkan skall styras. Gruppens medlemmar består framförallt av kardinaler som varit vanliga biskopar i sina stift, inte kuriakardinaler, vilket pekar på att Franciskus vill lyfta fram kollegialiteten bland kyrkans biskopar, vilket också var en viktig betoning som Andra Vatikankonciliet gjorde som balansering av påvens central-makt.  Samma betoning gjorde Franciskus när han blivit vald genom att lyfta fram påvens roll som biskop av Rom. Påven skall vara den främste bland likar, och titeln Guds tjänsares tjänare uttrycker bäst kärnan i ämbetets funktion.

Läromässigt och teologiskt betonade påve Benedikt också kollegialiteten, men i praktiken blev kyrkan mer och mer centralstyrd under hans pontifikat. Franciskus är kanske påven som också i handling kan förverkliga Andra Vatikankonciliets intentioner.

I gruppens arbete ingår också att studera hur man kan reformera kurian genom att se över den apostoliska konstitutionen av Johannes Paulus II Pastor Bonus som idag ligger till grund för kurians arbete.

De åtta kardinaler är alla starka personligheter snarare än pålitliga ja-sägare (som Benedikt XVI ofta anklagades för att tillsätta) och väl represententativa för världskyrkan genom att vara hämtade från alla världsdelar.

Ordförande för gruppen är  kardinalen från Honduras, Oscar Maradiaga Rodriguez, han är chef för den internationella katolska biståndsorganisationen Caritas. Förutom påven själv och kardinal Maradiaga ingår följande medlemmar i gruppen:

  • Kardinal Reinhard Marx, ärkebiskop av München och Freising
  • Kardinal Oswald Gracias, ärkebiskop av Bombay
  • Kardinal Laurent Monswengo Pasinya, ärkebiskop av Kinshasa
  • Kardinal Sean Patrick O’Malley, ärkebiskop av Boston
  • Kardinal George Pell, ärkebiskop av Sydney
  • Kardinal Francisco Errazuriz Ossa f d ärkebiskop av Santiago
  • Kardinal Giuseppe Bertello, Vatikanstatens ministerpresident (inrikesminister)

Gruppen kommer att träffas första gången 1-3 oktober 2013.

Läs mera:

John Allen, kommentar i NCR

Signum, kommentar

franciskus800

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 1 kommentar

Karismatiska förnyelsens betydelse för den ekumeniska dialogen ökar

Publicerat den 13 april, 2013 av Bengt Malmgren

Besök hos Påvliga rådet för kristen enhet. Från en studieresa till Rom 2011 med pastorer från Trosrörelsen där undertecknad medverkade.

Sedan Andra Vatikankonciliet, då Katolska kyrkans öppenhet och hängivenhet åt den ekumeniska dialogen fick en rivstart har kristenhetens geografi förändrats betydligt, och Katolska kyrkan har fått nya ekumeniska dialogpartners som inte fanns för 50 år sedan. Vi talar om nya karismatiska, icke samfundsanknutna församlingar. Enligt Kardinal Kurt Koch, president för Påvliga rådet för kristen enhet, så är huvudproblemet i den södra hemisfären inte längre dialogen med de historiska kristna kyrkorna – ortodoxa, lutherska och anglikanska kyrkor – utan hur man skall förhålla sig till ett spektrum av nya rörelser: evangelikala, pentekostala och karismatiska. Vissa av dessa grupper är sekteristiska och starkt antikatolska, inte alls dialoginriktade, medan andra är öppna för ömsesidiga ekumeniska samtal. Till de mera öppna hör Trosrörelsen. 2011 var jag själv med som resursperson på en studieresa till Rom för pastorer från Trosrörelsen i Norden. Vi besökte ICCRS (Katolska karismatiska förnyelsens huvudkontor), Påvliga rådet för Kristen enhet och givetvis alla de historiska platserna från Kristendomens första tid. Till min glädje hör jag att Ulf och Birgitta Ekman just i dagarna är på ett nytt sådant studiebesök, denna gång med trosrörelsepastorer från Ryssland. Ulf Ekman gör ett storartat ekumeniskt arbete som det finns all anledning för Katolska kyrkan att förhålla sig positivt till.

Kardinal Koch deltog i en tvådagarskonferens om detta underskattade nya fenomen som organiserades av Tysklands biskopar. Professor Philip Jenkins, expert på området, uppskattar att antalet pingstvänner och karismatiska kristna växer med kring 19 millioner personer per år.

På 1990-talet tillsatte Tyska biskopskonferensen en forskningsgrupp för att studera dessa nya pingstkarismatiska rörelser. Idén kom från dåvarande presidenten för Påvliga enhetsrådet Kardinal Walter Kasper. Globaliseringen och sekulariseringen har inte lett till att tron har dött ut som många förutspådde på 1960- och 70-talen. Tvärtom har vi fått se en ny boom av religiösa rörelser över världen. T.ex. pingstkyrkorna i Latinamerika har haft en hisnande tillväxt. Också i Östasien inklusive Kina är karismatisk kristendom på stark framväxt.

Fenomenet låter sig beskrivas i bredare termer: Pingstkarismatisk förnyelse är inte begränsad till vissa samfund, utan är en ström som sveper fram genom hela kristenheten och finns idag närvarande i praktiskt taget alla kristna traditioner. Hela Kristi kropp håller på att förnyas i denna pingstkarismatiska ström.

Kardinal Koch sade att det är viktigt att inte distansera sig utan ta detta fenomen på allvar och att det är en viktig utmaning i vår tid, inte bara för Katolska kyrkan utan också de protestantiska.

Att den pingstkarismatiska strömmen i kristenheten blir ett allt mer genomgripande fenomen är kanske inte så underligt, med tanke på att påvarna har uppmanat till bön om just en förnyelse i Pingstens anda. Påven Leo XIII uppmanade redan 1897,  på inrådan av nunnan  saliga Elena Guerra, hela kyrkan att be om Andens utgjutande genom en årlig pingstnovena och gav ut en encyklika om den Helige Ande och på nyåret 1901 invigde han 1900-talet till den Helige Andes århundrade och bad hymnen Veni Creator Spiritus för hela kyrkan.

Inför öppnandet av andra Vatikankonciliet bad påven Johannes XXIII: ”Gudomlige Ande, förnya dina under i vår tid som i en ny Pingst…”

Alla de sista påvarna har sagt att Karismatisk förnyelse är viktigt för kyrkan. Påve Benedikt XVI talade om att vi behöver en ny ”Pingstens kultur” i Kyrkan.

Med sitt apostoliska brev Porta fidei (motu proprio data, 11 oktober, 2011) utlyste påven Benedikt XVI Trons år. Det inleddes på 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande 11 oktober 2012. Syftet med Trons år är att kalla alla katoliker till sann omvändelse och besinning av att vi alla är ansvariga att värna om, bekänna, fira och vittna om tron. Under Trons år vill vi som kyrka, där vi alla är levande lemmar, reflektera över tron och våra liv i tron. I uppdraget att föra tron vidare är ekumeniken en viktig del, eftersom enheten är en förutsättning för trovärdigheten i vittnesbördet.

Påve Benedikt skrev vid ett tillfälle att katoliker inte får slappna i sin tro:

“What the world is in particular need of today is the credible witness of people enlightened in mind and heart by the word of the Lord, and capable of opening the hearts and minds of many to the desire for God and for true life…”

Till Trons år bjöds också särskilt de nya rörelserna i Kyrkan in. Rörelserna har en viktig roll i Kyrkans liv genom sina olika nådegåvor. Karismatiska förnyelsen har sedan länge naturliga kontakter med karismatiska kristna från andra samfund, vilket är viktigt för ekumeniken. Focolare och andra rörelser har också naturligt mycket ekumeniska kontakter och är på så sätt brobyggare. Nedan en bild från en aktivitet där Stockholms katolska stift bjudit in rörelser i Sverige att tillsammans lära känna varandra och reflektera över tron och vår uppgift och kallelse som troende att verka i våra olika nådegåvor.

9april2

Rörelserna i Stockholms Katolska stift samlas till fyra kvällar för samtal och bön under april och maj. Det hela avslutas med en mässa i Katolska domkyrkan 18 maj med biskop Anders. Ett litet häfte har getts ut med kort presentation av följande rörelser, sekularisntitut och andra gemenskaper: Birgittinoblaterna, Böneapostolatet, Comunione e liberazione, Couples for Christ, Dominikanordens lekmannagren, Focolare, Franciskanska sekularorden, Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden, Karismatiska förnyelsen, Karmels sekularorden, Malteserorden, Mödrars bön, Neokatekumenala vandringen, Schönstattrörelsen, Ständig bön för äktenskap och familj, Tro och ljus. Genom att rörelserna träffas och ber tillsammans och bygger broar inbördes, så får det säkert också konsekvensen att ekumeniken gentemot andra kyrkor och samfund stimuleras ännu mer.

På pingstaftonen den 18 maj firar påve Franciskus pingstvigilia med rörelserna på Petersplatsen och fortsätter därmed en tradition från sina föregångare. Det är samma dag som Jesusmanifesttionen äger rum i Stockholm. Samma kväll firar biskop Anders Arborelius mässa med rörelserna i Katolska domkyrkan.

Påve Franciskus har som jag tidigare skrivit redan som ärkebiskop i Argentina givit sitt stöd åt Karismatiska förnyelsen och det ekumeniska samarbetet med andra pingstkarismatiska grupper i Argentina. Mycket tack vare honom fungerar ekumeniken med dessa grupper mycket bättre i Argentina än i övriga delar av Latinamerika där det ofta är spänningar mellan pingstevangelikala grupper och Katolska kyrkan.

__________________________________________________

Läs mera:

Pingstkarismatisk förnyelse och Kyrkans enhet. Bengt Malmgren, kompendium från föreläsning 2011

Anden och kyrkan – fördjupad teologisk reflektion hos pingstkarismatiska teologer. Bengt Malmgren rapporterar från seminarium med LOTS.

KKS – Katolsk karismatisk förnyelse i Sverige

ICCRS – International catholic Charismatic Renewal Services

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | Lämna en kommentar

Patientförening för transsexuella stödjer Skånbergs och Enochsons motion.

Publicerat den 10 april, 2013 av Bengt Malmgren

Jag noterar att Föreningen Benjamin, en patientförening som stöder personer som är på väg att få, har, eller har haft diagnosen transsexualism stödjer Tuve Skånbergs och Annelie Enochsons motion som jag tidigare skrev om.

Föreningen uppmanar i ett öppet brev riksdagsledamöterna att avslå regeringens proposition. I brevet som finns publicerat på föreningens hemsida heter det bl.a (min markering med fetstil):

”Föreningen Benjamin företräder den patientgrupp som lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall är tänkt att hjälpa. Det rör sig om en patientgrupp som är i behov av könskorrigerande behandling, som bl a innebär borttagande av könskörtlarna samt hormonbehandling.

Enligt regeringens proposition 2012/13:107 skall det s.k. steriliseringskravet tas bort vid fastställande av ny könstillhörighet. Föreningen Benjamin anser dock att regeringen inte haft vår patientgrupps behov i åtanke när man skrivit lagförslaget. Tuve Skånbergs (KD) och Annelie Enochsons (KD) motion 2012/13:So14 tar i motiveringen upp just de invändningar som vår förening haft mot regeringens proposition.”

Föreningens ställningstagande kan först te sig förvånande, men vid närmare eftertanke icke. Gruppen transsexuella är ju ingen enhetlig grupp med entydigt gemensamma intressen och gemensamma åsikter (precis som inte gruppen cis-sexuella, homosexuella, heterosexuella etc är det). De allra flesta, och det är dem som Föreningen Benjamin representerar är strikt transsexuella och vill leva helt i det nya könet och önskar därför att könskörtlarna opereras bort i samband med könsbytet. Att få nya valmöjligheter är inget som underlättar för dem.

De patienter som önskar byta kön och ändå behålla motsatta könets karakteristika är mycket få, det kanske handlar om enstaka. Då man redan nu i princip fastslagit, vilket självklart ingen är emot, att man inte med tvång skall utföra stympande operativa åtgärder på en människa, så borde de enstaka fall det kan komma att bli fråga om där könsbyte beviljas kunna lösas genom att dispens ges.

Det är viktigt att lyssna på patientföreningarna. Det får inte bli så att de transsexuella blir gisslan i en kamp som gäller något helt annat som att styra samhället i queer-ideologisk riktning.

Angående surrogatmödradebatten som är näraliggande detta ämne: Ta del av artikel i Läkartidningen idag av dr Ingemar Kjellmer som kritiserar SMERS´s beslut att tillstyrka legalisering av handel med surrogatmödraskap i Sverige.

Publicerat i Samhälle | Märkt , , | 90 kommentarer