Gamla och nya fördomar

Publicerat den 24 september, 2013 av Bengt Malmgren

Gamla fördomar och diskriminering till följd av det berömmer vi oss av att ha utrotat, och nya fördomar tror vi oss inte ha. Det är bara det att de gamla ändå lever kvar i det fördolda, medan nya tar vi så för givet att vi inte ens märker att det är fördomar. De lever och frodas såväl bland akademiker och kulturpersoner som på tidningarnas ledarsidor.

Rasism, diskriminering på grund av hudfärg och folkgrupp förekommer visserligen ideologiskt i marginella hårdföra nazistinspirerade grupper och i anonymiteten på vissa sociala media, men nog trodde vi att det var en passerad historia hos svenska myndigheter. Därför är det med förvåning och bestörtning vi hör om den speciella registreringen av romer som förekommer hos Skåne-polisen. Här reagerar media samstämmigt med rätta med stor bestörtning. DN skriver i sin huvudledare att det är en skam för Sverige, och att det inte går att tänka bort 1930-talet och rasbiologin.

Annorlunda är det med den fördomsfullhet som finns mot tro och andlighet, särskilt kristen tro, vilket tar sig uttryck i en analfabetism, nästan som en aggressiv vägran att lära sig något om det, utan istället hålla fast vid karikerade nidbilder som man sedan bekämpar. Fördomsfullheten dyker upp i ljuset när personer med kristen bakgrund skall tillsättas på höga poster i samhället, då plötsligt deras kristna tro enligt somliga väger tyngre som negativ merit än alla andra positiva meriter de kan tänkas ha för den post de tillträder. Jag erinrar om upprördheten bland studenter och forskare på Lunds universitet då Per Eriksson tillsattes som rektor, stormen kring Tonio Borg då han tillsattes som EU-kommissionär och nu den aktuella upprördheten kring tillsättningen av Elisabeth Svantesson som arbetsmarknadsminister.

Det yttrar sig också i en obenägenhet att i nyhetskommenteringen lyfta fram det allt mer kritiska läget med förföljelse och terrorhandlingar mot kristna i framförallt Mellanöstern och Afrika. Det känns nästan som något kontrafobiskt över det hela: Av rädsla för att stämplas som främlingsfientlig och islamofob blundar man för våldet mot kristna, som oftast utövas av militanta islamister.

Som väl är lever vi inte i en förtryckande enhetskultur, utan det uppstår en debatt i media där en del genomskådar det sjukt fördomsfulla i denna inställning till kristna som går på tvärs mot grundläggande demokratiska rättigheter.

Läs Gert Gelottes krönika i GP idag som granskar kritiken mot Elisabeth Svantesson.

Läs också Erik Helmerson i DN som tar upp den militanta islamismen som håller på att kidnappa islam (de flesta muslimer är fredsälskande och fördömer våld) och de fruktansvärda aktuella terrordåden i Nairobi, Peshawar och Bagdad.

Publicerat i Church, Samhälle | 21 kommentarer

Påve Franciskus: Slit- och släng-mentaliteten orsak till selektiva aborter

Publicerat den 22 september, 2013 av Bengt Malmgren

popefrancisPå fredagen mötte påven läkare från International Federation of Catholic Medical Associations och gynekologer från Matercare international.

Han talade om den kluvenhet medicinsk personal står inför idag, där man å ena sidan tack vare hängivet arbete ser en progress i medicinskt kunnande som gör att man hittar allt bättre bot för olika sjukdomar och står i livets tjänst, samtidigt som det finns en risk att denna identitet att stå i livets tjänst grumlas genom den paradoxala dubbelhet i synen på livet som finns i vårt samhälle. Med referens till encyklikan Caritas in Veritate pekade han på det paradoxala i att samtidigt som individers rättigheter anses självklara och idag stärks på olika sätt, så skyddas inte alltid livet som det primära värdet, och rätten till liv betraktas inte som självklar för varje mänsklig varelse.

Påven talade om ”slit och släng-mentaliteten” vilken får till följd att mänskliga varelser elimineras, särskilt de fysiskt och socialt svagaste. Man förstår att han syftade på selektiva aborter (flick-foster, foster med Downs syndrom etc). Han sade:

”Vårt svar på denna mentalitet är ett ‘Ja’ till livet, bestämt och utan tvekan. ‘Den primära rätten för den mänskliga personen är rätten till liv. Det finns också andra värden, en del mycket värdefulla sådana, men denna är fundamental, på den vilar alla de andra.’ ” (jfr Declaration on procured abortion, Troskongregationen 1974).

Människolivet är ett värde i sig som står i relation till andra värden. Materiella värden har ett pris och kan säljas, men människor har en värdighet som inte kan sättas pris på.

Påve Franciskus bad alla att

”bära vittnesbörd om och sprida denna ‘livets kultur’ … påminn alla, i gärningar och ord, att i alla sina faser och i varje ålder, så är livet alltid helgat och alltid ett kvalitativt värde. Och inte som en trosfråga, men en fråga om förnuft och vetenskap! Det finns inget människoliv mer helgat än ett annat, så som det inte finns ett människoliv som är kvalitativt mer meningsfullt än ett annat”.

[Hela talet, engelsk översättning här]

——–

Se också:

Evangelium Vitae Encyklika av Johannes Paulus II

Dödens eller livets kultur? Artikel av undertecknad i Keryx nr 1 2011

keryx12011

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , | 7 kommentarer

Påven: Kyrkan ett fältsjukhus för sårade, ej ett kapell för några få utvalda

Publicerat den 20 september, 2013 av Bengt Malmgren

Påven har mycket överraskande i samband med att de 6 första månaderna av hans pontifikat har gått till ända låtit sig intervjuas av Fr Antonio Spadaro, redaktör för den i italienska Jesuit-tidskriften “La Civilta Cattolica” där den publicerades igår och samtidigt på olika språk i 16 olika tidskrifter knutna till Jesuitorden världen runt. En jesuitbroder twittrade skämtsamt att det är påvens första mirakel att de som varit involverade i publiceringsarbetet har kunnat bevara hemligheten:

 

I den långa intervjun talar påven öppenhjärtigt om sig själv, sin litterära och konstnärliga smak, om hans liv i Jesuitorden, hans erfarenheter av bedömning och urskiljning inför viktiga beslut och andra teman som är aktuella och viktiga i dagens kyrka.

I Sverige fick de som lyssnade på P1´s Människor och tro under torsdagen veta att den skulle komma då Ulf Jonsson SJ och Birgitta Gelotte från SUK intervjuades. Lyssna här.

Intervjun betraktas som historisk och har gett ekon i världspressen. Här historien bakom om hur intervjun kom till.

Hela intervjun på engelska här.

Signum har gett ut ett extranummer som kom ut igår där hela intervjun ingår. En förkortad version av intervjun samt länk till hur du kan beställa Signum på internet här.

Efter en första genomläsning av intervjun är jag beredd att hålla med om att den är vad som sagts, historisk. Inte så att påven ändrar på något av det som är grundläggande kristen och katolsk tro, men den pastorala tonen och lyhördheten för dagens människa och den pastorala omsorgen och att inte bara bekymra sig om budskapets formella innehåll, utan hur man talar på ett sätt så att dagens människor uppfattar budskapet.

Vad påven gör är att spänna hästen för vagnen istället för tvärtom. Kyrkan har tidigare ofta talat på ett sätt som att först kommer dogmer och moral, sedan Guds kärlek. Nu vänder påven på det, och säger att först kommer Guds barmhärtighet och kärlek som är avsedd för alla människor, i ljuset av det tänds kärleken i människors hjärta, då blir man också villig att förändra sitt liv och följa budorden och trosläran, dogmatiken får en mening genom den existentiella erfarenheten av mötet med Jesus.

Påven ger en väldigt talande bild för detta: Kyrkan skall vara som ett fältsjukhus, öppet för alla sårade och behövande människor, inte som ett litet kapell där bara några få utvalda ryms.

Min reflektion: Som i bönen Fader vår:
Först nämns Guds kärlek…

Låt din vilja ske som i himlen så också på jorden.
Ge oss idag vårt dagliga bröd.
Förlåt oss våra skulder…

…Vilket leder hjärtat till omvändelse:

…så som också vi förlåter dem som står i skuld till oss.
Inled oss inte i frestelse.
Rädda oss från det onda.

Låt mig bara citera några som jag tycker höjdpunkter från den alltigenom mycket läsvärda texten som får hjärtat att brinna precis som hos lärjungarna på väg till Emmaus:

”Vi måste förkunna evangeliet på alla vägar, förkunna den goda nyheten om Guds rike och också med vår förkunnelse bota alla slags sjukdomar och sår. I Buenos Aires fick jag brev från homosexuella, som är socialt brännmärkta därför att de säger att de känner att kyrkan alltid har fördömt dem. Men kyrkan vill inte göra detta.”
….

”Religionen har rätt att uttrycka en åsikt till människors tjänst, men Gud har vid skapelsen gjort oss till fria varelser: man får inte utöva andligt tvång mot personers privatliv.”
….

”En gång frågade mig någon provokativt om jag godkände homosexualitet. Då svarade jag med en motfråga: ’Säg mig, när Gud ser en homosexuell, ser han på den människan med kärlek eller avvisar han henne med ett fördömande?’ Vi måste alltid se människan. Här träder vi in i människans mysterium.”
…..

”Vi kan inte hålla på att insistera enbart på frågor om abort, homoäktenskap och bruket av preventivmedel. Det är inte möjligt. Jag har aldrig talat mycket om dessa saker, och somliga har klandrat mig för det. Men när man talar om dessa frågor, så måste man sätta in det i en kontext. Kyrkans åsikt är för övrigt välkänd, och jag är en kyrkans son, men man måste inte ständigt hålla på att tala om detta.”
—

”Lärodokumenten, både de dogmatiska och de moraliska, har heller inte alla samma tyngd. En pastoral missionsstrategi är inte besatt av att osammanhängande inpränta och genomdriva en mängd doktriner.
…

”En missionerande förkunnelse är koncentrerad på det väsentliga, detta som kan väcka nyfikenhet och verka attraktivt, det som får hjärtat att brinna som hos lärjungarna i Emmaus. Vi måste alltså finna en ny balans, så att kyrkans moraliska lärobyggnad inte faller ihop som ett korthus, förlorar sin fräschör och sin evangeliska väldoft. Evangeliet måste bäras fram enklare, djupare, varmare. Och utifrån detta budskap kommer så de moraliska konsekvenserna.”
…

”Evangeliets budskap får inte reduceras till bara några aspekter som, hur väsentliga de än är, inte ensamma kan visa på hjärtpunkten i Jesu Kristi budskap.”
…

”…predikan, en verklig homilia måste börja med den primära förkunnelsen, budskapet om frälsningen. Det finns inget mer solitt, djupt och tryggt än detta budskap. Efter det kan man hålla en katekes. Därefter kan man också nämna de moraliska konsekvenserna. Budskapet om Guds räddande kärlek kommer alltså före de moraliska och religiösa förpliktelserna. I dag verkar det ibland som om det vore tvärtom.”
…
”Biktstolen är inte en tortyrkammare utan platsen för barmhärtighet, där Herren sporrar oss att göra det bästa vi förmår.”

Jag är lite kluven inför de som jag kan tycka överdrivet översvallande reaktionerna från pressen. Ofta kritiserar vi pressen för alltför negativa enkelspåriga rubriker om det som händer i kyrkan. En del av det positiva som skrivs nu kan också kännas oanalyserat: Nu är plötsligt ”homosexuella, frånskilda och kvinnor som gjort abort välkomna i kyrkan” heter det, som om de inte varit välkomna tidigare också (det kanske inte alltid låtit så i retoriken, men i praktisk själavård har de alltid varit välkomna).

Många kommer säkert att kritisera påven nu, just för att han talar för lite om moralregler, men påven har helt rätt i de prioriteringar han gör. Vad hjälper det att enbart tala om moralregler om människorna stänger sig för evangeliets budskap i alla fall. Den första förkunnelsen måste öppna upp hjärtana, så att människan blir lyhörd och mottaglig för Guds nåd. Den grundläggande etik som ligger i de tio budorden och den naturliga lagen inskrivna i våra hjärtan genom samvetet är så övertygande i sig själv att deras giltighet står och faller inte med att kyrkan ständigt talar om det som första prioritet.

Jag skall återkomma till intervjun med påven som redan diskuteras livligt på våra sociala media. En intressant punkt är det som rör män och kvinnor i kyrkan.

Publicerat i Katolska kyrkan | 2 kommentarer

Låt oss vara tydliga: Ja till Livet och Livets ord är ej extrema.

Publicerat den 18 september, 2013 av Bengt Malmgren

Först vill jag gratulera Elisabeth Svantesson till hennes nya post som arbetsmarknadsminister, något jag tror hon är utmärkt lämpad för.

Det har varit en oerhört märklig debatt om ministerns kristna tro och tidigare engagemang i Ja till Livet och i församlingen Livets Ord. Hon är fortfarande aktivt troende, numera med i församlingen Kristet center i Örebro, som också tillhör Trosrörelse-familjen (som Livets Ord).

Jag är själv katolik och delar inte Livets Ords syn på allt, men har goda relationer till församlingen och känner för övrigt flera pastorer från andra församlingar inom Trosrörelsen i Sverige.

Både Ja till Livet och Trosrörelsen är inslag i det pluralistiska samhället som bidrar positivt till samhällsgemenskapen.  Att göra det till ett problem att en minister haft samröre med dessa istället för att fokusera på de kvaliteter hon har för att utföra sitt uppdrag är det verkligt problematiska. Drar man ut konsekvenserna av det innebär det ju yrkesförbud inom högre offentliga tjänster för en stor grupp människor och en unken ideologisk likriktning.

Debatten är på sandlådenivå. Den är oärlig och ibland ren smutskastning, särskilt märkligt är det när mobbarröster dyker upp inifrån kristenheten, som prästen Helle Klein som verkar i en klass för sig. Många röster från icke-kristna är bra mycket klokare och förstår att genomskåda när det handlar om ren mobbing. Så här skriver Helle på Twitter:

hkarbmmin

Det är ovärdigt av en präst i Svenska kyrkan, förresten ovärdigt vilken präst eller pastor som helst inom kristenheten, att håna en kristen medsyster på detta sätt.

Det förekommer de mest horribla påstående om Trosrörelsen och församlingen Kristet center. På Dagens Seglora påstås att:

”…församlingens pastorer predikar framgångsteologin, en karismatisk lära som säger att Gud är generös mot de troende och att de som slås ut i samhället inte har lyckats behaga Gud, eller går djävulens affärer.”

För det första är det tveksamt om framgångsteologin i den simplistiska karikerade formen som den här framställs någonsin förekommit i Sverige, och att det finns Trosrörelsepastorer i Örebro eller någonstans i Sverige idag som skulle hålla med om den beskrivningen tvivlar jag starkt på. Jag tror skribenterna på Seglora och Helle Klein som hånar sin kristna medsyster är mycket väl medvetna om det, men att det är politisk taktik att måla upp en falsk bild. Det framgångsteologiska fundamentalistiska Livets Ord och det reaktionära Ja till Livet som vill förvägra kvinnorna att bestämma över sina kroppar är nyttiga projektionsobjekt för det hatade och avskydda.

Trosrörelsen och Livets Ord framstår idag som mainstream av aktiv kristendom, ett positivt tillskott i den ekumeniska kristenheten i Sverige och kan inte på något sätt betraktas som en sekt. En tidigare avhoppare från Livets Ord, Kornhall framträder i media med expertstatus och hans bild får gälla för den sanna. Men det finns avhoppare från Pingströrelsen och från Katolska kyrkan med för den delen, inte låter vi deras berättelser allenarådande ligga till grund för vår bedömning.

Man brukar säga att negativ uppmärksamhet är också bra reklam, och Livets Ord och Trosrörelsen kan ju glädja sig åt att fler och fler nu blir intresserade att tränga bakom schablonbilderna och bilda sig en allsidigare uppfattning. För dem som vill finns gott om källor.

bokpastorulf  bokdeforstastegen  bokandligarotter

Låt mig rekommendera Ulf Ekmans självbiografi, del 1: De första stegen som kom ut 2011 Jag har skrivit om den här.

Läs också om min studieresa till Rom tillsammans med en grupp av pastorer från Trosrörelsen hösten 2011.

johdöparen

Undertecknad med Trosrörelsepastorer i Rom okt 2011

Livets ord tillhör en typ av icke samfundsanknutna pingstkarismatiska församlingar men som samtidigt inte är som klassiska pingströrelse-församlingar. Läs min text om denna nya utveckling inom kristenheten här.

Artikel av Ulf Ekman i tidskriften Keryx: Framgångsteologi, finns den?

Slutligen är det ju lägligt att just nu Ulf Ekman lägger sista handen vid del 2 av memoarerna, som bl.a. kommer att handla om tiden då Livets ord bildades och skandalerna och mediauppmärksamheten i samband med de första åren. Ulfs memoarer är ju ett måste när det gäller dokumentation att ta del av om man verkligen vill ha kunskap om Livets Ord och inte bara är mån om att odla den negativa schablonbilden.

Fler länkar:

Eli Göndör: Vår svenska syn på tro unikt aggressiv

Klaus Misgeld: Också en fråga om religionsfrihet – fransk sekularism och svensk ministerutnämning

Helena Edlund: Elisabeth och alla vi andra obehagliga

Areopagen: Kristen minister i klister – eller ”religion som problem”

Johan Hilton: Luften i debatten är unken och instängd

tusenårsaltaretvy

minnestavlatusenårsaltaret1

1000 år av kristen tro i Sverige. 1000-årsaltaret vid Husaby Kyrka, Västergötland. I vår tid samlas kristna mer och mer oberoende av samfundsgränser och ber för enheten, för kyrkan, för världen.

jm2013

[text uppdaterad 2013-09-20 kl 08.30]

Publicerat i Church, Politik, Samhälle | Märkt , , , | 24 kommentarer

Påven, Piensoho, Hilton. Dialog och respekt istället för kulturkrig

Publicerat den 17 september, 2013 av Bengt Malmgren

På sommarens Nyhemsvecka höll pingstpastor Niklas Piensoho ett uppmärksammat bibelstudium som gick ut på att vi kristna hellre skall välsigna våra människor vi har runt omkring oss i vår sekulariserade värld än att distansera oss och framhålla att de är syndare, även om de inte lever upp till det som vi brukar anse som standard för ett kristet liv. Video här (Piensohos tal börjar ca45 min in i videon).

Dagens Carl-Henric Jaktlund sammanfattar debatten i en krönika idag. Kristna framstår i den sekulariserade almänhetens ögon ofta som moralister, dessutom inte som några dygdemönster själva, varför Jesus uppmaning att ta bort bjälken ur det egna ögat innan man tar bort flisan ur grannens ofta ligger nära till hands att associera till. Ur det perspektivet är Piensohos uppmaning synnerligen relevant.

Vår påve Franciskus har ju gjort många uttalanden som går i liknande riktning, t.ex. som när han på planet hem från Världsungdomsdagen i Rio sade till journalisterna apropå homosexuella präster: ”Vem är jag att döma dem om de söker Gud med god vilja?” Eller som i det nyligen publicerade brevet till icke-troende i La Repubblica där påven svarar på tidningsägaren Scalfaris fråga om Gud förlåter dem som inte tror och intes öker tron:

”…the mercy of God is limitless for those who turn to him with a sincere and contrite heart, the issue for the unbeliever lies in obeying his or her conscience. There is sin, even for those who have no faith, when conscience is not followed. Listening to and obeying conscience means deciding in the face of what is understood to be good or evil. It is on the basis of this choice that the goodness or evil of our actions is determined.”

Sekulära media tolkar ofta liknande påståendet extensivt och drar felaktiga slutsatser, som t.ex. att då spelar det ingen roll om man är kristen eller inte, och hur man lever, att var och en blir salig på sin tro och att man blir frälst hur som helst. Men det är inte vad påven säger, i själva verket är påvens uttalande helt i enlighet med katolsk troslära och moralteologi om man analyserar vad han säger, vilket flera gjort. Niklas Piensoho har likaså sagt att han inte har ändrat uppfattning när det gäller grundläggande kristen troslära som den tolkats av Pingströrelsen, och att det vore fel att tolka hans bibelstudium så.

Det hela handlar om vad man betonar och inte betonar i en viss kontext. Och visst är det så att det blir en väldig skillnad vad man säger och hur man lägger fram en sak. I mötet med mendmänniskan är attityden och respekten för henne lika viktigt som innehållet i budskapet. Med en bra attityd och med respekt för personen kan även ett kärvt budskap få ett bra mottagande, men om budskapet levereras auktoritärt utan respekt och personligt engagemang i medmänniskan, då finns inget budskap som går hem.

Men som när det gäller Piensoho, så finns det de som kritiserar påven för att han är för mild och tillmötesgående i sitt pastorala sätt att vara. Han borde säga mer om vad som är mot Guds bud, borde vara mer fördömande mot beteenden i det sekulära samhället.

En av dem som öppet kritiserar påven är biskopen av Pittsburgh, Thomas Tobin som säger i en intervju:

”I’m a little bit disappointed in Pope Francis that he hasn’t, at least that I’m aware of, said much about unborn children, about abortion, and many people have noticed that. I think it would be very helpful if Pope Francis would address more directly the evil of abortion and to encourage those who are involved in the pro-life movement. It’s one thing for him to reach out and embrace and kiss little children and infants as he has on many occasions. It strikes me that it would also be wonderful if in a spiritual way he would reach out and embrace and kiss unborn children.”

Men vad Katolska kyrkan lär om aborter vet alla redan, däremot är det många som behöver höra vad Katolska kyrkan också lär om Guds barmhärtighet och reservationslösa kärlek till alla människor. Att påven väljer att pastoralt betona detta senare och att inte slå an den legalistiska moraliserande tonen som direkt leder in i det tröttsamma kulturkrig som utspelas mellan kyrkan och modernismen tror jag är ett mycket medvetet val.

Påve Franciskus vinner människornas hjärtan för att han lyckas visa på något av den inneboende dragningskraften i evangeliet, inte för att han stryker människor medhårs och tonar ner evangeliet för att istället säga det han tror de vill höra. Men biskop Tobin och många med honom som är kritiska så snart kyrkoledare inte tillräckligt mycket talar om synden är fast i kulturkriget som bara förlamar och konserverar status quo så att evangeliet inte når ut på ett effektivt sätt.

Nu är det inte bara kyrkan som är fast i detta destruktivt kulturkrig. Också den sekulära vänstern är fast, om möjligt ännu värre i sina schabloner och i sitt dömande och fördömande mellan vem som har ”rätt” inställning och därmed rätt att uttala sig och de som inte har rätt. Kyrkan är självfallet i den sekulära vänsterns ögon på fel sida där större delen av den aktiva kristenheten, även påve Franciskus trots hans sociala och pastorala framtoning, självklart är på den icke-accepterade sidan och förses med stämpeln ”kristen höger” vilket mera är ett skällsord än en beskrivande term.

Desto roligare då att se, att även på den fronten sker ett uppvaknande och en villighet att sänka garden och gå bortom kulturkriget. Och att en etablerad dagstidning som DN ger plats åt kulturartiklar om detta. Tidigare har vi Bengt Ohlsson som skrev en essä som fick kulturvänstern att rasa. Att ta del av den debatten med alla dess excesser var en intressant samtidsupplevelse. Nu är det John Hilton, kulturjournalist, teaterkritiker och debattör i HBT-frågor som höjer rösten. Intolerans, positionering och en instrumentell syn på konst präglar dagens digitala samtalsklimat, skriver han i en artikel i DN idag. Han lyfter fram ett par exempel från tidningarnas kulturdebatt, men framförallt präglas den digitala kulturen på sociala media som twitter av denna unkna instängda atmosfär. En del av hans flyhänta formuleringar har hög igenkännisgsfaktor:

”Problemet är att röststarka delar av den svenska intersektionellt lagda vänstern alltmer tycks ha kört fast i denna rundgång av försvar eller sönderprocessade ställningstaganden som är så trivialiserade, hårdragna eller oprecisa att de inte ens går att diskutera, men där bilorna över dem som ännu inte skådat ljuset ändå faller på löpande band…

En vit man är per default alltid kränkt, omedveten om sina privilegier och har aldrig upplevt strukturellt förtryck. Vi måste problematisera läsningen av den homosexuella kvinnokroppen.

Om man inte diskuterar popkultur som vore det världspolitik. Kan vi godkänna Beyoncé som feminist trots att hon är kristen? Får Miley Cyrus ”twerka”, dansa, trots att hon är vit? Bör vi bojkotta Snoop Lion för att han tycker att Frank Oceans homosexualitet inte är något att orda om? Allt medan de rent sakpolitiska identitetsfrågorna – ekonomi, våldsutsatthet, förföljelse, framtidsstrategier – lyser med sin frånvaro.”

Hoppfulla tongångar således både från kristet håll (påven, Piensoho) och från företrädare inifrån den sekulära kulturvänstern. Givetvis kommer från båda håll att uppstå kritik mot att man sviker lojaliteten med den egna gruppen, men under tiden kan vi andra få se fram mot en spännande tid med mera intellektuellt upplyftande debatt som höjer sig över insnärjningen i kulturkrigets garn.

Kyrkan är inte av världen men i världen. Processen som Andra Vatikankonciliet är ett uttryck för och som pågår idag innebär ett aggiornamento, att uppdatera Kyrkan till att tala med den moderna tiden. Det innebär ett slut på kulturkriget, men intgalunda ett upphävande av spänningen mellan kyrkans tro och moderniteten, däremot att man gör den till en konstruktiv dynamisk kraft som blir fruktbar. Som påven Benedikt XVI sade i sitt jultal 2005:

”Om någon hade väntat sig att det grundläggande ’Ja’ som konciliet sade till moderniteten skulle upplösa alla spänningar och att öppningen mot världen skulle resultera i ren harmoni, då har han underskattat modernitetens inre spänningar och motsägelser, men också den mänskliga naturens svaghet… Konciliets närmande till moderniteten, det som med en otillräcklig beteckning kallas öppningen mot världen, rör i grunden det aldrig upphörande problemet tro och förnuft.”

Läs mera om spänningen mellan kyrkans tro och tradition och moderniteten i mitt tidigre blogginlägg.

Publicerat i Church, Konst och kultur, Samhälle | 8 kommentarer

Kristet martyrium en högst påtaglig realitet också i vår tid

Publicerat den 17 september, 2013 av Bengt Malmgren

Johannes döparens martyrium

Efter att Johannes hade arresterats och fängslats berövades han livet på ett meningslöst och makabert sätt. På uttrycklig önskan av Salome, Herodias dotter som genom sin dans hade behagat Herodes, sändes en vakt till Johannes cell för att halshugga honom. Hans huvud bars in till den pågående festen på ett fat. (Mark 6:21-28)

Det sätt på vilket Johannes Döparen blev en lekboll för de makthungriga, och hans slutliga halshuggning, förebådade det öde som väntade Jesus. Därför kom den tidiga kyrkan att fira minnet av Johannes martyrium (firas fortfarande i Katolska kyrkan 29 augusti).

Johannes döparens martyrium är ingalunda unikt, utan i högsta grad en realitet också i vår tid. I den situation som är i Mellanöstern och Syrien där olika rövargäng härjar i den komplexa strukturen med diktatorer vid makten och olika splittarade oppositionsgrupper, så håller hela regionen på att tömmas på kristna. Helt fredliga, obeväpnade människor dödas enbart för att de tillhör den kristna tron, även barn avrättas efter summariska domar. I Egypten bränns och vandaliseras kyrkor och kristnas egendom. Israel är det enda land i regionen där kristna kan känna sig trygga.

I dagarna fick vi denna historia återberättad av Katolsk Observatör från den omedelbara närhet av de trakter där Jesus och Johannes döparen verkade:

Den 7 september trängde ett rebellgäng in i den kristna byn Maaloula. Man trängde in i privathem, förstörde kristna symboler, brände ikoner. I en grekisk-ortodox familj bodde Mikhael Taalab, hans kusin Anton och barnbarnet Sarkis. Alla beordrades av de islamistiska rebellerna att konvertera till islam. Sarkis svarade då: ”Jag är kristen och om du vill döda mig bara därför att jag är kristen, så gör det”. Han, morfadern och kusinen sköts då till döds. En kvinna som också besköts undkom med livet i behåll. Det är hon som vittnat om händelsen.

Se denna syriska film från martyrernas begravning:

Vi kan vara tacksamma att vi i Sverige lever i trygghet och fred på ett helt annat sätt än vad som är realiteten i andra delar av världen. Men låt inte vår trygghet få oss att tappa kontakten med verkligheten. Som kristna är vi alla kallade att stå för vår tro ända in i döden. Vi vet aldrig när det kan bli aktuellt också för oss.

Publicerat i Church | Lämna en kommentar

Bra i Signum av Hallonsten om Andra Vatikankonciliet

Publicerat den 16 september, 2013 av Bengt Malmgren

Den 29 september för 50 år sedan startade session 2 av Andra Vatikankonciliet med den nyvalde påven Paulus VI. Johannes XXIII hade dött på sommaren efter en tids sjukdom. 50-årsjubileet av Andra Vatikankonciliet är också ett tema för Trons år i Katolska kyrkan. Andra Vatikankonciliet var en av de viktigaste händelserna i den kristna världen under 1900-talet, samtidigt kan man inte se det som en enskild händelse, utan led i en process som har både en förhistoria och ett efterförlopp. Dess grundkonstitutioner är idag guldgruvor att ösa ur som stöd för att tolka den kristna tron i den moderna världen, samtidigt är konciliets program långt ifrån genomfört, utan en process som alltjämt fortgår.

Vad som förvånar mig är att en del tycks underskatta konciliets värde, målar ut det i termer av misslyckande eller besvikelse. Många inom den traditionalistiska rörelsen sticker inte under stol med att konciliet är något Katolska kyrkan kunde vara utan, det ställde till mer skada än nytta och ledde inte till något annat än degeneration och utarmning av tron. Jag har också hört personer inom den reformkatolska rörelsen säga att konciliet inte är något att fira så länge kyrkan är som den är. Där är besvikelsen stor över att det socialliberala modernistiska program som man hade hoppats skulle genomföras har bromsat upp.

Den katolska tidskriften Signum tillhör dem som uppmärksammar konciliets 50-årsjubileum. I sista numret (nr 5 2013) har man flera artiklar. Gösta Hallonsten, professor i systematisk teologi vid Lunds univ. skriver en mycket bra artikel om konciliet och det historiska, teologiska och ideologiska sammanhang det var insatt i.

I det sammanhang som föregick konciliet nämner han givetvis det för tidigt avslutade första Vatikankonciliet 1870, som bara hann avhandla påvens ofelbarhet, men inte kollegialiteten och lekmännen, där fick Andra Vatikankonciliet ta vid. Han nämner också nythomismen. Thomas av Aquinos filosofi och teologi upphöjd till norm i kyrkan av Leo XIII år 1879, men det utvecklade sig till en antimodernistisk nythomism som inte alls gav rättvisa åt den medeltida filosofen, utan stängde in sig i ett stelt outvecklingsbart lärosystem med stark (och orealistisk) betoning av förnuftets förmåga att nå säker kunskap om Guds existens och det övernaturliga. Detta system fortsatte att prägla det tidiga 1900-talet där påven Pius X införde den s.k. antimodernist-eden som alla präster, biskopar och teologi-professorer måste avlägga.  Detta försök att ”skydda” kyrkan mot den av den moderna vetenskapen hotade tron fick i stället till följd att tron urholkades inifrån och dess nödvändiga pånyttfödelse i vår tid fördröjdes.

Hallonsten nämner också teologiska strömningar som inspirerat konciliefäderna, såsom Tübingen-skolan under första hälften av 1800-talet med bl.a. Johan Adam Möhler och, förståss, John Henry Newman, vars ideer väckte motstånd då, men slog igenom under Andra Vatikankonciliet.

Han nämner också la nouvelle théologe med franska teologer som Henri de Lubac och Yves Congar. Deras grundtanke var att förnyelse sker genom återgång till den stora traditionen, tillbaka till källorna, Bibeln och kyrkofäderna. När de läste Thomas av Aquino upptäckter de skillnaden mellan den äkta filosofen och den thomism light som nythomismen utvecklats till.

Allt detta som Hallonsten beskriver som förhistorien till konciliet har vi på ett utmärkt sätt fått beskrivet och fördjupat i den flerterminers föreläsningsserie som hålls av dominikansyster Madeleine Fredell i Stockholm och och som fortsätter med tre föreläsningar i höst. Fredell utgår i sin presentation av konciliet från den s.k. Bolongaskolan och den italienske historikern Giuseppe Aberigo som skrivit ett verk om konciliets historia i 5 band. Sr Madeleine Fredell har också skrivit en artikel i nämnda Signum-nummer som tar upp konciliets betydelse för lekfolket.

Men åter till Hallonsten-artikeln. Det bästa med artikeln är den tydliga beskrivningen av det spännisgsfält som finns mellan modernism och tradition och som till stor del är en konstruktiv spänning som inte enkelt kan lösas upp. Jag gillar hans formulering ”Moderniteten är en förblivande utmaning, samtidigt som själva moderniteten måste utmanas”.  Den ena extrempunkten, en total antimodernism i nythomistisk anda som stänger sig för vetenskapen och ser den moderna tiden som en fiende var helt klart ofruktbar och ledde till trons urholkning snarare än till dess försvar. Den andra extremen, att lösa upp spänningen och låta det moderna projektet ta över kyrkans tradition, som det i alla fall verkar som om en del i 68-generationen vill (men kanske jag har fel eller överdriver?), är heller ingen lösning. Finns det ingen skillnad mellan kyrkan och världen blir tron snart ointressant, istället för att som man hoppas det skall stoppa upp flykten från kyrkorna i Västerlandet, så kommer det att tömma kyrkorna helt.

Andra Vatikankonciliet står mitt i detta spänningsfält. Aggiornamento (uppdatering) var påve Johannes XXIII´s ledord då han sammankallade till konciliet. Kyrkan behövde en uppdatering för att hitta ett sätt att kunna lyssna till och göra sig förstådd i den nya tiden. Ledordet för de teologer som inspirerade konciliet var ressourcement (åter till källorna, bibeln, kyrkofäderna, den stora traditionen). Ibland verkar det som om dessa står emot varandra. De som vill att kyrkan skall genomsyras av det moderna projektet har annekterat begreppet aggiornamento, och de som betonar kontinuiteten med den stora traditionen betonar ressourcement. Hallonsten gör en poäng av att rubriken på hans artikel är Aggiornamento OCH ressourcement, inte antingen eller. Nyckeln är aggiornamento genom ressourcement.

När man analyserar detta ämne går det inte att gå förbi den teolog som verkligen försökt formulera och beskriva detta spänningsfält mellan kyrkans tradition och moderniteten, nämligen påve emeritus Benedikt XVI/kardinal Joseph Ratzinger. Han har i en lång rad texter berört spänningen mellan det moderna tänkandet, upplysningsförnuftet och kyrkans tro och tradition. Hans slutsats är att det är en spänning som inte går att upplösa, utan som måste göras fruktbar.

Hallonsten citerar vad Joseph Ratzinger skrev 1965 som kommentar till att dekretet om religionsfriheten antogs av konciliet.

”[Debatten i Peterskyrkan om religionsfriheten var] slutet på medeltiden, ja på den konstantinska eran. Ingenting har skadat kyrkan så mycket under de senaste hundrafemtio åren som det envisa fasthållandet vid föråldrade statskyrkliga former. Försöket att genom statlig protektion skydda den av den moderna vetenskapen hotade tron har urholkat tron inifrån och många gånger hindrat dess nödvändiga pånyttfödelse.”

Här konstaterar Ratzinger det improduktiva, ja destruktiva i den prekonciliära antimodernistiska hållningen. Å andra sidan, i sitt jultal till kurian 22 dec 2005 tog Benedikt XVI upp kontroversen kring de olika tolkningslinjer som finns i förhållande till konciliet, han skiljde på å ena sidan det han kallde  ”brottets och diskontinuitetens hermeneutik” och å andra sidan ”reformens hermeneutik”.   Han konstaterar att kritiken av prekonciliär antimodernism inte innebär ett hopp in i den modernistiska tunnan. Modernismen i sig själv innehåller mycket inre motsättningar och spänningar. Kyrkan står för en tro och tradition som kommer bäst till sin rätt i att en fruktbar spänning till moderniteten upprätthålls. Hallonsten citerar Benedikt direkt från jultalet:

”Om någon hade väntat sig att det grundläggande ’Ja’ som konciliet sade till moderniteten skulle upplösa alla spänningar och att öppningen mot världen skulle resultera i ren harmoni, då har han underskattat modernitetens inre spänningar och motsägelser, men också den mänskliga naturens svaghet… Konciliets närmande till moderniteten, det som med en otillräcklig beteckning kallas öppningen mot världen, rör i grunden det aldrig upphörande problemet tro och förnuft.”

Jag vill till sist skicka med en liten reflektion angående sr Madeleine Fredells artikel.  Den helige Ande låter sig inte låsas in i teoretiska kategorier. Konciliet talar mycket om den Helige Ande som bor i de troendes hjärtan, om karismatiska gåvor som tillhör alla döpta och som skall tas emot med glädje. Begreppet ”sensus fidelium” (de troendes samförstånd) som talas om i Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen gentium förutsätter att hela kyrkan, från påven och biskoparna till de sista lekmännen, (jfr LG 12) i sitt hjärta tar emot och i praktiken lever i den helige Andes fulla liv och tar emot de nådegåvor Anden ger. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen har alltifrån början av 1900-talet på nytt öppnat upp detta perspektiv för Katolska kyrkan och hela kristenheten. Återigen, det innebär inget nytt, utan ett återvändande till källorna, ressourcement, till den praktiv som var given under kyrkans första tid.  Under loppet av de sista hundra åren har den pingstkarismatiska förnyelseströmmen vuxit från ingenting till att beröra 25% av den samlade kristenheten. Utöver det finns en ökad förståelse och öppenhet för den helige Andes liv i hela kristenheten. De sista påvarna har alla sagt att förnyelsen i den helige Ande är mycket viktigt för kyrkan. Jag menar att utan detta andliga perspektiv lyfter inte koncilietexterna från död bokstav till Ande och liv. Det blir då otydligt vad man menar när man talar om lekmännens roll, och det finns en tendens, särskilt inom reformkatolska kretsar att sensus fidelium sammanblandas med det modernistiska projektet.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Kuba-krisen, Syrien-krisen och påvlig diplomati nu och för 50 år sedan.

Publicerat den 15 september, 2013 av Bengt Malmgren

vatikandiplomati

1963 var ett händelserikt år. På våren hade session 1 av Andra Vatikankonciliet avslutats. Den 3 juni 1963 dog den påve som hade sammankallat till detta historiska koncilium, Johannes XXIII. Andra sessionen av konciliet började 29 september 1963, och vid denna tid för 50 år seda var den nytillträdde påven Paulus VI i full färd med att förbereda den andra sessionen. Under hösten arbetade man med liturgikonstitutionen Sacrosantum koncilium som officiellt gavs ut av påven 4 december 1963.

Det var en spänd tid i världspolitiken, det kalla kriget mellan öst och väst hade hösten 1962 nått kokpunkten i Kubakrisen då amerikanska spaningsplan hade upptäckt att Sovjet var på väg att placera kärnvapenmissiler på Kuba. Kennedy satte ultimatum om att de sovjetiska fartygen som var på väg skulle vända. Det var mitt under konciliets första session, hela världen höll andan. Aldrig har man nog varit närmare ett krigsutbrott än då. Nu avstyrdes det hela, och i efterspelet, augusti 1963 ingick Sovjetunionen och USA ett avtal om att inte göra några kärnvapenprov i området, det var också detta år som heta linjen upprättades för att förhindra framtida missförstånd stormakterna emellan som kunde leda till förhastade beslut.

Vatikanen spelade en stor roll i samband med Kuba-krisen. Situationen liknar den som är idag. Dagens kris är Syrien och USA´s hot att anfalla och ovissheten vilka processer ett sådant anfall skulle dra igång. Påven utlyser världsböndag för freden, skriver brev till G20-mötet och Vatikanens diplomatiska aktivitet går på högvarv. Nu verkar det, i alla fall temporärt som om situationen är lugnare, Ryssland och USA håller på att komma överens.

Då, 1962 var det lite av undergångsstämning. i Rio de Janeiro förkunnade Billy Graham världens omedelbara undergång. President Kennedy menade att en intervention från Vatikanen skulle vara värdefull. Påven gick med på detta, och med hjälp av kontakter på amerikanska och ryska sidan sändes ett kodat meddelande till Chrusjtjov. ”Vi tror att ni är en vän av fred och ingalunda vill miljoner människors död.” På onsdagsaundiensen 24 oktober 1962 talade påven om freden och sade bl.a. följande: ”Påven talar alltid väl om de statsmän, på vilken sida de än står, som vinnlägger sig om samarbete för att undvika krig och främja fred i världen.” Hans tal sändes ut via Vatikanradion och nådde också Chrusjtjov. Något senare vände de sovjetiska fartygen. Fredag 26 oktober stod påvens budskap att läsa på förstasidan i Pravda under rubriken ”Vi ber alla ledare att inte göra sig döva för mänsklighetens skri”. Söndag 28 oktober fick påven ett meddelande från Kennedy med tack.

Det verkar som att genom att få möjlighet att hänvisa till påven som neutral part kunde Chrusjtjev dra sig ur Kuba-aktionen utan att framstå som förlorare i maktspelet med USA.

Erfarenheterna från diplomatin i samband med avvärjandet av Kuba-krisen bidrog säkert till att inspirera påven till arbetet med fredsencyklikan Pacem in terris som kom ut 11 april 1963. Påven forcerade arbetet med encyklikan, eftersom det var mitt under hans svåra sjukdom, och han visste att han snart skulle dö. Det var för första gången i påvehistorien som en encyklika adresserade till ”alla människor med god vilja”.

Sista numret av Signum innehåller flera artiklar om Andra Vatikankonciliet, och i oktober fortsätter här i Stockholm dominikansyster Madeleine Fredells intressanta kurs om Andra Vatikankonciliet.

——————————-

Jag återkommer med en kommentar om artiklarna om konciliet i sista numret av Signum.  (Jag hade egentligen tänkt att detta inlägg skulle handla om det, men så kom jag in på den påvliga freds-diplomatin då och nu istället.)

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Att tala om tron med hedningarna.

Publicerat den 13 september, 2013 av Bengt Malmgren

Jag använder begreppet ”hedning” i överförd bemärkelse om icke-troende med referens till nomenklaturen under Jesus tid. Hedningar kallades alla som inte var judar. I templet i Jerusalem fick bara judarna komma in i de centrala delarna, hedningar var hänvisade att stanna på det som kallades hedningarnas förgård.

I den unga kyrkan blev det först så småningom klarlagt att den kristna tron även var ämnad för icke-judar, att också hedningar kunde bli döpta, inte bara det, utan också att de var befriade från att anta de rituella bruk som judarna underkastade sig såsom t.ex. omskärelse. Sedan har den hednakristna delen av kyrkan helt kommit att helt dominera, den judekristna delen av kyrkan tycks ha försvunnit någon gång under 500-talet. Det är först idag vi ser dess återkomst med en växande skara messianska kristna, d.v.s. judar som igenkänner Jesus som den Messias som det judiska folket genom historien väntat på.

Den nya evangelisationen som Katolska kyrkan satsat på ända sedan Johannes Paulus II är en frukt av Andra Vatikankonciliet. Redan påve Paulus VI gav ut ett apostoliskt brev om evangelisationen, Evangelii nuntiadi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld) där det fastslogs att alla döpta har kallelsen att vittna om tron, det är inget som är förbehållet präster, munkar och nunnor, utan missionsbefallningen gäller alla, att det handlar om vår vardag. Evangeliet förkunnas både genom utgivande kärlek, hjälp och stöd åt dem som mest behöver det, och i ord, att vi alltid är beredda att vittna om källan till vårt hopp, den uppståndne Frälsaren, Jesus Kristus. För evangeliserande frikyrkosamfund är ju detta inget nytt.

Mycket av evangelisationen sker genom de naturliga kontakter vi har i vardagen, familj, arbete, grannar och fritid, men också särskilda utåtriktade evangelisationskampanjer som församlingarna kan ansvara för, som t.ex. Katolska församlingen i Gävle där f Damian nu ordnar torgmöten på alla större orter i Gävleborgs län. Premiär var på Stortorget i Gävle den 30 augusti då även undertecknad var inbjuden att vittna sin tro.

gavle12

Också kyrkan centralt, satsar på detta. Påvliga kulturrådet  under ledning av dess ordförande kardinal Gianfranco Ravasi har startat ett dialogprojekt med icke-troende kallat just ”Hedningarnas förgård”. Som ni kanske kommer ihåg var det en session i Stockholm (på Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset) förra hösten, och i höst kommer en session att hållas i Berlin.

Också påven själv väljer att vara aktiv i denna dialog med omvärlden på ett mera utåtriktat och nära sätt än den förre påven. Benedikt XVI var akademiker och älskade att skriva lärda böcker, det var han mycket bra på, men hans ämbete förde honom också fram i många uppskattade kontakter med folket, t.ex. resan till Storbritannien eller Världsungdomsdagen i Madrid för att nämna några höjdpunkter.

Påve Franciskus har verkligen en begåvning att vara nära folket, umgås med folket och tala till folket vilken kommer helt till sin rätt i det ämbete han nu uppbär. Han ringer upp och talar personligt med människor som vänt sig till honom, och det senaste är en helt underbar tidningsartikel i italienska La Repubblica.

La Repubblicas grundare Eugenio Scalfari hade nämligen under sommaren skrivit ett par krönikor med kommentarer och frågor om den kristna tron med anledning av påvens nyligen utgivna rundskrivelse och den kristna tron Lumen fidei (Trons ljus). Påven väljer nu att i en artikel skrivet som ett brev till Scalfari  svara på hans frågor, men vänder sig också till alla icke-troende. Artikeln blir ett fint personligt vittnesbörd som svarar på det väsentliga om den kristna tron på ett språk som förstås av intellektuella icke-troende västerlänningar. Brevet har översatts till engelska av nyhetsbyrån Zenith, och jag citerar vissa delar här (mina markeringar):

”Dear Doctor Scalfari,

It is with great cordiality, although only in broad lines, that with this letter I would like to respond to your letter, addressed to me on July 7 in the pages of La Reppublica, with a series of your personal reflections , which you then enriched on the pages of the same daily on August 7…”

Tankarna går till Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna, som av Lukas är skrivet som ett brev till Theofilus. ”…har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner allt det för dig, högt ärae Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du får är tillförlitliga.” (Luk 1:3-4) Lukas skrev ju för romarna, och kanske stod denne Theofilos (namnet betyder ”Guds vän”) i en liknade relation till Lukas som Scalfari till påve Franciskus, -en icke troende person, men nyfiken på de kristna och öppen för att lyssna.

Påven skriver om tron som ett personligt möte med Jesus, ett möte som möjliggjorts genom att Kyrkan frambär vittnesbördet om honom:

”For me, faith is born from the encounter with Jesus. A personal encounter, which has touched my heart and given direction and new meaning to my existence. But at the same time an encounter that was made possible by the community of faith in which I have lived and thanks to which I found access to the intelligence of Sacred Scripture, to new life that, as gushing water, flows from Jesus through the Sacraments, to fraternity with everyone and at the service of the poor, true image of the Lord. Believe me, without the Church I would not have been able to encounter Christ, also in the awareness that the immense gift that faith is is kept in the fragile earthen vessels of our humanity.

Now, it is precisely beginning from here, from this personal experience of faith lived in the Church, that I feel at ease in listening to your questions and in seeking, together with you, the ways through which we might, perhaps, begin a segment of the way together…”

Sedan sätter påven in Jesus i sitt större historiska och universella sammanhang, och förklarar hans unicitet. Han utgår från dispositionen i Lumen fidei:

”The Letters of Paul and the Gospel of John, of which particular reference is made in the encyclical, are constructed, in fact, on the solid foundation of the messianic ministry of Jesus of Nazareth, which reached its decisive culmination in the Pasch of Death and Resurrection.

Therefore, one must be confronted with Jesus, I would say, in the concreteness and roughness of his event, as is narrated especially by the oldest of the Gospels, that of Mark. One sees then that the “scandal” that the word and practice of Jesus caused around him stem from his extraordinary “authority”….

So Jesus preaches “as one who has authority,” heals, calls the disciples to follow him, forgives … all things that, in the Old Testament, are of God and only of God. The question that return most in Mark’s Gospel is: “Who is he who …?” and which refers to Jesus’ identity, is born from witnessing an authority that is different from that of the world, an authority that is not aimed at exercising power over others, but of serving them, of giving them liberty and the fullness of life. And this to the point of putting at stake one’s own life, to the point of experiencing incomprehension, betrayal, rejection, to the point of being condemned to death, of sealing the state of abandonment on the cross. But Jesus remains faithful to God, to the end.

And it is precisely then – as the Roman centurion exclaimed at the foot of the cross in Mark’s Gospel – that Jesus shows himself paradoxically as the Son of God! Son of a God that is love and that wishes with all His being  that man, every man, discover himself and also live as His true son. This is, for the Christian faith, the certificate of the fact that Jesus is risen: not to triumph over those who rejected him, but to attest that the love of God is stronger than death, the forgiveness of God is stronger than any sin, and that it is worthwhile to spend one’s life, to the end, witnessing this immense gift.

The Christian faith believes this: that Jesus is the Son of God who came to give his life to open to all the way of love. Because of this you are right, egregious Doctor Scalfari, when you see in the Incarnation of the Son of God the foundation of the Christian faith…”

En fråga handlade om sanning och relativitet. Scalfari frågar om den vanliga uppfattningen att det inte finns någon absolut sanning, utan bara en samling relativt subjektiva sanningar enligt påvens uppfattning bara är en felaktig tanke, eller om det också är en synd att tänka så. I det västerländska sekulära tänkandet idag ingår ofta att se på kristendomen som en väldigt fundamentalistisk lära, där det handlar om att ha rätt uppfattning om vissa tros-dogmer och moraliska läror och att bete sig på ett visst sätt. Att tänka och bete sig rätt = man blir frälst. Att tänka och bete sig fel enl detta fundamentalistiska synsätt = man är förlorad. Förenklade sådana ideologier odlas inom viss protestantisk frikyrklighet, men den som studerar kristendomen lite djupare märker att detta är ett förytligat sätt att tänka som missar målet. Man skulle kunna säga: Ju mer man försöker dra åt tumskruvarna och i  simplicistiska termer förklara vad som är sant och inte sant, ju mera missar man sanningen. Protestantisk bibelfundamentalism och Katolsk prekonciliär antimodernism är båda exempel på detta.

Men påven fördjupar här vad det är frågan om och avvisar givetvis en så förenklad syn. Sanningen enligt kristen tro är en relation, ett möte med Guds kärlek genom Jesus Kristus:

”To begin with, I will not speak, not even to one who believes, of ‘absolute’ truth, in the sense that absolute is what is inconsistent, what is deprived of any relationship. Now truth, according to the Christian faith, is the love of God for us in Jesus Christ. Therefore, truth is a relationship! So true is it that each one of us also takes up the truth and expresses it from him/herself: from his/her history and culture, from the situation in which he/she lives, etc. This doesn’t mean that truth is variable or subjective, quite the opposite. But is means that it is given to us always and only as a way and a life.

Did not Jesus himself say:’I am the Way, the Truth, and the Life’? In other words, truth being altogether one with love, requires humility and openness to be sought, received and expressed. Therefore, it’s necessary to understand one another well on the terms and, perhaps, to come out of the tight spots of opposition … absolute, to pose the question again in depth. I think that this is today absolutely necessary to initiate that serene and constructive dialogue that I hoped for at the beginning of this my response. ”

Påvens svar har relevans också för debatten härhemma som förts bl.a. i Dagen om huruvida Sverige är ett ”kristet land” eller inte. I konfessionell mening är Sverige inte ett kristet land eller Europa en kristen kontinent, men ser vi till kultur och historia, så är vår del av världen djupt prägladd av sin kristna historia, inte bara i form av historiska byggnader, konst och kultur, utan även i form av väsentliga värden vi anser som givna och självklara i vårt samhälle.

I den meningen är Sverige ett kristet land och Europa en kristen kontinent, det är både dumt och självdestruktivt att förneka eller skämmas för det arvet. Jag tackar Ingvar Svensson för hans artikel i Dagen idag, Kristen tro ger Sverige riktning, som fördjupar en annars påtagligt förytligad diskussion som förevarit om dessa frågor. Även kristna debattörer har pläderat för att ta avstånd från tanken på Sverige som ett kristet land och tycks vilja stänga in den kristna församlingen i ett ghetto. En sådan hållning är i själva verket både kärlekslös och sekteristisk.

Har vi kristna något att komma med som är så stort som Guds kärlek till alla folk och nationer, så kan vi naturligtvis inte undanhålla samhället och medmänniskorna det, utan låta det prägla allt vi gör i den samhälleliga gemenskapen. Det är vad den nya evangelisationen handlar om. Den är inte alls ny, utan samma gamla evangelisation som fäderna ägnat sig åt, vilket gör att vi idag kan åtnjuta ett Europa med grundvärden vi alla är stolta över. Den nya evangelisationen handlar om att återvända till källorna och fortsätta på samma sätt, så att Guds kärlek genom Jesus Kristus även i framtiden kommer att sätta sin prägel på världen. Låt mig avsluta med att citera från Ingvar Svenssons artikel:

”Vi lever i en demokrati. Varje demokrati har sina brister, men de flesta av oss är övertygade om att demokratin är den bästa styrelseformen. Diktatur är inget alternativ. Vad är det som bär demokratin? Enligt min uppfattning är det två centrala värden som bär upp ett sådant system; nämligen människovärdet och insikten om att alla människor är ofullkomliga. Vem är den främsta inspiratören till dessa två värden? I vår del av världen är det utan tvivel kristendomen.”

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Samhälle | 1 kommentar

Rättfärdigt krig, lagisk moral eller hjärtats fullkomlighet i Syrien-konflikten?

Publicerat den 11 september, 2013 av Bengt Malmgren

Så länge vi människor är ofullkomliga och behäftade med moraliska brister kommer det alltid att finnas ett spänningsfält mellan vad som är moraliskt idealt och vad som är pragmatiskt möjligt för att få ihop livspusslet i en ofullkomlig värld. Inte desto mindre är Jesus tydlig med att vi är kallade till fullkomlighet: ”Var fullkomliga som er Fader i himlen är fullkomlig” säger Jesus i predikan på berget. (Matt 5:48)

Människor som bejakar detta och på allvar försöker förverkliga det i sina liv är de som 
också är bäst på att skänka mänskligheten tröst och hopp. Det handlar inte om moralism och självrättfärdighet, helgonen är de som också mest är medvetna om sin egen fullkomlighet men bejakar Jesus som Herre och förtröstar på Guds hjälp. Fariseerna var de som hela tiden försökte snärja Jesus och ifrågasätta hans radikala budskap. De frågade Jesus varför Mose lag stadgar att man kan skriva skilsmässobrev trots att
äktenskapet innebär att de två blir förenade till ett av Gud och att vad Gud fogat samman
får människan inte skilja åt. Jesus svarade då: ”Därför att ni är så förstockade tillät
Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så.” (Matt 19:8)

Alltså: Våra hjärtans hårdhet kräver eftergifter i vår ofullkomliga värld. Jag vill applicera detta resonemang på spänningen mellan påvens och president Obamas olika infallsvinklar, vad de säger och hur de agerar i Syrien-frågan.

Det finns i katolsk moralteologi något som kallas rättfärdigt krig. Katolska katekesen
resonerar såhär angående det:

”De strikta villkoren för ett legitimt försvar med militärt våld skall noga beaktas.
Allvaret i ett sådant beslut underkastar det mycket stränga villkor för att ge det moralisk legitimitet. Följande villkor måste samtidigt uppfyllas: — skadan som en angripare
tillfogar en nation eller samman-slutning av nationer måste vara varaktig, svår och säker;
— alla andra medel för att göra slut på den måste visa sig vara ogenomförbara eller  verkningslösa;
— de samlade omständigheterna skall peka på verklig möjlighet till framgång;
— bruket av vapenmakt skall inte medföra värre ont och större oreda än det onda som skulle utplånas. Kraften i moderna förstörelsemedel väger tungt då man bedömer detta villkor.”

Det är ungefär så Obama resonerar då han vill anfalla Syrien. Men det är ju hela tiden en
bedömningsfråga att utvärdera om kriterierna är uppfyllda i det enskilda fallet.
När det gäller Syrien:

– Har verkligen alla förhandlingslösningar uttömts. Kanske inte, nu
öppnar sig möjligheten att Syrien vill ställa sin enorma mängd kemiska stridsmedel under
internationell kontroll. Den vägen undersöker man nu. Santidigt är misstron stor. I bästa
fall är det en öppning, i sämsta fall bara ett sätt att förhala processen från Syriens och
Rysslands sida.

– Leder ett anfall verkligen till effektiv framgång för fred och säkerhet, skadar det inte
mer än det gagnar? Här är bedömningarna minst sagt osäkra, och åsikterna går isär.

Hur som helst, ett rättfärdigt krig förefaller vara moraliskt acceptabelt under vissa
förutsättningar, precis som skilsmässa är det,  som Jesus talade om i dialogen med fariseerna. Inte för att det är idealt och bra med vare sig skilsmässa eller krig, men ”för våra hjärtans hårdhets skull”. Det är ju precis detta påven säger när han talar om krigets våld som ett nederlag för mänskligheten, och att krig alltid beror på människans själviskhet.

Pelle Poluha som skrivit en magisteruppsats om det rättfärdiga kriget och är något av expert hör till dem som ganska skarpt kritiserar påven för att han är för pacifistisk och har en naiv syn som utesluter nödvändigheten av krigsinsatser.

Jag ser så här på detta: Påven och Obama har två skilda roller, de agerar på olika sätt, det
betyder inte nödvändigtvis att deras ståndpunkter är diametralt motsatta. De agerar inom
ramen för den roll de har i det goda syftet att komma fram till en lösning. Jag skulle inte
vilja se påven som befälhavare för USA´s väldiga krigsmakt, lika lite som jag skulle vilja
se Obama som talesman för mänskligheten och världsfreden i detta kritiska läge.

Obamas krigshot har lett till en dynamik, viket gjort att nya vägar öppnats, och påvens agerande som talesman för fred och att söka förhandlingslösningar är också ett viktigt input både i det diplomatiska spelet och på en djupare andlig nivå. Påvens uppgift inskränker sig inte till att passivt förmedla vissa moraliska principer som Pelle Poluha tycks vilja få det till när han anklagar påven för att inte lämna dörren öppen för ett väpnat anfall.

Men det är inte det rättfärdiga kriget som princip vi diskuterar här, den principen behöver inte råda oenighet om, utan att tolka tidens tecken och utifrån nu-situationen agera i det dipomatiska, världspolitiska och andliga skeende som nu är. Att påven betonat freden, att krig beror på ”våra hjärtans hårdhet” och att han utlyste den globala böndagen i lördags tror jag har en enorm effekt på hela skeendet.

Det handlar om ett ansvarsfullt handlande här och nu, att i den helige Andes ljus tyda tidens tecken, inte om att gneta med finstilta undantag som moralen tillåter. Sådant gnetande håller ju också de på med som vill ändra på kyrkans tolkning av morallagen när det gäller äktenskap, skilsmässa, aborter, dödshjälp etc.

Påvens uppgift som talesperson för mänskligheten är att lyfta fram kallelsen till fullkomlighet, inte att nöja sig med det medelmåttiga. Det kan låta heroiskt, men kanske är det lite av den heroismen som människor och ledare som är involverade i de stora krigskonflikterna behöver öppna sig för om vi skall kunna få till det med freden och kärlekens civilisation skall kunna växa.

Läs också på bloggen First Things: Our pacifist pope?

semester8

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Politik, Samhälle | Märkt , , , | Lämna en kommentar