Bengts Blogg

Kristendomen är en förnuftets och den konkreta verklighetens religion. Gud är inkarnerad, har blivit människa. Detta är det stora mysteriet som blir oss uppenbarat, något vi människor inte skulle kunna hitta på eller utröna själva. Samtidigt som vi kristna tror på mysteriet och det övernaturliga, så är vi jordnära, bejakar och främjar vetenskapen och betonar solidaritet och hjälp åt medmänniskan, särskilt de allra fattigaste.

I samband med ärkebiskopskandidatutfrågningarna nyligen har samtalet om vad som egentligen konstituerar Kyrkans tro blivit levande i det offentliga rummet, bara det tecken nog för att konstatera att dödförklaringen av religionen i det sekulära samhället är djupt överdriven. Kritik framförs att vissa företrädare för kyrkan inte längre står upp för ”klassisk kristen tro”, redan begreppet i sig något som kritiseras av dem som vill relativisera det.  Vi talar om ”Trons skatt” som något som kyrkan förvaltar, som vi kristtrogna dynamiskt lever ut i världen i kraft av Anden som ledsagar oss i tolkningen av det Gud uppenbarat.  Som kyrka, den alla vi döpta är delaktiga i, har vi kallelsen att vittna om den uppenbarade tron:

”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord… Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (1 Joh 1:1,3)

Kristendomen är ingen religion som man invigs i genom olika stadier där hemligheter uppenbaras för de invigda efter hand. Det går att tala förnuftigt om tron, tro och vetande är inte i konkurrens med varandra utan kompletterar varandra. Många stora vetenskapsmän är också kristna. Intellektuella redbara samtal går att föra också med ateister, som t.ex. Lena Andersson som kritiserar otydlighet och luddighet.

Antje Jackelén hör till dem som kritiserades för att inte tillräckligt tydligt stå för kristen tro vid utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna. I en twitterkonversation jag hade med henne om detta rekommenderade hon mig att läsa hennes bok GUD ÄR STÖRRE, och det har jag gjort. Förgäves letade jag där efter de tveksamheter angående trons grunder som anförts mot henne. Hon kan kanske som Anders Gerdmar föreslår rubriceras som liberalteolog eftersom hon lyfter upp till problematisering vissa delar av det klassiska trosarvet som t.ex tron på jungfrufödseln i reell mening, men annars tycker jag nog hon är en stark försvarare av den kristna tron som hon försöker fördjupa. I sådant fördjupande kan ifrågasättande också vara ”hälsosamt” som Kjell Blückert (som också läst Antjes bok) påpekar i en SvD-artikel.  Mina associationer går till CS Lewis som boken i sin stil mycket påminner om. Intellekt och logik i kombination med engagemang. Hennes argumentation mot den ateistiska humanismens förenklade världsbild och föråldrade kunskapsteori är strålande, liksom hennes förklaring av kristen tro, som förvisso räknar med det övernaturliga, men samtidigt är förankrad mitt i den konkreta verkligheten, i förnuft och medmänsklighet. Hon slår hål på myten om att det skulle föreligga en konflikt mellan kristen tro och vetenskapen.

Antje Jackelén argumenterar kraftfullt mot religionens och kristendomens bortträngning från det offentliga till enbart den privata sfären. Staten skall vara sekulär, men i samhället har den kristna tron mycket att tillföra. Tron är visserligen personlig, men inte privat. Vi kan inte isolera vårt samhällsengagemang från det faktum att vi är kristna. Hon pekar på det nytänkande som idag växer fram angående förhållandet mellan sekularisering och modernisering. Det finns en god sekularisering som på intet sätt är kristendomens fiende, utan delvis en följd av kristendomen själv genom främjande och bemyndigande av värden som följer ur kristen skapelseteologi. Kristendomen har inte bara provocerat fram alternativa livssyner, också gått i dialog med dem, och därmed bidragit till utvecklingen av det dialektiska tänkandet.

Antje börjar sin berättelse med hur kristendomen kom till Europa genom Paulus och hans kallelse att med sina följeslagare Silas och Timoteus resa från Mindre Asien till Makedonien. Där mötte de några kvinnor, bl.a. Lydia som handlade med tyger. Hon och hela hennes hushåll var de första som blev döpta på europeisk mark. (Apg 16:9-15)

Det var början till Europas kristna historia. Idag talar vi om att Europa sekulariseras och håller på att glömma sitt kristna arv. Påven Johannes Paulus II skrev i den apostoliska maningen Ecclesia in Europa från 2003:

Certainly Europe is not lacking in prestigious symbols of the Christian presence, yet with the slow and steady advance of secularism, these symbols risk becoming a mere vestige of the past. Many people are no longer able to integrate the Gospel message into their daily experience; living one’s faith in Jesus becomes increasingly difficult in a social and cultural setting in which that faith is constantly challenged and threatened. In many social settings it is easier to be identified as an agnostic than a believer. The impression is given that unbelief is self-explanatory, whereas belief needs a sort of social legitimization which is neither obvious nor taken for granted.

8. This loss of Christian memory is accompanied by a kind of fear of the future. Tomorrow is often presented as something bleak and uncertain. The future is viewed more with dread than with desire. Among the troubling indications of this are the inner emptiness that grips many people and the loss of meaning in life.

Men kristendomens död som många förutspått verkar inte stämma. Engagerade kristna som lever utifrån dopets nåd är en tillgång på vår kontinent, vårt kristna arv präglar fortfarande på ett fördolt sätt det sekulära samhället. Kristna har ett ansvar att utifrån ett förvaltande av det bästa i Europas kristna tradition tillsammans med alla samhällsmedborgare aktivt engagera sig i samhällslivet och bidra till uppbyggand. Kloka bedömare långt uanför de kristnas egna led  ser religiöst engagemang som en tillgång, inte som ett problem. Europa behöver något som bär utöver marknadskrafternas krassa spel. Jackelén citerar vad EU-kommissionens ordförande Jaques Delors sade 1992:

”Om vi inte lyckas att under de kommande tio åren ge Europa en själ, en spiritualitet, ett ideal, då har vi förlorat kampen… Europa kommer inte till stånd enbart genom juridiska stadgar eller ett visst mått av ekonomiskt know-how… Vi saknar äkta inspiration och har därför ingen framtidsvision. också kyrkorna är medskyldiga till detta.”

Hur ser det ut idag, drygt 20 år senare? Antjes bok andas hopp och engagemang och jag tror alla som bejakar kyrkan och  som läser den känner sig utmanade att delta i detta. Och visst vore det en ynkedom om det kristna arv som präglat Europa och som många människor givit sina liv för genom kristnas oengagemang skulle förborgas bakom museala murar eller förödas genom inbördes strider om lärofrågor och dogmer.

Det finns ett innehåll i det kristna arvet som måste slås vakt om och förvaltas. Dogmer är inte onödiga utan viktiga, därför är det inte konstigt utan ett tecken på vitalitet och engagemang att det förs ett livligt samtal, att debatten kan föras med saklighet utan att man direkt hamnar i oförsonliga läger där man beskyller varandra för olika saker är ett friskhetstecken. Jag uppfattar Antje Jackelén som en dialogens människa med ett globalt perspektiv. Hennes uttalande att hon som ärkebiskop vill bevara Svenska kyrkans mångfald ser jag som lovande.

Det finns en teologi underifrån som inte direkt formulerar trons dogmer och slår dem i huvudet på folk, utan utgår från den verklighet och de frågeställningar som människorna har för att därifrån söka sig fram mot tron (= induktivt förhållningssätt). Det är Jackeléns utgångspunkt. Samma utgångspunkt hade den s.k. Holländska katekesen som biskoparna i Holland gav ut strax efter Andra Vatikankonciliet. Den blev snabbt mycket omtyckt och översattes till många språk.  Skall man nå människor måste man givetvis utgå från den situation och den begreppsvärld de befinner sig i. Det var givet också för Paulus.

Svagheten med en sådan metod kan vara att man missar att beskriva vissa delar av tron. Därför utgavs den Holländska katekesen med ett tillägg författat av en kommission av kardinaler tillsatt av påve Paulus VI. Tillägget hadlade om vissa dogmatiska och moraliska frågor, bl.a: 1. Katekesen måste lära att Gud vid sidan av den synliga världen skapade änglarna som rena andeväsen. 2. Katekesen måste lära att Maria är ständigt jungfru, och att jungfrufödseln inte bara skall tolkas symboliskt: ”Marias ständiga jungfrudom bekräftas av kyrkans tradition och framläggs av läroämbetet för vår tro.” (Citat från sr Madeleine Fredell, Andra Vatikankonciliet ett femtioårsjubileum, föredrag 15) Med dessa tillägg lovordar dock kardinalerna själva projektet med katekesen och påpekar att merparten aldrig ifrågasatts.

Martin Luthers lilla katekes (numera glömd, men som mina förfäder kunde utan och innan) liksom det stora projektet Katolska Kyrkans Katekes (KKK) som kom ut 1993 har en annan utgångspunkt: Det dogmatiska trosinnehållet som man lägger ut och förklarar. Det är en teologi uppifrån (= deduktivt förhållningssätt). Pedagogiskt är det inte fel att få en lathund som beskriver och lägger ut trossatserna, men man blir inte troende genom att traggla katekes om man inte redan är övertygad. Gärna god katekes, men först att tron väcks och man får redskap att genom teologisk reflektion växa i tron.

Om den Holländska katekesen fick kritik av läroämbetet för att vara för diffus på vissa punkter, så fick KKK snart kritik av Västerlandets intellektuella för att vara för fyrkantig och dogmatisk och låsa tanken i alltför snäva kategorier som inte tar hänsyn till aktuell kulturell kontext. Men syftet har inte varit att katekesen skall ersätta en normal reflektion och tillägnande sig av tron genom en teologi underifrån. Syftet med katekesen är att vara en kateketisk uppslagsbok och bakgrundsdokument som biskopar, lärare och kateketer skall kunna ha till hands då de utformar sin för varje kultur och personkrets tillrättalagda undervisning. Katekesen är inte tänkt att läsas rakt upp och ner av var och en som ett orakelsvar på alla trosfrågor, utan naturligtvis i ljuset av den egna bearbetade trosreflektionen. Genom att katekesen är universell och står utanför lokala kulturella sammanhang måste den med nödvändighet vara schematisk. Men problemet är kanske att man tagit den alltför bokstavligt fundamentalistiskt, istället för att använda den som just lathund i katekesarbetet. Samma sak gäller med påvarnas uttalanden under senare årtionden, varje liten ordvändning granskas och höjs till skyarna eller kritiseras beroende på vilken grundinställning man har. Internet har säkert bidragit till detta, både KKK och alla påvliga dokument finns ju lätt tillgängliga där, vilket frestar till bokstavsläsning istället för egen fördjupad reflektion, det är på det senare sättet texterna borde användas. Jag menar att felet att texterna läses alltför fundamentalistiskt och lagiskt ligger inte bara hos hierarkin, utan också hos dem som läser och tolkar dem (där kan man tala om tankelättja för att anknyta till Lena Andersson).

Kardinal Joseph Ratzinger (påve emerituus Benedikt XVI) kommenterade detta i en text från 2002 – Är Katolska Kyrkans Katekes aktuell idag? Tankar tio år efter utgivningen. Texten finns i boken På väg till Jesus Kristus (Catholica förlag 2006 med texter av Joseph Ratzinger/Benedikt XVI). Han skriver:

”Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den ingenkännandets gåva som föregår den. I detta sammanhang  citerar katekesen Augustinus berömda sentens som sammanfattar det teologiska bemödandets väsen på följande klassiska sätt: ‘Jag tror för att förstå och jag förstår för att bättre tro’ (KKK 158, Sermones 43,7,9:PL38)”

”Om man vet var man själv står och är trygg i sin egen tro är det också lättare att ha dialog med andra”,  ungefär så uttryckte Antje Jackelén det i sin bok. ”Det finns en märklig uppfattning om att den enes tydligt formulerade ståndpunkt på något sätt exkluderar andras åsikter eller begränsar andras möjligheter att också formulera tydliga ståndpunkter”, skriver prästen Patrik Pettersson på bloggen Kyrkliga ting. Tydlighet om trons innehåll är inte bara önskvärt, utan nödvändigt. Det tycks ha utkristalliserat sig en ny postmodern doktrin enligt vilken Kyrkan inte får sätta ner foten och säga att något är mer sanning än något annat. Var och en som hävdar tolkningsföreträde, eller bara förslår att ett sätt att tro är mera rätt än ett annat, vare sig läroämbete, kyrkoledare eller enskild person, så blir han genast detroniserad. Jag uppfattar inte att Antje Jackelen vill gå så långt, även om  en del skribenter menar att hon för mycket  svävar på målet i vissa frågor.

I samtal jag fört i olika sammanhang har jag förstått att många av dem som förespråkar att kyrkan skall hålla en låg profil för att vara inkludernade resonerar som att en induktiv teologi nedinfrån är alltigenom bra och önskvärd idag, medan en deduktiv teologi ovanifrån är dålig och icke rekommendabel. I debatten nyligen betecknades de som vill ha ökad tydlighet med det nedlåtande epitetet ”trospoliser”. (Åke Bonnier som myntade begreppet på sin blogg modifierade sig själv senare, medan andra med emfas tacksamt förde uttrycket vidare. Trospoliser ville man inte ha.

Men handen på hjärtat, poliser kan ju också betyda något positivt – de är satta att bevaka den allmänna ordningen till fromma för alla. Trospoliserna har en poäng, och till skillnad från dem som menar att man måste välja det ena eller andra förhållningssättet, så tror jag att det behövs både en teologi uppifrån och en teologi nedifrån.

Teologin måste ju ha ett innehåll att utgå ifrån, nämligen Trons skatt som kyrkan förvaltar och är tydlig med och inte kan förfara godtyckligt med. Guds talade ord står fast, lagt kort ligger. Det är inte möjligt utan en teologi uppifrån. Tas den bort berövas teologin nedifrån sitt material. Om det endast blir en teologi nedifrån, så urartar det till religionsfilosofi och gnostisism, och tron blir en vindflöjel för de moderiktningar som för närvarande är gällande i samhället. Och, som tidigare kyrkoherden i S:ta Clara sade, ”den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”. Ett utpräglat sådant förhållningssätt träffas inte bara av ”trospolisernas” kritik, utan också av den kritik från intellektuella ateister som Lena Andersson gav uttryck för i en DN-artikel nyligen och som hon upprepar idag som svar till Ann Heberlein:

”Det vore rimligt om de som håller det för sant att Gud agerar och har moraliska ambitioner för världen antingen förmådde sig att formulera något som inte bara är fluff och fördömanden…  Kyrkan dras med ett kunskapsfientligt arv förklätt till ödmjukhet”.

I detta efterlysta formulerande ingår givetvis tydlighet om vad som är uppenbarad sanning enligt vår tro, något som också Lena Andersson kan ta ställning till och välja att tro eller inte tro – nu väljer Lena Andersson att inte tro.

Som borde framgå av vad jag sagt ovan tycker jag inte att Lena Anderssons kritik träffar Antje Jackelén, där skjuter den högt över målet. Men ledande personer som är beredda att vara öppna och delta i det offentliga samtalet, som biskoparna Jackelén och Bonnier förtjänstfullt är, blir ofta utsatta för olika gruppers projiceringar.

Dels från dem som tycks vilja se en långtgående relativisering av ”klassisk kristen tro” och detronisering av allt vad  läroämbete och tolkningsföreträde heter, där man tyckt sig ha en bundsförvant i biskop Antjes mjuka linje. Det är nästan som en personvalskampanj har bedrivits runt henne. På internet-siter som Katolsk vision och Dagens Seglora tycker jag detta stundtals varit tydligt.

Dels från dem som slår vakt om ”klassisk kristen tro” som övertolkar otydligheten och den den mjuka linjen på samma sätt, men reagerar på motsatt sätt med kritik.

Redan den första förkunnelsen, proklamationen av det kristna budskapet om frälsning i Jesus Kristus genom omvändelse och dop,  som syftar till att väcka tron är ju i sig en teologi ovanifrån, Guds ord som ges vidare, förmedlat av Kyrkan. ”Vad har i vår tid blivit av evangeliets dolda kraft som är i stånd att påverka människornas samveten?” Frågan ställs i Paulus VI´s apostoliska maning från 1975 Om evangeliets förkunnelse i dagens värld (Evangelii nuntiandi). För visst finns i evangeliet en förvandlande kraft. Skulle så inte vara fallet skulle kristendomen vara en död religion idag.

Är det så att tilltron till evangeliets förvandlande kraft är i avtagande i Västerlandet? Att vi har större tilltro till våra egna koncept och planer och därför tenderar att modifiera det? I vilket fall tycks kyrkan växa mycket mer i andra delar av världen där denna tilltro tycks mera omedelbar. Jag vet inte. Men jag tror att hemligheten ligger i att bejaka alla aspekter av evangeliet. Att det uppstår ett livligt samtal där olika aspekter kommer fram och ventileras, att det bubblar och rörs om i grytan ser jag inte som något negativt utan ett tecken på vitalitet och friskhet.  Alla vi mer eller mindre välartade Guds barn har olika nådegåvor och begåvningar vi är vi är bra på, det gäller att de på rätt sätt kan komma till uttryck i helheten, inte låsas fast i olika interna konflikter.