Tyst efter debatten

Publicerat den 26 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Prästen i Svenska kyrkan, Johanna Andersson kommenterar samtalet mellan Marcus Birro och Ann Heberlein på SVT debatt i onsdags.

Profilbild för kristenopinionKRISTEN OPINION

Av Johanna Andersson

 ”Det blir ett enskilt samtal om svensk kristenhet i Debatt i Svt ikväll. Glad för att det ges utrymme för ett samtal där.”

Så skrev Marcus Birro på twitter den 23 januari. Man kan undra om han var så glad efteråt. Det handlade om ett samtal mellan honom och Ann Heberlein utifrån frågeställningen ”Har Svenska kyrkan blivit för flummig?”.  Nu är det nog få som skulle kalla den konversation som utspelade sig för ett ”samtal”.  Det handlade snarare om pajkastning med inslag av personangrepp och rena elakheter. Vissa inlägg skulle kunna användas i undervisningssammanhang som åskådliga exempel på aggressiv debatteknik och försök att misstänkliggöra och förlöjliga en annan människa. Den som förväntar sig de traditionella könsstereotyperna med en angripande man och en allt mer nedtryckt kvinna i försvarsposition kommer bli besviken.

Inledningsvis tyckte Heberlein att Birro borde lämna Svenska kyrkan och att det inte vore någon förlust…

Visa originalinlägg 292 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Att vara tydlig med sin tro på Kristus och Kyrkan som universell gemenskap

Publicerat den 26 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Är Svenska kyrkan för diffus i sin trosförkunnelse? Ämnet diskuterades på SvT debatt i veckan med Marcus Birro och Ann Heberlein som kombattanter. Inför valet av ärkebiskop hade ärkebiskopskandidaterna, inkl Antje Jackelén uttalat sig väldigt diffust om Jesus Kristus och svävat på målet om de tror på Jesus Kristus som världens frälsare. Den ende som gav ett klart svar var Ragnar Persenius, men det var fel svar för att falla den politiska valförsamlingen i smaken. Antje Jackelén, som inte gav ett tydligt svar på frågan och som också tyckte det var oviktigt med jungfrufödseln blev vald.

Marcus Birro hör till dem som stuckit ut hakan i denna fråga försvarade sin ståndpunkt bra under onsdagkvällens debatt, medan Ann Heberlein mest ägnade sig åt att argt kritisera Birro för att ha satt igång en hatkampanj mot Jackelén (hon har tydligen fått en del hat-brev per e-post). Men i slutet av samtalet bejakade Ann att hon har samma tro som Marcus på Kristus universalitet.

Ann Heberlein var inte heller främmande för jungfrufödseln, men hon tycktes likgiltig inför frågan huruvida det gått till så eller inte utan sade något jag inte riktigt förstod om att anledningen att det var problematiskt att tro på jungfrufödseln hade att göra med att det blev problematiskt för feminismen och synen på kvinnans sexualitet idag. Hur det över huvud taget skulle kunna vara negativt för synen på kvinnan att Gud valt en kvinna att framföda hans Son i världen övergår det jag kan begripa. Denna likgiltighet inför mysteriet och prioritering av vad som passar vår egen ideologi framför öppenheten och nyfikenheten inför mysteriet känns mig märklig och främmande.

Jag tyckte det var ett lågt påhopp på Birro som Ann Heberlein knappast övertygade med. Birro själv hör ju till dem som verkligen blivit utsatt för hatkampanjer, och han står i den bästa relation till biskop Antje. Hur omfattande hatkampanjen mot henne varit har de flesta av oss inte någon information om. Inte desto mindre finns fler än Ann Heberlin som kampanjat mot Birro på detta sätt. Marcus själv nämnde web-siten Dagens Seglora som i ett inlägg hade rubriken ”Därför hatar vi Birro”, en rubrik som visserligen senare ändrades, men innehållet var detsamma.

Självklart måste det finnas ett fritt samtal också inom kristenheten, och att förvänta sig av biskopar och biskopskandidater att de utåt ger klart och explicit uttryck för kyrkans tro, det är sannerligen inte orimligt. Men det finns en diskurs hos vissa debattörer som går ut på att om man är tydlig med vad kyrkan lär om Jesus Kristus som den universelle Frälsaren, så är det detsamma som att kränka dem som är anhängare till andra religioner.

Inget kunde vara mer fel. Det är min och många andras erfarenhet att det är precis tvärtom: Om vi är tydliga med vårt eget och vad vi tror på, så är det mycket lättare att möta och samtala med andra. [Läs prästen Patrik Petterssons (Sv kyrkan) tankar om det här.]

Det är sällan utövare av andra religioner som har problem med tydlighet om tro, utan oftast västerländska sekulära eller kristna ideologer. Påve Franciskus har ingen svårighet att representera en kyrka som både är tydlig med sin tro och som står för religionsfrihet och en sociallära som betonar alla människors värdighet.

Katolska kyrkan har goda relationer till övriga religioner liksom till övriga samfund inom kristenheten. Men ibland kommer samma form av kritik in när det gäller Katolska kyrkans syn på kyrkans väsen på det universella planet som kritiken mot att kristna är tydliga med tron på Jesus Kristus som den universelle Frälsaren: Säger man att Jesus Kristus är enda vägen till Gud, så kränker man andra människor som inte tror så, och säger man (vilket Katolska kyrkan tror) att i den Katolska kyrkan har bevarats trons fullhet, så kränker man andra kristna och ser ner på deras kyrkor och samfund som ofullständiga.

Men det senare är också en missuppfattning. Katolska kyrkans tro på en universell fullhet är inte detsamma som att säga att Roemrsk katolska kyrkan som sociologisk, korporativ struktur idag är utan fel och brister i motsats till andra. I så fall skulle väl det reformarbete som påve Franciskus med stöd av sitt nytillsatta kardinalsråd nu genomför inte vara behövligt. Katolska kyrkan går också framåt, ledd av den helige Ande, tillsammans med de andra samfunden, och någonstans därframme finner vi den enda och heliga universella kyrkan som förenar oss alla. Att Katolska kyrkan har en kyrkosyn som betonar att det finns en trons fullhet i den universella kyrkan, att grundelementen för denna fullhet finns bevarad i Katolska kyrkan och att det, trots alla mänskliga brister och svagheter, finns ett samband mellan kyrkans jordiska korporativa karaktär och kyrkan som andlig gemenskap i Kristus, är något som är viktigt för hela kristenheten, det är Katolska kyrkans bidrag till hela kristenheten, inte ett sätt av exklusivt utskilja sig och säga att man är bäst. Kardinal Joseph Ratzinger uttryckte det såhär:

gudochvärldenbok”Den formel som blivit funnen av de stora ekumenerna är den att vi går framåt tillsammans. Det handlar inte om att vi vill ha bestämda anslutningar, utan vi hoppas att Herren överallt väcker tron på ett sådant sätt att den flödar över från den ena till den andra och den ena kyrkan finns där. Vi är som katoliker
övertygade om att denna ena kyrka i sin grundform är given i den katolska kyrkan, men att också hon går vidare in i framtiden och låter sig fostras och föras av Herren. Såtillvida framställer vi inte här några anslutningsmodeller, utan helt enkelt ett de troednes viddaregående under ledning av Herren – som vet vägen. och som vi anförtror oss.” (Intervjuboken Gud och Världen, 2000)

Men den universella kyrkans enhet, en gemenskap av alla döpta som tror på Fadern, Sonen och den helige Ande är inte bara något som finns i framtiden, det är något som vi griper om också här och nu i allt det vi gör tillsammans som bröder och systrar i tron. Att enbart fokusera på det egna samfundet och se de andra kristna som främmande, att inte betrakta dem som bröder och systrar som inte hör till oss blir allt svårare då medvetenheten om den universella enda kyrkan ökar. Dopet är redan gemensamt, det finns i vår tid ett allt större tryck att också dela nattvardssakramentet. I munkarnas inre gemenskap i Taizé sker detta redan med godkännande av Katolska kyrkan. Ta här del av broder Alois´ tal vid eukaristiska kongressen i Dublin sommaren 2012: En lidelse för Kristi kropps enhet.

Frågeställningen kring vilken kyrka Marcus Birro tillhör som aktualiserades efter hans framträdande i onsdags illustrerar samma sak. Marcus sade att han inte hade gått ur Svenska kyrkan. Men har vi inte hört att han är katolik? Hur kan han då också vara med i Svenska kyrkan? Formellt är det inte möjligt konstaterar en vän av ordning som p Fredrik Heiding på Signum. Nej, formellt skall det inte vara så, men det är som att det för alltfler som blir kristna idag, eller blir aktiva i en tidigare passiv tro, ter sig som att samfundstänkandet är alltför trångt, man rör sig fritt som medborgare i den universella kristna gemenskapen. Samma gäller Göran Skytte, jag tror att han formellt tillhör Svenska kyrkan men han rör sig suveränt över hela det kristna landskapet och föreläser och känner sig hemma i alla kristna sammanhang oberoende av samfundsbeteckning.

Jag säger inte att kyrkoordning och det formella är oviktigt, och jag uppmanar absolut inte till att strunta i formella lagar och ordningar för det samfund man tillhör. Jag delar Katolska kyrkans tro på att det finns ett inre samband mellan Kyrkans jordiska struktur, det korporativa och dess egenskap som andlig gemenskap i Kristus. Men drivkraften till att förändra också den synliga strukturen måste komma från den helige Ande, en törst efter att göra den jordiska kroppen alltmer lik den himmelska. Om drivkraften istället är mänsklig maktfullkomlighet och en däst liknöjdhet med det som är på grund av lättja,mänsklig konservatism och bevakande av egna maktpositioner, då måste det till ett uppvaknande.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , , | 28 kommentarer

Påven: De kristnas splittring inget annat än en skandal.

Publicerat den 23 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Då vi är inne i böneveckan för kristen enhet kommenterade påven under onsdagsaudiensen de kristnas splittring och sade att man kan inte kalla det annat än en skandal.

Påve Franciskus sade bl.a.:

”Christ was certainly not divided. However, we must admit sincerely, with sorrow, that our communities continue to live divisions that are a scandal. The divisions among us Christians are a scandal. There is no other word: a scandal. Each one of you – the Apostle wrote – says: ‘I belong to Paul,’ ‘I instead belong to Apollo,’ ‘And I belong to Cephas,’ ‘And I belong to Christ’” (1:12). Even those who professed Christ as their head were not applauded by Paul, because they used the name of Christ to separate themselves from the others within the Christian community. But Christ’s name creates communion and unity, not division! He has come to make communion among us, not to divide us. Baptism and the Cross are central elements of Christian discipleship which we have in common. Divisions, instead, weaken credibility and the effectiveness of our commitment to evangelization and risk emptying the Cross of its power.”

För Katolska kyrkan är ekumenik alltsedan Andra Vatikankonciliet en viktig och högprioriterad, ja grundläggande uppgift för alla kristna. Detta understryker påven nu genom att kalla splittringen en skandal, han är inte den förste att säga så.

Här 10 viktiga punkter för ekumenik som man kan extrahera fram ur katolska dokument om ekumeniken som Unitatis redintegratio från Andra Vatikankonciliet eller Johannes Paulus II´s Ut unum sint:

1. Acceptera varandra som bröder och systrar. Genom dopet hör vi redan grundläggande samman med varandra. Därför kan jag som katolik inte säga till en protestantisk bror eller syster att du hör inte till mig, lika lite som jag kan förneka en köttslig bror eller syster. Det är ett faktum att det är min bror eller syster, även om jag inte tycker om min bror eller syster, eller jag tycker han/hon har felaktiga eller konstiga idéer och tankar, så är det likafullt min bror eller syster.

2. Bejaka att det finns viktiga skillnader mellan oss. Vi kan inte låtsas som om det inte existerar några skillnader, eller att de inte spelar någon roll. Vi måste vara ärliga och hålla oss till sanningen. Det finns också många skillnader inbördes inom den protestantiska kristenheten och inom pingstkyrkorna med ett spektrum av olika trosföreställningar och riter.

3. Var trogen mot det vi är. Vi måste veta varför vi är katoliker, vad vi tror och vara trogna mot det. Medan vi erkänner att alla som blivit rättfärdiggjorda av tro och genom dopet är inlemmade i Kristus måste betraktas som våra äkta bröder och systrar i Kristus, så tror vi också att Kyrkan, den enda, heliga, katolska (=allmänna) och apostoliska i sin fullhet finns i just Katolska kyrkan. (OBS, detta betyder inte att vi katoliker vill skilja ut oss från resten av kristenheten och säga att vi är bättre, absolut inte. Katolska kyrkan framhåller katoliciteten och den universella enheten som något mycket viktigt för hela kristenheten, och att gestalta och framhålla den utifrån vad vi tror och erfarit ser vi inte som exklusivt Romerskt-katolskt utan som en tjänst åt hela kristenheten.)

4. Kom ihåg att det är mera som förenar än som skiljer oss åt. Vi borde börja med att fokusera på det som vi är överens om, det är ganska mycket. Ibland har vi bara olika sätt att uttrycka samma sak, det är inte oenighet. Låt oss titta på vad vi menar istället för att haka upp oss på uttryckssättet.

5. Älska varandra – tecknet på sann kristen anda. Utan kärlek kommer vi inte att kunna göra några ekumeniska framsteg. I kärleken kan vi tillsammans söka sanningen.

6. Lyssna till varandra. Ingen relation kan utvecklas om inte båda parter är villiga att lyssna till varandra. Lyssnande är tecken på respekt, och det hjälper oss att förstå varför andra tror på annat sätt. Vi behöver inte hålla med motparten, men det är viktigt att vi förstår honom.

7. Gör bot för splittringens skandal. Vi måste rannsaka våra hjärtan och erkänna våra egna fel. Att söka förlåtelse från Herren och be de från oss skilda bröderna och systrarna om förlåtelse för vår del i splittringen är en stor utmaning för oss alla (Ut Unum Sint nr 82).

8. Inse att enhet också kostar. Det kommer att vara många svårigheter och missförstånd. På vägen kan det bli många smärtfyllda erfarenheter som gör att vi vill vända tillbaka. vi måste inse att enheten har ett pris som måste betalas.

9. Göra så mycket vi kan tillsammans. Vi är uppmanade att samverka med andra kristna på alla upptänkliga sätt på alla nivåer: pastoralt, kulturellt och socialt såväl som i gemensamt vittnesbörd och evangelisation (Ut Unum Sint nr 40).

10. Glöm aldrig någonsin att Jesus och Fadern vill se enhet bland de sina, och att enheten är ett verk av den helige Ande. Så: Vi måste be som om allt berodde på Gud, medan vi arbetar praktiskt tillsammans som om allt berodde på oss. Det är vår sak att göra vad vi kan genom att vara överlåtna åt ekumeniken, men det är inte vår sak att säga hur den strukturella enheten slutligen skall se ut, det får vi överlåta åt den helige Ande.

————

Till sist: Glöm inte datumet 17 maj i år:

Då äger årets Jesusmanifestation rum i Stockholm – ett tillfälle för hela kristenheten i Sverige i hela dess mångfald att komma samman och manifestera vår gemensamma tro på Jesus Kristus – och att det vi har gemensamt är så mycket mera och viktigare än det som skiljer oss åt.

jesusmanifestationen17maj2014

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 29 kommentarer

Pope to Davos: consider human dignity, common good

Publicerat den 22 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Profilbild för Francis X. RoccaCNS Blog

In a message to economic and political leaders meeting at the World Economic Forum in Davos, Switzerland, Pope Francis urges attention to ethical considerations that he says are often ”little more than an afterthought” for them.

His message, just released by the Vatican, highlights world hunger and the plight of refugees. It also calls for a ”new political and business mentality … capable of guiding all economic and financial activity within the horizon of an ethical approach which is truly humane.”

Here are some key passages:

 Those who have demonstrated their aptitude for being innovative and for improving the lives of many people by their ingenuity and professional expertise can further contribute by putting their skills at the service of those who are still living in dire poverty. …

Such men and women are able to serve more effectively the common good and to make the goods of this world…

Visa originalinlägg 179 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29)

Publicerat den 19 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Bibelläsningar Söndag vecka 2 under året årg A:  Jes 49:3,5-6, 1 Kor 1:1-3, Joh 1:29-34

Följande text är en predikan av F Miroslaw Dudek hållen i Stockholms katolska domkyrka 19 januari 2014.  Det är en bibelförklaring som sätter in begreppet ”Guds lamm” i dess historiska och teologiska sammanhang.

——————————————————————–

Ibland är det teologiska språket i kyrkan inte så lättbegripligt. Det lever av en lång tradition och några begrepp har sitt ursprung i en helt annan kultur. Ta t.ex. Johannes döparen som ser Jesus komma och då säger han Se Guds lamm, som tar bort världens synd. Det är en svår mening. Först Guds lamm och sedan ett lamm som tar bort världens synd. Hur skall man förstå detta? Ett lamm för oss moderna människor är snarare något gulligt och sött, ev. ett lamm som något man äter till påsk. Men Jesus är givetvis inget lamm i denna mening.

Men låt oss ta det från början. Bland boskapsskötande nomader i Mellanöstern i gammal tid för mer än tre tusen år sedan, slaktade man ett lamm när man bröt upp på våren för att söka nytt bete för fåren. Man ställde till med tacksägelsefest för att vintern var över och livet började återkomma. Skapelsen hade fått nya kläder. Man slaktade ett lamm och offrade det som tacksägelse och som en bön om att bevaras för allt ont. Riterna med blodet som man strök på dörrposter hade som syfte att avvärja olyckor och annat ont. Blodet var ju liktydigt med liv. Man blev påmind om att livet är starkare än döden – detta var vad man firade.

I Israel fick denna fest sedan en teologisk betydelse. Det är Gud som ger liv och det är Gud som skyddar husen – han bevarar dem för allt ont. Dessutom skulle slaktandet av lammet och offrandet påminna om befrielsen ut ur Egypten. Alltså associeras lammet med befrielse och beskydd. Det slaktade påskalammet står för Guds befrielsegärning, hans frälsning. Lammet ger sitt liv, sitt blod, för att vi ska leva, så var tanken.

Det finns ytterligare en tanke. Ordet talya på arameiska har två betydelser – det betyder både lamm och tjänare. Så lammet kom så småningom att förbindas med den tjänare som Gud skulle sända för att befria människorna från deras synder. Här har vi de stora Jesajatexterna om Gudstjänaren som ger sitt liv för att rädda de många. ”Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas.” Gudstjänaren är han som drar på sig all världens skuld och bär fram det inför Gud till befrielse, försoning, frälsning för de många. Ni känner igen texten: ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig.. sargad för våra överträdelsers skull.. för att vi skulle få frid och genom hans sår bli helade” – en storartad text i GT. Han i vårt ställe, för att befria oss – och lasta av oss allt det onda vi släpar på genom historien. Detta förstod omgivningen direkt när de hörde Johannes döparens ord: Se där är Guds lamm som tar bort världens synder. Jesus är Guds lamm – han är tjänaren som ger sitt liv till lösen för många.

I Johannesevangeliet dör Jesus precis när påskalammen slaktas. Så markerar evangelisten Johannes Jesus som det nya påskalammet som tar bort världens synd.

Isenheimaltaret

Jag kan också nämna att en konstnär vid namn Matthias Grünewald från 1480-1528 har målat en gripande tavla som föreställer Jesu korsfästelse, det s.k. Isenheimeraltaret. Han målar Kristi korsfästelse och bredvid korset står Johannes döparen som med ett långt pekfinger pekar på Jesus: Han är det. Och nedanför korset står ett lamm med ett kors och lammets blod flyter ner från halsen in i en kalk. Så förbinder han Jesu död med påskalammet och med eukaristin, mässan. I mässan ber vi ju med orden Guds lamm flera gånger. Det är alltså den offrade Jesus som är Guds lamm.

Precis före kommunionen ber prästen: Saliga de som är kallade till Lammets måltid. Här blir vi påminda om bröllopsmåltiden i himlen. Lammets bröllopsmåltid är den himmelska festmåltiden, då Kristus förenas med sin brud, som är Kyrkan.

Hela Apokalypsen är fylld av texter som talar just om Lammet. Men Lammet i Apokalypsen är den uppståndne Kristus, han som segrat över ondska och död. Där lovprisas Lammet:

Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster åt honom. Och de skall vara kungar på jorden.  (Upp 5:9-10)

Så har vi Lammet som ger sitt liv och ger liv, vi har Lammet som påminner om befrielse och frälsning; vi har Jesus Kristus som Lammet som ger sitt liv. Och vi har eukaristin – mässan där Guds lamm som gett sitt liv blir närvarande som det slaktade och uppståndna Lammet. Och vi har Lammet som bjuder oss till den himmelska bröllopsmåltiden i himlen.

Till slut: Att tro är att tro på Kyrkans tro och det innebär också att växa in i en tradition som också har ett språk, som man måste lära sig för att tillägna sig innehållet. Man växer in i kyrkans tradition och språk genom att vistas i kyrkan, lyssna, ta till sig. Så får vi del av Kyrkans långa och rika andliga erfarenhet. I detta möte lär vi oss att så småningom sätta ord på vår egen erfarenhet av livet. Kyrkans bön och tradition hjälper oss att formulera vår egen livserfarenhet. Det vi behöver göra är sedan att översätta det bibliska och teologiska språket till ord som ligger oss närmare men som samtidigt återger det bibliska språket. Jesus som Guds lamm, hur skulle man översätta detta för ett barn eller för någon som inte förstår vad det betyder? Att ge sitt liv, att älska intill slutet, att leva på befriande sätt för andra, att leva av gåvan som Gud är – att likna Jesus själv…

——————————————————————————————–

Fader Miroslaw Dudek är präst i Katolska domkyrkoförsamlingen samt tjänstgör på Stockholms katolska stift som biskopsvikarie för präster och ständiga diakoner. Under vårterminen 2014 kommer F Dudek att leda en bibelstudiekurs om Uppenbarelseboken i Katolska domkyrkoförsaml. Första träffen är 27 januari. kl. 17.30.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 3 kommentarer

Böneveckan för kristen enhet 18-25 januari

Publicerat den 18 januari, 2014 av Bengt Malmgren

böneveckan18-25jan2014Vi är nu inne i böneveckan för kristen enhet. Böneveckan är inte längre en ensataka gest som de kristna man ägnar åt ekumeniken för att sedan återgå till att vara upptagna med sina samfundsinterna angelägenheter. Nej, idag gör vi kristna alltmer ekumeniskt, bön måste åtföljas av handling för att den skall bli verklig och meningsfull.

Ändå finns fortfarande en stor tröghet i systemet där samfundsintern ”business as usual” tenderar att läga locket på den allt mer framträngande medvetenheten om att kristen enhet är ett måste för Kyrkan idag. Endast som en enad Kristi kropp kan Kyrkan uppnå sin fulla universalitet.

Är Kristus delad? är den uppfordrande retoriska fråga som Paulus ställde till Korintierna och som också är temat för årets bönevecka. Fokus är på enhet i mångfald. Universaliteten innebär inte att alla måste tänka på precis samma sätt och vara teologiskt ense om allt, det är en omöjlighet t.o.m. inom varje samfund. Det handlar om enhet i mångfald. Nicenska trosbekännelsen räcker långt. Med den som bas kombinerat med medvetenheten om att enheten är ett måste och en öppenhet för Andens ledning, så har vi förtroende för att allt samverkar till det bästa för Kyrkans enhet. Det som är omöjligt i mänsklig kraft kan Gud själv (som alltid är större, för att citera en svensk biskop) åstadkomma.

Paolo_VI_Atenagora.jpgKatolska kyrkan har alltsedan Andra Vatikankonciliet läromässigt prioriterat ekumeniken. I år firas 50-årsjubileum för ekumenikdekretet Unitatis redintgratio. Det är också 50 år sedan det historiska mötet mellan den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Athenagoras och biskopen av Rom, påven Paulus VI i Jerusalem. Mötet ägde rum 5-6 januari 1964. [Mer om katolska principer för ekumenik här.]

I Sverige sker mer och mer kristna aktiviteter ekumeniskt. Tidigare samfundsspecifika konferenser blir mer och mer öppna med både deltagare och talare för hela kristenheten. Den kristna samfundspressen med tidningar som Dagen och Världen idag är numera allmänkristna tidningar som rapporterar från hela kristenheten. Både Dagen och Världen idag har katolska reportrar som medarbetare.

På det strukturella planet har vi Sveriges Kristna råd som samverkar i olika frågor, och på många lokala orter finns kristna råd, t.ex. Söders kristna råd på Södermalm i Stockholm. Utöver det samverkas det på många olika sätt, t.ex. i socialt hjälparbete och gemensamma förbönsgudstjänster.

Ett initiativ som kommit upp under de senaste åren är Jesusmanifestationen som nu hålls för 7:e året i rad i Stockholm. Jag är själv involverad i planeringen för årets manifestation och vi hoppas på en bred uppslutning från församlingar och grupper.

jesusmanifestationen17maj2014

Sedan finns Sverigebönen, ett böneinitiativ över hela landet med förbön för vårt land på nationaldagen den 6 juni.

26 januari 16.00 är det ekumenisk gudstjänst i Katarina kyrka anordnad av Söders kristna råd.

Katolska Domkyrkans bönegrupp som samlas i Domkyrkans krypta varje tisdag efter mässan kl 17.00 träffas nu på tisdag 21 jan under böneveckan också. Då ber vi givetvis för den kristna enheten. Gruppen är ekumeniskt öppen för alla.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 2 kommentarer

FN-panel granskade Vatikanens policy för pedofiliövergrepp

Publicerat den 17 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Det var FN´s kommitté för implementering av Konventionen för barns rättigheter som i en tuff utfrågning grillade en delegation från Vatikanen under ledning av ärkebiskop Silvano Tomasi, Vatikanens permanente representant vid FN-högkvarteret i Geneve. Mötet ägde run 16 januari i Geneve. Vatikanens delegation hade förstärkts av biskop Charles Scicluna från Malta, som under flera år tjänstgjorde som Vatikanens chefsåklagare för pedofilifallen.

Vatikanen har också skrivit under barnkonventionen. Ärkebiskop Tomasi sade att Den Heliga Stolen är helt införstådd med att göra allt för att säkerställa att förövare lagförs, men medgav samtidigt att man varit senfärdig i att reagera på sexövergreppsskandalen.

Då sexövergreppsskandalen briserade i Katolska kyrkan i slutet på 1900-talet var detmånga som inte ville tro att det var sant. Påve Johannes Paulus II betraktade det som ont förtal mot kyrkan. Det var när kardinal Joseph Ratzinger i egenskap av chef för Tronkongregationen fick ansvar för att följa upp alla ärenden som han insåg vidden avdet hela. Från det ha blev påve Benedikt XVI vinnlade han sig om att med kraft ta i tu med och rensa upp i detta ”moln av smuts som förmörkar och solkar ner allting”, som han sade i intervjuboken Light of the World.

Katolska kyrkan fick mycket kritik under denna tid, mycket med rätta, men också en hel del orättfärdig sådan som byggde på rena missförstånd. Särskilt anklagelser mot påve Benedict XVI att han fortsatte att mörklägga pedofiliskandalerna var grovt felaktiga, och Charles Scicluna sade i en intervju 2010 att det var inget annat än ”falskt förtal”.
Läs mer om detta i min blogg-artikel från 2010.

 ”Det finns ingen som helst ursäkt för någon form av våldförande på eller exploatering av barn. Sådana brott kan aldrig rättfärdigas, vare sig de begås i hemmet, i skolor, i samhälle och inom sporten eller i religiösa institutioner och strukturer”, sade ärkebiskop Tomasi i sin adress till FN-panelen.

Medlemmarna i FN-panelen önskade mera detaljerad information om handläggning av de olika fallen ute i världen, men Vatikan-delegationen betonade att man inte har direkt kontroll över de enskilda stiften och deras policy, utan det är ett ansvar för de lokala biskoparna att samverka med rättsväsendet och skyndsamt anmäla brott. De anklagelser mot individuella präster som kommer Troskongregationen till del behandlas i vanlig ordning med konfidentialitet. Kirsten Sandberg, ordförande för FN-panelen var inte helt nöjd med detta svar.

Det synes mig här som att man blandar ihop två saker:

Å ena sidan: Behovet av konfidentialitet då en anmälan kommer in mot en enskild person. Sådan konfidentialitet är nödvändig för den personliga integriteten, man vet ju inte ens om anklagelserna är riktiga på detta stadium. Att Tronkongeragationen har en sådan konfidentialitet är lika naturligt som att det finns en sådan konfidentialitet i samband med förundersökningar i svenska domstolar.

Å andra sidan: Transparens och skyndsam anmälan till polis och rättslig instans då brott föreligger. Enligt nuvarande regler och direktiv i Katolska kyrkan är detta ett ansvar som åvilar de lokala biskoparna. Rom utfärdar direktiv, men det är i de lokala stiften man måste ställa krav på verkställighet, tydlighet och transparens och besluta vad som kan offentliggöras. Brott skall alltid skyndsamt beivras, men i övrig när det gäller att lämna ut handlingar är ofta en grannlaga balansgång mellan krav på offentlighet och skydd av den personliga integriteten, också offrens och deras anhörigas integritet, det är inte alltid vill att allt skall vara offentligt. Ett exempel, Ärkestiftet Chicago lämnade nyligen ut dokument omfattande 6000 sidor rörande utredningarn rörande ett 30.tal präster. Bikten har ofta diskuterats i samband med denna frågeställning. Bikthemligheten är ju absolut enligt kyrkan, vilket kolliderar med kravet på transparens.

sciclunaBiskop Scicula betonade återigen i en intervju med Vatikanradion att ansvaret att se till att brotten beivras ligger hos de lokala biskoparna. Det finns bara ett fall, sade han, där Vatikanen kan komma att vara ansvarig för den rättsliga processen, han syftade på fallet med ärkebiskop Jozef Wesolowski, som anklagats för antastande av pojkar under sin tid som apostolisk nuntie i Dominikanska Republiken. Nuntierna är ju Vatikanens diplomatiska sändebud och medborgare i Vatikanen, därför står de under Vatikanens direkta jurisdiktion. Läs också en lång intervju med bisk Scicluna i La Stampa (eng).

Man kan samtidigt förstå kraven på att Rom agerar mer på central nivå eftersom så mycket annat är centraliserat till Rom: Rom utnämner biskopar och kardinaler, Rom vidtar disciplinära åtgärder mot oliktänkande etc. Så varför skulle man inte utkräva ett större centralt ansvar också här? Men det normala och rimliga är ju subsidiaritetsprincipen och att ansvaret ligger där det praktiskt bäst är möjligt attutöva det, d.v.s. i de lokala stiften. Rom har ju rätt i att ansvaret ligger och bör ligga lokalt. Diskussionen idag handlar om en rörelse från Roms alltför stora centralism till biskoplig kollegialitet och subsidiaritet också i andra frågor som gäller kyrkans styrning. Kanskepedofiliskandalerna kan katalysera denna process genom att illustrera det nödvändiga och självklara i en sådan tingens ordning.

Vi får se vilket ställningstagande FN-panelen kommer fram till efter att ha överlagt och begrundat svaren från Vatikan-delegationen. De skall lämna sina slutsatser och rekommendationer den 5 februari.

 DN 

genesaret

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 4 kommentarer

Äktenskap och familj, ideal och verklighet i Katolska kyrkan

Publicerat den 15 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Värnandet om äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna med fokus på ny generation och familj, och värnandet om människovärdet och rätten till liv också för de ofödda kommer nog även fortsättningsvis att vara ett grundläggande kännetecken för Katolska kyrkan. Frågan är varför fasthållandet vid dessa för mänskligheten mycket positiva och livsbejakande grundvärden istället blivit som ett rött skynke och en tung orsak till kritik och avståndstagande från Katolska kyrkan.

Katolska kyrkan har inte fel i sak, men ett pedagogiskt problem i att förklara grunden för varför man lär som man lär. Klyftan har varit för stor mellan kyrkans regeletik och människors vardag. Det är orimligt att idealet blir det godas fiende och många människor har valt en pragmatisk hållning som förbiser kyrkans bud. Katoliker använder preventivmedel, lever i samboförhållanden, lever i samkönade förhållanden, gör aborter. I vissa avseenden uppfattar man att man inte lever upp till ideal man borde göra och är tacksam för att Kyrkan ändå lär det den lär, i andra avseenden bryter man mot de formella buden med gott samvete.

Många har länge påpekat det orimliga med denna dubbelhet som i längden blir demoraliserande och undergräver kyrkans trovärdighet. Skall kyrkan kunna vara till stöd och hjälp för människor på detta område måste man hitta en pastoral och pedagogisk strategi som är fungerande.

popeboychildI och med påve Franciskus har mycket sådant förändrats i Katolska kyrkan som har med dialog och samarbete att göra. Franciskus har klart deklarerat att han inte vill ha en hierarkisk maktkyrka, utan en kyrka som lever nära människorna och delar deras vardag och som hittar en pastoral hållning som är verkligen till hjälp för vanliga människor att klara upp sin vardag och växa i tro hopp och kärlek.

Det är då högst naturligt att man sätter familjefrågorna i fokus, eftersom behovet av en ny pastoral strategi är skriande. På uppdrag av påve Franciskus sammankallas en extraordinär biskopssynod om familjen med en första session oktober 2014 och en andra session 2015. Ett förberedelsematerial utarbetatdes hösten 2013 som bl.a. inkluderar 38 specificerade frågor som rör t.ex. de frånskilda och civilt omgiftas situation, samkönade par, samboförhållanden innan äktenskapet och gifta pars öppenhet för att ta emot barn. Vatikanen förväntar sig en välgrundad summering av dessa frågor från biskoparna i de olika lokalkyrkorna, från ordnar och olika katolska grupper. Vem som helst har möjlighet att svara. Till första sessionen kommer man att analysera de svar man fått in, och till andra sessionen 2015 vill man på basen av detta utarbeta en ny pastoral strategi för familjen. Omkring 100 personer, däribland presidenterna för världens alla biskopskonferenser kommer att delta i sessionen 1914. Till den andra sessionen 2015 inbjuds också experter och familjer.

Förberedelsedokumentet inleds med att man kateketiskt sammanfattar vad som sagts i Bibeln och tidigare kyrkliga dokument om äktenskap och familj: Skapelseberättelserna (1 Mos 1:24-31; 2:4-25), Höga visan, den Heliga familjens liv i Nasaret, Bröllopet i Kana, Paulus liknelse av äktenskapet mellan man och kvinna vid kärleken mellan Kristus och kyrkan (Ef 5:31-23) m.fl. texter refererar man till.  Man citerar också Andra Vatikankonciliets dokument Gaudium et spec, Humanae Vitae, Katolska kyrkans katekes och Johannes Paulus II´s apostoliska maning Familiaris consortio från 1981. Det är en pedagogisk och utförlig katkes som är väl värd att läsa och begrunda för den som vill ha en djupare förståelse för Katolska kyrkans syn.

Men Katolska kyrkans syn på äktenskapet är inte bara grundat i Bibeln, utan på naturrätten, d.v.s. den naturliga lag man tolkar som given åt alla redan innan tron kommer in. En av frågorna anknyter till detta.

2. Marriage according to the Natural Law
a) What place does the idea of the natural law have in the cultural areas of society: in institutions, education, academic circles and among the people at

large? What anthropological ideas underlie the discussion on the natural basis of the family?

b) Is the idea of the natural law in the union between a man and a woman commonly accepted as such by the baptized in general?

c) How is the theory and practice of natural law in the union between man and woman challenged in light of the formation of a family? How is it proposed and developed in civil and Church institutions?

d) In cases where non-practicing Catholics or declared non-believers request the celebration of marriage, describe how this pastoral challenge is dealt with?

En del välskrivna och utförliga svar som vi offentligt kunnat få ta del av har skickats in, t.ex. i höstas från den spanske teologen  José Arregi och nu senast från 17 tyska teologer. Eftersom detta med naturrättsperspektivet intresserar mig vill jag fokusera på vad man säger där. Utifrån svensk sekulär horisont är det ganska tydligt att naturrättstänkandet inte spelar någon som helst roll i synen på äktenskap och familj. Istället dominerar ett pragmatiskt individuellt synsätt där det handlar om vuxna människors rätt att arrangera sina liv utifrån sitt fria val. Samma individuella pragmatiska perspektiv gäller abortfrågan: Det handlar om rätten till abort, inte om rätten till liv och vuxnas naturrättsliga ansvar att värna om livet.

Läget tycks vara detsamma ute i Europa: José Arregi skriver som kommentar till frågan om  naturrätts-konceptets förankring i relation till äktenskapet (som ett öppet brev adresserat direkt till påve Franciskus):

”For the great majority of thinkers, scientists, and believers in our society, the concept of ”natural law” no longer has any place at all. Yes, the nature that we are has a wondrous order, some marvelous laws, and thanks to them, science is possible. But the supreme law of nature is its capacity for change and novelty. Nature is creative and inventive. The fruits of that creative and inventive capability, of that holy creativity, are all the atoms and molecules, every star and galaxy. All of us living beings, all languages and cultures, all religions are fruits of it. For billions of years to come, infinite new forms yet unknown to us will be the results of it.

Nature is inhabited by the Spirit, by the holy Ruah that blew on the waters in Genesis, that goes on vibrating in the hearts of all beings, in the heart of every atom and particle. The family too has been changing unceasingly, from the first clans to the nuclear family, through the patriarcal family we have known until recently.

Before our very eyes, the model of the family is still changing: families without children, single parent families, families with children of different fathers and mothers…And it will go on changing, we don’t know how. It’s all very delicate. There’s a lot of pain. We ask the Church not to speak ill of the new forms of family, since they already have enough living day to day and getting ahead amid the greater threats that come to us from a cruel, inhumane economic system. It’s not the Church’s job to dictate but, first of all, to provide accompaniment, relief, and encouragement, as you yourself have said.”

Jag uppfattar att Arregi gör sig till tolk för en nästan panteistisk syn på naturen och verkar själv vara skeptisk till naturrättstänkandet i klassisk katolsk filosofi, tolkad t.ex. i Johannes Paulus II´s utläggning av Kroppens teologi eller hos Ratzinger. I citatets sista stycke talar han om familjernas utsatthet, och han har helt rätt i att det är viktigt att kyrkan kan ge stöd och uppmuntran också åt dem som lever i olika former av nya icke traditionella familjeformer.    

De sjutton tyska teologerna svarar så här på frågorna:

  • a) What place does the idea of the natural law have in the cultural areas of society: in institutions, education, academic circles and among the people at large? What anthropological ideas underlie the discussion on the natural basis of the family?

”The notion of natural law does not play any role in public discourses, and it is also widely rejected in law in this country. However, since Benedict XVI’s speech in the German Bundestag in 2011, discussions in moral theology have reflected a renewed interest in the relationship between ethics, human sciences and theology, which occasionally show patterns of natural law thought.

  • b) Is the idea of the natural law in the union between a man and a woman commonly accepted as such by the baptized in general?  

The baptized quite simply reject natural law thought in the sense of “biological metaphysics” (M. Nussbaum).  With regard to gender relations, most baptized use negotiation ethics that aim for consensus between the partners. The idea of general, anthropologically plausible propositions regarding the purpose of the nature of man and woman plays a subordinate role.

  • c) How is the theory and practice of natural law in the union between man and woman challenged in light of the formation of a family? How is it proposed and developed in civil and Church institutions? 

The validity of natural law is “challenged” (in the sense of “negated”) with respect to the free self -determination of human beings, which increasingly also includes the natural dimensions of human existence which were regarded as intangible decades ago. Civil and Church institutions widely refrain from references to natural law thought.

  • d) In cases where non-practising Catholics or declared non-believers request the celebration of marriage, describe how this pastoral challenge is dealt with?

The issue is extensively discussed in pastoral care and theology. It is true that the sacramentality of the  whole Church is obscured when people, who do not believe in it, enter into sacramental marriage as the expression God’s relationship with humanity. But if all creation is sacramental, because it was called to life for the sake of the covenant (K. Barth), then one cannot deny all sacramental dignity to the marriage of non-believing baptized persons. Thus there is a very strong option to decide these matters on a by-case basis.

De sjutton tyska teologerna betonar i sitt svar också att kyrkan bör försvara det sköra i sexualiteten och stå upp mot alla former av sexuellt våld och tvång. Äktenskapet i det perspektivet blir då mer en institution som vårdar det sårbara snarare än som en institution med förpliktelser. Anneli Magnusson tar fasta på detta då hon skriver på sin blogg:

”När jag först läste igenom artikeln kändes det lite konstigt med denna betoning på sexualitetens ömtålighet. Men ju mer jag tänker på det ju mer konstruktivt tror jag att resonemanget är. Om den här synen blev allmänt rådande i Katolska kyrkan tror jag att dess morallära skulle kännas relevant och kunna tillföra diskussionen i hela samhället något väsentligt.”

Jag delar det synsättet. Om Kyrkan förkunnar en regeletik utan känslighet för människornas vardag och som dessutom i en del fall får kännbara praktiska konsekvenser som t.ex. utestängning från kommunionen och svårigheter för barn i regnbågsfamiljer att känna sig accepterade i kyrkan så att de vänder henne ryggen, så blir det ideala det godas fiende och Kyrkan blir dekompenserad i att verkligen hjälpa och stödja ett stort antal människor som den verkligen borde nå ut till. Men med ett pastoralt vårdande perspektiv kan kyrkans värderingar och naturrättsperspektivet verkligen bli en källa till inspiration och ny kraft.

Utläggning av kyrkans tro med filosofisk stringens är lika viktigt som en pastoral grundhållning som har förståelse för människors problem. Benedikt XVI var mästare på det förstnämnda, medan Franciskus styrka ligger i det pastorala. Jag tror det är viktigt att inte spela ut det ena mot det andra. Benedikt XVI blir ofta underskattad, men jag menar att han genom sin ärliga filosofiska grundhållning tillämpad på en djup tro bidrog med mycket  till kyrkans liv som dessutom, när människor i det sekulära samhället väl lär känna honom närmare faktiskt tas emot med glädje och tacksamhet. Det är intressant att höra de tyska teologernas beskrivning av vilket effekt hans föreläsning för de tyska parlamentarikerna (där han talade just om naturrätten) fick. Likaså hans besök i Storbritannien 2009  innebar att uppfattningen om honom totalt vände.

Förhållandet mellan tro och sakrament som berörs under punkt d i de tyska teologernas svar är viktig och intressant. Ett sådant förhållande måste finnas, det inser både kristna och icke-troende. Det gäller även bardopet, men då refererar man till föräldrarnas ställföreträdande tro. En ateist skulle känna sig som en hycklare om han lät döpa sig, och en kristen efterfrågar sakramentet för att han i någon mån har en tro. Det handlar inte om att prestera en super-tro, Jesus säger att det räcker med tro som ett senapskorn som är ett mycket litet frö, med dock, tron måste finnas. Men i vår sekulariserade kultur finns också ett fenomen att människor som kanske inte alls är beredda att existentiellt satsa på tron, men som ändå av traditionella eller känslomässiga skäl begär dopet för sina barn eller vill gifta sig i kyrkan. Hur hanterar man detta?

Å ena sidan vill man hellre positivt förmedla sakramentet utifrån tanken att det ändå utverkar något positivt, å andra sidan vill man inte ge ut något som uppenbarligen inte tas på allvar, vilket komprometterar och trivialiserar kyrkans tro samtidigt som det är att inte riktigt respektera den andre genom att det saknas ett moment av ärlighet och konfrontation med sanningen.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , , , | 4 kommentarer

Påven till diplomatiska kåren: Barn som hungrar, aborter, barnsoldater, människohandel är brott mot mänskligheten.

Publicerat den 13 januari, 2014 av Bengt Malmgren

Påven höll idag sitt årliga tal till diplomatiska kåren. Fokus var på vårt gemensamma ansvar för fred, rättvisa och miljö där grunden är att bevara och respektera människovärdet. Han nämnde han olika konflikthärdar i världen, flyktingsituationen i världen, sitt besök på ön Lampedusa kring vilken fruktansvärda tragedier utspelat sig då flyktingar försöker ta sig in i Europa. Han uppehöll sig vid de skriande klyftor som finns mellan fattiga och rika där vi i den rika delen av världen slösar och slänger mat i stora mängder varje dag, medan barn i andra delar av världen plågas svårt av hunger:

”Peace is also threatened by every denial of human dignity, firstly the lack of access to adequate nutrition. We cannot be indifferent to those suffering from hunger, especially children, when we think of how much food is wasted every day in many parts of the world immersed in what I have often termed “the throwaway culture”. Unfortunately, what is thrown away is not only food and dispensable objects, but often human beings themselves, who are discarded as “unnecessary”. For example, it is frightful even to think there are children, victims of abortion, who will never see the light of day; children being used as soldiers, abused and killed in armed conflicts; and children being bought and sold in that terrible form of modern slavery which is human trafficking, which is a crime against humanity.”

Påven kriserar alltså den rika världens slit och slängkultur, där han även inräknar aborter, inte bara materiella ting slängs utan även mänskliga varelser offras. Aborter jämte barn som hungrar, barnarbete, barnsoldater och handel med människor, trafficking är brott mot mänskligheten menar påven. Säkert kommer det påven tog upp om aborter bli det som uppmärksammas i sekulär press och kommenteras negativt i den vanliga kontexten av moralkonservatism och isoleras från det han i övrigt sagt om den svåra situationen för barn som utnyttjas och exploateras. Märkligt vilken blind fläck vår civilisation har när det gäller aborter och att man inte ser sambandet mellan kränkning av mänskligt liv i samband med dem och övriga sammanhang där människovärdet kränks. Detta måste kunna uppmärksammas i ett samhällskritiskt perspektiv i förhållande till den rika världen utan att för den skull förringa förståelsen för enskilda kvinnor som i nödsituationer söker abort.

Påven nämner till sist miljöfrågorna:

”Finally, I wish to mention another threat to peace, which arises from the greedy exploitation of environmental resources. Even if “nature is at our disposition”, all too often we do not “respect it or consider it a gracious gift which we must care for and set at the service of our brothers and sisters, including future generations”. Here too what is crucial is responsibility on the part of all in pursuing, in a spirit of fraternity, policies respectful of this earth which is our common home. I recall a popular saying: ‘God always forgives, we sometimes forgive, but when nature – creation – is mistreated, she never forgives!’.”

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 1 kommentar

”Sex förpliktigar bara för stundens njutning, män bör få rätt till juridisk abort”

Publicerat den 10 januari, 2014 av Bengt Malmgren

– Rubriken återger ett påstående från en kvinna, och ett förslag från en man ur de senaste dygnens pressflöde.

Det var väntat att Witt-Brattström skulle få mothugg på sin artikel om sexualitet och relationer där hon vågar påstå något för vår sekulariserade tid så radikalt som att sexualiteten innebär ett möte mellan två subjekt i en relation som implicerar ett etiskt ansvarstagande som sträcker sig längre än till stundens njutning.

– Nada säger Kristina Lindquist som anser sig veta bättre: ”Sex förpliktigar strängt taget inte till mer än att vara ömsesidigt i stunden”. Alla andra påståenden är bara ett sätt att förtränga en outhärdlig men orealistisk (egoistisk, oetisk enl Lindquist?) längtan efter trohet och beständighet. Alla har rätt till kärlek (läs sex),  menar Lindquist, men ingen har ansvar för att ta konsekvenserna på längre sikt av det hela, i vilket kan ingå sådana saker som relationens ömtålighet, barn (abort skall vara en rättighet, inte mer med det). För om det inte vore så kanske konsekvensen blev att kvinnor ibland behövde hålla på sig, ett alternativ som är helt otänkbart för Kristina Lindquist.

Jag känner inte igen mig i Kristina Lindquists tänkande då jag ser till mig själv och många många andra kvinnor och män jag möter i min vardag. Det finns en uppskattning av ansvarstagande, en uppfattning att trots svårigheter och risk att misslyckande är ändå ett ansvarstagande i ett längre perspektiv etiskt riktigt att satsa på. Drömmen äktenskapet som ett livslångt förbund är inte bara som ett romanticerande och grädde på moset, utan ett reellt livsvärde. För detta högre goda tror jag att kvinnor, precis som ansvarstagande män, ibland också är beredda att ”hålla på sig”.

Men de värderingar Kristina Lindquist ger uttryck för kan säkert de unga våldtäktsmännen  som tvingar sig på unga flickor skriva under på. Dessa pojkar får inte ens några tydliga värderingar från vuxenvärlden som gör att de förstår att det är kränkning av en annas personliga integritet de håller på med. Också de gifta män som gärna köper sex från kvinnor som utbjuds i människohandeln eller de män som bara tagit ett snedsprång och för egen njutnings skull har en ”affär” vid sidan om gillar nog Lindquists värderingar.

Men ponera att kvinnan, vilket nog inte är ovanligt, tar det betydligt mera seriöst. Och ponera att kvinnan blir gravid och inte vill göra abort, medan mannen inte vill ta ansvar och kräver att hon skall göra det. -En svår situation för den stackars mannen som hittills blivit skyldig att betala underhåll för barnet. Men denna orättvisa finns också förslag hur man skall råda bot på: Precis som kvinnorna har rätt till fysisk abort, så borde männen få rätt till juridisk abort. Jag skämtar inte, sådana förslag finns: Nyligen kunde vi läsa i DN om en dansk man som processar för just detta. Han anser att han lurats att bli pappa och vill få faderskapet juridiskt upphävt. Detta är väl inte mer än en logisk konsekvens av den sexualradikala agenda Kristina Lindquist gör sig till tolk för och för till sin spets.

Ingen skall behöva ta ansvar för barn man inte vill ha. Sex har inte med relationer och barns tillkomst att göra. Barn kan man lika gärna skaffa på annat sätt, man behöver inte ens frambära det själv om det nu blir som vissa förslagsställar vill att ”altruistiskt” surrogatmödraskap skall förverkligas.

Ni hör hur tokigt det låter. Genomskåda orimligheten i den sexualradikala agendan. Fram för en human ansvarstagande sexualitet som sätter etik, relationen och barnen i centrum.

pilgrimsmadonnand

Vår fru av Sverige, pilgrimsmadonnan i Katarina kyrka

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , , | 15 kommentarer