Det var FN´s kommitté för implementering av Konventionen för barns rättigheter som i en tuff utfrågning grillade en delegation från Vatikanen under ledning av ärkebiskop Silvano Tomasi, Vatikanens permanente representant vid FN-högkvarteret i Geneve. Mötet ägde run 16 januari i Geneve. Vatikanens delegation hade förstärkts av biskop Charles Scicluna från Malta, som under flera år tjänstgjorde som Vatikanens chefsåklagare för pedofilifallen.

Vatikanen har också skrivit under barnkonventionen. Ärkebiskop Tomasi sade att Den Heliga Stolen är helt införstådd med att göra allt för att säkerställa att förövare lagförs, men medgav samtidigt att man varit senfärdig i att reagera på sexövergreppsskandalen.

Då sexövergreppsskandalen briserade i Katolska kyrkan i slutet på 1900-talet var detmånga som inte ville tro att det var sant. Påve Johannes Paulus II betraktade det som ont förtal mot kyrkan. Det var när kardinal Joseph Ratzinger i egenskap av chef för Tronkongregationen fick ansvar för att följa upp alla ärenden som han insåg vidden avdet hela. Från det ha blev påve Benedikt XVI vinnlade han sig om att med kraft ta i tu med och rensa upp i detta ”moln av smuts som förmörkar och solkar ner allting”, som han sade i intervjuboken Light of the World.

Katolska kyrkan fick mycket kritik under denna tid, mycket med rätta, men också en hel del orättfärdig sådan som byggde på rena missförstånd. Särskilt anklagelser mot påve Benedict XVI att han fortsatte att mörklägga pedofiliskandalerna var grovt felaktiga, och Charles Scicluna sade i en intervju 2010 att det var inget annat än ”falskt förtal”.
Läs mer om detta i min blogg-artikel från 2010.

 ”Det finns ingen som helst ursäkt för någon form av våldförande på eller exploatering av barn. Sådana brott kan aldrig rättfärdigas, vare sig de begås i hemmet, i skolor, i samhälle och inom sporten eller i religiösa institutioner och strukturer”, sade ärkebiskop Tomasi i sin adress till FN-panelen.

Medlemmarna i FN-panelen önskade mera detaljerad information om handläggning av de olika fallen ute i världen, men Vatikan-delegationen betonade att man inte har direkt kontroll över de enskilda stiften och deras policy, utan det är ett ansvar för de lokala biskoparna att samverka med rättsväsendet och skyndsamt anmäla brott. De anklagelser mot individuella präster som kommer Troskongregationen till del behandlas i vanlig ordning med konfidentialitet. Kirsten Sandberg, ordförande för FN-panelen var inte helt nöjd med detta svar.

Det synes mig här som att man blandar ihop två saker:

Å ena sidan: Behovet av konfidentialitet då en anmälan kommer in mot en enskild person. Sådan konfidentialitet är nödvändig för den personliga integriteten, man vet ju inte ens om anklagelserna är riktiga på detta stadium. Att Tronkongeragationen har en sådan konfidentialitet är lika naturligt som att det finns en sådan konfidentialitet i samband med förundersökningar i svenska domstolar.

Å andra sidan: Transparens och skyndsam anmälan till polis och rättslig instans då brott föreligger. Enligt nuvarande regler och direktiv i Katolska kyrkan är detta ett ansvar som åvilar de lokala biskoparna. Rom utfärdar direktiv, men det är i de lokala stiften man måste ställa krav på verkställighet, tydlighet och transparens och besluta vad som kan offentliggöras. Brott skall alltid skyndsamt beivras, men i övrig när det gäller att lämna ut handlingar är ofta en grannlaga balansgång mellan krav på offentlighet och skydd av den personliga integriteten, också offrens och deras anhörigas integritet, det är inte alltid vill att allt skall vara offentligt. Ett exempel, Ärkestiftet Chicago lämnade nyligen ut dokument omfattande 6000 sidor rörande utredningarn rörande ett 30.tal präster. Bikten har ofta diskuterats i samband med denna frågeställning. Bikthemligheten är ju absolut enligt kyrkan, vilket kolliderar med kravet på transparens.

Biskop Scicula betonade återigen i en intervju med Vatikanradion att ansvaret att se till att brotten beivras ligger hos de lokala biskoparna. Det finns bara ett fall, sade han, där Vatikanen kan komma att vara ansvarig för den rättsliga processen, han syftade på fallet med ärkebiskop Jozef Wesolowski, som anklagats för antastande av pojkar under sin tid som apostolisk nuntie i Dominikanska Republiken. Nuntierna är ju Vatikanens diplomatiska sändebud och medborgare i Vatikanen, därför står de under Vatikanens direkta jurisdiktion. Läs också en lång intervju med bisk Scicluna i La Stampa (eng).

Man kan samtidigt förstå kraven på att Rom agerar mer på central nivå eftersom så mycket annat är centraliserat till Rom: Rom utnämner biskopar och kardinaler, Rom vidtar disciplinära åtgärder mot oliktänkande etc. Så varför skulle man inte utkräva ett större centralt ansvar också här? Men det normala och rimliga är ju subsidiaritetsprincipen och att ansvaret ligger där det praktiskt bäst är möjligt attutöva det, d.v.s. i de lokala stiften. Rom har ju rätt i att ansvaret ligger och bör ligga lokalt. Diskussionen idag handlar om en rörelse från Roms alltför stora centralism till biskoplig kollegialitet och subsidiaritet också i andra frågor som gäller kyrkans styrning. Kanskepedofiliskandalerna kan katalysera denna process genom att illustrera det nödvändiga och självklara i en sådan tingens ordning.

Vi får se vilket ställningstagande FN-panelen kommer fram till efter att ha överlagt och begrundat svaren från Vatikan-delegationen. De skall lämna sina slutsatser och rekommendationer den 5 februari.

 DN