Kvinnligt, manligt, mänskligt i Guds frälsningsplan

Publicerat den 21 november, 2014 av Bengt Malmgren

Jag noterar att det i dagarna hållits ett interreligiöst symposium om komplementariteten mellan man och kvinna i äktenskapet i Rom, sponsrat av Vatikanens Troskongregation tillsammans med de påvliga råden för familjen, för interreligiös dialog och för främjandet av kristen enhet. Symposiet var inte religiöst utan allmänmänskligt och tog fasta på äktenskapet som antropologisk funktion i mänskligheten. Där fanns ledare från olika religioner, men det är frapperande att alla har en likande syn på komplementariteten mellan man och kvinna i äktenskapsförbundet som är den grundläggande plats där nya människor blir till och fostras. Alla betonade att äktenskapet är något viktigt och grundläggande, och att det är mellan  man och kvinna.

Det är viktigt att föra olika röster samman till att delta i dialogen om äktenskapet, därför att det runt om i världen nu finns mycket förvirring kring vad äktenskapet handlar om och om den underliggande antropologin, säger ärkebiskop Fischer från Sydney till CNA. Mer ur intervjun:

Questions that arise out of this confusion, he said, zero-in what it means to be human, whether sexual differences between men and women really matter and whether or not these differences are genuine or mere social constructs. This confusion is played out in several ways, including the current debates surrounding same-sex “marriage,” polygamy and the concept of marriage as a lifelong commitment, the archbishop noted. If we work together from different spiritual traditions, “we can bring some real strengths to this which each of us individually don’t have (and) we can have more influence on our culture and on our politics if we stand together on issues like this one.”   Topics such as marriage can also serve as a means of positive inter-religious dialogue, he said, because rather than being a high point of theological or philosophical discussion, it’ something that everyone can relate to. “Something like marriage is very real for ordinary people,” Archbishop Fisher said, adding that if you can find specific areas to work together, there might still be points of diversion, but “we’ll find a much closer relationship with people of other faiths.” —— Archbishop Fisher also spoke on Pope Francis recent announcement that he will attend next year’s World Meeting of Families in Philadelphia. Falling directly between last month’s extraordinary synod on the family and next year’s ordinary synod on the same topic, the encounter of families will be something that grabs the public eye, he said. “People are interested, it’s on the front page of the newspapers. You don’t normally get that with Catholic issues…I think we could have a real, common discussion and a passionate discussion about marriage.”

Läs också påve Franciskus tal till mötesdeltagarna här. Jag håller verkligen med om att det är viktigt att alla röster måste göra sig hörda, helst på ett sådant sätt att man inte bara försöker överrösta varandra, utan att det blir en äkta dialog och belysning av ämnet. Mot synen på äktenskap som ett komplementärt förbund mellan man och kvinna ställs ofta en annan syn, att detta inte alls är viktigt, att kropp och kön är sekundärt. Könet framställs rentav en social konstruktion enligt vissa teorier och att det viktiga är att vara människa bortom all komplementaritetsantropologi.

Min grundhållning är att jag tror att komplementariteten mellan manligt och kvinnligt verkligen är inbyggd i naturen, och att kroppen, kvinnans och mannens, komplementerande varandra i den äktenskapliga föreningen är ett uttryck för detta. Sedan finns det variationer på temat, men dessa variationer, som i hbt-personer, definieras ju också på något sätt i förhållande till grundmönstret. Men det är viktigt att heteronormen här inte blir förtryckande, utan att hbt-personer accepteras fullt ut i samhället då de söker sin identitet i detta varierade spektrum.

Att män kan ha inneboende kvinnliga egenskaper, och kvinnor manliga dito är naturligt, men på ett plan tror jag att kropp och person hör ihop, så är vi människor skapade, det kan vi inte kränga av oss utan att göra våld på naturen. Jag tror således inte på de genusteorier som säger att könet är en social konstruktion, det ligger djupare än så. Men eftersom jag är man kan jag inte utifrån min egen position som just man fullt ut förstå och uppfatta vad det är att vara kvinna, eller vad det är att som man och kvinna i gemenskap gestalta detta fantastiska att vara människa, skapad till Guds avbild, till man och kvinna.

Jag tror det alltid helt naturligt kommer att finnas en spänning mellan man och kvinna som inte kan lösas upp utan bara levas ut i kärlek där var och en, man och kvinna är trogen i att leva ut sin natur. Men detta kan jag bara ana, eftersom jag inte ser detta i fågelperspektiv utan i egenskap att vara en del av systemet, en person skapad som man.

Just nu är teologiprofessorn och feministteologen Tina Beattie i Stockholm. Igår höll hon ett föredrag med titeln Woman in the Story of Salvation: what can we learn from medieval art and devotion? i S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm. Det var mycket intressant. I katolsk liturgi har det manliga kommit att överbetonas på bekostnad av det kvinnliga, så att många kvinnor inte upplever att liturgin fullt ut gestaltar vad det är att vara människa och kvinna. Också männen definierar kvinnornas roll, de tillåts inte att göra detta själva. Jag kan ana vad de talar om. Feministteologin vill beskriva detta utifrån kvinnors eget perspektiv. Det intressanta är, vilket Tina illustrerade genom många bilder från medeltiden, att detta dominerande mansperspektiv inte alls var så självklart då, det är en utveckling som kommit senare. Maria och Eva är vanliga motiv i medeltidskonsten, och inte bara som varandras motsatser, utan Maria som den nya Eva som också utverkar frälsning för Eva. Maria som ammande moder är ett vanligt motiv. Mjölk är också blod, och här får blodet inte bara meningen som det som utgjuts som ett offer, utan som det som ger näring och liv. Tina Beatties föreläsning gav upphov till många tankar att begrunda vidare…

T.v. ammande Maria, Brygge, sent 1400-tal. T.h. Dödens och livets träd. Framställer Maria som den nya Eva. Från ett missale från Salzburg, 1400-tal.

T.v. ammande Maria, Brygge, sent 1400-tal. T.h. Dödens och livets träd. Framställer Maria som den nya Eva. Från ett missale från Salzburg, 1400-tal.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Konst och kultur | Märkt , , , | 4 kommentarer

Ny debatt om krigen i Gamla testamentet

Publicerat den 20 november, 2014 av Bengt Malmgren

Olof Edsinger hyfsar debatten.

Profilbild för olofedsingerefterkristus.nu

En ny debatt om krigen i Gamla testamentet har blossat upp, först i Svenska Dagbladet och sedan i tidningen Dagen. I båda fallen är religionsfilosofen Martin Lembke inblandad, och i båda fallen är det domen över moabiterna i Fjärde Moseboken 31 som ligger i skottgluggen.

Man kan ju inte gå in i alla debatter, och denna gång har jag därför valt att ligga lågt. Däremot vill jag tipsa om mina egna tidigare inlägg just apropå denna text, som du finner här, här och här.

Utifrån Lembkes första inlägg i SvD vill jag också komma med några viktiga påpekanden:

Visa originalinlägg 360 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Påvens korståg mot skvallrets terrorism

Publicerat den 19 november, 2014 av Bengt Malmgren

Jag älskar påve Franciskus som i sin vardagliga realism så ofta sätter fingret på våra ovanor och olater i vardagen. Vardagsskvaller kan tyckas oskyldigt, men det finns inget oskyldigt sådant. Visserligen åstadkommer det inte samma omedelbara våldseffekt som den terrorism som nu utövas av IS, al Qaida, talibanerna, Boko Haram och andra grupper, men det sår split och misstro som på längre sikt kan leda till värre konsekvenser. Påve Franciskus tar i sina predikningar och tal ofta upp detta ämne, och nu sist i ett tal till italienska ordenspersoner som skildras på denna video från Rome Reports som också Dagen har uppmärksammat.

Lugnt och lågmält kikar han upp över läsglasögonen då han talar till ordensbröderna och prästerna och ber dem sluta skvallra och prata skit om varandra:

”Snälla, ta avstånd från skvallrets terrorism. Kasta bort det. Har du någonting emot din broder, säg det till honom direkt. Ni kanske ryker ihop – men det är inte fel. Det är bättre än att terrorisera varandra med skvaller”.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt | Lämna en kommentar

Samvetsfrihetens förkämpar behövs som ett salt i samhället

Publicerat den 18 november, 2014 av Bengt Malmgren

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.
Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset.
(Matt 5:13-15)

 Debatten om samvetsfriheten har av dess motståndare snävats in till att gälla något helt annat än vad det egentligen är. Mycket har fokuserats på barnmorskan Ellinor Grimmark där det setts som hennes allderles privata egoistiska lyx att kräva att få anställning som barnmorska trots att hon inte vill gå med på att utföra samtliga arbetsuppgifter som arbetsgivaren har i uppdrag att uppföra. Skulle vi gå med på detta skulle vi öppna portarna för allehanda orimligheter, så resonerar man, där privatpersoner kräver att få välja bort uppgifter efter sitt s.k. ”samvete” som att slippa ge blod, ej vårda patienter som misskött sin hälsa, ej baka bröllopstårtor åt samkönade par, att som brandman slippa släcka bränder för att man har böjelse för pyromani (fast det sista tror jag framfördes i ett humorprogram).

Så resonerar Susanna Birgersson i DN och Gert Gelotte i GP. Resonemanget tenderar att underskatta samvetet som en positiv faktor i samhällsbygget, eller alternativt att man inte tror att det är samvetet som Grimmark åberopar, utan en betydligt mer egoistisk böjelse. Birgersson och Gelotte har rätt, såtillvida att samvetet inte kan åberopas lättvindigt som skäl för alla fördelar vi önskar oss i livet, det måste prövas både genom yttre och inre granskning.

Birgerssons och Gelottes argumentation är också förståelig utifrån den argumentation från KD som betonar personalintresset, men inte gärna talar om den etiska grundfrågan om liv och död. Jag tycker man försöker sitta på två stolar samtidigt. Å ena sidan säger man att man vill värna om den fria aborten och kvinnans suveräna rätt att själv bestämma och nämner inget om abort som ett etiskt dilemma, å andra sidan vill man ändå försvara samvetsfriheten, som då blir lite av individens lyx att få fördelar i arbetslivet som ställer till besvär för andra.

Men samvetet kan inte ses som en individuell lyx, utan som ett nödvändigt korrektiv som hindrar samhället att gå i fel riktning. Sanna Rayman på SvD är på rätt spår när hon i ett blogginlägg skriver att detta med samvetsfrihet inte är så enkelt.

Samvetsfrihet är relevant i frågan om aborter just på grund av att abort är en fråga om liv och död, och hellre än att jämföra med vägran att ge blod till patienter eller andra lättviktiga saker, så måste man jämföra med att ställas i situationer att som sjukvårdspersonal tvingas att delta i att ge dödshjälp, eller att som under nazisternas välde delta i utrotning av människor. Vid Nürnbergrättegångarna blev det klarlagt att man i ett sådant läge inte kunde friskrivas från ansvar utifrån motiveringen att man bara lydde order.

Nu vill jag självklart inte jämföra Sverige med Tredje Riket, men historien borde göra oss så pass visa att vi förstår att statens lagar och förordningar inte uttrycker en allsmäktig rätt som står över den naturliga lagen och etiken. Misstag kan begås, även demokratiskt fattade lagar kan leda fel och behöva granskas i ljuset av både den allmänna debatten och den enskildes upplysta samvete. För att undvika totalitarism behövs sprickor i muren och ventiler. Det är här samvetsfriheten kommer in. Enskilda personer som agerar efter sitt samvete i arbetsliv, i juridik och i det offentliga samtalet och som har modet att gå mot strömmen borde betraktas som en tillgång, och ett nödvändigt korrektiv för ett alltför totalitärt samhällsbygge.

Abort handlar om liv och död, och det är ytterst viktigt att den frågan hålls levande och att rösten från dem som inte går med på att det skall vara tingens ordning att massaborter blivit en naturlig del av vår vardag tystas. Påve Franciskus skrev förra året i den apostoliska maningen Evangelii Gaudium:

213. Among the vulnerable for whom the Church wishes to care with particular love and concern are unborn children, the most defenceless and innocent among us. Nowadays efforts are made to deny them their human dignity and to do with them whatever one pleases, taking their lives and passing laws preventing anyone from standing in the way of this. Frequently, as a way of ridiculing the Church’s effort to defend their lives, attempts are made to present her position as ideological, obscurantist and conservative. Yet this defence of unborn life is closely linked to the defence of each and every other human right. It involves the conviction that a human being is always sacred and inviolable, in any situation and at every stage of development. Human beings are ends in themselves and never a means of resolving other problems. Once this conviction disappears, so do solid and lasting foundations for the defence of human rights, which would always be subject to the passing whims of the powers that be. Reason alone is sufficient to recognize the inviolable value of each single human life, but if we also look at the issue from the standpoint of faith, “every violation of the personal dignity of the human being cries out in vengeance to God and is an offence against the creator of the individual”.[176]

214. Precisely because this involves the internal consistency of our message about the value of the human person, the Church cannot be expected to change her position on this question. I want to be completely honest in this regard. This is not something subject to alleged reforms or “modernizations”. It is not “progressive” to try to resolve problems by eliminating a human life.

On the other hand, it is also true that we have done little to adequately accompany women in very difficult situations, where abortion appears as a quick solution to their profound anguish, especially when the life developing within them is the result of rape or a situation of extreme poverty. Who can remain unmoved before such painful situations?

Detta är ett radikalt program som kolliderar med den dödskultur som tycks råda i vårt samhälle. Men så länge religionen får vara en privatsak och kyrkan inte äger relevans i samhällslivet låter man henne hållas. Men människor som Ellinor Grimmark och andra utmanar systemet och visar på att det kan inte finnas några vattentäta skott mellan tro och liv. De skall inte tystas utan ses som parter i det engagerade offentliga samtalet. Att Ruth Nordström och SHRL bidrar till att pröva hur juridik, etik och naturrätt hänger samman är av vitalt intresse i det öppna rättssamhället.

Och nog finns det sprickor i dödskulturen också. De flesta människor är emot helt fri abort. Även vår nuvarande abortlag innehåller begränsningar. Och när man ropar i öknen får man svar. Som organisationen MRO (människorätt åt ofödda) som känner sig kallade att uppmärksamma aborterna genom att visa upp realistiska bilder på lemlästade aborterade foster: Att deras tilltag väcker ilska istället för likgiltighet är faktiskt ett hoppfullt tecken. Dödens kultur är inte cementerad i vårt land, de flesta förstår vad det handlar om, även om vissa helst skulle vilja tysta alla som inte inrättar sig i ledet.

Se också min artikel i Kerys från 2011: Dödens eller livets kultur? (Klicka på bilden)

Se också min artikel i Keryx från 2011: Dödens eller livets kultur? (Klicka på bilden)

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , | 15 kommentarer

Visst har Islam ett problem med våld och ofrihet

Publicerat den 12 november, 2014 av Bengt Malmgren

Nog har företrädare för den islamska religionen mycket att förklara i dagens värld. Marcus Birro har nyligen twittrat om att mycket av religiöst betingad terror idag sker i Islams namn och för det har han fått en storm av hat över sig, även även mordhot. Och observera att det är inte muslimer som står för detta utan en mobb inspirerad av den vänsterradikala intelligentian i vårt land. Detta är ociviliserat, kriminellt (Birro har polisanmält mordhoten) och fullständigt oacceptabelt. Det Lukas Berggren  säger i ledaren i Världen idag är nödvändigt att säga.

Birro kränker 99,9% av världens muslimer skriver Fredrik Virtanen i Aftonbladet. Men hur kan det vara en kränkning att påpeka fakta? Nog måste man säga att Islam har ett problem att förklara allt det våld, kvinnoförtryck, ofrihet som islamistiska grupper tvingar på människor i den islamska religionens namn. Just nu står IS folkrättsbrott i Syrien och Irak i centrum, liksom Boko Harams härjningar i Nigeria. Malala får Nobels fredspris för sin strid för flickors rätt till utbildning i länder med lagar som styrs av en fundamentalistisk koran-tolkning. I Saudiarabien som i sitt statsskick har en wahabistisk tolkning av Islam, samma som IS och andra islamistiska grupper drivs av, förtrycks kvinnor och homosexuella och religionsfrihet finns inget som heter.

Av de tio främsta grupperna som genomförde terrrorattacker 2013 var sju muslimska. Av de topp 10 länder där terroristattaacker ägde rum hade sju muslimsk majoritet. Av de 24 länder i världen som är sämst på religionsfrihet har 19 muslimsk majoritet. Av de 21 länder som har hädelselagar har alla muslimsk majoritet.

Jag håller inte med Fredrik Virtanen om att det är en kränkning av muslimer att problematisera detta. Tvärtom är det Fredrik Virtanen som kränker genom att göra muslimer till mindre tänkande människor som inte förmår att analysera fakta utan istället reagerar med kränkning och som man därför inte kan ställa samma krav på som den kristna västvärldens människor. Istället måste man förstå muslimskt utagerande som ett resultat av deras kränkta känslor, de bär inte själva ansvar för detta utan det är västvärldens fel.

Skulle jag som kristen då på motsvarande sätt bli kränkt av Hitchens, Dawkins eller sekulärhumanisternas ofta vulgära propaganda? Att jag som kristen inte förväntas bli kränkt utan att vara förstående och vidsynt känner jag mig i och för sig hedrad av, men samtidigt är det ju en dubbelhet i detta. Västerlandets kristna rötter som bidragit mycket till den kultur med människovärde, mänskliga rättigheter och friheter, demokrati har frambringat den intelligentia som nu gör allt för att såga av den gren de själva sitter på.

Vi västerlänningar förväntas vara upplysta och skall tåla vad som helst, medan muslimer betraktas som oupplysta och dem kan man inte kan ställa samma krav på som västerlänningar. Snack! Muslimer förstår mycket väl att här föreligger ett problem med Islam, precis som kristna förväntas vara självkritiska då kristna tillämpar kristen tro på ett oheligt sätt.

Men det finns en skillnad. När kristna beter sig illa kan man ofta anklaga dem för att just inte efterfölja Jesus Kristus tillräckligt radikalt och att de uppträder hycklande genom att inte tillämpa kärleksbudet så som de borde, medan Islams våld och förtryck ofta grundar sig på och hämtar sin inspiration i Koranens texter. 

För den som vill bilda sig mer på detta område rekommenderar jag Klas Mörlings artikelserie just nu i Världen idag om Koranen i relation till Bibeln och kristen tro. För någon månad sedan hade också DN en stor faktaartikel om Islam och Mellanöstern, den är mycket bra: Det blodiga spelet om Mellanöstern.

pope1 På samma sätt som Virtanen och vänsterradikala intellektuella reagerar mot Marcus Birro nu, så reagerade de mot påve Benedikt XVI då han höll en akademisk föreläsning i Regensburg 2006. Talet var en akademisk föreläsning om förhållandet mellan tro och förnuft och en vidräkning med allt religiöst motiverat våld. Fokus var på kristendomen, men i en passus citerar han vad den  bysantinske kejsaren  Manuel II Palaiologos (1348-1425) sade i ett samtal om islam och kristendom med en bildad persier. Citatet var följande:

”Visa mig då vad nytt Muhammed har kommit med, och du kommer bara att finna sådant som är dåligt och omänskligt, som till exempel när han föreskrev att tron som han förkunnade skulle utbredas med svärdets makt”.

Föreläsningens fokus var som sagt inte kritik av Islam utan hade fokus på Europa och kristendomen och plädering för förnuft och icke-våld i samband med religionsutövande. Men västerländska intellektuella letade fram detta citat och kände sig föranledda att å muslimernas vägnar känna sig kränkta och anklagade påven för att hetsa mot Islam, patetiskt egentligen. Inte desto mindre fick de en del muslimska aktivister att reagera som förmodligen inte alls läst vad påven sade, utan trodde på de hört via de vänsterintellektuella. Men det hela slutade med att påven samlade de muslimska ländernas ambassadörer till ett möte i Vatikanen. Det blev ett mycket positivt möte och efter det var man tämligen överens.

Mera om Islam på min blogg här.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 12 kommentarer

Mitt svar till Antje Jackelén

Publicerat den 6 november, 2014 av Bengt Malmgren

Vilka är ”inne”, vilka är marginaliserade i Svenska kyrkan? Olof Edsinger analyserar ärkebiskop Antje Jackelens svar ang Rädslans kultur.

Profilbild för olofedsingerefterkristus.nu

I förrförra numret av Kyrkans Tidning valde ärkebiskop Antje Jackelén att kommentera mina insändare i debatten om rädslans kultur. Detta är jag naturligtvis glad för. Samtidigt måste jag säga att hennes inlägg var en besvikelse. Inte bara för att det var en (i mitt tycke) ganska svårgenomtränglig text, utan framför allt för att hon faktiskt inte besvarade någon enda av mina uttryckliga frågor!

Till dagens KT har jag därför skrivit en replik, som väl i praktiken får betraktas som en ”andra slutreplik” i sammanhanget. Jag hade verkligen önskat att vi kunnat komma längre i detta samtal än vi nu ser ut att göra, men vem vet – vi kanske får fortsätta i något annat forum? Så här skriver jag i alla fall:

Visa originalinlägg 1 712 fler ord

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Biskopsynoden om familjen 4-19 oktober avslutad

Publicerat den 25 oktober, 2014 av Bengt Malmgren

biskopsynod

Den extraordinarie biskopsynoden i Rom med 140 biskopar och några gifta par från världens alla hörn har avslutats. Nu skall frågorna som togs upp fortsätta att diskuteras i hela världskyrkan för att sedan tas upp på nytt vid den ordinarie biskopsynoden 2015

En reflektion: I den sekulära pressen fokuserar man på konflikter och att biskoparna inte är överens om allt. Särskilt intressant är det när de inte är överens om sådant som har med hbtq-frågor och skilsmässor att göra. Men det är naturligt och bevis på en levande kyrka att det inte är konsensus om allt utan att det är en livlig diskussion. Genomgående i kommentarerna är att upplevelsen inifrån är inte att det råder konflikt, utan ett levande samtal där man respektfullt tillsammans söker sig fram till en god pastoral praxis i dessa frågor.

Det handlar inte om att upphäva eller skriva om det som varit kyrkans grundsyn under 2000 år utan att hitta ett pastoralt förhållningssätt och en dialog med den moderna världen där man också tar in ny kunskap och nya erfarenheter istället för att isolera sig mot världen. Härvidlag måste man se den extraordinarie biskopsynoden 2014 som ett genombrott där dialogen med den västerländska kulturen i frågor kring könsidentitet, sexualitet, skilsmässa, familj och barn verkligen slagit igenom. Nu fortsätter den processen fram till synoden 2015, därefter förväntas påven ge ut ett herdabrev med nya pastorala riktlinjer. Synoden hade föregåtts av ett långt förarbete där frågeformulär hade skickats ut till alla världens stift och alla katoliker hade möjlighet att svara på det, vilket många också gjorde. Se mina tidigare artiklar om familjesynoden.

Påven höll sig i bakgrunden och förblev lyssnande så att alla deltagarna verkligen fick utrymme att tala fritt, och gav därmed utrymme för den kollegialitetsprincip enligt vilken det är meningen att kyrkan skall fungera. Men vid avslutningen höll han ett tal som satte fokus på den balansgång synoden hade att gå mellan obarmhärtig lagiskhet och destruktiv falsk allgodhet som förbinder såren utan att ta itu med radikal behandling av underliggande sjukdom. Han beskrev synoden som en resa:

…it has been “a journey” – and like every journey there were moments of running fast, as if wanting to conquer time and reach the goal as soon as possible; other moments of fatigue, as if wanting to say “enough”; other moments of enthusiasm and ardour. There were moments of profound consolation listening to the testimony of true pastors, who wisely carry in their hearts the joys and the tears of their faithful people. Moments of consolation and grace and comfort hearing the testimonies of the families who have participated in the Synod and have shared with us the beauty and the joy of their married life. A journey where the stronger feel compelled to help the less strong, where the more experienced are led to serve others, even through confrontations. And since it is a journey of human beings, with the consolations there were also moments of desolation, of tensions and temptations, of which a few possibilities could be mentioned:

– One, a temptation to hostile inflexibility, that is, wanting to close oneself within the written word, (the letter) and not allowing oneself to be surprised by God, by the God of surprises, (the spirit); within the law, within the certitude of what we know and not of what we still need to learn and to achieve. From the time of Christ, it is the temptation of the zealous, of the scrupulous, of the solicitous and of the so-called – today – “traditionalists” and also of the intellectuals.

– The temptation to a destructive tendency to goodness [it. buonismo], that in the name of a deceptive mercy binds the wounds without first curing them and treating them; that treats the symptoms and not the causes and the roots. It is the temptation of the “do-gooders,” of the fearful, and also of the so-called “progressives and liberals.”

….

– The temptation to neglect the “depositum fidei” [the deposit of faith], not thinking of themselves as guardians but as owners or masters [of it]; or, on the other hand, the temptation to neglect reality, making use of meticulous language and a language of smoothing to say so many things and to say nothing! They call them “byzantinisms,” I think, these things…

Dessa länkar ger bra sammanfattningar av synoden på svenska:

Sr Madeleine Fredell OP och Alexader Kegel i P1´s Människor och tro talar om dogmers oföränderlighet och dogmutveckling.

Justitia et Pax kommentar till synoden.

Biskop Anders Arborelius intervju med Dagen

Jag rekommenderar också diakon Göran Fäldts artikel i Världen idag ”Synoden vittnar om stor spännvidd”, den finns tyvärr inte på internet.

——————————-

CNS blogg från synoden med rapporter, intervjuer mm

——————————–

Dokument från synoden:

Förberedande dokument från 2013, instrumentum laboris. Beskrivning av de olika problem och frågeställningar som finns på familjens område världen över.

Synodens ”midterm report” på engelska

Vissa förändringar gjordes i slutdokumentet:

Synodens slutdokument på italienska. Engelsk översättning här

I länken till slutdokumentet redovisas också hur man röstade om de olika punkterna. Alla punkterna fick majoritet, och de allra flesta uppnådde erforderliga 2/3 majoritet, vilket krävs för att texten skall godkännas,  endast två punkter hade lägre majoritet, men påven beslutade ändå att hela dokumentets text skulle offentliggöras. Slutdokumentet är inte ett kyrkligt lärodokumenten utan tänkt att fungera som diskussionsunderlag för de fortsatta reflexionerna över familjetemat. I oktober nästa år ska den ordinarie biskopssynoden samlas i Rom för att på nytt behandla frågorna som säkerligen kommer att diskuteras livligt i hela världskyrkan under det kommande året.

——————–

Tidigare påvliga dokument om Familjen:

Humane Vitae (Paulus VI)

Familiaris Consortio (Johannes Paulus II)

Kroppens teologi (Johannes Paulus II)

Foto: Catholic News Service. Mer bilder från synoden: Klicka på denna bild

Foto: Catholic News Service. Mer bilder från synoden: Klicka på denna bild

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 55 kommentarer

Försåtligt argumenterande av RFSU och Läkarförbundet nedvärderar människolivet.

Publicerat den 22 oktober, 2014 av Bengt Malmgren

Jag har flera allvarliga invändingar mot vad ordförandena i RFSU, Vårdförbundet och Sveriges läkarförbund, Kristina Ljungros, Sineva Ribero resp Heidi Stensmyren skriver idag i DN där de opponerar sig mot samvetsfrihet i vården, t.ex. vid abort och det gäller ju även dödshjälp om sådana rutiner skulle införas i Sverige. Samvetsfrihet finns i många andra länder och införs nu också i vissa landsting i Sverige.

De erkänner att vård vid livets början och livets slut är speciell, det rör sig ju om hur vi hanterar och förhåller oss till människolivet. ”Men det är frågor som behöver diskuteras öppet och där samhällets inställning och den vård som erbjuds ska speglas i regelverk och inte avgöras efter individuell personlig övertygelse”, skriver man. Ingen samvetsfrihet alltså, utan Storebror bestämmer.

Samtidigt argumenterar de som om människolivet och rätten att döda inte alls var något speciellt: Inför vi samvetsfrihet i samband med abort och dödshjälp finns risk att det utökas till ännu fler områden, t.ex. lärares rätt att vägra undervisa i evolutionsteori om någon till äventyrs inte skulle vilja det. Detta är ett försåtligt sätt att reducera frågan om samvetsfrihet till att plötsligt handla om en exklusiv rättighet för arbetstagare att efter gottfinnande ha rätt att vägra saker och störa samhällsmaskineriet. Vart tog frågan om människolivet nu vägen?

Publicerat i Samhälle | Märkt , , , , | 22 kommentarer

Pope beatifies Blessed Paul VI, the ‘great helmsman’ of Vatican II

Publicerat den 19 oktober, 2014 av Bengt Malmgren

Profilbild för Administrator1Synod of Bishops on the family

By Francis X. Rocca
Catholic News Service

VATICAN CITY (CNS) — Beatifying Blessed Paul VI at the concluding Mass of the Synod of Bishops on the family, Pope Francis praised the late pope as the ”great helmsman” of the Second Vatican Council and founder of the synod, as well as a ”humble and prophetic witness of love for Christ and his church.”

The pope spoke during a homily in St. Peter’s Square at a Mass for more than 30,000 people, under a sunny sky on an unseasonably warm Oct. 19.

”When we look to this great pope, this courageous Christian, this tireless apostle, we cannot but say in the sight of God a word as simple as it is heartfelt and important: thanks,” the pope said, drawing applause from the congregation, which included retired Pope Benedict, whom Blessed Paul made a cardinal in 1977.

”Facing the advent of a secularized…

Visa originalinlägg 319 fler ord

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bön för Europa i Rom

Publicerat den 18 oktober, 2014 av Bengt Malmgren

Mitt under pågående biskopsynod om familjen träffades det europeiska bönenätverket European Union of Prayer i Rom för att be för Europa. Bönenätverket består av en ledningsgrupp sammanstatt av personer från olika länder med Ortwin Schweitzer från Stuttgart som ledare och från Sverige är prästen Peter Artman (SvK) med. Det var han som inbjöd mig att vara med på mötet i Rom. 2 gånger om året träffas nätverket, i det land som för närvarande har ordförandeskapet i EU´s ministerråd.

Under bönevandring i staden gick en grupp till Peterswkyrkan. Bön för enhet bland de kristna

Under bönevandring i staden gick en grupp till Petersplatsen. Bön för enhet bland de kristna.

Vi var ett fyrtiotal personer representerande många länder i Europa och olika samfund. De flesta som deltog var ledare i bönegrupper och förbönstjänster i sina hemländer och på så sätt aktivt engagerade i förbönsarbete med breda kontakter på hemmaplan. Två katoliker medverkade, förutom jag Maria Hildingsson som arbetar med familjefrågor i Federation of Catholic Family Associations in Europe i Bryssel.

Mötet innehöll sakkunniga presentationer av Stephen och Mary Coats som båda jobbar nära EU om olika problemområden som vi sedan lyfte upp i förbön. För att undvika alla missförstånd: det handlar naturligtvis inte om förbön att en viss politisk agenda skall segra, utan att i god kristen anda be om Guds välsignelse, beskydd och ledning över våra länder och de ledare vi har. Dock inte ospecifikt, utan med kunskap medvetet be för de teman som Anden visar oss är angelägna. Vi bad för Europeiska rådets nye ordförande Donald Tusk, för EU-kommissionen med dess kommissionärer där ledningsstrukturen nu gjorts lite annorlunda med ordförande (Jean-Claude Juncker) en förste vice orförande och sex vice ordföranden och för Europaparlamentet.

Exempel på områden som särskilt lyftes fram var flyktingfrågorna och behovet av gemensam flyktingpolitik. Vi har tragedin med de många flyktingar som omkommer i Medelhavet i sina försök att komma in i Europa. Vi talade om säkerhetsfrågor: Rysslands aggressiva uppträdande och ungdomar som sympatiserar med militant islamism och åker för att kriga för IS, vilket också utgör ett hot mot Europa eftersom en del kan återvända som terrorister. Familjen var ett viktigt ämne, och vi fick information om den pågående biskopssynoden i Vatikanen som pågick parallellt med vårt möte. Givetvis bad vi för det också, som påven uppmanat alla att göra, och i skrivande stund (lördag kväll) ser jag att man just publicerat ett meddelande från synodfäderna och vi väntar på en slutrapport.

Peter från Sverige och Attila från Ungern på väg in i möteslokalen, en baptistkyrka i Trastevere

Peter från Sverige och Attila från Ungern på väg in i möteslokalen, en baptistkyrka i Trastevere

Möteslokalen var för ovanlighetens skull i Rom inte en katolsk plats, utan en liten baptistkyrka i Trastevere i övre salen ovanför kyrkorummet. Gruppen besjälades av en önskan om en gemenskap som omfattar hela Kristi kropp, i vilken jag kände igen samma anda som i JP II´s ekumenikencyklika Ut unum sint. Många var öppna med att de haft förutfattade meningar och motstånd mot det katolska, på samma sätt kan vi katoliker erkänna att vi inte varit tillräckligt kritiska mot missförhållanden i vår egen kyrka såsom maktmissbruk och korruption i Vatikanen och prästers sexuella utnyttjande va barn vilket orsakat så mycket lidande för många. Jag talade med några deltagare från Irland som hade blivit offer för detta och som lämnat Katolska kyrkan och var med i frikyrkor istället. För en av deltagarna var det en självövervinnelse att resa till Rom, men upplevde mötesdagarna som en process av inre helande och försoning. Jag var helt tagen av alla de människor jag mötte och hur jag fick betyda mycket bara genom att vara där.

romorestejulia

Oreste Pesare och Julia Elena Torres tog emot vid besöket på ICCRS-kontoret i Rom

Eftersom vi var i Rom kunde det inte undvikas att vi också mötte Katolska kyrkan. Det skedde genom ett besök på ICCRS huvudkontor i Palazzo San Calisto  i Trastevere på onsdagförmiddagen. Där tog kontorets föreståndare Oreste Pesare emot tillsammans med Julia Elen Torres, president för Catholic Fraternity of Charismatic Covenant Communities and Fellowships, emot. Vi fick också möjlighet att träffa f Raniero Cantalamessa som höll ett anförande.

Fader Raniero Cantalamessa hälsade på besökarna

Fader Raniero Cantalamessa hälsade på besökarna

Ortwin Schweitzer, ledaren för bönenätverket med Oreste Pesare och Julia Elena Torres

Ortwin Schweitzer, ledaren för bönenätverket med Oreste Pesare och Julia Elena Torres

Oreste Pesare hälsar välkommen på gården till ICCRS-centret vid Piazza San Calisto. Fr.v. Oreste, Ortwin, Ivano De Gasperis (pastor i Baptistkyrkan vars l0kaler upplåtits åt oss), Leopold och Renee Lobo från Spannien.

romiccrsbesök

På ICCRS-centret. Från bakgrund till förgrund: Ortwin, f Raniero Cantalamessa, Julia Elena Torres, Peter Artman.

En eftermiddag ägnade vi åt bönevandring runtom i staden. Vi delade upp oss och gick till sex olika platser och bad för olika teman som relaterade till platserna. De var:

  • Titus triumfbåge (böneämne antisemitism)
  •  Colosseum (böneämne: förföljelse av kristna idag i Irak, Syrien etc, beskydd mot islamistisk terrorism)
  • Konstantins triumfbåge (böneämne: för religionsfriheten)
  • Peterskyrkan (böneämne: för påven, för de kristnas enhet)
  • Judiska ghettot och synagogan (böneämne: för Israel)
  • Capitolium (böneämne: Rom och Italien)

Det kan kännas som en droppe i havet att en så liten grupp som 40 personer kommer samman och ber för en så komplex situation som hela Europa. Men jag tror likande samlingar är av oerhört stor andlig och symbolisk betydelse. Vi alla som var där är kristna som tror på bönens makt hade intentionen att be i tro.  ”Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så skall de få det av min Fader i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem” (Matt 18:19-20)

Då är det inte så dåligt med 40 personer respresenterande Europas länder med ett hjärta och en själ ber om vad man kommit överens om. Nationella bönenätverk där man ber för nationen har blivit allt vanligare i Europas länder, och de flesta som kom var engagerade i sådant bönearbete i sina respektive hemländer och bönen fortsätter i alla våra lokala bönegrupper och nätverk vi har över hela Europa.

Den dagliga promenaden från hotellet till möteslokalen. Pastor Lajos Racz från Ungern och Ortwin Schweizer från Tyskland i täten

Den dagliga promenaden från hotellet till möteslokalen. Pastor Lajos Racz från Ungern och Ortwin Schweizer från Tyskland i täten

Jag och Oreste

Jag och Oreste

rommariamaggiore

Basilikan Maria Maggiore låg på gångavstånd från Sta Sofia, huset där vi bodde och jag hann med att gå på morgonmässan där en dag. Hit kommer påven för att be varje gång inför att han skall göra en resa.

 

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 10 kommentarer