Till vallfärden med Mälardalens katoliker till Marielund den 15 augusti kom många tillresande från olika församlingar. Många är kristna från Syrien och Irak som tvingats lämna sina hemländer på grund av förföljelse. Vi befinner oss i den tragiska situationen att kristen närvaro i de regioner som en gång var kristendomens vagga inte längre är möjlig. Med vid vallfärden var den präst som sist lämnade Mosul innan staden invaderades av IS. Under mässan bad vi särskilt för den kritiska situationen i Mellanöstern. Jag har svårt att förstå det njugga intresset hos vissa för IS övergrepp, inte bara mot kristna utan även andra folkgrupper och mot kvinnor. Läs Jenny Nordbergs krönika i SvD.
Med på Marielund fanns många katoliker från Mellanöstern och vi hade bland oss den präst som sist lämnade Mosul efter IS´ invasion.
Jag läser i lördagens DN ett längre reportage om föreningslivets kris. Två klara tendenser:
Antalet engagerade i ideella föreningar, politiska partier etc har visat en stadigvarande nedåtgående trend sedan 1980. Inga vill ta styrelseuppdrag eller binda sig för mera långtgående åtaganden.
Särskilt bland unga har tilliten till andra människor sjunkit betydligt.
Sedan 2000 har var fjärde föräldrakooperativt driven förskola försvunnit. Hembygdsföreningar har bara pensionärer i styrelsen, förningarna ser ut att gå i graven med dem. Andelen som är medlemmar i ett politiskt parti har minskat från 14 till 5% enl SCB. Föreningsliv är tillitsskapande och bra för demokratin menar vissa forskare, men det kan ju också vara så att det är de som känner tillit som också engagerar sig i föreningar. Vad som är hönan och ägget i utvecklingen är svårt att säga. Läs också Johannes Åmans kommentar.
Däremot engagerar sig människor gärna i punktinsatser av olika slag. Vid Kinnekulle nyligen var mellan 600 och 1400 personer från Missing People engagerade i att leta efter den försvunna Lisa Holm. Och till vallfärden till Marielund kom många människor.
Annars är tendensen samma inom kyrkorna. Svenska kyrkan har länge tappat medlemmar och dess byråkratiska organisation ställs alltmer om till att serva människor i deras kortsiktiga behov av religiösa värden och förrättningar medan basen av församlingsmedlemmar som vill engagera sig ideellt minskar.
Katolska kyrkan ser samma utveckling. Gudstjänster är visserligen välbesökta. En vanlig söndag kommer flera tusen till mässan i Katolska domkyrkan på Södermalm till något av de många tillfällen som erbjuds under dagen, men det är svårt att få människor att engagera sig i pastoralråd, kyrkkaffegrupp, katekesundervisning etc och dessa basverksamheter bärs upp av några få som arbetar desto mer, mest äldre och kvinnor.
Det är ingen idé att sucka över att tiderna är sådana och försöka vrida klockan tillbaka, utan istället sträva efter att förstå varför det är så och anpassa sitt engagemang därefter. När det gäller kyrklig verksamhet gäller det att inte förlora det grundläggande målet ur sikte: Att sprida evangelium och vittna om Jesus Kristus.
I Domkyrkans karismatiska bönegrupp där jag är med och som samlats varje tisdag under många år ser vi samma tendens. På grund av minskande antal regelbundna deltagare går vi nu över till att ha lite glesare samlingar med tematisk förbön i kyrkan några gånger per termin. Första gången blir 1 september då påven utlyst en internationell böndag för omvårdnad av skapelsen.
DN´s utomhuskonsert med Stockholmsfilharmonikerna firade i år 40-årsjubileum. 40.000 kom till konserten vid Sjöhistoriska museet, bland dem jag. En härlig kulturupplevelse.
Det är mycket rimligt, och den kristna kritiken att det är ett tecken på att KD ytterligare avlägsnar sig från kristna grundvärderingar är överdriven.
I ett civilsamhälle där ensamstående får adoptera, där samkönade tillåts gifta sig och där det finns massor med barn som kommer från svåra förhållanden, både inhemskt och som flyktingar från andra länder, varför skulle man inte utnyttja den resurs som samkönade par som lever i stabila förhållanden och vill ta ansvar för ett barn innebär?
Visst är idealet att erbjuda alla barn en far och en mor att identifiera sig med, men vi lever inte i den bästa av världar där det finns massor av adoptivfamiljer som är beredda att ta emot barn som har behov av ett nytt hem. Socialtjänsten har även svårigheter att få tag i stödfamiljer för kortare placeringar. I det läget är det orimligt att det bästa blir det möjligas fiende.
Barn vars föräldrar t.ex. omkommer i en olycka och har en ensamstående person eller ett samkönat par som närmast anhöriga, varför skulle man för principers skull beröva dem möjligheten till trygghet genom adoption?
Ebba Busch Thor gör klokt i att skilja civilsamhälle från religion. hon skriver:
…vi skiljer på kyrka och stat – vi skiljer på teologi och politik… Vad gäller äktenskap förespråkar vi därför en civilrättslig registrering som är lika för hetero- och homosexuella par. Därefter får varje par rama in sin vigsel i enlighet med sina önskemål och sin övertygelse. Därmed skiljer man på den rättsliga ordning som staten ska reglera och samfundens ceremoni.
Det är en grundinställning jag sympatiserar med. I Katolska kyrkan är äktenskapet ett sakrament, och det kommer inte att ske att grundvalen att det är mellan en man och en kvinna och ett förbund för hela livet kommer att ändras. De som hoppas på det inför den stundande familjesynoden i oktober kommer att bli besvikna.
Barmhärtighet och kärlek är Kyrkans och Evangeliets första väg, vilket är påvens betoning, men att sopa sanningen under mattan är inte att älska, som f Zuhlsdorf framhåller. Han menar inte att påven gör det, men en del vill tolka påvens utläggning i den riktningen. Liberala katoliker som vill ha en förändring ser det som positivt, de mera konservativt sinnade är kritiska.
Den 14.e ordinarie biskopsynoden som samlas i Rom i oktober kommer att ha Familjen som tema: THE VOCATION AND MISSION OF THE FAMILY IN THE CHURCH AND THE CONTEMPORARY WORLD. Förra året ägde en extra ordinarie synod rum som också behandlade pastorala frågor kring familjen.
I september äger också en familjekongress rum i Filadelfia vilken också kommer att besökas av påven under hans USA-resa. Dagens journalist Anna Bieniaszewski Sandberg har skrivit en bra fakta-artikel som beskriver diskussionerna inför synoden som är i full gång i Katolska kyrkan. Ett arbetsdokument inför synoden gavs ut i juni, kan läsas här på Vatikanens hemsida.
Första delen av dokumentet beskriver familjen i sin antropologiskt-kulturella kontext. Katolska kyrkan utgår i sin uppfattning av familjen från ett naturrättsligt perspektiv. Familjens som en stabil och fruktsam förening mellan en man och en kvinna är en antropologisk grundsten i samhället, det är denna förening som beseglas genom äktenskapet. Att förändra läran att äktenskapet är mellan man och kvinna är något som inte kommer att ske. Eftersom familjen är en så viktig grundsten men också är utsatt för påfrestningar och försvagning är det viktigt att ge den stöd. I arbetsdokumentet sägs (p 10):
”The family, the basic human community, is showing as never before, through its cultural and social crisis, the great suffering which is being caused by the family’s weakening and fragile character, and, at the same time, the family’s great strength, in itself, in being able to compensate for the inadequacy and inaction of institutions with respect to the formation of the person, the quality of social ties and the care of the most vulnerable. Therefore, a proper appreciation of the strength of the family is particularly necessary, if its weaknesses are to be treated.”
Samtidigt får ett familjeideal inte leda till en lagiskhet som exkluderar och dömer ut dem som inte lyckas leva upp till idealet. Därför har de pastorala frågorna varit mycket viktiga i de förberedande samtalen, t.ex. hur kyrkan behandlar frånskilda omgifta, homosexuella som inte kan ingå äktenskap men ändå lever tillsammans etc. En viktig grundsten för synodarbetet är att kyrkan skall vara människans följeslagare och partner, inte en institution som fördömer och bannlyser.
En vacker vårdag (ja – det har funnits enstaka sådana i år) deltog jag i en konferens. Ni vet hur det är. Under pauserna sitter folk i solen småpratar om allt möjligt skit. Så gjorde jag också med en annan ungersk veterinär.
Plötsligt dyker en ung kille upp och börjar konversera med oss. Det visar sig att han är utbildad journalist och bevakar frågor om djurhållning och livsmedelssäkerhet (något som konferensen egentligen handlade om) åt en stor livsmedelshandelskedja.
Mycket trevligt att även andra än nördar är med på sådana här tillställningar – tänkte jag.
Det tog bara några minuter innan vi fick frågan:
”Hur känns det att bli diskriminerad?”
Vid det laget skrattade vi till, höjde våra ölglas och sade att det vi inte känner igen oss i beskrivningen. Stämningen var mycket avslappnad och vänskaplig.
Det som följde var en lång harang utläggningar om hur nio av tio invandrade akademiker…
På detta foto taget i slutet av dagen ses påve Franciskus hälsa på Roms borgmästare Ignazio Marino. Vår Karin Wanngård syns också på bilden. (AP)
I veckans nyhets-rapportering fick vi veta att miljöorganisationer i Sverige hade sänt ett brev till påven om Förbifart Stockholm med anledning av att finansborgarrådet Karin Wanngård skulle vara med och tala på något möte i Rom där hon träffade påven. Det var nyhetsvinklingen. Vad det var för möte, det närmare syftet med det hela och vad påven sade intresserade sig media inte för.
Det är en anmärkningsvärt låg profil och aktivt ointresse att rapportera om sådant som rör Katolska kyrkan som kännetecknar svenska sekulära media och som står i kontrast till internationell press som ofta gör en helt annan bedömning av nyhetsvärdet. Kristna media som Världen idag och Dagen har blivit lite bättre på att rapportera från Katolska kyrkan, men också dessa har en lång väg att gå till att rapportera mera initierat och vara pålästa om det som händer i den katolska världen.
Publiceringen av påvens miljöencyklika Laudato Si var en världsnyhet, den har omnämnts också i svenska media, men jag är tveksam till att det skett på ett sådant sätt att det finns i den bredare allmänhetens medvetande att encyklikan existerar.
Nu till saken:
Förra månaden gav påve Franciskus ut en miljö-encyklika, Laudato Si där han lyfter upp och tar på allvar vetenskapens larmrapporter om klimatet där bedömningen är att miljöpåverkan orsakad av människan genom utsläpp från fossil-bränslen är en betydande orsak till den globala uppvärmningen som rubbar jordens balans, vilket han menar måste vara utgångspunkten för ett ansvarsfullt agerande för att vårda och ta hand om vår planet.
Experterna har länge pekat på att de stora städerna är nyckelaktörer i att reducera den globala uppvärmningen. Områden med stadsbebyggelse står för närmare tre fjärdedelar av utsläppen. Därför var det logiskt att bjuda in borgmästare från de stora städerna i världen till ett symposium i Vatikanen där man avhandlade just miljön och klimatet, samtidigt med ett annat stort problem som särskilt rör storstäderna: människohandeln. Ett 70-tal borgmästare och representanter för storstädernas politiska ledning, bland dem Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård medverkade.
Arrangör för symposiet var Påvliga Akademin för Socialvetenskaper i samverkan med FN´s nätverk för en hållbar miljö. Symposiet är del i en serie möten på samma tema under de gångna åren. I dessa möten har olika representanter för religioner, enskilda organisationer och polis medverkat.
Under symposiet som pågick hela dagen fick borgmästarna i små korta anföranden lägga ut sin syn på saken. Många hade uppenbarligen läst påvens miljö-encyklika och tackade honom för den och inbjudan till dagens symposium. Jag han lyssna till några av anförandena som direktsändes över internet, och många hade ambitiösa program och målsättningar för framtiden. En del hade fokus på allt bra man själv gjorde och gjorde reklam för det, andra var mera eftertänksamma och erkände att man stod inför stora svårigheter och att man inte alltid lyckas nå ända fram i det man företar sig. Alla var ense om det positiva i den uppmuntran och hjälp på vägen som påvens initiativ innebar.
I slutet av dagen medverkade påve Franciskus själv, jag fick intrycket att han talade fritt utan manuskript. Han valde att tala spanska och tackade de församlade för deras medverkan.
Att ha omsorg om miljön är mycket mer än att ha en ”grön attityd”, sade han, det innebär en human ekologi. Man kan inte isolera människan från miljön. Omsorg om människan och om miljön hör ihop. Refererande till sin miljöencyklika Laudato Si sade han att den skall betraktas inte som en grön encyklika utan som en social-encyklika eftersom ”mänskligheten kan inte exkludera omsorgen om miljön från det sociala livet”.
Miljöproblemen drabbar främst de redan utsatta som mest. Påven tog upp ungdomsarbetslösheten som är mycket hög, i vissa europeiska länder upp emot 40 och även 50% hos unga under 25 år, vilket leder till depression, drogmissbruk och ökat våld, och ungdomarna lever på ett sätt som äventyrar deras hälsa. Ur denna kontext uppstår problem med trafficking, slavarbete, prostitution.
Påven sade att han har stora förhoppningar på FN´s miljö-konferens i Paris i december och att länderna verkligen kan uppnå enighet kring ett effektivt avtal.
Påve Franciskus avslutade med att citera teologen Romano Guardini och hans tankar om de två koncepten igonrans å ena sidan och konceptet kultur och medvetenhet å andra sidan, det förstnämnda som kan leda till så mycket mänsklig grymhet. Detta möte med borgmästare är viktigt, menade han, ”därför att denna medvetenheten existerar i periferin och rör sig mot centrum. Det är ni som har det viktigaste jobbet”, sade han, ”därför att den Heliga Stolen och de olika nationerna kan leverera excellenta tal i FN, men om jobbet inte görs i periferin, så blir det ingen förändring.”
Påven uttryckte sin tacksamhet till de församlade att de tar sig an dessa problem därhemma och för samarbetet. ”Må Herren ge er medvetenhet om dessa problem och om den förstörelse vi åstadkommer genom att inte ha omsorg om miljön och inte ha en ekologisk medvetenhet. Vi behöver gå från brist på kultur till kultur, inte från kultur till brist på kultur.”
Mötet avslutades med att alla borgmästarna tillsammans med påven signerade ett dokument där de gav löfte om engagemang för skydd av miljön och de fattiga.
Detta engagemang för miljön och för de fattiga och att odla en medvetenhetens kultur tror jag alla kunde ta till sig. Påven har naturligtvis rätt när han säger att utan denna medvetenhet och ett engagemang i periferin, så hjälper inte alla vackra och uppfordrande tal i världen för att åstadkomma någon förändring. I den bästa av världar finns ett äkta engagemang hos politikerna som har en högre målsättning än att få så många röster som möjligt i nästa val, och uppfordrande brandtal som träffar rätt blir hörda och används som inspiration. Men i den ofullkomliga värld som är för handen vet vi att det inte alltid är så. Därför är miljöorganisationer som specialbevakar miljöfrågorna och har tummen i ögat på politikerna också viktiga aktörer. Men också sådana organisationer är ofullkomliga och om man mer tjänar den egna ideologiska och politiska agendan än att sträva efter denna medvetenhetens kultur som påven talar om, så kan man också bli dysfunktionella i samarbetet för en bättre miljö. Vi har alla, påvar som politiker och medlemmar i enskilda organisationer och aktionsgrupper styrkor och svagheter men kan samarbeta om vi vädjar till det bästa både hos oss själva och motparten.
Hur anläggandet av 18 km motorväg inverkar på miljön kanske man kan ha olika uppfattningar om men ändå samarbeta för en bättre miljö. Påven skall inte engagera sig i dessa 18 km utan gör rätt i att vara inspiratör på en mera övergripande nivå. Att gå från icke-kultur till kultur.
Sverige är marinerat i söndringsideologi, skriver Ilan Sadé. Jag finner texten mycket tankeväckande. Söndringsideologi är ett nytt begrepp han introducerar och definierar såhär:
”Besattheten av rättigheter utan hänsyn till balansräkningens tillgångssida, all identitetspolitik in absurdum, det sekteristiska förhållningssättet till politik, hyllningen av det barnsliga och pubertala, avskyn av Väst och stödet till det västerländska samhällets fiender – allt detta har ju en sak gemensamt: det antingen leder eller syftar till att bryta sönder den överbryggande samhällsgemenskapen.”
Det fanns en tid då den politiska vänstern gillade den marxistiska tankefiguren ”ideologisk överbyggnad”, d v s att ideologier i vid bemärkelse bara är de mäktigas försök att rättfärdiga sin egen makt och de rådande produktionsförhållandena.
Pell säger ett par viktiga saker mycket om Laudato Si och debatten som uppstått efteråt som jag gärna återger här:
1. ”…the church has no particular expertise in science . . . the church has got no mandate from the Lord to pronounce on scientific matters. We believe in the autonomy of science.”
2. the Pope has in Laudato Si “beautifully set out our obligations to future generations and our obligations to the environment”.
Vinklingen i Vatican Insider är att Pell ”kritiserar” påvens encyklika genom det förstnämnda uttalandet. Detta är en överdrift. Men media i allmänhet, eller ena sidan i en politiserad konflikt ( i detta fall pessimister och skeptiker till pessimisterna i klimatfrågan) vill gärna förstora upp motsättningar och utnyttja påven till förmån för den egna politiska agendan. Sålunda ser jag nu att ett antal miljöorganisationer har skrivit brev till påven och vill ha honom på sin sida i Stockholms trafikpolitik. Detta i samband med att finansborgarrådet Karin Wanngård (S) skall träffa påven och tala om Stockholms klimatarbete.
Men jag skulle bli förvånad om inte påven skulle säga exakt samma sak angående den första punkten som Pell. Det var en av mina poänger i mitt tidigare inlägg om Laudato Si. Kyrkans läroämbete lägger sig varken i vetenskapliga diskussioner eller tar ställning i politiska frågor så länge politiken bygger på en etisk grund.
Det är naturligt att det uppstår en diskussion efter att en encyklika om så viktiga saker som miljön och vårt jordiska hem kommer ut, det är ett nödvändigt led i processen att tolka encyklikan. De som tolkar den på så sätt att påven tar ställning för ena sidan i en pågående vetenskaplig diskussion menar jag är fel ute. Syftet med encyklikan är det som Pell formulerar i den andra ovan citerade punkten.
Idag publicerades i Dagen mitt debattinlägg om Laudato Si, påvens miljöencyklika. Det är ett svar till Claes-Göran Bergstrands inlägg förra veckan där han gör gällande misstanken att påven har en dold agenda. Kritiken mot miljöencyklikan som kommit från flera håll är en ohelig allians mellan gammal välbekant evangelikal kritik som Claes-Göran här framför enligt vilken Katolska kyrkan inte har Jesus i centrum utan andra antikristliga agendor och en kritik från konservativt kristet (även katolskt) håll som går ut på att påven inte får åberopa moderna vetenskapliga rön angående klimatet eftersom dessa inte är till hundra procent bevisade. Jeb Busch i USA tillhör denna falang, och i Sverige gör sig Pelle Poluha på sin blogg till tolk för denna kritik.
Nära besläktad med sistnämnda är kritiken mot påvens uttalanden i ekonomiska frågor generellt där påven förespråkar etik i ekonomin och att det ekonomiska systemet måste tjäna det allmänna bästa. En debatt uppstått främst i USA där påven anklagas för en socialistisk verklighetstolkning. I den apostoliska maningen Evangelii Gaudium från 2013 togs ekonomiska frågor upp i kapitel II som exempel på några utmaningar i dagens värld (EG 53-58): Nej till en ekonomi som exkluderar de svagaste, nej till pengar som avgud, nej till ett finansiellt system som regerar istället för att tjäna människan.
”57. Behind this attitude lurks a rejection of ethics and a rejection of God. Ethics has come to be viewed with a certain scornful derision. It is seen as counterproductive, too human, because it makes money and power relative. It is felt to be a threat, since it condemns the manipulation and debasement of the person. In effect, ethics leads to a God who calls for a committed response which is outside the categories of the marketplace. When these latter are absolutized, God can only be seen as uncontrollable, unmanageable, even dangerous, since he calls human beings to their full realization and to freedom from all forms of enslavement. Ethics – a non-ideological ethics – would make it possible to bring about balance and a more humane social order. With this in mind, I encourage financial experts and political leaders to ponder the words of one of the sages of antiquity: “Not to share one’s wealth with the poor is to steal from them and to take away their livelihood. It is not our own goods which we hold, but theirs”.[55]
58. A financial reform open to such ethical considerations would require a vigorous change of approach on the part of political leaders. I urge them to face this challenge with determination and an eye to the future, while not ignoring, of course, the specifics of each case. Money must serve, not rule! The Pope loves everyone, rich and poor alike, but he is obliged in the name of Christ to remind all that the rich must help, respect and promote the poor. I exhort you to generous solidarity and to the return of economics and finance to an ethical approach which favours human beings.”
I ett tal i Santa Cruz, Bolivia upprepade han med kraft dessa grundtankar från Evangelii Gaudium:
Att inte låta marknadskrafterna löpa amok utan att man måste lägga moraliska aspekter på ekonomin så att inte människovärdet kränks är självklart och följer ur katolsk sociallära, det ligger på ett mycket mer grundlägande plan än politisk ideologi.
Jag har inga invändningar i sak mot det mesta Claes-Göran Bergstrand skriver (8/7) om påven och miljöencyklikan Laudato Si (LS), inte heller mot slutsatsen att man bör sätta sitt hopp till Jesus och inte till påven. Påven själv gör säkerligen tummen upp för den.
Men Bergstrands text missar att sätta in encyklikan i ett kristet helhetssammanhang. När han skriver att han inte finner något om att påven pekar på Jesus som världens hopp måste han ha läst encyklikan mycket selektivt. I början (LS 3) hänvisar påven till sin apostoliska maning från 2013 Evangelii Gaudium där alla kristna uppmanas till en ny evangelisation och att öppna sig för ”ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus” (EG 3).
I LS 62–75 läggs ett bibliskt skapelseperspektiv ut och påven konstaterar att en spiritualitet som glömmer Gud som den allsmäktige Skaparen inte är acceptabel och i LS 96–100 pekas på hur allt sammanfattas i Jesus Kristus, med referenser till bland annat Joh 1 och Kol 1.
Bergstrand konstaterar att påven talar profetiskt när han pekar på girighet och egoism och uppmanar politiska och religiösa ledare att främja freden. Inte desto mindre andas hans text misstänksamhet om en underliggande dold agenda och han introducerar en annan kontext – den om en antikristlig globaliserad världsordning.
Nej, påven ska självklart inte agera politisk världsledare, däremot moralisk och profetisk vägvisare. Att abdikera från den rollen vore oansvarigt. Det är sant att konservativa katolska politiker som Jeb Bush kritiserat påvens encyklika, men jag ser det snarast som ett tecken på dess styrka än dess svaghet. Dessa katolska politiker som tycks sätta sin politiska agenda främst och menar att påven bör stanna vid sin privatreligiösa läst borde i stället lyssna och rannsaka sig själva.
Tro och vetenskap står inte i motsats, och Katolska kyrkan accepterar vad som är vetenskapligt klarlagt, förstås utan anspråk på att ge ytterligare auktoritet åt vetenskapliga rön annat än det som redan följer ur vetenskapen. I Laudato Si redogörs för aktuellt vetenskapligt läge, det framhålls också att det finns delade meningar kring vissa frågor.
Kyrkans auktoritet ligger på det andliga och moraliska planet, och Katolska kyrkan har sedan tidigare en långt utanför kyrkliga sammanhang accepterad sociallära som rör social rättvisa, fred och människovärde. Att det till socialläran nu också fogas en dimension som rör miljön och vårt ansvar för skapelsen är helt naturligt och följdriktigt.
Ordet mångfald har vunnit i det närmaste totalt burskap i Sverige det senaste decenniet. Att ordet har en ytterst vag betydelse och är förknippat med både positiva och negativa värderingar är knappast världshistoriens mest omtumlande semantikpåstående. Svaret på frågan om betydelse och värdeladdning beror helt enkelt på vem man frågar.
Bengts Blogg 