Till vallfärden med Mälardalens katoliker till Marielund den 15 augusti kom många tillresande från olika församlingar. Många är kristna från Syrien och Irak som tvingats lämna sina hemländer på grund av förföljelse. Vi befinner oss i den tragiska situationen att kristen närvaro i de regioner som en gång var kristendomens vagga inte längre är möjlig. Med vid vallfärden var den präst som sist lämnade Mosul innan staden invaderades av IS. Under mässan bad vi särskilt för den kritiska situationen i Mellanöstern. Jag har svårt att förstå det njugga intresset hos vissa för IS övergrepp, inte bara mot kristna utan även andra folkgrupper och mot kvinnor. Läs Jenny Nordbergs krönika i SvD.

Med på Marielund fanns många katoliker från Mellanöstern och vi hade bland oss den präst som sist lämnade Mosul efter IS´ invasion.

Jag läser i lördagens DN ett längre reportage om föreningslivets kris. Två klara tendenser:

1. Antalet engagerade i ideella föreningar, politiska partier etc har visat en stadigvarande nedåtgående trend sedan 1980. Inga vill ta styrelseuppdrag eller binda sig för mera långtgående åtaganden.
2. Särskilt bland unga har tilliten till andra människor sjunkit betydligt.

Sedan 2000 har var fjärde föräldrakooperativt driven förskola försvunnit. Hembygdsföreningar har bara pensionärer i styrelsen, förningarna ser ut att gå i graven med dem. Andelen som är medlemmar i ett politiskt parti har minskat från 14 till 5% enl SCB. Föreningsliv är tillitsskapande och bra för demokratin menar vissa forskare, men det kan ju också vara så att det är de som känner tillit som också engagerar sig i föreningar. Vad som är hönan och ägget i utvecklingen är svårt att säga. Läs också Johannes Åmans kommentar.

Däremot engagerar sig människor gärna i punktinsatser av olika slag. Vid Kinnekulle nyligen var mellan 600 och 1400 personer från Missing People engagerade i att leta efter den försvunna Lisa Holm. Och till vallfärden till Marielund kom många människor.

Annars är tendensen samma inom kyrkorna. Svenska kyrkan har länge tappat medlemmar och dess byråkratiska organisation ställs alltmer om till att serva människor i deras kortsiktiga behov av religiösa värden och förrättningar medan basen av församlingsmedlemmar som vill engagera sig ideellt minskar.

Katolska kyrkan ser samma utveckling. Gudstjänster är visserligen välbesökta. En vanlig söndag kommer flera tusen till mässan i Katolska domkyrkan på Södermalm till något av de många tillfällen som erbjuds under dagen, men det är svårt att få människor att engagera sig i pastoralråd, kyrkkaffegrupp, katekesundervisning etc och dessa basverksamheter bärs upp av några få som arbetar desto mer, mest äldre och kvinnor.

Det är ingen idé att sucka över att tiderna är sådana och försöka vrida klockan tillbaka, utan istället sträva efter att förstå varför det är så och anpassa sitt engagemang därefter. När det gäller kyrklig verksamhet gäller det att inte förlora det grundläggande målet ur sikte: Att sprida evangelium och vittna om Jesus Kristus.

I Domkyrkans karismatiska bönegrupp där jag är med och som samlats varje tisdag under många år ser vi samma tendens. På grund av minskande antal regelbundna deltagare går vi nu över till att ha lite glesare samlingar med tematisk förbön i kyrkan några gånger per termin. Första gången blir 1 september då påven utlyst en internationell böndag för omvårdnad av skapelsen.

DN´s utomhuskonsert med Stockholmsfilharmonikerna firade i år 40-årsjubileum. 40.000 kom till konserten vid Sjöhistoriska museet, bland dem jag. En härlig kulturupplevelse.