KD´s partistyrelse föreslår att samkönade par ska kunna prövas för adoption och Ebba Busch Thor säger sig stödja det. I en artikel i Dagen förklarar hon varför.
Det är mycket rimligt, och den kristna kritiken att det är ett tecken på att KD ytterligare avlägsnar sig från kristna grundvärderingar är överdriven.
I ett civilsamhälle där ensamstående får adoptera, där samkönade tillåts gifta sig och där det finns massor med barn som kommer från svåra förhållanden, både inhemskt och som flyktingar från andra länder, varför skulle man inte utnyttja den resurs som samkönade par som lever i stabila förhållanden och vill ta ansvar för ett barn innebär?
Visst är idealet att erbjuda alla barn en far och en mor att identifiera sig med, men vi lever inte i den bästa av världar där det finns massor av adoptivfamiljer som är beredda att ta emot barn som har behov av ett nytt hem. Socialtjänsten har även svårigheter att få tag i stödfamiljer för kortare placeringar. I det läget är det orimligt att det bästa blir det möjligas fiende.
Barn vars föräldrar t.ex. omkommer i en olycka och har en ensamstående person eller ett samkönat par som närmast anhöriga, varför skulle man för principers skull beröva dem möjligheten till trygghet genom adoption?
Ebba Busch Thor gör klokt i att skilja civilsamhälle från religion. hon skriver:
…vi skiljer på kyrka och stat – vi skiljer på teologi och politik… Vad gäller äktenskap förespråkar vi därför en civilrättslig registrering som är lika för hetero- och homosexuella par. Därefter får varje par rama in sin vigsel i enlighet med sina önskemål och sin övertygelse. Därmed skiljer man på den rättsliga ordning som staten ska reglera och samfundens ceremoni.
Det är en grundinställning jag sympatiserar med. I Katolska kyrkan är äktenskapet ett sakrament, och det kommer inte att ske att grundvalen att det är mellan en man och en kvinna och ett förbund för hela livet kommer att ändras. De som hoppas på det inför den stundande familjesynoden i oktober kommer att bli besvikna.
Komplementariteten manligt/kvinnligt är av naturen givet och familjen, mamma-pappa-barn är en antropologisk grundstruktur. Homosexualitet och andra avvikelser från grundmönstrert finns i naturen, men definieras ju just utifrån grundmönstret. Att förneka eller dölja det tror jag inte gagnar någon enda människa, inte heller HBTQ-personer, och det ligger inget diskriminerande i att framhålla detta. Som Benedikt XVI framhöll, skapelseordningen är inte queer.
Läs vad påven sade om skilsmässa och omgifte i sin familjekatekes från onsdagsaudiensen 5 aug.
Läs Fader Zuhlsdorfs kommentarer till påvens utläggning här.
Barmhärtighet och kärlek är Kyrkans och Evangeliets första väg, vilket är påvens betoning, men att sopa sanningen under mattan är inte att älska, som f Zuhlsdorf framhåller. Han menar inte att påven gör det, men en del vill tolka påvens utläggning i den riktningen. Liberala katoliker som vill ha en förändring ser det som positivt, de mera konservativt sinnade är kritiska.
Bengts Blogg 
Argumentet om att ”barn har rätt till en far och en mor” används flitigt mot adoption av par med samma kön, men konstigt nog inte mot ensamadoptioner. Mitt eget motstånd i frågan föll när jag fick veta att vi tillåter ensamadoptioner. ”Jaha, men då så. Vad bråkar folk om?” Det här är första gången jag ser en kristen ta upp den aspekten. Jag tror egentligen inte att föräldrarnas kön spelar någon roll, alls, men även om så vore måste rimligen två föräldrar av samma kön vara otroligt mycket bättre än en enda.
Själv tycker jag att ensamadoption starkt bör ifrågasättas. Jo jag vet att det ställs hårda krav på ensamadopterandes sociala nätverk, men… nej. Föräldrar är föräldrar. Andra vuxna kan vara mycket viktiga och idag underskattar vi andra vuxnas betydelse för barn – de flesta barn borde ha fler vuxna i sitt liv än de har – men andra vuxna är inte föräldrar. Ja andra vuxna kan senare kliva in i den rollen, om man har tur, men barn som soloprojekt är för mycket att ta på sig för en ensam människa. För mycket kan hända, med alltifrån egen hälsa till sociala smällar av olika slag. Det är för sårbart för att vara en god modell att sikta på. Situationen uppstår ibland av misstag. Då får man göra det bästa av situationen, men vi behöver inte för den skull tillåta ensamadoption. Sen går det för en kvinna men inte för en man ofta att sikta på den situationen helt utan inseminering eller adoption. Det är svårt att göra något åt, men behöver inte uppmuntras.
Tycker det behövs en generell diskussion inom kristendomen om förhållandet mellan kristen tro och lagstiftning (tänker i första hand generellt och inte specifikt i frågan om adoption).
Finns många frågor att fundera över.
I hur stor omfattning kan troende kristna bejaka lagstiftning som kolliderar mot centrala delar av kristen tro och lära? Är det tex inte inkonsekvent att bejaka en lagstiftning som kolliderar mot kristen tro? En inkonsekvens som ytterst bottnar i en frånvaro av naturrätt eller uppfattningen att ”alla religion och livsåskådningar bär till Gud” eller att religion bör vara privat.
Å andra sidan har vi människor som inte delar centrala delar av kristen tro. Ska dessa människor beröras av lagstiftning utifrån en värdegrund de inte delar? I hur hög grad ska lagstiftning ”begränsa” människors strävan att leva det de uppfattar vara det goda livet?
Komplexa frågor, trycker jag. Men som likväl behöver diskuteras.
Magnus