Idag publicerades i Dagen mitt debattinlägg om Laudato Si, påvens miljöencyklika. Det är ett svar till Claes-Göran Bergstrands inlägg förra veckan där han gör gällande misstanken att påven har en dold agenda. Kritiken mot miljöencyklikan som kommit från flera håll är en ohelig allians mellan gammal välbekant evangelikal kritik som Claes-Göran här framför enligt vilken Katolska kyrkan inte har Jesus i centrum utan andra antikristliga agendor och en kritik från konservativt kristet (även katolskt) håll som går ut på att påven inte får åberopa moderna vetenskapliga rön angående klimatet eftersom dessa inte är till hundra procent bevisade. Jeb Busch i USA tillhör denna falang, och i Sverige gör sig Pelle Poluha på sin blogg till tolk för denna kritik.

Nära besläktad med sistnämnda är kritiken mot påvens uttalanden i ekonomiska frågor generellt där påven förespråkar etik i ekonomin och att det ekonomiska systemet måste tjäna det allmänna bästa. En debatt uppstått främst i USA där påven anklagas för en socialistisk verklighetstolkning. I den apostoliska maningen Evangelii Gaudium från 2013 togs ekonomiska frågor upp i kapitel II som exempel på några utmaningar i dagens värld (EG 53-58): Nej till en ekonomi som exkluderar de svagaste, nej till pengar som avgud, nej till ett finansiellt system som regerar istället för att tjäna människan.

”57. Behind this attitude lurks a rejection of ethics and a rejection of God. Ethics has come to be viewed with a certain scornful derision. It is seen as counterproductive, too human, because it makes money and power relative. It is felt to be a threat, since it condemns the manipulation and debasement of the person. In effect, ethics leads to a God who calls for a committed response which is outside the categories of the marketplace. When these latter are absolutized, God can only be seen as uncontrollable, unmanageable, even dangerous, since he calls human beings to their full realization and to freedom from all forms of enslavement. Ethics – a non-ideological ethics – would make it possible to bring about balance and a more humane social order. With this in mind, I encourage financial experts and political leaders to ponder the words of one of the sages of antiquity: “Not to share one’s wealth with the poor is to steal from them and to take away their livelihood. It is not our own goods which we hold, but theirs”.[55]

58. A financial reform open to such ethical considerations would require a vigorous change of approach on the part of political leaders. I urge them to face this challenge with determination and an eye to the future, while not ignoring, of course, the specifics of each case. Money must serve, not rule! The Pope loves everyone, rich and poor alike, but he is obliged in the name of Christ to remind all that the rich must help, respect and promote the poor. I exhort you to generous solidarity and to the return of economics and finance to an ethical approach which favours human beings.”

I ett tal i Santa Cruz, Bolivia upprepade han med kraft dessa grundtankar från Evangelii Gaudium:

Att inte låta marknadskrafterna löpa amok utan att man måste lägga moraliska aspekter på ekonomin så att inte människovärdet kränks är självklart och följer ur katolsk sociallära, det ligger på ett mycket mer grundlägande plan än politisk ideologi.

Påven besöker USA i september. Då lär frågan komma upp, och i intervjun med journalisterna på planet hem från Sydamerika i måndags sade han att han kommer att sätta sig in i kritiken innan USA-resan.

Nedan återger jag min artikel i Dagen med länkar:

————————

Jag har inga invändningar i sak mot det mesta Claes-Göran Bergstrand skriver (8/7) om påven och miljöencyklikan Laudato Si (LS), inte heller mot slutsatsen att man bör sätta sitt hopp till Jesus och inte till påven. Påven själv gör säkerligen tummen upp för den.

Men Bergstrands text missar att sätta in encyklikan i ett kristet helhetssammanhang. När han skriver att han inte finner något om att påven pekar på Jesus som världens hopp måste han ha läst encyklikan mycket selektivt. I början (LS 3) hänvisar påven till sin apostoliska maning från 2013 Evangelii Gaudium där alla kristna uppmanas till en ny evangelisation och att öppna sig för ”ett förnyat personligt möte med Jesus Kristus” (EG 3).

I LS 62–75 läggs ett bibliskt skapelseperspektiv ut och påven konstaterar att en spiritualitet som glömmer Gud som den allsmäktige Skaparen inte är ­acceptabel och i LS 96–100 pekas på hur allt sammanfattas i Jesus Kristus, med referenser till bland annat Joh 1 och Kol 1.

Bergstrand konstaterar att påven talar profetiskt när han pekar på girighet och egoism och uppmanar politiska och religiösa ledare att främja freden. Inte desto mindre andas hans text misstänksamhet om en underliggande dold agenda och han introducerar en annan kontext – den om en antikristlig globaliserad världsordning.

Nej, påven ska självklart inte agera politisk världsledare, däremot moralisk och profetisk vägvisare. Att abdikera från den rollen vore oansvarigt. Det är sant att konservativa katolska politiker som Jeb Bush kritiserat påvens encyklika, men jag ser det snarast som ett tecken på dess styrka än dess svaghet. Dessa katols­ka politiker som tycks sätta sin politiska agenda främst och menar att påven bör stanna vid sin privatreligiösa läst borde i stället lyssna och rannsaka sig själva.

Tro och vetenskap står inte i motsats, och Katolska kyrkan accepterar vad som är vetenskapligt klarlagt, förstås utan anspråk på att ge ytterligare auktoritet åt vetenskapliga rön annat än det som redan följer ur vetenskapen. I Laudato Si redogörs för aktuellt vetenskapligt läge, det framhålls också att det finns delade meningar kring vissa frågor.

Kyrkans auktoritet ligger på det andliga och moraliska planet, och Katolska kyrkan har sedan tidigare en långt utanför kyrkliga sammanhang accepterad sociallära som rör social rättvisa, fred och människovärde. Att det till socialläran nu också fogas en dimension som rör miljön och vårt ansvar för skapelsen är helt naturligt och följdriktigt.