Bengts Blogg

Nyheten att ledaren för Stiftelsen Berget i Rättvik, Peder Bergqvist och 6 personer i kommuniteten konverterar till Katolska kyrkan publicerades under torsdagen i Kyrkans tidning och Dagen.

Berget har sina rötter i Svenska kyrkan och drivs redan nu av en ekumenisk kommunitet med såväl katoliker som protestanter som medlemmar. Sr Veronika OP är en av medlemmarna i kommuniteten som jag känner. Eftersom jag ofta vistas i Dalarna var jag själv där under sommaren och deltog i katolsk mässa som erbjuds där regelbundet. Retreat- och kursgårdens verksamhet och ekumeniska inriktning kommer inte att förändras, framhåller man.

Peder Bergqvist är präst i Svenska kyrkan och blir nu katolsk diakon, och till pingsthelgen 2016 skall han vigas till katolsk präst. Han och de övriga katolikerna i kommuniteten kommer att stå under andligt och kyrkorättsligt stöd av Katolska kyrkans biskop Anders Arborelius.

Jag ser i Dagen att det också framförs oro över att Bergets materiella tillgångar automatiskt skulle gå över till Katolska kyrkan genom detta, men så är det inte förklarar Peder Bergqvist. Styrelsens och vänföreningens funktion och stiftelsens stadgar kommer inte att förändras.

Helt överaskande är inte denna nyhet. Strävan efter enhet med Katolska kyrkan har länge funnits inom kommuniteten. Tidigare hade man hoppats på en dispens från Katolska kyrkans regler så att katoliker och protestanter inom kommuniteten kunde fira nattvard gemensamt. En sådan överenskommelse är inte omöjlig men ovanlig. I den ekumeniska kommuniteten i Taizé finns en sådan tillåtelse sedan Broder Rogers dagar förankrad hos påven Johannes Paulus II, och så går det till också idag under dess nye ledare br Alois som är katolik (Broder Roger var reformert). I kommuniteten firar man gemensam mässa, protestanter, ortodoxa och katoliker. För pilgrimerna erbjuds protestantisk och katolsk mässa separat.

När det gäller Berget sade emellertid Katolska kyrkan bestämt nej till en sådan lösning. I stället inleddes den dialog som nu lett till individuella konversioner och att kommuniteten blir en del av Katolska kyrkan med biskop Anders som beskyddare. Enligt Dagen skall detta också ha stöd hos Troskongregationen i Rom.

I pressmeddelande från Berget sägs: ”Den fulla kommunionen med biskopen av Rom är nödvändig för de kristnas synliga enhet. Vi fortsätter att be och verka för alla kristnas synliga enhet i vårt dagliga liv och genom att fullfölja vår ekumeniska mission”. Som i Taizé kommer att firas mässa enligt olika traditioner. Från och med nästa år kommer morgonmässan att firas enligt Svenska kyrkans ordning och på kvällen blir det daglig katolsk mässa i samma kapell.  Så långt har kommuniteten nu kommit i sin strävan mot Kyrkans synliga enhet.

Dag Sandahl som också kommenterat nyheten tillhör den grupp högkyrkliga i Svenska kyrkan som har en förståelse för innebörden i den universella kyrkans katolicitet. Emellertid menar han att Svenska kyrkan i sig själv med dess prästämbete och sakramentsförvaltning representerar denna katolicitet i Sverige. Katolska kyrkan menar ju att kyrkans fulla katolicitet och nådens fullhet bevarats endast inom Katolska kyrkan och i enheten med biskopen av Rom och att det visserligen finns element av detta i andra samfund, men att protestantiska kyrkor inte betraktas som fullödiga kyrkor. Därför är Dag Sandahl och många protestanter med honom kritiska till Katolska kyrkan som de tycker har en alltför imperialistisk hållning.

Jag är inte den som triumfatoriskt vill säga ”välkommen hem” till dem som nu konverterar. Välkomna är de sannerligen, men jag menar att man bör ha stor respekt för ömtåligheten i en sådan process och söka sig fram steg för steg. Så gjorde broder Roger. Han förstod att Katolska kyrkan inte har denna restriktiva hållning bara för att man vill ha makt, utan utifrån sin förståelse av vad sann katolicitet innebär och man gör det utifrån lydnad mot det arv Kristus gett henne att förvalta och i tjänst åt hela kristenheten. I den processen har vi alla kristna ett ansvar att utifrån kärlek och respekt söka sanningen. Broder Alois höll ett föredrag om Taizés och Broder Rogers väg vid Eukaristiska kongressen i Dublin 2012.  Jag tycker det är en underbart fin och respektfull anda i det talet.

Hela talet på YouTube här:

Sammanfattning av några punkter i talet:

Om kyrkosamfunden är grundade på dopet i en Ande, kan ekumenik inte främst betyda en mänsklig ansträngning att förena olika traditioner. Det viktigaste ekumeniska försöket är att försöka leva i gemenskap med Gud i Kristus genom den Helige Ande. Den schweiziske teologen Maurice Zundel från förra århundradet förklarade på ett utmärkt sätt ”att det är i en mystisk förening med Kristus som ekumeniken slutligen kan förverkligas. Annars, sade han , är ekumenik bara fåfängt prat.”

Ibland får man intrycket att kristna genom århundraden har vant sig vid att vara splittrade. Som förberedelse till en försoning borde man betona det bästa i de olika traditionerna. Då kan ett utbyte av gåvor ske: vi delar vad vi har fått från Gud och ser samtidigt de gåvor Gud har givit andra. Och detta utbyte är möjligt just därför att vi har en gemensam grund som förenar oss: ett gemensamt dop.

Ett delande av gåvor har börjat. Genom kyrkans bön och personliga möten har ömsesidig uppskattning fördjupats. Många har förstått att vissa aspekter av trons mysterium har förklarats bättre av en annan tradition än deras egen. Hur kan vi dela dessa skatter i framtiden? Och vad är dessa skatter?

Kristna i Öst har fokuserat på Kristi uppståndelse, som redan har förvandlat världen. Är det inte tack vare detta som många av dem lyckades övervinna decennier av lidande i det förflutna? I Öst har Kyrkofädernas lära bevarats med stor trohet. Klosterväsendet som  de gav till Väst har ingjutit kontemplativt liv åt  hela kyrkan. Kunde kristna i väst vara mera öppna för dessa skatter?

Reformationens kristna har betonat vissa av evangeliets sidor: Gud erbjuder sin kärlek gratis: genom sitt Ord möter han var och en som lyssnar och praktiserar det; den enkla tilliten till tron leder till Guds barns frihet, till det ögonblickliga livet med Gud idag; gemensam sång uttrycker Guds Ord. Är inte dessa värden  som de reformerta kristna bekänner sig till viktiga för oss alla?

Den katolska kyrkan har genom sin månghundraåriga historia synliggjort gemenskapen med Kristus. Hon har ständigt sökt efter en balans mellan den lokala kyrkan och den universella Kyrkan. Den ena kan inte existera utan den andra. Ett gemensamt prästämbete har hjälpt till att behålla enheten i tron. Kunde inte alla döpta gå vidare i en fortsatt förståelse av detta prästämbete?

Är det inte för att broder Roger så envetet höll fast vid sin vision av att Kyrkan skulle föra samman alla döpta och levde det med alla konsekvenser, att han blev erkänd av olika kyrkoledare som en broder i gemenskap med Kristi kyrka? Broder Roger levde i Kristus. Han lät sig inte hejdas av splittringen mellan olika riktningar. Han upptäckte Kristus i de döpta i alla samfund. Han såg till och med kvinnor och män som utan att bekänna en speciell tro var Kristi budbärare, kärlekens och fredens vittnen: några av dem, skrev han, ”går före oss in i himmelriket.”

Under sitt liv var broder Roger aldrig rädd att förlora sin identitet. Han  menade att  en kristens identitet först av allt  finns i gemenskapen med Kristus och utifrån den i gemenskap med alla som tillhör Kristus. Redan i sin ungdom anade han, att en gemenskap av män som ständigt sökte försoning,  kunde bli ett tecken. Detta är den djupaste kallelsen i Taizé, att grunda vad han kallade ”en liknelse av gemenskap”.

Vår gemenskap började tidigt söka en gemenskap med den Ortodoxa kyrkan. 1965 sände patriarken Athenagoras munkar till Taizé för att de skulle leva sitt monastiska liv med oss under några år. Banden av vänskap och tillit med de Ortodoxa kyrkorna har blivit allt djupare fram till i dag.

Och när de första katolska bröderna mot slutet av 1960-talet upptogs i vår gemenskap , uppstod den allt viktigare frågan i vår kommunitet om gemenskapen med den katolska Kyrkan: hur kunde splittringens skiljemur mellan dessa två traditioner övervinnas?
För broder Roger, som i sitt liv gradvis gick in i full gemenskap med Katolska Kyrkan, blev det förverkligat på två sätt – genom att ta emot Eukaristin och genom att erkänna behovet av ett  gemensamt andligt ledarskap utövat av Biskopen i Rom.

Han såg inte detta som ”en ekumenik i betydelsen att återvända till flocken”, ty enligt hans uppfattning hade den Katolska kyrkan från och med Johannes XXIII och Andra Vatikankonciliet välkomnat reformationens grundläggande krav: vikten av Guds nåd, samvetets frihet. Kristuscentrerad tro och tonvikten på Bibeln. Och han skulle ha blivit glad att få höra att Biskopssynoden år 2008 i Rom,”Guds Ord i Kyrkans  liv och mission,” erinrade om att två saker redan förenar de kristna: dopet och Guds Ord.

Vår gemenskap hade kommit fram till att försoningen mellan icke-katoliker och Kyrkan i Rom inte kunde åstadkommas genom att ställa obegränsade villkor utan att hjälpa den att växa fram inifrån. Tjugonde århundradet har visat att Petrusämbetet har kunnat förändras. Johannes Paulus II vädjade till icke-katoliker att delta i denna utveckling som han skrev i encyklikan Ut Unum Sint.

Bröderna i vår gemenskap som kommer från protestantiska familjer accepterar dessa två steg utan att förkasta sina bakgrunder men genom att bredda sin tro. De bröder som kommer från katolska familjer upplever sin tro berikad genom att de öppnar sig enligt Andra Vatikankonciliet inför de reformerade kyrkornas frågor och gåvor. Detta har blivit alldeles självklart för oss.

Om dessa försök ibland innebär begränsningar och offer – kan försoning uppnås utan offer? – så är utvidgningen av ett liv i gemenskap oändligt mycket viktigare.