”Då Jesus närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: ‘Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.’ Några fariseer i folkmassan sade då till honom: ‘Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.’ Han svarade: ‘Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.‘” (Luk 19:37 ff)
Att Kristus är Guds gåva till hela mänskligheten och förverkligandet av ett löfte om försoning, helande och evig frälsning är det Evangelium som Kyrkan förvaltar.
Människans svar på detta erbjudande är omvändelse och dop. Genom dopet inlemmas hon i Kyrkans gemenskap. Kyrkan som Jesus grundat är enligt alla kristnas gemensamma trosbekännelse en enda, helig, katolsk (=allmän) och apostolisk. I Kyrkans förkunnelse har det aldrig funnits tal om att begränsa detta mysterium genom att tala om parallella vägar till Gud. Påve Franciskus står i en väl förankrad i traditionen då han i den apostoliska maningen Evangelii Gaudium uppmuntrar alla kristna till ”att med sin inre glädje börja på ett nytt kapitel i evangelisationen. Samtidigt vill jag visa på nya vägar för Kyrkans resa under de år som ligger framför oss.”
Men trons mysterium har Kyrkan som i lerkärl. Av egen kraft kan ingen mänsklig ande eller intellekt förstå och fatta vidden, bredden och höjden av detta. Därför har Jesus själv lovat att vara med sin Kyrka intill tidens slut och sänt den Helige Ande i de troendes hjärta för att de med trons ljus skall begrunda detta.
Kanske biskop Åke Bonniers agenda inte är att förneka Kyrkans bekännelse då han i Dagen skriver att Jesus inte är enda vägen till Gud, men det ligger nära till hands att uppfatta honom på det sättet. Jag har därför stor förståelse för både Micael Grenholms och pastor Lars Gunthers reaktioner på hans artikel. Jag rekommenderar att läsa de texterna som en bakgrund till vad jag skriver här.
En positiv tolkning av Bonniers text är att han vänder sig mot alltför snäva fundamentalistiska och förnuftsföraktande tolkningar av evangeliet. Förr i tiden förekom i folktron att trollen kunde komma och ta barnen om man inte döpte dem. Och hur många övergrepp har inte skett i Kyrkans namn då man försökt tvångsomvända människor, refererande till idén att om bara doprekvisitet i yttre bemärkelse är uppfyllt, så är människan räddad, som om det inte hade ett dugg med frivillighet och hjärtats omvändelse att göra.
Åke Bonnier konstaterar några grundsatser som jag knappt tror någon invänder emot:
”Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans…
Bibeln måste… läsas i ljuset av bibelforskningen och relaterat till vårt eget sammanhang. Det gör den inte mindre helig…
Låt oss tillsammans som kristna fördjupa Guds ord i våra egna liv, i kyrkans liv i öppenhet för att Gud är Gud och i ord och handling leva så att vi ger Jesus äran.”
Pastor Lars Gunther (Equmeniakyrkan) menar att Bonnier slåss mot halmgubbar och alltför lätt avfärdar sina motståndare:
”Jag känner till de fördjupade resonemangen [som biskop Bonnier anför, min amn.] och skriver inte utifrån en slags naiv “jag tror på Bibeln”-hållning. Om den som sympatiserar med Irving och Bonnier vill avfärda mig utifrån en sådan karikatyr, så gå inte på det. En evangelikal/pentekostal hållningen behöver inte vara simplistisk. Jag avfärdar inte Irving och Bonnier genom att etikettera dem som liberalteologer. Tvärtom har jag stor respekt för att det finns signifikanta skillnader mellan liberalteologi och exempelvis Lindbecks postliberala teologi. Att evangelikala debattörer jobbar med en tudelning av teologin som antingen liberal eller konservativ tror jag är en olycka. Vår nyanslösa kritik av meningsmotståndare bekräftar deras fördomar om oss och gör att våra argument biter sämre.”
Min favoritteolog, och kanske en av vår tids främsta, är påve emeritus Benedikt XVI/Joseph Ratzinger. Han är ofta missförstådd som enbart konservativ, kanske på grund av den olyckliga tudelning i liberalt/konservativt som Gunther talar om, men hans teologiska analyser går på djupet och spränger den formen av kategorisering. Av en händelse presenterades en intervjutext i engelsk översättning med honom ungefär samtidigt som Åke Bonniers text i Dagen. Dessutom ser jag att Natasja Hovén har gjort ett strålande arbete med att översätta den längre versionen av intervjun som tidigare publicerats på italienska i L´Ossevatore Romano. Texten finns publicerad på Katolsk Observatör med inledande kommentarer av Ulf Silfverling. Jag rekommenderar att läsa denna text sakta och eftertänksamt som en kommentar till den pågående debatten. Jag saxar några avsnitt ur intervjun med min rubriksättning och mina kommentarer:
Tron är inget vi hittat på själv, den kommer av att vi lyssnar till vittnen och bärs av en gemenskap
Benedikt: ”Tron kommer av att vi lyssnar (fides ex auditu) lär oss aposteln Paulus. Att lyssna innebär i sin tur alltid att vi har en partner. Tron är inte något som kommer av att vi reflekterar och inte heller ett försök att tränga djupt in i vårt eget inre. Både dessa ting kan vara med men de är otillräckliga om det inte samtidigt finns en lyhördhet genom vilken Gud kallar mig utifrån, från en historia som Han själv har skapat. För att jag ska vara i stånd att tro, behöver jag vittnen som själva mött Gud och som gör Honom tillgänglig för mig….
De troendes gemenskap är inte något som kommer av sig självt. Den är inte en grupp människor som har några tankar gemensamt och som beslutar sig för att verka för att sprida dessa tankar. I så fall skulle allt grundas på det egna beslutet och slutligen bero på majoritetsprincipen, dvs. slutligen på en mänsklig åsikt. En kyrka som skapats på detta sätt kan inte för mig vara en garant för det eviga livet, ej heller kräva av mig att jag tar beslut som innebär lidande för mig själv och som utgör motsatsen till mina begär. Nej, kyrkan har inte skapats av sig själv, den har skapats av Gud och skapas oupphörligt av Honom. Den finner uttryck sakramenten, särskilt i Dopets sakrament: Jag upptas i kyrkan inte genom en byråkratisk akt utan genom ett sakrament. Detta betyder att jag upptas i en församling, en gemenskap, vars ursprung inte är den själv och som sträcker sig ut, bortom sig själv.”
Detta kan jag verkligen bejaka utifrån min egen erfarenhet. Jag tror inte för att jag genom eget tänkande och spekulation eller på vetenskaplig väg slutit mig till att detta måste vara sant. Mitt eget medvetande kan processa max 20 bit/sekund, en liten bråkdel av all den information som vi via våra sinnen tar in. Vem är jag att anse mig ha någon säker kunskap om den som är upphovet till varat i dess totala fysiska och andliga dimensioner. Dessutom vet vi genom psykologin hur lätt vi påverkas av olika känslomässiga inflytanden till att bedra oss själva. Jag väljer att tro med Kyrkan, därför att min tro har kommit till och hämtat sin näring ur det vittnesbörd jag fått via andra, alltifrån de första apostlarna som var med då Jesus vandrade på jorden och som blev vittnen till Påsk-händelserna fram till dem som jag mött som gett den vidare åt mig. Allt detta som är mycket större än vad jag själv kunde tänka ut står jag på då jag vittnar om min tro i dagerns värld.
Tidigare generationers oro för frälsningen har förbytts i något annat.
Benedikt: ”För dagens människa om man jämför henne med Luthers tid och det klassiska perspektivet av den kristna tron, har saker och ting så att säga vänts upp och ner! Det är inte längre den troende människan som anser sig behöva denna rättfärdiggörelse från Guds sida utan det tycks som om hon kräver av Gud – på grund av allt det förfärliga som sker i världen av idag och när vi tänker på människans svåra lott – att Han ska rättfärdiga sig gentemot oss. Allt detta hemska skulle till sist Han kunna anses ansvarig för… Kristus har inte lidit för människornas synder utan han tog så att säga bort de fel som Gud har gjort. Även om majoriteten kristna inte delar en så drastiskt omvälvning av vår tro, kan det sägas att allt detta visar på en tendens som vi finner djupt rotad i vår tid.”
Medvetenheten om människans behov av frälsning finns dock kvar och visar sig i uppfattningen att vi är i behov av nåd och förlåtelse. Det är ett tidens tecken att tanken på Guds barmhärtighet kommit alltmera i fokus.
Benedikt: ”…det är nog inte någon tillfällighet att [Johannes Paulus II´s] sista bok, som gavs ut strax efter hans död, talar om Guds barmhärighet. Från och med sin erfarenhet han redan under de första åren av sitt liv fick konstatera all den grymhet som människor är i stånd till, konstaterar han att barmhärtigheten är den enda sanna och slutgiltiga reaktion som kan göra stånd mot det ondas makt. Endast där det finns barmhärtighet kan grymheten, det onda och våldet få ett slut.
Påve Franciskus är helt och hållet inne på samma linje. Hans pastorala arbete uttrycker sig just i det att han alltid talar om Guds barmhärtighet. Det är barmhärtigheten som för oss mot Gud, medan rättvisan skrämmer oss inför Honom. Det tycks mig som om detta visar att under den säkerhet och egenrättfärdighet som den moderna människan låtsas ha döljer sig en djup medvetenhet om sina egna sår och sin ovärdighet inför Gud…
I vår nya hårda värld där det är tekniken som råder och känslorna inte längre har något värde, ökar längtan efter en frälsningsgivande kärlek som ges oss utan kostnad. Det tycks mig som om ämnet Den gudomliga barmhärtigheten på ett nytt sätt uttrycker det som rättfärdiggörelsen genom tron innebär. Med utgångspunkt i Guds barmhärighet, som alla söker, är det möjligt att idag på nytt tolka den grundläggande kärnan i läran om rättfärdiggörelse och att låta den framträda ännu i våra dagar i all sin relevans.”
Men hur konceptualiserar man för dagens människor tanken att Kristus som ett uttryck för gudomlig rättvisa var tvungen att dö på korset. Denna tanke drar på sig mänskliga projektioner och en bild av Gud som någon som låter sig upptas av en känsla av våld och aggressivitet precis som vi själva skulle känna. Intervjuaren frågar Benedikt hur det är möjligt att tala om Guds rättvisa utan att riskera att kränka den säkerhet som Han nu skapat genom att framhålla barmhärtigheten (Ef 2:4).
Benedikt: ”För min egen del vill jag formulera tre synsätt i fråga om detta:
1) Motsättningen mellan Fadern som insisterar på absolut rättvisa och Sonen som lyder Fadern och genom att han lyder accepterar det grymma kravet som rättvisan innebär, är inte bara obegripligt idag, men utifrån teologin om Treenigheten, är den i sig helt och hållet falsk. Fader och Sonen är ett och alltså är deras vilja ab intrinseco en och samma. När sonen i olivgården knogar och motsätter sig faderns vilja, rör det sig inte om att han i och för sig måste acceptera Guds grymma beslut, utan om att dra till sig mänskligheten till Guds vilja. Vi borde därför följaktligen betrakta förhållandet mellan de två viljorna, Faderns och Sonens.
2) Men varför har vi då Korset och Försoningen? På något sätt är svaret idag, i kontexten med det moderna tänkandet, som vi tidigare diskuterade, kan svaret på denna fråga formuleras på ett nytt sätt. Om vi tänker på den otroliga smutsiga mängden av det onda, av våld, lögn, hat, grymhet och övermod som infekterar och förstör hela vår värld. All denna ondska kan inte helt enkelt bortses ifrån, inte heller från Guds sida. Den måste renas, omvandlas och överkommas. Israels folk var övertygade att det dagliga offret för att sona synderna och framför allt yom-kippurs stora liturgi var nödvändiga som motvikt mot det onda som fanns i världen och att det endast var genom att skapa en sådan jämvikt som världen så att säga kunde förbli möjlig att leva i. När offren i templet försvann, vad kunde man sätta emot det ondas makter, hur kunde man så finna en jämvikt? De kristna vet att när templet förstördes ersattes det med den korsfäste Herrens uppståndna lekamen och att i dennes radikala och omätliga kärlek skapades en jämvikt mot det ondas omätliga närvaro. De förstod alltså att de offergåvor som fram tills dess hade framburits endast kunde uppfattas som en gest och betydde längtan efter en verklig jämvikt. De visste även att mot det ondas övermakt kunde endast en oändlig kärlek uppsättas, endast en oändlig försoning. De visst att den korsfäste och uppståndne Kristus är en makt som kan sättas emot det onda och frälsa världen. Och på denna grundval kunde de även förstå betydelsen av de egna lidandena som något som infördes i Kristi lidande kärlek och blev en del av denna kärleks frälsningsbringande makt….
3) På denna grundval blir förhållandet mellan Fadern och Sonen mera uppenbart. Beträffande detta argument vill jag citera ett avsnitt ur Lubacs bok om Origenes som jag anser vara särskilt tydligt:
- ‘Frälsaren kom in i världen på grund av medkänsla med det mänskliga släktet. Han tog på sig våra lidanden redan innan han lät korsfästa sig, även före människoblivandet. Om han inte först hade erfarit detta hade han inte tagit del av värt mänskliga liv. Men vilken var detta lidande som han utsatte sig för i förväg för oss? Det var det lidande som kommer av kärlek! Men Fadern själv, Gud över universum, han som är allsmäktig i fråga om fördragsamhet, tålamod, barmhärtighet och medkänsla, lider inte även han på något sätt. ”Herren din Gud har tagit på sig dina klädnader så som en man bär sin son” (5:e Mos. 1:31). Gud tar alltså på sig våra klädnader så som Guds Son tar på sig våra lidanden. Fadern själv är inte utan att känna lidande! Om han åkallas på detta sätt känner även han barmhärtighet och medkänsla. Han förnimmer ett lidande som uppstår ur kärlek.’ (Homilia över Hezekiel 6:6).
I en del av Tyskland fanns ett mycket rörande uttryck för fromhet där man kontemplerade Guds armod (die Not Gottes). När jag tänker på detta ser jag för mig en rörande bild, en bild som föreställer den lidande Fadern, som eftersom han är Fader i sitt inre delar Sonens lidande. Och även bilden av ”nådens tron” är en del av denna fromhet: Fadern håller uppe korset och den korsfäste, böjer sig kärleksfullt över honom och de är alltså så att säga tillsammans på korset. På så sätt ser vi här på ett storartat och rent sätt vad Guds barmhärtighet innebär och att Gud deltar i människans lidande. Det handlar inte om en grym rättvisa, inte om Faderns fanatism, utan om den sanning och verklighet som Skapelsen innehåller: om det sanna inre övervinnandet av det onda som slutligen endast kan förverkligas i lidandet i kärlek.”
Dogmutveckling
Katolska kyrkans universella livskraft består i att både bevara det grundläggande trosinnehållet, och att reflektera över detsamma i förnuftets ljus vilket leder till en dogmutveckling. Till exempel: 1500-talets missionärer var övertygade om att den som inte låter döpa sig är för evigt förtappad, en uppfattning som Katolska kyrkan alltsedan Andra Vatikankonciliet helt gått ifrån.
Benedikt: ”Det råder inget tvivel om att vi vid denna punkt befinner oss inför en genomgripande evolution av läran. Medan fäderna och teologerna under medeltiden ännu kunde anse att i det stora hela hade hela människosläktet antagit den katolska tron och att hedendomen endast existerade mycket marginellt, ändrades detta förhållande i och med upptäckten av den Nya världen i början av den moderna tidsåldern. Under den andra hälften av det förra århundradet har medvetandet tydligt bekräftats (è completamente affermata la consapevolezza) om att Gud inte kan låta alla icke-döpta människor lämnas åt glömskan…”
Dogmutvecklingen vad gäller frälsningen leder till nya frågor som behöver besvaras idag.
Om nu dopet inte är nödvändig för frälsningen, varför skall man då fortsätta att missionera, och varför skall man över huvud taget hålla sig till Kristus och Kyrkan, räcker det inte att försöka vara god? Benedikt nämner Karl Rahners välkända teori om anonyma kristna – att bli frälst handlar om att den transcendentala strukturen i vårt medvetande är öppen mot den Andre, och när människan accepterar sig själv i sitt varande uppfyller hon det viktigaste i vad det betyder att vara kristen utan att känna till den kristna tron på ett konceptuellt sätt.
Benedikt: Det är sant att denna teori är fascinerande men den reducerar själva kristendomen till att helt enkelt vara medvetenheten om vad det är att vara människa och förbigår alltså det drama som handlar om förändring och förnyelse som är en central kärna i kristendomen.
Sedan kommer Benedikt in på frågor som direkt berör den pågående svenska debatten om alla religioners likvärdighet:
Benedikt: ”Ännu mindre acceptabel är den lösning som man föreslagit i den pluralistiska teorin om religion, genom vilken alla religioner, var och en på sitt sätt, skulle vara vägar till frälsning och därför bör anses likvärdiga. Den religionskritik som vi finner i Gamla Testamentet, Nya Testamentet och i fornkyrkan är mycket mera realistisk, mera konkret och mera sann i sin undersökning av de olika religionerna. En så primitiv lösning är inte värdigt frågans storhet….
Kristus, som är unik, var och är till för alla de kristna, som den storslagna bild som Paulus ger Honom; de kristna som utgör Hans kropp i denna värld… är inte till för sig själva utan, med Kristus, för de andra. Detta betyder inte att man har en säker biljett för att träda in i den eviga härligheten, utan kallelsen att bygga gemenskapen, allas gemenskap.
Det som människan behöver beträffande frälsningen är den innerliga öppningen i mötet med Gud, den innerliga förväntan och anslutningen till Honom och vice versa betyder det att vi tillsammans med Herren som vi mött vänder oss till de andra och försöker tydliggöra Guds ankomst i Kristus.”
I detta avsnitt formulerar Benedikt den huvudsakliga kritik jag har mot teorin om alla religioners likvärdighet som nu sist framförts av biskop Bonnier, men också tidigare av ärkebiskop Jackelen. Religionskritik måste också vara öppen för sanningsfrågan och ske med logik och förnuft. När vi t.ex. ur kristet perspektiv betraktar Islam, så kan ju omöjligt det kristna och det islamska perspektivet vara sanna samtidigt. Enligt Islam dog inte Jesus på korset och han är inte Guds son. Mohammed kan omöjligt vara en sann profet enligt Johannes: ”Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. (1 Joh 4:2-3a). Jag tror knappast någon kristen teolog eller för läroämbetet ansvarig person anser Mohammeds uppenbarelser i grottan i Hira som autentiska. Skulle Islam fortsatt som en rörelse inom Kristendomen skulle den helt säkert mönstrats ut som en villolära i likhet med arianismen.
Sedan finns en radikal och viktig sekulär kritik angående våld och förtryck av kvinnor, homosexuella och oliktänkande inom islam där det inte finns någon anledning för oss kristna att göra någon annan bedömning.
Det funnits en obenägenhet att kritisera islam och se mellan fingrarna på det mesta, medan man gärna får kritisera västerlandet och kristendomen. 2006 höll påve Benedikt XVI en akademisk föreläsning vid universitetet i Regensburg där han lyfte fram två huvudpunkter:
- Kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld.
- Tro och förnuft hör ihop.
Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Inte desto mindre blev det ett stort ståhej i vänsterliberala kretsar där påven beskylldes för konservatism och jag tror mer eller mindre rasism. Sedan dess har det skett en betydlig tillnyktring i synen på dessa ting annat än hos en liten klick personer som fortfarande anser att allt ont bara kan skyllas på USA, Västerlandet, den vite mannen och Kristendomen. Vissa inom Svenska kyrkans ledning kanske fortfarande sitter fast lite i detta komplex. I varje fall skulle man kunna tolka en del kritik som framförts i media under senaste tiden i den riktningen.
———-
Och vår påve Franciskus fullföljer kraftfullt denna linje och uppmanar alla kristna, inte bara katoliker, att inse att man har ett ansvar för hela samhället, att vara salt och ljus och genomsyra samhället med evangeliets värderingar. 
Men än så länge är vi inte där, och enhetsarbetet är inget som kan forceras med mänskliga ansträngningar, det kan bara ske genom den helige Andes kraft. Jag upplever att det finns en slagsida åt klerikalism i Katolska kyrkan idag som överbetonar prästerskapet på bekostnad av det allmänna prästadömet som omfattar alla döpta (känn bara på ordet ”lekman” som beteckning för icke till präst- eller ordensliv vigda). Påve Franciskus försöker genom sin ödmjuka framtoning och uppmuntran till alla kristna att delta i Kyrkans evangeliserande uppdrag att råda bot på detta. [
Joakim Lundqvists resonemang om ekumeniken ligger ganska nära det som tidigare påven Benedikt XVI gav uttryck för i 
Bengts Blogg 