Kampen om mediabilden av Ratzinger/påve Benedikt XVI

Publicerat den 12 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Joseph Ratzinger har inte gjort allting rätt, men har betytt oerhört mycket för Katolska kyrkan, både under sin tid som chef för Troskongregationen, och sedan som påve Benedikt XVI. Redan från början har det varit en maktkamp om mediabilden av påven, där vissa nyckelhändelser som tolkats negativt permanentats till en negativ mediaikon av honom, trots att den negativa aspekten av de händelser som återges i själva verket när det kom till krita hade en helt annan innebörd. Detta bryr man sig inte om att analysera, utan den negativa bilden fortsätter att schablonartat och okritiskt återges.

Framställs han inte anakronistiskt löjeväckande så är det som en farlig inkvisitor. Vi läser och hör i svenska media att påven är en konservativ tysk som var med i Hitlerjugend, sopade prästers pedofilibrott under mattan, är vetenskapsfientlig, är mot homosexuella och kvinnor, hetsade mot judar och muslimer och hävdade att kondomer sprider AIDS.

De som läser på och driver analysen en bit bortom tidningsrubrikerna inser att verkligheten är annorlunda. Ju mer påven rest och människor fått lära känna honom som person har den negativa bilden mer och mer förbytts i en positivare bild. Som under besöket i Storbritannien 2009 där pressen och den allmänna opinionen innan besöket besjälades av en djup skepsis, vilket efter besöket byttes i dess motsats. Många katoliker, särskilt ungdomar, älskar påven vilket tydligt illustrerades t.ex. vid Världsungdomsdagen i Madrid 2011.

..


..

Bakom den negativa bilden av påven står en del vänsterliberala katoliker vars politiska agenda gagnas av att vidmakthålla en sådan bild, i förening med den sekulariserade liberala pressen och kultureliten i västvärlden. I rättvisans namn skall säga att seriös sekulär press modifierat sin bild ju mer fakta man fått. Den inomkatolska kritiken förefaller mig ofta ha varit den mest oförsonliga.

2007 hade idéhistorikern Amanda Peralta en helsides kulturartikel i DN: Inkvisitorn där Ratzinger framställdes som en farlig förföljare av oliktänkande. Hon lyfte fram epitetet ”il pastore tedesco”, ett uttryck som betyder ”den tyske prästen” men också ”schäferhunden”. (j.fr den aktuella debatten om näthat och kulturelitens delaktighet i ansvaret för detsamma)

2008 var det dags igen med en helsidesartikel i DN, En taktiker av Guds nåde, där Erik Tängstrand framställer honom som vetenskapsfientlig (ingenting kunde vara längre bort från sanningen) och taktiskt intrigerande.

Låt oss titta på några av schablonerna om honom som lyfts fram i media:

”Var med i Hitlerjugend som ung”
Det var nästan varenda tyskt barn, det förekom mer eller mindre kollektivanslutning och detta faktum säger inte det minsta om att Ratzinger skulle ha haft sympatier för Hitler. Det finns i själva verket inga som helst tecken på sådana sympatier, tvärtom.

”Sopat pedofilibrott under mattan”
Ratzinger kanske inte har gjort allt helt rätt, men är det något som han borde gå till historien för, så är det som den påve som verkligen på allvar tog tag i pedofiliproblematiken. Redan som chef för Troskongregationen fick han ansvar för detta och ville gå mycket längre än påven Johannes Paulus II som inte riktigt såg problemets allvar och trodde det var ont förtal mot kyrkan. Sedan Troskongregationben fått ansvar för dessa ärenden och direktiv gavs att anmälan om alla ärenden skulle skickas till Rom, så studerade han personligen varje akt och var nog i början på 2000-talet den enskilda person i Katolska kyrkan som hade störst inblick i övergreppens omfattning. Direkt efter sitt tillträde som påve vidtog han kraftfulla åtgärder bl.a. mot bl.a. den notoriske pedofilen och barnskändaren Marcial Maciel Degollado grundaren av Legion of Christ. Läs min Newsmillartikel från 2010.

”Mot homosexuella”
Det är propagandistisk vrångbild. Påven har inte uttalat sig mot homosexuella. Han är för det som är grundprincipen i Katolsk sociallära, alla människors lika värde och rättigheter. Och han är han för att äktenskapet är mellan man och kvinna, precis som undertecknad och majoriteten av världens kristna, vilket inte är detsamma som att vara mot homosexuella.

”Hetsar mot judar och muslimer”
Påvens Regensburgtal 2006 väckte raseri hos islamister. Den akademiska föreläsningen handlade om att 1) kristen tro skall aldrig utbredas med hjälp av våld och 2) att tro och förnuft hör ihop. Påven gjorde en historisk återblick och citerade vad en kejsare för 700 år sedan sade om Islam. Det var aldrig hans avsikt att förolämpa muslimer. Den kraftiga reaktionen kan knappast skyllas på påven utan på stridigheten hos vissa islamistiska grupper som tar varje tillfälle i akt att markera. Men det hela vändes tvärtom i något positivt genom att dialogen med Islam intensifierades. Läs min bloggtext Vad sade påven egentligen i Regensburg?

Williamson-affären var verkligen en media- och PR-mässig blunder av stora mått. Det har påven själv erkänt (Intervjuboken med Peter Seewald från 2011 Världens ljus). Richard Williamson var en av de fyra SSPX-biskopar vars exkommunicering hävdes samtidigt som det blivit känt att han förnekade Förintelsen. Påven kände inte till detta, och han borde ha haft bättre rådgivare som hade koll på läget. Men det har inget som helst med att göra att påven skulle ha antisemitiska preferenser. Tvärtom har han med stor kraft fullföljt den dialog och det försoningsarbete med judarna som hans företrädare Johannes Paulus II inledde. Han har besökt synagogan i Rom och i Köln, han har besökt Auschwitz och besökt Israel (2009).

..


..

2011  inbjöd påven till ett internationellt interreligiöst möte i Assisi med företrädare för de stora världsreligionerna som uppföljning av det möte som Johannes Paulus II inbjöd till under sitt pontifikat.

Läs också min artikel Katolska kyrkan och Israel

.
”Kondomer förvärrar AIDS-spridningen”
Det har påven inte sagt. Att kondomer sprider AIDS och är farligt på andra sätt är ibland förekommande vanföreställningar i oupplysta folkdjup i bl.a. vissa delar av Afrika. Katolska hjälporganisationer som svarar för en stor del av vården och omsorgen om AIDS-sjuka bidrar till upplysnings- och bildningsarbete på denna front. Det är vanligt att hjälparbetare även bidrar till att tillhandahålla kondomer om de ser att människor inte förmår att överge ett promiskuöst leverne, och männen därmed riskerar att föra in smitta i sina familjer. Påven har själv sagt att kondom i sådana undantagsfall kan vara befogat.
Vid en resa till Afrika 2009 svarade påven på intervjufrågor från medföljande journalister. Läs här vad han sade ord för ord. Påven hänvisar till epidemiologisk forskning som visat att folkhälsoprogram som ensidigt tar fasta på kondomutdelning har sämre effekt än program som också tar fasta på att propagerar för avhållsamhet, trohet och att begränsa antalet sexualpratners. I vissa fall har de förstnämnda programmen enligt forskningsrapporter till och med förvärrat spridningen av HIV/AIDS:

Edward C Green, chef för AIDS Prevention Research Project vid Harvard Center for Population and Development Studies säger:

”Det finns ett återkommande samband som visas i våra bästa studier, innefattande också den USA-finansierade Demographic Health Surveys, mellan större tillgång och användning av kondomer och högre (inte lägre) frekvens av HIV-infektioner. Detta kan delvis bero på ett fenomen kallat riskkompensation, vilket innebär att då någon använder en risk-reducerande teknologi, såsom kondomen, så förlorar man ofta nyttan (reduktionen av smittrisken) genom att det kompenseras av att man tar större risker än vad man skulle ha gjort utan den riskreducerande teknologin…
Jag noterade också att påven angav ”monogami” som det bästa enskilda svaret på Afrikas AIDS-problem snarare än abstinens. Den bästa och nyaste empiriska bevisningen visar helt klart att en reduktion av multipla och samtidiga sexuella partners är den effektivaste enskilda beteendeförändringen som kan relateras till reduktion av frekvensen HIV-infektioner (den andra viktiga enskilda faktorn är manlig omskärelse).”

Läs också:

—

Hur missvisande de påståenden om påven som listats ovan än är, så gör sig ofta media till megafon och återgivare av dem, ofta på grund av nonchalans och okunnighet. Man hämtar information ur tveksamma källor som t.ex. den obskyra stridsskriften mot påven av journalisten Alan Posener på Welt am Sonntag med tyska orginaltiteln titeln  Der gefährliche Papst som spekulativt översattes till svenska och gavs ut av ICA-förlaget under namnet ”Påvens korståg. Vatikanen och kriget mot det moderna samhället.”

Vi kan se sådana tendenser även nu i samband med den aktuella rapporteringen om påvens avgång. Skall man vara välvillig ser man dock en långsam process i rätt riktning mot nyansering av bilden. Olika ledande personer med insikt och urskiljning och utan partiska intressen som t.ex. Sveriges ambassadör i Vatikanen Ulla Gudmundson tillhör dem som bidrar till en sådan nyansering.

Den kristna pressen, oberoende av samfundsanknytning ger i allmänhet en samstämmigt mycket positiv (men inte okritisk) bild av påven.

Läs också på Katolsk Observatör-bloggen:

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , , | 9 kommentarer

Påvens beslut att avgå 28 februari

Publicerat den 11 februari, 2013 av Bengt Malmgren
Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

Benedikt XVI, Petersplatsen pingsten 2006

När jag fick nyheten på förmiddagen via BBC i twitterflödet trodde jag först att det måste vara ett skämt. Liknande händelser brukar ju alltid föregås av föraningar, men detta kom som en blixt från klar himmel.

Sedan jag läst påvens deklaration på Vatikanradions hemsida tänkte jag att det är egentligen ganska klokt av honom att avgå i tid när krafterna sinar och åldern tar ut sin rätt. Det kan då bli en lugnare och mer planerad övergångsprocess till ny påve.

Påven skriver att han är medveten om allvaret i beslutet, men att han fattat det efter moget övervägande då krafterna avtagit senaste månaderna. ”Jag tackar er uppriktigast för all kärlek och allt arbete med vilket ni har stöttat mig i mitt ämbete och jag ber om ursäkt för alla mina brister”, skriver påven och avslutar meddelandet med orden:

And now, let us entrust the Holy Church to the care of Our Supreme Pastor, Our Lord Jesus Christ, and implore his holy Mother Mary, so that she may assist the Cardinal Fathers with her maternal solicitude, in electing a new Supreme Pontiff.

Cardinal-Peter-Turkson-of-GhanaSpelbolagen har redan börjat vadslagningen om vem som blir nästa påve. En högt tippad kandidat är Kardinal Peter Turkson från Ghana.

The Guardian, live bevakning

 

 

SvD Sveriges radio

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , | 6 kommentarer

Den naturliga lagen

Publicerat den 11 februari, 2013 av Bengt Malmgren

I katolskt tänkande talar man traditionellt mycket om ”den naturliga lagen” som grund för etiken i frågor som människovärde, rättvisa, abort, äktenskap eutanasi m.m. Den naturliga lagen är en annan kunskapskälla än den gudomliga uppenbarelsen varigenom vi fått vår tro på frälsningen genom Jesus Kristus. Redan genom vårt förnuft kan vi nämligen ana något av den redan utan uppenbarelsen genom Frälsningshistorien och Bibeln, vilket ligger till grund för en moralisk konsensus oberoende av tros- eller livsåskådning.

Samtidigt pågår det en diskussion, också inom Katolska kyrkan, där många ifrågasätter att man verkligen kan nå så mycket kunskap på denna väg som man gjort anspråk på enl katolsk tradition.

Aleteia, en nystartad webbplats som informerar om Katolsk tro har en artikel om den Naturliga lagen. Låt oss titta på vad det handlar om:

Filosofen Robert Sokolowski definierar den naturliga lagen som “den ontologiska prioriteten av mål före syften”.

  • Mål: Sådant som tillhör objekt i förhållande till dess natur.
  • Syften: Sådant som människor utyttjar objekt för att uppnå, kan vara i harmoni med objektets natur eller helt oberoende av det.

Den naturliga lagen upptäcks av oss när vi ser att det finns mål med saker och ting och att våra syften och val måste respektera att målen är prioriterade. T.ex människans mål är att leva och utvecklas till en fullödig människa. Vi respekterar inte det målets prioritet genom att döda för att uppnå våra egna egoistiska syften.

Ett av sexualitetens syfte är att reproducera släktet. Den moderna tekniska preventivmedelskulturen tillåter oss att helt frikoppla det målet och helt inrikta oss på det kortfristiga syftet att tillfredställa vår lust.

I den mänskliga naturen ingår vissa målsättningar som kan framstå som mer eller mindre självklara för var och en som att upprätthålla existensen, bilda familj, få barn, odla vänskap med varandra, bilda samhällen, främja sanningen.

För den som omfattar en kristen livsåskådning är det självklart att den yttersta och mest grundläggande sanningen är Gud, och att det är Gud som ger mål och mening åt existensen. Thomas av Aquino, den store katolske medeltidsfilosofen hörde till dem som försökte förena tro och vetenskap i ett sammanhängande system. Även om det var ett projekt som var alltför stort för att kunna föras i hamn, så bidrog det till den vetenskapliga utvecklingen under medeltiden, och vi en hel del att lära av hans filosofi.

I Summa theologiæ filosoferade Thomas om den naturliga lagen i förhållande till kyrkans tradition, han beskrev den som förnuftets inriktning på det allmänna bästa upplyst av Guds nåd.

Vissa delar av den naturliga lagen uppfattar alla människor intuitivt, som t.ex. att vår uppgift är att upprätthålla livet och existensen, medan andra slutsatser inte är lika självklara och kräver filosofisk reflektion.    Men den moderna sekulariserade kulturen förnekar Gud, och förnekar också att det skulle finnas något mål för naturen eller objekt i naturen. Enligt modern pseudovetenskaplig kosmologi saknar naturen mål, utan är bara  en arena för olika konkurrerande krafter. Detta sägs gälla både den mänskliga naturen och naturen utanför människan.

Människan enligt mångas synsätt saknar ett mål vilket är hennes bestämmelse. Hon bestämmer själv hur hon vill förverkliga sig själv, vad i naturen och hur hon förverkligar sina syften. Någon naturlig lag existerar inte enligt detta synsätt, och moralen är inget annat än ett sociologiskt eller evolutionärt fenomen.

Sammanfattningsvis hör tron på Gud och förståelsen av den naturliga lagen ihop. Man kan ana den naturliga lagen genom förnuftet, men det är inte så att man rent logiskt kan sluta sig till den. Men om vi utgår från åskådningen att vi är skapade varelser, att det finns mål och mening i människor och natur, då faller allt på plats.

Förhållandet idag är att inte ens alla kristna erkänner den naturliga lagen. Istället för att med hjälp av den gudomliga nåden besinna den naturliga lagen anammar man det sekulära samhällets relativism och prioriterar människans syften framför målet med existensen och skapelsen. Livets skydd blir då t.ex. inte längre självklart, abort accepteras som naturligt, inte bara en nödlösning.

Här går idag nya skiljelinjer inom kristenheten, tex mellan radikala västerländska katoliker som inte accepterar Katolska kyrkans lära på denna punkt, och inom den protestantiska kristenheten har denna skiljelinje just belysts genom den etiopiska Mekane Yesus-kyrkans beslut att bryta med Svenska kyrkan på grund av den senarest beslut att till äktenskap viga samkönade par.

Det är inte bara brister i det filosofiska resonerandet som gör att man förkastar den naturliga lagen, det kan också bero på psykologiska faktorer. T.ex en person som överväger suicid gör det sällan av filosofiska själ, utan pg grund av desperation eller under inflytande av en djup depression. Att erkänna och prioritera en högre målsättning med tillvaron ställer krav på omvändelse och att ge upp något av vår egen bekvämlighet, och när det gäller att principiellt hänvisa till högre mål som gäller för alla, inte bara man själv blir man ofta anklagad för att vara auktoritär och dömande, vilket ingen vill vara.

De som argumenterar för äktenskap mellan personer av samma kön hänvisar nästan enbart till sistnämnda typ av argumentation, ofta hör man att fasthållandet vid att äktenskapet skall vara mellan två personer av olika kön enbart är ett utslag av homofobi.

Men att en viktig målsättning med att människan är skapad till man och kvinna och med en sexualitet är att bilda familj och befrämja släktets vidareförande går inte att förneka. Även homosexuella personer har kommit till genom en mamma och en pappa, och det finns många homosexuella som vill och argumenterar för att äktenskapet skall fortsätta att vara mellan man och kvinna. Att bekämpa homofobi och sörja för att homosexuella par som önskar leva stadigt tillsammans får ett jämlikt accepterande och en social trygghet i samhället kräver knappast att man behöver förneka dessa grundläggande fakta och införa en helrelativistisk queer-ideologi, vilket inte gagnar någon allra minst hbt-grupperna, utan endast förvirrar.

Dagen, Dagen, Världen idag

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Tro och vetande | Märkt , , , | 7 kommentarer

De stora männens maktkamp. Vem skall bort?

Publicerat den 5 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Kåranda och att särskilt män håller sina egna bakom ryggen förekommer i många sammanhang. Det är t.ex. allmänt känt att det är svårt att få poliser att vittna om övergrepp som begåtts av deras kolleger. Det händer nästan aldrig att en biskop kritiserar en annan biskop. Om en stor man får gå på grund av bevisad eller misstänkt korruption, så försöker han nästan alltid göra det med flaggan i topp, bagatellisera misstagen och framhäva sin storhet i allt bra han uträttat för organisationen.

Ärkebiskop Jose Gomez av Los Angeles hör till dem som brutit mönstret att inte kritisera några av sitt eget skrå. Nyss har han offentliggjort att han tar ifrån kardinal Mahony alla offentliga uppdrag inom sitt stift. Bakgrunden är Mahonys tidigare senfärdighet att ta i tu med sexuella övergrepp på barn, att inte anmäla dem och hellre se till kyrkans och prästerskapets rykte än att beskydda barnen, vilket blivit skriande tydligt uppenbarat genom ett antal dokument om prästers övergrepp som nu offentliggjorts, ett offentliggörande som Kardinal Mahony under flera års tid aktivt försökt motarbeta.

 I min barndom fanns ett TV-program för barn som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Där fanns en lek som hette ”En skall bort”. Fyra föremål presenterades, tre var inbördes relaterade till varandra genom en viss likhet, medan det fjärde var helt udda i  sammanhanget och skulle bort. Men beroende på i vilka banor man tänkte och vilka associationer man gjorde, så kunde olika föremål i denna fyrklöver framstå som det som skulle bort.

4man

Här är en fyrklöver bestående av tre biskopar och en VD. Först  Ärkebiskop Jose Gomez av Los Angeles som vidtagit åtgärder mot nästa person, Kardinal Roger Mahony på grund av dennes tidigare försumlighet att ta tag i prästers övergrepp på barn. Sedan Lars Nyberg som just fått avgå som VD i Telia Sonera pga korruptionsanklagelser. Sist biskop Robert Finn av Kansas City som tidigare blivit dömd i civil domstol för att ha skyddat präster som begått övergrepp.

Vilken skall bort? Beroende på vilket perspektiv man anlägger kan man komma fram till olika förslag. Jag hoppar över det enklaste förslaget att Nyberg skall bort eftersom han inte är biskop vilket de andra tre är (så var det också i TV-programmet, de mest självklara sambanden som man gissade på först var fel, det var ett betydligt klurigare samband som frågeställaren tänkt sig).

Ett förslag är att Gomez skall bort eftersom de andra tre är anklagade för oegentligheter, men Gomez har tvärtom kritiserat en av de andra för oegentligheter.

Ett annat förslag är att Finn skall bort, eftersom han är dömd i civil domstol vilket de andra inte är.

Ett tredje förslag är att Nyberg skall bort, eftersom han blivit sparkad av sina överordnade, vilket de andra inte har. Rom har inte vidtagit några åtgärder mot biskoparna, inte ens Finn som är dömd i privat domstol. Tvärtom har han fått bli biskop i Kansas City och är en aktiv att kritisera andra, t.ex. tidningen National Catholic Reporter för att inte vara katolskt renlärig samtidigt som han undviker att kommentera den civila domen mot sig själv.

Jag vill stanna vid det sistnämnda alternativet som uppmärksammar Katolska kyrkans högsta lednings bristande lyhördhet när det gäller att göra upp med det förflutna och låta ansvariga ta konsekvenserna av vad som förevarit. Rom har inga synpunkter på att Kardinal Mahony får fortsätta som kardinal och kommer säkert att ha uppgifter centralt i kyrkan, bl.a. vara med i kardinalskollegiet när det drar ihop sig till att välja ny påve.  Det är bara ärkebiskop Gomez som har förbjudit honom att ha offentliga uppdrag inom sitt jurisdiktionsområde, Los Angelses stift. Biskop Finn fortsätter med Roms goda minne att vara biskop i Kansas City trots att han dömts i civil domstol.

Här tycks det som om Telia Sonera är bättre på att se till att cheferna får ta konsekvenserna av sitt dåliga beteende än vad Katolska kyrkan är. Nu tror jag inte ett ögonblick att det är av moraliska skäl som Lars Nyberg fick gå, men även ett stort företag som agerar inom finansvärlden med dess krämarmentalitet inser att man inte har råd med den dåliga PR det innebär att VD´n misstänks för oetiskt handlande. Katolska kyrkans högsta ledning däremot verkar okänslig för den starka opinion som menar att biskoparna som genom passivitet och prioritering av att skydda kyrkans rykte framför att se till barnens bästa borde ställas till ansvar.

Det är unikt att biskop Gomez nu talar klarspråk och bryter tystnadens kultur. Efter att ha tagit del av det omfattande material om prästers övergrepp som nu är offentliggjort konstaterar han: ”Jag finner dessa dokument brutalt smärtsamma att läsa. Det beteende som beskrivs i dokumenten är fruktansvärt sorgligt och ondskefullt. Det finns ingen ursäkt, inga bortförklaringar av vad som hände dessa barn. De involverade prästerna hade uppgiften att vara deras andliga fäder, och de levde inte upp till det”.

Mahony å sin sida väljer att gå i offentlig polemik med Gomez och försvarar sig på sin blogg med att han inte hade tillräcklig insikt i problemet, inte hade utbildning nog och att det är många år som gått sedan dess. Men som National Catholic Reporter, den tidning som biskop Finn anklagat för brist på renlärighet, skriver i en ledarkolumn:

”There is, of course, some truth to the ‘we didn’t know’ defense. Few knew, years ago, the seriousness of the disease borne by those who molest children. Much of it remains a mystery today.

But the ‘we didn’t know’ defense quickly wears thin against the details contained in the 12,000 pages of documents recently released by the court in Los Angeles, just as it wore thin against the truth revealed when documents were released in other places like Philadelphia and Boston.

That’s why Mahony spent so much time and money over nearly a decade attempting to keep the documents sealed. It’s why, even after agreeing to release documents as part of a 2007 settlement with 508 victims costing $660 million, he continued to fight tooth and nail to keep the documents secret. It is why he and the diocese’s lawyers tried a last-ditch and ultimately failed attempt to get the courts to redact the names of church officials from the documents so it would be difficult to tell who did what. The documents put the lie to the ‘we didn’t know’ defense.”

Biskop Gomez agerar egentligen så som jag länge pläderat för att lokala biskopar skall agera: Det är på lokal nivå problem som kan lösas lokalt skall lösas, och biskopen agerar suveränt inom sitt område enligt subsidiaritetsprincipen. Men samtidigt som Vatikanen förhåller sig passivt till att utkräva ansvar av ansvariga biskoparna förhåller man sig mycket aktiv i att slå ner på sådana som inte uppvisar fullkomlig konformitet med Vatikanen i lärofrågor, som t.ex.  Troskongregationens läromässiga granskning av LCWR (Ledarorganisation för kvinnliga ordnar i USA) eller i avkragningen av den irländske redemtionistprästen Tony Flannery som nu valt att bryta tystnaden han ålagts av Troskongregationen. Dessa disciplinära åtgärder verkar föregå under nästan Kafka-liknande processer där Troskongregationen inte talar direkt med de anklagade, och de inte ens får reda på i detalj vad de är anklagade för. I utlåtanden som kommer senare har det visat sig att man slagit ner på detaljer som bygger på rena missförstånd som lätt kunde ha retts ut om man hade bättre kontakt. Dessa läromässiga disciplinära problem tycker man med fördel skulle kunna handläggas lokalt av biskopar och ordensgeneraler, medan det kanske skulle varit på sin plats att Vatikanen kunde vara mera aktiv i att utkräva ansvar av biskopar som underlåtit att agera i samband med pedofiliärendena.

Ja det finns sannerligen stora problem i vår kära Katolska kyrka. Men det finns också många, både biskopar präster och lekmän som aktivt arbetar med detta.

Publicerat i Katolska kyrkan | Märkt , | 6 kommentarer

Tron på Jesus Kristus och bekännelsen till Kyrkan kan inte skiljas åt.

Publicerat den 5 februari, 2013 av Bengt Malmgren

Det har rasat en katolikdebatt i tidningen Dagens spalter. När man läser pingstvännen Nils-Olof Nilssons mycket skarpa kritik av det katolska institutionaliserade kyrkosystemet är det lätt att bli försvarsinställd och slåss med näbbar och klor mot ”katolikhatarna”. Redan när Nils-Olof skrev sin första artikel förklarade jag emellertid att jag delvis förstod honom, och i hans slutreplik idag framstår han i ännu mer försonlig dager. Inte bara för att båda hans barn är gifta med katoliker ( men det var ju också roligt att höra).

Men Nils-Olof vill vara tydlig med och lyfta fram det han tror på och inte bara för husfridens skull sopa väsentliga saker under mattan. Jag vill kommentera det han skriver i några punkter:

1. För en katolik är det omöjligt att skilja att tro på Gud och Jesus från att bekänna sig till Kyrkans gemenskap eftersom Jesus Kristus grundade Kyrkan och är dess huvud.

2. Detta hindrar inte att det finns brister och fel hos det katolska kyrkosystemet som jordisk institution. All konstruktiv kritik är välkommen, sådan behövs och tas emot med tacksamhet vare sig den är inomkatolsk eller kommer från våra ekumeniska bröder och systrar eller från det sekulära samhället. Det finns också en levande inomkatolsk diskussion om maktmissbruk och brister i kyrkan.

3. Andra Vatikankonciliet fastslog att Gud genom den Helige Ande verkar också utanför Katolska kyrkans synliga struktur. Den pingstkarismatiska förnyelseströmmen t.ex. började ju utanför Katolska kyrkan för att sedan åter komma in i den (men observera att William Seymours föräldrar var katoliker och han var döpt i Katolska kyrkan). Katolska kyrkan erkänner dopet hos andra kristna samfund. Herren är suverän i sitt sätt agera, det är inget vi människor kan ha makt över eller förstå i sin helhet. Säkert fanns det någon mening med pingstmissionen i Sydamerika, troligen inte att det skulle generera en evig hätskhet mellan katoliker och pingstvänner, utan något betydligt underbarare som Gud har i beredskap åt oss i dess förlängning.

maria

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , , | 4 kommentarer

Kristi kärlek tvingar oss.

Publicerat den 5 februari, 2013 av Bengt Malmgren

13 februari är Askonsdagen,  då inleds fastan som pågår 40 dagar fram till Påsk.

jesusPåvens fastebudskap i år vill jag rekommendera alla att läsa. Det är mycket trosstärkande och nyttigt att reflektera över. Det tar sin utgångspunkt i sambandet och polariteten mellan tro och kärlekens gärningar. Har vi lärt känna Gud och lever i hans kärlek resulterar det med nödvändighet i att vi vänder oss mot våra medmänniskor och öppnar oss för deras behov enligt det dubbla kärleksbudskapet: Älska Gud av allt ditt hjärta, all din kraft, hela ditt förstånd och älska dina medmänniskor som dig själv (jfr Mark 12:30-31)

De tre teologiska dygderna är tro, hopp och kärlek. Påven fokuserar på tron och kärleken. Han tar fasta på 1 Joh 4:16: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.”

The celebration of Lent, in the context of the Year of Faith, offers us a valuable opportunity to meditate on the relationship between faith and charity: between believing in God – the God of Jesus Christ – and love, which is the fruit of the Holy Spirit and which guides us on the path of devotion to God and others.

Kärleken är något som väcks i oss, som ett naturligt svar på at Gud först älskat oss genom Jesus Kristus. Den engagerar hela vårt jag, både hjärta och förstånd. Påven hänvisar till sin första encyklika Gud är kärlek där han skrev: “being Christian is not the result of an ethical choice or a lofty idea, but the encounter with an event, a person, which gives life a new horizon and a decisive direction … Since God has first loved us (cf. 1 Jn 4:10), love is now no longer a mere ‘command’; it is the response to the gift of love with which God draws near to us” (Deus Caritas Est, 1).

Påven fortsätter i fastebudskapet:

”Faith is this personal adherence – which involves all our faculties – to the revelation of God’s gratuitous and “passionate” love for us, fully revealed in Jesus Christ. The encounter with God who is Love engages not only the heart but also the intellect: “Acknowledgement of the living God is one path towards love, and the ‘yes’ of our will to his will unites our intellect, will and sentiments in the all-embracing act of love. But this process is always open-ended; love is never ‘finished’ and complete” (ibid., 17). Hence, for all Christians, and especially for “charity workers”, there is a need for faith, for “that encounter with God in Christ which awakens their love and opens their spirits to others. As a result, love of neighbour will no longer be for them a commandment imposed, so to speak, from without, but a consequence deriving from their faith, a faith which becomes active through love” (ibid., 31a).”

Christians are people who have been conquered by Christ’s love and accordingly, under the influence of that love – “Caritas Christi urget nos” (2 Cor 5:14) – they are profoundly open to loving their neighbour in concrete ways (cf. ibid., 33). This attitude arises primarily from the consciousness of being loved, forgiven, and even served by the Lord, who bends down to wash the feet of the Apostles and offers himself on the Cross to draw humanity into God’s love.

“Faith tells us that God has given his Son for our sakes and gives us the victorious certainty that it is really true: God is love! … Faith, which sees the love of God revealed in the pierced heart of Jesus on the Cross, gives rise to love. Love is the light – and in the end, the only light – that can always illuminate a world grown dim and give us the courage needed to keep living and working” (ibid., 39). All this helps us to understand that the principal distinguishing mark of Christians is precisely “love grounded in and shaped by faith” (ibid., 7).

Hela det kristna livet är ett svar på Guds kärlek, skriver påven.

Den första responsen är just att tron väcks som innebär ett accepterande av Guds tilltal, förundran och tacksamhet. Detta leder till ett beslut, vi säger ”ja”, vilket innebär början på en ny väg i vårt liv i vänskap med Herren. När vi öppnar oss för honom blir hans kärlek än mer uppenbar för oss:

”it is not enough for God that we simply accept his gratuitous love. Not only does he love us, but he wants to draw us to himself, to transform us in such a profound way as to bring us to say with Saint Paul: “it is no longer I who live, but Christ who lives in me” (cf. Gal 2:20).”

När vi erfar Guds kärlek på detta sätt väcks ett gensvar hos oss: Att ge kärleken vidare:

When we make room for the love of God, then we become like him, sharing in his own charity. If we open ourselves to his love, we allow him to live in us and to bring us to love with him, in him and like him; only then does our faith become truly “active through love” (Gal 5:6); only then does he abide in us (cf. 1 Jn 4:12).

Tron är att känna sanningen och hålla fast vid den, kärlekens gärningar är att leva i den tron. Genom tron träder vi in i gemenskap, vänskap med Herren och genom kärlekens gärningar lever vi och kultiverar denna vänskap.
Det finns ett oupplösligt samband mellan tron och kärlekens gärningar skriver påven. Det är missledande att enbart beskriva det som en dialektik eller kontrast.

 ”On the one hand, it would be too one-sided to place a strong emphasis on the priority and decisiveness of faith and to undervalue and almost despise concrete works of charity, reducing them to a vague humanitarianism. On the other hand, though, it is equally unhelpful to overstate the primacy of charity and the activity it generates, as if works could take the place of faith. For a healthy spiritual life, it is necessary to avoid both fideism and moral activism.

The Christian life consists in continuously scaling the mountain to meet God and then coming back down, bearing the love and strength drawn from him, so as to serve our brothers and sisters with God’s own love.”

Läs hela brevet här.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan, Uncategorized | Märkt , , | 2 kommentarer

Ny Evangelisation

Publicerat den 1 februari, 2013 av Bengt Malmgren

.

År 1975 gav påven Paulus VI ut encyklikan Evangelii nuntiadi, Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, som även idag äger högsta aktualitet som en beskrivning av förutsättningarnna för evangelisation idag. En grundtes i encyklikan är att varje döpt kristen är kallad att vittna om sin tro, en annan att evangeliet förkunnas både i handlingar och ord.

Handlingar: Att ta hand om sin nästa, socialt arbete, att bemöta andra på det sätt man själv vill bli bemött, är i sig en evangelisation, ett vittnesbörd om Guds kärlek. Ord: Evangelisationen blir inte fullständig om vi inte också är beredda att ge skäl för vårt hopp genom ett tydligt vittnesbörd om vår tro på Jesus Kristus som Guds son som dött och uppstått för vår frälsnings skull.

Det är inte frågan om vi skall evangelisera eller inte, utan om hur vi skall göra det på ett sätt så att evangeliet hittar vägar till dagens människors hjärtan.

Blessed-JP-IIJohannes Paulus II använde första gången begreppet den nya evangelisationen vid ett tal i Nova Huta, Polen. Den nya evangelisationen skiljer sig från tidigare evangelisation i ”missionsländer” genom att den lika mycket syftar till re-evangelisation av de tidigare kristna länderna i Europa och Nordamerika. Det är en evangelisation ny till sin inriktning, ny till sina metoder och nu i sin intensitet. En biskopssynod som hölls i Rom juni 2010 beslöt att fortsätta satsa på detta, och ett nytt Påvliga rådet för den nya evangelisationen har instiftats.
 
En ny biskopssynod som hölls i Rom 7-28 oktober 2012 hade temat ”Den nya evangelisationen och förmedlingen av den kristna tron”. Samtidigt har ”Trons år” utlyst av påve Benedikt 11 okt 2011 började den 11 oktober 2012, 50-års dagen för öppnandet av Andra Vatikankonciliet. I samband med tillkännagivandet av trons år publicerade påven skrivelsen Porta fidei (Trons dörr) där det bl.a. sägs att om vi tolkar och implementerar lärdomen från Andra Vatikankonciliet på rätt sätt, kan det och kommer det att vara ett kraftfullt medel för kyrkans förnyelse.

Arbetsmaterial som publicerades inför synoden här.

Mer om den Nya Evangelisationen på Bengts blogg.

tronsår

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 11 kommentarer

Äktenskap, natur, teologi

Publicerat den 30 januari, 2013 av Bengt Malmgren
Foto: CNS

Foto: CNS

Brittiska Catholic Heralds reporter Mary O’Regan gör en del reportage som porträtterar kända profiler inom Katolska kyrkan, som här ärkebiskopen av San Francisko Salvatore  Cordileone som har förfäder från Sicilien. Vi får lära känna människan bakom biskopen.

Ärkebiskop Cordileone är känd inom USA´s biskopskonferens som försvarare av den katolska äktenskapssynen. Han är ordförande i biskopskonferensens subkommitté för främjande och försvar av äktenskapet.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten på en sak han säger i intervjun när man kommer in på äktenskapet som betonar en viktig punkt i katolskt synsätt, nämligen att i grunden ligger inte teologin utan hur man uppfattar naturen:

“Marriage isn’t primarily in theology; marriage is in nature. Theology builds on the natural institution, giving us a deeper mystical and supernatural sense of its meaning.”

 Läs hela intervjun här.

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , , | 1 kommentar

Ekumenisk bönevecka med humor och glädje.

Publicerat den 27 januari, 2013 av Bengt Malmgren

En av de många gudstjänster jag inte hann gå på i Stockholm under böneveckan för kristen enhet var den ekumeniska vespern  i S:ta Eugenia katolska kyrka den 21 januari.

Irène Nordgren från Katolsk Vison-bloggen var dock där och berättar:  Kyrkoherden i S:ta Eugenia p Klaus Dietz SJ tackade prästen och  forskningschefen vid svenska kyrkan Ann-Louise Eriksson för hennes medverkan och räckte i samband med det fram en bukett blommor till henne. ”Här står brudparet” skojade kyrkoherden när han skulle överlämna blommorna.

foto: sr Madeleine Fredell OP

foto: sr Madeleine Fredell OP

Irène reflekterar:

Det är långt kvar till ”giftermål” mellan katolska och protestantiska kyrkorna tänkte jag för mig själv.   Men det är kul att de olika kyrkorna börjat dejta varann – det är alltid en bra början…

Publicerat i Church, Katolska kyrkan | Märkt , | 3 kommentarer

Kyrkans kanoniska lag: Kollegialitet och lekmannainflytande skönmålad fasad men inte verklighet.

Publicerat den 25 januari, 2013 av Bengt Malmgren

Andra Vatikankonciliet innebar att tyngdpunkten flyttades från bilden av kyrkan som en hierarki med påven i toppen till bilden av kyrkans som Guds folk där biskoparnas kollegialitet och det allmänna prästadömet som alla döpta kristna har delaktighet är tyngdpunkten.

Men kyrkojuridiken har inte hängt med i detta. Rent juridiskt har inte den påvliga absoluta monarkin från Kyrkostatens tid före 1870 avskaffats. Kurian reformerades ytligt 1988, men i utvecklingen efter den nya kanoniska lagen från 1983 har påvens makt stärkts.  Moraliskt finns en strävan efter kollegialitet och lekmannainflytande, men utan juridisk grund.

Signum rapporterar att Vatikanen på 30-årsdagen av att den nya kanoniska lagen promulgerades av påve Johannes Paulus II 25 januari 1983, dvs idag håller en studiedag med medverkan av många specialister på kyrkojuridik.

Kardinal Francesco Coccopalmerio, ordförande i Påvliga rådet för tolkning av lagtexter, presenterade i tisdags studiedagen. Den kanoniska lagen från 1983 har kompletterat besluten från Andra Vatikankonciliet, sade Coccopalmerio och hänvisade till bestämmelserna om pastoralråd i stift och församlingar, där konciliets önskemål om lekmännens aktiva roll blir tydlig. De nya ordningarna medger ”de troendes verkliga delaktighet i biskopens eller kyrkoherdens pastorala beslut”, sade han.

I konciliets anda ligger också att i första hand se församlingarna som de troendes gemenskap och inte som struktur eller territorium. Principen om biskoparnas kollegialitet har också förstärkts genom omarbetade synodalregler, enligt kardinalen.

Detta låter bra, men hur ser det egentligen ut i praktiken? Alla som sitter i kyrko- och pastoralråd runtom i landet är nog ense om att lekmannainflytandet i dessa råd är ganska begränsat. Så länge alla är överens med kyrkoherden är det kanske inte så stora problem, då kan man producera fina protokoll som bevis på hur bra det står till med samverkan och lekmannainlytnade i kyrkan, men vad lagen verkligen går för prövas först i situationer där man inte är överens om allting.

Jag har som exempel hört om en församling med en fungerande samverkan, aktiva lekmän som deltar i olika volontäruppgifter, caritasgrupp etc och ett samarbete där de andliga gåvornas mångfald lyfts fram, gudstjänstlivet i centrum och ett fungerande samarbete mellan kyrkoherde och lekfolk. Sedan kommer en ny kyrkoherde som vill göra allt på sitt sätt, den gamla strukturen rivs upp och det skapar förstämning i församlingen. Sedan skall nytt pastoralråd väljas, församlingsmedlemmarna får komma med förslag, vilket man gör, bl.a. flera av dem man haft förtroende för tidigare och som varit aktiva som volontärer i församlingen. Kyrkoherden har emellertid rätt att välja från listan med förslag och stryka vissa. Han stryker då systematiskt till sin favör. Många församlingsbor är bedrövade.

Så kan kyrkoherdar alltså göra, och juridiskt kan man inte göra något åt det så som kyrkolagen är utformad, vilket bekräftas av jurister. Skulle man följa lagens anda skulle man givetvis välja personer från olika grupper för att få en bred representation, men lagen tvingar inte till det, så man är beroende av kyrkoherdens goda vilja.

Liknande skillnader mellan angiven viljeinriktning och hur det fungerar i verkligheten finns när det gäller kollegialiteten mellan biskoparna. Skulle man följa Andra Vatikankonciliets intention skulle det  var en kollegialitet där man förankrar viktiga beslut i kollegiet, men utvecklingen under senare år har snarare gått åt ökad centralstyrning där ärenden går direkt till Rom istället för att handläggas lokalt enligt subsidiaritetsprincipen, och  påven och Troskongregationen direkt ingriper mot oliktänkande, som t.ex. i de senast uppmärksammade fallen med Roy Bourgeois från USA och Tony Flannery från Irland, två präster som avkragats, liksom Troskongregationenss uppmärksammade läromässiga granskning av LCWR, den största organisationen i USA för ledare inom systrakongregationer.

helliguroFramför mig ligger en nyutkommen bok, Hellig uro – 50 år etter Det annet vatikankonsil. Den är på norska och utgiven av Per Kvaerne och Anne Helene Utgaard och innehåller ett antal artiklar av olika författare om de utmaningar och de kritska synpunkter som riktats mot Katolska kyrkan under senare år, särskilt från intellektuella i västvärlden. En artikel handlar just den kyrkorätt skriven av Ladislas Orsy SJ och översatt från engelskan: Stabilitet og utvikling i kirkeretten: fenomenet ”definitiv laere”.

Den kanoniska lagsamlingen från 1983 hade enligt författaren en sund jämvikt mellan stabilitet och utveckling. Katoliker är förpliktigade att tro det som är grundläggande, dvs av Kyrkans läroämbete offentligt framlagt som uppenbarad tro, men i det som inte räknas hit stadgades frihet i forskning och yttrandefrihet angående reflektioner och synpunkter som är avvikande. Principen var enhet i det nödvändiga, frihet i allt annat och kärlek i allt.

Denna jämvikt mellan stabilitet och utveckling rubbades enligt författaren genom ett brev (motu proprio) av påve Johannes Paulus II år 1998 Ad tuendam fidem. Brevet införde ett nytt begrepp ”definitiv lära” som utan att tillhöra sådant som fastslagits ofelbart nu fastslås som inte möjligt att ändra och vars ifrågasättande av katolikerna kan föranleda disciplinär påföljd. Därmed har man utvidgat området för det som räknas som nödvändig tro.

Men det påven säger i brevet är inte framlagt som ofelbar lära, och den första frågan man ställer sig är då vilken vikt och auktoritet som ligger bakom detta brev. Det är en uppgift för en fortsatt kritisk teologisk utvärdering, vilket förutsätter ett historiskt avstånd för att få perspektiv.

Klart är att brevet gett påvarna möjlighet till en ökad centralstyrning och att vidta disciplinära åtgärder mot oliktänkande, vilket fått en direkt relevans för att lägga locket på sådana brännande frågor som preventivmedel och kvinnors tillträde till prästvigningen, där det åtminstone i väst finns många med avvikande mening.

Publicerat i Katolska kyrkan, Vatikanen | Märkt , , | 12 kommentarer