John L Allen Jr är journalist och kännare av Vatikanen. Som reporter på amerikanska National Catholic Reporter där han arbetat sedan 1998 och kommnetator på CNN har vi fått ta del av hans mycket kunniga och skarpa analyser av vad som pågår i Vatikanen och Katolska kyrkan. Nu har han slutat på NCR och gått över till Boston Globe, men det verkar inte vara någon förlust för oss, för han fortsätter att bevaka Katolska kyrkan internationellt även där och kommer att skriva krönikor varje vecka. Läs här hans krönika från 14 febr. Låt oss titta på ett par punkter i hans krönika:
En av de värsta övergreppskandalerna, Legionaries of Christ och dess grundare, dubbelnaturen Marcial Maciel Degollado nu på påve Franciskus bord.
FN´s barnrättskommission gav nyligen Vatikanen svidande kritik för att inte ha gjort tillräckligt för att komma tillrätta med barnövergreppsproblematiken inom Katolska kyrkan, en kritik som inte verkar ha tagit in vad som gjorts sista 10-20 åren inom kyrkan och där kommittén dessutom överskrider sin kompetens och uppdrag genom att föreslå förändringar i kyrkans lära. Vatikanens pressekreterare Lombardi kommenterade rapporten.
Men barnövergreppskandalerna i Katolska kyrkan som djupgående har skadat så många människor har också skadat Katolska kyrkan själv och tärt på dess förtroendekapital. Även om kritiken sköt över målet, så finns helt klart mycket mer att göra, och Katolska kyrkan har förklarat att intentionen är att fullt ut samverka med målen enl FN´s barnkonvention som man skrivit under. John Allen tar i sin krönika upp ett av de värsta fallen av barnövergrepp som förekommit och som nu väcker eko ända in i Franciskus pontifikat: Dubbelnaturen och den multiple barnskändaren F Marcial Maciel Degollado, grundare av Kristi legionärer och som dog 2008. Degollado gav mycket pengar till kyrkan och lyckades manipulera påven Johannes Paulus II som stödde honom och trodde att det bara var elaka rykten som började dyka upp om honom under senare delen av hans pontifikat.
Men Joseph Ratzingen, då chef för Troskongregationen som fått uppgift att utreda alla anklagelser om pedofili och barnövergrepp från präster insåg att det inte stod rätt till, och det första han gjorde när han tillträdde som påve Benedikt XVI var att avsätta Degollado och ställa honom inför rätta. En del kritiker, även tidigare medlemmar i legionärerna menade att orden borde läggas ner, och handläggningen betraktas som en av de värsta exemplen på hur Kyrkan skyddat sina egna intressen hellre än att se till barnens trygghet och säkerhet. Istället satte Benedict XVI orden under påvlig förvaltning och tillsatte en delegat för att reformera orden. Den processen avslutades 20 januari 2014 med valet av F Eduardo Robles Gil Orvañanos, en 61-årig präst och tidigare högt uppsatt inom orden i Mexico. F Robles som intervjuades i Boston Globe 14 febr försäkrade att han inte hade några lik i garderoben. Han förnekade också att ha skulle ha bidragit till att försöka täcka över avslöjandena kring Maciel, och försäkrade att nu råder nolltolerans och transparens och att man gör allt för att främja barnens säkerhet. John Allen kommenterar:
”Whatever one makes of Robles’s guarantees, one point is crystal clear: The Legionaries are Pope Francis’ problem now. Heretofore, one could fault Pope John Paul II for not taking the charges against Maciel seriously, or blame Benedict XVI for appointing a delegate, Italian Cardinal Velasio De Paolis, who has, in the eyes of critics, produced reforms that are more cosmetic than substantive.
In any event, none of it could be laid in Francis’ lap. Now, however, Francis has placed his fingerprints on the order’s future. In May, he sent a letter offering “a word of encouragement,” and in August he named a prominent member of the Legionaries to the number two position in the Vatican City State. By ratifying the results of the recent elections, he’s signaled that the Legionaries are ready to get back to business, so from here on, it’s his reputation on the line.”
Vi kan bara hoppas att alla korten kommit på bordet, att reformen varit radikal och att påve Franciskus gjort en riktig bedömning och att vi slipper obehagliga avslöjanden i framtiden. Om inte så ligger problemet i påve Franciskus knä.
Det kreativa spänningsfältet mellan påve Franciskus och Troskongregationens chef Ärkebiskop Gerhard Müller.
Troskongregationens prefekt, ärkebiskop Gerhard Müller förklarade i en intervju med Kathpress att han inte är nöjd med mediabilden av sig själv som påve Franciskus konservative motståndare. Den 22 februari kommer han att utses till kardinal. När han föreläste vid Norditaliens teologiska fakultet i Milano nyligen var det som att lyssna till en tidigare prefekt för Troskongregationen, Kardinal Joseph Ratzinger under påve Johannes Paulus II, konstaterar Allen:
”Müller touched on many of Ratzinger’s favorite themes, particularly the danger of Catholic theology being skewed by “media pressure” and “mentalities incompatible with the authentic content of the faith.”
Taking up the sensus fidelium, a Latin phrase referring to the idea that teaching ought to reflect the beliefs of the church’s grass roots, Müller said it doesn’t mean determining truth by opinion polls or plebiscites. He insisted that the correct formula is sensus fidelium in Ecclesia, meaning that popular belief must be rooted in the “insuperable and indispensable” sources of the faith in Scripture, tradition, and the official teaching authority of the church.”
Frågan som ställs är varför påve Franciskus som själv har en moderat hållning när dogmatik och själavårdsbehov krockar med varandra och vill ställa dörrar på glänt väljer en chef för Troskongregationen som tvärtom tycks vilja stänga igen dem. Det behöver inte vara en motsättning i detta, resonerar Allen, utan en polariteternas dynamik:
”Isn’t there a contradiction between Francis’ penchant for opening doors, and Müller’s apparent determination to slam them shut? The same question used to arise under Pope John Paul II, particularly during the 1990s when he had a strong progressive organizing his own liturgies and an archconservative heading the Vatican department that set the rules for Catholic worship. Then, too, many observers saw that juxtaposition as mere incoherence.
Yet there’s another way of looking at things, inspired by an adage of Pope John XXIII who once said, ‘I have to be pope both for those with their foot on the gas and those with their foot on the brake.’
In his day, John Paul II wanted to push the envelope in his own liturgical celebrations, especially when he went on the road and tried to blend in elements of local worship in whatever society he was visiting. For precisely that reason, he wanted a hard-liner back in Rome making sure that the church didn’t throw the baby out with the liturgical bathwater. This wasn’t incoherence, in other words. In John Paul’s mind, at least, it was a creative tension.
Something similar may be going on today vis-à-vis Francis and his doctrinal chief. This pope knows that his spontaneous, shoot-from-the-hip style is occasionally going to shake things up, and that his emphasis on mercy will raise hard questions about whether traditional Catholic judgments still stand. He’s not going to rein himself in, but he may also want somebody to pull in the other direction, hoping for a sort of ‘Heraclitus effect’ — stability through the balancing of opposing forces.
If that’s indeed the logic, so far Müller seems to be playing his part awfully well.”
Stabilitet genom att balansera motsatta krafter. Jag gillar detta dynamiska synsätt. Jag tror slutresultatet blir betydligt bättre så än att hoppa ur den ena tunnan i den andra. Det är lite samma synsätt som ligger bakom Benedikt XVI´s tal om kontinuitetens kontra brytningens hermeneutik i förhållande till Andra Vatikankonciliet.
lagar och nu har president Museveni i Uganda undertecknat en lag som renderar långa fängelsestraff för homosexuella handlingar.
Bengts Blogg 